Anna Andréasson Sjögren, 2025. Från kål till paradis. Medeltidens trädgårdar inom dagens Sverige. Stockholms universitet. Stockholm Studies in Archaeology 88. Stockholm. 429 s. ISBN 978 91 8014 991 4

Medeltida trädgårdar är ett älskat ämne men ett magert källmaterial gör att det sällan skrivs akademiska avhandlingar om det, den senaste lades fram för 94 år sedan. Bristen på källmaterial har samtidigt lämnat dörren öppen för spekulation, önsketänkande och mytskapande. Att trädgårdar både varit platser för odling och njutning gör dem till fascinerade studieobjekt. Skiljelinjerna mellan akademiska traditioners sätt att angripa trädgården har sin grund i själva objektets dubbla natur, som i sin tur speglar spänningsfältet mellan nytta och nöje inom människan. Att tänka på trädgårdar är att tänka på människan.

Svensk trädgårdshistoria är ett litet ämne med få aktiva forskare, vilket begränsar möjligheterna för sakkunnig kritik. Inledningsvis skall därför noteras att undertecknads värde som recensent är begränsat. Som forskare ingår Anna Andréasson Sjögren i navet för svensk trädgårdsarkeologi och trädgårdshistoria. När hon nu, i början av 2025, presenterade sin doktorsavhandling, är det med mer än 25 års erfarenhet av ämnet. Detta är en efterlängtad avhandling då författaren själv spelat en central roll i själva ämnets framväxt. År 2021 publicerade hon ett kapitel i Svensk trädgårdshistoria, som redan har blivit ett standardverk. Frågan är vad en avhandling som publiceras fyra år senare har att tillföra. En hel del skall det visa sig.

Andréasson Sjögren har velat bygga sina teser utifrån samtida, lokala källmaterial. Under disputationen ställdes frågan om hur det kom sig att det persiska begreppet ”paradis”, med betydelsen trädgård inte omnämndes i avhandlingen – var det kanske också en falsk myt? Det är det inte, men däremot är det ett exempel på en av de obligatoriska, men ur ett svenskt perspektiv ovidkommande och ibland rentav felaktiga, troper som varit populära utfyllnader i äldre trädgårdshistorisk litteratur. Paradistermen diskuteras verkligen i avhandlingen, men endast utifrån det relevanta perspektivet hur det latinska begreppet tolkats i svensk översättning. Ytterligare exempel på liknande troper är omnämnandet av korsformen och brunnen som formträdgårdens ursprung (felaktig), planritningen av S:t Gallen och växtlistorna ur Karl den Stores domänförrättning (ovidkommande). Frånvaron av dessa troper gör avhandlingens luft lättare att andas, när ambitionen är en ny trädgårdshistoria för svensk medeltid.

Principen att använda samtida källmaterial innebär att de historiska kartor uteslutits i detta arbete, vilket särskiljer det från mycket av den tidigare forskning om medeltidens trädgårdskultur, vilken ofta bedrivits utifrån dessa. Här skall dock understrykas att kartmaterialen visserligen inte brukats som primär-, men däremot sekundärkälla. I analysen av flera enskilda fall tar Andréasson Sjögren även stöd i kartorna, liksom i flera andra källor av senare datum.

Avhandlingen bygger på en empirisk tripod, där benen utgörs av arkeologiska, skriftliga och bildliga källmaterial. De skriftliga källorna är (naturligtvis) återkommande från tidigare trädgårdshistorisk forskning, men Andréasson Sjögren presenterar en välbehövlig ny läsning av dessa. De arkeologiska källmaterialen är nyare och används både som bekräftande och prövande jämtemot de skriftliga. Det bildliga källmaterialet, slutligen, har tidigare inte systematiskt använts inom svensk trädgårdsforskning och brukas här främst komplementärt till de skriftliga källorna.

