Vid markarbeten på Blasieholmen utanför Grand Hotell i Stockholm påträffades bordläggningsplankor från ett klinkbyggt fartyg. Det som var originellt med dessa var att borden var sydda mot varandra med vidjor. Fragmenten kunde med stöd av naturvetenskapliga analyser dateras till 1730-talet. Den arkeologiska rapporten, som ingående diskuterar sytekniken och dess ursprung, illustreras med just bild 14 från Magalottis manuskript. Detta är så vitt jag känner till första gången som det uppmärksammas att fartyget på bild 14 sammanfogats med syteknik.

Att sytekniken på det avbildade fartyget uppmärksammas först då har sannolikt olika orsaker. Till att börja med är det mänskligt att observera det man är intresserad av och söker efter. Men en bidragande orsak till att sömmarna i bordläggningen noterades först nu har att göra med vilket exemplar av bilden som varit tillgänglig. Bilden som används i den arkeologiska rapporten är den som sedan 1976 förvaras på Uppsala universitetsbibliotek och som numera finns tillgänglig på internet. I Stenbocks utgåva från 1912 reproducerade teckningarna från florensmanuskriptet, vilka anses ha kopierats från det i Uppsala förvarade exemplaret. Intressant nog framträder inte sömmarna lika tydligt på bild 14 från i Florensmanuskriptet, en omständighet som kan ha bidragit till att Stenbock såg ett vanligt ”skärgårdsfartyg”.

Efter att sömmarna uppmärksammats uppstår onekligen en viss dissonans mellan Stenbocks slutsats och motivet.⁶ Sytekniken förknippas oftast med samiskt, ryskt och baltiskt båt- och skeppsbyggeri. I Stockholms skärgård sammanfogades klinkbyggda fartyg vid denna tid vanligtvis med järnnitar eller omböjda spikar. Att samerna byggde båtar utan järnförbindningar tycks dock ha varit välbekant i Stockholm under 1600-talet och uppmärksammades av en annan besökare drygt tio år före Magalotti. Tyvärr är hans namn okänt, men han var en kammartjänare från Frankrike, och han besökte Stockholm 1663–1664. Enligt denna anonyma sagesman var materialvalet en respons på farhågan att Bottenviken gömde magnetiska grund som riskerade att dra farkoster sammanfogade med järn ner i djupet. Han tillägger att ”[n]är svenskarna själva i sin tur far till deras land [samernas] har de också skepp som är byggda utan järndelar eller spikar eller ankare för att gå fria från de farliga magnetiska klipporna”.⁷ Det hela framstår som något av en skröna men belyser ändå att kunskapen att samiska farkoster saknade järn var ett slags allmängods.

För att återgå till de sydda fartygsdelarna från Blasieholmen så var dessa inte de första som påträffats i Stockholm. Redan 1896 påträffades ett vrak ”af storlek ungefär som en skuta”⁸ i samband med grundgrävning vid Skeppargatan på Östermalm. De påträffade delarna har nyligen daterats med dendrokronologi och visade sig vara från decennierna efter Magalottis besök i Stockholm. Proveniensen på virket i fartyget indikerar att det byggdes på den östra delen av dåvarande Sverige, inom nuvarande finskt område.⁹

Att fartyg sammanfogade med syteknik framförallt förknippades med östra sidan av Östersjön och Ryssland framskymtar i flera skriftliga källor från decennierna efter Magalottis besök. Ett belysande exempel är Gustaf Abraham Pipers dagbok. Piper blev tillfångatagen i samband med slaget vid Poltava 1709. När han släpptes ur fångenskapen färdades han på ”en klinkare med vidjor sammanbunden”. Att han noterade detta berodde inte på att han var skeptisk eller misstänksam mot sammanfogningstekniken, utan snarare på att han ansåg den ändamålsenlig och bra. På vägen tillbaka över Östersjön råkade de nämligen ut för en svår storm och han konstaterar efteråt att:¹⁰

Pipers vittnesmål kan tolkas som att sytekniken uppfattades som lite originell men att den knappast var okänd eller för den delen ökänd. Farkosten på bild 14 är relativt stor och robust, och på det hela taget ganska olik de farkoster som man känner till inom samiskt båt- och skeppsbyggeri. Däremot stämmer flera detaljer överens med vad som finns dokumenterat kring just ryskt skeppsbyggeri från tiden.

