Staden Nya Lödöse fanns mellan 1473 och 1624 och låg i den stadsdel i Göteborg som idag kallas Gamlestaden, cirka 5 kilometer öster om centrala Göteborg. Staden låg på båda sidor om Säveån precis där ån rinner ut i Göta älv. På grund av ett stort pågående stadsutvecklingsprojekt har omfattande arkeologiska undersökningar genomförts under åren 2013 till 2018 inom ramarna för projektet Staden Nya Lödöse (Öbrink & Rosén 2017 med fler rapporter). Undersökningarna har genomförts i det som var den norra delen av Nya Lödöse. Denna del av staden var mycket tättbebyggd och få ytor för odling har identifierats. Bara på två av hittills 39 undersökta stadsgårdar fanns kålgårdar (stadsgård 17 och 32), utöver det fanns även odlingsjord på kyrkogården (Andersson Färnström m.fl. 2021; Morner m.fl. 2021). Trots detta påträffades fröer och växtdelar i olika brukade lager och gropar inne på stadsgårdarna som visar att många hushåll hade tillgång till såväl kålgårdar som åkermark.

I den södra delen av staden har betydligt färre arkeologiska undersökningar genomförts. Detta beror till stor utsträckning på att ytan sedan länge har varit tätt bebyggd med industribyggnader tillhörande Gamlestadens fabriker. En mindre undersökning av en del av vallen och vallgraven i denna del av staden genomfördes år 2015 (Johansson m.fl. 2021).

År 2022 till 2023 undersöktes en större yta inom Gamlestadens fabriker. Inom ytan fanns den sydligaste delen av Nya Lödöse med stadens vall, vallgrav och den södra stadsporten. Genom ytan löpte stadens huvudgata i nord-sydlig riktning. Vid undersökningarna konstaterades relativt snabbt att bebyggelsestrukturen i stadens södra halva var annorlunda än i den norra delen. Bebyggelsen var glesare än i stadens norra del och här fanns stora öppna ytor som kan ha varit trädgårdar och kålgårdar. Rapporten för den undersökta ytan kommer att publiceras av Statens historiska museer, Arkeologerna under 2025 (Öbrink m.fl., i manus).

Syftet med den följande texten är att utifrån resultaten av den undersökning som genomfördes 2022–2023 presentera några tankar kring de möjligheter och problem som finns i studierna av stadens trädgårdar och kålgårdsodlingar.

Olika kålgårdar, trädgårdar och även åkerjordar var en integrerad del av den senmedeltida och tidigmoderna urbana kulturen och stadens ekonomi. Ett flertal senmedeltida och tidigmoderna spår av trädgårdar och kålgårdar har undersökts i stadsmiljöer runt om i dagens Sverige. Från samma tidsperiod som Nya Lödöse, det vill säga sent 1400- till tidigt 1600-tal finns exempel från Stockholm (Södermalmstorg, Carlsson & Svensson 2019), Uppsala (som kv. Bryggaren, Carlsson m.fl. 1991, och kv. Kransen, Gustafsson & Ehn 1984) och Vadstena (kv. Sanden, Hedvall 2002). Från denna tidsperiod finns även skriftligt material som nämner trädgårdar och odling. Benämningen kålgård verkar främst ha varit en årligen omgrävd gödslad odling av ettåriga växter. Även trädgårdar med fleråriga växter och fruktträdgårdar fanns. De grävdes inte om och krävde mindre gödsel, men de gynnades av tillförda benfragment och spisaska (Andréasson Sjögren 2025:336–337).

Flera generella drag verkar finnas gällande utformningen av stadsbornas odlingar. Odlingsytorna hade en regelbunden och rätvinklig utformning. I de fall enskilda odlingsbäddar finns bevarade har de en bredd som gör att det är lätt att från sidorna nå hela odlingen, bredden är ofta drygt en meter. I markhorisonten under odlingsjorden kan det finnas efter de redskap som användes (spadstick). Ofta fanns brunnar i anslutning till odlingarna liksom olika gropar eller träbingar för hushålls- och odlingsavfall. Stadsgårdarnas odlingar placerades längst bak (in) på tomten och avgränsades mot angränsade tomter med grävda diken, flätverkshägnader, plank eller byggnader (Lindeblad & Nordström 2014). Flera undersökningar har visat att trädgårdsodlingarna i staden verkar ha anlagts samtidigt som bebyggelsen.

