I samband med de omfattande utgrävningarna i Pryssgården, Norrköping åren 2023–2024 undersöktes även gårdstomten tillhörande Östra Eneby prästgård. Undersökningarna har visat att prästgården har en historia som sträcker sig tillbaka åtminstone till 1200-tal. Gården låg kvar på samma plats fram till 1990-talet, då de sista byggnaderna revs inför den nya E4:ans framdragande. På tomten undersöktes 2024 en odlingsyta på framsidan av mangårdsbyggnaden. Det visade sig vara en köksträdgård med bärodling, något som sällan kan beläggas med säkerhet i arkeologiska kontexter.

Spår av fyra rektangulära odlingsbäddar kunde identifieras genom förekomsten av spadstick i den ljusa undergrunden. Bäddarna var minst 17 meter långa och omkring 1,2–1,3 meter breda (motsvarande cirka två alnar), med undantag för den nordligaste bädden som var cirka 1,8–2,0 meter bred (cirka tre alnar) (fig. 1). Två alnar är en vanlig bredd på undersökta odlingsbäddar från historisk tid och omnämns som en lämplig storlek redan i medeltida källor, med förklaringen att odlingarna då lätt kan nås för ogräsrensning från båda sidor (Lindeblad & Nordström 2014:40). Utöver ett tvärgående, avgränsande dike i väst saknade odlingsytan synliga avgränsningar. De fyra odlingsbäddarna omfattade tillsammans en yta av minst 80–90 kvadratmeter.

En iögonfallande detalj i prästgårdsodlingen var tre smala, parallella diken fyllda med obrända djurben, nedlagda med viss omsorg. Dikena var belägna mellan odlingsbäddarna och har fungerat som gångar, troligen med benen exponerade i ytan. Den osteologiska bedömningen visade att benen kom från storvuxna nötkreatur och tamsvin. Med utgångspunkt i svinavelns historik i Östergötland daterades de till tiden efter 1860 (Magnell, personlig kommunikation). Samtidigt visade de historiska kartorna från perioden 1698 till 1861–62 att prästgårdens trädgård så långt tillbaka den kan följas varit belägen på baksidan (västsidan) av mangårdsbyggnaden.

De senaste årtiondenas trädgårdsarkeologi har identifierat ytor med spår efter spadbruk som en tydlig indikation på småskalig odling, vanligtvis trädgårdsodling (Lindeblad & Nordström 2014:36; Andréasson Sjögren 2025:331). Men till skillnad från det oregelbundna gytter av spadstick som sådana lämningar normalt uppvisar avtecknade sig spadsticken vid Östra Eneby prästgård som långa, parallella rader (fig. 2). Sticken, som var ovanligt stora och upp till 0,21 meter breda, var i huvudsak halvmånformade med den raka sidan åt öster eller söder.

De regelbundna raderna visade att spadsticken sannolikt var spår efter en eller några få händelser, kopplade till anläggandet av odlingsbäddarna. Man tycks med andra ord inte ha grävt om ytan flera gånger, vilket pekade mot odling av perenna växter. Samtidigt identifierades inga spår efter fleråriga kryddörter eller prydnadsväxter i de makrofossilprover som analyserades från den ovanliggande odlingsjorden. Här fanns endast frö av hallon (Rubus idaeus), ett notoriskt svårtolkat bär där vilda och odlade sorter inte går att skilja åt. I odlingsjorden direkt över spadsticken framkom även enstaka keramikskärvor av bland annat fajans, yngre rödgods och flintgods, vilket också pekade mot en 1800-talsdatering.

Sammantaget var det initialt oklart vad denna odlingsyta, som alltså avvek till både placering och utformning, haft för specifik funktion. Genom arkeologisk analys av de ingående kontexterna och en kombination av källmaterial kunde dock odlingslämningarna med stor sannolikhet tolkas som en bärodling, vilket är mycket ovanligt i arkeologiska material. Artikelns syfte är att diskutera hur denna typ av odling kan ha sett ut, och hur den kan identifieras arkeologiskt.

