Syftet med studien är att problematisera diskursiva konstruktioner av svensk skola som kommer till uttryck i public service. Med hjälp av multimodal kritisk diskursanalys (multimodal critical discourse analysis, MCDA) granskas hur maktstrukturer produceras och reproduceras i de två tv-serierna.

Detta görs genom att diskutera metaforer och undersöka de subjektspositioneringar och maktrelationer som medverkande tilldelas i de båda SVT-produktionerna. Studiens fokus är därmed hur bilderna av skolan reproduceras i de studerade fallen och vilka konsekvenser de kan tänkas få, snarare än om de är befogade eller inte. De bilder av svensk skola som framträder ur analysen diskuteras avslutningsvis i relation till SVT:s folkbildningsuppdrag.

Diskurser avser “allt som sägs, skrivs och görs inom en institutionell sfär” (Berglez, 2019, s. 232). Diskursen är alltid en rekontextualisering av sociala praktiker (van Leeuwen & Wodak, 1999). Rekontextualisering sker då en händelse återberättas, eftersom händelsen i och med det berättas på nytt i ett nytt sammanhang. I denna studie granskas de båda tv-serierna som rekontextualiseringar av svensk skola, vilket innebär att analysen avgränsats till framställningen i sig och utelämnat kopplingar till andra omgivande kontexter. Diskursanalysen studerar alltså inte händelser i sig utan representationer av händelser som förmedlas via text (Bednarek, 2015; Ringström 2014). Representationerna står alltid i relation till fenomen i verkligheten, det vill säga de är alltid representationer av någonting. Representationer fungerar på två sätt: dels föreskriver de kategorier, dels har de en påtvingande karaktär genom att tränga undan alternativa diskurser (Höijer, 2017). Media ska dock inte tolkas som “injicerande” (Berglez & Olausson, 2008, s. 131) då mottagaren har en aktiv roll som avkodare och meningsskapare.

Att tv-mediet är multimodalt, innebär att mediering sker via flera olika slags semiotiska resurser (Eriksson & Machin, 2019), såväl lingvistiska som visuella och auditiva teckenbärare fungerar som medierande redskap (Säljö, 2013). Valet av mode (uttryckssätt) är, enligt Kress (2011), centralt för formerandet av kunskap och ideologier. Multimodala berättarverktyg är starkt värde- och kunskapsformerande. Kress (1993) framhåller att ideologisk påverkanseffekt på mottagaren förstärks då flera modaliteter samspelar i samma text. MCDA används här för att synliggöra SVT:s nyttjande av meningsbärande resurser i multimodalt berättande om svensk skola. Avsikten är inte att i detalj och var för sig redogöra för de olika teckenbärande modaliteterna (Kress, 2011) utan att visa på hur de olika semiotiska resurserna samspelar eller kontrasterar varandra för att realisera diskurser (Machin, 2013). Detta innebär att diskurser inte nödvändigtvis sägs rakt ut med ord men förstärks exempelvis i val av kameravinklar, miljöer, ljussättning och bakgrundsmusik.

En diskurs kan förstås som “the language used in representing a given social practice from a particular point of view” (Fairclough, 1995, s. 56). Diskurser berättar för oss varför specifika texter bidra till rimliga sätt att handla i världen (Ledin & Machin, 2017). Följden av dominerande diskurser är därmed att de leder till normerande praktiker. I den här studien anlägger vi ett maktperspektiv i enlighet med Foucault (1993) som menar att diskurser tar sig uttryck i representationer som i sig fyller ideologiska funktioner vilka gynnar eller missgynnar grupper i samhället. Begreppet ideologi syftar på dominerande och naturaliserade intressen och makt som gömmer sig både i samhällets institutioner och i vardagsspråket (Fairclough, 2003). Den kritiska diskursanalys som här genomförs uppmärksammar tillexempel vilka identiteter och värden som tillskrivs, ersätts eller utelämnas i framställningen av svensk skola. Likaså granskas de metaforer som används i SVT:s framställningar. Metaforer används för att beskriva ett fenomen i (förenklade) termer av något annat och bidrar därmed till att förstärka specifika perspektiv (Lakoff & Johnsson, 2008). En sådan kritisk belysning av textens underliggande maktrelationer (Berglez, 2019) kan bidra till att synliggöra de ideologier som döljer sig i användandet av olika semiotiska resurser (Ledin & Machin, 2017).

