Walther von der Vogelweide var en tysk trubadur verksam under 1100-talets sista decennier och början på 1200-talet. Han reste runt i furstehoven och framförde sånger som hyllade romantisk kärlek och upphöjda kvinnoideal. I en bevarad vers förklarade skalden att han älskade en kvinna för hennes charm, inte för hennes utseende eller pengar:

”Jag fördrager, jag fördrog det tadel, jag skall jämt fördraga: skön – du har dock värde nog! Hvi skola de mig då anklaga? Dem till trots, är jag dig huld och tar din fingerring av glas långt förr än käjsarinnors guld”

(Tolkning till svenska av A.U. Bååth, 1897.)

Att glasfingerringar var populära under medeltiden vet vi inte bara tack vare Walther von der Vogelweide och andra så kallade minnessångare utan också genom ett stort antal arkeologiska fynd, flest i Mellan- och Östeuropa. Företeelsen nådde också Skandinavien. Som dikten antyder var glasringar inga exklusiva smycken. De kan betecknas som bijouterier eller nipper, produkter som den enkla människan kunde ha råd att köpa. Forskare som undersökt medeltida kulturlager i städer och borgar har konstaterat att fynden tycks förekomma överallt och i helt skilda bebyggelsemiljöer. Innermåtten är i regel beskedliga vilket tyder på att de främst bars av kvinnor och barn.

Lycka och glas går som bekant lätt i kras och det är endast ett mindretal fingerringar som varit hela när de påträffats. Det vanliga är att man stöter på delar av ringar, vilka antikvariskt betecknas som fragment. Många är obetydliga och lätta att missa om arkeologer inte vattensållar kulturjorden utan endast genomsöker den på hackbord, så som ofta sker och som också varit fallet vid undersökningar i Sigtuna. I danska Ribe har jämförelser gjorts mellan när man vattensållat och när man inte gjort det. Förhållandevis många fler små glasbitar har upptäckts i det första fallet (Søvsø 2018). Vidare genomgår glas under årens lopp kemiska förändringar som i sin tur kan falla ut på olika sätt, dels beroende på glasets ursprungliga sammansättning och dels på omgi-vande kemisk miljö. Färgen förloras, strukturen löses upp och glaset pulvriseras. De ringfragment som totalt tillvaratagits representerar, på många platser, därför troligen endast en del av den verkliga förekomsten.

De första glasringsfynden i Sigtuna rapporterades för 100 år sedan av Holger Arbman. Efterhand framkom fler fynd, och när de blivit ett tiotal återkom samme forskare till ämnet. Vilket ursprung hade dessa föremål? Arbman redovisade en källa med uppgifter om att ringar exporterats i stor skala från Venedig, en stad känd för en betydande glasindustri. Han tänkte sig annars att de nått Sigtuna med köpmän från Rhenlandet, där glasföremål producerats ända från romersk tid. Frisergillet, känt från två runstenar i staden, kunde ha varit inblandat i denna handel. Han fäste också uppmärksamheten på omnämnanden i den medeltida diktningen, bland dem hos den ovan citerade Walther von der Vogelweide (Arbman 1926, 1942). När man tar del av europeisk glasringsforskning träffar man ständigt på referenser till Arbman, vilken framstår som en pionjär på området.

I senare Sigtunaforskning har fingerringarna behandlats av Lars G. Henricson. Vid undersökningen 1988–1990 i kvarteret Trädgårdsmästaren 9-10 hade många nyfynd gjorts. Med tanke på stadens nära kontakter med baltiska, ryska och slaviska regioner ansåg Henricson att det låg nära till hands att härleda dem till de glasverkstäder som under vikingatidens slutskede etablerats i polska områden. I samband med att Henricson något senare inventerade Sigtunas alla glasfynd förtecknade och karaktäriserade han de fingerringar, som då var kända och tillgängliga. Det var då 58 stycken. Med endast ett eller två undantag, där han satte frågetecken, bedömde han att alla var av blyglas (Henricson 1990, 2011).

