Mycket vanligt är att ortnamn innehåller ord som fallit ur bruk i skriftspråket. Ofta finns de då i något av de nordiska fornspråken. I andra fall måste man gå till dialekterna för att finna tolkningsuppslag. I dessa finns inte minst en uppsjö mer eller mindre semantiskt specialiserade terrängbeteckningar och ord för olika typer av kulturmark som kommit till användning i ortnamn men som saknas i nutida standardspråk. Dessa ords förekomst i dialekterna är givetvis en stor tillgång vid tolkning av ortnamn. När det gäller ord som finns i något nordiskt fornspråk kan förekomst i dialekterna nyansera både den dialektgeografiska bilden och betydelsebeskrivningen, vilket avsevärt kan stärka namntolkningen. Om ett ord däremot saknas i de nordiska fornspråken och de moderna skriftspråken blir dess existens i dialekterna helt avgörande; i sådana fall är det dialektordet som ger tolkningen.

Som exempel på ett ortnamn vars tolkning är beroende av kännedomen om ett sydsvenskt dialektord kan socken- och kyrkbynamnet Ramlösa i Luggude härad i nordvästra Skåne tjäna.

Bortsett från ett avvikande första belägg från 1349, Ramfløse, föreliggande i avskrift från 1494 (DD 3R 3: 139 s. 105) skrivs förleden Ram- genom namnets hela traderingshistoria fr.o.m. ramløøseæ (1499 RAP). Undantag härifrån utgör den kanslidanska stavningen Ramb-, med hyperkorrekt b, som är ganska vanlig under 1500- och 1600-talet. Denna tas inte upp i den svenska namntraditionen utan försvinner vid nationalitetsskiftet. Dialektuttalet är upptecknat som Raml-1øsE (första gången av Gustaf Billing 1915–20) med den i Skåne vanliga oblika formen av ortnamnselementet lösa, senare som Raml-1øsa (t.ex. av Ingemar Ingers 1951). Namnelementet lösa (urn. *lauhsōn- eller *lauhsiōn-) sammanhänger med verbet lysa och har ursprungligen betytt ’ljusning’, varav ’glänta i skog’, senare ’äng, öppen plats’ (Elmevik 1971 s. 29).

Förleden i Ramlösa har antagits vara fågelbeteckningen ramn ’korp’ (Falkman 1877 s. 142). Ordet är känt från andra nordiska språk (da. ravn, no. ravn, ramn, isl. hrafn, fär. ravnur), från de nordiska fornspråken (fda. rafn, fsv. rampn, fvn. hrafn) och från skilda svenska dialektområden. I norra Luggude härad är det upptecknat som R-an, i södra (där Ramlösa ligger) som Ramn. Det är inte ovanligt med djurbeteckningar i ortnamn, och det finns åtminstone ett annat skånskt s.k. äkta lösa-namn där förleden är en djurbeteckning, nämligen Igelösa i Torna härad, som innehåller igel (fda. īghul) ’igelkott’ (se SkO A: 19 s. 134). Fågelbeteckningen ramn (eller i vissa fall möjligen det härtill bildade och härmed formellt identiska mansnamnet) möter också i en rad skånska ortnamn, t.ex. hemmansnamnet Ramstorp (Rafnstrup 1553 avskr. 1685 FbrThott; jfr Hallberg 1976 s. 39 f. samt SkO A 14: 268 f.) i Torrlösa sn, Onsjö hd, och det härmed sammanhängande naturnamn som skrivs Raffneskouff 1503 (Rep 2: 10003). Beläggserien för Ramlösa visar dock att det inte kan vara fråga om rafn/Rafn i detta namn. Förledens bilabial brukar i sådana fall bevaras långt fram i tiden (jfr DSÅ 5 s. 317, SkO A: 5 s. 172), vilket ju framgår av beläggserien hos Ramstorp. Former utan f förekommer inte förrän under svenska tiden. Det äldsta belägget utan f i samlingarna, Rannstrop, kommer från den svenska jordeboken av 1662. Fr.o.m. Buhrmanns Skånekarta från 1684 skrivs namnet med mycket få undantag Ramstorp.

Ramlösa är formellt identiskt med socken- och bynamnet Ramløse på norra Själland (varom se Sahlgren 1925 s. 120, Jørgensen 2008 s. 227). Det danska namnet innehåller enligt Svend Aakjær (1922 s. 36) ordet ramme i en betydelse ’stängsel’, en tanke som inte vunnit någon anslutning.

Den mest tilltalande tolkningen av Ramlösa och Ramløse går ut på att det är ett sydsvenskt och i synnerhet skånskt dialektord, vilket saknas såväl i de nordiska fornspråken som i de nutida standardspråken, som föreligger i förleden, nämligen substantivet ramm m. ’kärr(mark), moras; mosskant; sank rand längs ett kärr eller ett moras’ m.m. (Sahlgren 1925 s. 120, Lundahl 1951 s. 33, SkO A: 12 s. 519).2

Ordet är visserligen – utan definition – upptaget i SAOB (sp. R 219) som »dels bygdemålsfärgat i vissa trakter, dels i fackspr., mindre br.». En enda källa anförs, nämligen en fyra rader lång osignerad artikel i andra upplagan av Svensk uppslagsbok (band 23 sp. 840, 1952), varifrån följande språkprov är hämtat: »äldre benämning på den framskjutande fastmarken runt en mosse utanför laggen. Användes även någon gång felaktigt för själva laggen.» Trots ordets upptagande i SAOB får det betraktas som ett rent dialektord.