Då en kritisk diskursanalys studerar hur rådande maktstrukturer reproduceras är den inte att betrakta som neutral (Fairclough, 1995). Tolkningar är därmed influerade av forskares förförståelse. I föreliggande studie görs tolkningarna i dialog mellan två forskare från olika samhällsvetenskapliga discipliner, dels utbildningsvetenskap, dels företagsekonomi. För att åstadkomma vetenskaplig reliabilitet i tolkningsarbetet har de intersubjektiva tolkningarnas koherens, öppenhet och kontextualitet varit viktiga kriterier att uppnå (Ekström & Johansson, 2019). Detta förutsätter en pendling mellan del och helhet i tolkningen, något som gjorts i denna studie bland annat genom att redogöra för såväl subjektspositioneringar (van Leeuwen, 2013) som den helhetsbild av svensk skola till vilken dessa bidrar.

Som ett första steg i vår analys tog vi del av tv-serierna i sin helhet och gjorde anteckningar om metaforer, övergripande innehåll i rekontextualiseringen samt framträdande visuella, auditiva och skriftliga tecken i representationerna. Mellan varje episod gjorde vi gemensamma reflektioner. Vi identifierade kategorier av medverkande, såsom forskare, lärare och elever. Dessa benämns fortsättningsvis som aktörer.⁴

Som ett andra steg analyserades aktörernas subjektspositionering (van Leeuwen, 2013). Subjektspositionering innebär de identiteter och roller som erbjuds aktörer inom en diskurs (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). I detta fall, de positioner som aktörskategorierna tilldelas av tv-producenterna i rekontextualiseringen av svensk skola. I denna fas gick vi systematiskt igenom episoderna och gjorde aktörsspecifika anteckningar med tidsangivelser. För att synliggöra respektive aktörskategoris subjektspositionering analyserade vi materialet utifrån nedanstående begrepp (Eriksson & Machin, 2019; Machin 2013):

Substitution - På vilka sätt förstärker representationen aktörers roller eller egenskaper? Det vill säga funktioner som förhöjs och drag som betonas i texten.

Utifrån konstruktionen av de olika aktörskategorierna drog vi avslutningsvis slutsatser om vilka bilder och diskurser av svensk skola som framträder i tv-serierna. De båda programmen har i vår multipla fallstudie (Bryman & Bell, 2017) tillsammans hanterats som representationer för SVT:s bilder av svensk skola. Detta innebär att de inte ställts mot varandra för att jämföra likheter och skillnader. I den händelse de berättartekniska verktygen för att framställa aktörer skiljer sig avsevärt mellan fallen redogörs dock för detta.

I resultatet presenteras ett urval av representativa och signifikanta utsnitt med avsikt att synliggöra hur olika modaliteter samverkar för att producera både explicita och implicita skoldiskurser. Därefter följer en diskussion om dominerande diskurser i relation till svensk skola och slutsatser om möjliga konsekvenser av medias rekontextualisering.

För att stärka studiens reliabilitet har vi i resultatavsnittet valt att skildra utsnitt ur det empiriska materialet. Avsikten är att uppnå transparens i analysförfarandet. Detta har föranlett etiska överväganden angående balansen mellan granskning av den berättartekniska framställningen och risken att utlämna enskilda personer och händelser. Eftersom vår avsikt är att avtäcka snarare än att bidra till rådande diskurser har vi lagt oss vinn om att vår redogörelse av utsnitten i så hög grad som möjligt ska återge tv-programmens framställning. I de fall medverkande beskrivs med namn och bild har dessa presenterats på samma sätt som i tv-serierna. Rättigheter att använda bildmaterial har inhämtats från SVT.

De fall som valts ut behandlar båda svensk skola men via olika genrer: infotainment (VMS) respektive populärvetenskap (DSS).⁵ Genre är ett “slags kontrakt” (Ekström & Moberg, 2017, s. 43) mellan producent och publik som definierar vad åskådaren erbjuds. Dessa definieras av såväl programförklaringar som förhandsreklam, recensioner och berättelser från människor som sett produktionen. Val av genre blir således både föreskrivande och beskrivande då den sätter ramar för producenters handlingsutrymme å ena sidan och konsumenters förväntningar å andra sidan (Ekström & Moberg, 2017).

DSS har lagt sig vinn om att ha en bred representation av forskare vilket är i linje med programidén som fakta- och forskningsbaserad. Antalet forskare i relation till programtid är avsevärt större i DSS än i VMS. Utifrån genrekontraktet representeras forskare mer objektivt i DSS genom att de filmas på distans, oftast i helfigur eller genom att de inte syns i bild utan endast hörs. Forskare i VMS positioneras i högre grad som samtalspartner. Intervjuer arrangeras ofta som ett samtal där både programledare och forskare syns i bild. Relationen mellan tittare och forskare får på så vis karaktär av bundsförvanter i VMS. I båda programmen byggs därmed positioneringen av forskare som tillitsfull kunskapskälla upp fast på olika sätt, genom distans (DSS) respektive närhet (VMS) (purpose).