Sett till Sverige i övrigt publicerades glasringar först från Skåne. När Otto Rydbeck undersökte borgen i Skanör träffade han bland mycket annat på några glasringar. I publikationen nämner och avbildar han 3, varav 1 ljusbrun, sjukantig, alla från borgstugan (Rydbeck 1935). Skanörs borg anlades ca 1225. Leifh Stenholm behandlade i sin tur 3 fynd från PK-banksgrävningen i Lund. Det var fragment av 1 gul klackring och 2 släta, en gul och en grön, alla från ca 1100–1150. Han ville se dem som importerade från slaviskt kulturområde (Stenholm 1976). En titt i Kulturens databas, på min förfrågan, visar att många fynd tillkommit och att det nu finns totalt 15 glasringar från Lund i samlingarna, däribland ytterligare 1 gul klackring. I övrigt är de svenska fynden fåtaliga. För några år sedan presenterade Georg Haggrén ringar från Nyköping, Uppsala och Lödöse, sammanlagt 12 exemplar (Haggrén 2017).

Sigtunamaterialet har vuxit kraftigt sedan Arbmans tid och även efter Henricsons genomgång. Dels har nya fynd gjorts och dels har Anders Söderberg vid Sigtuna Museum för min räkning inventerat fyndmagasinet, för vilket jag är honom tack skyldig. Tack också till Helena Rosengren vid SHM för kompletterande uppgifter. I denna artikel kan jag redovisa hela 105 ringar vilket ställer Sigtuna i jämbredd med sydligare nordiska fyndmetropoler som Slesvig och Ribe. (Tabell 1.)

Alla glasringar kan inte betecknas som fingerringar. Ringar med en innerdiameter som uppenbarligen är för liten ens för barnfingrar har av forskningen ofta betecknats som ringpärlor. Här kallar jag dem småringar. Man har tänkt sig att de använts som pynt i håret, i halsband, påsydda på kläder eller liknande. Gränsen mellan fingerringar och småringar har satts lite olika av olika forskare men oftast varit omkring 12 mm. Enligt en sådan avgränsning är Sigtunas fingerringar 89 och småringar 13. För 3 ringar kan innermåttet inte bestämmas.

Frågorna vid undersökningen var flera. Att beskriva Sigtunamaterialet och göra det känt var givetvis grundläggande. Och med ett så pass stort antal fynd borde det vidare gå att säga något meningsfullt om kronologi och typologi både lokalt och i jämförelse med material från andra fyndorter. En materialkemisk analys var önskvärd för att nå kunskap om glasets tillverkningsrecept och därmed kanske kunna uttala något om proveniensen. Slutligen kändes det aktuellt att beröra ringarnas eventuella etnisk-kulturella aspekter.

Av de 105 Sigtunafynden kan 84 ges något slags stratigrafisk datering. De bäst dokumenterade härrör från kvarteren Trädgårdsmästaren 9-10, undersökt 1988–1990 (45 fynd varav 44 stratigrafiskt bestämbara; Wikström red. 2011) och Professorn 1, undersökt 1999–2000 (16 fynd, alla bestämbara; Wikström m. fl. red. 2021). Inräknat ytterligare några enstaka andra bestämbara fynd nämligen 2 från kvarteret Urmakaren 1 (Ros 2009; Wikström 2008a), 1 från kvarteret Humlegården 3 (Wikström red. 2008b), 1 från kvarteret Humlegården 10-11 (Folin & Douglas 1978) och 1 från kvarteret Kyrkolunden 8 (Wikström 2008e) består denna grupp av inalles 65 exemplar. Av dem är 52 fingerringar, 10 småringar och 3 omätbara. En mellangrupp utgörs av fynd från ett mindre antal opublicerade grävningar, där stratigrafin i stora drag ändå är utredd. Det gäller fynden från undersökningar i kvarteret Professorn, nämligen Professorn 2, undersökt 1995 (Wikström 2008c), Professorn 3, undersökt 1967 (Nordahl 1980) och Professorn 4, undersökt 1996 (Wikström 2008d). Gruppen består sammanlagt av 11 föremål. Alla är fingerringar. En tredje grupp utgörs av fynd från äldre grävningar där stratigrafin ofta är bristfälligt dokumenterad. Det har ändå varit möjligt att hänföra 8 av dessa fynd till lager- eller anläggningssammanhang och ge dem en viss, men rätt bred, datering. Till gruppen hör 7 fingerringar och 1 småring.