Förleden i Ramlösa åsyftar väl snarast det mossmarksområde som syns sydost om byn på Skånska rekognosceringskartan 1812–20 (RK bl. IIW 201) och som avvattnats av Lussebäcken, vilken rinner genom en skarpt utmejslad dalgång söder om byn (jfr SkO A: 12 s. 519 f.). Ramlösa bys ägor sträcker sig in i det numera utdikade mossmarksområdet, som tycks ha gjort skäl för terrängbeteckningen ramm i betydelsen ’kärr(mark), moras’.

I Skåne och Danmark påträffas en stor mängd ortnamn som innehåller detta ramm. Några, däribland Ramlösa, är bebyggelsenamn medan de allra flesta är natur- eller ägonamn, däribland många morfologiskt osammansatta och oavledda ängs- och åkernamn Rammen och Rammerna. Till naturnamnen hör naturligt nog ett antal hydronymer. John Kousgård Sørensen (DSÅ 5 s. 311) ser ordet ramm i Rambæk i Vennebjerg herred i norra Jylland och i det motsvarande Rammabäck i Ö. Göinge härad i Skåne, två vattendragsnamn som är belagda först på 1900-talet.4

För egen del vill jag gärna hålla öppet för att natur- eller ägonamn föreligger i förleden i dessa bäcknamn.

Vid tolkning av sydskandinaviska ortnamn innehållande elementet ramm är det av vikt att beakta alla tillgängliga alternativ. Förekomsten av ett appellativ ramm i dialekterna utesluter exempelvis inte att även adjektivet ram(m) ’stark, kraftig; skarp, frän, illaluktande, stinkande’ kan möta i ortnamn. Kousgård Sørensen menar (DSÅ 5 s. 312) att appellativet ramm – eller egentligen ett namn på en sankmark som innehåller ordet, Rammen (1828 LMA 11–väj–45 s. 103) R1amEn (Nils Nilsson 1933) – utgör avledningsbas till ett primärt ånamn fda. *Ramma, som ska ligga till grund för det epexegetiskt utvidgade Rammebäck, ett tidigare namn på nuvarande Rambrobäcken, ett biflöde till Vramsån i Gärds hd. Bäcken avvattnar nämnda sankmark söder och väster om Mansdala i Vä socken och mynnar i Vramsån vid Lyngsjö mölla. Den utgör gräns dels mellan Vä och Köpinge socknar, dels mellan Lyngsjö och Köpinge socknar. Dess nuvarande namn innehåller bebyggelsenamnet Rambro, som burits av ett par gårdar på ömse sidor om bäcken där denna korsar landsvägen (sedermera riksväg 19). Gårdnamnet går i sin tur tillbaka på ett namn på en bro över bäcken på samma plats, belagt som Rammebro 1815 (LSA K150–8:6). Jämte bronamnet finns en rad andra namn längs bäcken som kan förstås som sekundärnamn till ett gammalt bäcknamn *Ramma. Kousgård Sørensen (a.st.) nämner bl.a. Rammesten (Remmesten 1503 Rep 2: 9858) och Rammevarp (Remmewarp 1503 Rep 2: 9858), namn på gränsmärken mellan skogar tillhöriga Vä resp. Ugerup, och ägonamnet Rammeåker (1817 LMA 11–väj–27).

Rammebäck är indirekt belagt i några ägonamn i Lunds stifts landebok, t.ex. Rammebecks agir (ca 1570 Lb 2 s. 167) och direkt i några lantmäterihandlingar från 1700-talet (t.ex. LSA K72–11:1 1777, där det skrivs Ramme Bäck) samt i en uppteckning av Nils Nilsson från 1933 (RamEb1æ-K). Det ursprungliga primära vattendragsnamnet fda. *Ramma är alltså enligt Kousgård Sørensen (DSÅ 5 s. 312) bildat till ett namn på en f.d. sankmark. Det är i så fall fråga om en välkänd princip enligt vilken ett namn på ett vattendrag bildas till ett namn på en vattensamling eller sankmark som det avvattnar. Även morfologiskt är en avledning med det i vattendragsnamn mycket vanliga ōn-suffixet oproblematisk.

Kousgård Sørensen utesluter att Rammebäck är sammansatt av appellativen ramm och bäck av både språkliga och sakliga skäl. Det språkliga skälet är att den väntade fogevokalen vid sammansättning med ramm är a-; jfr sammansatta appellativ som rammagräs. Det sakliga skälet är att en lokal som veterligen burit ett namn Ramm(en) i namnmiljön endast återfinns vid Mansdala. Ägonamnen nedströms Rammen måste alltså, menar Kousgård Sørensen, ha tillkommit genom så kallad fjärravhängig namnbildning, där bäckens namn varit medierande. Argumenten är tilltalande, i synnerhet när de betraktas tillsammans.

Av vikt är att markerna kring bäcken nedströms Rammen inte beskrivs som sanka på äldre kartor och i ägobeskrivningar. På Skånska rekognosceringskartan 1812–20 (RK bl. VIÖ 202), där mossmark markeras med skraffering, är området intill bäcken blankt. På en karta över fäladsmarken till Ugerups säteri och by i Köpinge sn från 1776 (LMA 11–köp–3) utvisas tre vångar längst österut på ägorna, längs Rambrobäcken: Norre Ramme Wång, Mellan Ramme Wång och Södre Ramme Wång. Av den tillhörande ägobeskrivningen framgår att vångarna nästan uteslutande utgörs av »Böndernas Lÿcke och åkermark». Marken alldeles intill bäcken beskrivs som äng, »hwilken med ahlebuskar är bevuxen». Först söder om vångarna påträffas mossmark intill bäcken, nämligen där Maglemosse tar vid längst söderut på Ugerups ägor (se LMA 11–köp–3).

