Det bohuslänska storbackefiskets äldre historia kan sökas i en geografi som sträcker sig från Sotenäset till Tjörns sydspets. Tre öar – Skaftö, Orust och Tjörn med omgivande skärgårdar – utgjorde den egentliga storfiskebygden där storbackefisket både kom att utvecklas och avvecklas (Dalén 1941:195; Hasslöf 1949:68; 80; Fjellsson & Hansson 2007; Johansson 2016:213–244).

På ett generellt plan kan storbackefisket kännetecknas dels av en materiell kultur med kraftigt dimensionerade båtar och redskap för att klara de krävande förhållandena på Nordsjön och Nordatlanten, dels en omfattande geografisk rörelse över havet. Var och när detta fiske tog sin början är oklart. En obruten linje med bohuslänskt storsjöfiske kan dock följas från 1600-talet fram till 1992 (Hasslöf 1949:55–80; Pettersson 1953:189; Fjellsson & Hansson 2007; Johansson 2016).

Under storsillens bortavaro från den bohuslänska skärgården kom storbackefisket att bli basnäring. Storbackefisket var uppdelat på flera fiskeresor under året. Insatserna och riskerna var stora, men slog fisket väl ut kunde en betydande del av årets intäkter säkras. På jakt efter nya fiskeplatser sökte sig bohuslänska fiskare allt längre ut till havs. Rörelserna gick utefter Norska rännan och Nordsjöns bankar. Efter hand söker sig fiskarna allt längre västerut, inte sällan mot Shetlandsöarna. När motoriseringen slår igenom sätts kursen mot farvattnen kring Hebriderna, St. Kilda och Rockall. Tidiga långväga fiskeexpeditioner följde den norska kusten, ända till Finnmarken och Ishavet (VFF 1927:58–70; Hasslöf 1987[1939]:8–11; Hasslöf 1949:69–72).

Att fiska på Nordatlanten under snabbt skiftande väderförhållanden, med stark strömsättning och med enkel navigationsutrustning krävde sin besättning. Storbackornas krokar skulle agnas, sättas ut, dras och fångsten skulle hanteras. Detta arbete utfördes dagligen av fiskelaget, och pågick under flera veckor i sträck. Genom storbackefisket utkristalliseras en tydlig yrkesspecialisering och en yrkesidentitet. Havsfiskets organisering, fördelningen av fångsten men också matordningen ombord bär tydligt vittnesbörd om båt och fiskelagens särpräglade tradition och sammansättning (Hasslöf 1949:81–93; Fjellsson & Hansson 2007). De många momenten i detta fiske – från förberedelser till beredningen av fångsten – förblev länge en familjeangelägenhet.

Båten är en av mänsklighetens mest innovativa och komplexa skapelser (Adams 2001; Flatman 2003; Ford m.fl. 2020). Som flytande artefakt har den en sammanlänkande funktion genom att bära människor, gods och idéer över vida farvatten. Även båtar som numera är försvunna kan leva vidare i minnet och berättelser och har därmed sträckt ut sig i tiden (Arnshav 2020:67).

I det äldre storbackefisket utkristalliseras två huvudtyper av storbackebåtar – bankskutor och sjöbåtar. I den tidigare forskningen är det främst båtarnas konstruktionsdetaljer och segelegenskaper som uppmärksammats (Hasslöf 1987[1939]). Bankskutorna var svårmanövrerade och låg förankrade som moderskepp under fisket, och kom därför att kallas liggare. Själva fisket sköttes från två lillebåtar – en större med sex man ombord och en mindre med fyra (GMA 1758:2; 1759:2; 3968:2; Kjellberg 1932:243; Hasslöf 1987[1939]:38). Under mitten av 1850 talet sker en förändring när de något mindre, men mer lättmanövrerade sjöbåtarna trängde undan bankskutorna.

Från sjöbåten kunde storbackorna seglas ut, men redskapen drogs fortsatt från en lillebåt (Hasslöf 1987[1939]:38). En förändring som bidrog till ett säkrare fiske var att moderskeppet inte längre låg förankrade utan var i rörelse ute på fiskeplatsen. Denna praktik kallades att besegla lillebåten (Göteborgs och Bohusläns Hushållnings-Säll-skaps Qvartalsskrift April 1868:58; Johansson 2016:58–60). Nästa stora skifte sker under 1800 talets sista decennier genom inköpen av engelska kuttrar till Bohuslän. Fartygstypen hade tidigare använts som seglande trålbogserare på Nordsjön. Genom sina goda seglings och sjöegenskaper, i kombination med god lastkapacitet, etablerades kuttrarna som ändamålsenliga och uppskattade storbackebåtar. Även fortsättningsvis ingick lillebåten som en integrerad del i fisket (Bornmalm & Lagerqvist 2019:64–67).

