Syftet med denna artikel är att undersöka och beskriva hur den ena föräld-erns arbetsrelaterade bortavaro har hanterats i familjer med en sjöfarts-arbetande förälder förr och nu. Artikeln bygger på arkivmaterial från Sjöhistoriska museet där det finns tre samlingar som berör sjöfartsarbe-tets effekter på familjelivet. Den första är en frågelistinsamling från tidigt 1970-tal i vilken sjömän har svarat på frågor om arbete, relationen med partnern och tankar om familjeliv. Samtliga respondenter i frågelistinsam-lingen var män.¹ Den andra materialkategorin är transkriberade intervjuer med kvinnor som var gifta med sjömän, gjorda kring liknande teman under tidigt 1990-tal.² I samband med intervjuerna insamlades också brev, telegram och annan korrespondens som ägt rum mellan sjöfartsarbetare och deras partners från 1940-tal och framåt. Den tredje delen av materialet består av samtida intervjuer utförda under 2023 med både sjöfartsarbetare och partnerns till sjöfartsarbetare.³ Det samlade materialet kan därmed beskriva hur sjöfartsfamiljers tillvaro har sett ut under olika tidsperioder.⁴

Artikeln är disponerad utifrån de särdrag som kännetecknar sjöfartsfa-miljers tillvaro. Med bortavaro avses de perioder då sjöfartsarbetaren är till sjöss och därmed borta från familjen. Hemmavaro är ledigheterna som tillbringas hemma. Familjevaro är den särskilda tillvaro som formar hela familjen, men i synnerhet sjöfartsarbetarens föräldraskap.

Artikelns tidsperspektiv sträcker sig från 1940-tal till idag. Under samma period har både sjöfartsbranschen och familjepolitiken genomgått stora förändringar. Sjöfartsarbetare idag har möjlighet att tillbringa betydligt mer tid per år hemma jämfört med före 1970, men samtidigt har förvänt-ningarna på engagerat föräldraskap ökat. Genom industrialiseringen slog tanken rot att män och kvinnor hade varsina och skilda sociala roller: men took charge, women took care.⁵ När kvinnor i allt större utsträckning kom att yrkesarbeta, delvis på grund av ökande behov av arbetskraft under andra världskriget, förändrades förhållandena. När en kvinna kunde vara fru, mor och yrkesarbetande fick hon fler roller att förhålla sig till.⁶ Detsamma gällde männen. Från att främst vara make och familjeförsörjare ökade kraven på hans delaktighet i barnomsorgen.⁷ Den ideala mannen blev, precis som kvinnan, den som hittade rätt balans mellan arbetsliv och ett närvarande, aktivt föräldraskap.⁸ Det är en balans som är och var svår för sjöfartsarbetaren att uppnå.⁹ En sådan bristande balans kan leda till en så kallad rollkonflikt som uppstår när kraven från arbetet eller yrkesrollen kolliderar med familjelivet.¹⁰

Förutom motstridiga sociala roller har sjöfartsfamiljer könsrollskon-flikter att hantera. För en sjöfartsfamilj handlar det om att den hemmava-rande partnern, som oftast är och var en kvinna, förväntas vara en viss sorts kvinna när partnern är borta och en annan sorts kvinna när hen är hemma. Manliga sjöarbetare har levt med olika värderingssystem där ett traditionellt ”gott sjömansskap” står i strid med dagens bild av ”gott faderskap”. Sjöfarts-arbetaren, som oftast var och är just en man, behöver likaledes hantera förväntningar på att vara en viss sorts man på jobbet, och en annan hemma. I familjer där sjöfartsarbetaren är en mor behöver bägge parter också hantera omgivningens föreställningar om föräldraskap kopplat till kön.

Sjöfart kan föra tankarna till äldre tider men är ännu en bärande bransch för det svenska samhället. I svenska hamnar hanteras 170 miljoner ton gods per år, vilket motsvarar närmare 90 procent av Sveriges totala import och export. Dessutom reser över 23 miljoner passagerare via svenska hamnar och bryggor varje år.¹¹ Trots detta är sjöfarten en sällan uppmärk-sammad bransch, sannolikt på grund av att den äger rum bortom synhåll, utanför det övriga samhället.¹²

Under det senaste seklet har sjöfarten genomgått stora förändringar. 1970-talet innebar en brytpunkt i svensk såväl som global sjöfart. Arbets-tidsregleringen stod för en reform inom svensk sjöfart. Före regleringen tillbringade en svensk sjöman större delen av året ombord. Han hade sällan kontroll över när han skulle komma hem eller hur länge han kunde vara ledig. När avlösningssystemet infördes 1971 fick sjöfartsarbetare garan-terad hemmavistelse efter en period till sjöss, och med tiden har de lediga perioderna ökat i längd. Idag tillbringar en svensk sjöman ungefär hälften av året borta på jobb.¹³

Den andra stora förändringen för den globala sjöfarten på 1970-talet var den teknologiska utvecklingen som medförde att de allt större och snab-bare fartygen kunde bemannas med mindre personalgrupper.¹⁴ År 1970, när godset främst bestod av lösa föremål såsom lådor och säckar, kunde bara en procent av fartygen genomföra av- och omlastning i hamn på mindre än tolv timmar. År 1998 hade den så kallade containeriseringen, förvaringen av gods i stora containrar, medfört att siffran var uppe i 27 procent trots att det genomsnittliga tonnaget under samma period ökade med 430 procent.¹⁵ Tiden i hamn brukade innebära välkomna avbrott från den enformiga vardagen ombord. Den alltmer effektiva sjöfarten med större båtar och mindre personalgrupper kom att i ännu högre grad separera sjöfartslivet från tillvaron i land. Förändringen innebar att arbets-uppgifterna blev alltmer monotona, isoleringen ökade och sjöarbetarnas välbefinnande försämrades.¹⁶

Sjöfarten är och var en bransch drabbad av ohälsa. Den räknas som en utmanande arbetsmiljö med långa arbetstider och fysiskt tunga arbets-uppgifter under tidspress.¹⁷ Sådana förhållanden ökar risken för stress och utmattning¹⁸, och jämfört med motsvarande grupper i land har sjöarbetare en genomsnittlig sämre mental hälsa med ökad risk för depressioner, ångest och suicid.¹⁹ Sjöarbetare själva anger att den mest besvärande faktorn för deras välbefinnande är separationen från familjen.²⁰

Till viss del skiljer sig svensk sjöfart från det globala genomsnittet. Svenska sjöarbetare sticker ut i internationell statistik över hur nöjda de är med sitt arbete, sin inkomst och balansen mellan jobb och familj.²¹ Teknologin har inte heller lett till en minskning av antalet anställda inom svensk sjöfart eftersom en stor del av svensk sjöfart består av passagerar-trafik, som kräver servicepersonal, istället för godstrafik. I och med att den största personalgruppen i svensk sjöfart är inom service är också andelen kvinnor relativt hög: en knapp fjärdedel²² jämfört med sju procent i EU och två procent globalt sett.²³ Hälsomässigt påminner svensk sjöfart ändå om den globala med många sjukskrivningar²⁴ och särskilt bland personal på passagerarfärjor, med klar övervikt för personal inom serviceyrken och med psykisk ohälsa som en av de vanligaste diagnoserna.²⁵

Även om sjöfarten har förändrats är grundpremissen densamma: man är borta från hemmet under de perioder när man arbetar. I de fall man är förälder är man också borta från sina barn och sin medförälder. Karl, en sjöman född 1912, beskrev den fundamentala skillnaden mellan en landbaserad person och en sjöman som att den senare ”blir mer eller mindre isolerad från sin familj.” Sjömannen Jonas berättade år 2023 att ”vi släpper halva livet när vi går ombord så det är ganska mycket som offras”. Dagens sjöarbetare bor några veckor i taget på sin arbetsplats, ibland med bristfälliga möjligheter att kontakta familjen. Men bortavaro innebär inte nödvändigtvis fullständig frånvaro. Sjöfartsarbetare har ofta familjens parallella existens i tankarna, som när Sofie på söndagsmorgnarna tänker på sin sons gymnastiklektion och undrar om han och partnern sedan går till parken eller direkt hem. Många ägnar också tid åt att längta efter den kommande ledigheten och planerar vad de ska göra med familjerna och runt hemmet då. För familjernas del är inte heller den bortavarande föräldern helt frånvarande, ibland för att de har kontakt via telefon eller videosamtal, andra gånger för att de räknar ner dagarna till hemkomst.