Själva odlingsjorden urskiljs som omrörda och homogeniserade markhorisonter. Ofta saknas en synlig stratigrafi. Trädgårdsjord kan förväxlas med tjocka fyllnadsmassor och därför behöver det makroskopiska innehållet analyseras. Odlingsjorden innehåller oftast gödning i form av dynga eller latrin. Det är även vanligt med köksavfall (ben och spisaska). Odlingsjorden kan även innehålla rester av odlade växter, oftast från den sista brukningsfasen. Om odlingsjorden är kraftigt nedbruten kan den vara svår att skilja från andra kulturlager, men placeringen, spår av brukning, som spadstick, och innehåll av exempelvis hushållsavfall kan visa funktionen (Heimdahl 2014; Lindeblad & Nordström 2014; Andréasson Sjögren 2025:121–130).

Nya Lödöse stakades ut 1473, men den äldsta etableringen verkar bara ha omfattat den norra delen (norr om Säveån). Först efter 1474 tillfogades den södra delen av staden (Lilienberg 1928). Detta innebär att den södra delen av staden kan ha varit tänkt att utnyttjas som markreserv för framtida bebyggelse.

Vid stadens grundande lades en stadsplan ut i den norra delen av staden med en nord-sydlig huvudgata. I anslutning till den fanns öst-västliga gator och gränder. Ett torg fanns där huvudgatan och en av de större östvästliga gatorna möttes, här kan även stadens rådhus ha legat (figur 2). De olika tomter som lades var mer eller mindre oförändrade under den tiden staden fanns. En kyrkogård stakades ut redan från början, men stadens kyrka började inte byggas förrän omkring 1480. I princip har hela kyrkogården och kyrkan undersökts och nästan 1 300 individer har dokumenterats arkeologiskt (Andersson Färnström m.fl. 2021).

Det är okänt när utstakningen av gator och tomter inom den södra delen av staden skedde men åtminstone huvudgatan bör ha tillkommit tidigt. Resultaten från undersökningarna 2022–2023 antyder att en tomtindelning kan ha skett redan vid utstakandet. Även här verkar gränserna mellan de olika tomterna, och även odlingsytorna, ha varit relativt oförändrade genom hela stadstiden.

I stadens privilegiebrev anges att staden skulle förses med bålverk, torvvall och mur. I de samtida skriftliga källorna finns endast ett fåtal upplysningar om hur befästningarna såg ut, i verkligheten verkar endast en vall och en vallgrav ha anlagts och det är oklart hur mycket av den som faktiskt uppfördes under stadens äldsta tid. Detta gäller framför allt stadens södra halva. Vid undersökningarna 2022–2023 påträffades resterna av ett plank som skulle kunna vara en markering av stadsgränsen. En kraftig stolpe daterades till 1476–1490. Men till skillnad mot bestämmelserna i privilegiebrevet anlades ingen befästning med vall och vallgrav i stadens södra del under tiden från 1474 till omkring 1530.

Efter unionsupplösningen 1523 satsade kungamakten stora resurser på staden. Under 1520–1530-talen genomfördes omfattande byggnadsarbeten med utbyggnader i Göta älv och utbyggnader av försvarsverken. Byggnadsprojekten under denna tid hade stor påverkan på området intill den södra porten. I flera brev vädrade Gustav Vasa sitt missnöje med stadens befästningar. Under 1526 utgick order om att bygga ut befästningarna. Den vallkonstruktion som undersöktes år 2015 och 2022 till 2023 verkar ha byggts under sent 1520-tal och tidigt 1530-tal, troligen som en direkt följd av denna order. Möjligen anlades vallen utanför den äldre stadsgränsen.

Efter många års diskussioner flyttades staden år 1547 till ett nytt läge invid (gamla) Älvsborgs fästning, cirka 10 kilometer västerut. Flytten skedde i syfte att underlätta försvaret av staden och dess verksamhet, inte minst handeln. Hur många stadsbor som verkligen flyttade är dock oklart, sannolikt stannade flera kvar på den gamla platsen. Den nya staden vid Älvsborg brändes ned av stadsborna själva år 1563 i samband med nordiska sjuårskriget, då danskarna erövrade Älvsborgs fästning.

