Växjö socken var fram till 1891 uppdelad mellan Konga och Kinnevalds härader. I Kinnevaldsdelen vid östra stranden av Norra Bergundasjön låg den nu försvunna byn Bäckaslöv. Det var en stor by som omfattade sju gårdar vid 1500-talets början. Förutom dess storlek talar också ett gravfält av sen järnålderstyp för att bebyggelsen är av hög ålder (Larsson 1979 s. 22, 31). Byn donerades 1652 av drottning Kristina till Växjö stad och avhystes helt och hållet. Idag är Bäckaslöv namnet på en nybyggd stadsdel i Växjö.

Det är ingen tvekan om att Bäckaslöv är ett -löv-namn av gammal typ. Äldre belägg är följande:

Äldsta avskriftsbelägget utan s avviker och kan inte läggas till grund för tolkningen. Jag utgår i stället från fsv. Bækkisløf. Motsvarande former finns i äldsta originalbelägg 1540 samt dessutom i oberoende källor 1598 och 1642. Om Bäckiaslöf se nedan.

Jöran Sahlgren (1963 s. 175 ff.) var den som först föreslog att Eslöv (Esløff 1424 LÄU 3 s. 37) har sitt ursprung i ett fda. *Æsislef med genitiv av mansnamnet Æsir som antagen förled. Detta personnamns betydelse anger han som ’åsbon’ med möjlig syftning på en ås vid byn. Sahlgrens tolkning övertogs av Göran Hallberg i något modifierad form eftersom han i första hand räknar med att förleden är en inbyggarbeteckning (SkO A 7 s. 121 f.):

Lennart Elmevik (1968 s. 181 f.) vill i första hand tolka namnet Kvänslöv (qwänissleff 1437 16/1 Eknaholm B 15 f. 169r avskr.), Angelstads o. Ljungby snr, Sunnerbo hd, Småland, som genitiv av ett sjönamn *Kvæþnir ’den dyiga, sumpiga’, men öppnar även, med hänvisning till Sahlgrens förklaring av Eslöv, för möjligheten av »en inkolentbeteckning *kvæþnir ’sumpmarksbo’ el. dyl.». Den senare förklaringen är mer tilltalande än den förra, inte minst därför att det mig veterligt inte finns några andra exempel på att sjönamn utgör förled i -löv-namn.

Elmevik (1979 s. 83) anför ytterligare ett par möjliga exempel på samma förledstyp. Önneslöv (Ønæslef 1231 Vjb s. 28), Bonderups sn, Torna hd, menar han skulle kunna innehålla en inbyggarbeteckning fda. *øthnir ’ödemarksbo’, vilket betvivlas utan motivering av Hallberg (SkO A 19 s. 61). Möjligen kan det i stället vara fråga om ett fda. ønir ’öbo’ med syftning på ett antal markerade höjder i närheten av byn. Ordet ö kan ju även syfta på framträdande upphöjningar på land. Namnet har tidigare tolkats med ett mansnamn *Ønir (Søndergaard 1972 s. 125, SkO A 19 s. 61). Elmevik tänker sig vidare att Højslev (Hoghæslef 1231 Vjb s. 2), by och sn, Fjends hd, Jylland, kan ha ett *høghir ’högbo’ som förled. Namnet har tidigare tolkats med ett obelagt mansnamn *Høghir (Søndergaard 1972 s. 81, 151).

Det ligger nära till hands att tolka Bäckaslöv på motsvarande sätt som Eslöv, alltså med gen. av en inbyggarbeteckning *bækkir ’någon som bor vid en bäck, bäckbo’ som förled. Det finns en bäck som mynnar i Norra Bergundasjön strax norr om järnåldersgravfältet. Jag har tidigare (Fridell 1992 s. 40) tolkat förleden i namnet Bäckaryd (bækkiarydh 1375 10/11 Sunnerbo häradsting SRAp), Hamneda sn, Sunnerbo hd, Småland, som »gen. av en inbyggarbeteckning fsv. *bækkiar ’bäckbor’, alternativt gen. av själva bynamnet Bäck (i bæk 1430 1/4 Hamneda SRAp). Detta är en by i Kånna sn omedelbart på andra sidan Lagaån endast 1 km öster om Bäckaryd.» I det sammanhanget betyder bäckbor alltså ’inbyggare i byn Bäck’, men formellt är det samma bildning – nom. sg. *bækkir, gen. sg. *bækkis, nom. pl. *bækkiar, gen. pl. *bækkia – som i Bäckaslöv. Formen Beckiaslöff 1545 jb kan förklaras genom påverkan från paradigmets pluralis.