I VMS representeras forskarsamhället företrädesvis av Anna-Karin Wyndhamn, lektor i pedagogik. Hon anges som huvudkälla av programledaren Rönndahl och konstrueras som en saklig samarbetspartner i Rönndahls mordutredning. Han menar att det är till henne han vänder sig för att få förtydliganden och kunskap. Rönndahl säger till tittarna: “Hon vet sjukt mycket och kan förklara för mig”. En förtroendefull relation arrangeras mellan henne och publiken genom att hon tilltalas med förnamn och visas i närbild. Genom både tal, tidsmässigt utrymme liksom miljöer och olika attribut som adderas, lyfts hon fram som en auktoritet (addition). Ett exempel på ersättning sker då Wyndhamn tilldelas hög status genom att hon i bild kommer gående mot en herrgård iförd päls och med två resliga hundar (substitution). Rönndahl går vid hennes sida och de samtalar om varför hon ska ha dessa attribut. På så vis blir tittarna uppmärksammade på att hundarna och herrgården inte är hennes. Möjliga tolkningar till detta val av positionering är därmed både som ett skämtsamt inslag, i linje med genren, liksom en förstärkning av en enskild forskares status och legitimitet. Positioneringen av Wyndhamn kan tolkas som ett sätt att markera glamour runt den forskare som ges den enskilt mest framträdande positionen i programmet. Även om det kan förstås som en drift med forskare från Rönndahls sida fortsätter samtalet kort därefter i en av herrgårdens salonger med en mer seriös framtoning. Wyndhamns ansikte i profil filmas i extrema närbilder med kraftfull ljussättning i likhet med en artist (substitution). I denna framställning, där en forskare intervjuas med tillägg såsom en stor svart flygel och uppstoppad svan, positioneras skolforskare som kunskapsbärande, sofistikerade personer som rör sig i sobra miljöer (addition). Detta är ett exempel på hur tv-mediets semiotiska resurser samspelar för att kommunicera forskningens position i relation till svensk skola.

Den tillit till forskare som etableras i VMS bygger främst på etablerandet av en personlig relation med tittaren och inte på akademiska meriter (delition). Wyndham är lektor i pedagogik, övriga deltagande forskare har högre akademiska titlar. I DSS etableras tillit till forskare på mer objektiva akademiska grunder. Till exempel presenteras Christian Lundahl, professor i pedagogik, i den mest framträdande forskarrollen.

I linje med genrekontraktet i DSS används metaforen experiment, vilket leder tankarna till forskning och syftar på så vis till att etablera trovärdighet (purpose). Metaforen är dock dubbel och associeras också till att pröva sig fram och manipulera. Denna ingångsmetafor kombineras även med en spelmetafor. I DSS skildras Lundahl som spelledare (substitution). Han är placerad i ett folktomt klassrum bakom ett brädspel med tärningar, spelmarker och spelkort. Budskapet om forskarrollen som upphöjd, styrande och dömande förstärks genom dessa tillägg (addition). Spelet får ett starkt pedagogiskt symbolvärde då det både används som pedagogisk modell för att beskriva de olika skolreformerna liksom som metafor för hur skolan hanterats av beslutsfattare. I sin positionering, som representant för forskarsamhället, konstrueras forskare som övervakande spelledare i ett pågående skolexperiment. Filmsekvenser med Lundahl i rollen som spelledare återkommer genom hela programserien, ett exempel på berättarteknisk förstärkning (repetition).

I de båda programmen konstrueras en diskurs om konsensus inom forskarsamhället kring skolans tillstånd och vad som orsakat krisen. Forskarna Ingrid Carlgren och Ulf P Lundgren, båda professorer i pedagogik, särskiljs dock genom den subjektspositionering de tilldelas i VMS. Carlgren och Lundgren representeras med resurser som avskärmar dem från det forskarkollektiv de tillhör. Båda omnämns i tal som “det pedagogiska etablissemanget” (substitution).

Carlgren filmas när hon går ut med sin hund. Hon presenteras med en skogsdunge som fond, klädd i anorak, jeans och gummistövlar (addition). Klädsel och miljö adderar känslan av friluftsliv och ledig tid. Till skillnad från Wyndhamn som förses med hundar som statussymboler, bidrar Carlgrens hundpromenad snarare med en förstärkning av henne som pensionär och ”före detta” forskare (rearrangement).