Holländaren Nicolaes Witsens (1641–1717) bok Aeloude en hedendaegsche scheeps-bouw en bestier (Forntida och samtida skeppsbyggnad och underhåll) hör till de mest informativa och välkända verken om skeppsbyggeri från 1600-talet. Witsen var en lärd mångsysslare och till eftervärlden känd som bland annat kartograf, borgmästare i Amsterdam och administratör för ostindiska kompaniet. Boken om skeppsbyggeri gavs ut första gången 1671 och den följdes av flera omarbetningar och upplagor. Den refereras ofta och då framförallt därför att han ingående beskriver hur hans samtida nederländska skepp byggdes.¹²

Till de mer okända och mer sällan refererade delarna av boken hör kapitlen som handlar om historiska skepp och inte minst den omfattande beskrivningen av ryska farkoster och då i synnerhet så kallade lodjor. Lodjorna utgjordes i sin tur av en ganska brokig skara fartyg och skilde sig åt avseende storlek och utrustning beroende på vilka farvatten eller funktioner de ämnats för. Witsen reste i Ryssland i olika diplomatiska uppdrag och hade således möjlighet att själv studera lodjorna han skrev om. Kapitlet illustreras av åtskilliga bilder framställda av honom själv och med hans öga för skeppsbyggnadstekniska detaljer ger de intressanta upplysningar om fartygstypen. Många av de särdrag som Witsen registrerat hos de ryska lodjorna kan även iakttas på fartyget som visas på bild 14 (fig. 2).

Även om fartyget på bild 14 avbildas snett förifrån snarare än från ovan, avslöjar det relativt breda skottet, alltså väggen som avgränsar kajutan i aktern, att det rör sig om ett brett fartyg. Skrovets sidor är förhållandevis utfallande, och hela farkosten ger intrycket av att vara tämligen grundgående. De lodjor som beskrivs av Witsen, men även de som användes av svenska flottan, liksom de som är kända under sen tid från estniskt område, är förvånansvärt breda och grundgående.¹³

En egenhet med fartyget från Magalottis manuskript är att förstävens övre ände böjer av kraftigt bakåt in mot skrovet. Det kan naturligtvis inte uteslutas att det byggdes fartyg med sådana stävar i skärgården utanför Stockholm under 1600-talet men jag känner inte till några sådana exempel. Däremot finns traditionella ryska båtar som byggts med sådana stävar. Några av lodjorna i Witsens bok har liknande stävar, om än inte helt identiska.¹⁴ Förstävens form känns däremot igen från den ryska båttypen Schnjaka, en sydd fiskebåtstyp som dokumenterades i början av 1900-talet men som förmodligen byggts i någotsånär likartad stil under lång tid. Schnjakas är mindre än lodjorna och ett av de få bevarade exemplaren finns idag i Norskt maritimt museums samlingar (fig. 3).¹⁵

En detalj som fartyget på bild 14 delar med flera av lodjorna hos Witsen är hur lastrummet är överbyggt. Att fartyget har en kajuta i aktern har redan nämnts. Från denna kajuta och hela vägen föröver är fartyget överbyggt. Det löper som en spång från fören till kajutan vilken bildar som en ås på ett hustak. Från denna spång eller ås, löper tvärskeppsgående bräder ner till relingen. Strax akter om stormasten finns en lucka i dessa snedställda brädor. Lodjorna i Witsens bok uppvisar flera varianter på sådana brädtak över last-rummet, om än med lite olika arrangemang av luckor och anna

Liknande överbyggnader är också kända från sen tid. Fortfarande i början av 1900-talet fanns seglande lodjor på estniska insjövatten och Peipussjön. Dessa lodjor hade brädbyggda överbyggnader som påminner om dem på bild 14.¹⁶ Däremot saknas paralleller från svenskt område, varför det täckta lastrummet framstår som ytterligare ett särdrag med ursprung på östra sidan Östersjön snarare än i Stockholms skärgård.