I noteringar framhålls att lillebåtarna byggdes av båtbyggare på Orust, men att de även kunde beställas i Norge (GMA 3674; GMA 3953:1). Ett välkänt norskt exempel på en lillebåt är den från Søgne, vilken finns på Norsk Maritimt Museum i Oslo (NSM 08813; jfr NSM 08824; Göthesen 1977:2930). Denna farkost har stora likheter med bohuslänska kågar och lillebåtar.

Båttypen med den karaktäristiska runda och breda formen, med för och akterstäv togs fram ur ett behov. I detta fall skulle lillebåten – på en och samma gång – vara stabil, sjösäker och lastdryg. Det var viktigt att den inte blev för stor och tung eftersom den skulle framföras med åror och halas ombord på moderskeppet. Påfrestningarna och slitaget var omfattande på dessa små farkoster, och vi får kanske räkna med att livslängden och brukningstiden blev därefter. Från fotomaterialet blir vi varse att lillebåtarna var mörka, troligtvis nästan svarta efter att de strukits med tjära. I för och akter försågs båtarna med ringbultar, som användes när de skulle hissas ombord på moderskeppet (GMA 3953:1).

Det bohuslänska storbackefisket kantades av uppbrott, återkomst och en kontinuerlig cirkulation i en allt vidare geografi. Förberedelserna inför och avskeden i samband med de långa fiskeresorna var förenade med tabun och ritualer, i syfte att avvärja olyckor och säkerställa god fångst. Fiskeläget, skärgårdsrum-met och resan ut till fiskeplatserna kan förstås som övergångszoner, där största försiktighet krävdes och där allt måste ske efter en särskild fastställd ordning. Under vandringen genom fiskeläget till båten skulle fiskaren undvika möten med svarta katter och vissa kvinnor, eftersom dessa ansågs medföra otur och kunde påverka fisket negativt (GMA 598; GMA 616; GMA 2149:11; GMA 9703). Vid utseglingen från fiskeläget följdes en särskild rutt där vissa passager undveks. Detta för att resan skulle bli lyckosam. Dessutom ankom det samtliga i fiskelaget att ha med sig alla sina persedlar, redskap och föremål ombord vid avresan. En påbörjad fiskeresa fick aldrig avbrytas för att återvända och hämta kvarglömda ting (VFF 1254:1–2).

Avskeden kan speglas i när kuttern LL 320 Verdandi lämnade Mollösund sommaren 1905 för att gå till Shetland för att fiska långa. Då var anhöriga med ombord under utseglingen för att sedan ta avsked, kliva i småbåtar och återvända till fiskeläget (SVF 1964–12–15).

Restiden till fiskeplatserna varierade, och det var sällan fråga om några raka kurser; färden måste anpassas till rådande väder och vindförhållanden. Utöver detta beaktade fiskelagen en rad andra faktorer, vilka kan framstå som förunderliga idag. I äldre tider var fisket omgärdat av traditioner, seder, bruk och vidske pelse, vilket lämnat tydliga avtryck i det bevarade folkminnesmaterialet (SMG 154:4; SMG 235:13; SMG 235:14; SMG 235:16).

Resan ut till fiskeplatserna företog lillebåten inte på egen köl, utan stod inaktiv och fastsurrad på moderskeppets däck. På bankskutorna transporterades vanligen två lillebåtar. Den större av dessa två hade sin plats på styrbordssidan, den mindre på babordssidan och båda stod med slagsida inåt (GMA 3968:2–3). Ombord på sjöbåtar och kuttrar placerades den enda ombordvarande lillebåten i de flesta fall på babordssidan. Placeringen berodde på att kuttrarna hade en särskild öppning i brädgången, där lillebåten kunde föras in och ut.

Om lillebåten legat på land före den stundande fiskeresan sjösattes den för att bli tät. De specialanpassade redskapen och utrustningen plockades ut från sjöbodar, sågs över och lastades ombord i fiskebåten. Eftersom lillebåten tog upp plats på däck var den lämplig att använda som stuvutrymme.