Av de 65 stratigrafiskt väldaterade ringarna kan 10 hänföras till 1000-talet, 36 till 1100-talet och 19 till 1200-talet. Tre fjärdedelar av antalet, 47 ringar, kan dateras till tiden mellan ca 1150 och ca 1250. Av de 11 ringar, utöver dessa, som har en relativt god datering hör 8 till 1100-talet och 3 till 1200-talet. (Diagram.)

Fynden härrör alla från det centrala stadsområdet. Kvarteret Trädgårdsmästaren uppvisar 45 och kvarteret Professorn 28 fynd. Dessa två kvarter var under perioden mellan 1988 och 2000 platser för omfattande, genomgående mycket fyndrika undersökningar. Övriga fynd härrör alla från närmast omgivande kvarter och gator. Inga hopade fynd eller gravfynd förekommer och föremålen får ses som tappade och som avfall. Fanns ringarna på något speciellt ställe på de tätbebyggda tomterna? En genomgång av rapporterna ger vid handen att i kvarteret Trädgårdsmästaren 9–10 är antalet ringfragment inifrån byggnader ungefär lika stort som antalet från utomhusmiljöer. Av de i sin tur i kvarteret Professorn 1 påträffade kom 4 inifrån hus, 1 från en djurhägnad och de övriga 11 från dropprum, passager och rivningstomter. Allmänt sett verkar spridningen slumpmässig. Tabell 1.

Samtliga antikvariskt kända glasringar (finger- och småringar) från Sigtuna, 105 exemplar. Id är en arbetsbeteckning i denna undersökning. I kolumnen för inre mått avser tecknet ^ ring med 12 mm inre mått eller mindre (småring, ”ringpärla”) och tecknet * ring som undersökts med SEM-EDS. Inre diameter i mm. i.u.=ingen uppgift. ej avg. = kan ej avgöras.

Av totalantalet Sigtunaringar, 105, är 39 gula, 28 gröna, 10 turkosa, 22 beige och 6 svartgrå eller svartblå. Beteckningen beige inbegriper här en skala av ljusa till mörka nyanser av glas som missfärgats på grund av vittring och vars ursprungliga kulör inte kan urskiljas.

Hos de väldaterad fynden är av de 11 från 1000-talet 6 gula, 4 gröna och 1 beige. Alla är släta. Av de 35 från 1100-talet är 12 gula, 9 gröna, varav 1 med insmält gul tråd, 6 turkosa och 8 i olika beige nyanser. Av de 19 från 1200-talet är 3 gula, 1 gulbrun, 3 gröna, 2 turkosa, 1 violett och 9 med olika beige nyanser.

Den gula färgen dominerar över den gröna under hela perioden.

Flertalet av Sigtunas glasringar har ingen särskild utsmyckning eller dekor och kan betecknats som släta. Men eftersom fynden till övervägande del utgörs av fragment så är det fullt möjligt att dekor kan ha funnits på de saknade partierna. Flera släta ringfragment har för övrigt en början till förtjockning i den ena ändan vilket innebär att de skulle kunna vara delar av klackringar. Av totalantalet, 105, är 79 släta. Av fingerringarna, således de 89 ringar som har ett innermått på 13 mm eller är mer, är 51 släta. Av småringarna, de med ett innermått på 12 mm eller mindre, är samtliga, 13, släta. (Figur 1, 2.)