Senast efter freden 1570 flyttades staden åter till det gamla läget vid Säveån. Nya Lödöse byggdes upp igen efter mer eller mindre samma stadsplan som tidigare.

Staden drabbades hårt av Kalmarkriget (1611–1613). Freden i Knäred 1613 innebar att Nya Lödöse och det omgivande Sävedals härad lades under danskt styre till dess att den så kallade Älvsborgs andra lösen hade betalats. Många av borgarna lämnade staden, de flesta flyttade till andra städer i närheten. Några bosatte sig också på landsbygden. När Älvsborgs andra lösen hade betalats 1619 blev staden åter svensk och många stadsbor återvände. Efter att Göteborg hade grundats år 1621 lades slutligen Nya Lödöse ned år 1624.

Efter att staden lades ned blev området en del av Göteborgs jordar. Så kallade landerier byggdes upp, vilka utgjordes av herrgårdsliknande lantegendomar med tillhörande marker som utarrenderades till stadens mer välbeställda borgare. Den nu aktuella ytan tillhörde landeriet Ånäs och brukades som åker- och betesmark fram till 1800-talets slut när industrier anlades.

Det skriftliga materialet från stadens äldsta tid är litet, men från 1500-talets andra halva finns flera olika typer av historiska källor bevarade, som mantalslängder och tänkeböcker, protokollen från rådets möten (1586–1621). I samband med undersökningarna i stadens norra halva år 2013 gjorde Daniel Larsson (Göteborgs universitet) en genomgång av tänkeböckerna (i Öbrink & Rosén 2017). Kålgårdar och ”hagar” omnämns vid flera tillfällen, som regel saknas dock hänvisningar till var dessa fanns mer än möjligen vilken halva av staden de låg i. Likaså framgår, med undantag av humle, inte vilka växter som odlades. Det som däremot framgår är att kålgårdarna köptes och såldes, även olagliga kålgårdar förekom (som skulle beskattas). År 1588 omnämns att inga kålgårdar ska finnas på den gamla kyrkogården utan den ska nyttjas för mulbete.

Utifrån det skriftliga materialet får vi en bild av hur kålgårdar var en aktiv del av stadens markanvändning och även att det fanns en dynamik avseende vilka ytor som användes och vem brukade dem.

Huvuddelen av den undersökta ytan låg på tomtmark som hade varit bebyggd med en industribyggnad från sent 1800-tal till 1950-talet. Byggnaden hade ingen källare men var grundlagd med kraftiga rustbäddar och nedslagna pålar. I öster omfattade undersökningen en del av gatan Gamlestadsvägen. Här hade många rör och ledningar grävts ned och de arkeologiska lämningarna fanns bevarade i smala remsor mellan de urgrävda ytorna (figur 3).

Helt klart kan man förvånas över att några äldre lämningar överhuvudtaget hade bevarats. Undersökningen genomfördes till stor del etappvis där en några meter lång sektion undersöktes och sedan grävdes ur till nybyggets anläggningsnivå. Detta ställde stora krav på en likartad och konsekvent dokumentation.

Det forcerade arbetssättet gjorde att prover samlades in av arkeologerna i fält när olika lager var frilagda. Tyvärr fanns en relativt liten analysbudget och ingen arkeobotaniker deltog i fält.

Eftersom flera av ytorna var påverkade av odlingsaktiviteter efter att Nya Lödöse lades ner var det i många fall i stort sett omöjligt urskilja odlad jord från stadstiden. För att säkerställa att odlingsytorna hörde till stadstiden valdes därför stratigrafisk låsta lager med minimal infiltrationspåverkan för provtagning. Det vill säga lager som tydligt var överlagrade av exempelvis påförda lager, stenläggningar eller byggnadskonstruktioner.

Även om flera ingående strukturer var tydliga redan vid undersökningen, som hur olika odlingsytor avgränsades av diken och grusade gångar, var det först efter att hela ytan hade undersökts som den övergripande strukturen och kronologin kunde rekonstrueras.