Efter att fiskelaget identifierat fördelaktigt djup och bottenförhållanden med hjälp av lod kunde de agnade storbackorna sättas ut. Lodet fungerade som ett centralt navigationsredskap ombord och kan förstås som en förlängning av den mänskliga kroppen (jfr MerleauPonty 2023). Detta redskap möjliggjorde en sensorisk förlängning, där information om bottenförhållanden överfördes direkt till fiskaren och därmed styrde vart redskapen kom att sättas ut.

När tiden var inne för att dra storbackorna frigjordes lillebåten från sina surrningar, sattes i sjön och blev en aktiv part i fisket. Att vistas ombord i lillebåten handlar inte bara om ett ombordvarande, utan även om en samvaro. Båtens fysiska begränsningar belyser det trånga handlingsutrymmet ombord. Här skulle fiskare, fångst, redskap och föremål bringas samman på en liten yta. Den lilla båtens exponering på öppet hav synliggör inte bara människans begränsade handlingsutrymme ombord utan speglar även hennes litenhet, sett till det stora havet.

Storbackefisket handlar även om skilda kroppsliga rörelser och tekniker, vilka anpassades till olika typer av redskap, föremål och arbetsmoment. Lodet och lodandet har nämnts ovan. Även dragandet av storbackan, hissning av segel, ombordförande av lillebåt, agnandet av krokar, rinkandet av backor, hantering av fångsten, rodd och många andra praktiker speglar momenten som ingick i det dagliga arbetet. Dessa aktiviteter kräver både motorisk skicklighet och erfarenhetsbaserad kunskap och utgör därmed centrala komponenter i den maritima kulturen och fisket.

Kommunikationen inom fiskelaget präglades av kroppsliga signaler, särskilt med tanke på att vinden, havet och båtens ljud många gånger omöjliggjorde samtal. Det fanns troligen skillnader mellan olika fiskelag, men det förefaller ändå som om det äldre storbackefisket var en fåordig och lågmäld verksamhet. Denna tystnad var kopplad till tabun och folkliga föreställningar: ”Miste man storbackan och måste dragga efter den, fick ingen yttra ett ord”; ”Sjung inte, när du kastar [när backan läggs ut i havet, min kommentar], ty då får du gråta, när du drar” (GMA 598; GMA 616; Kjellberg 1932:239). Vid sviktande fångst fanns det andra praktiker att ta till, som att hugga med stora fläckeknivar i luften runt relingen och därmed försöka driva iväg onda och osynliga makter som tagit sig ombord (CGB 247).

Museimannen Sven T. Kjellberg har dokumenterat en specifik religiös praktik kring lillebåten, som förekom bland fiskare från Mollösund: ”Då man kommit fram till fiskebanken och lillebåten är färdig att sättas i sjön, faller alla på knä på däcket och hålla de knäppta händerna för ansiktet” (Kjellberg 1932:239). Sådana handlingar vittnar om koppling mellan religiösa handlingar, bön och den profana maritima materiella kulturen. Handlingarna och orden skulle avhjälpa faror och oväntade händelser i det kommande arbetet. Söndagarna var arbetsfria ombord och ägnades åt andaktsstund, måltider och vila (VFF 1928:14). Det är intressant att notera hur folkliga föreställningar med tabun, noaord och folktrons väsen existerade parallellt med kristna föreställningar och praktiker. Detta var ett uttryck för den komplexa dynamik som präglade den maritima kulturen.

Hur lillebåtarna användes och fisket bedrevs skilde sig marginellt åt mellan fiskelag och fiskelägen. Arbetet kan på detaljnivå följas genom frågelistsvar, foton och annat minnesmaterial. Under sjöbåtarna och kuttrarnas tid kan en rekonstruktion av arbetsmomenten ombord se ut på följande sätt. Iförda oljekläder, halevattar (vantar med dubbla tummar) och sjöstövlar gick fyra fiskare ur besättningen ombord i lillebåten. Fiskarna rodde sedan ut till backelänken som var utmärkt med en svansare (vakare). Denna lyftes ombord i lillebåten och togs isär. Piptunnan stuvades undan på babordssidan, och den dithörande stången, vilken var försedd med en flagga eller ett risknippe på toppen restes invid vinschen. Under fisket fungerade detta arrangemang som referenspunkt för att beseglaren inte skulle tappa den visuella kontakten med lillebåten.