Flera personer rör sig på bild 14. En man är på väg ombord på fartyget via en landgång och tre personer avbildas ombord. En kvinna närmast stormasten, vad som förefaller vara en man avbildad med ryggen mot betraktaren samt en person som är på väg upp ur kajutan i aktern (fig. 4). Personen i öppningen mot kajutan bär på kläder som utgör ytterligare ett indicium som pekar åt öst snarare än Stockholms skärgård. De tvärgående bandbesättningarna, som på bilden indikeras genom streck över bröstet på den avbildade personen, uppfattades och beskrevs ibland som ”polska” under 1600-talet. Sådana dekorer förekom dock sedan tidigare i såväl hemmadräkter, kaftaner, ryska rockar och husaruniformer.¹⁷

Kläder med sådana bandbesättningar återfinns inte bland övriga avbildade personer i Magalottis manuskript. Det finns all anledning att förmoda att vederbörande hör ihop med fartyget, men också att tecknaren i någon mån bör ha varit införstådd med och lagt sig vinn om att kommunicera detta genom att lägga till dessa detaljer i klädedräkten.

Allt sammantaget talar sytekniken, det breda grundgående skrovet, stävens form, det brädtäckta lastrummet samt slutligen dräkten hos personen som står i öppningen till kajutan, för att bild 14 avbildar en rysk eller baltisk lodja snarare än ett svenskt skärgårdsfartyg. Kan motivet ändå vara från Stockholm? Hur ofta såg man egentligen lodjor i Stockholm under 1670-talet?

Fartyg som kallas lodjor förekommer i stort antal i skriftliga källor som rör svenska flottan från 1500-talet och följande två sekler.¹⁸ Flottan och armén har haft hundratals sådana fartyg, men de förefaller ha varit av en lite annan karaktär en de handels- och transportlodjor som återfinns på merparten av Witsens illustrationer, eller de som vi känner från sen tid ifrån Estland. Som exempel var de svenska lodjorna förmodligen inte sydda utan byggda med de klinkbyggnadstekniker som var vanliga i Sverige. Fem vrak av lodjor som tillhört flottan har nyligen undersökts vid Dalarö i Stockholms skärgård. Dessa är sammanfogade med järnnitar eller omböjd spik.¹⁹ Tyvärr saknas mer detaljerade beskrivningar av hur de lodjor som framställdes i Sverige såg ut men de fem lodjevraken från Dalarö har varit däckade, åtminstone i för och akter, samt försedda med en ordentlig murad spis i fören. Dessutom har de varit riggade med flera master.²⁰

Den enda bilden som med säkerhet visar svenska lodjor under strid är Johan Litheims (1663–1725) teckning av slaget vid Dyna 1701. Dessa lodjor är schematiskt tecknade på stort avstånd och framstår mest som en form av pråmar. De saknar segel och gör fart genom vattnet genom att ros eller stakas. Två olika kategorier lodjor kan urskiljas på Litheims bild, dels sådana som transporterar soldater, vars pikar eller hillebarder avbildats av ett stort antal vertikala streck som sticker upp från skrovet, dels lodjor utan dessa pikar men som har en kvadratisk anordning längs ena sidan, sannolikt ett arrangemang för att få iland hästar.²¹

Lodjan på bild 14 har förmodligen inte så mycket gemensamt med armélodjorna annat än själva namnet, och möjligen att skrovet är brett och tämligen grundgående, utan hör snarare hemma bland de ryska och baltiska handelslodjorna. Även om Magalotti inte skriver det så har han helt säkert sett ryska lodjor i Stockholm. De var nämligen väldigt vanliga vid denna tid, så vanliga att han kanske inte ens reflekterade över att de var ryska. Däremot är det möjligt att tecknaren som framställt bilderna i manuskriptet var väl införstådd med fartygstypen och dess ursprung. Eventuellt var han till och med nyss hemkommen från Ryssland vid Magalottis besök.

