Den fysiska miljö som omger oss formar vår vardag och våra föreställningar. Sett utifrån ett materiellt perspektiv vittnar en mångfald av båt-och redskapstyper om en särpräglad fångstkultur.⁵ Det bohuslänska fisket kan – åtminstone på ett övergripande plan – karaktäriseras med hjälp av begreppen anpassning och rörelse. Människan har med hjälp av sina artefakter – och berättelserna som är direkt kopplade till dessa – skapat en fördjupad mening om sin plats i världen och livet. Havet, människan och föremålen griper således tag i varandra, länkas samman och skapar avtryck och olika uttrycksformer.

Det som fallit i glömska eller försvunnit kan aktiveras på nytt, ingå i nya sammanhang och behäftas med nytt betydelseinnehåll. En del föremål kan få förändrad status och färdas vidare till andra vistelseorter, och integreras med andra föremål. Ett exempel på detta är museiföremål i utställningar och föremålsmagasin. Den franske arkeologen Laurent Olivier framhåller att ting, oavsett ålder, är närvarande här och nu och ingår därmed även i betydelseskapande sammanhang i vår egen samtid.⁶

Inom det forskningsfält som behandlar materiell kultur har det under de senaste dryga trettio åren laborerats med skilda perspektiv, där inte minst tingens dynamik lyfts fram. Även begrepp som livslopp, livshistoria, eller objektsbiografi har fått en framträdande position för att fördjupa förståelsen för enskilda föremål, eller kategorier av föremål. Inom forskningen har dessa synsätt vidgats och även kommit att belysa relationen mellan människa och artefakt, om hur människan påverkat omgivningen genom sina artefakter – men också det omvända: på vilket sätt artefakter påverkat människan.⁷ I samband med att de maritima föremålen inte längre brukas försvinner kunskapen om desamma. Inte minst dyker frågan upp om vad som händer med bohuslänska dialektala begrepp som är kopplade till fisket när fiskefartygen försvinner? Det behövs med andra ord tvärvetenskapliga insatser för att förstå den mångfacetterade maritima materiella kulturen.⁸

Socialantropologerna Hans Peter Hahn och Hadas Weiss har inriktat sin forskning på tingens färdvägar, itineraries.⁹ Begreppet har potential för att belysa hur ett träfiskefartyg formats och omformats – men också hur det brukats – över tid, i en ständigt pågående rörelse- och cirkulationshistoria. I Sandös fall skedde omfattande rörelser över stora havsområden, vilket bidrog till att träfiskefartyget utsattes för hårda påfrestningar och slitage, vilket i sin tur gav upphov till reparationer och förändringar. Skilda ägandeförhållanden är också att se som cirkulationer/rörelser, vilka kan kartläggas genom uppgifter ur arkiven. Det sker alltså olika transformationer av fartygen över tid. Dessa handlar inte enbart om materiella förhållanden, utan även om hur föremål skiftat betydelseinnehåll och gestaltats över tid. I ett sådant sammanhang blir det viktigt att lyfta fram skilda synsätt på den maritima kulturens materiella och immateriella uttrycksformer. Artefakter lämnar indikationer på vad en kultur gör och hur den görs fysisk.¹⁰ Det kan handla om att rikta sökarljuset mot normer och tankesätt, praktiker, föreställningar, redskaps- och teknikutveckling samt skeppsbyggnad för att fördjupa kunskapen om fiskefartygen.

Idéhistorikern Emma Hagström Molin har uppmärksammat att ”även om ett specifikt föremål har överlevt sekler materiellt intakt så är det inte stabilt, eftersom de rumsliga och tidsliga kontexterna är med om att skapa förståelse av föremålet”.¹¹

Med anledning av samlande av föremål och uppgifter bör man även reflektera över själva processen; varför vi samlar, vad som samlas in och vad som sparas. Den franske historikern Pierre Nora har satt fingret på detta, vilket kan belysas genom följande citat:

”I samma mån som det traditionella minnet försvinner känner vi oss förpliktigade att andaktsfullt samla kvarlevor, vittnesbörd, dokument, bilder, tal, synliga tecken på det som varit, som om denna urkundssamling som bara fortsätter svälla skulle, utgöra bevis i någon ännu okänd historiens domstol.” ¹²

Om 1900-talets bohuslänska historia skulle skisseras vore det närmast tjänstefel att utelämna träfiskebåtarna, och de mindre allmogebåtarna med för den delen. Båten utgjorde grundbulten för fiske och transporter. Sett utifrån ett immateriellt perspektiv sträcker sig dock båten ut vidare än så. Inte minst avspeglas detta i Bohusläns museums logotype. Där möter betraktaren ett klassiskt bohuslänskt fiskefartyg.¹³ Fiskebåten får bära upp och symbolisera ett helt landskaps historia och blir till en identitetsskapande artefakt. Ytterligare en dimension kan framhållas; det handlar om rörelse, vilket manifesteras på ett tydligt sätt genom logotypen.

Minnesspåren efter träfiskefartyg har även fått fäste långt från de svenska nationsgränserna. Det handlar både om kollektiva och enskilda minnen. På Shetland, i Baltasound står en minnessten av bohusgranit med en inhuggen bild av ett bohuslänskt fiskefartyg. Texten, som på både svenska och engelska, förtäljer om svenska fiskares hundraåriga närvaro på platsen och i de stormfyllda farvattnen runt Shetland.¹⁴

Turistnäringen i Bohuslän har länge anammat träfiskebåtar i marknadsföringen av landskapet där de uppfattas förmedla något genuint och typiskt bohuslänskt. I narrativen framhålls inte minst det dunkande ljudet från de äldre fiskebåtarnas motorer. Numera – med några få undantag – är de gamla fiskelägenas skyddade hamnlägen istället fyllda med fritidsbåtar.