Lundgrens roll som direktör för Skolverket betonas då han presenteras. I dessa sekvenser utelämnas hans titel som forskare i den återkommande textrutan, där står endast “Skolverkets generaldirektör” (delition). Lundgren framställs också som mutad av politikern Göran Persson (S) i sitt karriärval, vilket är i linje med deckargenren. Carlgren och Lundgren representeras båda som misstänkta i jakten på skolans mördare, i kontrast till övriga forskare som framställs som dess beskyddare. Carlgrens forskningsbidrag till 1994 års läroplan utpekas som en bidragande orsak till skolans kris (substitution).

Sammanfattningsvis positioneras forskarsamhället som kollektiv (med undantag av de forskare som i VMS beskrivs som “det pedagogiska etablissemanget”) som kunskapsförmedlare om skolan och dess tillstånd. Tittaren får ta del av forskares åsikter, forskningsresultat och slutsatser utan att de blir nämnvärt ifrågasatta eller granskade, frånsett Carlgren och Lundgren vilka, i likhet med skolpolitiker (se nedan), hålls personligen ansvariga för den svenska skolans problem. För att upprätthålla den diskurs som konstrueras om forskares och politikers motsatsförhållande till varandra, pekas Carlgren och Lundgren ut som “det pedagogiska etablissemanget”. De berättartekniska resurserna används effektivt för att tittaren inte ska uppfatta Carlgren och Lundgren som en del av det samtida forskarkollektivet. I övrigt framställs ett nutida forskarkollektiv som enigt i sin uppfattning om svensk skola och avkrävs i rekontextualiseringen inget ansvar för skolans utveckling. Å ena sidan positioneras de som kunniga och trovärdiga å andra sidan utan reell makt att påverka. De framställs snarare som samtalspartner om skolan, än som medaktörer i skolutveckling. De tilldelas den upphöjda domarens roll. I VMS formulerar tillexempel Jan-Eric Gustafsson, professor i pedagogik, i sina slutord vad som utgör själva dödsstöten; “det är introduktionen av betyget underkänt”.

Politiker representeras frekvent i båda programmen. I VMS intervjuas tidigare riksdagspolitikerna Lars Leijonborg (L), Beatrice Ask (M) och Gustav Fridolin (MP) i nyproducerade klipp där de ger förklaringar till de skolreformer de varit med och genomfört. I huvudsak är det dock via arkivklipp som tittarna får möta politiker. Ofta framstår dessa klipp vara valda med syftet att framställa politikers starka tilltro till allt från IT till kommunalisering och betyg (purpose). Tillexempel visas ett nyhetsklipp från tidigt 1990-tal med dåvarande skolminister Ask där hon säger att hon är stolt över såväl den nya läroplanen som det nya betygssystemet. Rekontextualiseringen av politikers perspektiv blir att de är nöjda med genomförda reformer, såväl när de gjordes som retrospektivt.

Samtida skolpolitiker representeras i VMS endast genom korta spontana intervjuer med skolpolitiska talespersoner i Riksdagshuset. De får frågan om vad som är problemet med svensk skola och svarar att skolan: mår dåligt, är sämre, sjuk och kan inte lappas och lagas. Respondenterna kopplar dock inte skolans utmaningar till tidigare reformer utan hänvisar till allt från segregation till systemfel, avsaknad av föräldraengagemang och bristande ordning och reda. Alla är också överens om att betyget F bör vara kvar. När Rönndahl vill veta hur Utbildningsutskottet arbetar för att lösa utmaningarna visar det sig att utskottets möte är inställt med förklaringen att de inte har några ärenden att diskutera. Politikernas beskrivning av en skola i kris skildras i kontrast till att de inte anser sig ha något att diskutera på sina utskottsmöten (rearrangement). Denna framställning förstärker en bild av politiker som aningslösa om skolans situation. I DSS saknas representation av samtida politiker vilket gör att tittarna inte får veta hur dagens politiker ser på situationen, det vill säga aktuell skolpolitik utelämnas (delition).⁷

Politiska beslut undgår dock inte kritik i programmen. I VMS säger programledaren att skolan, genom kommunaliseringen, tycks ”vara utsatt för olika kommunpolitikers populistpolitiska infall och upptåg”. Samtidigt visas återkommande lösryckta klipp på kommunala politiker (repetition). Dessa klipp har i sitt ursprungliga sammanhang ingenting med skolan att göra, är inspelade på olika platser och vid olika årtal som förstärker politikers subjektpositionering som mindre tillförlitliga i relation till skolan (rearrangement). När klippen återupprepas vid ett senare tillfälle förstärks denna representation ytterligare då programledaren säger att dessa politiker är ”lika korkade som reformen” (repetition, purpose).