Den i huvudsak relativt torra terrängen runt bäcken gör det till en tilltalande tanke att vångarna fått sina namn efter belägenheten utmed bäcken och att förleden i vångarnas namn innehåller bäckens namn. Längs goda delar av sin sträckning karaktäriseras ju bäcken inte av närhet till sankmark.

Som alternativ till Kousgård Sørensens tolkning – vilken utgår ifrån ett forndanskt primärt vattendragsnamn *Ramma – bör emellertid övervägas om Rammebäck innehåller bestämd form av adjektivet ram, som i Skånemålen är välbelagt i formen ramm och med betydelsen ’skarp, frän’. Motivet är i så fall att bäcken (stundtals) luktat illa.

Ett sålunda tolkat Rammebäck faller in i en rad skånska vattendragsnamn bestående av ett adjektiv i bestämd form och appellativet bäck i obestämd form, t.ex. Blankebäck (DSÅ 1 s. 160 f.), Bredabäck (a.a. 1 s. 210 ff.), Brunebäck (a.a. 1 s. 233), Gamlebäck, Maglebäck, Maglabäck (a.a. 5 s. 20), Mörkabäck (a.a. 5 s. 110 f.), Rödebäck (a.a. 5 s. 412 ff.), Skitnebäck (a.a. 6 s. 124 ff.), Skärebäck (a.a. 6 s. 190 ff.), Surebäck (a.a. 6 s. 408 f.), Svartebäck (a.a. 6 s. 268 ff.) och Torrebäck (a.a. 7 s. 178 f.). Typen är också vanlig i det övriga gamla danska området, där många av de nyssnämnda namnen påträffas. Med denna tolkning får sekundärnamn utan leden bäck-, som de av Kousgård Sørensen nämnda Rammesten och Rammevarp, ses som ellipser, något som får vägas mot det djärva i att rekonstruera ett fornspråkligt primärt vattendragsnamn *Ramma som namn på ett relativt litet vattendrag. Det kan också erinras om att sekundärnamn med leden bäck- föreligger redan i Lunds stifts landebok från ca 1570 (Rammebecks agir Lb 2 s. 169, Rammebecks agre 2 s. 171, Rammebecks leed 2 s. 169).

Oavsett vilken tolkning man föredrar av namnet på bäcken är kännedom om det sydsvenska dialektordet ramm av stor vikt för att man ska kunna göra en informerad bedömning av denna och många andra sydsvenska namnmiljöer.

Uppteckningar av ortnamns dialektuttal utgör en materialtyp som på ett högst påtagligt sätt på en gång hör hemma inom dialektologin och ortnamnsforskningen. Inte sällan lämnar ett ortnamns dialektform uppgifter som på ett eller annat sätt blir avgörande för tolkningen, stundom i kombination med andra materialtyper. Dialektformen kan ensam avgöra ett svårt val mellan olika tolkningsmöjligheter, men den kan också ställa formvariation i skriftliga källor i en helt ny dager. En förutsättning därvidlag är att man över huvud taget fäster uppmärksamhet vid dialektformen, något som inte alltid skett. Bedömningen av en dialektform av ett ortnamn kräver ofta mycket specifika dialektgeografiska och ljudhistoriska kunskaper. Ett fall där detta blivit mycket påtagligt i forskningsprocessen för mig är Ledåsa och Ledåsa mölla/Ledåsamöllan. Namnen bärs av en gård som tidigare haft en vattenkvarn i Ledåsabäcken, ett litet biflöde till Tranåsbäcken i Lövestads socken i Färs härad i södra Skåne.

Namnet Ledåsa skrivs enligt excerpterna alltsedan äldsta belägget i jordeboken 1712 helt enkelt Ledåsa. Också Ledåsamölla(n) skrivs i huvudsak med obetydlig variation fr.o.m. 1662 års jordebok: Ledåsa Mölla 1662, 1690 jb, Ledåsa mölla 1730 LSA K 3, Ledåsa Mölla 1813–18 kb s. 60, Ledåsa mölla 1840 Bruzelius s. 259, Ledåsamöllan 1865 G. Två belägg avviker dock.

Det äldsta belägget, Lÿdaasze Mølle, från Prästrelationerna av 1624 (PR 1 s. 49), har 〈ÿ〉 i stället för 〈e〉. Vågar man anta att detta tecken står för en rundad vokal? Nej, 〈ÿ〉 kan vara en ligatur för 〈ij〉, vilket kan vara en alternativ (dekorativ) stavning av ett i. Förleden skulle kunna vara terrängbeteckningen lid f. ’sluttning’ (fda. līth, fsv. līþ, fvn. hlíð). Det skulle stämma väl med dialektuttalet: li-d1å$Osa (Nils Nilsson 1934) lid-1åsa (H. Areskoug 1958). Ett annat alternativ som ligger nära till hands är att förleden är appellativet led n. ’(enklare) grind i gärdsgård’ (fda. *lith, fsv. liþ, fvn. hlið). I bägge fallen har antingen sammansättningsreduktion eller efterledsbetoning orsakat förkortning av förleden. Dessa båda tolkningsförslag har också framförts av dåvarande Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL) i korrespondens med Ledåsas dåvarande ägare:5

Tack till Eva Frölich, Ledåsas ägare, som meddelat mig DAL:s svar på hennes förfrågan. Av någon anledning diariefördes svaret inte och saknas därför i DAL:s ämbetsarkiv.

