I denna artikel riktas intresset mot det dagliga mötet mellan vårdnadshavare med utländsk bakgrund och förskolepedagoger. Det dagliga mötet ska här förstås som det tillfälle när vårdnadshavare och förskolepedagoger möts vid lämning och hämtning av barn, och utländsk bakgrund som annan bakgrund än infödd svensk. Enligt förskolans läroplan (2018) ska förskolans personal samarbeta med hemmen för att barnen ska kunna utvecklas utifrån sina förutsättningar. Förskolan ska tydliggöra för vårdnadshavarna vilka mål utbildningen har, för att möjliggöra vårdnadshavarnas förståelse för och inflytande över verksamheten (Läroplan för förskolan, 2018). Dessutom är föräldrasamverkan viktig för barnens framtida skolframgång och flera forskare menar att föräldrainvolvering har stor betydelse för barnen (Cummins, 2000; Karoly & Gonzales, 2011).

I en svensk studie (Baghdasaryan m.fl., 2021) som berör vårdnadshavare med utländsk bakgrund och deras uppfattningar om det svenska samhället lyfts problem med kulturella skillnader och avsaknaden av dialog mellan förskolepedagoger och vårdnadshavare med utländsk bakgrund. Vårdnadshavarna menar att det finns stora skillnader mellan barnomsorg, skola och föräldraskap i deras hemländer och i det svenska samhället. Studien visar även att vårdnadshavarna framhåller betydelsen av kommunikation, både för att de själva ska förstå vad som förväntas av dem och för att öka förståelsen för de kulturella skillnaderna mellan dem och den svenska förskolan (Baghdasaryan m.fl., 2021). Enligt Löthman (2022) finns det få studier i Sverige som belyser förskolans arbete med mottagande och introduktion av familjer med utländsk bakgrund (Lunneblad, 2017; Zetterqvist & Hagström, 2016), medan studier som undersöker kulturell och språklig mångfald i förskolan är något fler. Gemensamt för studierna, enligt Löthman (2022), är att de i de allra flesta fall har genomförts på förskolor där hälften eller en majoritet av barnen har haft utländsk bakgrund (Anderstaf m.fl., 2021; Lunneblad, 2006; Åkerblom & Harju, 2019). Internationella studier har visat på vikten av att förskolepedagoger och vårdnadshavare med utländsk bakgrund har en dialog med varandra, samtidigt som det ofta finns begränsade möjligheter till en ömsesidig kommunikation dem emellan (De Gioia, 2013; Sønsthagen, 2020; Tobin, 2020). I internationella studier framstår förskolepedagoger som oförberedda på att hantera de utmaningar det innebär att arbeta med vårdnadshavare med utländsk bakgrund (Tobin, 2020) samtidigt som kritik riktas mot avsaknad av fokus på kulturella skillnader i förskolans praktik (Kalkman & Clark, 2017; Tobin, 2020; Van Laere m.fl., 2018). Internationella studier uppmärksammar även den maktobalans som föreligger mellan vårdnadshavare med utländsk bakgrund och förskolepedagoger (Sønsthagen, 2020; Tobin, 2020; Van Laere m.fl., 2018), och på grund av att föräldrarna inte behärskar svenska språket och saknar kunskaper om hur utbildningssystemet fungerar är de ofta osäkra när det gäller att ställa frågor och uttrycka sina åsikter på förskolan.

I denna studie används Bhabhas (1994) mellanrumsteori för att analysera det dagliga mötet mellan vårdnadshavare med utländsk bakgrund och förskolepedagoger i förskolan. Genom att betrakta mötet mellan vårdnadshavare med utländsk bakgrund och förskolepedagoger som ett tredje rum analyseras huruvida det utvecklas en vilja till att förstå varandra, där möjlighet till utveckling kan ske och där något nytt kan skapas genom förhandling (Bhabha, 1994). Bhabhas (1994) mellanrumsteori är användbar för att skapa kunskap om de hinder och möjligheter som kan uppstå i mötet mellan vårdnadshavare med utländsk bakgrund och förskolepedagoger. Denna kunskap är viktig för att förbättra förståelsen om vilka effekter det får på samverkan dem emellan, som är betydelsefull för barnens fortsatta skolgång. Mellanrumsteorin bidrar med att belysa hur mötet mellan vårdnadshavare och förskolepedagoger kan upplevas och erfaras och hur vårdnadshavare och förskolepedagoger kan göra motstånd mot normer och regler som existerar på förskolan. Studien bidrar även till forskningsfältet genom att Bhabhas (1994) mellanrumsteori inte tidigare använts i förskoleforskning med fokus på vårdnadshavare med utländsk bakgrund.

