Släkten som fick namnet von Kantzow invandrade från Pommern till Sverige och blev adlad på 1800-talets början.

Amiralens farfar hette Johan Albert och var bland mycket annat svensk konsul i Lissabon. När Frankrike under Napoleon invaderade pyreneiska halvön tvingades den portugisiska kungafamiljen fly till sitt lydland Brasilien. Johan Albert följde med och upprätthöll tät kontakt med de kung-liga.²

Hans son Carl Adolf tog över efter pappan som svensk generalkonsul i Lissabon och gifte sig med Emma Bosanquet, dotter till chefen för Bank of England. Han ändrade namnet von Kantzow till det mer internationellt och tyngre klingande ”de Kantzow”. Carl Adolf de Kantzow belönades av den portugisiske kungen med upphöjelse till baron de S:t George. Det var för både sina och pappan Johan Alberts insatser. Carl Adolf dog under en spavistelse i Tyskland 1867. Tillsammans med Emma hade han sex söner och två döttrar.

Den äldste sonen hade det långa namnet Edvard Bosanquet S:t George de Kantzow (1826-1905). Han ärvde således pappans S.t George titel. Edvard blev svensk diplomat och var dessutom poetiskt begåvad, eller åtminstone poetiskt intresserad... Han skrev förutom två diktsamlingar även ofta sina diplomatiska depecher på vers. Förutom en roman skrev han också dikter. Hans sista diktsamling, Alprosa, kom ut 1901 och kan läsas i sin helhet på Litteraturbankens hemsida.³ Edvard dog i Stockholm 1905.

Näst äldst i syskonskaran var Alfred de Kantzow (1827-1919). Precis som de flesta i släkten blev han först militär och tjänstgjorde för England i de indiska trupperna. Men redan innan han fyllt trettio år lämnade han den militära banan - för att ägna sig åt poetiskt författarskap. Han flyt-tade till England, gifte sig och blev pappa till sex barn. Hans vänskap med författaren John Cowper Powys (1871-1963) är omskriven. Cowper Powys var på sin tid ett stort litterärt namn, flera gånger aktuell i diskussio-nerna rörande Nobelpriset i litteratur.

Alfred de Kantzow var omtalad för sin excentriska livsstil och bohe-miska läggning. Mellan honom och den betydligt yngre Cowper Powys uppstod en mångårig, varm och nära vänskap. De tog långa promenader tillsammans under vilka de diskuterade poesi och filosofi. Cowper Powys blev lärjunge till den gamle bohemen och var till slut den som såg till av Alfreds dikter gavs ut i två diktsamlingar: Ultima Verba (1901), och Noctis Susurri (1906).⁴

Näste bror hette Walter Sidney de Kantzow (1831-1927). Han blev marinofficer och som befälhavare deltog han i det ryska Krimkriget på 1850-talet. Han deltog också i den brittiska flottans arbete för att förhindra slavtransporter från Afrika till Amerika. Som vi senare skall se var också amiral Herbert de Kantzow aktiv i denna verksamhet.

Näst yngst av bröderna var Charles Alphonse de Kantzow (1835-1927). Han gjorde också en militär karriär för England. För sitt arbete i Bengalen, där han slog ner ett indiskt uppror, fick han tapperhetsmedalj. Hans hjäl-teinsats blev omskriven i både böcker och tidningar. I motsats till dessa hyllningar attackerades han av ingen mindre än Karl Marx som i en bok beskrev honom som brutal.⁵

Sist ut av Herberts bröder är Henry Ives de Kantzow (1837-1895), som också blev marinofficer. Av Herberts systrar dog Florence som spädbarn och Rosette (1832-1905) gifte sig med den svenske adelsmannen Gustaf Leijonhufvud.

Vi är nu framme vid amiralen som ägt boken som föranlett detta utforskande.

Herbert Philip var född 1829 och gjorde som så många av sina bröder karriär inom den brittiska flottan. På sin 19-årsdag tog han värvning vid den engelska marinen.

Han steg snabbt i graderna. Ett år senare blev han ”lieutenant” och då lät han porträttera sig i ett så kallat daguerrotyp-fotografi.⁶

Daguerrotyp-porträttet sitter ännu i sitt ursprungliga läder-etui. Vid denna tidpunkt, 1849, var Herbert de Kantzow nybliven löjtnant och tjänstgjorde vid Royal Navy's West Africa Squadron. Det brittiska parlamentet hade sedan början av 1800-talet försökt bekämpa slavhandeln från Afrika till Amerika. Marinofficeren Herbert de Kantzow blev en av de befälhavare som såg till att parlamentets beslut förverkligades. Han var känd för att vara en nitisk och välinformerad kapten med stor kunskap om hur man skulle bekämpa ”The slave trade”. I början av 1850-talet patrul-lerade Herbert den brasilianska kusten som kapten på fartygen Cormorant och Sharpshooter.