Det andra belägget som avviker kommer från Skånska rekognosceringskartan 1812–20 och lyder på excerpten Lödaåsamöllan. Kan vokaltecknet 〈ö〉 stå för en rundad vokal? Här inbjuder den märkliga fogevokalen a-, som inte påträffas i något annat namnbelägg, till vaksamhet. Kanske bör namnformen avföras från diskussionen helt och hållet, vilket i så fall leder tillbaka till de två tolkningsmöjligheterna ovan.

Låt oss vända uppmärksamheten mot de upptecknade dialektformerna av namnet. Jämte de ovan nämnda li-d1å$Osa och lid-1åsa påträffas den längre namnvarianten li-d1å$Osamu-lan (Nils Nilsson 1934). De flesta uppteckningar har alltså i-vokal. På Nilssons uppteckning står emellertid också att läsa: »ibland även lø-d1å$Osa, ä.». Det finns alltså en dialektform med rundad vokal i förleden som anförs som ovanligare men äldre.

Mot bakgrund av denna dialektform framstår namnformerna Lÿdaasze Mølle (1624) och Lödaåsamöllan (1812–20) i ett annat sken; kanske återger 〈ÿ〉 resp. 〈ö〉 verkligen en rundad vokal. Den anmärkningsvärda sistnämnda formen måste dock kontrolleras i källan. Och en blick på Skånska rekognosceringskartan (RK 1812–20 bl. VÖ 208) ger vid handen att excerpisten läst fel: det fjärde tecknet är inget 〈a〉 utan ett 〈d〉 vars stapel skyms av en landsväg – se fig. 3.

I detta läge skadar det inte att höja blicken bortom de belägg som finns i samlingarna och göra riktade sökningar efter namnbelägg i källor som inte excerperats. Avsaknaden av belägg från äldre lantmäterihandlingar är en aning iögonenfallande med tanke på att det är fråga om en vattenkvarn som funnits åtminstone sedan början av 1600-talet. Numera är det oftast en förhållandevis smal sak att gå igenom lantmäterihandlingar då dessa är digitaliserade och tillgängliggjorda i Lantmäteriets webbtjänst Historiska kartor. Det tar därför inte lång tid att upplysa sig om att kvarnen och dess ägor finns inritade på flera kartor från 1720 och framåt. Och här är skrivningar med 〈ö〉 legio: Lödåhsa Mölla 1720 (LSA L137–10:1; se fig. 4), Lödåsa-Möllan 1816 (LMA 12–löv–10), Lödåsa Möllans ägor 1832 (LSA L137–11:1). I husförhörslängderna, som inte heller de excerperats (men som numera är digitaliserade och kan läsas i Riksarkivets s.k. digitala forskarsal), stavas namnet däremot med 〈e〉: Ledåsa Mölla (t.ex. kb 1813–18 s. 60, 1818–23 s. 130, 1836–40 s. 83).

Denna extra beläggkontroll ger en helt annan bild än den som excerpterna ger sken av. Skriftliga former som säkert eller sannolikt talar för rundad vokal återfinns i Prästrelationerna 1624, lantmäterikartor mellan 1720 och 1832 och Skånska rekognosceringskartan från 1812–20. Mot denna bakgrund blir det tydligt att stavningen Ledåsa är en jordeboksform som tas upp dels i kyrkböckerna, dels på moderna kartor med början på häradsekonomiska kartan (ek 1917) och dess beskrivning (bek 1916).

Det kan länge ha funnits en uttalsvariation mellan rundad och orundad vokal, reflekterad i de två upptecknade dialektformerna lø-d1å$Osa och li-d1å$Osa, där formen med rundad vokal är den ljudhistoriskt ursprungliga och formen med orundad vokal uppstått genom avrundning p.g.a. efterledsbetoning. Upptecknaren Nils Nilsson anger den rundade varianten som äldre (»ä.») men gör ingen särskild markering för den orundade. Formen lø-d1å$Osa var således stadd i utdöende i början av 1900-talet, men formen li-d1å$Osa behöver inte fördenskull vara alldeles ny när den upptecknas första gången 1934. Troligen är det denna som givit upphov till jordeboksformen Ledåsa, medan den rundade varianten ligger till grund för lantmätarformen Lödåsa (Lödåhsa o.s.v.). Den avrundade formen får i så fall förutsättas ha varit etablerad hos den vuxna generationen senast i början av 1700-talet (formen Ledåsa möter som nämnts första gången i jordeboken 1712), vilket är oproblematiskt; den skånska efterledsbetoningen är en novation men sannolikt av medeltida datum (Strandberg 2014 s. 191).

Att Lödåsa kan slås fast som den äldre namnformen får givetvis konsekvenser för tolkningen. Det kan inte vara lid f. ’sluttning’ eller led n. ’(enklare) grind i gärdsgård’ i förleden. Snarare rör det sig om löt ’betesmark, gräsmark; (gemensam) utmark (som användes till betesmark)’. Den forndanska utgångsformen för namnet är således *Lø̄tāsa. Efterleden är en pluralform av terrängbeteckningen ås. Den ursprungliga namnbäraren är det område med böljande rullstensåsar några hundra meter norr om kvarnen, som idag bär namnen Lövestads åsar och Åsarna. När kvarnen uppförts har den sannolikt först fått namnet Ledåsa mölla, som sedan ellipterats till Ledåsa. Namnets ursprungliga betydelse var snarast ’åsarna vid löten (eller lötarna)’.