När ståltrålarna slog igenom inom svensk fiskerinäring under 1960-talet kom träfiskefartyg att uppfattas som föråldrade, underhållskrävande och tungarbetade. Trots ståltrålarnas intåg var det ändå många fiskare, särskilt i mellersta och norra Bohusläns kustbygder som även fortsättningsvis kom att använda sina träbåtar, inte minst i trålfisket efter räkor och fisk eller i skarpsillfisket. Vidgar vi perspektivet så skedde en omfattande förändring när de vitmålade träfiskebåtarna i allt snabbare takt försvann från fiskelägena eftersom de skrotades ut som ett led i EU:s fiskeripolitik.¹⁵ Den maritima kulturen hade länge knakat i fogarna. Hotet om att träfiskebåtarna skulle försvinna aktualiserade frågan om det fanns möjlighet att spara ett större träfiskefartyg till framtida generationer.¹⁶ Även under senare år har det flytande kulturarvet uppmärksammats, inte minst på riksdagsnivå där Roland Utbult (KD) har lyft västkustfiskets och fiskefartygens kulturarv i en debatt 29 april 2021.¹⁷

Kulturarv brukar framhållas som demokratiskt. Ska privatpersoner och föreningar som vid sidan av kulturarvsinstitutionerna få vara med och påverka föremålens vidare öden eller kan det i samband med en K-märkning eller i utbetalandet av fartygsstöd ställas krav på ett mer långsiktigt bevarande? När det gäller bevarandet av träfiskebåtar kan det vara på sin plats att lyfta upp ett par exempel. Sandös ett år yngre ”systerfartyg” LL 41 Spero ägs och vårdas idag av en privatperson och fungerar som husbåt.¹⁸ Den K-märkta Spero lämnar exteriört sett en mycket god visuell uppfattning om hur ett bohuslänskt träfiskefartyg såg ut under efterkrigstiden. Den föregående generationens träbyggda fiskefartyg som exempelvis LL 667 Asta från 1916, även den med kulturhistorisk märkning, har bevarats genom föreningen Tôllar och Seiels försorg.¹⁹ Storfiskefartyg som bankskutor och sjöbåtar finns inte bevarande materiellt, men några engelska kuttrar seglar fortsatt.²⁰

En möjlig bidragande orsak till att bevarade och kulturhistoriskt värdefulla fartyg och andra transportmedel inte hamnat högre upp på kulturarvsagendan kan vara att de inte åtnjuter något juridiskt skydd i kulturmiljölagstiftningen. I förbigående kan det vara värt att beakta att både hällristningsskepp som knackats in i bohusgraniten, skeppssättningar och vrak som sjunkit före 1850 har högre status i kulturmiljölagen än det flytande/rörliga kulturarvet. Statens maritima och transporthistoriska museer (Sjöhistoriska museet) hanterar och beslutar i ärenden kring k-märkning av fartyg, vilket ingalunda är ett juridiskt skydd utan ett sätt att uppmärksamma väl bevarade representanter för det flytande kulturarvet.²¹

Under senare år har träfiskebåtar varit föremål för omfattande grundforskningsinsatser.²² Generellt sett har tidigare studier som behandlat fiskefartyg haft en tendens att vara beskrivande till sin karaktär, där det finns en viss slagsida åt tekniska faktauppgifter.²³ Fiskefartygen beskrivs ofta i sin nybyggda form, eller vid en specifik tid de tillhörde ett visst båtlag eller ett visst fiskeläge. Flera av dessa skrifter är att beteckna som hembygdslitteratur, och rör således blott ett mindre geografiskt område. Detta material är dock mycket välkommet och viktigt att integrera i framtida fördjupade forskningsinsatser, inte minst för att fånga upp exklusiva lokala berättelser om erfarenheter från havsfisket, som inte går att nå genom offentliga arkiv.²⁴

En viktig del i en framtida forskningsinsats kan vara att historiografiskt reflektera över hur fiske- och fiskefartygsforskning blir till; hur den görs. Vad är det för uppgifter som samlas ihop och förs samman i en studie? Uppenbarar sig någon form av metod? När en fiskebåts historik skisseras är det viktigt att vara källkritisk och granska divergerande uppgifter. Att använda sig av skilda och av varandra oberoende källor för att granska uppgifter är ett tidskrävande arbete. En metod i arbetsprocessen kan vara att ställa upp en tidslinje för att därunder samla uppgifter om ett fartyg. Detta ger en god kronologisk översikt över händelser och förändringar i ett fartygs livslopp.

Den som granskar litteratur, tidningsartiklar och arkivhandlingarna som rör Sandö märker snart att det finns vissa uppgifter som motsäger varandra, inte minst årtal som måste kontrolleras vid en fördjupad historieskrivning. Detta är dock inget unikt i just Sandös fall. I samband med eftersökandet och lokaliseringen av uppgifter i arkiv är det även betydelsefullt att förstå arkivbildarens organisation och eventuella omorganisationer över tid. Hur det historiska förflutna har fått fäste i arkivens dokument och varför, blir en källkritisk problemformulering.

Från 1948 fram till 2011 bedrevs yrkesmässigt fiske med Sandö, därefter skänkte ägaren Klas Berntsson fartyget till Bohusläns museum i Uddevalla.²⁵ Planer drogs upp, och ambitionen var att bevara Sandö i en båthall.²⁶

Sandö kom att synliggöras för att belysa den sista fasen i det månghundraåriga bohuslänska storsjöfisket. Fartyget var det sista svenska fiskefartyg som bedrev storbackefiske. Det var i de så kallade storfiskebygderna i mellersta Bohuslän – en förhållandevis kort kuststräcka från norra Sotenäset till Tjörns sydspets – som detta krokfiske växte fram. Specialiseringen nådde sin höjdpunkt i ett område som innefattar de tre öarna Skaftö, Orust och Tjörn. Genom arkivhandlingar, fotografier, teckningar, tavlor, bevarade redskap och utrustning, skeppsmodeller, andra föremål och berättelser kan det äldre bankfiskeslitet på Nordsjön och Atlanten anas – och till viss del även förstås. Inte minst avspeglas den sista epoken av detta specialiserade fiske i den till eftervärlden bevarade utrustningen i Bohusläns museums föremålssamling i form av storbackehundren med känsor och flån, strykdraggar, vakare, kläppar, knivar, fiskbingar och en del annat som samlats in efter Sandö.²⁷

Här nedan presenterar vi några grundläggande kronologiska drag i Sandös förtätade historia. Inte minst vill vi, med detta visa på möjligheten att avtäcka en djup detaljnivå om varje enskilt svenska fiskefartyg genom arkiven. Genom närstudiet av källor och upprättande av föremålsbiografier kan jämförelser mellan fiskefartyg visa på gemensamma drag, men även lyfta fram det som är unikt och särpräglat.