Ytterligare ett skånskt namn som skulle kunna tolkas på motsvarande sätt är Brönneslöv (bruneslef o. 1145 NecrL s. 5; nu Kristineberg), Borlunda sn, Frosta hd. Förleden kan vara genitiv av *brynir ’brynbo, randbo’, en avledning till brun ’bryn’ med tanke på byns läge vid randen av den kraftigt nedskurna Bråån. Man får då anta att u i äldsta belägg står för y. Skrivningar med y-vokal tar senare helt över under medeltiden fram till 1500-talet då man börjar stava med ö. Namnet uttalas Brönnsle med slutet ö. Bent Søndergaard (1972 s. 49; även Göran Hallberg i SkO A 4 s. 26 f.) tolkar förleden som genitiv av ett okänt mansnamn *Brundir eller *Brunnir.

Ännu ett möjligt namn av samma typ är Enslöv (Eneslef 1299 LDLV s. 223), by och sn, Tönnersjö hd, Halland, där förleden kan vara genitiv av *enir ’inbyggare vid vägmötet, enet’ med tanke på att en gammal väg från Simlångsdalen här möter Nissastigen. Längs vägen från Simlångsdalen finns bebyggelserna Hallavad och Djupavad, vilka tyder på att det är en gammal färdväg. Ett lika möjligt alternativ är dock genitiv singularis av själva ordet ene ’vägmöte’. Namnet har tidigare tolkats som innehållande mansnamnet Enar (SOH 1 s. 88 f.) eller ett mansnamn fda. *Enir (Søndergaard 1972 s. 54).

Dessa namn Eslöv < *Æsislæif etc. bildar ett mönster som talar för att förlederna knappast ska uppfattas som personnamn. Det är snarare fråga om inbyggarbeteckningar ’åsbo’ etc. Men inbyggarbeteckningen ska nog inte tolkas bokstavligt utan namnen står antagligen för ’den överlämnade gården vid åsen etc.’. *Æsislæif har alltså, föreslår jag, egentligen samma innebörd som Aslæif (vilket sannolikt återfinns som Årslev, Sønderup sn, Slagelse hd, Själland; Aasløf 1351, Søndergaard 1972 s. 131). Det skulle då med andra ord inte vara nödvändigt att inbyggarbeteckningarna i fråga har existerat oberoende av och före namnbildningarna. Att man konstruerar namnen på så sätt kan bero på efterledens semantik som naturligt kombineras med en personbeteckning.

Man kan till bildningssättet delvis jämföra med bruket att använda genitiv pluralis av inbyggarbeteckningar som förled i stället för genitiv av motsvarande ortnamn, eller med häradsnamn där en sådan inbyggarbeteckning i förleden kan stå för tingsplatsen.

En intressant omständighet kring namnet Bäckaslöv är för övrigt att det är påfallande vanligt som uppkallelsenamn på torp och lägenheter i det småländska närområdet. Det finns inte mindre än åtta sådana namn. Anledningen är förmodligen byns ryktbarhet genom sitt speciella öde att bli donationsjord från drottning Kristina och helt avhyst.