Tolkningen av Ledåsa som ett fda. *Lø̄tāsa är intressant eftersom löt är ovanligt som förled i skånska ägonamn. I Lunds stifts landebok (Lb 1 s. 197) från ca 1670 upptas dock en äng vid namn Löds eng i »westre wongh», där Lövestads åsar ligger (längst västerut på Lövestads ägor). Kanske har detta namn något samband med Ledåsa. Som efterled är löt vanligare, vilket nog beror på anslutning till appellativet lott (Areskoug 1987 s. 43 ff.).

Fallet Ledåsa/Ledåsa mölla visar på vikten av att ge akt på upptecknade dialektformer vid ortnamnstolkning och sätta dessa i relation till namntraderingen i skriftliga källor. I detta fall var det inte den avvikande uppteckningen med ö-vokal som ensam och direkt ledde till en ny namntolkning, men den visade ut riktningen för forskningsprocessen, där ett viktigt steg var kompletterande excerpering ur förbigångna källor och därpå följande omvärdering av ett par avvikande skriftliga namnbelägg. Det visade sig att två dialektformer som uppträtt i variation i hundratals år lagts till grund för två parallella skriftliga namntraditioner: en jordeboks- och kyrkbokstradition och en lantmätartradition. Namnet Ledåsa fick också en ny tolkning och kan nu ses i sitt rätta agrarhistoriska sammanhang.

På sätt och vis är ortnamn som vilka ord som helst. De är i mångt och mycket underkastade samma krafter och tendenser som andra ord i det mentala lexikonet: regelbunden ljudförändring, analogi, folketymologi (som inom ortnamnsforskningen kallas urspårning) o.s.v. Det är inte svårt att hitta exempel där ortnamn kan anföras som komplement till icke-propriellt material – t.ex. historiska källor och sentida dialektuppteckningar – utan att något mer egentligen uppnås än att ortnamnen bekräftar det som det icke-propriella materialet redan givit vid handen.

Å andra sidan utgör ortnamn ett på många sätt unikt språkligt material. En speciell egenskap hos ortnamn är deras platsbundenhet: inget annat språkligt material, inga andra ord i språket, är så tydligt förbundna med specifika geografiska platser som ortnamn. Ett ortnamns referens utgörs ju av en geografisk plats. En annan speciell egenskap hos ortnamn är att de, liksom andra namn, inte nödvändigtvis behöver ha någon egentlig betydelse för att fylla sin funktion; den geografiska referensen räcker gott. Detta tenderar att medföra att ortnamn – återigen likt andra namn – mentalt fjärmas från det övriga ordförrådet. Ortnamn förknippas av språkbrukaren inte lika självklart med andra ord och ordformer i det mentala lexikonet som icke-propriella ord. Detta kan få konsekvenser för ortnamns historiska utveckling, på flera sätt. Av detta skäl har ortnamn en speciell roll att spela i språkhistoriska och språkgeografiska sammanhang även utanför onomastiken.

Ortnamn kan många gånger upplysa om äldre språkliga förhållanden och på så sätt utgöra ett viktigt komplement till det icke-propriella materialet. Jag ska ge ett par exempel på detta.

Ett ortnamn kan konservera en äldre dialektform av ett icke-propriellt ord, vilket kan bidra till att klargöra eller nyansera (eller för all del komplicera och problematisera) ljudhistoriska och dialektgeografiska sammanhang. Ett sådant fall jag råkat på i min forskning är hemmansnamnet Plågan i Lövestads sn i Färs hd i södra Skåne.

Appellativet plåga och det därtill hörande verbet är välbelagda i Skånemålen. Grundformen av appellativet och infinitivformen av verbet är upptecknade i formen pl2a$Oga i norra Skåne resp. pl-2åga, pl-2å$Oga och liknande i södra Skåne, med den väntade motsättningen (se t.ex. karta 37 över verbet gå i Benson 1965–70 3 s. 6) mellan den kraftigt dissimilerade nordskånska a$O-diftongen och den mindre dissimilerade sydskånska »glidljudsdiftong» som tecknas på olika sätt av olika upptecknare, inte sällan som monoftong (-å, -å$O, -ó$O, 7ê-å). I sydvästligaste Skåne deltar ordet i den allmänna öppningen av långt /o/ framför /ɡ/ och får då formen pl-2Åga, pl-2ÅgE (Ingers 1939 s. 189 ff.). Samma formvariation möter hos verbet resp. appellativet fråga: fR2a$Oga – fR-2åga, fR-2å$Oga – fR-2Åga, fR-2ÅgE.

Mot bakgrund av att äldre gh i Skånemålen annars ofta motsvaras av v, w efter icke-främre vokal är det kvarstående g påfallande i fråga och plåga. Det fornärvda adjektivet låg, med samma sekvens -āgh- i fornspråket (fda. lāgher) har i Skånemålen former som lAw, l-Av, l-öv, men av appellativen och verben fråga och plåga saknas alltså former med v, w. Detta skulle kunna bero på att de sistnämnda är västgermanska lånord (mlt. frâgen, plâgen). Bilden kompliceras emellertid av det likaledes inlånade verbet våga (mlt. wâgen), som delvis ansluter sig till det mönster som uppvisas av fråga och plåga men också förekommer i former som v2-åwa (Sydvästskåne; se Ingers 1939 s. 90), v2Awa (Sydskåne) och v2a$Oa (Nordskåne). Formen v2Awa karaktäriseras av Ingemar Ingers på en dialektordlapp från Skarhults sn, Frosta hd, som »äldre än v2A$Oga». Till yttermera visso anför Ernst Wigforss (1913–18 s. 195 not 5) formen pl-2óOa av verbet plåga från södra Halland.