Den långa brukningstiden har satt sina spår, inte bara i fartygsskrovet utan även i arkiven. Det som gör Sandö till ett unikt objekt är de många storsjöfiskeresorna till Nordatlanten för att fiska långa. Dessa sträcker sig över åren 1950 och 1992 med vissa uppehåll.²⁸ Det har ibland framförts att Sandö fiskat långa i en obruten följd från 1949 till 1992, vilket måste kontrolleras vid en fördjupad historieskrivning över fartyget.²⁹

Sandös hemmahamn var under åren 1948 till 1961 Klädesholmen. Därefter såldes fartyget vidare till Käringön där det blev kvar tills 1971. Från 1972 blev Grundsund hemort. Fartyget har genom åren ägts av fyra olika båtlag, men har trots detta aldrig behövt ändrad distriktsbeteckning (LL - Lysekil) eller namn, vilket är ovanligt för ett fiskefartyg som har haft olika hemmahamnar och ägare. Sandö utgjorde nybygge nummer åtta från V&T Löfbergs Slip och Båtvarv, Rönnäng. Beställningen gjordes 15 september 1947 av bröderna Alban och Frans Fager och Alf Karlsson och kontraktet skrevs i Rönnäng 15 december 1947. LL 158 Sandö mätte enligt mätbrevet, som nybyggt fartyg 23,49 m i längd och 6,44 m i bredd och hade en bruttotonvikt av 94,07 ton.³⁰ Efter sjösättningen bogserades fartyget till Knippla Skeppsvarv, där motorn, en trecylindrig June-Munktell om 225 hästkrafter, installerades. Vid denna tid reglerades byggnationen av fiskefartyg av trä av ett regelverk som framtagits av Göteborgs och Bohus läns Havsfiskeförening.³¹ Priset för nybygget vid V&T Löfbergs Slip och Båtvarv var 160 000 kronor. Båtlaget från Klädesholmen bedrev sillfiske i Nordsjön och backefiske under somrarna.

År 1955 byttes motorn ut till en B&W Alpha diesel om 330 hästkrafter.³² Det kan även vara på sin plats att nämna att Sandö inte enbart bedrev backefiske vid Shetlandsöarna utan även vid Island 1954 och 1955 samt vid Färöarna 1982.³³

I och med att Fagers köpte stålfiskefartyget Fagerö såldes Sandö, som även fortsättningsvis skulle få Klädes-holmen som hemmahamn med Sven Simonsson, Jan Gottlander, Anders Östen Arvidsson, David Bergius och Rune Johansson som nya ägare. Båtlaget sålde efter ett par år fiskebåten till Käringön och de nya ägarna Axel Grundén, Arne Johansson och Arne Zack-risson. Redarna på Käringön använde bara fartyget under backefiskesäsongen maj till augusti. Under övriga delen av året bedrev de kustfiske med mindre båtar. År 1972 köptes LL 158 Sandö av ett båtlag från Grundsund som bestod av Royne Robertsson, Karl Eskil Andersson och Klas Berndtsson. Berntsson blev ensam ägare till Sandö 1981. Fiske efter torsk med bottentrål bedrevs i Östersjön under vintrarna åren 1984 till 2008.³⁴ Den 17 september 1984 kolliderade Sandö med gamla, inre piren i Ystad. Förstäven och innerstäven knäcktes och en del bordläggningsplankor skadades.³⁵ En betydligt allvarligare incident med omfattande skador inträffade 1987 när Sandö låg vid kaj i Ystad och blev påseglad av Polenfärjan Jan Hawelius. Vidare skedde motorbyte 1988, då en B&W Alpha från 1975 installerades.³⁶

Vid 1980-talets mitt sjönk lönsamheten för storsjöfisket och Sandö blev till sist ensam svensk fiskebåt att bedriva storbackefiske efter långa vid Shetlandsöarna och farvattnen däromkring. På Shetland kunde fiskelaget söka hamn i exempelvis Baltasound eller Lerwick. När Sandö upphörde med storbackefisket efter sommarens fiske 1992 kom fartyget att i huvudsak bedriva torskfiske i Östersjön samt räkfiske i Skagerack. År 2011 upphörde Klas Berntsson att bedriva fiske med Sandö.³⁷ I maj 2011 övergick båten i Bohusläns museums ägo efter ett avtal mellan Fiskeriverket och den dåvarande ägaren Klas Berntsson. EU-bidrag utgick därmed till ägaren och Sandö togs ur drift. Fiskefartyget tillhörde sedan Bohusläns museum i Uddevalla, men hade fortsatt sin hemvist i Grundsund. Fartyget har under åren efter övertagande i museets regi skötts och även visats för publik av Berntsson. Bohusläns museum lämnade in ansökan den 31 oktober 2011 och den 8 december 2011 togs beslut om K- märkning av Sandö. I Sjöhistoriska museets utlåtande till beslutet kan man läsa att fartyget sågs som ”kulturhistoriskt synnerligen värdefullt”.³⁸

När ett fartyg övergår från bruksföremål till museiobjekt sker en förändring. Det skapas en skärningspunkt i föremålets biografi. Vid överlämnandet till Bohusläns museum satte Fiskeriverket upp en rad villkor. Fartyget fick inte användas till fiske (inte yrkesmässigt fiske, inte fiske för fritidsändamål och heller inte fiske i turistverksamhet). Vidare skulle Bohusläns museum hålla fartyget tillgängligt för allmänheten genom visningar till sjöss eller inomhus. Om fartyget inte kunde tas om hand av Bohusläns museum skulle det skrotas.³⁹ Planer drogs upp om hur fartyget skulle ingå i en planerad permanent utställning i en båthall.⁴⁰

Sandö kom aldrig att klassificeras som ett föremål i Bohusläns museums samlingar, trots att museet stod som ägare. Museet avsåg att bevara fartyget som ett bruksföremål där den tidigare ägaren Klas Berntsson ansvarade för båtens reparationer och underhåll.⁴¹ Om någon vård- eller förvaltningsplan för Sandö upprättades är oklart. Däremot finns det en rapport från Studio Västsvensk konservering /Västra Götalandsregionen, Västarvet som behandlar trämaterialet och lämnar förhållningsråd om underhållet. I detta dokument ingår en fotodokumentation och beskrivning om fartyget som lämnar är en viktig tidsbild. Här framhålls även vikten av museidokumentation gällande reparationer, förändringar, berättelser och att fartyget bör riggas för långafiske och visas.⁴² Åren 2013, 2015, 2016 och 2018 genomfördes renoveringar av bland annat köl och skrov med omdrivning och spikbyte, bordbyte, relingsbyte och drivning av däck.⁴³

Visionen om en båthall och bevarandet av Sandö kom aldrig att infrias. Under 2021 meddelas det i pressen att Bohusläns museum försökt sälja Sandö, men inte hittat någon köpare. Nu hotades fiskebåten av skrotning. Fartyget flyttades från Grundsund till Göteborgs hamn 2022. Uddevallabloggen var sedan först ut med nyheten att Sandö skulle skrotas.⁴⁴