Vid sidan av de släta förekommer ringar med speciellt utförande eller utsmyckning. 9 är klackringar, 5 är ringar med räfflad dekor och 4 har kontrastfärgade trådar inlagda i glasmassan. Ringar med knoppdekor är en fjärde grupp med 3 exemplar. Alla dekorerade ringar som kan dateras härrör, som framgått ovan, från 1100- och 1200-talen.

Klackringar. Ingen av de 9 klackringarna är väldaterad. Emellertid kan 3, med en relativt god stratigrafisk datering, hänföras till 1100-talet. 2 kan ges en viss datering till 1100–1200-tal och 1 till 1200–1300-tal. 3 är omöjliga att datera. Alla har klacken utförd som en oval-elliptisk platt sköld i samma gods som ringen. Klackringarna är alla gula. 2 är hela, 1 är komplett i delar och de övriga 6 är fragmentariska. (Figur 3, 4, 5.)

Ovan har noterats att de flesta ringar har D-format glasgods. Detta en följd av det arbetssätt som praktise rats vid arbete med blyglas, som har en relativt låg smältpunkt. Mästaren smälter först glasmassa i en degel. I den doppar han sedan en dorn i form av en trästav med metallspets och fångar upp glas som han sedan åter hettar upp, tänjer ut och låter ringla uppför staven tills föremålet får önskad diameter och form. Den sida av glaset som ligger mot dornet blir då platt. Metoden finns för övrigt beskriven i ett 1100-talsmanuskript, De diversis artibus, av författarnamnet Theophilus Presbyter (Hendrie 1847). Den är snarlik den som vid pärlhantverk ibland kallas veckling (efter tyska: gewickelte Perlen; Naglitsch 2020) eller vikning.

I Sigtuna dominerar D-formen helt med 90 av de 105 fynden. Godstjockleken mätt från fingersidan och ut på dessa varierar mellan 2 och 6 mm och är i genomsnitt 3,5 mm. Att mallen ibland varit svagt konisk kan på vissa fynd anas av att ringens släta insida är något vinklad. På 15 ringar är godset runt och dessa har således istället framställts genom att böja en rundstav och smälta ihop ändarna. Godset är hos dem genomsnittligt 3 mm, med andra ord är de något tunnare än D-ringarna. En ensam ring har platt, bandformig, 3 mm godsform. Av fingerringarna, det vill säga ringar som har 13 mm eller större inre diameter, har 79 D-format gods. Endast 8 har runt gods. 1 har platt gods. Av de 13 småringarna har 6 D-format och 7 runt gods. De tre med obestämd diameter har D-gods. (Figur 10.)

Ett antal Sigtunaringar, utvalda för att representera varierande utseende och bevaringsgrad, sammanlagt 15 föremål, undersöktes med svepelektronmikroskop och energidispersiv röntgenanalys (SEM-EDS). Arbetet utfördes vid Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet. Syftet var dels att observera skillnader och likheter mellan de ringar som redan okulärt och preliminärt kunde betecknas som blyglas. Dels att fastställa sammansättningen av de ringar som vittrat och vars glaskaraktär var osäker. Dels att se om det fanns exempel på andra glastyper, speciellt skogsglas. I laboratoriet bortföll 1 på grund av misstänkt kontaminering. Av de återstående 14 var 5 gula, däribland 1 klackring och 1 räfflad ring, 4 gröna, 2 turkosa och 3 beiga grumlade ringar. (Figur 11, 12.)

Hypotetiskt bedömde jag att undersökningen skulle utmynna i klara exempel både på rena blyglasringar, på blyalkaliringar och på skogsglasringar. Så blev dock inte riktigt fallet. Merparten av de 14 ringarna kunde i och för sig betecknas som blyglas i någon form. Däremot var bara 1 (Id 72) av rent blyglas, med ett blyoxidinnehåll på över 50 % och i övrigt endast av sand, dels vill säga kiseldioxid och smärre spårämnen. (För Id-nummer och korresponderande fyndnummer, se fyndlistan, tabell 1.) I 10 av de övriga ingick visserligen blyoxid, med andelar på mellan 4 och 30 %, men i disparata sammansättningar med metalloxider och alkaliska ämnen av flera skilda slag. Att ringarna tillverkats av olika blandningar av glasskrot är möjligt, rentav troligt, men knappast en tillräcklig förklaring till utfallet. Vad gäller skogsglas så kännetecknas detta definitionsmässigt av en hög andel kaliumoxid men ämnet saknades i det undersöka urvalet, bortsett från som en liten tillsats i 2 turkosa blyglasringar (Id 15 och 36). Inget exempel på skogsglas förelåg alltså.

