Albatrosser, de stora mäktiga fåglarna som kunde följa fartygen i öppet hav fick i äldre tid inte skadas. Den engelske poeten Samuel Taylor Coleridges (1772–1834) skildrar i dikten The Rime of the Ancyent Marinere ’Sången om den gamle sjömannen’ från 1798 en åldrig sjöman, som berättar hur han under en resa på Stilla havet hade ådragit sig en skuld gentemot naturen genom att skjuta en albatross.⁸ Bland sjömän på segelfartygen ansågs det vara mycket olycksbådande att döda en albatross. I Coleridges dikt bands den gamle mannen, diktens berättare, vid stormasten av de andra sjömännen och tvingades bära den döda fågeln runt halsen. Föreställningen om att albatrosser inte skulle dödas fanns fortfarande bland sjöfolk under senare hälften av 1800-talet. Rex Clements skriver att bland sjömännen av den äldre generationen var albatrossen föremål för vidskeplig vördnad. Kanske inte i samma utsträckning som i Coleridges dikt, men tillräckligt för att döda den skulle anses vara olycksbådande och grymt. Det är möjligt att Coleridges dikt inspirerade till sjömännens föreställningar om albatrossen under 1800-talet.⁹ Albatrossernas kroppar ansågs vara förvaringsplatser för drunknade sjömäns själar, och om de förstördes skulle den hemlösa anden förfölja den olycklige som hade dödat den med motgångar. Men Clements uppger också att vidskepelsen förknippad med albatross höll på att tyna bort. Sjömännen hade börjat fånga och döda den. Huvudet och vingarna kunde användas som dekorationer, dunen fick fylla kuddar och av vingbenen tillverkades brevknivar och pipskaft. Särskilt unga albatrosser var ätbara.¹⁰

Georg von Schéele från Gävle har ett helt kapitel om fångst av albatross, men avhandlar också andra fåglar som sjömännen kom i kontakt med. Om albatrossen skriver han:

Schéele beskriver hur sjömännen använde den infångade och dödade albatrossen till en rad praktiska ting. Till och med fötterna togs tillvara som tobakspung.

Den finländska forskaren Sari Mäenpää menar att på finländska windjammer förkroppsligade albatrossen glamouren kring livet till sjöss, det heroiska mötet mellan sjömän och havet, och segelfartyget som en plats för maskulin homosocialitet och frihet. Som sådana blev de symboler för det försvinnande sjöfartslivet och sjöfartssamhället, medan albatrossernas kroppar, som fångades och ofta dödades av sjömännen, också vittnade om att människans exploatering av naturen är en viktig del av sjöfartshistorien.¹²

Sjöfarare har i alla tider varit intresserade av att förutspå stormigt väder. Vissa fåglar har därför setts som tecken på detta. Fåglar ansågs besitta särskilda egenskaper som gjorde dem känsliga för vädrets skiftningar. Därför menade man i äldre tid att man skulle ge akt på deras beteenden och lyssna på deras läten. Hände det något ovanligt var man särskilt uppmärksam.¹³

Flera naturforskare som reste över Atlanten på 1700-talet lärde känna föreställningen om stormsvalan, Hydrobates pelagicus, av båtbesättningar. Det var uppenbart att man fruktade den, inte enbart för dess egenskap som väderprofet. Linnelärjungen Pehr Kalm erfor sommaren 1748 av fartygsbesättningen på ett skepp till Nordamerika, att sjömännen ogillade stormsvalornas sällskap, vilka de kallade för häxor.¹⁴ Redan i Göteborg hade en styrman Norrmarck meddelat Kalm att St Pehrs fogel, som den kallades, följer skeppen och när de börjar låta, så blir besättningarna på skeppen oroliga. Uppenbarligen var man mycket rädd för vad det kunde innebära. Styrmannen berättade för Kalm att på Spanska sjön hade han en gång upplevt att besättningen blivit helt skräckslagen. Kocken ombord lugnade dem emellertid och sade att det bara skulle bli storm, och det blev det också efter några timmar.¹⁵

Pehr Osbeck, en annan av Linnés lärjungar, som färdades på Atlanten, rapporterade i sin reseberättelse att sjömännen på det skepp som förde honom till Sydostasien, observerade stormsvalor längs den afrikanska västkusten. Sjömännen kallade fågeln för malefizer, sannolikt från male facere, för att den sågs som ett tecken på en annalkande storm.¹⁶

När galeasen Johanna, på väg till Island, den 24 maj 1857 passerade Färöarna, noterade den svenske läkaren Nils Olsson Gadde, att en liten stormsvala följde den tätt i kölvattnet. Gadde antecknade i sin dagbok att enligt sjömännen ombord var det ett säkert tecken på en storm i antågande. Innan aftonen hade deras spådom gått i fullbordan.¹⁷

Kunskaper om fåglarnas beteenden och de tolkningar som sjömännen gjorde kan ses som ett spritt kollektivt folkligt vetande. För att förstå sådana folkliga visdomar om fåglar, som baseras både på berättelser, erfarenheter och folkliga föreställningar, samt hur lokala biologiska resurser förvaltas i dessa miljöer, måste forskaren utgå från vad som brukar kallas ett emiskt perspektiv, det vill säga i detta fall genom att betrakta fåglarna med sjömännens egna ögon. Varför såg sjömännen just stormsvalan som ett tecken på annalkande oväder?