Syftet med artikeln är att utforska mötet i mellanrummet där förskolepedagoger och vårdnadshavare möts. Mer specifikt riktas intresset mot aspekter av motstånd, anpassning och nyskapande i viljan att förstå varandra. Studien genomförs med hjälp av följande frågeställningar:

Först behandlas forskning som berör mötet mellan förskolepedagoger och vårdnadshavare med utländsk bakgrund i förskolan, därefter rutiner och aktiviteter i förskolan, och slutligen faktorer som försvårar och underlättar i mötet dem emellan.

Angående mötet mellan vårdnadshavare och förskolepedagoger visar forskning att pedagoger ser det som viktigt att vårdnadshavare beter sig som förskolan förväntar sig. Sønsthagen (2020) följde två förskolor i Norge där hon bland annat intervjuade vårdnadshavare med utländsk bakgrund och förskolepedagoger, och fann att för att pedagogerna skulle betrakta vårdnadshavarna som signifikanta aktörer behövde vårdnadshavarna uppfylla tre kriterier. För det första skulle vårdnadshavarna ha en viss färdighet i majoritetsspråket norska, för det andra skulle det finnas en god kemi mellan vårdnadshavarna och förskolepedagogerna, som även kunde kompensera för brister i det norska språket hos vårdnadshavarna, och för det tredje skulle vårdnadshavarna veta hur de skulle bete sig och förstå institutionens sociala koder.

Rutiner och aktiviteter i förskolan kan vara förvirrande för vårdnadshavare med utländsk bakgrund, och Lunneblads (2017) studie visar att det är viktigt att förskolepedagoger är flexibla i sina rutiner för att stötta vårdnadshavarna. Det kan enligt Lunneblad (2017) handla om att vara taktfull så att vårdnadshavarna inte tappar ansiktet. Sønsthagen (2020) fann att det fanns tillfällen när kommunikationen mellan vårdnadshavare och förskolepedagoger brast, och ett exempel var när en vårdnadshavare lämnade barnet på fel våning. Samtidigt betecknade förskolepedagogerna en vårdnadshavare som ofta initierade samtal som lätt att prata med och väldigt norsk (Sønsthagen, 2020). Det som Vuorinen (2020) menar underlättar samverkan är att vårdnadshavare och pedagoger har gemensamma referensramar att utgå ifrån, exempelvis tankemönster, språk och en samsyn på barn och hur en förskola fungerar. Likaså anser de att det underlättar om pedagoger och vårdnadshavare har samma förväntningar avseende hälsningsprocedurer och ögonkontakt samt om de har likartad syn på barnets uppväxt och fostran (Vuorinen, 2020). När dessa referensramar inte stämmer överens kan samverkan bli mer krävande, men nödvändigtvis inte mer ansträngd. Enligt Vuorinen (2020) beror det på personalens sociala kompetens, vilja och förankring i yrkesrollen. I Sønsthagens (2020) studie visade observationer av vårdnadshavarna att en viktig faktor på förskolan är att veta hur man ska bete sig. En av pedagogerna i den studien hade en särskild metod för att kommunicera med vårdnadshavarna. Hon tog fram album med bilder på barnets rutiner på förskolan, vilket engagerade vårdnadshavarna och ledde till att kommunikationen och interaktionen förbättrades. Vårdnadshavarna i Sønsthagens studie (2020) beskrev vikten av att förskolepedagogerna log mot dem och var välkomnande samt att barnen var nöjda och hade vänner. Dahl Bergsland (2017) intervjuade pedagoger och minoritetsföräldrar i Norge och fann att vårdnadshavarna fastnade i kategoriseringar och värderingar av pedagogerna. Detta påverkade hur de erkändes i förskolan, och för att komma ur dessa kategoriseringar krävdes det mycket av vårdnadshavarna i form av individuella resurser vilka de kanske ej besitter. Risken är då att förskollärarnas värderingar bidrar till en reproduktion av föreställningar om vårdnadshavarna som annorlunda. Resultatet visade även att vårdnadshavarna förväntades förstå vad förskollärarna ansåg vara de riktiga koderna för hur de som föräldrar borde agera vid hämtning och lämningssituationer (Dahl Bergsland, 2017).