I VMS används en anslagstavla med rubriken “huvudmisstänkta” som ett medierande verktyg för att förstärka true-crime genren. I enlighet med det valda berättargreppet sätter Rönndahl upp porträttbilder på politiker i samband med att de diskuteras som skyldiga till skolans död (rearrangement). Genom dessa tillägg förstärks misstroendet mot politikers roll i svensk skola och de representeras tillsammans med det tidigare utpekade “pedagogiska etablissemanget” och privata skolkoncernägare (se nedan) som misstänkta karaktärer i ett kriminaldrama (additions).

När fotografierna av tidigare utbildningsministrar Persson (S), Ylva Johansson (S) och Kjell-Olof Feldt (S), sätts upp på tavlan över huvudmisstänkta för skolans död visas samtidigt en i övrigt okommenterad textremsa i övre delen av bilden om att de har “erbjudits att medverka i programmet” (rearrangement). Vi får inte veta om eller varför de har avböjt. Utelämnandet av politikernas förklaringar bidrar till ett narrativ där de undviker att svara och därmed förstärks intrycket av deras skuld (delition).

I VMS säger programledaren rakt ut att: ”Betygskarusellen är såklart politikernas fel”. Genom speakertexter och bildval förstärks också representationen av politiker som personligt ansvariga för skolreformer (substitution). Med hjälp av en voiceover i DSS får tittaren veta att elevers stress och psykisk ohälsa ökat “särskilt efter Jan Björklunds skolreformer”. Programledaren Rönndahl frågar sig i VMS: ”Vem är mannen bakom den här bestialiska reformen?” och svarar själv att det är utbildningsminister Persson. Digitaliseringen av skolan beskrivs i samma program som “Carl Bildts satsning” och IT-i-skolan tillskrivs skolminister Johansson (S).

Personfokus på enskilda politiker förstärks också genom en återkommande hånfull ton i VMS där egenskaper och utseende framhålls, vilket är i linje med programmets satiriska ansats. Programledaren skämtar tillexempel om Perssons vikt och säger: “Sveriges kanske tyngsta politiker genom tiderna” och “betonghäck”. I ett animerat klipp får Persson själv säga: “Jag är tjock, mycket tjock” (rearrangement).

Politikers motiv representeras närmast som dunkla och korrupta. I VMS säger programledaren tillexempel att Persson ”kör över allt och alla” och ”lurar med sig” lärare från olika fackförbund för att genomdriva kommunaliseringen. Samtidigt syns Persson spela schack i ett arkivklipp där han gör bondeoffer och jämförs med Machiavelli (rearrangement). Ett fotografi från en julmiddag hemma hos Ask där Odd Ejken och Anders Hultin (dessa arbetade vid Utbildningsdepartementet, företrädde friskolereformen och grundade sedan en friskolekoncern) presenteras som ett bevismaterial i programledarens utredning. Sättet att presentera bildmaterialet bidrar till att misstänkliggöra motiven bakom deras politiska beslut (rearrangement, purpose).

Båda programmen ställer också genomgående politikers beslut mot forskares perspektiv. I DSS får tillexempel forskare beskriva hur det kan saknas både utredningar och remisser vid politiska beslut och att politiker i sina reformer inte “överhuvudtaget tar hänsyn till” konsekvenser för exempelvis hälsa och välmående. Alli Klapp, docent i pedagogik, säger att: ”Politikerna är rädda för att om man tar bort F:et så kommer eleverna typ att sluta gå till skolan. Vilket är ett stort misstag.”

Sammanfattningsvis tillskrivs politiker en positionering som nonchalanta i relation till forskning och okunniga om skolfrågor. De framställs som aktörer vilka agerar utifrån egna (politiska eller ekonomiska) intressen och därmed fattar drastiska beslut om omfattande skolreformer utan vetenskaplig grund. Detta oavsett partifärg. Genom en rad berättartekniska arrangemang får tittarna se politiker från höger till vänster förlöjligas och hur forskare och lärare ifrågasätter och kritiserar deras politiska beslut. Enskilda politiker framställs, i likhet med det ”pedagogiska etablissemanget” som personligt skyldiga till skolans kris.