Storbackelinan löpte över en backerulle i fören och fördes in i båten med hjälp av en handdriven vinsch. I fören, på babordssidans tvärtoft fanns en man stationerad. Han lyfte in långorna efter hand som linan kom in över rullen. Om det var stor fisk på kroken användes en kläpp (huggkrok) för att få den ombord. Fisken placeras i en träränna som löper akteröver till fiskröet, den fiskbinge som är uppbyggd mellan två tofter. På andra toften på styrbords sida var handvinschen placerad. Att sköta denna uppgift var det tyngsta jobbet ombord. Man bytte därför arbetsuppgifter vid behov. Den tredje fiskaren stod i fiskröet, som kunde rymma ungefär ett ton fisk. Där strupskars fångsten. På aktertoften satt en fjärde fiskare och rinkade upp backelinan i backetråg.

Under pågående fiske kunde backelinan springa av. För att söka den förlorade linan nere i djupet fick man stryka efter den. Det gick till så att man gjorde klar en strykedragg, som också kallades saknedragg. Årorna bemannades och draggen bogserades för att försöka få tag i den förlorade storbackan. Även här träder yrkesspecialiseringen in, inte minst att kunna känna små förändringar genom linan och strykedraggen på botten. Detta är ett exempel på en lång rad föremål som specialanpassats för att användas i fisket (Haneson & Rencke 1923:141–166). Om detta misslyckades fick man ro till den andra svansaren och börja dra backan därifrån. När lillbåten behövde tömmas på fångst och indragna backelinor signalerade man från lillebåten genom att vinka med en stång eller åra. När hälften av backorna var upptagna skedde ofta ett skifte mellan lillebåten och moderskeppets besättning. Om sjögången tilltog måste lillebåtens besättning ta till årorna för att hålla upp båten mot vågorna. Risken var annars att en tungt lastad lillebåt skulle vattenfylldas eller kantra. Under fiskeresan fick lillebåten inte rengöras. En rengjord lillebåt betydde att det var slut med fiskelyckan. Efter att backorna var dragna bordades moderskeppet och fisken kastades upp på däck. Någon varsam hantering av fångsten var det sällan tal om (GMA 2149; GMA 2797; VFF 1762 m.fl.; Kjellberg 1932:243–244; IODA 167; Träbiten 1973:16–17; Fjellsson & Hansson 2007; 90–94; Gullman 2009:14).

Lillebåtarna var i ständig rörelse på öppet hav och det saknades oftast referenspunkter iland. Mitt i denna rörliga, vattenomgivna geografi fanns det ibland behov av ett stillastående. Inte minst när man skulle stryka efter förlorade backor. Att hålla lillebåten still över grund med hjälp av årorna kallades att andöva.

Döden träder fram som ett ständigt närvarande inslag i den maritima kulturen. Storbackefisket utgjorde i detta avseende inget undantag; snarare kan verksamheten betraktas som särskilt riskexponerad. Genom kyrkböcker, fiskeriintendenternas rapporter, muntliga berättelser och minnesmaterial synliggörs de återkommande drunkningsolyckorna.

Arbetsförhållandena till havs var förenade med betydande risker. Brottsjöar kunde få lillebåtar – ofta tungt lastade med redskap, fångst och besättning – att kapsejsa (Wadstena Läns Tidning 18810716). Om undsättning från beseglaren inte kunde ske skyndsamt innebar detta i många fall att besättningen omkom. Därutöver kunde plötsliga väderomslag, såsom storm eller dimma, leda till att lillebåtar skildes från moderskeppet.

I de fall en lillebåt drev bort från de uppankrade bankskutorna var överlevnaden beroende av att man antingen mötte ett annat fartyg eller lyckades nå land (Göteborgs och Bohusläns HushållningsSällskaps Qvartalsskrift April 1868:58). I källmaterialet förekommer även uppgifter om att valar orsakat skador på och i vissa fall krossat bohuslänska lillebåtar (Skärgården 1897–07–27; Skärgår den 1897–08–17; GHT 1953–8–8). Eftersom fiskelaget oftast var sammansatt av familjemedlemmar och nära släktingar kunde en förlisning få långtgående konsekvenser. En enskild olycka kunde utplåna flera generationer av manliga släkt och familjemedlemmar, vilket påverkade hushållens försörjningsförmåga och satte mentala spår och sår som levde vidare över generationer. Det är emellertid angeläget att nyansera framställningen av lillebåten, så den inte enbart förstås som en dödsbringande materialitet. Båten kunde även rädda liv och kunde således användas som livbåt i en nödsituation (GHT 1893-12-05; IODA 167; Gullman 2009:49).