De förskolepedagoger som själva hade utländsk bakgrund hade ofta en viktig nyckelroll i kontakten med vårdnadshavare med utländsk bakgrund, enligt Tobin (2020), men hennes studie visar även att deras roll underskattas. De förskolepedagoger som själva har annan bakgrund än den dominerande kan fungera som en religiös, kulturell och språklig brygga mellan invandrargrupper och förskolor, men detta kan även medföra att de känner sig klämda mellan två världar. När de försöker ta vårdnadshavarnas perspektiv riskerar de att betraktas som oprofessionella av de svenska förskolepedagogerna, och när de försöker beskriva för vårdnadshavarna hur den svenska förskolan fungerar utsetts de för att ses som för assimilerade av vårdnadshavarna. Tobin (2020) fann även att när de flerspråkiga pedagogerna tolkade åt vårdnadshavare och övriga förskolepedagoger redigerade de ofta vad som sas för att dölja för de inblandade när synen på saker och ting skilde sig åt.

Det gynnar interaktionen mellan vårdnadshavare och pedagoger om vårdnadshavarna är insatta i skolsystemet. Tadesse (2014) genomförde en studie i USA där hon utförde intervjuer med tre lärare samt intervjuer med fyra afrikanska mödrar som flytt från sina länder. Tadesses (2014) utgångspunkt var att barnens studieframgång till stor del berodde på om det fanns en gemensam förståelse mellan vårdnadshavare och skola angående deras meningsskapande avseende kulturella värderingar, tro, seder och sociala förmågor. Resultatet visade att en omtänksam, respektfull och kulturellt inkluderande kommunikation gynnar relationen mellan förälder och lärare, men även att lärarnas okunskap om flyktingarnas kulturella värderingar och syn på skolan samt vårdnadshavarnas brist på kunskap om skolsystemet i det nya landet och hur det fungerar kan hindra relationen hem och skola. Huruvida pedagoger är kulturellt inkluderande för att gynna relationen mellan pedagoger och vårdnadshavare framhåller även Karoly och Gonzales (2011) som avgörande för relationen. Lösningen ligger enligt Tadesse (2014) i att exempelvis anställa flerspråkig personal och översätta dokument:

I en litteraturstudie av Norheim och Moser (2020) visade sig jämlikhet och delat ansvar vara viktigt gällande samverkan mellan vårdnadshavare med utländsk bakgrund och förskolepedagoger. Norheim och Moser (2020) påtalar att om det finns en obalans när det gäller makt mellan förskolepedagoger och vårdnadshavare med utländsk bakgrund, så kan det göra att vårdnadshavarna undviker att delta i förskolan och från att uttrycka sina åsikter.

Sammanfattningsvis betonas i tidigare forskning förskolepedagogernas roll i att stötta vårdnadshavarna, exempelvis genom att använda sig av bilder i kommunikationen. Vårdnadshavarna förväntas kunna majoritetsspråket och förstå de sociala koder och rutiner som finns på förskolan. Vidare visas att vårdnadshavarna exempelvis efterlyser välkomnande bemötande av pedagogerna och information om vad som förväntas av dem. Pedagoger som kan tala vårdnadshavarnas olika språk kan ha en nyckelroll genom att bygga broar mellan förskolan och hemmet men de är ofta underskattade och hamnar i kläm. Det framhålls att respektfull och kulturellt inkluderande kommunikation från förskolepedagogernas sida kan uppväga vårdnadshavarnas brist på kunskap om förskolesystemet, samtidigt som pedagogers ibland bristande kunskap om vårdnadshavarnas värderingar hindrar kommunikationen dem emellan.

I och med att studien fokuserar på mötet mellan två grupper som kan förstås som representerande olika kulturer är Bhabhas (1994) teori om mellanrummet (även kallad det tredje rummet) relevant för analys av pedagogers och vårdnadshavares upplevelser. Mellanrumsteorin bidrar med ett perspektiv där strukturer och föreställningar om varandra, i detta fall förskolans och förskolepedagoger och vårdnadshavare med utländsk bakgrund, kan lyftas fram och problematiseras. Att betrakta mötet mellan förskolepedagoger och vårdnadshavare med utländsk bakgrund som ett tredje rum är relevant eftersom pedagogerna å ena sidan representerar en svensk förskolekontext, och de normer och värderingar som den svenska förskolan vilar på, och å andra sidan kan denna kontext vara ny och mer eller mindre okänd för vårdnadshavarna. Trots att teorin ursprungligen skapades ur ett postkolonialt samtiden kan samtiden ses som präglad och formad av kolonialismens föreställningsvärld (Bomström Aho, 2023). Genom den reproduceras enligt Bomström Aho (2023) den koloniala föreställningen om vi och dem, och genom intagandet av en postkolonial blick på mötet mellan förskolepedagoger och vårdnadshavare med utländsk bakgrund synliggörs, problematiseras och ifrågasätts strukturer och föreställningar som förmedlas och reproduceras i en förskolekontext. Tidigare studier har använt Bhabha som teoretisk grund angående nyanlända elever i skolan, elever på språkintroduktion och för att belysa livshistorier bland migrantfamiljer i en svensk och internationell kontext (se exempelvis Aman & Dahlstedt, 2021; Bomström Aho, 2023; Gill, 2020; Kyaga Goldstein & Borgström, 2009).