Hur Magalottis text förhåller sig till bilderna är inte känt i detalj. Vem som höll i pennan är tyvärr höljt i dunkel. Genom åren har många namnkunniga förslag framkastats, såväl Magalotti själv som Erik Dahlbergh, David Klöcker Ehrenstrahl, Urban Hjärne och andra, men någon samsyn eller konsensus existerar inte bland de forskare som berört frågan.²² En kandidat som på goda grunder förts på tal är Erik Palmquist. Det som framförallt talar för att Palmqvist gjort åtminstone merparten av Magalottis illustrationer är att stilen känns igen på andra verk av hans hand, dessutom tycks han ha befunnit sig i Stockholm vid tidpunkten för Magalottis besök. Enligt Gösta Selling, som övertygande argumenterar för Palmquistteorin, är det enda som gör att man inte tveklöst kan attribuera illustrationerna till honom att en av teckningarna i Uppsalavolymen är signerad med ett monogram som liknar ett konstfullt signerat ”HP”, vilket rimmar illa med hans förnamn. Tyvärr saknas lämpliga kandidater med dessa initialer.²³

För eftervärlden är Erik Palmquist annars mest känd för sin redogörelse Några observationer angående Ryssland. Redogörelsen bygger på hans diplomatiska resor 1673–1674. Om det nu faktiskt är Palmquist som är upphovsman till bild 14 så var det inte första gången han bekantade sig med sydda farkoster. I hans reseberättelse från Ryssland återfinns denna förhållandevis ingående tekniska redogörelse för ryska farkoster, där han konstaterar att:²⁴

Förutsatt att det faktiskt var Palmquist som gjorde bild 14, så kanske han helt enkelt blivit observant på detaljer som ihopsydda bord när sådana farkoster uppenbarade sig i Stockholm. För även om forskarna är oense om vem som gjort teckningarna är de ändå relativt överens om att de framställts där. Några av de 23 bilderna i Magalottis manuskript visar helt tydligt Stockholmsmotiv och i andra har tecknaren smugit in referenser till huvudstaden. På bilden av tre adelsmän skymtar kärntornet till slottet Tre Kronor i bakgrunden och tre präster avbildas i ett landskap där det sannolikt är Jakobs kyrkas spiror som skymtar i bakgrunden. Flera av de övriga motiven kan också, om än inte med lika stor säkerhet, härledas till Stockholms närhet.²⁶

Till motiven som helt säkert avbildar Stockholm hör bild 8 som avbildar ”järngraven” vid nuvarande Slussen och bild 13 som är en vy över Skeppsholmen och Kastellholmen, där flottan var stationerad åren 1648–1678. Som påtalats av Gösta Selling är det märkligt att Magalotti inte beskriver Järngraven mer ingående i texten eller hänvisar till just den illustrationen; i synnerhet när sådan möda lagts på att framställa den med alla detaljer. Bilden visar hur ”järnbärare” lyfter stångjärn från de farkoster som transporterat järnet från bruken runt Mälaren. Vid järngraven vägs järnet innan det lastas ombord på de skepp som tranporterar varorna vidare ut i världen.²⁷

En förklaring till att Magalotti utelämnat denna del kan vara att han helt enkelt inte hann skriva färdigt det avsnittet. För en sådan tolkning talar ett tomrum i texten där Magalotti i det handskrivna manuset lämnat två helt blanka uppslag i avsnittet som rör Sveriges utrikes handel. Som redan Stenbock konstaterar, i utgåvan från 1912, ser det ut som om Magalotti reserverat plats för att diskutera bergsverken.²⁸

Som Forum navale-läsare kan vi sålunda känna oss lite snuvade på att han inte lade ut texten lite mer utförligt i detta i högsta grad maritima spörsmål. Men för att förstå fartyget på bild 14 hade det förmodligen varit än mer intressant att höra vad han haft att säga om området några hundra meter söder om Järngraven. På andra sidan Slussen vid Södermalm låg nämligen Ryssgården som var ett centrum för Sveriges handel med Ryssland under 1600-talet, och hamn för åtskilliga lodjor.