Avlösningssystemet inom sjöfarten innebär att man efter en arbetad period har rätt till en ledig period. Oftast följs ett arbetspass av en lika lång ledighet i enlighet med ett så kallat 1:1-system, men periodernas längd varierar från en till två, tre eller flera veckor. Innan avlösningssys-temet infördes liknade svensk sjöfart dagens globala system med tidsbe-gränsade kontrakt istället för anställningar. Ett genomsnittligt kontrakt för en matros från Sierra Leone är exempelvis tolv månader, en matros från Filippinerna nio månader, och en östeuropeisk matros kontrakt är vanligtvis på sex månader. En västeuropeisk sjöarbetare har oftast högre rang och kontrakt på tre till fyra månader.²⁶ Av ekonomiska skäl hoppar många på ett nytt kontrakt så fort ett gammalt har löpt ut, vilket gör att ledigheterna blir korta. På samma sätt var det inom svensk sjöfart före arbetstidsregleringen. Sten, född 1948, gick till sjöss som artonåring. Då var hans törnar långa, ibland 1,5 år. Ändå räckte inte pengarna till mer än en månads ledighet mellan törnarna. Han kände också att han inte hade så stor anledning att vara hemma, eftersom hans långa resor hade gjort att han förlorat kontakten med sina vänner. När Anders, född 1910, berättade om sina erfarenheter kunde han reflektera över hur arbetslivet förändrats under hans 40 år till sjöss:

Det var rätt hårda bud, sammanfattade Anders. Men han klagade inte utan tyckte att ”det var fest att bara få vara hemma och tala om allt som vi inte kunnat tala om” under de dagar eller timmar som han fick tillbringa med sin fru. Lovisa, född 1904, mindes när hennes man hade liknande arbets-villkor i slutet av 1940-talet:

Därför blev hon glad när mannen senare hade törnar som innebar att hans båt en gång i månaden låg vid kaj i staden där de bodde. Då brukade han ringa, och Lovisa gick ner med deras lilla dotter ”så att vi fick se varandra.”

Tiden under andra världskriget var särskilt problematisk för sjöfartsfa-miljer. När Tyskland ockuperade Danmark och Norge i april 1940 minerades Skagerack. Den svenska handelsflottan delades upp: de båtar som var inom spärren fick ytterst begränsad trafik, medan båtarna som befann sig utanför minspärren inte kunde ta sig tillbaka till Sverige. Det kunde gå år mellan gångerna som Alf, född 1911, fick träffa sin fru, och ”hon levde i ständig ovisshet om hur det gick för mig”. Greta, född 1918, mindes också andra världskriget som en besvärlig tid för henne och maken. Han var då inkallad i fem år och de sågs bara någon gång emellanåt:

Maria, född runt 1940, mindes väl hur arbetstidsregleringen förändrade deras tillvaro. Före avlösningssystemet visste de aldrig hur länge mannen skulle kunna vara hemma. Rederiet kunde ringa och begära att han infann sig med kort varsel. Avlösningssystemet kallade Maria för ”en välsignelse, för nu kunde vi äntligen börja planera”. Stina, född 1931, mindes samma sak. För hennes man medförde avlösningssystemet att han arbetade två perioder och var hemma en period vilket innebar en månads arbete och ett par veckor ledigt. ”En månad går ju rätt fort”, tyckte Stina. ”När de är borta i tre, fyra månader, då är det värre. Nu kan vi planera våra semestrar ihop, det är mycket lättare nu.”

Rosa, född 1938, hade ett annat perspektiv på förändringarna i sjöfarts-branschen. Hon betonade hur den teknologiska utvecklingen hade försämrat sjömanslivet:

Ett liv till sjöss handlade inte alls längre om frihet, vin och kvinnor, som Rosa konstaterade, även om omgivningen fortfarande tycktes tro det. I sin redogörelse om sjöfartsfamiljers vedermödor och glädjeämnen ville Rosa uppdatera bilden av vad sjömanslivet innebar. Det krävdes hårt arbete, som hon skrev:

Vidar, född 1911, skildrade också arbetsmiljön som blivit följden av den teknologiska utvecklingen:

Sjömännen som delade med sig av sina erfarenheter på 1970-talet berät-tade sällan ingående om sin hälsa. Ett undantag är Sten, född 1948, som valde att gå iland eftersom separationerna från familjen var alltför psykiskt påfrestande. Han hade svårt för ensamheten och konflikterna inombords som uppstod varje gång han skulle lämna familjen för en ny törn. Frun och barnen tycktes klara sig bra utan honom, men för honom själv var det alltför ledsamt. I Lars fall, född 1912, var det istället frun som led mest. De hade gift sig precis när andra världskriget bröt ut och Lars arbetade i land under krigsåren när sjöfarten decimerades av Skagerackspärren. Äkten-skapet var därför några år gammalt när han första gången skulle gå ombord och hans fru fick inse vad det innebar att vara gift med en sjöman:

På grund av fruns hälsa valde Lars att fortsätta arbeta i land, vilket han vid intervjun på äldre dagar var tacksam för eftersom han därmed hade fått uppleva de fyra barnens tidiga barndomsår. Men efter tolv år gav han sig ändå iväg på en ettårig törn. När han kom hem låg hustrun på sjukhus. ”Hon hade sakta tynat av hemma tills krafterna var slut. Något organiskt fel kunde läkarna inte hitta men efter samråd med kuratorer ställdes diagnosen: änketrånad.”

Diagnosen ”änketrånad” har kanske fallit ur tiden, men samtida intervjupersoner berättar om liknande utmaningar. Jonas är medveten om att hans partner drar ett tungt lass när han är borta. ”Det är med nöd och näppe ibland att hon lyckas få ihop det. Ofta är det väldigt mycket stress och panik hörs i hennes röst. Ibland kan det vara väldigt ångestladdat”. Även Jonas själv känner ångest när frun kämpar eftersom han inte kan hjälpa till. Att sjöfartsarbetaren lider över sin bortavaro under perioder när hemma-varo hade varit att föredra återkommer i materialet. Stina, född 1931, mindes ett telegram som hon skickade till sin man:

Stina lade alltså band på sig för att inte oroa mannen med sina känslor, och fick istället hjälp av en terapeut att hantera sin ångest. Forskning visar att båda parterna i sjöfartsäktenskap löper risk att drabbas av psykiska besvär. Sjöfartsäktenskapet har beskrivits som cykliskt med fyra faser, aktiverade av sjöarbetarens avresa, bortavaro, hemkomst och hemmava-rande.²⁷ I motsats till vad man kan anta är det inte alltid långtidskontrakt som är besvärligast för partnern i land. Den mest påfrestande situationen har befunnits vara när sjöarbetarens schema innebär många avresor och återkomster²⁸, som i det avlösningssystem som används i svensk sjöfart. Partnern som är hemma kan drabbas av ”intermittent husband syndrome” eller ”submariners’ wives syndrome” med symptom som ångest, depression och sexuella svårigheter.²⁹ Tora, född runt 1950, tyckte först att det var svårt med celibatet men lärde sig att ”sopa de flesta tankar om sex under mattan” när mannen var borta. Hanna, född 1954, beskrev ett tillstånd som påminner om depression när hon skildrade hur ensamheten låg som ett täcke över henne och gjorde det svårt för henne att företa sig något alls under mannens bortavaro. Att den hemmavarande partnern i sjöfartsfa-miljer drabbas av ohälsa är inte ovanligt.³⁰ Att dra ett tungt lass med både betalt och obetalt arbete är en vanlig faktor för sjukdomar relaterade till stress och depression, och det försvåras av att man som ensam vuxen inte har tid att uppmärksamma egna symptom.³¹ Laura har noterat att hon just åsidosätter egna intressen och behov när mannen är borta eftersom barnen kräver hennes fulla fokus. Julia är mer explicit när hon i en samtida intervju berättar om tiden efter en förlossning. ”Han var borta mer än vanligt, och där gick jag med en bebis. Den hösten dök jag fullständigt.” Julia hamnade i en svår depression som hon femton år senare fortfarande känner sviterna av. Hon beskriver en vardag där hennes egna behov kom i sista hand och där hon fick använda all sin uppfinningsrikedom för att på egen hand lösa problem som uppstår med fyra små barn i hemmet.