Med begreppet mellanrum syftar Bhabha (1994) på det mellanrum som skapas när två människor eller kulturer möts. Mellanrummet kan beskrivas som ögonblick eller processer som produceras genom kulturella skillnader och jag tolkar Bhabhas mellanrumsteori som en metafor för de ögonblick eller processer i mötet mellan förskolepedagoger och vårdnadshavare med utländsk bakgrund där utanförskap kan uppstå eller möten utvecklas. Bhabha menar även att när två kulturer eller identiteter möts skapas en mellanrumsposition som består av en övergångsperiod där något nytt kan skapas inom vilken det finns utrymme för förhandling. Detta möte medför att individen hamnar i ett mellanrum där denne dels befinner sig i sin ursprungskultur, dels har kommit in i en annan kultur som tidigare var okänd. Här används i likhet med Bomström Aho (2023) teorin om mellanrummet som synliggör den position som vårdnadshavare hamnar i när de möter förskolan som institution i det nya landet. Denna mellanrumsposition kan användas för att studera vårdnadshavarnas och förskolepedagogernas möte och vad som sker i detta. Bhabhas (1994) begrepp den Andre blir även användbart i denna studie eftersom en människas syn på den Andre får betydelse i mötet. Vårdnadshavarna kan antingen ses som De Andra som förväntas anpassa sig till förskolans normer och regler, eller så kan de göra motstånd mot detta. Både vårdnadshavare och förskolepedagoger kan göra motstånd mot dessa normer och regler, och pedagogerna kan skapa ett möte med vårdnadshavarna där de möts som jämlikar och skapar något nytt.

Bhabhas begrepp det tredje rummet beskriver mellanrummet där främlingar möts och tvingas översätta varandra. I det tredje rummet skapas enligt Bhabha (1994) en hybrididentitet, där den Andre varken är ingetdera eller både och, utan ett tredje, en hybrid. I detta tredje rum formas idén om olika kulturer och vad dessa innebär, och där förhandlas dessutom maktrelationer, som kan handla om individer, grupper eller institutioner, vilket innebär möjlighet till förändring och nyskapande. I denna studie används tredje rummet för att representera mötet mellan pedagoger och vårdnadshavare, som ett fysiskt, tidsmässigt och socialt rum. Mötet sker ofta i tamburen på förskolan där förskolepedagoger och vårdnadshavare på något vis kommunicerar och interagerar om barnet med varandra.

I denna studie studeras vad som händer i mötet, som ett mellanrum, mer specifikt huruvida vårdnadshavare och förskolepedagoger visar motstånd eller anpassning gentemot det nya de möter och huruvida de går ut i ett möte med varandra och något nytt kan skapas. I studien används begreppen motstånd, anpassning och nyskapande utifrån Bhabha, för att utforska hur de framträder i mötet mellan förskolepedagoger och vårdnadshavare. Genom att betrakta mötet som ett tredje rum synliggörs studiet av de normer och värderingar som den svenska förskolan vilar på, vilket kan leda till att förskolepedagoger lägger ansvaret på vårdnadshavaren och dennas brister i exempelvis svenska eller kännedom om vad som förväntas av en förälder i svensk förskola. Detta medför en risk för att föräldern betraktas som den som är i behov av att lära sig svenska och svenska normer för att bli som vi vilket påverkar vad som sker mötet i mellanrummet. Om mötet i stället blir en möjlighet att skapa något nytt, i enlighet med Bhabha, betyder det att det finns en ömsesidig vilja till att förstå varandra, där möjlighet till utveckling och nyskapande kan ske genom förhandling.

Föreliggande studie är en del av en studie där mötet mellan förskolepedagoger och vårdnadshavare med utländsk bakgrund generellt utforskas med intervjuer som grund, och i denna delstudie ligger fokus på det rum där förskolepedagoger och vårdnadshavare möts i det vardagliga samtalet.