De otillfredsställande resultaten av SEM-EDS-undersökningen har ingen enkel förklaring utan flera källkritiska problem är möjliga. Jag går inte in på dem här och redovisar heller inte undersökningen i detalj. Laborativa ansatser med andra metoder är planerade och kommer att genomföras om de kan finansieras.

Kan glasringarna vara tillverkade lokalt i Sigtuna? Manifesta spår av en glasverkstad, daterad till tiden närmast runt år 1000, fanns i kvarteret Humlegården 3. Dessa har Anders Söderberg utrett i detalj med hjälp av laborativa analyser. Flera spillbitar av blyglas och av deglar med rester av sådant glas vittnade om att där bedrivits den typ av blyglashantverk som Theophilus beskriver. Dessutom fanns där rester av ugnar (Söderberg 2008 med referenser). Glashantverk från samma tid har också påvisats i kvarteret Urmakaren 1 och fynd också därifrån har undersökts laborativt. Bland annat visade det sig att en analyserad blyglaspärla bar på en sammansättning nära svarande mot glas på ugnsväggar och deglar i kvarteret Humlegården 3. Men analyser påvisade också glas av natriumsilikattyp, påminnande om romerskt glas vilket tyder på att skrot använts vid tillverkningen (Söderberg 2021: 51–56 med referenser). Också en senare glastillverkning i Sigtuna, vid 1100-talets andra hälft och i kvarteret Trädgårdsmästaren 9–10, har arkeologiska belägg. Ett antal vecklade pärlor vilka spruckit under arbetet och kasserats, spill typiskt för glasverkstäder, påträffades där. I samma kronologiska fas fanns också lämningar av en möjlig kupolugn (Naglitsch 2020 med referenser). Även om direkta belägg saknas för lokal ringtillverkning i staden så har förutsättningarna avgjort funnits. Tekniken kräver i princip inga märkvärdiga installationer och kan därför bedrivas nära den lokala marknaden.

För en del år sedan samlade Detlef Ullrich alla tillgängliga uppgifter om fynd av fingerringar och småringar av glas. Han bedömde att de förekommit tidigast i Rusriket och mellersta Polen dit seden spritt sig med vandrande hantverkare från östra Medelhavsområdet för att därefter föras vidare ut i Europa. Fynd i England föreslog han bero på spridning genom vikingar. Med Novgorod och Kiev som undantag återfanns platser med vardera 50 fynd eller fler endast inom Tysklands, Polens och Tjeckiens nuvarande gränser. Äldsta fynd var från 900-talet och en kronologisk topp fanns omkring år 1100 (Ullrich 1989, Abb. 14, 15, Anhang III). Enligt nyare uppgifter tycks Wroclaw och Prag vara största enskilda fyndplatser med vardera i storleksordningen 400 fynd. Erfurt har ca 270 och Opole ca 120. (Siemianowska m.fl. 2019; Tomková m.fl. 2021).

Något försök till en ny totalöversikt görs inte här. Sigtunas fynd jämförs istället tentativt med tre medeltidsstäder varifrån det finns publicerade material i samma storleksordning: Ribe, Slesvig och Spandau. Både likheter och skillnader skymtar och vissa jämförelser kan göras, med många reservationer, på grund av att dokumentationen varken är enhetlig eller komplett. (Tabell 2, 3.)