Det är huvudsakligen ledare för friskolor som representeras i tv-serierna. Dessa positioneras som ifrågasatta och i försvarsställning. I DSS ser vi privatskolan Academedias VD bemöta den kritik som framförts om att friskolor skulle hålla lägre kvalitet än kommunala skolor. Speakerrösten berättar också att Academedias VD inte håller med forskarna om att det fria skolvalet bidrar till segregation. Istället hänvisar VD:n till misslyckad bostads- och integrationspolitik. Academedias VD representeras också med känslomässiga reaktioner: ”Jag är lite ledsen över den här debatten där man bara pratar om att det är friskolor som är problem i betygsättningen” (reaction). Han menar istället att det är systemet i sig som gör det svårt att sätta likvärdiga betyg. I VMS säger ägaren av Engelska skolan, på motsvarande sätt att: ”Det är fruktansvärt att bli beskylld [för att bidra till segregation]”. Hon säger vidare: “Om en skola är dålig får föräldrarna utnyttja sin valmöjlighet och gå till en annan skola”. Grundare av Kunskapsskolan, menar att det faktum att vi tillsammans betalar och kan välja skola är en framgångsrik modell utan nackdelar. Sammantaget tycks representationerna av ledare för friskolor syfta till att förstärka en motsättning mellan deras perspektiv och den kritiska samhällsdebatten rörande skola och ägandeformer (purpose).

I VMS visas återupprepade klipp från en intervju med Kunskapsskolans grundare där han rör sina knutna händer i cirkelrörelser mot kroppen (repetition). Samtidigt spelas en glad melodi med en tågvissla, som låter som något hämtat ur ett barnprogram, och Rönndahl säger: ”Ho, ho! Nu går vinsttåget till Miljardberga” (rearrangement, addition). Grundaren framställs på så vis som girig. För att förstärka detta perspektiv används kommentarer om att friskoleägares intäkter är högre än bankchefers (substitution). Informationen om att Engelska skolans ägare sålde 70 procent av sitt bolag och deklarerade inkomster på 691 miljoner kronor illustreras med klipp på hur hon glädjestrålande gör segergester (reaction). Samtidigt projiceras summan i stor text över henne (rearrangement).

Rektorer i kommunala skolor är, till skillnad från ägare av friskolor, sparsamt förekommande i tv-serierna. Det är endast i DSS som tittarna får möta ett par exempel. Rektorn för Bergsjöskolan presenteras med en skylt som berättar att han vunnit pris för trygghetsarbete. Han går igenom skolan, hejar på alla, nämner elever vid namn och småpratar med dem (substitution). Berättargreppet tycks medvetet vilja framhålla en sympatisk bild av en rektor (purpose). I samma serie visas också en studierektor från Danmark som betonar vikten av trivsel och att ta bort betygen för att motverka stress. I dessa båda inslag är det den omtänksamma och medvetna rektorn som framställs i såväl tal som bild (rearrangement, purpose). Budskapet ger en strimma av hopp om att skolledningar kan skapa goda förutsättningar. Denna potential tonas dock ner då merparten av programtiden används till samhällsutmaningar, politikers beslut och vinstdrivande konkurrenter (delition).

Vad som heller inte framkommer är andelen privatägda skolor och vad den fördelningen innebär för det inflytande som privatiseringsreformen har haft i Sverige (delition).⁸ Fördelningen av programtid som skildrar rektorer på kommunala skolor kontra ledare av friskolor speglar inte den utbredning skolformen fått i samhället. Det blir snarare fenomenet friskolor som problematiseras än skolledarskap. Rektors potential som beslutsfattare med inflytande över skolverksamheten, oavsett huvudman, hamnar i skymundan (delition).

Sammanfattningsvis representeras i de båda programmen en motsättning mellan ägare av friskolor å ena sidan och forskare å andra sidan. Skolägarna konstrueras som förslagna. Betoningen på hur friskolelobbyismen drevs av samma personer och politiker som sedan själva startade privata skolor förstärker denna bild och positionerar skolägare som handlingskraftiga och hänsynslösa med makt över Skolsverige.

Trots att de två tv-serierna behandlar den svenska skolan är få aktörer verksamma lärare. Den profession som har sitt dagliga arbete i skolan får därmed inte en framträdande roll i rekontextualiseringen (delition). Detta följer den övergripande programidén i VMS att hitta förövarna, då lärarkåren inte framställs som en grupp som Rönndahl misstänker.