En längre tids vistelse till havs, präglad av fysiskt krävande arbete och sömnbrist, förefaller påverka människan på djupgående sätt. Havsviddernas ödslighet utövade en stark dragningskraft på vissa individer, medan den hos andra framkallade rädsla och existentiell oro. I folkminnesmaterialet uppmärksammas havets farlighet, människans kontinuerliga kraftmätning mot elementen samt den osäkerhet som omgav fisket och möten med övernaturliga väsen. Dessa narrativ kan tolkas som uttryck för en form av maritim risk-hantering, där faror och hot gjordes begripliga och hanterbara genom rituella praktiker och initiationsriter (Alexandersson 2018).

Folkminnesmaterialet lämnar förklaringar till det oförklarliga. De drunknade är i rörelse och lämnade inte de levande i fred. Föreställningen fanns om att de som blivit borta på havet skulle återkomma till de bohuslänska fiskelägena. Detta kunde ta sig uttryck i att det bankades i husväggar och fördes ett herrans liv nattetid. Inte sällan återvände de drunknade till de levandes värld och visade sig iförda oljekläder och sjöstövlar, med vattnet drypande omkring sig (Bergstrand 1962:88). Sorgen, rädslan, oron, faran, varslen och ödestron var djupt förankrade i den maritima kulturen.

De döda från förlista lillebåtar låg inte stilla i sin våta grav, och deras rörelser kan uppfattas som både vertikala och horisontella. Liken sjunker, men förs vidare med strömmar. Oron och väntan i fiskelägena tar sig uttryck i känslomässiga och fysiska rörelser. Konstverk visar hur fiskelägenas invånare kunde stiga upp på bergshöjderna för att blicka ut mot horisonten i väntan på fångstmännens hemkomst (CGB 005). Vem skulle bli kvar därute den här gången?

Med seglande båt och på hemresa med färsk fisk ombord kunde ett stiltjebälte riskera att förstöra fångsten och därmed äventyra förtjänsten.

För att undvika förruttnelse fanns det en kraftansträngande lösning att ta till. Lillebåten sjösattes och bemannades med roddare. En tross lades ut mellan båtarna och den lilla båten fick således bogsera den stora. En extrem sträckrodd genomfördes i juni 1886. Då bogserades den fullastade sjöbåten Carl XV av sin lillebåt från Hirtshals till Mollösund (Hasslöf 1987[1939]:43). Även i andra situationer kunde lillebåten användas som bogserare. Marinmålaren Jacob Hägg har på en akvarell fångat en lillebåt som bogserar en sjöbåt i stiltje utanför sjömärket Sälö båk (Hägg 2003:94).

Vid återkomsten till fiskeläget kunde lillebåten omgående tas i bruk. Den fisklever som hade tillvaratagits under fiskeresan och förvarats i tunnor lastades ombord och transporterades till en närbelägen holme, där transjudningen genomfördes (Hasslöf 1949:382). Även inom långaberedningen hade lillebåtarna en funktion.

I och med fiskeflottans motorisering under det tidiga 1900talet reducerades restiderna till fiskeplatserna, samtidigt som maskinkraft möjliggjorde ett mekaniskt dragande av storbackorna (Gullman 2009:52–58). Den teknologiska utvecklingen medförde att lillebåten förlorade sin funktion, vilket i sin tur bidrog till en minskning av riskfyllda arbetsmoment. Även fångsthanteringen rationaliserades och kvaliteten på fisken förbättrades, eftersom behovet av att överföra fisken från lillebåt till moderfartyg upphörde. Trots dessa förändringar kvarstod emellertid traditionen med fiske från lillebåtar och seglande storbackebåtar under en övergångsperiod.

Hur kan då rörelseriktningarna förstås efter brukningstidens slut inom havsfisket? När lillbåtarna upphörde att användas avtog deras aktiva mobilitet, men den upphörde inte helt. Om en lillbåt togs upp på land och lämnades utan underhåll inleddes en materiell nedbrytningsprocess: träet torkade, sprack och förlorade gradvis sin funktionalitet, tills båten slutligen blev obrukbar. Om den i stället blev kvar i vattnet kunde den sjunka, driva i väg eller brytas sönder av isens eller vågornas krafter.

Vi får räkna med att andra former av avslutande praktiker förekom. Som med andra uttjänta båtar kunde en lillebåt medvetet sänkas, huggas upp eller brännas. Om delar av trämaterialet från båten ansågs brukbart togs detta tillvara. I vissa fall – som i det norska exemplet ovan – omvandlades den till museiföremål och införlivades i ett kulturarvssammanhang, vilket innebar en förskjutning från bruksföremål till historiskt föremål.