När något som funnits länge – och varit uppmärksammat – försvinner skapas ett tomrum, och inte sällan orolighet och oreda. Det skapas något som skulle kunna betecknas som ett Horror vacui – rädslan för tomrummet. När beslutet togs, om att Sandö skulle destrueras lät inte kritiken vänta på sig. Många engagerade sig och det framfördes en del upprörda röster i sociala medier. En sådan reaktion är inte ovanlig när ett kulturarv hotar att försvinna, ändras eller förstöras. Frågan restes om hur ett K-märkt fartyg och tillika ett museifartyg kunde skrotas? ⁴⁵

Under ett föremåls livslopp sker inte sällan aktiveringar, omvandlingar, och kanske även en omförhandling av dess historia. Att skifta fokus ifrån något som är till något som varit kan vara en omtumlande upplevelse för många. Något tas bort och ersätts inte. Ett gott exempel är ön Åstol vars hela moderna stålfiskeflotta såldes av och försvann efter sillfiskekrisen i Nordsjön under 1960-talets slut och början av 1970-talet. Hamnen på Åstol tömdes och de mentala såren efter den förlusten har aldrig kunnat läkas.⁴⁶

Inte minst blir det i framtiden viktigt att utreda och försöka förstå Sandös tid som museifartyg och hur bevarandefrågan hanterades, och söka fördjupa förståelsen om bakgrunden till skrotningen. Det är alltid lätt att vara efterklok, men möjligen kunde det från museets sida ha varit värt att titta på hur norska och danska museum och föreningar bevarat träfiskefartyg och söka extern finansiering för att bevara Sandö. Var tanken att Sandö skulle återställas till originalskick, eller skulle man ”låsa” och konser-vera fartyget i en tidskapsel så som det såg ut i samband med överlämnandet till Bohusläns museum? Hur skulle ett långtidsbevarande sett ut? Att bevara och förebygga en vidare nedbrytning av ett träfiskefartyg kräver omfattande resurser i form av tid, ekonomi och konservering. För ett mindre regionalt museum med uppdrag att spegla ett helt landskaps historia kan ett så omfattande föremål som Sandö bli en omfattande börda.

Efter försök att sälja Sandö tog Bohusläns museums styrelse beslut om att fartyget skulle skrotas.⁴⁷ Vid årsskiftet 2023-2024 bogserades Sandö till Frederikshavn för att huggas upp. Innan upphuggningen påbörjats sjönk Sandö vid kajen i Frederikshavn. Händelsen kan uppfattas som en neslig avslutning på ett fartygs livslopp, eller som ett ödets ironi för ett fartyg som klarat utsattheten under storbackefisket på Nordatlantens stormfyllda farvatten. I och med att Sandö destruerades förändrades således förutsättningarna för framtida forskningsinsatser. Nu kunde vi inte längre gå direkt till det fysiska fartygsskrovet för att kontrollera uppgifter ur arkivens handlingar och från muntliga utsagor. Frågan om vad som har sparats från Sandö och vad som dokumenterats kan vara värt att titta närmare på, inte minst hur urval gjorts, vilka argument som förts fram för ett bevarande. I framtiden kan föremålen och arkivmaterialet vara behjälpliga för att förstå kulturella, miljömässiga, ekonomiska och sociala aspekter av fiskerinäringen.

Den maritima kulturen kan uppfattas som gränslös och spränger på ett effektivt sätt nationsgränserna. Fiskefartyg verkar således på flera skilda geografiska nivåer, och bör sättas in i en vidare förståelseram, som inte är begränsad till lokalsamhället. De skilda nivåerna och skalorna i Sandös brukningshistoria rör inte bara fartygets tidigare hemmahamnar och ägare. Fartyget med dess utrustning och redskap blir en del i en större historia som rör sig i ett vidare geografiskt rum och sträcker ut sin kronologi. Sandö är djupt sammanlänkad med svenskt fiske efter andra världskriget, storfiskebygderna i mellersta Bohuslän, Bohusläns maritima historia men utgör också en del i Skageracks-, Östersjöns-, Nordsjöns- och Nordatlantens historia. Inte minst speglar fartyget en vidsträckt konsumtionshistoria kopplad till en torr- och saltfiskkultur.

Samtidigt är det viktigt att peka på att varje fiskefartyg och båt-/fiskelag har en unik historia, där inte enbart likheterna med andra fartyg skall belysas. Det handlar alltså om att mobilisera källmaterial för framtida forskningsinsatser samt att bredda perspektiven och källanvändandet, visa på likheter och skillnader, om möjligheten att zooma in och ut för att finna det unikt specifika liksom det generella. På så sätt har fiskefartyget en stor forskningspotential, inte minst när det gäller att belysa och förstå människans förhållande till sina artefakter.

Kulturhistoria är liksom materiell kultur, kulturarv och maritim kultur ett vittfamnande begrepp. Kulturhistorisk forskning kan fånga upp och förklara livsvillkor, erfarenheter och olika företeelser i en maritim kultur, där inte minst livet i fiskeläget och ombord på båtarna skapar naturliga utgångspunkter för djupstudier. Många gånger handlar kultur om något som delas av flera. Kunskap om detta kan inte minst sökas i den materiella kulturen, i arkiven och i kombination med muntliga utsagor. Att söka efter särskilda karaktärsdrag i människans handlingar (praktiker) bidrar till att fördjupa vår kunskap om fisket. Traditionellt sett byggs historia upp kring händelser, inte sällan dramatiska sådana. I kulturhistorisk och mentalitetshistorisk forskning kan vardagslivet ställas i fokus; att förstå varför människor i en fångstkultur handlar på ett visst sätt, vilket inte alltid är att uppfatta som rationellt från ett landbaserat perspektiv.

Ett fiskefartyg består av skilda delar och olika materialtyper som sammanfogats till en helhet. Förändringar, reparationer, utbytet av delar, slitage skilda fisken, naturförhållanden och människors påverkan över tid har satt sina spår. Tidens ”nötande tand” på Sandö speglar väl den urgamla paradoxen med Theseus skepp: Hur mycket kan bytas ut och ändras på en artefakt innan den förvandlas till en annan?