Närmast riksbekant är väl namnet på det skånska stationssamhället Teckomatorp. Det var ursprungligen namn på en gård i Norra Skrävlinge sn, Onsjö hd. Namnet har följande beläggsserie fram till och med 1700-talet (Skånsk ortnamnsdatabas, SkO A 14 s. 164):

Äldsta belägg är alltså Tickemandtztorp 1574. Former med förleden i s-genitiv återkommer sedan som Tinckmandstorp o. 1620 och Tickemandstrup 1624. Men för övrigt dominerar former utan s, tidigast Tickmantorp 1591. Första belägg utan n är Tickemetorp 1614 medan o inte förekommer före Tekomma torp 1756. Uttalet Tickmatårp är upptecknat på 1930- och 1940-talet, men det finns även en uppgift från 1890-talet om Teckematårp (SkO A 14 s. 164). Nutida skriftnära uttalet Teckomatårp (andra vokalen uttalas dialektalt med slutet o, riksspråkspåverkat med å) är inte ett resultat av en ljudutveckling utan hyperkorrekt.

Axel Falkman (1877 s. 177) förklarade förleden som gen. av det vikingatida mansnamnet Tiðkumi (varom se NRL s. 220), en tolkning som Jöran Sahlgren (1950 s. 145) senare anslöt sig till. Utgångsformen skulle då alltså vara fda. *Tithkumathorp. Det har invänts att mansnamnet är starkt regionalt begränsat till Svealand (SkO A 14 s. 164 f.). Till detta kan läggas att det helt övervägande antalet belägg på ortnamnet från 1500- och 1600-talen har man i förleden och det är svårt att acceptera en tolkning som inte tar hänsyn till detta.

En annan förklaring av namnet ges på en anteckning på en sedeslapp i Skånsk ortnamnsdatabas från 2012 signerad B. S. (vilket sannolikt står för Berit Sandnes): »Förleden är säkerligen täckeman ’taktäckare’, jfr da. tækkemand. Yrkesbeteckningar har många paralleller i torp-namn». Denna tolkning är svårförenlig med beläggsserien där former med i som första vokal dominerar.

Jag vill i stället föreslå att förleden är ett karakteriserande personnamn fda. *Thiukk(e)man med svag eller stark form av adjektivet thiukk ’tjock’ som förled. En formellt identisk bildning i modern danska är tykkemand som är belagd först på 1930-talet (ODS).

Fda. thiukk ’tjock’ har i delar av Skåne utvecklats till tjykk. Uttalet är allmänt i nordöst (Villand, Göinge) men det finns även enstaka uppgifter om tjykk som ett äldre uttal från Frosta, Färs och Vemmenhög (OSDs), vilket tyder på en ännu äldre större förekomst på ett centralt skånskt område. Det är inte alltför djärvt att anta att även Onsjö härad ingått i detta utbredningsområde. Samma uttalsform tjykk är även allmän i Listerdialekten i Blekinge, där Julius Swenning (1917–37 s. 259) bedömer iu > jy som en utveckling orsakad av ställning framför velar konsonant (k eller g).

Ett *Thiukk(e)mansthorp borde alltså bli *Tjykk(e)manstorp. Steget därifrån till *Tykk(e)manstorp är inte så långt. En vidare förändring till Tikk(e)-manstorp ska inte ses som en regelmässig delabialisering utan är snarare en omtolkning av vokalen i kontexten före velar konsonant som tenderar att verka rundande på föregående vokal. Johannes Brøndum-Nielsen (1950 s. 212) räknar velara konsonanter som g, k, gg och gh som labialiserande. Schematiskt kan omtolkningen illustreras enligt följande, där lyssnaren automatiskt kompenserar för den labialiserande inverkan av k och därför uppfattar vokalen som i:

En motsvarande utveckling iu > y > i före velar konsonant verkar ha skett med Tiggeby, Gillberga sn, Västerrekarne hd, Södermanland (tyghby 1382 8/7 Tumbo kyrka SRAp, tyghby 1382 14/10 Strängnäs SRAp, thighby 1414 29/9 Västerrekarne ting SRAp), och Tiggeby (nu Gäddeby), Glanshammars sn o. hd, Närke (thycby 1310 9/2 Örebro SRAp, tygby 1471 1/5 Arboga SRAp, tigby 1480 21/1 Örebro SRAp), med troliga förändringar *Thiukkby > Thykkby > Tyggby > Tiggby > Tiggeby. Förleden är säkerligen *Thiukk- ’tjock’ (Hellquist 1948 s. 1193, Hellberg 1967 s. 412). Jfr Tjugby, Heda sn, Lysings hd, Östergötland, med äldsta belägg thiugby 1394 9/6 Vadstena SRAp.