Sedan medeltiden hade svenskarna en ”fri handelsgård” i Novgorod medan ryssarna hade en motsvarande i det då svenska Reval, dagens Tallinn. Genom fredsfördraget i Stolbova år 1617 kom man överens om att ytterligare två handelsgårdar på vardera sidan skulle upprättas. Två åt svenska köpmän i Moskva respektive Pskov, och två åt ryska köpmän i Viborg respektive Stockholm. Till en början var den ryska handelsgården i Stockholm belägen vid Brunnsgränd på själva Stadsholmen, men i början av 1640-talet kom den att flyttas till nuvarande Stadsgården vid Södermalm. Handelsgården fanns i sluttningen mot Saltsjön, nedanför nuvarande Stadsmuseet. År 1654 omfattade Ryssgården inte mindre än 74 handelsbodar omgärdade av ett plank. 1600-talet har beskrivits som Ryssgårdens stora århundrade då handeln med ryska varor, bland annat pälsverk, handskar, sadlar och liknande blomstrade. De östliga kontakterna fick sig en rejäl törn i samband med Stora nordiska kriget och verksamheten på Ryssgården hämtade sig aldrig riktigt därefter.²⁹

De varor som transporterades från Ryssland till Ryssgården i Stockholm färdades ombord på just lodjor. Med tanke på antalet bodar bör det ha funnits ett ganska stort antal lodjor i rörelse på Stockholms vatten och i anslutning till Ryssgården. Wolfgang Hartmanns gravyr av Stockholm ger en fingervisning om situationen vid 1600-talets mitt. Ryssbodarna är markerade med text och utmed stranden återfinns en rad av lodjor förtöjda. Fartygen på Hartmanns gravyr är förvisso förenklat och schematiskt avbildade men det är tydligt att han gjort åtskillnad mellan olika kategorier av skepp. Längs med Skeppsbron, som av utrymmesskäl har utelämnats i figur 5, avbildas exempelvis uppankrade tremastade flöjtskepp som användes i handeln med bland annat Nederländerna och vid Skeppsholmen ligger flottans krigsfartyg uppankrade. Lodjorna vid Ryssgårdens strand, avbildas som enmastade och skiljer sig på det viset från fartyget på bild 14, men exemplar med både en och två master förekom.

Att en lodja smugit sig in bland bilderna till Magalottis manuskript, men inte i själva texten, kan vara resultatet av flera olika omständigheter. Som antyds ovan kan det bero på att texten som berör utrikeshandeln aldrig blev klar. Magalotti nämner till exempel aldrig de svenska handelsstationerna i Ryssland eller den ryska motsvarigheten på Södermalm, trots att den alltså endast ligger ett stenkast från den avbildade järngraven. Hur mycket information Magalotti erhöll från tecknaren, när det kommer till vad de olika motiven egentligen avbildar, är inte känt. Vi vet inte hur mycket de kommunicerade kring detta. För tecknaren kan det ha varit uppenbart att fartyget på bild 14 avbildade en lodja, sådana fanns förmodligen i stort antal i Stockholm sommaren 1674. För Magalotti såg det kanske ut som vilket litet fartyg som helst, ungefär som när Stenbock, drygt 230 år senare, tolkade samma bild som ett skärgårdsfartyg.

I likhet med de flesta andra som berört frågan är även jag av åsikten att bilderna inte framställts av Lorenzo Magalotti. Det bör dessutom ha varit en lokalt anlitad illustratör eftersom Magalotti efterlämnat andra reseskildringar, men det är endast den från Stockholm som är illustrerad.