Stora och små förändringar på skrov, utrustning och redskap signalerar inte bara en teknisk utveckling utan även anpassningar till rådande myndighetsutövande. Fiskefartyget speglar därmed fiskerinäringen, fiskeripolitiken och de regelverk och föreskrifter som rör fiske och skeppsbyggnad. Det materiella anpassades således till en lång rad faktorer som kan närstuderas. Sandö förändrades inte minst visuellt när fartygets mast av trä ersattes av en i stål, eller när styrhytten av trä ersattes av en i aluminium eller när en valback i aluminium monterades.⁴⁸

Fartyg slits och borden, spant, däcksplankor och annat byts ut över tid. Att skepp kan vara byggt med timmer av blandat ursprung och ålder är inget ovanligt. Ett gott exempel är de engelska kuttrarna, som kom till Bohuslän på slutet av 1800-talet. Dessa förbyggdes inte sällan; togs ner till vattenlinjen för att sedan byggas upp igen av lokalt trä, de blev således till mötesplatser mellan flera olika båtbyggnadstraditioner. En viktig lärdom av detta är att skepp är inga ting som ligger stilla, de cirkulerar och ändras ofta. Frågorna som kopplas till fiske och fiskefartyg bör även handla om att titta närmare på de statliga insatserna i form av bidrag, skattelättnader på bränsle, fiskerilån, förhandlingar om fiskekvoter, fiskeförbud och kontrollfunktioner. Även miljöhistoriska aspekter och det maritima resursutnyttjandet bör lyftas fram i anslutning till forskning om fiskefartyg; om hur båtarna påverkats av, men även påverkat havsmiljön. De historiska källorna kan lämna vidgad förståelse för, och perspektiv på, ett för dagen aktuellt begrepp: hållbart fiske.

Sandö sågs som ett fiskefartyg med tur.⁴⁹ Vidare kan ett fiskefartyg uppfattas som ett socialt föremål som brukats av en rad människor över tid. I den kronologiskt inriktade fartygsforskningen har som nämnts inte sällan ägarna (båtlaget) stått i fokus. Sådan forskning skulle kunna kompletteras med en studie av fiskelagens sammansättning och båtens ekonomiska förhållanden över tid. Utgångspunkten kan då med fördel tas i Länsstyrelsen, taxeringsenhets handlingar (båtbilagor). Detta är ett källmaterial som sällan nyttjats i fiskebåtsforskningen, men som öppnar upp för fördjupade studier.⁵⁰

I den muntliga förmedlingen, men även i en rad texter är minnet en faktor att räkna med. Hur vi minns, var vi minns, vad vi minns blir därmed viktiga frågor att ställa. Minnen och berättelser har traditionellt setts med skepsis från historikerfältet. Det handlar om ett viktigt, men problemfyllt och högst subjektivt källmaterial som kan bidra med att vidga kunskapen. Det gäller alltså att kontrollera människors muntliga uppgifter/hågkomster om ett fartyg och ställa dessa mot andra källor, inte minst offentliga uppgifter i arkiven såsom fartygsregister, båtbilagor med mera.

Fiskefartygen blir tredimensionella minnen och fästpunkter för både kollektiva och enskilda minnen. Många uppgifter som florerar om fartyg bygger just på personliga hågkomster som förmedlats muntligt. Inte minst finns berättelser med känslomässigt inslag när fiskeskeppare skulle skiljas från sina fiskefartyg vid pensionering eller försäljning. Detta vittnar om att båtarna har blivit något mer än enbart ett föremål för brukaren. Båtarna får liksom liv. Inte sällan handlar det om utslag av nostalgiska återblickar i tiden när fiskefartyg kommer på tal.

Många har skrivit och berättat kunnigt och engagerat om fiskefartyg. Detta är dock inte platsen att loda fiskebåtsforskningen på. Generellt kan dock sägas att båtologerna ofta besitter djup kunskap om detaljer och har ofta egna erfarenheter från många år inom fisket. Inte sällan anas dock att skribenterna följer en viss ”mall” för att beskriva ett fartygs historik. Risken med att fokusera på ett enskilt fartyg är att det skapas något som skulle kunna betecknas som tingets isolering. Ibland är fartygspresentationer begränsade till rena listor, något för kalenderbitaren, vars uppgifter kan vara svåra att kontrollera om det saknas källhänvisningar.⁵¹ Varifrån uppgifter kommer är en grundläggande källkritisk aspekt och fråga som alltid skall ställas. En risk med att lägga ett alltför stort fokus på ett objekts tekniska detaljer kan leda till att det blir kontextlöst, och utan sammanhang. Detta föranleder frågorna: Vad är det för en kunskapsbild som produceras och förmedlas om fiskefartyg? Hur närsynt får fiskefartygsforskningen bli? Risken är att en alltför närsynt empirism leder till att vi hamnar i något som skulle kunna betecknas som ”spant-fetischism” där texter överlastas med teknisk information. Balans, relevans och nyans i framställningar och att söka nya forskningsperspektiv på fiskefartyg är eftersträvansvärt.

Grundforskning – att samla in och ställa samman material, bearbeta, jämföra olika källor och genomföra faktakontroll är tidskrävande. Att kartlägga och utreda källornas tillkomstsituation och förstå den verksamhet som avsatt uppgifterna är avgörande för att säkra ett kunskapsläge. När en rad skilda uppgifter från olika källor förs samman och en historia tecknas skapas något nytt. Detta skall inte betraktas som något ursprungligt. Historikern David Lowenthal har fångat upp detta i några kärnfulla rader:

Det är vidare viktigt att titta närmare på källkritiska och tendentiösa aspekter i texter och muntliga uttalanden: Vem är det som skriver/berättar, och varför? Vad är syftet med texten/uttalandet? Finns det motstridiga uppgifter, vilka kanske skiljer sig åt från andra framställningar om ett och samma fartyg? Inte sällan är det samma röster som ständigt återkommer kring ett visst fiske eller en särskild båt. Går det att hitta andra personer som har erfarenheter och kan komplettera och nyansera med nya berättelser?

Ett fiskefartyg kan på en och samma gång fungera som både undersökningsobjekt och källa. Det gäller att få ut så mycket kunskap som möjligt ur ett föremål. Samtidigt är det viktigt att komplettera med allehanda skriftliga och muntliga uppgifter. Det gäller att använda källorna på ett förnuftigt och källkritiskt sätt samt ha uppsikt över tolkningsföreträden.⁵³ Genom att använda ett vidgat källunderlag skapar man en motvikt till generaliseringar, och kan på så vis visa ett föremåls komplexitet och särpräglade historia. Det unika, men även motsägelsefulla uppgifter i källorna bör lyftas fram.

Det är angeläget att jämföra oberoende källor sinsemellan för att säkerställa ett pålitligt kunskapsunderlag som kan bevaras, förvaltas och förmedlas till en eftervärld. Källornas karaktär varierar och uppgifterna i handlingarna speglar den verksamhet och den tid de en gång upprättades i. Att okritiskt plocka ut uppgifter från skilda arkiv och sammanhang och sätta ihop detta till en ny helhet skapar källkritiska problem.