I DSS visas inslag med lärare som menar att reformerna har gett lägre kvalité i verksamheten då tillexempel utflykter och museibesök inte längre hinns med. Uttalandena indikerar att lärare inte tycks styra över sin egen yrkesutövning. Denna positionering förstärks i DSS i episoden om betyg (purpose). En tidigare lärare som lämnat yrket och nu arbetar som rörmokare, beskriver hur en erfaren kollega satt och grät därför att skolledaren krävde att betygen skulle höjas. Han fortsätter: ”Vi lärare kände en väldigt stor press”. På hans presentationsskylt står att läsa: ”Arbetade 2008—2017 som lärare i samhällsvetenskap och religion. Slutade som lärare efter att ha kritiserat Academedias besparingar” (substitution). En verksam lärare inom samma skolkoncern talar också om pressen att sätta höga betyg. Hon anser att det är en orsak till att lärare byter yrkesbana: ”Man orkar inte helt enkelt”. Liknande slutsatser dras i VMS i episoden om kommunaliseringen. I arkivbilder säger en lärare som deltog i protesterna: ”Jag funderar nästan på att hoppa av och sluta”. Klippet förstärker intrycket av att en missnöjd lärares enda alternativ är att lämna professionen (reaction). Att vara kvar som lärare framställs i DSS snarare som ett misslyckande. ”Det är nästan så man skäms men jag har jobbat här i 34 år i sommar” säger en lärare, verksam på Bergsjöskolan.

Bergsjöskolan beskrivs för övrigt i DSS som en segregerad skola som lyckats vända betygen uppåt. Detta framställs dock inte främst bero på lärare och rektor utan på att de har vänt sig till forskare. Detta påpekas vid flera tillfällen (repetition). Speakerrösten säger bland annat att skolan har arbetat ”målmedvetet med hjälp av forskare för att få upp skolans resultat”. Ett av de få undervisningsexempel med samtida lärare som visas i tv-serierna, är från Öregårdskolan i Danmark och representerar alltså inte svensk skola.

Sammanfattningsvis presenteras lärare utifrån en kollektivistisk vinkel då få lärare får representera hela kåren. Lärarna framställs i programmen som måna om sin profession och status, å andra sidan verkar de överlag missnöjda och sakna påverkanskanaler. Lärarna i både samtida klipp och arkivmaterial framställs som offer, satta att hantera allt från ny teknik till klagande föräldrar och betygskrav. Denna bild av en samstämmig och utsatt lärarkår konfirmeras i det sista avsnittet i VMS när programledaren konstaterar: ”Men lärarna då, hur upplever de att det är att traska runt på den här brottsplatsen och försöka göra något vettigt? Dåligt!” Uttalandet förstärks av arkivklipp från 2018 om hur svårt det är med alla arbetsuppgifter och med ett elevunderlag där många har stora svårigheter.

I VMS uttalar sig inga elever som går i dagens skolsystem (delition). De få intervjuer som görs är historiska arkivklipp. Alla avsnitten börjar med att Rönndahl följer sin dotter till skolan. De håller varandra i hand samtidigt som han funderar över dotterns och sin egen skolgång och hur skolan har utvecklats. Rönndahl talar om sin upplevelse av att gå i svensk skola på 80-talet. Han frågar sig hur det är att gå i skolan idag, men dottern tillfrågas aldrig. Far och dotter strosar till skolan ackompanjerade av melodisk pianomusik. I bakgrunden hörs och syns barn som träffas på skolgården och gungar. Ord och bild gestaltar en romantisk bild av barndom och skoltid genom dessa tillägg (addition).

Den humoristiska karaktären i VMS kan vara en faktor för uteslutandet av elevröster. En möjlig tolkning är att diskursen om en dysfunktionell skola fungerar bättre att ironisera över i frånvaron av enskilda elever. Det tycks dessutom svårt att bildsätta diskursen om elever som offer, vilket blir tydligt även i DSS. Eleverna ser nästan uteslutande glada och harmoniska ut, vilket därmed går i klinch med den diskurs som konstrueras genom vad som sägs.

DSS har ett annorlunda sätt än VMS att representera skolelever. Redan i rubriksättningen av de olika avsnitten framgår att fokus är mer elevnära (Bilaga 1) och flera elever som befinner sig i dagens grundskola medverkar. En fokusgrupp med sju utvalda elever mellan tolv och femton år från Adolf Fredriks musikskola berättar om sina upplevelser av svensk skola. Denna grupp av elever från en skola med antagningsprov och högre avgångsbetyg än genomsnittet får representera alla Sveriges grundskoleelever (purpose).

DSS använder kontrastering i sin dramaturgi för att visa på skolans betygssystem som pressande och utestängande. Tittaren får möta Zelda, 19 år. Hon presenteras av speakerrösten med orden: ”En av dem som drabbats är Zelda”. Zelda saknar godkända betyg från grundskolan. Hon filmas i sitt rum där hon sitter på sin säng och klinkar på en ukulele (substitution). Zeldas klädsel, liksom hennes rum, skiljer sig från övriga ungdomar som deltar i programserien.