En annan aspekt av tolkningen av Teckomatorp är det antagna bortfallet av genitiv-s i namnet (vilket också gäller för Sandnes tolkning). Ett s brukar vanligen kvarstå och inte falla bort enligt trekonsonantregeln. Men äldsta belägg har faktiskt s och man måste antingen förklara s-bortfallet eller varför s sekundärt kommer in. Bortfall är då allmänt sett sannolikare än inskott. En parallell finns i tre skånska Aventorp i Genarps sn, Bara hd (Afwenstorp 1796 kb), Ottarps sn, Luggude hd (Afwenstorp 1713 jb), och Tranås sn, Ingelstads hd (Afwinstorp 1691 Pr 2 s. 104). Namnen är sannolikt ursprungliga Avundstorp (SkO A 2 s. 111, SkO A 12 s. 333, SkO A 14 s. 91).

Sammantaget menar jag att namnet har utvecklats *Thiukk(e)mansthorp > *Tykk(e)mansthorp > Tikk(e)manstorp > Tikk(e)mantorp > Tikk(e)matorp > Tekkematorp → Tekkomatorp.

I Mörlunda socken, Aspelands hd, Småland, heter den största byn Tulunda. Den omfattade vid 1500-talets mitt hela 13 gårdar (DMS 4:4 s. 88). Äldsta belägg för namnet är:

Det verkar saknas tolkningar av namnet. Byns ägor gränsar omedelbart till kyrkbyn Mörlunda där äldsta belägg för sockennamnet, som bildats till bynamnet, är ecclesie mørlunda 1329 (2/2 u.o. A 9 f. 189r avskr.). Förleden är sannolikt mør ’myr, kärr’ (SOL s. 231) med syftning på »ett Ängakiärr Kyrckiohvenen kallat» som är utritat strax väster om kyrkan på en karta 1725 över Mörlundas ägor (LSA Mörlunda 33:1). Byn Mörlunda var inte heller obetydlig och bestod vid 1500-talets början av 5 gårdar (DMS 4:4 s. 83).

De två byarna Tulunda och Mörlunda gränsar till varandra vilket är anmärkningsvärt med tanke på att de är de enda bebyggelserna i Småland med efterleden -lunda i namnet av gammal, förkristen typ. Tillsammans bildar de ett bygdecentrum. Att namnen går tillbaka till minst vikingatid är sannolikt eftersom tre vikingatida runinskrifter är kända från socknen. Det är därmed sannolikt här fråga om ordet lund i betydelsen ’helig lund, offerlund’.

Jag vill nu föreslå att Tulunda är ett äldre *Twæir lundar(nom.), *Twa lunda (ack.) ’två lundar’ med syftning på de två lundar som bör ha funnits nära varandra vid de två bebyggelser som nu heter Tulunda och Mörlunda. Om man räknar med tidig feminin pluralböjning är utgångsformen i stället *Twar lundar/lundir(nom., ack.). Lars Hellberg (1960 s. 39) har visat att även adjektiviska attribut till plurala ortnamn kan få feminin böjning.

Eftersom det finns en saklig förklaring till förleden i Mörlunda så är det sannolikt enklast att tänka sig att Tulunda tidigare varit ett osammansatt *Lunda och att förleden Mör- i Mörlunda varit särskiljande. *Twalunda bör då ha varit ett namn på hela centralorten, innefattande båda de nuvarande byarna Tulunda och Mörlunda. Senare har namnet Tulunda < *Twalunda överflyttats till den större byn *Lunda.