Utvecklingen av sekvensen -ăgh-, med gammalt kort a, är mer konsekvent. Resultatet blir här i de flesta ord i nästan hela Skåne en labiodental frikativa: drag dR-av, gnag gn-av, gnaga gn-2ava, klaga Kl-2ava, lag l-av, laga l-2ava, mage m-2avE, slag sl-av o.s.v. De mest välbelagda orden föreligger även i former med w och varierande kvantitet och kvalitet hos a i det sydöstskånska Ingelstadsmålet, vilka ofta karaktäriseras som »äldre»: dRAw, gn2awa, gn-2awa, gn-2Awa, l-aw, l-2awa, m2awE, m-2awE, m2AwE (jfr Benson 1965–70 1 s. 44). Emellertid finns det w-former även av substantivet hav (hAw, h~Aw) där w återgår på v, vilket innebär att w kan vara sekundärt även i drag o.s.v. Såg s. och såga v. uppvisar samma mönster: s-av, s-2ava, i Ingelstadsmålet även s-aw, s-2awa, s2awa, s-2Awa (de standardspråkspåverkade formerna s-åg, s-2åga, sa$Og, s2a$Oga o.s.v. är relativt ovanliga i dialektordsamlingarna). Kvantiteten i den fornspråkliga utgångsformen hos såg, såga är inte helt klar (se Hellquist 1948 s. 1142), men orden följer alltså i Skånemålen utvecklingen av fda. -ăgh- (jfr Wigforss 1913–18 s. 195 not 5). Hage avviker emellertid delvis från mönstret ăgh- > -av-; det har merendels formen h-2avE, men i ett sammanhängande område omfattande sydöstra Frosta hd, norra och mellersta Färs hd och stora delar av Albo hd möter formen h-2AE, med bakre a och ett bortfall av den intervokaliska konsonanten som möjligen förutsätter en övergång gh > w (Benson 1965–70 1 s. 43). Mot bakgrund av utvecklingen i ord som låg, våga, drag, mage o.s.v. skulle man ur fonologisk synpunkt vänta sig att även plåga och fråga (s. och v.) i någon utsträckning skulle förekomma eller ha förekommit med övergång av /ɡ/ till en labiovelar approximant eller en labiodental frikativa.

Sannolikt är det mot denna bakgrund man får betrakta det upptecknade dialektuttalet av hemmansnamnet Plågan. Namnet är konsekvent upptecknat som pl2-av-/an (Nils Nilsson 1934), pl2-avan (bl.a. Ture Hansson 1960), alltså med långt främre a och v.6

Till hemmansnamnet har bildats inbyggarbeteckningen plåging, upptecknad som pl-2avI] av T. Hansson 1958 och i best. pl. som pl-2avI®ana av H. Areskoug 1945–46. Dessutom finns binamnet Plåga pl-2ava (N. Nilsson 1930) och släktnamnet Plavén (SkO A: 5 s. 167).

Det äldsta belägget på namnet lyder Plauen och möter i Prästrelationerna av år 1624 (PR 1 s. 49). Därnäst följer Plauffuen i Decimantbokens sammandrag (DecbS) från 1651 innan de svenska jordeboksformerna inleds med Plagen 1662. Även om de båda dansktida källorna härrör från Lunds stiftskansli och således möjligen kan sägas delvis ha skånsk proveniens7

Författaren till prästrelationerna från Lövestads sn är ytterst Asmund Tygesen, som var präst i socknen i början av 1600-talet (Cawallin 1854–58 3 s. 119). Om honom är inte mycket känt, men han var son till biskop Tyge Asmundsen, som troligtvis var född i Lund 1522 och dog där 1586 (Kornerup 2011). Prästrelationerna redigerades dessutom av kontraktsprosten, i detta fall Jørgen Christoffersen (ca 1560–ca 1630). Han var verksam i Vä och Kristianstad, men hans härkomst är okänd. Också uppgifterna till Decimantboken 1651 lämnades av sockenprästen, som vid den tiden var Rasmus Madsen Bredal (Cawallin 1854–58 3 s. 119), också han av oviss härkomst.

Ljudhistoriskt är det rimligt att utgå ifrån att formerna med v återgår på former med w. Approximantisering och labialisering av gh [ɣ] till w [w] är en artikulatoriskt och typologiskt rimlig ljudförändring (i högre grad än en frikativisering, develarisering och bilabialisering av gh [ɣ] till v [v]). Sedan deltar det på gh [ɣ] återgående w [w] i den allmänna förändringen w > v (Benson 1965–70 1 s. 43, 45). Även om den fornspråkliga vokalkvantiteten är oklar kan man alltså förutsätta att pl2-avan återgår på en tidigare form med w: *Plāghan > *Plā̆wan > pl2avan.