Inte heller arbetsvardagen ombord är lätt. Sofia beskriver vad som känne-tecknar sjöfartsjobb på detta sätt:

Sofia, som själv är i 30-årsåldern, kan tycka att hon sällan har något gemensamt med sina mestadels äldre manliga kollegor. Men den intensiva sociala samvaron är inte självvald. Det är bara i sin hytt som man är på egen hand, men man har sällan tid att vara där annat än för att sova. Det genomsnitt-liga antalet arbetstimmar per vecka är mellan 70 och 80 timmar. Linus arbetar i tolvtimmarskift, från 02 till 14 eller från 14 till 02. Han föredrar att jobba fyra eller sex veckor i rad eftersom dygnsrytmen då hinner stabi-liseras under den lika långa ledigheten. Jakob tycker att smärtgränsen för bortavaron går vid fyra veckor. Tidigare arbetade han längre pass eftersom han var placerad långt bort från Sverige, men efter att ha fått barn bytte han till svensk trafik för att slippa de långa transportsträckorna till och från jobbet. Julias smärtgräns går vid två veckor. Hennes man jobbar numera två veckor och är hemma fyra. Hans kortare bortavaro gör att hon ”inte behöver börja med att undervisa honom” om hur barnen ska tas omhand. Även Sofia och Sonja arbetar två veckor i rad men med två veckors ledighet. Sonja berättar att hon ”aldrig packar upp necessären ens. Jag bara hänger upp den där jag är”. Sonja och Sofia har också gemensamt att de arbetar två skift per dygn. Sonjas redogörelse för en arbetsdag lyder:

Sofia berättar att ledigheten sammanfaller med att båten färdas. Hon börjar arbetsdagen med lastning och lossning i en hamn och ägnar sedan dagen åt diverse underhåll tills det är dags för dagvilan. Kvällens arbets-pass liknar morgonens, och följs av nattvilan. Hon ondgör sig över moderna telefoner som talar om för användaren hur mycket sömn man bör få per natt. När hon ställer väckarklockan varnar mobilen: ”'du får sova 4 timmar och 23 minuter' och man känner att 'påminn mig inte!'. Jonas har ett annat schema:

Långa arbetstider och scheman som ligger utanför normala arbetstider, såsom på natten och helger, bidrar till stress. Detsamma gäller vid oförut-sägbara arbetstider eller scheman som inte kan anpassas efter ens behov.³² Sjöfartsarbetarens schema är noga reglerat och kommuniceras några veckor i förväg, men vädret kan orsaka ändringar som reducerar sjöfarts-arbetarens vilotid. Sjömannen Stig, vars telegram inled denna text, skrev i ett annat telegram till sin fru: ”Kom för sent för att hinna hem idag. ETA imorgon 20.00. Sorry about that, but the weather you know. Bättre sent än aldrig”. En annan aspekt som kan störa vilotiden är säkerheten ombord. Det är personalen som ansvarar för säkerheten, vilket innebär att man har ständig jour. Sonja berättar att larm kan ljuda flera gånger per natt, och då måste alla omedelbart infinna sig på bestämda platser. Det finns också en koppling mellan den sociala samvaron och säkerhet. Besättningar med en uttalad känsla av gemenskap uppges ha större chans att utveckla ett ömsesidigt förtroende som i sin tur förbättrar samarbetet i arbets- och säkerhetssituationer.³³ Men trots den intensiva sociala samvaron vittnar sjöfartsarbetare om ensamhet. Jonas tror att ensamheten ligger bakom en stor del av jobbets psykiska utmaningar. Han tror att en lösning skulle vara en öppnare atmosfär bland kollegorna:

En anledning till begränsade samtal om familjen, tror Jonas, är att ”man frikopplar lite” när man är ombord. Båten fungerar som en separat sfär och familjen känns avlägsen. Sten, född 1948, beskrev 1971 att sjömän slutar att existera som egna individer när de är ombord: ”Sjömän börjar snart tänka ganska lika. Man umgås flitigt och suger upp varandras tankar, det som särskiljer en slipas av.” Österman liknar fartyget vid vad Erving Goffman kallade en ”total institution”. En sådan kännetecknas av ett slutet socialt system med en hierarkisk struktur där individens behov under-ordnas institutionens verksamhet.³⁴ När ens individuella drag inte får plats uppstår en känsla av isolering. Jonas beskriver:

Manliga sjöarbetare riskerar att drabbas särskilt hårt, eftersom män i allmänhet mår sämre av ensamhet och äktenskapliga påfrestningar.³⁵ Problemet kan tänkas förvärras av att miljön ombord präglas av traditio-nella föreställningar om gott sjömanskap format av maskulina ideal om känslomässig stoicism³⁶ och strikta, manligt kodade hierarkier.³⁷ En övervä-gande majoritet av sjöarbetare menar att de helst vänder sig till en närstå-ende för att be om hjälp när de mår dåligt, och bara ett fåtal känner att det är möjligt att prata med befälhavaren eller kollegor.³⁸ Eftersom sjöar-betare generellt enbart har arbetskamrater till hands ombord kan förekom-sten av mental ohälsa öka när de saknar tid, utrymme och möjligheter att föra längre samtal med någon som de känner att de kan vara öppenhjär-tiga med. Sonja förvånas inte över att psykisk ohälsa är utbrett i branschen, för ”det är inte alla som kan öppna sig för kollegorna när man mår skit och man behöver få tömma tanken ibland”. Även Jonas tangerar temat. Han säger att även om hemlängtan ofta påverkar en i det dagliga arbetet är det ett ovanligt samtalsämne ombord: ”Man säger att man är trött, nu vill jag hem. Man säger inte nu saknar jag mina barn, nu vill jag hem”. Jakob menar dock att det börjar bli bättre inom branschen. Sjöfartsarbe-tare undervisas om psykisk hälsa och uppmanas att prata med kollegor vid problem. ”Men sjöfarten är en ganska... vad ska man säga... den är svår att ändra på”, fortsätter han:

Jakob konstaterar att sjöfarten ligger en generation bakom när det gäller synen på manlighet men att utvecklingen har gynnats av metoo-rörelsen. Linus känner igen tankesättet. Hans pappa, som också har arbetat inom sjöfarten, ”säger alltid att det var bättre förr. Men nu har jag förstått att han har en helt annan syn på vad som är bra”.

