Vikingar har vi hört talas om – men flodkungar? Hela anledningen till att jag öppnade denna bok var titeln på det engelska originalet: ”River kings. A New History of the Vikings from Scandinavia and the Silk Road”. I den svenska översättningen, som är den som jag anmäler här, har alltså begreppen flodkungar och vikingar bytt plats mellan huvud- och underrubrikerna.
Det är en populärvetenskaplig bok, författad av en fackman. Cat (Catrine) Jarman är en norskengelsk arkeolog med särskild inriktning på biologiska och andra naturvetenskapliga analysmetoder. Hennes ursprungliga vetenskapliga förankring är lämningar av det skandinaviska militära vinterlägret från 870-talet i Repton, Derbyshire, England. Men hon har ett öga också för artefakter i sig och som ett sammanhållande berättargrepp följer hon genom bokens kapitel en i Repton påträffad karneolpärla ända till dess sannolika tillverkningsplats i Gujarat i Indien.
Författarens ambition med ”a new history of the Vikings” är synnerligen ambitiös för att inte säga pretentiös men det står vid läsningen klart att hon verkligen har ett grepp om det mesta inom sitt omfångsrika ämne, inte endast de frågor hon själv brinner mest för. Det är imponerande.
Boken är skriven med ett stort driv vilket inte hindrar Jarman från att då och då stoppa upp för att nyansera påståenden och betona att slutsatser kan vara preliminära eller hypotetiska. I förbifarten neutraliserar hon dessutom vissa på senare år alltför hårt pressade, uppmärksammade arkeologiska slutledningar. Bland dem t.ex. en studie som för några år sedan trumpetades ut från Stockholms universitet. Där gjordes det utifrån en isotopanalys på begravda i det äldsta Sigtuna gällande att hälften av invånarna skulle ha varit invandrare. I Jarmans version handlade det snarare om människor från närområdet – vilket givetvis var vad man kunde vänta sig och knappast sensationellt.
Det bär emot att komma med invändningar mot bokens väl dokumenterade framställning men begreppet flodkungar skorrar i mina öron. Vad detta står för är diffust i synnerhet som vikingatida färdkonst på floder är ett ännu föga undersökt fält. Uppfattningen om resor i österled har präglats av ett fåtal sedan länge stötta och blötta skriftliga källor. Det har gjorts en del experimentella färder, av vilka författaren känner till vissa, men utan att egentligen ta fasta på de erfarenheter som publicerats. Om skandinavisk bosättning i öst saknas nyare arkeologiska studier. Forskningslitteratur på ryska och ukrainska språken uppmärksammas föga av västerländska forskare, så inte heller av Cat Jarman.
Skandinaviska forskare har länge argumenterat för att begreppet vikingar ska förbehållas tidens mer eller mindre organiserade skandinaviska pirater, erövrarband och arméer. Cat Jarman kallar, i engelsk tradition, alla skandinaver för vikingar. När boken ges ut på svenska språket blir valet av detta ord lite fånigt. Men ett terminologiskifte anas nu också i Sverige, där en stark tendens till att publicera forskning på engelska inom arkeologi och annan humaniora bidrar. De arkeologiska institutionerna i Stockholm och Uppsala förestås numera av engelska professorer vilket möjligen är en annan faktor. Ingen tackar en för att man går mot strömmen.