Stormsvalan är en liten, svartaktig fågel med tydlig vit övergump, som tillhör de öppna havens fauna. Den är i utseendet inte helt olik en svala, vilket gett upphov till dess svenska namn. Vanligen ses stormsvalan följa fartyg med lätt fladdrande flykt tätt över vågorna. Bland sjöfarare är stormsvalan en välkänd fågel. Den slår gärna följe med båtar och det förefaller ha varit en spridd uppfattning bland fiskare och sjömän i norra Atlanten att stormsvalan var budbärare för kommande stormigt väder. Därav har den också fått många av sina namn, vilka sannolikt ursprungligen hör hemma i sjöfarares vokabulär. Denna uppfattning kommer också till uttryck i en folklig vers återgiven av James Clary:

Tillgängliga källor visar att uppfattningen om att den varnar för storm har varit mycket utbredd bland sjömän under hela 1700- och 1800-talen. På sina håll har dessa föreställningar levt kvar in på 1900-talet. Kunskapen delades också av fiskare och sjömän i många olika länder.¹⁹ Den annalkande stormens styrka kunde enligt vissa sjömän avläsas av antalet stormsvalor som samlades i aktern.²⁰ Fågelns betydelse i vädertraditionerna kunde också uttryckas som ett slags skämtfiktioner. När det snöade sade sjömännen att stormsvalan, som de kallade Mother Carey, att ”Mother Carey plockade sin gås” eller ”plockade sin kyckling”.²¹ Uppfattningarna om stormsvalan var alltså en del av en internationell sjömanskunskap. Den amerikanske folkloristen Archie Green har utförligt behandlat stormsvalans roll i sjömännens folklore.²²

Föreställningen om stormsvalan som tecken på annalkande oväder är även känd från nordiska vatten. Det äldsta exemplet på detta emanerar från början av 1600-talet. Den tyske läkaren Henrik Høyer, förmodligen med norska handelsmän som uppgiftslämnare, rapporterade nämligen i ett brev från Bergen 1604, att färöiska fiskare tog ner seglen om de fick syn på en stormsvala, vilken de benämnde stormfinck.²³ Det kan erinras om att den av bohuslänska fiskare långt senare har kallats för stormfink.²⁴

Sjömännen var rädda för stormsvalan. De vågade inte skada fågeln och det fanns spridda föreställningar att stormsvalor i själva verket var olyckliga andar efter drunknade sjömän. Andra såg dem som perfida väsen.²⁵ Denna tradition var även känd i Sverige. I en folkminnesuppteckning gjord 1931 av och efter L. A. Larsson, född 1880 i Morlanda socken på Orust, heter det: ”Stormsvalorna troddes vara avlidna sjömän som dömts att fortleva på så sätt”.²⁶ Fåglarnas svarta färg och att de kunde ses långt ute till havs där inga andra fåglar visade sig, bidrog till uppfattningen om stormsvalorna. De verkade aldrig trötta och tycktes ha varken behov av vila eller föda.²⁷ Skotska sjömän kunde skydda sig från dess faror genom att hänga upp en hästsko i masten.²⁸ Stormsvalans olycksbådande rykte har bidragit till att man valt noaord när man haft anledning att tala om den, i synnerhet ute till havs. Skotska sjömän fruktade Mother Carey’s chickens när dessa nattetid fladdrade kring master och rån, skriver Alexander MacGregor år 1878. Stormsvalorna sågs med vidskeplig rädsla och man trodde att de var i besittning av övernaturliga krafter som kunde skada sjömännen.²⁹

Även andra sjöfåglar har ansetts varsla om storm eller dåligt väder i det nordatlantiska området. Jag har själv hört av framlidne Alfred Olsen, erfaren fiskare och sjöman i Vestmanna på Färöarna, att om man till havs fick se en fulkobbi, det vill säga en alkekung (Alle alle), är det ett säkert tecken på annalkande dåligt väder. Detta var känt av färöingar redan på 1700-talet, enligt Nicolai Mohr och Jens Christian Svabo.³⁰ I övrigt har måsar, trutar och stormfåglar på många håll i norra Atlanten setts som tecken på kommande stormväder.³¹ I Skottland och på Nordirland hette det exempelvis i en ramsa: ”Sea gull! Sea gull! Sit on the sand! It’s never good weather, while you’re on the land!”, vilket anspelar på att om måsfåglar stannar på stranden blir vädret gott, men om de beger sig inåt land förväntas dåligt väder.³² Också i Sverige och Finland har måsar setts som tecken på att det blir dåligt väder när de flyger in över land.³³ Bland samerna vid Storfjord i Norge, menade man att om en stormfågel (Fulmaria glacialis) flög mot land var det ett tecken på att det skulle bli tjock dimma.³⁴ På ryska benämns grålira (Ardenna grisea) för burevestnik som betyder ’stormförebådare’, ’ovädersförebådare’.³⁵