En likhet som förenar sjöfartsarbetare och deras partner över tid är behovet av kontakt sinsemellan. När det är möjligt kommunicerar sjöfarts-arbetare i den globala flottan dagligen med sin familj³⁹ men möjligheterna är ofta begränsade, kostsamma och ibland kopplade till rang.⁴⁰ Inom svensk sjöfart är det inte kostnad eller rang som avgör kommunikationsmöjlig-heter. Den teknologiska utvecklingen har inneburit förbättrad tillgång med wifi, sociala medier och mobiltelefoni. Men utvecklingen har inte varit lika långtgående som i övriga samhället. Internet har inte varit en prioriterad fråga inom sjöfarten, säger många. Linus menar att det, i likhet med synen på manlighet och sjömanskap, är en generationsfråga: ”De som var ombord när internet slog igenom behövde inget internet, de hade inte det här smartphonebehovet.” De hade vant sig, fortsätter Linus, med att vara ovetande om vad som pågick hemma under sin bortavaro. Sonja tänker likadant idag. Hon har en stor familj iland men ”på båten kommer jag in i min egen bubbla”, säger hon, ”jag kan inte ringa hem, jag kan inte veta någonting”. Vid ett tillfälle fick hon ett sms från en granne som berättade att hennes partner hade hämtats av ambulans. Det tog ett dygn för henne att få veta att det inte hade varit allvarligare än tarmvred. Trots detta har Sonja valt att bevaka sin bubblas gränser genom att behålla en telefon som bara fungerar under optimala förutsättningar. Med den kan hon ta emot sms en gång per dygn, men sällan svara eller ringa. Sofie resonerar på ett liknande sätt. När hon är ombord upptas hon totalt av arbetet och den sociala samvaron, och hon upplever inte att hon och partnern har så mycket att säga varandra. Däremot vill hon säga god natt till sitt barn varje kväll. När hon videoringer vill sonen inte alltid prata: ”han går och gömmer sig under en kudde och säger 'jag vill inte prata med dig, jag är arg på dig för du är på jobbet'”, men hennes behov av att få se eller höra honom till-fredsställs till viss del ändå.

Julia motsätter sig att placeras i en separat bubbla när partnern är på jobb. Hon hade länge en känsla av att inte finnas i hans värld under borta-varon. Hon förstår att ”det är en otrolig frustration att inte kunna komma hem och hjälpa till, men lösningen på det får inte vara att inte ringa”. De har försökt hitta en annan lösning, och nu är Julias upplevelse att de har sina bästa samtal när han är ombord eftersom de då ”måste prata, man kan inte gå om man blir arg utan man måste prata färdigt”. Men deras kontakt är beroende av att partnern ombord ringer hem eftersom hon inte kan kontakta honom direkt. Vid akutsituationer kan hon ringa till kontoret och kopplas fram, men annars får hon vänta på hans samtal. De får vanligtvis tid att tala ordentligt två eller tre gånger i veckan, och mer än så skulle Julia inte mäkta med. Det händer att partnern ringer när hon är fullt sysselsatt med barnen, och då har hon inte så mycket tålamod med hans hemlängtan.

De som vill ha kontinuerlig kontakt med familjen behöver hantera att fartyg inte sällan befinner sig bortom uppkoppling, att arbetsscheman kan göra att sjöfartsarbetaren inte kan ringa hem när det passar familjen, och att partnern hemma kan vara för upptagen för att ha tid att tala i telefon. Jonas berättar att han har daglig kontakt med familjen genom telefon eller videosamtal, men att det kan vara frustrerande att hans schema bara tillåter samtal när familjen är upptagen med sysslor. Jakob värdesätter den dagliga kontakten så mycket att han har bytt tjänst. Han arbetade förut i en annan tidszon, men befinner sig nu i kustnära sjöfart där uppkopp-lingen är god. Utan sina dagliga videosamtal med sonen och partnern hade Jakob inte kunna fortsätta till sjöss, berättar han, ”jag hade gått iland direkt”. Även Laura och hennes partner har anpassat sjöfartsarbetet efter möjligheterna att ha daglig kontakt. Linus har också tät kontakt med sin partner, men arbetet förhindrar djuplodande samtal. ”Vi hörs mest genom Snapchat”, berättar han. ”Vi har typ 2500 streaks”, vilket betyder att de har skickat och tagit emot meddelanden så många dagar i rad utan avbrott.

Sofie, som inte brukar prata med sin partner i telefon, lyfter fram meddelandens fördelar: ”Man kan ju messa bara kort 'jag saknar dig, hoppas att ni har haft en bra dag, sov gott', det är snabbare och enklare”. Att skriftlig kommunikation kan fungera bättre än samtal märks också i det historiska materialet. Brev var länge det gängse kommunikations-medlet. Lovisa, född 1904, minns första telefonsamtalet från Nord-sjön som en viktig händelse, och Per, född 1946, brukade kosta på sig att ringa när han var i svensk hamn. Men det var brevledes som den dagliga kontakten skapades mellan sjöfartsarbetaren och hans partner. Många skrev kontinuerligt pågående brev. Stina, född 1931, berättade att hennes man alltid hade brevpapper liggande på skrivbordet i hytten. Han skrev några rader varje dag och skickade brevet när han kom i hamn, och hon gjorde på ett liknande sätt. Många berättar att breven som kom var oerhört betydelsefulla och lästes gång på gång. Att skriva brev innebar att försätta sig i en emotionell kontakt med partnern. Greta, född 1918, förstod först i efterhand hur viktiga hennes brev var för partnern:

Att breven var viktiga syns också i korrespondensen som ingår i arkivsamlingen från tidigt 1990-tal. Ingemar, född 1931, längtade ständigt efter brev. Han avslutade sitt nedskrivna svar på frågelistan med en vädjan till museipersonalen som initierat insamlingen av sjömansberättelser: ”Varför kan inte du, käre Frågare, skriva några rader så att vi får en smula kontakt med varandra? Skriv en rad eller två och berätta om Dig själv och Ditt jobb.” Holger, född 1895, skrev att han ”vid flera tillfällen sett sjömän som i besvikelse över efterlängtade men ej erhållna brev druckit sig berusade, ja till och med försökt begå självmord.” Även Ragnar längtade efter brev och skrev i ett odaterat brev till sin fru:

Skriftlig kommunikation kunde vara mer anpassningsbar än muntlig, i och med att den inte krävde synkron aktivitet. Man kunde skriva och läsa i egen takt och vid passande tillfällen, och man förväntade sig inte daglig dialog, men en sorts retroaktiv kontakt som upprättades när ett långsamt skrivet brev anlände. Men tiden som passerade mellan att information skrevs och sedan mottogs kunde också orsaka frustration. Vidar, född 1911, beskrev oro som huvudsakligt problem med att vara gift sjöman: ”Oron att något ska hända hustrun, att jag inte kan nå henne, att man själv ska bli sjuk eller skadad svårt, tanken att hon då inte kan nå mig.” Ett odaterat brev från Axel, födelseår okänt, vittnar om en liknande oro. Brevet ingår i en ensidig korrespondens vilket lämnar oss utan inblick i vilket budskap som fick sjömannen att skriva på följande sätt, men det måste ha varit ett bud som han har väntat på:

Vilka är då motiven att arbeta till sjöss, när bortavarons vedermödor tycks vara så många? I en undersökning av frågan konstaterar Österman och Boström att återkommande drivkrafter är lön, ledighet och en vilja att ”se världen”. Mest utmärkande är ledigheten.⁴¹ Lönen och ledigheten är också faktorer som återkommer i arkivmaterialet på Sjöhistoriska museet, både det historiska och det samtida. Bengt, född 1907, sadlade om till lantbrukare i några år när barnen var små, men ”det blev magra år” och han återvände till sjöss för att bättra på inkomsten. Äventyrslusten nämns inte i det samtida materialet, men däremot ett visst mått av frihet som sjöfartsarbete ger. Att arbeta kontorstider inklusive pendling framstår inte som lockande i jämförelse, varken då eller nu.