Ljudutvecklingen får antas ha varit *Twalunda > *Twǫlunda > *Tǫlunda > Tolunda (jfr räkneordet tolv < twalf; Noreen 1923 § 77.10, Ekbo Suppl. tolv) – med förkortning av den första vokalen genom sammansättningsreduktion – vilket borde stämma med dialektuttalet t2-Ö¦Unê, t2--Õ¦Unê (upptecknat av Ivar Modéer 1952 OAU) som motsvarar gammalt kort o/u (jfr Areskog 1936 s. 106).

Variationen i den medeltida stavningen mellan o och u avspeglar väl sannolikt en osäkerhet om hur den vokalkvalitet som utvecklats ur äldre kort u/o ska betecknas. Man kan dock inte helt utesluta möjligheten att det att skrivningarna med u till slut tog över beror på en association till räkneordet tu.

A 9 = Registrum ecclesie Lincopensis, SRA.

Areskog, Gertrud, 1936: Östra Smålands folkmål. Inledning, översikt av ljudläran, formlära: verbböjningen. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning 4.)

B 14–15 = Lars Eriksson Sparres kopieböcker, SRA.

Brøndum-Nielsen, Johannes, 1950: Gammeldansk Grammatik i sproghistorisk Fremstilling. 1. Inledning. Tekstkildernes lydbetegnelse. Vokalisme. 2. Udg. København.

Decb = Decimantboken 1651, Landsarkivet i Lund.

Ekbo Suppl. = Sven Ekbo, Supplement till Hellquists etymologiska ordbok för bokstäverna S och T, ms. hos Svenska Akademiens ordboksredaktion, Lund.

Elmevik, Lennart, 1968: Kvädö, Kvärlöv och Kvänum. I: NoB 56. S. 165–186.

― 1979: Om förlederna i några ortnamn på -lev, -löv. I: SOÅ. S. 68–84.

Falkman, Axel, 1877: Ortnamnen i Skåne. Etymologiskt försök. Lund.

Fridell, Staffan, 1992: Ortnamn på -ryd i Småland. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 60. Studier till en svensk ortnamnsatlas 15.)

Gillberg, Johan Lorentz, 1765: Historisk, oeconomisk och geographisk beskrifning öfwer Malmö hus lähn uthi hertigdömmet Skåne. Lund.

Hellberg, Lars, 1960: Plural form i äldre nordiskt ortnamnsskick. Uppsala. (Uppsala universitets årsskrift 1960:1.)

― 1967: Kumlabygdens ortnamn och äldre bebyggelse. Kumla. (Kumlabygden. Forntid – nutid – framtid 3.)

Hellquist, Elof, 1948: Svensk etymologisk ordbok. 3 uppl. Lund.

HSkH 32 = Handlingar rörande Skandinaviens historia 32. 1851. Stockholm.

jrp = jordrevningsprotokoll, KA.

Jönsson, Fridolf, 1994: Ortnamn i Kronobergs län. 3 uppl. Växjö.

kml = katekismilängder, Landsarkivet i Lund.

KrSk = Kronens Skøder paa afhændet og erhvervet Jordegods i Danmark fra Reformationen til Nutiden. Udg. ved L. Laursen, F. J. West & S. Nygård. 1–5. 1892–1955. København,

Larsson, Lars-Olof, 1979: Småländsk bebyggelsehistoria. 1. Från vikingatid till Vasatid. 1:1. Kinnevalds härad. Växjö (Acta Wexionensia. Serie 1. History and geography 1:1.)

LDLV = Liber daticus Lundensis vetustior. Udg. ved Christian Weeke. 1884–89. København.

lr = länsräkenskaper, DRA.

LÄU 3 = Lunds ärkestifts urkundsbok. 3. Utg. av Lauritz Weibull. 1900. Lund.

NecrL = Necrologium Lundense. Lunds domkyrkas necrologium. Utg. av Lauritz Weibull. 1923. Lund.

Noreen, Adolf, 1923: Altisländische und altnorwegische grammatik (laut- und flexionslehre) unter berücksichtigung des urnordischen. 4. aufl. Halle (Sammlung kurzer grammatiken germanischer dialekte 4. Altnordische grammatik 1.)

