Någon gång under slutet av 1400-talet sjönk en båt vid ön Lovund i Norge. Så vitt vi vet fick den ligga ostörd där fram till 1971 då en grävmaskinist grävde upp sand till ett vägbygge vid en liten vik på ön. När han lyfte upp skopan ur sanden i det grunda vattnet följde det med ett sjok av gamla plankor. Eftersom plankorna låg så djupt förstod han att det måste vara ett gammalt fartyg. Genast avbröt han arbetet och arkeologer från Tromsö museum kallades till platsen. Efter en första undersökning kunde det konstateras att det handlade om en klinkbyggd båt från 1400-talet. Redan här väckte fyndet stort intresse på ön och röster höjdes för att fyndet skulle grävas upp och ställas ut, men då pengar och kvalificerad ideell arbetskraft saknades sköts utgrävningen på framtiden. Det medeltida vraket sjönk tillbaka i glömska fram tills mitten av 90-talet då en grupp privatpersoner på ön tillsammans med lokala företag engagerade sig. Man såg framför sig att en utgrävning av vraket skulle tjäna som påminnelse om Lovunds sjöfartshistoria och kustkultur och utgöra en historisk förankring för invånarna på ön. Man var villiga att stå för utgrävningskostnaderna. Det visade sig dock att den budgeterade summan för utgrävning och konservering blev allt för hög och projektet bordlades återigen.

2001 var arkeologer åter på Lovund och utredde inför en utvidgning av hamnen. De passade då också på att besiktiga och försöka avgränsa Lovundvraket. Det visade sig vara lättare sagt än gjort delvis på grund av att det hade deponerats sand på platsen så att vrakdelarna låg djupare än förut. Det hela satte dock vraket i blickfånget igen och påminde, tillsammans med en utställning 2006 i Lovunds kustkulturcenter, folk om det intressanta vraket. Samma år började man bygga bostäder i närheten av den lilla viken där vraket låg. Undan för undan ökade bebyggelsen och närmade sig vattnet. 2012 hade arkitekterna tänkt sig att dämma av vikens innersta del för att anlägga en badstrand där. Eftersom detta kunde beröra vraket som låg gömd under sanden väcktes återigen intresset och denna gång bildades en intressegrupp för Lovundvrakets bevarande bestående av fyra engagerade personer: Bjørg Stemland, Bjørnar Olaisen, Hans Petter Meland og Gerd Aanes Meland. Intressegruppens syfte var att få till stånd en undersökning och om möjligt även bärga och visa upp vraket i ett speci-ellt museum på ön.

Intressegruppen tog kontakt med marinarkeolog Stephen Wickler på Tromsö Museum som fick med sig Norsk Maritimt Museum med marinar-keolog Tori Falck som arkeologiskt ansvarig för en förundersökning. Under-sökningen som utfördes 2016 var finansierad av intressegruppen men stod under vetenskaplig ledning av Tromsö museum och Norsk Maritimt Museum. Den visade att vraket var värt att tas upp och konserveras.

Det beslutades om totalutgrävning som sattes i gång redan följande år. Återigen var det intressegruppen som ordnade pengar för detta.

Gruset som täckte platsen grävdes bort först med grävmaskin och sedan för hand tills hela vraket var blottat. Ritningar och fotogrammetri gjordes fortlöpande. Det handlade om en spetsgattad båt, ca 11 meter lång. Kölen var av spunningstyp och de tolv bordgångarna var nitade till varandra med naglar av järn. Man kunde konstatera att båtens ena sida hade åtminstone delar av alla bordgångarna bevarade från kölen till relingen vilket var till stor hjälp när den skulle rekonstrueras.

Delarna som togs upp under utgrävningen dokumenterades digitalt med en så kallad FARO-arm där konturerna ritas in i ett datorprogram. Utifrån dessa kunde en rekonstruktionsmodell byggas i skala 1:5. Den användes sedan då det stålskelett i vilket originaldelarna skulle placeras i byggdes.

Medan skeppsdelarna konserverades började man jobba på musei-byggnaden där båten skulle visas upp. 2024 var museet färdigbyggt och trädelarna färdigkonserverade. Båten byggdes upp på museet och kan nu beskådas för var och en som besöker Lovund.

Som marinarkeolog läser jag ofta rapporter om vrak. Ibland kanske samhället och miljön kring båten innan den blev vrak skildras mer utför-ligt men sällan får man ta del av vrakets historia och hur det påverkade intresserade och inspirerade människor omkring det. Än mer sällan blir det någon fortsättning kring vraket, det får ligga kvar eller destrueras om det ligger i vägen. I boken Lovundbåten får du läsa om hur lokalbefolkningen på ön Lovund genom intresse och engagemang får till en utgräv-ning av skeppet och lyckas skapa ett museum till det med allt vad det innebär av konservering och rekonstruering av fyndet. Tjugotvå miljoner norska kronor lyckades de samla in. Det är en framgångssaga som skildras men det är också en berättelse om ett samhälle nu och då som gjorde det möjligt. Det är imponerande och inspirerande läsning. Att människor i ett litet samhälle går ihop och gör ett historiskt eller arkeologiskt minne till sitt eget att ta hand om, berätta om och vårda. Lovundborna lyfte sin hembygd, sin bakgrund och skapade gemenskap med hjälp av historien och ett arkeologiskt fynd.

Boken är en utmärkt heltäckande skildring av Lovund som nutida samhälle såväl som under historiens lopp. Den röda tråden är Lovund-båten som tidlös representant för det som alltid har varit en förutsätt-ning för samhället på Lovund, sjöfart, handel och fiske. Sida vid sida med berättelsen om båten löper också lokalbefolkningens tydliga engagemang för vraket. Trots förutsättningarnas berg- och dalbana slocknade aldrig intresset på ön.

Boken innehåller förutom berättelsen om Lovund då och nu och historien kring vraket även ett kapitel med namnet Vem använde båten, varför sjönk den och varför här? Här kan man bland annat läsa om handeln längs norska Helgelandskusten förr och om gamla båttyper som användes samt om andra relevanta arkeologiska fynd. Här berättar man också om de skeppsbrutna italienarna med Querinis i spetsen som räddade sig i land på ön Röst vid Lofoten 1432. Deras skildring av livet på den norska kusten trettio år innan Lovundbåten byggdes är klart läsvärd för dem som intresserar sig för norsk kustkultur.

Boken är trevlig att läsa. Även om norska inte är mitt modersmål så ger den välformulerade texten med sina ofta välgjorda kapitelövergångar förutsättningar för en bra läsupplevelse. Faktarutorna är lagom många och långa och fyller sitt syfte. Detaljfakta som träts fiberriktningar och hur man har tagit ut köl och intimmer ur virket med avseende på kärnans placering etc vilket jag som marinarkeolog och båtbyggare gärna tar till mig saknas förstås i en bok som denna. Det gör den lättläst för alla vilket är bra. Vill jag ha utpräglad fackinformation om vraket så finns de oftast i de arkeolo-giska rapporterna om Lovundskeppet.

Boken har många värden men kanske är det ändå just som inspirations-källa för liknande ansträngningar som boken står ut. De flesta hembygder har sin ”Lovundbåt”, sina arkeologiska fynd som rätt hanterade kan tydlig-göra en röd tråd i bygdens och samhällets historia och slå en väl upplyst kunskapsbro över seklerna. Läs den!