Eftersom förskolan är en plats där det dagligen sker kommunikation och interaktion av olika slag, bland annat mellan pedagoger och vårdnadshavare, används här den etnografiska inriktning som benämns lingvistisk etnografi (Copland & Creese, 2015). Inom lingvistisk etnografi betraktas språk som en kommunikativ handling i en social kontext i människors vardagliga rutiner, såsom i detta fall förskolan. Lingvistisk etnografi handlar om att studera hur språk används av människor och vad detta kan säga oss om sociala begränsningar, strukturer och ideologier vilket blir relevant för denna studie (Copland & Creese, 2015). Studiens grund i lingvistisk etnografi innebär att frågor om makt blir centrala, och erbjuder verktyg att skapa en förståelse för de komplexa fenomen som aktualiseras i samband med samverkan och interaktion mellan vårdnadshavare med utländsk bakgrund och pedagoger i en förskolekontext. Den tolkande ansatsen innebär att studera människors handlingar ur deras synvinkel, samtidigt som hänsyn tas till hur dessa interaktioner är inbäddade i en större social kontext. Eftersom jag är färgad av min tidigare erfarenhet som förskollärare och väl insatt i verksamhetens dagliga rutiner, behöver jag göra det välkända obekant. Då behövs enligt Copland & Creese (2015) en tolkande ansats eftersom de institutioner vi känner till bäst, de rutiner vi utför oftast och de interaktioner som vi deltar i är så välkända för oss att vi inte längre uppmärksammar dem (Copland & Creese, 2015).

För studien används intervjuer med personal och vårdnadshavare i Sverige, som genomfördes på tre förskolor, och sammanlagt intervjuades åtta pedagoger och åtta vårdnadshavare. Det var svårt att rekrytera förskolor till studien men tre förskolor tackade ja till att delta. Kriterier för urval av förskolor var att de var belägna i ett mångkulturellt område, vilket här definierades som ett område med invånare med varierade kulturella, etniska och religiösa bakgrunder.

I ett inledande skede besöktes förskolorna ett par dagar när vårdnadshavare lämnade och hämtade sina barn för att bekanta mig med, miljön, men inget material från dessa tillfällen används i studien. Jag lade mycket tid på att vara på förskolan för att lära känna föräldrarna innan jag frågade om de ville delta i studien. Det visade sig relativt snart att vårdnadshavarna var avvaktande och även misstänksamma mot vad studien egentligen handlade om. De pedagoger som fanns på förskolorna, både de som kunde flera språk och de med svenska som förstaspråk försökte på olika vis tala med vårdnadshavarna om vad studien innebar, och lugna dem med att det inte var riskfyllt att medverka. Samtyckesblanketter delades ut till samtliga vårdnadshavare med utländsk bakgrund på det språk de önskade. Några ville ha blanketter både på svenska och på sina respektive språk, och några ville även ha inspelningen av samtyckesblanketten. Det tog uppskattningsvis tre till fyra veckor på varje förskola innan jag fick tillbaka blanketterna av vårdnadshavarna, och då hade de flesta tackat nej. Slutligen tackade åtta vårdnadshavare ja till att delta i studien, samt åtta pedagoger. På den första förskolan intervjuades två förskollärare och en barnskötare samt två föräldrapar. På den andra förskolan, intervjuades en förskollärare, två barnskötare samt två vårdnadshavare. På den tredje förskolan, intervjuades två vårdnadshavare. Jag har valt att inte koppla deltagarna till respektive förskola i texten av anonymitetsskäl. För mer information om deltagarna se tabell 1.

Vissa av vårdnadshavarna som enligt tabellen nedan vistats i Sverige relativt lång tid var dock förstagångsföräldrar, och det gäller mer specifikt vårdnadshavare tre och fyra. För att svara på forskningsfrågorna används i artikeln samtliga intervjuer. Samtliga deltagande pedagoger och vårdnadshavare har informerats och gett sitt samtycke till deltagande i studien. Samtyckes- och informationsbrev översattes till de aktuella språken med hjälp av en översättarbyrå till ett skriftligt dokument och en ljudinspelning på det aktuella språket. I något fall hjälpte pedagoger på förskolan som kunde vårdnadshavarnas olika språk till när vårdnadshavarna fick information om studien.

Intervjuerna var semistrukturerade (Cohen & Morrison, 2007) och skedde individuellt med en pedagog eller vårdnadshavare i taget. Två familjepar valde att intervjuas parvis eftersom de inte ville ha tolk närvarande och fäderna då kunde fungera som tolkar för mödrarna. Intervjuerna spelades in med diktafon och transkriberades, utom vid ett tillfälle när en förälder motsatte sig att spelas in och då enbart anteckningar användes där jag antecknade både under intervjun och direkt efteråt.