Genomgången av de arkeologiska källmaterialen visar att författaren är väl förtrogen med dessa och ibland även varit delaktig i deras framtagande. Genomgången sker ur två perspektiv: social miljö och kronologi, vilket innebär att samma material tas upp två gånger. Detta kan tyckas lite klumpigt, men den kronologiska genomgången fungerar samtidigt som en sammanfattning av den arkeologiska empirin. I avsnittet om det arkeologiska materialet har det utdragna avhandlingsarbetet satt vissa spår. Material publicerade efter 2019 har uteslutits, vilket innebär de senaste fem åren. Här finns en risk inom ett nytt och ännu källfattigt område, där nya resultat snabbt kan får stor betydelse. I detta fall är det emellertid inte avgörande för teserna, som tecknar trädgårdshistoriens breda drag och därtill har en viss slagsida mot aristokratisk och monastisk trädgårdskultur. De arkeologiskt framtagna trädgårdsspåren har än så länge spelat störst roll i förståelsen av folkliga trädgårdsodlingar.

Särskilt värdefulla är nytolkningarna av äldre arkeologiska under-sökningar, där Andréasson Sjögren kompletterar dessa med studier av historiska kartor och närläsning av sekundära källor. Det gäller i synnerhet de nya perspektiven på platser som Bergkvara, Alsnö hus och Alvastra. Tidigare välbekanta lokaler, får uppdaterade analyser, som Vadstena (palatset och klostret) och Glimmingehus. Många av dessa undersökningar utfördes innan arkeologin förmådde att urskilja trädgårdslämningar, men utifrån beskrivningar i äldre rapporter kan de tolkas med nya ögon. Detta bekräftar arkeologins metodologiska styrka och understryker hur viktig deskriptionen av källmaterial (här i form av jord och kulturlager) är. Med hänsyftning till äldre debatter där den processuella arkeologins vurm för deskription kritiserades, framträder här värdet i tolkningsneutral beskrivning, och dess beständighet tydliggörs. Andréasson Sjögrens nytolkningar pekar därtill ut potentialen för vidare nyläsning av äldre undersökningsrapporter.

Det andra empiriska benet är de skriftliga källorna, som främst består av fragmentariska trädgårdsrelaterade omnämnanden. Avhandlingens genomgång är uppdelad efter diplom, stadsböcker, räkenskaper, godsförteckningar, lagar, läke- och örtaböcker, Birgitta Birgersdotters (heliga Birgitta) uppenbarelser, höviskt influerad skönlitteratur, samt bibliska texter. Det är lätt att föreställa sig att forskningen redan genomplöjt detta material på längden och tvären, vilket delvis gäller för lagar, diplom och räkenskaper, som länge varit i fokus ur agrarhistoriska och ekonomihistoriska perspektiv, men i de nya genomgångarna hittas flera aspekter som tidigare inte genomlysts ur trädgårdshistoriskt perspektiv. Främst gäller detta uppenbarelselitteraturen, skönlitteratur samt predikningar och bibeltexter. Att dessa källor varit underutnyttjade i svensk medeltida trädgårdsforskning understryker hur estetiska, metaforiska och sinnliga perspektiv beforskats i mindre grad.

Särskild vikt läggs på tolkning av betydelser av begrepp, bland annat gårdsbegreppen, samt angränsande latinska termer och äldre ord för olika grödor. Genomgången är noggrann, och blir av den anledningen också något svåröverskådlig och rörig, främst till följd av att ämnet i sig har den karaktären.

I analysen av uppenbarelser, skönlitteratur och bibliska texter lyfts fokus kring trädgårdsarbete, arbetets sociala status, social samvaro i trädgårdar och olika sinnliga upplevelser. Vilka typer av trädgårdar och trädgårdsväxter hade Birgitta Birgersdotter erfarenhet av och vilken betydelse tillskrev hon dem? Vilka bilder av trädgårdar spreds via skönlitteratur och predikningar? Hur föreställde man sig de bibliska trädgårdarna?

Ett av resultaten av Andréasson Sjögrens analys är en nytolkning av gårdsbegreppen, där i synnerhet betydelsen av ”örtagård” omtolkas. Hon föreslår att den betecknat en trädgårdstyp som tidigare inte beskrivits utifrån svenskt källmaterial. Den är dock välbekant utifrån kontinentala avbildningar av sådana anläggningar, vilka traditionellt beskrivits med begreppet ”lustgård”, och vars existens i Sverige ansetts trolig men osäker. De har varit platser för rekreation, där små träd var glest planterade och marken täcktes av gräs och blommande örter.