Inte sällan blickar uppgifter i dokumenten både framåt och bakåt i tiden. Det blir därför viktigt att fånga upp kulturhistoriska förhållanden, inte minst sådant som kan komplettera uppgifter om sociala-, politiska-, ekonomiska och juridiska sammanhang vilka samtliga påverkat fisket och ett enskilt fiskefartyg. Arkivhandlingarnas mångskiftande uppgifter är betydelsefulla för att upprätta en fördjupad och källkritisk kunskapsbild och förtätad kronologi.

I arkivens dokument har fiskefartygen materialiserats på papper. Att samla in uppgifter och skriva om ett fartyg handlar i mångt och mycket av kunskapsöverföring till papper. På detta sätt skapas något nytt, det sker en omtolkning av en fysisk realitet. I forskningen är det viktigt att vara uppmärksam på hur den materiella kulturen översatts till skrift, och om det finns tidstypiska sätt att beskriva den på. Det skriftliga materialet är även viktigt för att undersöka hur detta speglar människans tankar och attityder över tid. Inte sällan är det kronologin som styrt ordnandet av arkivet, men det kan även vara tematiskt indelat, eller efter fiskefartygets namn, distriktsnummer eller fiskesätt. Källmässigt rör vi oss hela tiden mellan fragment och helhet, det statliga inflytandet och yrkesfiskarnas arbets- och vardagsliv.

Generellt sett utgörs materialet till förståelsen av Sandö av officiella- och enskilda arkiv samt föremål.⁵⁴ Myndigheter som haft fiske, fartyg och sjöfart som ansvarsområde har avsatt en omfattande mängd handlingar.

Eftersom Sandö hade en så lång brukningstid har uppgifter fästs i skilda arkivbildares handlingar. Det blir därför viktigt att ta hänsyn till ett utspritt material där ansvaret för sjöfartsregisteruppgifterna skiftat över tid. Här finns ingen möjlighet att lämna någon djuplodande bild av källsituationen, men i samband med vårt projekt Fiskefartyget LL 158 Sandö – en forskningsdokumentation genomfördes en fördjupad genomgång av källmaterialet.⁵⁵

Grundläggande faktauppgifter om Sandö och andra fiskefartyg finns i det centrala fartygsregistret. I dessa akter är detaljnivån hög och passar som en utmärkt start för att få en informationsöverblick. I akterna samsas en rad skilda handlingar med skiftande ursprung. I detta material kan bland annat båtens ägare identifieras, likaså fartygens namnbyten och distriktsbeteckningar. Över tid har skilda myndigheter haft ansvar för fartygsregistret. En genomgång visar att det äldsta materialet gällande Sandö nås via Kommerskollegiums arkiv. I mappen som rör Sandö finns en omfattande mängd uppgifter om fartyget.⁵⁶ Från och med 1956 sköttes registreringen av Sjöfartsverket. Åren 1976 till 2001 hade Stockholms Tingsrätt ansvaret för fartygsregistret. Mellan åren 2001 och 2008 sköttes det av Sjöfartsverket, och 2009 bildades Transportstyrelsen och registret kom att föras över dit.

I Sjöfartsinspektionen. Fartygssektionens arkiv (Sjöfartsverket) finns material inte minst rapporter gällande inspektioner av fartyg och utrustning. Vidare finns här nationalitetscertifikat, mätbrev, mätningsbevis och skiss över motorfartyget Sandö.⁵⁷

Distriktsregistren över fiskefartyg finns i arkiven för tulldistrikten och kustbevakning och utgör ett viktigt grundmaterial för fiskebåtsforskningen.⁵⁸ Detta är ett material som använts tämligen flitigt men som ännu inte utretts och genomforskats.

Generellt sett är källmaterialet för utforskandet av Sandö utspritt på ett flertal institutioner. Exempel är Riksarkivet, Bohusläns museum, Sjöhistoriska museet, Sjöfartsmuseet Akvariet och uppgifter finns att hämta in från en rad statliga, regionala och kommunala verksamheter. Ett omfattande problem i samband med undersökningar av moderna fiskefartyg är att skilda myndigheter har haft ansvar för fartygsfrågor under olika tider. Flera av myndigheterna har även bytt namn över tid vilket försvårar eftersöket av handlingar. Inte minst har centrala handlingar gällande Sandö förts över från Fiskeriverket till Jordbruksverket. En del äldre handlingar från tidigare, och numera nedlagda myndigheter kan finnas kvar hos dagens myndigheter med liknande eller andra ansvarsområden.

Värt att nämna är att Shetland museum and Archives har en unik bildskatt över bohuslänska fiskefartyg.⁵⁹ Till detta kan även föras privata arkiv och samlingar samt hembygdsföreningsarkiv. Hos hembygdsföreningarna finns ofta ett unikt fotomaterial och kunniga medlemmar som kan berätta om lokala förhållanden, och har inte sällan egna erfarenheter från yrkesfiske. Inom ramen för sådan verksamhet sker även viss utgivning av lokalhistoriska skrifter.

Det är viktigt att påpeka att grundläggande teknisk och byggnadsteknisk information om fiskefartyg, uppgifter om utrustning, befälhavare, besättning, fartygets lönsamhet, fiskerilån, stöd och bidrag, fiskerinäringen samt det kulturhistoriska materialet är utspritt och måste sökas på bred front.

Den sista generationen träfiskebåtar har länge utgjort ett hotat kulturarv. Vi kan konstatera att inom en snar framtid kommer de sista klassiska bohuslänska vitmålade träfiskefartygen att gå ur tiden. Lejonparten är redan försvunnen. Båtarna har sjunkit, eldats upp, slitits ut, sålts till utlandet, omvandlats till husbåtar eller destruerats. Trä kan uppfattas som ett levande material. Det är en naturlig process att detta bryts ner och slits över tid. Vi kan därför uppfatta träfiskebåtarna som en del i något som skulle kunna kallas slitagets, sönderfallets och försvinnandets historia. När år 2023 gick mot sitt slut låg två K-märkta svenska träfiskebåtar Sandö och Nordvåg i Frederikshavn i väntan på destruering. 2023 fanns 15 fiskebåtar K-märkta i Sverige.⁶⁰

När Sandö lade till vid kajen i Grundsund sommaren 1992 var en månghundraårig epok av bohuslänskt storsjöfiske över och förbi. På många plan känns storsjöfiskets slit oåtkomligt, och nästan obegripligt, särskilt gäller detta perioden innan fiskefartygen motoriserades. Det börjar numera bli glest i leden bland storsjöfiskare som kan berätta, och som en gång frivilligt, eller kanske av tvång, sökte sig ut till Atlantens grundområden med sina storbackehundren.