Om våga och tidigare plåga och fråga haft gh > w tarvar de nutida skånska dialektformerna en förklaring. Det gäller framför allt plåga och fråga, som genomgående är belagda i dialektuppteckningar med g: pl-2åga, pl-2å$Oga, fR-2åga, fR-2å$Oga o.s.v. Frågan blir då om det är rimligt att vänta sig standardspråklig påverkan just i dessa ord, och dessutom en så pass genomgripande påverkan att de standardspråkspåverkade formerna helt konkurrerat ut de gamla dialektformerna, och det menar jag att det är. Plåga (s. och v.) är frekvent i kyrkligt språk (se SAOB s.v. plåga mom. 1) och kan därför antas ofta ha påträffats i skriftspråklig form i samband med bibelläsning, katekesläxa och predikan. Fråga (s. och v.) kan å sin sida förutsättas ha varit synnerligen frekvent dels vid husförhören, dels i folkskoleundervisningen (jfr SAOB s.v. fråga mom. 1 c), två sammanhang där de som fört ordet sannolikt i regel talat relativt skriftnära. När det gäller våga (v.) kan det noteras att verbet har två distinkta betydelser i Skånemålen: ’våga, töras’ (SAOB s.v. våga mom. 2) och ’kosta på, satsa, spendera’ (a.a. s.v. våga mom. 1 a). Båda betydelser förekommer hos såväl den äldre dialektala formen (v2-åwa, v2Awa, v2a$Oa) som den standardspråksanpassade (v2a$Oga, v-åga o.s.v.), men det är en rimlig tanke att våga i betydelsen ’våga, töras’ är ett standardspråkligt lånord som under relativt sen tid trängt undan töra(s) i Skånemålen och att det standardspråksanpassade uttalet kommit in den vägen. Fråga, plåga och våga (s. och v.) har alltså i relativt sen tid lånats in i Skånemålen från standardsvenskan, varvid ljudsubstitution i olika fonemsystem lett till att nordskånska mål fått former som /ˈfrauɡa/ och sydskånska mål formen /ˈfroɡɑ/ i såväl verb som substantiv.

Utvecklingen av sekvensen fda. -ā̆gh- i Skånemålen är ett problemområde som tarvar fortsatt uppmärksamhet. Som jag ser det talar dialektuttalet pl2-av-/an, pl2-avan av ortnamnet Plågan för att Skånemålen tidigare haft en konsekvent övergång av fda. -āgh- till -aw- och för att de upptecknade dialektuttalen av plåga och fråga (s. och v.) är påverkade av standardsvenskan. Dialektuttalet pl2-av-/an, pl2-avan löser inga gordiska knutar, men det lämnar ett bidrag till ett svar på en ljudhistorisk gåta – och avslöjar fråga, plåga och våga (s. och v.) som standardspråkliga lån i skånska dialekter.

En fonologisk utveckling som skänker de sydskånska målen i deras äldre former mycket av deras karaktär är den sydskånska förmjukningen. Denna liknar den för nordister i allmänhet förmodligen mer välkända norrländska förmjukningen: velarer, t.ex. /k/ och /ɡ/, palataliseras och affriceras. Men till skillnad från den norrländska förmjukningen orsakas den sydskånska dito inte av ställning före utan efter en främre vokal. Förmjukning uppträder alltså t.ex. i dricka dR2I_¾ca, bäck bE_¾c, eke£J, rik /riɡ/ R-i£J, ryka /ˈryɡa/ R_y£Ja, bök /bøɡ/ b-ø£J ’bok (fagus)’ men inte i t.ex. taket /tɑɡɛd/ t-1AgEd.

I ett sydvästskånskt område går förmjukningen av (fda. k >) /ɡ/ ett steg längre, så att resultatet blir en approximant: ek -Ej, rik /riɡ/ R-ij, ryka /²ˈryɡɑ/ R_2yja, bök /bøɡ/ b-öj ’bok (fagus)’. Denna sydvästskånska approximantisering behandlas ingående av Ingemar Ingers i hans avhandling om sydvästskånska dialekter (1939 s. 240 ff., med ytterligare exempel anförda s. 79 ff.). Områdets yttersta gränser dras av Ingers på följande sätt (s. 241):

Härtill anför Hugo Areskoug (1957 s. 38) att former med j förekommer längs kusten så långt österut som i Ingelstorp, Valleberga och Löderup i Ingelstads hd. Sådana former bedöms av Areskoug här vara vanligare hos yngre talare än hos äldre, vilket skulle tala för att de varit på frammarsch längs kusten runt mitten av 1900-talet. Till skillnad från Ingers (1939 s. 245) räknar Areskoug (1957 s. 38) med att approximantiseringen utgår ifrån affricerade former och inte ifrån fda. frikativt g, och detta får alltså stöd av det faktum att approximantiseringen tycks ha varit en pågående dialektgeografisk process långt in på 1900-talet. Därmed inte sagt att den motsatta dialektgeografiska rörelsen är otänkbar. Man kan mycket väl tänka sig att affricerade och approximantiserade former konkurrerat och omväxlande övervägt på en ort. Approximantiska former kan alltså, teoretiskt sett, vara yngre dialektformer på ett ställe samtidigt som de är att hänföra till äldre dialekt på ett annat.

Såväl Ingers som Areskoug lämnar ortnamnsmaterialet obeaktat. Det finns dock fyra bebyggelsenamn och ett naturnamn i Sövde socken i sydligaste Färs härad som är av stort intresse för frågan.

Bökeberg(a) är namn på ett torp under godset Sövdeborg. De två äldsta beläggen möter i en husförhörslängd från 1812 (Bökeberg kb 1812 s. 13) och på Skånska rekognosceringskartan från 1812–20 (Bökesberg RK bl. IVÖ 206). Formen Bökeberg, utan a, påträffas även i jordeböckerna från 1825 och 1881, samt på topografiska kartan från 1964. Formen Bökeberga uppträder första gången i husförhörslängden från 1849–54 (s. 272), och påträffas sedan på generalstabskartan (G) från 1864, häradsekonomiska kartan (ek) från 1917 med dess beskrivning från 1915 och på ekonomiska kartan från 1973; därefter är formen med a allenarådande på ekonomiska och topografiska kartan. Torpet ligger strax norr om ett backigt terrängparti där det bl.a. växer bok. Det tycks troligt att den ursprungliga namnformen är Bökeberg och att namnet återgår på ett obelagt naturnamn som burits av höjden (SkO A: 5 s. 208 f.). Dialektuttalet av torpnamnet är b-2öjEb/aRja (P. Holmström 1928), b2ö_jEb/æRja (H. Areskoug 1958–59), med övergång fda. k > j.