Det är hemmavaron, de långa lediga perioderna när man är ledig från jobb som kompensation för de arbetstyngda veckorna ombord, som gör att sjömansfamiljernas tillvaro skiljer sig från ensamståendes situation. Linus konstaterar att sjöfartsarbetet innebär att man regelbundet måste ta avsked av sin partner, men att man lika ofta får mötas igen. Vid sidan av utma-ningar och besvärligheter kan sjöfartsäktenskap ha positiva följder. Den ekonomiska säkerheten är den största fördelen, men även den omtanke, omsorg och närhet som förhållandet på distans trots allt leder till genom att kräva engagemang och förståelse från båda håll.⁴² Alf, född 1911, skrev att han och hans fru var ense om att ”den känsla man erfar då man efter lång väntan äntligen får träffas uppväger alla de nackdelar som sjömans-livet i familjehänseende vanligen medför”. Tora, född runt 1950, var mer explicit:

Flera samtida intervjupersoner lyfter fram den regelbundna distansen som välgörande för sina förhållanden. När Jonas jobbade iland var han för stressad för att uppmärksamma relationen, men ”nu kommer man hem och är lite nykär och planerar hemmadejter”. Samtidigt orkar hans partner inte alltid möta hans förväntningar. Hon är ofta utmattad när han kommer hem, och han får ta mycket av det praktiska arbetet med hem och barn. Han upplever första veckan hemma som laddad och känslo-mässigt intensiv. Mellanveckan är mer normal, och sedan är det dags att förbereda sig på avsked igen. Greta, född 1918, och Maria, född cirka 1940, berättade båda om turbulens och irritation under partnerns första och sista vecka hemma. Sten, född 1948, mindes hur glädjen över att återse barnen och sedan sorgen över att behöva lämna dem igen gjorde att hans partner klagade på ”för mycket gullegull och ingen barnuppfostran” under hans första och sista vecka. Sjöfartsarbetare upplever ofta stress när de befinner sig just i transitionsfasen mellan arbete och hem, eftersom deras roller då skiftar.⁴³ Men inte bara sjöfartsarbetarens roll ändras i relation till bortavaro och hemmavaro. Avresor och hemkomster sätter hela sjöfartsfamiljernas anpassningsförmåga på prov.⁴⁴ När sjöfartsarbetaren kommer hem ruckas rollerna i familjen. Den hemmavarande partnern ska dela med sig av föräldraskapet som har skötts på egen hand och efter eget huvud, och sjöfartsarbetaren kan behöva förhålla sig till vanor som uppstått när hen var ombord. Laura pratar om den ’övergångsperiod” som uppstår när hennes partner kommer hem: ”hur skönt det än är att vara två har man ju också lärt sig det här med att vara själv och ha sina egna rutiner. Det blir alltid en krock när han kommer hem”. De har försökt lösa konflikterna genom att ha låga förväntningar på varandra de första dagarna för att få tid att ”landa i att vara en familj och vara tillsammans”. Sofie är medveten om att hennes partner blir frustrerad när hon kommer hem och vill införa sina striktare regler vad gäller städning och aktivitetsnivå. Sofie bidrar då inte med så mycket avlastning som partnern skulle föredra, eftersom hon samtidigt höjer nivån. Stina, född 1931, berättade hur det brukade se ut i hennes familj:

Konflikterna handlade ofta om barnuppfostran. Mannen ville att sönerna exempelvis skulle visa fint bordsskick och strikt lydnad. Stina tolkade mannens beteende som att han hade med sig vissa värderingar från jobbet som han ville tillämpa i familjelivet. Hon och barnen var vana vid att det var hon som bestämde, men när mannen kom hem ansåg han att det var hans ansvar att disciplinera barnen enligt en hierarki där han själv var högst. Det rimmar med vad fyra kvinnor säger i en gruppintervju i samlingen från 1990-talet. När de talade om konflikterna som uppstod när partnern kom hem sammanfattade de sina ståndpunkter på följande vis: ”Du är kapten när du är till sjöss men på den här skutan är det jag som bestämmer”. Den här maktkampen kompliceras av könsroller.

I samhället finns föreställningar om hur sysslor, ansvarsområden och uppgifter i en familj fördelas utifrån kön. Den manliga och den kvinnliga sfären fylls med olika innehåll och skapar tillsammans familjen som helhet. Sjöfartsäktenskap utmanar sådana traditionella genusmönster eftersom de kräver mobilitet mellan könsrollerna. Traditionellt skulle den manliga sjöfartsarbetaren på arbetet uppträda effektivt och disciplinerat utan att röja känslor, medan han hemma förväntades vara en öm och romantisk make och far.⁴⁵

När sjöfartsarbetaren är borta behöver den hemmavarande partnern ta ansvar för båda sfärer, och när hen kommer hem ska sysslorna fördelas på nytt. Föräldrar i sjöfartsfamiljer pendlar alltså inte bara mellan den enas bortavaro och hemmavaro, utan mellan könsuttryck. Ett genomgående tema i samtliga material är också könsroller och könsrollskonflikter. Det blir särskilt tydligt i det äldre materialet, när den hemmavarande partnern uteslutande var hustrur.

När maken var borta tog de fullt ansvar för samtliga områden, även de maskulint kodade. Sjömanshustrurna som intervjuades på 1990-talet var tudelade inför ansvaret. Å ena sidan uppskattade de att vara fria och själv-ständiga, å andra sidan kändes ansvaret ibland betungande. De berättade även, i likhet med till viss del sjömännen på 1970-talet, om konflikter som uppstod när maken kom hem och kvinnan förväntades växla till en mer traditionell kvinnoroll. Det kunde leda till att de istället hävdade sin rätt att fortsätta bestämma hemma, i likhet med de fyra kvinnorna som i gruppintervjun betonade att de är kapten på den skuta som hemmet utgör.

I samhällen som präglas av sjöfart kan könsrollerna få uttryck som strider mot de som finns i landcentrerade samhällen. På till exempel Åland har det vuxit fram en diskurs om ”sjömanshustrun” som kapabel, resurs-stark och handlingskraftig: egenskaper som ofta förknippas med manlighet. ”Sjömannen” målas upp som duglig till sjöss, men närmast hjälplös i dagliga göromål i land och i ständigt behov av att vägledas av sin starka fru.⁴⁶ Även forskning om sjöfartsfamiljer i Filippinerna visar hur kvinnorna tar ansvar för manligt kodade aktiviteter som husbyggen, finansiella affärer och släktbeslut.⁴⁷ Det här tänjandet av könsroller kan alltså skapa utrymme för att utmana normativa könsroller. Stina, vars man ville uppfostra barnen i enlighet med disciplinen ombord, var väldigt intresserad av att förbättra sin kunskap om sysslor som brukar förknippas med den kvinnliga sfären:

Miljön ombord, som i regel befolkades av män, var inte uppdelad utifrån könssfärer. En redig sjöman behövde vara kompetent på alla områden. När Stinas man förklarade sitt intresse med att 'en sjöman kan allt' omvandlade han samtidigt sitt intresse för 'mjuka saker' från en möjlig nedgradering av sin manlighet till en kompetensutveckling av sitt sjömanskap. Per, född 1946, berättade på ett liknande sätt att han ägnade dagarna åt att städa, diska och laga mat i väntan på att fru och barn skulle komma hem från jobb och skola.

Även den hemmavarande partnern hanterar könsrollskonflikter. Julia berättar att ”när vi är hemma är vi superstereotypa, jag är kvinna och han är man. Men när jag är ensam hemma gör jag ju rubbet. Om vi behöver byta däck på bilen gör jag det.” Även Maria, född cirka 1940, nämner bilen som en källa till möjlig konflikt:

De konflikter som uppstår vid sjöfartsarbetarens hemkomst är i hög grad kopplade till könsrollskonflikter. Det ”mellanting” som behöver förhandlas fram handlar om att justera könssfärernas ansvarsområden utifrån dels familjens förutsättningar, dels normativa förväntningar. Resultatet kan bli att sjöfartsfamiljen i vissa fall utmanar omgivande genusmönster, och i andra fall anpassar sig efter dem. Julia berättar att praktiska problem tycks uppstå just när hennes partner har åkt till flygplatsen för att påbörja sin resa till jobbet:

Den här omförhandlingen belyser könssfärerna och kan leda till att norma-tiva uppdelningar luckras upp. Men förhandlingarna behöver ske regelbundet i relation till sjöfartsarbetarens hemkomst och avfärd, och det kan vara påfrestande. Kanske är det sådana balansakter som gör att även hemmavaron har sina smärtgränser. I materialet återkommer erkännanden om att den hemmavarande partnern så småningom når en mättnad i att dela föräldraskapet med sin sjöfartsarbetare: det är fint när ens partner kommer hem, men det är också ganska skönt när hen åker.