Föremål har en tendens att bli platsbundna och knutna till personer. Sandö var inget undantag. I fiskeläget Grundsund utgjorde fartyget ett välkänt inslag i hamnbilden. Igenkänningsfaktorn blev med tiden allt större tack vare ständigt återkommande tidningsartiklar. Filmen Sista backelänken - 100 år av svenskt långafiske. Berättelsen om hur lutfisken kom på det svenska julbordet (2000) som sänts i SVT bidrog till att Sandö även i framtiden blir syn- och hörbar. Bohusläns museums visning av Sandö under Västerhavsveckan varje år gjorde det möjligt att synliggöra och tydliggöra fartyget och storbackefisket, och föra fram idén om att fartyget skulle sparas till eftervärlden i en båthall. Besökarna fick gå runt ombord och inte minst sitta i skanskappen, som bevarats i original, medan motorn gick på tomgång och lyssna till Klas Berntssons berättelser om Sandö och hur storbackefiske bedrevs på Atlanten. Detta blev en unik och uppskattad upplevelse för många. En sådan autenticitet och materiell närhet kan aldrig helt och hållet ersättas av en museiutställning. Samtidigt kan det medföra en risk att rikta all uppmärksamhet på just Sandös storbackefiske, vilket gör att andra delar av fartygets historia riskerar att hamna i en minnesskugga.

Vi vill framhålla att genom Sandös destruering fråntogs vi en för forskning unik och potentiell artefakt som speglat den bohuslänska maritima kulturen under efterkrigstiden. I den bästa av världar hade fartyget sparats, i den näst bästa hade fartyget plockats isär i sakta mak, dokumenterats och analyserats nogsamt i ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. Samtidigt är det värt att lyfta fram de positiva effekterna med att Bohusläns museum lyckades bevara Sandö under en dryg tioårsperiod, då många intresserade kunde besöka fartyget i Grundsund eller på andra maritima event runt kusten.

Genom Sandö, försvann ett unikt kulturhistoriskt objekt. Efter denna destruering ter det sig högst ovisst om någon offentlig kulturarvsinstitution kommer att spara något av de få kvarvarande större träfiskefartygen. När ett fartyg är borta blir det av naturliga skäl betydligt svårare att bedöma en rad faktorer som är kopplade till dess fysiska realitet. Möjligheterna att granska bruksskick, slitage och de förändringar som skedde ombord under sjuttiofem år är nu borta. Det faktiska föremålet kan inte längre studeras genom direkt observation. Trots att fartyget är borta går det ändå att närma sig de materiella förhållandena genom skriftliga källor, muntliga källor, film, foto samt bevarade enstaka föremål. Vi kan förstå en del, men dessa rester kan aldrig helt och fullt ersätta den materiella helhet som artefakten Sandö utgjorde. Därav går det att tala om en förlust.

Destrueringen av Sandö kan tolkas som en slutpunkt i en av de klassiska vitmålade träfiskebåtarnas långa brukshistoria, men kan samtidigt fungera som språngbräda för att resa relevanta frågor och bedriva forskning.

Hur ett försvinnande påverkar vår förståelse av ett föremål som inte längre är fysiskt närvarande kan speglas genom exemplet Sandö. Fartygets historia – från idé till destruering – kan uppfattas som en kulturell process som ingår i ett vidare sammanhang som speglar en förändring från en storhetstid inom svenskt fiske med många utövare till en marginell sådan. Inte minst är det betydelsefullt att undersöka vad som blev kvar – materiellt och immateriellt – efter en destruering. Hur påverkades möjligheterna till historieskrivning genom denna materiella förlust?

Hur kan minnet av Sandö och de andra bohuslänska träfiskefartygen räddas undan glömskan? Den största utmaningen i framtiden blir att göra Sandö begriplig. Hur vill vi minnas Sandö? Det råder egentligen inga oklarheter om att stora föremål i trä som träfiskebåtar är kostsamma att förvara och konservera. Bevarandet kan bli en stor utmaning. Samtidigt bär ett träfiskefartyg i sig självt på en omfattande informationsmängd. I kombination med skriftliga och muntliga källor vidgas förståelsehorisonten och kunskapspotentialen ökar avsevärt.

Tar man bort en ledartefakt skapas ett omfattande tomrum. När ett föremål hotas av förstörelse eller förändring sker inte sällan en aktivering, vilket kan leda till att nya uppgifter kan dyka upp från oväntade håll, vilka i sin tur kan användas för att stärka argumentationen för ett bevarande. Nu när träfiskefartygen är borta blir det särskilt viktigt att säkra bevarandet av handlingar i arkiv och föremål i samlingar, inte minst för att säkra kunskapsunderlaget för framtida forskningsinsatser.

En fråga dröjer sig kvar. Kan en enskild artefakt användas för att representera en tid och en kultur? En fördjupad undersökning av fiskefartyget Sandö kan bidra till en unik förståelse av den bohuslänska fiskerinäringen under efterkrigstiden, men bör sättas i relation till en vidare kontext och andra fiskefartyg. Sandö skulle kunna ses som ett prisma, som bryts genom flera källkategorier för att spegla efterkrigstidens bohuslänska fiskehistoria. Där etnologen Olof Hasslöf slutade sin avhandling om de svenska västkustfiskarna 1949 kunde Sandö tagit vid och fungerat som en förmedlare av den maritima kulturens särart och kulturhistoria, vilken är starkt skild från det bondesamhälle och det urbana liv som historisk forskning satt i främsta rummet. Således skär Sandö på ett intressant sätt genom efterkrigstidens fiskehistoria, och speglar genom sin egen historia dessutom förhållanden på skilda nivåer och olika havsområden. Samtidigt kan Sandö bära på ett betydligt vidare tidsdjup, där storbackefiskets redskap och praktiker tidsmässigt sträcker sig bortom föremålets egen kronologi. Detta kan uppfattas som en reversibel rörelse i tiden.

Grundforskningen i arkiven, som ligger till grund för den här studien, visar att Sandö är mycket väldokumenterad, vilket gör det möjligt att närstudera en fartygskontext som sträcker ut sig i en tidsrymd på sjuttiofem år. Trots kunskapsläget kan kritiska frågor resas: Vad är det som är väl dokumenterat? Är det händelserna som är kopplade till båten, båt- och fiskelagets minnen eller handlar det om uppmätningar och dokumentation av skrovet?