Materialet som studien bygger på innehåller känsliga personuppgifter som exempelvis deltagarnas etnicitet. I studien har vårdnadshavare med utländsk bakgrund intervjuats och data som innehåller uppgifter om deras språkfärdigheter har spelats in, och detta kan upplevas som obekvämt för vårdnadshavarna. Detta innebär att information om studien behövdes förmedlas tydligt till samtliga inblandade och att jag var observant när jag tillfrågade informanterna på sådant som kunde tyda på ovillighet att delta. Eftersom jag och pedagogerna till viss mån kan ses som personer som har makt krävs medvetenhet om risken att vårdnadshavarna tackar ja till deltagande för att behaga förskolepedagogerna. Materialet anonymiserades för att förhindra igenkänning av deltagarna och förvarades i ett låst skåp och en lösenordskyddad dator, vilket är ett krav enligt Vetenskapsrådet (2024).¹

Intervjuerna transkriberades med verktyget Transana och skrevs ner ordagrant med vissa skriftspråksmässiga justeringar eftersom vissa av deltagarna hade svenska som andraspråk och detta gjordes för att göra excerpten läsbara (Brinkmann & Kvale, 2018). Sedan lästes transkripten igenom ett flertal gånger. I excerpten markeras en kortare paus med (…).

I analysen har teorin har guidat analysarbetet genom att transkripten analyserades med hjälp av Bhabhas (1994) begrepp: motstånd, anpassning och nyskapande, så att sådant som kunde tolkas som motstånd, anpassning eller nyskapande identifierades. I analysen färgkodades uttalanden från deltagarnas utsagor utifrån ovanstående begrepp. Exempel på vad som tolkades som motstånd från vad vårdnadshavarna uttryckte kunde gälla motstånd mot en väl etablerad norm i förskolans verksamhet att barnen ska vara ute oavsett väder. Som anpassning kodades när förskolepedagogerna uttryckte att vårdnadshavarna skulle anpassa sig till förskolans regler men även kulturella normer. Som något nytt tolkades exempelvis när förskolepedagogerna exempelvis talade om vikten av att skapa en god relation med vårdnadshavarna och de gav olika exempel på hur detta kunde gå till. Utifrån detta valdes sedan excerpten från intervjuerna ut.

Gällande studiens validitet påtalar Cohen & Morrison (2007) att vid exempelvis interkulturella studier är intentionen att bedriva forskning där forskaren och deltagarna är medlemmar av olika kulturer, vilket stämmer väl in på studien gällande vårdnadshavare med utländsk bakgrund och förskolepedagoger. Angående kulturell validitet ska teori och tidigare forskning vara lämplig för målkulturen, och det ska finnas etiska överväganden. Postkolonial teori såsom Bhabha (1994) används i studien vilket är lämpligt för målkulturen.

Samtidigt som studien ger en viktig inblick i mötet i mellanrummet där förskolepedagoger och vårdnadshavare möts i förskolan är underlaget enbart från tre olika förskolor med ett fåtal informanter. Studiens begränsade antal deltagare uppvägs av att dessa vårdnadshavares röster representerar en grupp som sällan framträder i förskoleforskning.

Nedan presenteras analysen gällande motstånd, anpassning och nyskapande som det uttrycktes i mellanrummet mellan dessa förskolepedagoger och vårdnadshavare. För att förhindra igenkännande används pronomenet hon för samtliga intervjupersoner.

I det mellanrum där förskolepedagoger och vårdnadshavare möts, uppstår både handlingar av motstånd och anpassning, samtidigt som vissa tendenser till nyskapande kan ses (Bhabha, 1994). Vårdnadshavarna visade motstånd när det gäller barnens utevistelse och skriftlig information från förskolan, vilket riskerar att försätta vårdnadshavarna i positioner som kan liknas vid hybrididentiteter. Detta gällde exempelvis där vårdnadshavarna försöker förhandla om maktrelationer vilket skulle kunna innebära möjligheter till förändring och nyskapande i mötet. Att en vårdnadshavare upplevde trakasserier från vissa förskolepedagoger på grund av sin utländska bakgrund synliggör en upplevelse av förskolepedagogers syn på vårdnadshavaren som den Andre, som någon som är avvikande och annorlunda och som inte följer normen av vad som kan betraktas som svenskt (Bhabha, 1994). Samtidigt finns även en risk att vårdnadshavaren inte känner sig accepterad av samhället vilket kan skapa en känsla av kulturell olikhet och framkalla en identitetssplittring hos individen. Förskolepedagogernas motstånd mot att vårdnadshavarna avböjde att använda tolk vid samtal kan ställas i ljuset av ett maktperspektiv där vårdnadshavaren blir sedd ur ett bristperspektiv och förskolan som den som har makten att bestämma i frågan. Det motstånd som uttrycktes av en förskolepedagog när hon ombads tolka åt kollegor överensstämmer med Tobins (2020) studie där de förskolepedagoger med utländsk bakgrund fungerade som en religiös, kulturell och språklig brygga mellan invandrargrupper och förskolor. Det kan även medföra att de känner sig klämda mellan två världar eftersom de hamnar i en mellanrumsposition som påverkar dem negativt, exempelvis förskolepedagogen som upplevde att hon fick ta del av och förmedla känslig information mellan vårdnadshavare och andra förskolepedagoger. Det finns även en risk att de pedagoger med utländsk bakgrund används som tolkar på förskolan kan försättas i svåra situationer och öka deras arbetsbörda.