Det krävs en viss sorts människa för att vara gift med en sjöfartsarbe-tare, påpekar många i materialet. Den hemmavarande partnern måste besitta vissa karaktärsdrag för att äktenskapet och familjen ska hålla. Precis som att en god sjöman reder sig själv behöver den hemmavarande partnern vara osentimental och självständig. Tora, född cirka 1945, betonade att man som hemmavarande partner skulle tänka på att ”inte gnälla, inte klaga, le vackert”. Alf, född 1910, kunde mer detaljerat redogöra för vad som krävdes av en sjömanshustru:

Kraven på sjömanshustrun var således högt ställda. Hon skulle inte bara besitta de bästa egenskaperna hos en kvinna, utan hos en människa, eftersom hon behövde axla både mannens och kvinnans ansvarsområden. Hon behövde också, som vi såg ovan, vara villig att återtämna aspekter av sin ansvarsroll när sjöfartsarbetaren kom hem igen. Anders, född 1910, menar att en sjömanshustru kan lära sig att klara av det mesta, men ”en aldrig så god [sjömanshustru] kan aldrig helt ersätta barnens pappa”. Kanske var det för Anders en tröstande tanke att se sig själv som oersättlig, att barnen faktiskt gick miste om något när deras far var borta. Att känna sig behövd är en väsentlig del av föräldraskapet.⁴⁸ En sjöfartsarbetare måste dock lära sig att stå ut med att inte vara livsviktig i familjens vardag.⁴⁹ Vetskapen om att familjen klarar sig utan ens kontinuerliga hemmavaro kan skapa en känsla av överflödighet.⁵⁰ Det här visste Tora, född runt 1950. Hon påpekade att en riktig sjömanshustru måste klara sig alldeles själv, men aldrig någonsin glömma att ge sin sjöman illusionen av att vara behövd.

Den ledighet som väntar sjöfartsarbetaren vid hemkomst är intjänad arbetstid efter de intensiva arbetsveckorna ombord. Återhämtning är därför en viktig aspekt av hemmavaron. I det historiska materialet nämns dock inte behovet av vila, kanske för att arbetsvardagen då inte var lika utmattande eller för att återhämtning inte uppmärksammades på samma sätt. Sjömännen som berättade om sina liv i samlingen från 1970-tal hade mycket kortare hemmavaro, och deras hemkomster firades ofta. Alf, född 1911, möttes alltid av städat hus, putsade fönster och finklädda ungar. Han var hemma tre eller fyra veckor per år och menade att de då förde ett ”normalt familjeliv”. Även Anders (född 1910) och Vidars (född 1911) fruar städade huset och köpte blommor till deras hemkomst. De berättade också att fokus, efter firandet av hemkomsten, sedan låg på familjeliv.

Återhämtningen för dagens sjöfartsfamiljer är inte alltid enkel att uppfylla, eftersom den hemmavarande partnern också behöver vila efter en intensiv period som förälder på egen hand. Jonas berättar att han kämpar med att balansera sin och sin partners återhämtning. ”Det är intensivt”, konstaterar han. ”Återhämtningen är svår. Jag vet inte om det är så bra i längden, med psykisk ohälsa och stress och risken för att gå in i väggen och braka ihop helt.” När han är hemma ligger fokus på att ta över partnerns sysslor så att hon får vila och dessutom komma hemifrån för att träffa vänner. Att hävda egna behov är inte aktuellt, och Jonas berättar att han ändå inte har så många vänner till följd av sitt yrke. Det har varit till-fällen när han efter en hemmavaro har varit så trött att han har undrat hur han ska orka arbeta.

Samtidigt är han medveten om att han bidrar till den intensiva hemma-varon själv. När han är på jobbet drömmer han gärna om vad han ska göra med familjen när han kommer hem, varpå det blir ”pang pang pang och stresspåslag” för partnern när planerna ska genomföras. Bengt, född 1907, berättade hur han också brukade sitta och drömma om hemmet: ”När vi är till sjöss framkallar vi en drömbild av hur vi skulle ha det om vi bara kunde få vara iland”, men när han väl kom hem insåg han att drömmen var orea-listisk. Jakob fokuserar på praktiska göromål som rör sonen när han längtar hem: ”Jag brukar sitta och drömma mig bort och planera vad jag ska göra med (sonen), han har ju sina besök på BVC och babysim och allt sådant där”. Sofie har inte upplevt att hon har för höga förväntningar på hemma-varon, men även hon kan ha svårt att finna tid till återhämtning.

Hennes dagar under hemmavaron är fulla av sysslor och på eftermid-dagen, när familjen kommer hem, händer det att hon har ont i benen eftersom hon inte har suttit sedan morgonen. Sofie liknar därför jobbet med semester när hon säger att ”hur lite man än får sova ombord och hur mycket man än jobbar så är det vår hemliga semester”. Sonja har försökt vila på dagtid när barnen är i skolan, men menar att man som mamma ändå har lärt sig att bortse från egna behov. Julia berättar att hon behövde uppfostra sin man i att ta ansvar också för hennes återhämtning. ”Hans yrkesroll är i sig så traditionellt manlig att det har krävts ganska mycket” uppfostran:

I sjöfartsfamiljer är det inte ovanligt att den hemmavarande partnern gör avkall på egna karriärdrömmar för att möjliggöra en fungerande vardag.⁵¹ I det samtida materialet framkommer också att paren har fört diskussioner om hur mycket den hemmavarande partnern ska arbeta. Sofies partner arbetar deltid för ”allas vår skull, det vore jättejobbigt om vi fick ses ännu mindre och var ännu tröttare”. De har också haft partnerns arbetstid växlande i relation till borta- och hemmavaro, men märkt att de fick för lite tid tillsammans när partnern arbetade heltid under Sofies hemmavaro. Jonas partner har funderat på att strukturera sin arbetstid på samma sätt, men Jonas har opponerat sig: ”jag blev lite så här... ja men vi då? Som par? Vilken tid ska vi få?”. Laura är fortfarande föräldraledig i kombination med heltidsstudier, men hon är medveten om att hon kan behöva anpassa sig framöver eftersom situationen inte tillåter ett heltidsjobb. Normen idag är att man vid sidan av sitt föräldraskap ska bekräfta sig själv genom ett tillfredsställande jobb.⁵² Svårigheterna att kombinera eget yrke och part-nerns sjöjobb kan då också bidra till könsrollskonflikter. Julia, som blev sjukskriven för utbrändhet efter att ha försökt återgå till arbete efter långa föräldraledigheter, har valt att inte arbeta. Hennes arbetsgivare försökte hjälpa till med rehabilitering ”men det var ju inte jobbets fel, det var min livssituation, och den kunde jag ju inte ändra på”. Julia är medveten om att omgivningen kan misstycka till hennes val att vara hemma med barnen och hon känner sig ibland som att hon lever ”det mest ojämställda livet i världen”.