Det är nog rimligt att anta att åtminstone någon lillbåt i dag vilar nedsjunken i de bohuslänska bottenlerorna, bevarad genom sedimentens konserverande egenskaper och potentiellt tillgänglig för framtida marinarkeologiska undersökningar. I samband med de arkeologiska undersökningarna av Masthamnen i Göteborg återfanns en kåg eller lillebåtsliknande farkost (vrak nr 8: https://arkeologerna.com/bloggar/arkeologiigoteborg/flervrakigamlamasthamnen/).

I Föreningen Allmogebåtars museum på Bassholmen står en sista bevarad bohuslänsk lillebåt. Artefaktens proveniens är inte helt klarlagd, men enligt uppgift ska den ha använts ombord på en kutter från Mollösund. Att just denna lillebåt är bevarad verkar bero på att den togs ur bruk direkt efter sin första resa. Den ansågs för stor (19 fot) och blev därmed för svår att hantera. Istället kom båten att användas i långaberedningen i Mollösund. Föreningen Mollösund tog emot båten som gåva och den placerades på en pir i Mollösunds hamn. 1976 kom den till Bassholmen (Träbiten 17 1977:17; Träbiten 41 1983:8–9; Träbiten 100 1998:21). Troligen är det denna lillebåt som fotograferats av Göteborgs museum under dokumentationsarbete i Mollösund 1928 och 1938 (GHMD:1513; GHMD:6397; GHMD:6399).

Brukningstiden för denna lillebåt har således sträckt ut sig i tiden och blev på ett sätt storbackefisket trogen, eftersom den ända fram till 1950-talet användes i beredningen. Lastad med långor bogserades den mellan Mollösund och Mollön (Träbiten 1983 41:9). Som museibåt har den fått bära en omfattande historia; den om lillebåtarna och storbackefisket.

Trots att lillebåtarna är borta har de ändå erhållit ett formellt skydd. Sedan 2021 finns nordiska klinkbåtstraditioner på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Det handlar således om minnen, berättelser, traditioner och mentala företeelser kopplade till klinkbyggda båtar (https://ich.unesco. org/en/RL/nordicclinkerboattraditions01686).

Museidokumentationen av lillebåtar inleddes i nära anslutning till att deras aktiva period som fiskebåtar var slut. I denna process genomgick båttypen en omvandling från bruksföremål till en dokumenterad kulturhistorisk kategori föremål som blir materialiserad i text och bild. Kunskapen kan därefter sägas ha lagts till rätta i arkiven. Beskrivningar av ting i text får ”oss att se något: ett föremål, en gestalt, en handling, ett landskap, en utsikt eller vad det nu kan vara”, menar litteraturvetaren Sara Danius (Danius 2013:343). Fältanteckningar, ofta hastigt nedtecknade omarbetades i efterhand till formaliserade arkivhandlingar. Lillebåten som var hotad att försvinna kom att räddas undan en befarad kunskapsförlust. Vid sidan av insamlade föremål, fotodokumentation och upprättandet av folkminnesmaterial finns detaljerade uppmätningsritningar och skisser av lillebåtar vilka kan bidra till möjligheter att undersöka båttypens konstruktion (GMA:1728; GMA:3469).

Ett annat exempel på lillebåtens efterliv och dess rörelser i tid och rum är modeller. Sjöbåtar och engelska kuttrar har länge varit populära som modellbåtar och är väl representerade både i museisammanhang och hos privatpersoner. Vid flera tillfällen har modeller av dessa fartyg inkluderat en lillebåt placerad på däck. I Sjöfartsmuseet Akvariets samlingar finns ett diorama som utformats för att illustrera storbackefisket och förmedla hur en lillebåt användes. Denna modell ingick fram till 2010 i museets fiskehistoriska utställning och har därefter varit utlånad (SMG:33389). Modellerna kan ses som materialiserade minnesarbeten och kan verka som ett materiellt vittnesmål i framtiden. Även modellerna har sina egna rörelser som går från tillverkaren, via museimagasinet till utställningar. Generellt sett kan en båtmodell visa en rörelse från något stort (båten/skeppet i full storlek) till en miniatyr (modell). Genom modellen blir lillebåten bevarad för framtiden, i en mindre skala. Modellen kan fungera som en mötesplats, en beröringspunkt där berättelser och minnen traderas och väcks till liv (Eriksen 2025).