Iden populärvetenskapliga boken I liv och död på Vasa: Skeletten berättar får läsaren följa med ombord på Vasa och möta några av de individer som omkom vid förlisningen. Syftet med boken är att ge en uppdaterad bild av människorna som fanns ombord men också om deras samtid. En väsentlig del av boken ägnas åt arbetet bakom kulisserna och den tvärvetenskapliga forskning som ligger till grund för såväl boken som den nya utställningen med samma namn, invigd 2025. Denna del sträcker sig bortom själva vraket och in i dess samtid, samt ger läsaren en fördjupad förståelse för det empiriska underlaget och det pågående kunskapsarbetet. Med sin tillgängliga stil och rika bildmaterial riktar sig boken till en bred publik, men erbjuder även ny kunskap för den redan insatte historiskt intresserade läsaren.

Genom bärgningen av Vasa och det efterföljande arkeologiska arbete som inleddes under 1960-talet finns idag ett omfattande och välbevarat källmaterial från ett örlogsfartyg från 1600-talet. Trots att fartyget förliste under sin jungfrufärd fanns många av de föremål som behövdes ombord redan på plats. Bland de individer som befann sig ombord fanns även kvinnor, vilka troligen inte skulle ha befunnit sig på ett örlogsfartyg som gått under i strid, som det vid Öland 1676 förlista Kronan. Detta kan ses både som en utmaning och som en möjlighet att bredda kunskapen om sociala och kulturella förhållanden under 1600-talet.

Boken är dock inte den första publikation som behandlar de avlidna individerna. Tidigare osteologiska analyser av skeletten ombord har utförts av Nils-Gustaf Gejvall under 1960-talet (opublicerade resultat), och senare Ebba During, vilken bland annat publicerade sina resultat i den 1994 utgivna populärvetenskapliga boken De dog på Vasa. På grund av de i vissa fall omrörda kontexterna på skeppet, exempelvis genom spolning av däcken i samband med bärgningen, har det i flera fall funnits en efterhängsen problematik kring benens placering, antal individer och skelettdelarnas sammansättning. Under de senaste två decennierna har sådant som analyser av DNA liksom nya osteologiska bedömningar gett en ny bild av individerna och deras ursprungliga placeringar ombord. Analyserna har även visat att en av dem sannolikt inte omkom vid förlisningen 1628, utan tillhör ett senare sammanhang.

Bokens innehåll är strukturerat i två huvudsakliga delar: Människorna och Forskningen. Den inledande delen fokuserar på de fiktivt namngivna individerna utifrån analysresultat, deras kontexter ombord, såväl som närliggande föremål och eventuella rester av kläder och skor. Den efterföljande delen inrymmer olika ingångar till materialet i form av: Historia, Arkeologi, Osteologi, DNA-analys, Dräktforskning, Isotopanalys och slutligen Rekonstruktioner.

Beskrivningarna vilar på arkeologisk grund och analysresultat, men innehåller även tolkningar av individernas liv och deras sista stund ombord. Flera av tolkningarna framstår som välgrundade, andra som möjliga, medan vissa bygger på mer osäkra antaganden. Ett exempel är presentationen av individerna Beata och Cesar som ett kärlekspar. Argumentationen utgår till stor del från att delar av deras klädedräkter kommer från samma tygstycke. Formuleringen “Allt tyder på att de var ett par” hade med fördel kunnat nyanseras, som genom att ersätta ‘allt’ med ‘mycket’, för att bättre spegla osäkerheten i det empiriska underlaget. Detta då det till exempel är fullt möjligt att tygstycket delats mellan två individer inom samma hushåll, utan att detta nödvändigtvis innebar att de var makar.

Boken lyckas i hög grad med att levandegöra individernas öden och skapa en känslomässig närhet till det arkeologiska materialet. Samtidigt förekommer formuleringar som, trots sin stilistiska ambition, kan upplevas som spekulativa eller svårtolkade. Ett exempel är uttalandet “Bokstäverna på knivslidan vittnar i alla fall om att han nog hade fått uppleva vänskap i sitt ganska korta, skadedrabbade liv”. En mer återhållsam språklig ton hade här kunnat bidra till att bättre balansera det narrativa anslaget med det empiriska underlaget. Det bör samtidigt understrykas att boken riktar sig till en bred allmänhet, vilket ger större utrymme för ett mer poetiskt och berättande språk – ett stilval som i detta sammanhang kan ses både som relevant och engagerande. De kompletterande ansiktsrekonstruktionerna och bilderna på kvarlevorna ger dessutom personporträtten en extra dimension, som ytterligare förstärker den personliga närheten.

Sammantaget erbjuder boken en engagerande och kunskapsrik läsning som förenar en populärvetenskaplig form med tvärvetenskaplig forskning, även om vissa tolkningar hade tjänat på en mer försiktig språklig ton. Författarna visar dessutom att även ett redan välundersökt fartyg kan ge upphov till ny kunskap, både genom att nya frågor ställs och genom att nya metoder och analyser tillämpas.