Diskrepansen mellan text och bild tillför ytterligare en dimension till Magalottis manuskript, plötsligt innehåller den två olika vittnesmål från Stockholm år 1674. Två separata skildringar gjorda av två olika personer utifrån deras egna tankar, erfarenheter och medvetanden. Den ena, som hette Lorenzo Magalotti beskrev, sammanfattade och kommunicerade sina intryck i text, medan den andre, som eventuellt hette Erik Palmquist, kommunicerade genom bilder.

Historisk arkeologi beskrivs ibland som triangulering, en term som lånats från geodesin där det är en metod för att bestämma avståndet till en punkt utifrån två andra punkter vars inbördes avstånd är känt. Inom den historiska arkeologin utgörs de tre punkterna av arkeologiska lämningar, bevarade texter och bilder.³⁰ Magalottis manuskript består av text och bilder, där bilderna ger prov på den materiella kultur som Magalotti och tecknaren konfronterades med i Stockholm 1674. Den avbildade materiella kulturen kan här anses representera trianguleringens tredje punkt.

En av poängerna med det lånade begreppet triangulering är att den historiska arkeologin rör sig mellan de olika källmaterialen. Dessa i sin tur lämnar upplysningar av olika karaktär och tillsammans bildar de en summa som är större än beståndsdelarna. En återkommande fråga är dock vilket källmaterial som talar med klarast stämma?

En vanlig fallgrop inom historisk arkeologi är att välkända narrativ återberättas utifrån skriftliga vittnesmål och illustreras med fynd från arkeologiska undersökningar. Den materiella kulturen diskvalificeras och reduceras till en rekvisita och dess potential att bidra med upplysningar som kan ifrågasätta, berika eller komplettera det som nämns i andra källor går förlorad. Detsamma kan sägas om bilder och deras förhållande till text. Den avbildade lodjan öppnar upp för en belysning av Stockholms östliga kontakter, något som inte nämns i Magalottis text. Genom att betrakta bilderna som ett separat vittnesmål, med ett eget källvärde, är det möjligt att ana tecknarens uppfattning av och syn på Stockholm år 1674. Det tycks onekligen som att tecknaren lade märke till aspekter i stadens offentliga rum, som Lorenzo Magalotti inte tycks ha varit öppen att reflekterat över, eller ansett oviktiga och onödiga att sätta på pränt. Den florentinske diplomaten och hans tecknare varseblev, reflekterade och kommunicerade olika saker. Lorenzo Magalottis manuskript är således inte en stockholmsskildring, den är två!

Tack till Karin Tetteris för litteraturtips rörande klädedräkten och till Tori Falck för tips om schnjakas.

In 1674 the Florentine diplomat Lorenzo Magalotti visited Stockholm and wrote a detailed account regarding Swedish, politics, people, architecture, and everyday life. The written account is supplemented by 23 drawings made by an unknown artist. Magalottis account has been transcribed, translated, and published at different occasions, in which the images have been interpreted and received captions. Several of these captions have been reproduced, regardless of the fact that they are recent interpretations rather than the words of Magalotti.

This article questions the interpretation of one of these images that has been interpreted as a skärgårdsfartyg (a vessel used in the Stockholm archipelago). Judging from the lapstrake hull, that has been joined together using sewing technique, the shape of the stem, the wide and shallow hull and the clothing of one of the persons aboard, this author suggest that it depicts a Russian lodja. Lodjas were frequently trafficking the waters of Stockholm, heading for, or departing from the Russian trading station called Ryssgården, located at Södermalm.

The name of the artist who made the illustrations for Magalotti is not known, but it is likely that they were made by Erik Palmquist. The Russian trade in Stockholm is not mentioned in Magalottis text. The article ends with a discussion on images and texts as historical sources. Drawing on the re-interpretation of the image it is argued that the artist has observed other aspects of Stockholm than Magalotti and that the manuscript actually comprises two different accounts; one expressed in text by Magalotti and one expressed through images made by an unknown artist.