Mette Søvsø publicerade de samlade fynden från Ribe, 43 fingerringar och 209 småringar. Hon bedömde okulärt att majoriteten av fingerringarna var av blyglas medan småringarna var av skogsglas. Fingerringarnas innermått satte hon till 13–22 mm. Bland dem var 14 transparent gula och 14 transparent gröna. Inga klackringar förekom men däremot 7 med inlagd tråddekor, 4 snodda och 1 med knoppdekor. Fynden var spridda över hela staden utan något klart mönster. 25 daterades till 1050–1150, 2 till 1150–1250, resten brett till 1050–1250. Av småringarna var 91 möjliga att mäta. Deras innermått var 8–12 mm. De övriga 108 bestod endast av små fragment. Småringarna härstam made från samma period som fingerringarna, men de senare förekom rikligare under periodens tidigare del. (Søvsø 2018).

Peter Steppuhn redovisade glasfynden från stadsgrävningar i Slesvig. Bland dem var 67 glasringar av vilka han betecknade 46 som fingerringar med 12–20 mm inre diameter och 21 som småringar. Bedömningarna var okulära. Alla fingerringar utom en var av blyglas: 25 var gula, 20 var gröna och 1 var grön med gul tråddekor. De tidigaste var gula. Alla ringar hade D-format gods. 3 hade klack, 1 var åttkantig och 1 torderad. De stratigrafiska dateringarna var: 1000-talet, 25 exemplar; 1100-talet, 12 exemplar och 1200-talet, 8 exemplar. Han noterade en koncentration i lagren från omkring 1100. Ringarna var inte knutna till någon speciell social miljö utan var spridda överallt. Småringarna var i sin tur helt korroderade och gick ibland inte att lyfta från fyndplatserna utan att falla sönder. Deras förekomst var störst under 1200-talet. (Steppuhn 2002).

Från undersökningarna i borgvallen i Spandau redovisade Detlef Ullrich fynd av 63 fingerringar av glas, varav 15 hela eller kompletta i delar. Laboratorieundersökningar visade att glaset i alla ringar utom 7 var starkt blyhaltigt – upp till 75 % bly. Ringarnas innermått varierade mellan 13 och 22 mm. Kronologiskt täckte fynden hela perioden 950–1200. De äldsta fynden var gula och svarta. De stratigrafiska dateringarna var: 950–1000, 3 exemplar; 1000-talet 31 exemplar; 1100–1150, 15 exemplar och 1150–1200, 14 exemplar. Vid sidan av fingerringarna gjordes i Spandau också fynd av 32 mycket dåligt bevarade småringar, tillverkade i skogsglas. Deras innermått låg i spannet 8 till 13 mm. De härrörde främst från en barngrav från 1100-talet där den döda haft ringar inte bara på fingrarna utan också som i ett band i håret. Detta gravfynd är ett ofta refererat belägg för hur småringar kan ha brukats. (Ullrich 1989.)

Med 89 fynd är Sigtuna Nordens största fyndlokal för fingerringar av glas. Av dessa har 87 bedömts som någon variant av blyglas och 2 av annat glas. Detta kontrasterar mot det sparsamma inslaget av småringar i staden, endast 13 exemplar, varav 5 bedömda som av annat glas än blyglas. Inga fynd kunde laborativt säkerställas som skogsglas. Ribe uppvisar en helt annan bild: 43 fingerringar, alla beskrivna som sannolikt av blyglas, och drygt 200 småringar, alla sannolikt av skogsglas. Slesvig, med 67 fingerringar av blyglas och 21 småringar av skogsglas, hamnar mittemellan Sigtuna och Ribe. Tidsspannet för fingerringar är detsamma för alla tre lokalerna: ca 1000–1300. I Spandau uppträder de dock redan på 900-talet. Småringarna hör i Slesvig till 1100- och 1200-talen vilket också Spandaus gör. Också Ribes småringar har en senare kronologisk tyngdpunkt än stadens fingerringar. En hög andel kalium är typiskt för skogsglasringar. Men i Sigtunas laborativt undersökta ringar är kaliumhalterna överlag låga eller försumbara. Att staden inte har några säkra skogsglasringar är förbryllande särskilt med tanke på att Haggrén visat, i och för sig utan några materialkemiska analyser, att sådana förekom i andra tidigmedeltida uppsvenska stadsmiljöer. Är dåliga bevaringsförhållanden förklaringen?