Hallonfröer påträffas mycket ofta i stadslager och odlingsjordar från historisk tid, men tolkas vanligen som spår av insamlade vilda bär. Kopplingen mellan makrofossil i odlingsjord och vad som faktiskt odlats på platsen är av flera anledningar inte självklar. Förutom generellt dåliga bevarandeförhållanden i omlagrade jordar, stor variation i mängden frö som avsätts av olika växter, samt frönas olika motståndskraft mot nedbrytning, har påträffade fröer inte sällan sitt ursprung i den latrin med vilken man gödslat odlingarna. De utgör med andra ord spår av konsumtion, men inte nödvändigtvis av odling på platsen (Heimdahl 2014:5; Viklund 2014:17f, 23; Leino 2021:108). Vissa bärfröer är särskilt motståndskraftiga mot nedbrytning (Heimdahl 2009:24). Vad gäller bär som förekommer i den vilda floran i Sverige, som hallon, björnbär och smultron, tillkommer dessutom problemet att vilda och odlade sorter inte går att skilja åt. Bärodlingens historia är därför relativt dåligt känd. I litteraturen anges att odling av bär etablerats på allvar i Sverige först under 1600-talet, för att bli vanligt bland borgerskapet under 1700-talet (Leino 2021:128; Heimdahl 2025:59ff). Det rör sig då framför allt om krusbär och vinbär. Odling av vinbär har dock med stor sannolikhet kunnat beläggas bland annat i det medeltida Skänninge, en datering som är bland de äldsta i Europa (Menander & Arcini 2013:213; Heimdahl 2014:11; Andréas son Sjögren 2021:87).

Hallonodling omnämns i trädgårdsmästaren Johannes Ahlichs trädgårdshandbok från 1722 och anses ha varit etablerad vid århundrades mitt (Hjalmarsson 2005:356f). Dateringen av den äldsta odlingen till detta århundrade är dock osäker (Viklund 2014:23). Flera forskare menar att hallonbuskar hypotetiskt kan ha börjat odlas parallellt med andra inhemska bär, såsom vinbär, redan under medeltid (Andréasson Sjögren 2021:87) eller åtminstone på 1600-talet (Heimdahl 2025:61). Samtidigt innebär frånvaron av säkra arkeologiska kontexter och utmaningarna med att tolka makrofossil att det idag är svårt att dra odlingstraditionen längre tillbaka än till de äldsta skrivna källorna. Klart är att hallonodling och bärodling i allmänhet blir mycket omfattande under 1800-talets senare del, vilket bland annat hänger samman med tillgången på billigt socker (Leino 2023:218).

På Östra Eneby prästgård genomfördes 1761, 1786 och 1825 husesyn, där också trädgården beskrevs. 1761 omnämndes, utöver fruktträd av skilda slag, även krusbärsbuskar och vid de senare tillfällena också vinbär (SE/VALA/00274, O IIa J I:2 & P IV:2). Den utförliga uppräkningen av fruktträd och bärbuskar, där hallon inte nämns, talar för att odlade hallonbuskar troligen inte fanns på prästgården under 1800-talets början.

På de historiska kartorna över prästgården i Östra Eneby kan trädgårdens läge följas bakåt i tid till 1698. På den äldsta kartan (SE/ VALA/00274/R III, 020841) är trädgården placerad väster och norr om mangårdsbyggnaden. Detta stämmer även med 1861–62 års karta (SE/ VALA/00274/R III, 020849) där trädgården fortsatt ligger på baksidan av byggnaden. Efter 2023–2024 års arkeologiska undersökningar vet vi att mangårdsbyggnadens läge är detsamma vid båda tillfällena. Placeringen av köksträdgården bakom bostadshuset går i linje med vad som är belagt vid arkeologiska undersökningar av stadsgårdar från såväl medeltid som tidigmodern tid (Lindeblad & Nordström 2014:39), även om en viss variation i avståndet till bebyggelsen kan beläggas för landsbygdens trädgårdar under tidigmodern tid (Hallgren 2016:128).

Vad däremot förändras i prästgårdarnas trädgårdar under perioden efter 1600-talet är själva utformningen. Från att ha utgjort en nyttoträdgård med motsvarighet i bondgårdarnas kålgårdar (fig. 3) blir prästgårdsträdgårdarna under 1600- och 1700-talet alltmer inspirerade av parkliknande herrgårdsmiljöer (Flinck 1994:123). Under 1800-talet anammas den så kallade tyska stilen (fig. 4) med en blandning av regelbundna och organiska former, såsom slingrande gångar och rundade eller droppformade kvarter–en kombination av barockträdgård och engelsk park (Flinck 1994:92; Nohlin 2023:60).