Under den förindustriella epoken, innan modern väderlekstjänst kunde förse båtarna med mer tillförlitliga sjöutsikter, var man hänvisad till att avläsa tecken i naturen för att förutspå kommande väder. Många fågelarters beteenden har alltid setts som betydelsefulla i detta avseende. Även om kunskaperna om dessa tecken är mycket spridda och har en lång historisk tradition, är de givetvis ingen garanti för att de är tillförlitliga. Sundevall och Kindvall uppger att erfarenheten visar att stormsvalan varken bebådar det ena eller det andra vädret. Orsaken till att fiskare och sjömän fruktar den kan vara att den närmar sig kusttrakterna i allmänhet under storm, men på de öppna oceanerna ser man den oavsett väder.³⁶

Detta anfördes också redan av Pehr Kalm som gjorde systematiska observationer av olika vädertecken under sin färd över Atlanten. Han noterade gång på gång i sin resedagbok observationer av stormsvala och kunde dra slutsatsen att det fanns allt för många undantag att den skulle vara något säkert tecken på annalkande storm.³⁷

Andra har gjort liknande observationer. På en resa från Förenta staterna till Europa i mitten av 1800-talet noterade den tyske ornitologen Otto Finsch att stormsvalan visade sig talrikt också vid lugnt väder, men vid stormväder inte. Den samlades ofta vid passadvindar och följde i båtarnas kölvatten.³⁸

Folkliga lokala gemensamma insikter om fåglar stämmer därför nödvändigtvis inte överens med exempelvis biologernas vetenskapliga kunskaper om fåglars beteenden. De australiska etnobiologerna Ralph Bulmer och Chris Healey noterar i en artikel 1993 att det folkliga vetandet om naturen inte existerar som en färdig separerbar uppsättning av kunskaper i traditionella samhällen. Därför konfronteras etnobiologen som undersöker lokalt folkligt vetande med vad som vid första anblicken förefaller vara en osystematisk blandning av detaljerad, trovärdig information och mytiska idéer och övertro. Det är viktigt för forskaren att inse att en sådan blandning folkligt vetande måste förstås i dess kulturella sammanhang och kan inte jämföras med vetenskapens kunskaper.³⁹

Nedtecknade föreställningar om fåglar som väderorakel är emellertid vanligen lösryckta ur sitt sammanhang. Självfallet gjorde sjöfararna och fiskarbefolkningen en mängd observationer av inte bara fåglar utan också av andra tecken i omgivningen. Sådana observationer var kanske inte alltid så lätt att ge ord åt. Det kunde röra vindförhållanden, molnformationer, olika fåglars, delfiners och andra djurs uppträdanden, samt förstås en samlad erfarenhet från förhållandena i de vatten man rörde sig i. Precis som vi nog i allmänhet kan förutsäga regn eller annalkande åskväder av molnobservationer, tilltagande vind och sänkt eller höjd temperatur i luften, var det säkert möjligt för erfarna sjömän att av samlade observationer säga något om det nära förestående vädret. Var och en som vistats bland fiskare vet att vädret upptar mycket av deras intressen.

Andra har gjort samma erfarenheter. John Spence beskriver shetländska fiskare i slutet av 1800-talet och deras stora intresse för vädret: “Their chief subject of conversation was the weather forecasts. The older and more experienced men would read the sky and explain the various appearances, and there is little doubt that from keen observation they were able to fore-tell the weather with considerable accuracy. They possessed a stock of weather lore of which we, in these days of barometers and storm-signals, know little”.⁴⁰

Numera tar sig fågelintresset andra uttryck och är färgat av andra kunskaper och uppfattningar om naturen. Även på moderna fartyg kan intresserade ägna sig åt fågelskådning som hobby och förströelse. Men på de gamla segelfartygens tid var uppträdandet av albatrosser och stormfåglar inte bara ett sällskap utan tjänade också som tecken som skulle tolkas. I bästa fall hade man landkänning, i sämsta kunde det varsla om storm eller rentav dödsfall. Fåglarna lämnade dem i varje fall inte oberörda. Gamla tiders sjömäns fågelkunnande var säkert mer omfattande, avhängigt var man reste, men vår kunskap därom är fortfarande begränsad. Genom ett noggrant letande i den omfattande litteratur som ändå finns tillgänglig om äldre tiders sjöfarare skulle mera detaljerade data kunna vaskas fram ur källmaterialet.