Fingerringar med klack finns med 9 exemplar i Sigtuna, således vart tionde fynd, och 3 i Slesvig, men saknas i Ribe och Spandau. Snarlika exemplar finns i Lund med 2 fynd. Klackringar är också publicerade från Novgorod där bland 237 fingerringar 38 var klackringar, alltså vart sjätte fynd. De förekom där på 1100-talet och fram till 1200-talets mitt (Koltjin 1982: 170). Klackringar fanns också i Schlesien, Prag och Jaroslavl. Om Novgorodfyndens färg har jag inga upplysningar. En klackring från Slesvig är grön men alla de andra exemplen är gula. Föreslag finns på att klackringar gjutits i form, på vilket grader eller skägg på godset kunde vara ett tecken (Arbman 1926 om ett Sigtunafynd; Stolyarova 2020: 243–244, fig. 3.17). Har det med vecklingsteknik gått att få till stånd en klack på ringen? Också veckling kan lämna grader som måste filas bort innan varan är helt färdig. Sådana ger sig till känna på några Sigtunafragment och noterades också på 1 av de 3 ringfynden i Hedeby (Steppuhn 1998).

Man kan sammanfattningsvis peka på vissa skillnader mellan de fyra fyndlokalerna. Var fjärde fingerring funnen i Spandau var grön och dekorerad med insmälta gula trådar. En av tio i Sigtuna var en gul klackring. I Novgorod var klackringar vanliga men i Ribe och Spandau saknades de. Enstaka knoppringar fanns i Sigtuna och Ribe men saknades på de andra två platserna. Är skillnaderna meningsbärande? Hur hårt kan de pressas? Fyndantalet kan tyckas relativt stort men om man betänker att det är fördelat över flera hundra år ändå starkt begränsat. Likheterna, själva glasringsmodet, är desto mer påfallande. Handlar det en modefluga? Och variationerna? Blyglas utan färgande tillsatser blir gult, men är den verkliga orsaken till att klackringarna är gula en annan? Och att trådringarna lånat sin färg av smaragder? Är de i stället de fattigas drift med makthavarnas smak för guld och glitter? Och de vidunderliga knoppringarna, är de en punkig protest mot tidens smakpoliser? Om det inte vore för Walther von der Vogelweide skulle det för övrigt kunna gå att argumentera för att det helt enkelt handlar om leksaker.

Hur mycket man än – som jag gjort här – räknar, mäter och beskriver artefakter är data inte självförklarande. Glasringarna är lämningar efter människor som brukat dem och för vilka de haft betydelse. Frågan är vilka dessa människor var. Inom historisk arkeologi tillhör glasringar kategorin vardagsföremål som inte satt några utpräglade avtryck i annaler, krönikor, testamenten eller donationer. En hjälp i tolkningen är de recept och anvisningar som bevarats varav ett nämnts ovan. Och ännu mer den festliga trubadurstrofen, citerad i inledningen, som ställer modet i blixtbelysning.

Att glasringar sedan länge och allmänt förknippats med slaver är dels på av grund att fynd från slaviska bosättningsområden helt dominerat dels att ringprydnader rent allmänt tillhört slavisk dräkt- och smyckeskultur. Steppuhn underströk att Slesvigs förhållandevis rika fyndmaterial kom från en stad vid den nordvästra gränsen till de av slaver dominerade områdena (Steppuhn 2002). Och Spandau låg i sin tur i ett etniskt blandat gränsland, där tyska och slaviska furstar stred om herraväldet. Hur kan då det stora antalet fynd i det jylländska Ribe, och ännu mer i det från känd slavisk bosättning mycket avlägsna Sigtuna, tolkas? Alla forskare som skrivit om glasringar har visserligen varit bekanta med Arbmans arbete från 1942 men när nu Sigtunafynden inte längre kan betraktas som strödda, utan visar sig vara relativt omfattande, förändras bilden. Hade Sigtuna en slavisk befolkning, där kvinnorna bar glasringar? Eller var det frågan om främmande besökare, som Haggrén tolkade fynden i svenska städer? Han ville se glasringar, speciellt småringar, som bärare av etnicitet och som spår av slaviska barn (Haggrén 2017).