Huvudgatan (gata C, figur 4a och b) anlades när staden stakades ut. Möjligen fanns redan nu en tomtindelning inom området. Området direkt norr om stadsgränsen och den södra porten var sparsamt bebyggt under den äldsta stadstiden, under tiden 1474 till omkring 1530. Troligen användes området som beteseller odlingsmark, där vissa delar kanske redan nu var indelad i olika lotter som användes som kålgårdar.

Senast i samband med att vallen och vallgraven anlades omkring 1530 delades området in i tomter och ännu en nord-sydlig gata (kallad gata N) lades ut. Direkt innanför vallen fanns främst bebyggda stadstomter utmed huvudgatan och lokalgatan. Bebyggelsen var glesare än i den norra delen av staden, endast utmed huvudgatan verkar en sluten gatufasad ha funnits. Tomtindelningen har inte kunnat rekonstruerats fullständigt, men antydningar finns att tomternas storlek och form påminde om de i stadens norra halva. I den norra delen av staden hade flertalet tomter en likartad rektangulär form och storlek, men eftersom gatunätet inte var helt rätvinkligt fanns flera undantag, dessutom var tomterna utmed huvudgatan över lag lite större (figur 4).

På de bebyggda tomterna utmed huvudgatan (gata C) och lokalgatan (gata N) fanns ytor som kan ha varit kålgårdar eller trädgårdar inne på stadsgårdarna.

Samma tomter verkar ha behållits även när staden återuppbyggdes under 1560–1570-talen, men placeringen av bebyggelsen och de öppna ytorna på tomterna verkar ha förändrats något. Framför allt under den yngre perioden var det tydligt att bebyggelsen låg mot huvudgatan i öster och odlingsytorna låg mot lokalgatan i väster. Eftersom de nya odlingsytorna i flera fall täckte äldre bebyggelse bör stora mängder jord flyttats och lagts ut vid ett och samma tillfälle. Det är osäkert om bebyggelse fanns väster om gata N under perioden 1570–1624.

En mer småskalig markindelningen i olika tomter eller jordlotter fanns längre västerut. De lotter som fanns här var avlånga (N–S) och cirka tre meter breda. De förblev obebyggda och behöll troligen samma gränser fram till stadens nedläggande (år 1624). De representerar sannolikt en annan typ av markanvändning än de öppna ytorna inne på stadsgårdar. De olika lotterna kan ha varit kålgårdar som brukades av hushåll på andra platser i staden. Några mindre byggnader som kan ha varit förråd som hörde till odlingarna fanns i anslutning till lotterna.

Brukarna skulle kunna ha varit bosatta på någon av de stadsgårdar norr om Säveån där spår av odling i form av trädgårdsavfall påträffades men inga kålgårdar fanns inom tomten (exempelvis stadsgård 9, 20, 25, 28). Tyvärr finns i nuläget inget material som skulle kunna koppla enskilda stadsgårdar till olika kålgårdar, exempel på sådana kopplingar skulle kunna vara om keramikskärvor från samma kärl påträffades både inne på en stadsgård och i jorden på en odlingslott.

Inga tydliga gränser fanns inom de ytor där samma jord hade brukats kontinuerligt även under landeritid, detta kan visar att dessa gränser hade tappat sin betydelse efter att staden lades ned (efter 1624) och hela ytan brukades av Ånäs.

Vid andra undersökningar i stadens södra halva har tendenser till en liknande struktur iakttagits. År 2021 gjordes en förundersökning i den sydöstra delen av staden, då ytor med möjlig odlingsjord och enstaka bebyggelse innanför vallen påträffades (Paring & Öbrink 2021). Närmare huvudgatan och Säveån (i norr), har bebyggelse påträffats i de schakt som grävts (se exempelvis Andreasson 2024).

Den ovan beskrivna strukturen utgör en skarp kontrast mot den tättbyggda norra delen av staden där inga eller få kålgårdar har identifierats. Här bör dock även tilläggas att det ännu undersökts få ytor i stadens södra halva och att dessa främst legat nära stadens vall. Materialet är därmed inte representativt i samma grad som det från den norra delen (cirka 30 % av stadens norra del har undersökts).