Andréasson Sjögrens tolkning är uppfriskande radikal i förhållande till tidigare forskning, och det är synd att den inte togs upp för närmare diskussion under disputationen. Även om hennes tolkning förefaller vederhäftig, så finns goda skäl att misstänka att begreppet örtagård betecknat olika saker i olika sammanhang och/eller tider. Inte minst utifrån hur begreppet efter medeltiden tycks ersätts av termen kryddgård, med en helt annan innebörd.

Det inhemska och samtida bildmaterialet, som avbildar trädgårdar, består av glas- och kalkmålningar, dopfuntsreliefer, textilier, skulpturer och altarskåp. Det utgör avhandlingens tredje empiriska ben. Att materialet här sammanställts i sin helhet kvalificerar Andréasson Sjögrens arbete som en milstolpe. Bildmaterialet kan ses som en annan aspekt av de bibliska perspektiv vi möter i predikningar och bibelöversättningar. De var i princip tänkta som illustrationer som skulle betraktas samtidigt med att dessa höglästes, men bilderna är också filtrerade genom konstnärernas val och betoningar.

Text- och bildkällor är formade i aristokratiska och kyrkliga miljöer, och de arkeologiska materialen kommer huvudsakligen från städer, borgar och kloster. Endast en bråkdel kan hävdas representera allmogemiljöer. Den bild av trädgårdar som reflekteras genom de tre primära källmaterialen är främst elitens, något författaren understryker. Materialen i form av religiös litteratur och bilder i kyrkor tenderar därtill att ge en än större tyngd åt trädgårdsidén inom den sakrala sfären, fylld av symbolik. I betonandet av detta riskerar folkliga trädgårdar att framstå som något annat i kontrast till detta, företrädesvis som enkla agrara produktionsenheter, trots att vi egentligen inte känner till huruvida även olika symbolkomplex eller estetiska traditioner omgärdat dessa. Denna risk manar till försiktighet i tolkning och språk, och därför är valet av avhandlingstitel något olyckligt. Prepositionerna i ”Från kålgård till paradis” antyder en evolutionär progress från det primitiva till det sofistikerade, här representerade av dikotomierna nytta/nöje, kropp/själ. I ett sådant reciprokt skede blir en trädgård antingen det ena eller det andra. Den enkla människan odlar sin rova och den förfinade njuter av sin ros. Detta är antagligen inte avsiktligt, men då författaren i övrigt navigerar så tonsäkert i ett känslobelastat ämne vill jag försiktigt flagga för de oönskade associationer titeln kan väcka. Snarast bör, som Andréasson Sjögren själv skriver, de kyrkliga trädgårdsperspektiven parallellt betraktas som folkliga. Det var folket som mötte dessa bilder, det var för dem de skapades. Detta bör också tas i beaktande vid framtida tolkningar av medeltida folkliga trädgårdar. I synnerhet då dessa ibland hävdats ha varit fria från ideologi och estetik.

Avhandlingen understryker det trädgårdshistoriska ämnets bredd, och Andréasson Sjögren uppvisar en vittfamnande förmåga. Hon kryssar, till synes utan ansträngning, mellan initierade fördjupningar i stratigrafi, arkeologi, lingvistik, hortikultur, litteratur- och konsthistoria. Elitens och klostrens trädgårdar under medeltiden är ett ämne som länge belastats av romantiskt drömmeri och önsketänkande. Hennes nykterhet och balans är därför varmt välkomna. Samtidigt som tolkningen av trädgården som en sinnenas plats står i fokus, är den befriande fri från spekulativa utsvävningar. Varje tolkning är förankrad i konkret empiri.

Den tunga empirin gör att denna bok kommer att refereras till under lång tid framöver. Vart och ett av källmaterialen presenteras så att de lockar till återbesök, och som ett översiktsverk över dessa och en inspiration är avhandlingen ovärderlig. Som doktorsavhandling är den emellertid problematisk. Arbetet bär tyngden av de tio år den tagit att skriva, en utsikt av en börda nyblivna doktorander bör förskonas ifrån.