Att smycken och dräktdetaljer kan ha utpräglad stamkaraktär är allmänt erkänt och det räcker att som exempel nämna vikingatidens skandinaviska ovala spännbucklor. Att vardagsföremål i sin tur kan ha en etnisk symbolik, till och med starkare än exklusivare varor, har hävdats av vissa forskare. ”Säkra tecken på närvaron av främmande folk är enkla smycken, hushållskeramik och kammar” kan det heta (Roslund 2012: 302). Detta är en principfråga som på senare år diskuterats mycket inom arkeologin. Den ska inte utvecklas här utan det räcker med att påpeka att många forskare haft en mer nyanserad uppfattning. Utifrån Ribematerialet ifrågasatte t.ex. Søvsø att glasringar skulle markera etnicitet och därmed kunna betecknas som slaviska. Hon tog upp ett analogt exempel, så kallade vendiska knivslidesbeslag, en fyndgrupp som länge ansetts som typiskt slavisk, men där på senare år ett stort antal nyfynd gjorts som med fört att bedömningen måste omprövas. Beslagen var snarare ett av slavisk kultur inspirerat mode, utbrett från olika verkstadsplatser, där föremålen kopierades.

Nyligen publicerade jag själv alla nordiska fynd av volhyniska sländtrissor med Sigtuna som den i särklass största fyndlokalen. Detta är en typ av föremål som har ett bergsäkert ursprung från en viss plats i Kiev Rus. Jag tolkade dem som populära och praktiska importvaror, säkert med en speciell kulturell aura, men avgjort inte som tecken på ukrainska trälinnor eller något i den stilen (Edberg 2025). Detta betyder inte att jag förnekar närvaron av främlingar i Sigtuna utan att jag betvivlar de enkla sambanden. Enligt samma linjer ser jag Sigtunas glasringar som ett exempel på ett smyckemode med ett diffust men varierat ursprung, vars äldsta europeiska rötter kanske får sökas i Schlesien med fynd från 900-talets mitt, sedan vida spritt och mer eller mindre populärt hos människor i många europeiska urbana miljöer. Ett separat och parallellt inflytande från England – genom vikingar eller inte – verkar också möjligt speciellt som att det där på flera platser finns belägg för blyglashantverk (t.ex. Bailey 2009).

Artikeln redovisar 105 glasringar, funna i Sigtuna, ett betydande antal även i ett europeiskt sammanhang. Av dessa är 89 fingerringar. Från att staden tidigare endast har varit känd för att förekomma i denna fyndkategoris periferi kan den nu betraktas som en del av själva utbredningsområdet. De äldsta Sigtunafynden dateras stratigrafiskt till 1000-talets mitt. De flesta är från 1100-talet men fynd finns också från 1200-talet. Laborativa undersökningar av ett urval ringar tyder på att de övervägande består av blyglas och blyalkaliglas. Inga småringar (ringpärlor) av skogsglas kunde särskiljas. Sammansättningen behöver dock studeras ytterligare. De undersökta fynden kan vara importerade även om förutsättningar att tillverka dem funnits också i Sigtuna. En vanlig uppfattning bland forskare är att glasringar brukats endast av etniska slaver. Den relativt rikliga förekomsten i Sigtuna spräcker en sådan tolkningsram och ger argument för att det är frågan om modeföremål, spridda över Europa, med små variationer i färg och design.

Anm. Figur 5 och 10 foto SHM. Övriga foton Sigtuna Museum. Laborativa analyser bekostade med ett välvilligt anslag från Hiertastiftelsen.