Vårdnadshavarna uttrycker en vilja att anpassa sig men upplever det som svårt, samtidigt som förskolepedagogerna anser att vårdnadshavarna ska anpassa sig till förskolans och den svenska kulturens normer och regler. Här ses vårdnadshavarna som de Andra och de bristfälliga som ska anpassa sig till det svenska språket, det svenska samhället och svensk kultur (Bhabha, 1994). Här kan Bhabhas hybrididentitet urskiljas, som handlar om att de befinner sig mellan olika kulturer, där vårdnadshavaren positioneras av förskolepedagogerna på ett sätt som försvårar för dem att ta del av och ingå i förskolans gemenskap.

Förskolepedagogerna förväntar sig att vårdnadshavarna ska bli som vi vilket medför en risk att vårdnadshavarna får svårt att identifiera sig, känna trygghet och tillhörighet i det svenska samhället (Bhabha, 1994), men även att majoritetskulturen, den svenska, blir viktigare för vårdnadshavarna att föra över till barnen vilket skulle riskera att resultera i att deras ursprungskultur går förlorad hos den yngre generationen. När förskolepedagogerna, som i exemplet med sjalen, menar att vårdnadshavarnas barn ska anpassa sig till den svenska kulturens normer utmålas vårdnadshavaren, men även barnet, som den Andra och alltså som avvikande och den bristfälliga som ska anpassa sig till förskolan (Bhabha, 1994).

Att använda hot som en sista väg att få vårdnadshavarna att anpassa sig till förskolans regler och normer kan medföra att vårdnadshavarnas tillit och förtroende till förskolan riskerar att brista. Vårdnadshavaren kan här sägas hamna mellan kulturer vilket kan försvåra processen att identifiera sig, känna trygghet och en känsla av tillhörighet, vilket enligt Bhabha (1994) sker när två identiteter möts. I ett längre perspektiv försvåras även samverkan mellan förskola och hem om vårdnadshavarnas försök att få inflytande och delaktighet i verksamheten hindras. I ett samhällsperspektiv kan dessa upplevelser skapa en misstro hos vårdnadshavarna mot samhälleliga institutioner och försvåra integrationen i samhället, och även deras rätt att få påverka samhället som medborgare (Norheim & Moser, 2020). Rutiner och aktiviteter i förskolan kan vara förvirrande för vårdnadshavare med utländsk bakgrund, vilket Lunneblads (2017) studie visade, och därför är det av stor vikt att förskolepedagogerna är mer flexibla i sina rutiner för att stötta vårdnadshavarna.

Studien visar att förskolepedagogerna på olika vis försöker vara flexibla i mötet med vårdnadshavarna, exempelvis genom att ha en öppen inställning gentemot dem, något de själva framhåller som viktigt. De uttrycker även en vilja att bygga upp en gemenskap och vara lyhörda inför dem, och de försöker även vara flexibla angående att använda bildstöd och kroppsspråk. Att tolk tillkallas trots att vårdnadshavare motsätter sig detta kan påverka vårdnadshavarnas känsla av tillit till förskolan, men även känslan av att inte uppfattas som kompetent och ha rätten till självbestämmande. Samtidigt kan avsikten från förskolepedagogernas sida förstås som god genom att tolken möjliggör ett möte mellan förskolepedagogerna och vårdnadshavarna.