Daguerrotypen av Herbert de Kantzow lär vara unik - kanske den enda av en namngiven kapten från den brittiska kampen mot slavtransporter under 1800-talets mitt.⁷

”To Grace, Herbert Philip de Kantzow 1849” står det på porträttet. Sannolikt skrivet av Kantzow själv och riktat ”to a sweetheart or female relative”, enligt den amerikanska antikvariska bokhandlarföreningen. Herbert får framöver en dotter som döps till Grace, men hon kommer till världen först 1869, alltså tjugo år senare. Så kanske hade den 20 år unge marinofficeren Herbert en kärlek som hette Grace, eller så gav han långt senare fotot till sin dotter, och skrev då dit ”To Grace”.

Som kapten och befälhavare tjänstgör Herbert under senare delen av 1850-talet och på 1860-talet på marina stridsfartyg som Impérieuse och Conqueror.⁸ Den sistnämnda var en kombinerad ångare och segelfartyg, tungt bestyckad. Den förliste 1861 vid Bahamas, men det är oklart om Herbert var ombord då.

År 1866 gifte sig Herbert med Ellen Teodosia Yatman. Hon var dotter till en förmögen engelsman. Bröllopet ägde rum den 21 april i Neapel, med utsikt mot Capri över Neapelgolfen.⁹

Herberts marinofficerskarriär kröntes med amiralsutnämningen 1888. Han var då 59 år gammal. Precis som flera av sina bröder hade Herbert också litterära ambitioner. År 1875 gav han ut en reseskildring: Summer Days in Auvergne som alltjämt är en läsvärd landskapsskildring.¹⁰

Herbert och Ellen Teodosia fick tre barn. Året efter bröllopet föds ett gossebarn som får namnet Herbert efter pappan. Men lille Herbert dör redan som spädbarn. Två år senare, 1869, får paret tvillingar som döps till Grace och Nora. Nora blir ogift men Grace gifter sig med en svensk släk-ting, Albert von Kantzow. Det är i samband med att Albert gör en studieresa till England 1895 som de träffas och kort därpå gifter sig. De flyttar till Sverige och 1896 föds deras son som får namnet Johan Albert. Han blir senare i livet en duglig svensk statstjänsteman och ekonom på Riks-försäkringsanstalten, som Försäkringskassan hette på den tiden. Det var också han som senare överlämnar sin morfars, amiralens, uniformsfrack till Armémuseum i Stockholm.¹¹

Amiralen Herbert de Kantzow var i 70-årsåldern när boken In Joyful Russia kom ut 1897. Namnteckningen i svag blyerts i boken är troligen hans. Senare gav han bort boken till John Hubb och undertecknade med ”Admiral de Kantzow”.

Amiral Herbert de Kantzow går ur tiden den 12 maj 1915. Då bor han i sitt hus i Kensington i London och ett världskrig pågår. Han får sin grav på Willesdens gamla kyrkogård i London.

Det finns en osäkerhet rörande tolkningen av efternamnet för John Hubb. Men om Hubb stämmer: Vem var då John Hubb som fick boken av amiral de Kantzow?

Kanske är en spekulation tillåten. Jag hittar ingen John Hubb när jag sökt i olika arkiv. Kan det ha varit så att Hubb är en förkortning för Hubbard? Den engelske amiralen Herbert de Kantzow hade internatio-nella vänner i marina kretsar. Samtida med honom var den amerikanske amiralen John Hubbard (1849-1932). De hade förmodligen kontakt med varandra och till exempel tycks det som om de båda deltog på ett möte om livbåtar 1902, arrangerat av Royal National Life-Boat Institution.¹² Så kanske var det den amerikanske amiralskollegan John Hubbard som fick boken. Men det förblir en spekulation. Frågan hur boken hamnade i Sverige förblir också obesvarad.

Den bokarkeologiska utflykten tar slut här.

Jag läser boken In Joyful Russia från 1897 och drabbas av författaren John Logans slutord. Han skriver optimistiskt om Rysslands framtid som ett fritt kulturland. Med facit i hand vet vi tyvärr bättre, men hoppet måste få leva kvar.