Pr 1 = Prästrelationerna från Skåne och Blekinge av år 1624. Utg. av John Tuneld. 1934. Lund.

Pr 2 = Prästrelationerna från Skåne av år 1667 och 1690. Utg. av John Tuneld. 1960. Lund.

Sahlgren, Jöran, 1950: Dnjeprforsarnas svenska namn. I: NoB 38. S. 138–146.

― 1963: The name of the town Eslöv. I: Early English and Norse studies. Presented to Hugh Smith in honour of his sixtieth birthday. Ed. by Arthur Brown & Peter Foote. London. S. 172–177.

Skånsk ortnamnsdatabas. https://www3.isof.se/beb/

Swenning, Julius, 1917–37: Folkmålet i Listers härad i Blekinge. Ljudlära och formlära. Stockholm. (SvLm B 36.)

Søndergaard, Bent, 1972: Indledende studier over den nordiske stednavnetype lev (löv). København.

Bäckaslöv, Teckomatorp and Tulunda

Three studies of place-names from southern Sweden

By Staffan Fridell

The now lost village Bäckaslöv (beckisslöff 1540) in Växjö parish, Kinnevald hundred, in Småland Province, was donated in 1652 by Queen Kristina to the city of Växjö and was later totally abandoned. Today Bäckaslöv is the name of a newly built block in Växjö. There is no doubt that Bäckaslöv is an old, prehistoric -löv name, Old Swedish Bækkisløf. The Scanian place-name Eslöv has been interpreted as Old Danish *Æsislef with the genitive singular of an inhabitant designation *æsir ‘someone who lives at or by a ridge’ as its first element. Bäckaslöv should correspondingly be explained as being from the genitive singular of *bækkir ‘someone who lives by a brook’. The word is inflected nom. sg. *bækkir, gen. sg. *bækkis, nom. pl. *bækkiar and gen. pl. *bækkia. The name variant Beckiaslöf can be understood as being influenced by the plural of the paradigm. Other place-names that could be interpreted in the same manner are Brönneslöv (bruneslef o. 1145), Borlunda parish, Frosta hundred, Scania (Skåne Province), from *brynir ‘someone who lives by a brink’ and Enslöv (Eneslef 1299), village and parish, Tönnersjö hundred, Halland Province, from *enir ‘someone who lives by a crossroad’.

The Scanian village name Teckomatorp (Tickemandtztorp 1574), Norra Skrävlinge parish, Onsjö hundred, has been considered to have either the man’s name Common Scandinavian Tiðkumi or the noun Old Danish tækkeman ‘roofer’ as its first element.

However, a more likely interpretation is a characterising man’s name Old Danish *Thiukk(e)man, with a weakly or strongly inflected adjective thiukk ‘thick’ as its first element. The name has probably evolved *Thiukk(e)mansthorp > *Tykk(e)mansthorp > Tikk(e)manstorp > Tikk(e)mantorp > Tikk(e)matorp > Tekkematorp → Tekkomatorp (where the arrow represents an analogical transformation).

In the parish of Mörlunda, Aspeland hundred, in Småland Province, the largest village goes by the name of Tulunda (Tulundum 1355). It immediately borders the church village Mörlunda (mørlunda 1329), which is remarkable considering that these two villages are the only ones in the whole of Småland with the old, pre-Christian place-name element lunda. The dating of the names to at least the Viking Age can be deemed probable from the existence of three runic inscriptions in the parish. This means that the word lund here most likely has the meaning ‘holy grove, sacrificial grove’. Tulunda could be derived from *Twæir lundar (masc. nom.), *Twa lunda (masc. acc.) or *Twar lundar/lundir (fem., nom., and acc.), in all cases meaning ‘two groves’. Most likely, Tulunda was previously a simplex name *Lunda,and accordingly the first element Mör- in Mörlunda had a differentiating purpose. Thus, *Twalunda probably originally referred to both Tulunda and Mörlunda together, but the name Tulunda < *Twalunda was subsequently transferred to the larger village of the two, *Lunda.