Samma utveckling kan följas i Östra Eneby, där 1861–62 års karta ännu visar en trädgård med regelbundna, fyrkantiga kvarter och en allé som leder fram till mangårdsbyggnaden (fig. 5). I och med dateringen av djurbenen i dikena mellan odlingsbäddarna konsulterades även senare arkivmaterial för att försöka identifiera odlingsytan. I Nordiska museets prästgångsinventering från 1900-talets början ombads prästerna att beskriva inte bara bebyggelsen utan också sina trädgårdar. På en skiss från 1917 finns en återgivning av Östra Eneby prästgårds trädgård som uppvisar stora förändringar jämfört med 1861–62. Köksträdgården på baksidan har omvandlats så att den utgörs av såväl nya rektangulära odlingsland som organiskt formade kvarter och gångar kring en mittaxel. Trädgården har också expanderat till en mer exponerad yta på framsidan i nordost. Ytan är parallell med allén och omfattar bland annat den nu undersökta odlingen–markerad L för land–på vilken prästen skrivit ”Buskar” (fig. 6). Med stor sannolikhet avses här bärbuskar, vilket sätter makrofossilanalysen i ett nytt ljus.

Trots att bärfröer är mycket vanligt förekommande i arkeologiska kontexter från historisk tid finns få säkra belägg på faktisk odling av bär; vad gäller odling av hallon är materialet ännu skralare. Med mycket stor sanno likhet är det just en hallonodling som dokumenterats i vid Östra Eneby prästgård, även om också andra bärbuskar kan ha funnits på platsen. Hallon har ett ytligt rotsystem, vilket skulle kunna förklara varför rötter inte vuxit ner och stört anläggningsfasens spadstick.

Dateringen av djurbenen samt det historiska kartmaterialet pekar mot en trolig etablering av odlingen någon gång mellan 1860 och 1917. Här kan nämnas att användning av mänsklig latrin som trädgårdsgödsel minskar kraftigt under 1800- och 1900-talet, vilket stärker tesen att hallonfröna kommer från en odlad varietet (Heimdahl, personlig kommunikation). Det kan i sammanhanget också lyftas att vissa prästfamiljer under 1800-talet odlat bär för avsalu (Flinck 1994:132ff).

En olöst fråga är vad djurbenen i gångarna mellan odlingsbäddarna haft för funktion. Det är inte osannolikt att de haft ett jordförbättrande syfte, som tillförsel av fosfor, kanske även dränering. Maria Flinck pekar på prästernas under 1700- och 1800-talet tid stora intresse för och kunskaper i botanik, som kunde innebära att ”särskilt avancerade odlingsmetoder” praktiserades av vissa (Flinck 1994:126, 134). Prästernas betydelse för att lära ut och sprida nya idéer om odling till bondebefolkningen har också lyfts (Ahrland 2025:257; Flinck 2025:378), även om det bör påpekas att skötseln av hushållets trädgård var prästfruns ansvar (Flinck 2025:376ff). Möjligen har prästen i Östra Eneby haft en specifik idé kring djurbenens funktion som vi nu inte kan avkoda. En annan ledtråd är hallonlandets placering och dikenas iögonfallande utseende med de vita benen kontrasterande mot den mörka odlingsjorden. Det exponerade läget på framsidan av prästgården, som avviker från köksträdgårdens tidigare läge, antyder att odlingsytans utformning kan ha varit riktad mot besökare på prästgården, och att benen varit synliga av estetiska och/eller pedagogiska skäl.

Veterligen är bärodlingen i Östra Eneby den hittills enda arkeologiskt dokumenterade odlingslämningen i landet som med stor säkerhet kan tolkas som en hallonodling. Här finns med andra ord ett exempel på hur en sådan odling kunnat se ut till utformning, placering och innehåll.

Tack till Jens Heimdahl och Anna Andréasson Sjögren som läst artikeln och kommit med hjälpsamma kommentarer.