Trots tillgång till en omfattande och robust faktasamling kan en sådan aldrig – helt och fullt – ersätta den materiella realitet som LL 158 Sandö utgjorde. Det återstår att invänta hur framtiden kommer att bedöma avsaknaden av fartyget. Vidare får framtida forskningsinsatser utvisa vilka teman, utgångspunkter och perspektiv som forskare väljer för att undersöka Sandö och andra träfiskefartyg. Kanske kommer Sandös skrotning i framtiden att uppfattas som en avgörande förändring, ett skifte och ett symboliskt avsked till användandet av träfiskebåtar i allmänhet och det bohuslänska storsjöfisket i synnerhet. Det materiella försvinnandet och anledningen till detta behöver dock inte utgöra en slutpunkt eller ett domslut. När arkiv, samlingar och muntliga berättelser aktiveras för att förstå ett fartyg sker något som skulle kunna tolkas som en återkomst.

Till sist kan vi stanna upp vid en filosofisk betraktelse: Var börjar och var slutar ett fiskefartyg? Tidsskala för den fysiska fiskebåten Sandö sträcker sig från kölsträckningen på V&T Löfbergs Slip och Båtvarv i Rönnäng på Tjörn 1948 till destrueringen i Frederikshavn på Jylland 2024. Det handlar om ett föremål som skapats, använts yrkesmässigt och gått förlorat. Den immateriella tidsskalan sträcker dock ut sig betydligt vidare; är mer svårfångad men hakar inte minst i storsjöfiskets långa historia, och den utvecklingshistoria som är sammanlänkad med de typiska vita träfiskebåtarna av konventionell typ med kryssakter. När Sandö försvann skapades ett tomrum i tiden och rummet. Kommer en namnbräda, uppspikad på någon sjöbodsgavel att utgöra den sista materiella vittnesbörden efter de bohuslänska träfiskefartygen?

I föreliggande artikel har vi framhållit att de sista bevarade träfiskefartygen utgör artefakter som kan uppfattas som rester efter en maritim fångstkultur med rötter långt bakåt i tiden. Som senkomna intressenter av maritim kulturhistoria står vi inför en svårfångad och mångfacetterad materiell kultur som varit i ständig rörelse. Som artefakt vittnar träfiskefartyget om en näring, en tidsanda och en vardag. Hur detta maritima kulturarv skall fångas upp, dokumenteras och bevaras för framtiden är oklart. De klassiska vitmålade bohuslänska träfiskefartygen utgör numera ett akut hotat kulturarv, eller kanske rättare sagt; ett redan förlorat materiellt kulturarv. Minnen av dessa fartyg sträcker sig långväga ut från Bohusläns kustbygder, vilket vittnar om att de inte enbart hör till en lokal, regional eller ens nationell historia. Tidsskalorna i träfiskebåtarnas historia utgör inte någon tydlig rak linje utan kan istället uppfattas som reversibla.

Vidare vittnar träfiskefartygen och fiskeredskap om innovativa lösningar, men också hårda arbets- och livsvillkor. Det handlar således om en krängande och saltmättad historia som rör sig genom tiden och rummet. Genom att använda ett breddat källunderlag kan vidare delar av ett fiskefartygs historia avtäckas och förstås i en vidare kontext. Den klassiska vitmålade fiskebåten utgör en materialitet och ett redskap som speglar geografiska rörelser, skeppsbyggnadstraditioner, fiskets praktiker, ekonomi, båt- och fiskelagens sammansättning, teknik- och redskapsutveckling samt den påverkan som myndigheter och skilda regelverk haft över fiskerinäringen.

Vi har i föreliggande artikeln förordat ett behov av att utforska och förstå träfiskefartygen genom djuplodande inventeringar i arkiv och samlingar. Det gäller även att söka och ringa in en relevant kontext till dessa fartyg, inte minst för att skapa en vidare fördjupad förståelsehorisont för den maritima kulturens villkor och skilda uttrycksformer. Genom att sammanföra lokala insatser med ett breddat källunderlag och källkritisk forskning kan en kunskapsbas byggas upp och säkras.

I och med att de sista träfiskefartygen försvinner är läget akut för att säkerställa och bevara ett för framtiden hållbart kunskapsläge. Undersökningar om föremålens omloppsbanor och forskning som bygger upp förtätade och källkritiskt granskade objektsbiografier kan bidrar till att fördjupa och vidga förståelsen om människans förhållande till havet och hennes maritima materiella omgivning.

LL 158 Sandö var ett fiskefartyg som verkade i skilda havsområden och skildrar en tid då framtidshoppet var stort inom svensk fiskerinäring, men också om en tid för förändring och nedmontering. Sandö återspeglar flera olika fisken och den anpassningskultur, men också specialisering som kännetecknar bohuslänskt havsfiske under efterkrigstiden.

I Sandös historia utgör storbackefisket på Nordatlanten en röd tråd. I den sista fasen av detta långväga svenska havsfiske med krokredskap utgjorde detta fartyg ett huvudobjekt. Artefakterna, inte minst själva redskapet i form av storbackor och ägnandet av dessa går tillbaka på arbetsintensiva praktiker och äldre traditioner. Det är intressant att notera att dessa traditionella redskap förs samman med den snabba utvecklingen av navigationsutrustning och effektivare dieselmotorer under andra hälften av 1900-talet. Detta pekar på ett fiske där traditionella och konservativa synsätt möter modern teknik. Sandö erhöll dock en ny status 2011 när det blev museifartyg. I denna nya roll var det tänkt att Sandö skulle sparas och verka på framtida generationer. Att bevara och konservera det stora träfiskefartyget blev dock alltför resurskrävande. Skrotningen av fartyget innebar inte bara en materiell förlust. En fästpunkt för kunskap, minnen och berättelser om bohuslänskt havsfiske gick därmed förlorad. Trots förlusten finns det, som vi visat goda möjligheter till forskningsinsatser i arkiv och samlingar. Det är i dessa materialsamlingar som Sandö och andra träfiskefartygen numera ligger förankrade, i väntan på att bli aktiverade och bli satta i rörelse av forskningen.

Föreliggande artikel har skrivits inom ramen för projektet Fiskefartyget LL 158 Sandö – en forskningsdokumentation. Arbetet har finansierats av generösa anslag från Rådman och Fru Ernst Collianders stiftelse och Stiftelsen Mary von Sydows, född Wijk, donationsfond.