På en bild som en av de samtida intervjudeltagarna delats med sig av syns en anteckning. Med blå penna har en vuxen hand skrivit på en whitebo-ardtavla: ”32 dagar till jul, 19 skoldagar”. Under det har ett barn med röd penna lagt till en anteckning: ”3 dagar kvar tills pappa komer hem”. Många i sjöfartsfamiljer upplever att omgivningen har en bristande förståelse för deras tillvaro. Julia, som har varit gift med en sjöman i många år, minns med glädje när skolan för första gången visade förståelse för att barnens pappa inte var tillgänglig. Yngsta barnet skulle vaccineras och skolsköter-skan meddelade att det nödvändiga digitala godkännandet av båda vård-nadshavare inte gällde deras familj, om det var så att pappan var på jobb. ”Vi är sjöfolk”, konstaterar Julia. Eftersom sjöfartsarbetets följder spiller över på den hemmavarande partnern och barnen är inte bara sjöfartsper-sonal sjöfolk, utan hela familjen. Resultatet blir vad som här kallas för familjevaro, en särskild tillvaro för hela familjen som skiljer sig från landbaserade familjers vardag och kontinuitet genom att pendla mellan en förälders bortavaro och hemmavaro.

Familjevarons villkor syns särskilt på föräldraskapet. I kombination med sjöfart är förväntningar på faderskap särskilt relevanta, eftersom sjöfarts-arbetaren oftast är och har varit en man. Egna och andras förväntningar på föräldraskap hänger ihop med samhällsförändringar. Förindustrialise-ringens närvarande och omsorgsfulla idealfar byttes ut mot industrialise-ringens hårt arbetande och frånvarande far.⁵³ Den senare idealfadern, den som genom uppoffringar försörjde familjen, kunde sjömannen leva upp till. Men fäder idag möter högre krav på föräldraskapet än män som fick barn för ett par generationer sedan.⁵⁴

Under 1970-talet vidgades föräldraskapet när modellen med hemmafru och manlig försörjare alltmer gav vika för könsneutral familjepolitik.⁵⁵ Ett ideal växte fram där bägge föräldrar skulle vara tillgängliga och närvarande för barnen.⁵⁶ Förväntningarna på engagerade föräldraskap kom därmed att inkludera även männen. Mannen skulle inte längre bara ha familj, han skulle leva och vara familj, och det hårda arbetet som förut varit ett tecken på gott faderskap kom att tolkas som brist på engagemang.⁵⁷ Vidare arbetade många sjömän i en arbetsorganisation som präglades av traditionell maskulinitet, starka hierarkier och tydliga gränser.⁵⁸ Sådana mansdominerade arbetsplatser försvårar engagerade faderskap.⁵⁹ Arbets-livet ombord är således inte en miljö som uppmuntrar de manligheter som blev tongivande i samhället från 1970-talet och framåt. Detta har inne-burit att manliga sjöfartsarbetare efter 1970-tal har behövt navigera mellan motstridiga maskuliniteter.

Flera partner berättar att barnen tenderar att bortse från sin sjöfartsar-betande förälder under hens bortavaro. Marias (född cirka 1940) barn ”stängde av sina känslor för honom och pratade sällan om honom”. När Julias man åker på jobb brukar sonen gråta, ha ont i magen och tro att pappa aldrig mer ska komma hem, tills han och hans syskon finner sig i situationen och ”liksom sätter pappa på standby”. Jakobs son är ännu för liten för att uppfatta faderns bortavaro, men Jakob har förstått att det blir svårare i femårsåldern och han bävar för framtida avsked i sådan grad att han funderar på att byta karriär. Jonas har lärt sig att inte lämna sonen på förskolan på sin avfärdsdag, eftersom sonen blir så förtvivlad och Jonas då bär med sig bilden av hur sonen försöker ta sig ur pedagogens famn för att springa tillbaka till sin far. Avskeden tycks alltså vara smärtsamma, men barnen anpassar sig till växlingarna och fokuserar på den förälder som är hemma.

När sjömännens bortavaro var längre, och möjligheten till kontakt sämre, kunde den pausade samvaron leda till att kontakten mellan sjöman och barn blev permanent bristfällig. Det var en uppoffring, men den signa-lerade samtidigt maskulinitet i enlighet med idealet om familjeförsörjarens roll.⁶⁰ Risken var dock att sjöfartspappor vid hemmavaron fick rollen som medhjälpare snarare än jämlik förälder, och risken var stor för uppbrutna äktenskap och förlust av kontakt med barn.⁶¹ Hans, född 1920, beskriver sina barn som ”fyra toppenungar”, men han tillstår att han inte riktigt känner dem eftersom han har seglat i fjärrfart. Vidar, född 1911, träffade under lång tid sina barn ungefär en gång om året. Han hade bäst kontakt med yngsta sonen vilket han förklarade med att han gick på kustfart när sonen var liten, och att de då fick ses korta stunder varje vecka. När Gösta, född 1913, kom hem från sina seglatser förstod inte hans lilla dotter vem han var eftersom hennes ”uppfattning om pappa var ett fotografi. Pappa stod på en bokhylla inom glas och ram”. Alf, född 1911, fastnade bakom spärren under andra världskriget. När han kom hem ”var det för sent för att skapa den där riktiga kontakten med barnen, som måste grundläggas från födelsen”. Ingemar, född 1931, berättar följande:

Faderns bortavaro kunde också lämna ett tomrum att försöka fylla. Marias man brukade säga åt dottern att ta hand om sin mor när han åkte. Dottern tog uppmaningen bokstavligt och axlade ett stort ansvar. I efterhand ångrade Maria, född cirka 1940, att hon inte fråntog dottern ansvaret, och även att hon själv vände sig till dottern för att prata om sina tankar och problem. Hon saknade sin man men insåg att det var värre för honom, ”han har ju ingen att krama, jag hade ändå barnen”. Roland, född 1950, var själv son till en sjöman. Han valde bort att skaffa barn eftersom han ansåg att ”det är fel att ha barn när fadern är till sjöss, min egen far var till sjöss och det har gjort att jag alltid har haft dålig kontakt med honom”. Även Linus är son till en sjöman. Han berättar att hans far brukade påtala att de faktiskt tillbringade mer tid tillsammans än landbaserade familjer. Linus tillstår att fadern hade ett större antal timmar hemma än en genomsnittlig far, men vill ändå göra ett tillägg till påståendet:

Linus påpekande visar att ett familjeperspektiv stjälper föreställningen att man får mer tid med familjen om man arbetar till sjöss. Sjöfartsarbe-taren kan inte kompensera familjen för sin bortavaro, eftersom partnerns och barnens tillvaro inte är utformad enligt en liknande modell. Julia har också märkt att det blir allt svårare att kompensera för bortavaron i takt med att barnen blir äldre. När barnen var små kunde Julias man ägna tid åt dem, ge dem så kallad kvalitetstid. Nu när barnen har nått tonåren och han kommer hem ”säger det bara ’boom!’ när de slänger igen dörren” vilket skapar en ensamhet hos barnens far. Jonas är inne på liknande tanke-banor när han konstaterar att sjöfartsarbetarens ensamhet sträcker sig ut över hemmavaron. Ombord kan man längta efter att få komma hem till familjen, men väl hemma har partner och barn en egen vardag. Sjöfarts-arbetaren får därför tillbringa många timmar ensam i väntan på deras hemkomst.

I det historiska materialet framkommer hur sjömännen längtade efter sina barn. Ragnar, födelseår okänt, verkade känna sig fjärran från familjen i både tid och rum när han skrev ett brev till sin fru:

I ett senare brev undrade Ragnar om det var sant att lilla Bosse talade om honom, eller om hustrun skrev så som tröst. Per, född 1946, kunde nöjt meddela att hans lilla dotter verkade ha minnen av sin far, eftersom hon nämnde hans namn varje gång hon såg en bild av en båt. Äldre barn hade andra sätt att hantera bortavaron. När Tore, född 1918, skulle åka på jobb en oktoberdag hade hans dotter ett önskemål:

Linus, som är son till en sjöfartsarbetare, minns hur förvirrande tiden kunde te sig när han var liten och han väntade på att hans far skulle komma hem. Fadern arbetade på relativt långa törnar på mellan fyra och nio månader. När Linus frågade sin mor tycktes han alltid få svaret att fadern skulle återkomma om tre veckor:

Linus hade vid tiden för intervjun inte egna barn, men han reflekterade aktivt över hur han skulle förhålla sig till att vara en sjöfartsarbetande far. Han var fast besluten att skapa balans mellan bortavaro och hemmavaro, men ännu inte säker på hur det skulle uppnås.