I resultatet framträder förutsättningar till nyskapande i mötet hos vårdnadshavarna i form av att förskolepedagogerna har ett välkomnande beteende i det dagliga mötet gentemot vårdnadshavarna. Detta välkomnande beteende kan exempelvis handla om att förskolepedagogerna ler när de träffar vårdnadshavarna. Som en vårdnadshavare tidigare uttryckte det är det viktigt att känna sig respekterad av förskolepedagogerna och att de lyssnar på vårdnadshavarna. Ett sådant bemötande från förskolepedagogerna skapar förutsättningar för en miljö på förskolan där vårdnadshavare och förskolepedagoger från olika kulturer möts, och förskolan skulle då utgöras av detta tredje rum med möjlighet till nyskapande i mötet (Bhabha, 1994) vilket skulle stärka samverkan mellan hem och förskola. Detta överensstämmer även med vad Sønsthagen (2020) beskriver som en viktig faktor för vårdnadshavare på förskolan, nämligen vikten av att förskolepedagogerna ler mot dem och var välkomnande samt att barnen var nöjda och hade vänner. Vårdnadshavarna i denna studie påtalar vikten av att ha förskolepedagoger som talar flera språk, vilket även framkom i Tobins (2020) studie där förskolepedagoger med utländsk bakgrund ofta har en viktig nyckelroll i kontakten med vårdnadshavare med utländsk bakgrund och dessa förskolepedagoger kan fungera som en religiös, kulturell och språklig brygga mellan invandrargrupper och förskolor. Detta kan förstås i ljuset av Bhabha (1994) som att vårdnadshavaren befinner sig i en mellanrumsposition där hon dels befinner sig i sin ursprungskultur, dels kommit in i en annan kultur som tidigare var okänd, och att de förskolepedagoger som talar flera språk då spelar en viktig roll för att skapa förutsättningar till nyskapande i mötet. Att vårdnadshavarna i studien på olika sätt försöker att anpassa sig till förskolans regler och normer kan ses som ett sätt att försöka närma sig den nya kulturen, och en form av nyskapande. Om förskolans verksamhet riktar in sig på kulturella likheter istället för vad som skiljer ger förskolan förutsättningar för detta tredje rum att skapas, där nyskapande kan ske (Bhabha, 1994).

I förskolepedagogernas utsagor framkommer även förutsättningar till nyskapande i mötet med vårdnadshavarna, vilket visar vikten av att kunna sätta sig in i vårdnadshavarnas situation. Detta var något som uttrycktes av de förskolepedagoger som själva invandrat till Sverige och som menade att de därför kunde sätta sig in i vårdnadshavarnas situation, vilket tyder på att de fortfarande är kvar i mellanrumspositionen (Bhabha, 1994) men strävar ur den. Om man betraktar mötet enligt Bhabha (1994) pekar resultatet ovan på att om det finns en ömsesidig vilja till att förstå varandra, där möjlighet till utveckling kan ske, kan något nytt skapas genom förhandling mellan vårdnadshavare och förskolepedagoger i mellanrummet.

Studien visar alltså på goda möjligheter till att skapa goda möten mellan vårdnadshavare med utländsk bakgrund och förskolepedagoger, exempelvis genom att en omtänksam, respektfull och kulturellt inkluderande kommunikation genomsyrar mötet (Karoly & Gonzales, 2011; Norheim & Moser, 2020; Tadesse, 2014). Studien synliggör även en risk att vårdnadshavarna fastnar i att bli kategoriserade och värderade av förskolepedagogerna, vilket bidrar till en reproduktion av föreställningarna om vårdnadshavarna som annorlunda, som den Andre, som någon som är avvikande och annorlunda och som inte följer normen av vad som kan betraktas som svenskt (Bhabha, 1994). Om det förväntas att vårdnadshavarna ska förstå koderna för hur man bör agera i en svensk förskolekontext gällande normer, värderingar och kultur riskerar de att lämnas ensamma i detta (Dahl Bergsland, 2017; Sønsthagen, 2020).

Denna studie bidrar med kunskap om hur förskolepedagoger och vårdnadshavare med utländsk bakgrund uttrycker motstånd och anpassning i mötet med varandra, men även hur något nytt kan skapas ur mötet. En slutsats av denna studie är att förskolepedagogernas flexibla förhållningssätt ger förutsättningar till att skapa något nytt samtidigt som det finns en risk att vårdnadshavarna kategoriseras och värderas av förskolepedagogerna vilket bidrar till en reproduktion av föreställningar om vårdnadshavarna som annorlunda. Resultatet kan därför bidra till utveckling av förskolans verksamhet samt till förskollärarutbildning om hur detta möte kan tolkas och förstås. Vidare vore det värdefullt för pedagoger, rektorer, vårdnadshavare och i slutändan barnen om ett interkulturellt förhållningssätt kunde genomsyra förskolans verksamhet, något som kan vara föremål för fortbildning.

En förhoppning med studien är även att inspirera till användningen av postkoloniala teorier i studiet av samverkan mellan hem och förskola och vårdnadshavare med utländsk bakgrund. Det finns ett behov av ytterligare studier av möten mellan förskolepedagoger och vårdnadshavare med utländsk bakgrund från andra miljöer, exempelvis från storstadsregioner i mångkulturella områden som förhoppningsvis innefattar fler antal förskolor och informanter.