Zelda förklarar för tittarna att hon fått diagnosen autism och ADD. Hemma vid köksbordet berättar Zeldas mamma hur den individualistiska läroplanen med höga krav på prestation inte fungerat för Zelda. Då hon berättar att dottern saknar fullständiga betyg brister hon ut i gråt (reaction).

Tidigare i samma episod har tittaren mött eleven Cecilia från Adolf Fredriks musikskola. Hon befinner sig i skolan där hon just tagit fram dagens första skolmaterial (substitution). Cecilia berättar hur hon fortsätter skolarbetet när hon kommer hem. I nästa sekvens möter vi henne hemma i sitt rum då hon talar om läxor och förhör och om hur stressad hon är. Cecilias klädval är mer konventionellt än Zeldas och hennes rum är ordnat och fungerar väl som studiemiljö (purpose). Vid halv tio på kvällen sitter Cecilia i sin säng och filmar sig själv. Hon har franskaprov imorgon och säger lågt in i kameran: ”Jag har flyttat runt lite i mitt hem, och nu har jag landat i min säng. Så att jag ska varva ner lite och så kan det här räknas som att sova.” I en annan sekvens ser vi Cecilia hemma i köket. Hon berättar för sin mamma att hon är stressad inför gymnasievalet. Mamman lyssnar och bekräftar dotterns upplevelse (reaction).

En tydlig kontrast mellan de båda ungdomarna framträder. Cecilia förses med skolböcker och olika studiemiljöer, till och med hennes säng är en studieplats dygnet runt, för att positionera henne som en studiemotiverad men pressad skolelev (addition, substitution). Zelda förses med raka motsatsen av tillägg och förstärkningar för att visa på hopplöshet och utslagning. Kontrasterna är arrangerade och syftar till att lyfta fram de båda elevernas pressande och stressande relationer till svensk grundskola (rearrangement). Budskapet är att skolan tvingar Cecilia att lägga ohälsosamt mycket tid på sin utbildning, medan Zelda helt utestängts från utbildningssystemet (purpose). Framställningen av de utvalda eleverna i DSS är exempel på personifiering och specificering. Zelda är en specifik elev som blivit utestängd från svenskt skolsystem liksom Cecilia personligen representerar eleven som pressas av betyg och skolstress. Cecilia presenteras dock utifrån ett kollektivistiskt perspektiv som representant för gruppen elever i årskurs 9. Cecilias unika villkor och förutsättningar tonas därmed ner till skillnad från den individuella framställningen av Zelda.

Sammanfattningsvis positioneras eleverna som offer i en dysfunktionell skola. Dock med motstridiga budskap mellan text och bild. Eleverna är i händerna på ett stort politiskt skolexperiment som pågått i decennier. Den diskurs som produceras betonar att eleverna har få och små möjligheter att påverka sin skola trots att de dagligen vistas där. Budskapet som förmedlas är att om resultaten sjunker i skolan så är det inte elevernas fel. Narrativet om stressade och utslagna elever rimmar illa med de potenta elever som får berätta om sin skolgång, bortsett från Zelda. I programmen konstrueras elever antingen som högpresterande eller utslagna ur skolsystemet. Det stora ”mellanskiktet” är osynliggjort (delition).

Nedan presenteras slutsatser med medvetenhet om att de baseras på ett begränsat empiriskt underlag och därmed, i linje med metoden (Denscombe, 2017), inte nödvändigtvis är generaliserbara till mediabilder i bred bemärkelse. Styrkan med en MCDA är att analysen syftar till att belysa normerande diskurser för vidare diskussion och alternativa förståelser. Analysens tillförlitlighet hänförs till transparensen och konsekvens i redogörelse för material och tolkning. Så har vi tillexempel genomgående fokuserat på maktperspektiv i rekonstextualiseringen och avstått från att dra slutsatser mot basis av information (om exempelvis aktörer) som tittare inte får ta del av i det empiriska materialet. För att vidare undersöka vilka genomslag programmen fått hos allmänheten krävs ytterligare forskning med tittarna som studieobjekt. Utifrån föreliggande studie framstår det också som relevant att sätta de bilder som presenteras i programmen i relation till lärares, skolledares och elevers förståelse av svensk skola. Resultatet väcker också frågor om hur de presenterade mediala bilderna av svensk skola påverkar lärarutbildning och rekrytering av lärare.