Andra personer i den samtida intervjusamlingen har hunnit konfron-teras med utmaningarna att vara en närvarande förälder på distans. Det är i allmänhet hälsobringande att tillbringa tid med sin familj, särskilt för fäder. Pappor med mycket kontakt med sina barn mår bättre än de med lite kontakt, och det hänger sig kvar långt efter att barnen har vuxit upp.⁶² Det var en kontakt som manliga sjöfartsarbetare förr gick miste om men som kan vara möjlig idag. De samtida sjöfartsfäderna i detta material har utarbetat strategier för att skapa en närvaro i barnens vardag, även om det får ske på distans. Jakob berättar:

Jakob har också förvånats över intensiteten i sin önskan att vara med sonen när han är hemma. ”Jag trodde inte att det skulle vara så, jag tänkte att jag skulle hinna med mina hobbyer, men jag vill inte åka iväg, jag vill bara vara med honom”. I Jakobs berättelse syns önskemålet att vara en god far enligt dagens normativa ideal. Kraven är högt ställda: en god far ska vara närvarande, kunna lyssna, förstå, sätta sig in i barnets perspektiv, uppfostra på ett respektfullt sätt, sätta barnen i första rummet, och finnas där morgon, middag och kväll⁶³: kort sagt agera som en traditionellt god mor. Jonas känner av pressen. Han menar att jämlikheten idag är på gott och ont, eftersom hans återhämtning blir lidande när han kompen-serar sin bortavaro genom att ägna barnen mycket tid när han är hemma. Han försöker ”ge allt” när han är hemma, men deltar även i familjelivet under sin bortavaro. Hans partner har exempelvis svårt att hinna hjälpa barnen med läxorna så Jonas brukar sköta läsläxorna på telefon. När han är hemma hämtar han även barnen tidigt efter skola och förskola för att ge dem kvalitetstid tillsammans med honom. På så sätt blir hans ledighet aktivitetsbaserad, vilket ”inte är så nyttigt egentligen, men vad ska man göra då?”. Att leva upp till egna och andras förväntningar om ett nära och jämställt föräldraskap är alltså utmanande i sjöfartsfamiljer. När Julias barn berättade i skolan att ”mamma gör precis allting och pappa ligger och vilar sig” reagerade hennes partner med skam, eftersom det inte rimmade med varken hans önskade självbild, eller hans bild av en jämställd familj.

Kvinnliga sjöfartsarbetare måste i sin tur hantera omgivningens förvänt-ningar på gott moderskap. Sonja delar gärna med sig av det aktiva föräld-raskapet till sin man. Hon tycker att han växer av att ta mer ansvar, och hon ser att hans engagemang avsevärt har förbättrat hans kontakt med barnen. Själv har hon dock behövt parera omgivningens ifrågasättanden av hur hon som mor kan arbeta till sjöss. Förståelsen för en frånvarande far är betydligt större än för en mor. ”En bra pappa” behöver inte vara engagerad i samma grad som ”en bra mamma”.⁶⁴ Det har Sonja blivit varse genom kommentarer såsom: ”Hur kan du vara borta två veckor, hur kan du svika barnen, hur kan du göra så?”. Sonjas svar att barnen inte var ensamma utan med sin pappa gav sällan tillfredsställande respons. Eftersom en fjär-dedel av personalen i svensk sjöfart består av kvinnor är det relativt vanligt med sjöfartsarbetande mödrar. Forskning antyder också att kvinnor inom sjöfarten är mer nöjda med sitt arbete än män, och särskilt om de har hemmavarande barn. Medan manliga sjöarbetare påverkas negativt av att vara borta från sina barn har sjöarbetande mödrar en mer positiv syn på sin arbetsrelaterade bortavaro. Orsakerna är inte undersökta, men Hult och Österman lyfter tanken att arbetet på distans kanske innebär en möjlighet för kvinnorna att undvika hemmets dubbelarbete.⁶⁵ Tanken finner stöd i annan forskning som visar att män generellt har en mer ensidigt positiv upplevelse av att vara nära sina barn, medan samma situation får kvinnor att erfara mer föräldrastress.⁶⁶ Sonja beskriver hur hon brukade uppleva bortavaron när barnen var mindre: ”Jag kunde inte ringa hem, jag kunde inte veta någonting”. Men i fortsättningen av hennes beskrivning kan man skönja att bortavarons konsekvenser inte nödvändigtvis behöver förstås som något betungande:

Den här artikeln har täckt tidsperioden från cirka 1940 till idag. Under dessa dryga 80 år har mycket förändrats i samhället, inte minst inom arbetslivet. Även inom sjöfartsbranschen har arbetsvardagen förändrats med kortare törnar, längre hemmavistelser, mindre personalgrupper och mer specialiserade arbetsuppgifter. Men sjöfartsyrket skiljer sig från de flesta andra och den nödvändiga förutsättningen är konstant oavsett tids-period. Bortavaron och hemmavaron formar därmed än idag sjöfarts-arbetaren och hens familj och den särskilda familjevaro som uppstår i sjöfartsfamiljer skiljer sig från gängse familjeliv både då och nu. För sjöfartsarbetare förr, som närmast uteslutande var män, kunde arbetet innebära en möjlighet att uppfylla den manlighetsnorm där ekonomisk stabilitet prioriterades. Den sorg och saknad som flera fäder i det här materialet ger uttryck för var priset de fick betala. Deras partners, å andra sidan, behövde vid sjöfartsarbetarens bortavaro axla en roll som förknippas med manlighet, samtidigt som de behövde vara villiga att återta den mer kvinn-liga rollen vid hans hemkomst. De behövde klara av allt på egen hand, men samtidigt ge sken av att behöva partnern: en god sjömanshustru får aldrig glömma att ge sin man illusionen av att vara behövd, som en person beskrev det i materialet som ligger till grund för artikeln.

Ungefär samtidigt som sjöfartsarbetare fick mer tid hemma efter arbets-tidsregleringen 1971 ökade förväntningarna på deras närvarande föräldraskap med fortsatt obalans mellan yrkesroll och föräldraroll som följd. I dagens sjöfartsfamiljer finns alltså andra förväntningar att hantera. En ”god förälder” idag förväntas vara aktiv och närvarande oavsett kön. Man förväntas också uppnå en balans mellan sitt yrkesliv och familjeåtaganden. Det är ett krav som sjöfartsarbetarens tillvaro inte tillåter, även om materialet till artikeln ger exempel på föräldrars strategier för att vara närvarande på distans. Den partner som är hemma får istället brottas med en närvaro som formas av medförälderns bortavaro. Det är svårt, vittnar dagens sjöfartsarbetare och deras partner, att i sjöfartsfamiljer leva upp till dagens föreställningar om ett jämställt familjeliv. Gemensamt för sjöfartsfamiljer genom tiderna är därmed att de har behövt navigera mellan könsroller knutna till föräldraskap. När moderskap och faderskap ansågs komplet-tera varandra med olika kompetenser brottades föräldrarna i sjöfartsfa-miljer med att att växla mellan sysslor som förknippades med det motsatta könets föräldraskap. Idag måste sjöfartsfamiljer istället hantera att de inte lever upp till omgivningens ideal om jämställdhet och den balans som föräldrar förväntas uppnå mellan yrkesliv och familjeliv. Sjöfartsfamiljens dilemma fortsätter alltjämt.