Bökhult är namn på ett annat torp under Sövdeborg, en dryg kilometer öster om Bökeberga. Namnet påträffas först i en husförhörslängd från 1849–54 (s. 94) och i jordeboken av år 1881. Det skrivs genomgående Bökhult. Torpet ligger vid en stor bokskog, och det är troligt att namnet ursprungligen burits av (ett parti av) själva skogen. Den tvåstaviga skriftliga namnformen bygger med all sannolikhet på dialektuttalet, som är upptecknat i den äldre formen b-2ÔjElt (P. Holmström 1928) och troligen utgår från ett äldre *Bökehult, en sekundär namnbildning till det i Skånemålen upptecknade appellativet bökehult ’bokskog’. De yngre dialektformerna böjh1olt och b~ø£Jh1olt (H. Areskoug 1958–59) utgår däremot från namnets skriftform Bökhult. Både det äldre b-2ÔjElt och det yngre böjh1olt uppvisar övergång fda. k > j.

Hökatorp(et) är namn på en gård under godset Snogeholm, belägen öster om Ellestadssjön strax norr om gränsen mot Sövestads sn och Herrestads hd. Det föreligger i fyra dansktida belägg. I mantalslängder i danska riksarkivet möter Høgetorp (1616, 1630). I de skånska prästrelationerna från 1624 påträffas Høgetorpet (PR 1 s. 51), och i Decimantboken från 1651 skrivs namnet Högetorp. De dansktida beläggen är visserligen inte många, men de har alltså genomgående g. Härmed kan jämföras t.ex. det nordvästskånska Höganäs (vars förled innehåller adjektivet hög), där skrivningar med gh > i/j (med varierande stavning) påträffas genom hela namnets tradering och blir vanliga under 1600-talet, t.ex. Høÿeniss 1619 LR Helsingborgs län (undantagsvis förekommer dock skrivningar med g). I den svenska jordeboken från 1690 finns både Högetorp och Höcketorpet. Det är med stor sannolikhet fågelbeteckningen hök som föreligger i förleden i Hökatorp(et). Två kilometer väster om gården ligger den lilla ön Hökön i Ellestadssjön. Önamnet är upptecknat 1928 av P. Holmström som h-2öj-ön. Bebyggelsenamnet Hökatorp(et) är upptecknat dels som h-2öjat/ÅRpEd (P. Holmström 1928), h2ö_jat/ÅRpEd (H. Areskoug 1958–59), dels som h-2ø£Jat/ÅRpEd (H. Areskoug 1958–59, 1961). På en av de sistnämnda uppteckningarna har Ingemar Ingers antecknat: »(i ö. delen av s[ock]nen)», vilket förstås är det väntade ur dialektgeografisk synvinkel. Ett etymologiskt identiskt Hökatorpet finns i S. Åsums sn längre norrut i Färs hd; detta är upptecknat enbart i formen h-2ø£Jat/ÅRpEd (N. Nilsson 1934).

Knappt 300 meter öster om frälsetorpet Hökatorp(et) och på dettas f.d. ägor ligger en i senare tid tillkommen gård med namnet Höghult. Det är äldst belagt i husförhörslängden från 1812 (s. 14), på Skånska rekognosceringskartan från 1812–20 (RK bl. IVÖ 207) och i jordeboken av år 1825. Det skrivs genomgående Höghult. Dialektuttalet är upptecknat som h-2ÔjElt (P. Holmström 1928), höjh1olt och h~ø£Jh1olt (H. Areskoug 1958–59). Dialektformerna talar för att förleden innehåller fågelbeteckningen hök, liksom i Hökatorp(et). Kanske är Höghult bildat i anslutning till Hökatorp(et).8

Naturnamnen Höghulten h-2öjEltEn, Höghultabacken h-2öjEltab/a-KEn och Höghultaängen h-2öjElta/æ®En är upptecknade av P. Holmström 1928. De avser emellertid lokaler sydväst om Ellestadssjön, ca 4 kilometer från det här aktuella bebyggelsenamnet. De är inte utan intresse i sammanhanget, men de ligger alltså alla väster om de aktuella bebyggelsenamnen.

De äldre dialektuttalen av de fyra ortnamnen Bökeberg(a), Bökhult, Hökatorp(et), Höghult och Hökön visar tydligt att approximantisering fda. k > (£J >) j funnits i de sydliga delarna av Sövde socken i Färs härad, som får läggas till de yttersta punkterna mot öster för denna sydvästskånska ljudförändring (jfr Ingers 1938 s. 241). Det östligaste av de fyra ortnamnen, Höghult, ligger drygt sex kilometer norr om Bjäresjö sockens nordgräns och en dryg mil längre österut än Vombs sockens östgräns. En fortsatt granskning av dialektala ortnamnsformer längs gränsen för fda. k > (£J >) j skulle kunna visa på fler avvikelser. Exemplet illustrerar vikten av att beakta ortnamnsmaterial vid arbete med dialektgeografiska frågor.