NoB2025Namn och Bygd0077-27042002-4177Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur10.69489/nob.113.63051Samiska sakrala ortnamnEtt försök till översiktRydvingHåkan1Department of Archaeology, History, Cultural Studies, and Religion, University of Bergen24022026202511397154
This article gives a general overview of the main categories of indigenous Sami sacred place-names. The largest categories of possibly theophoric names appear problematic since it is unclear which place-names in these categories really include the name of a divinity. There are several categories of cultic (or ritual) place-names, most of them indicating a sacrificial place, but a few instead include a word for a ritual specialist or some of their associated objects/attributes. Place-names that indicate that an area or a place was regarded as ‘sacred’ are common and widespread throughout the present Sami settlement area. Traces of such names can, however, also be found in some areas where the Sami have long been assimilated with the majority population.
onomasticsindigenous Sami sacred place namesnorthern Finlandnorthern Norwaynorthern Swedennorth-western Russia.Inledning
Ortnamn är ett viktigt källmaterial för religionshistorien (se t.ex. Rydving 1990, Egeler 2019), men de har i liten grad använts vid studiet av inhemsk samisk religion.
Jag vill tacka professor Eva Nyman för hennes entusiasm för temat. Utan hennes uppmuntran hade uppsatsen knappast kommit till. De värdefulla kommentarer jag fått av Eva och de två externa granskarna har varit till stor hjälp när jag förberett texten för publicering. Ett varmt tack!
Syftet med den här uppsatsen är att exemplifiera hur kunskap om de sakrala ortnamnen, deras betydelser och utbredning, kan komplettera informationen i andra typer av källor. Jag gör det genom en inventering, presentation och diskussion av samiska ortnamn som kan definieras som sakrala i relation till inhemsk samisk religion (ortnamn som refererar till kristna föreställningar och riter är inte medtagna). Ambitionen har inte varit att göra en totalinventering av de samiska sakrala ortnamnen, men att genom en excerpering av ortnamn i lättillgängliga källor få ett urval som är tillräckligt stort för att vara representativt för den typen av samiska ortnamn.
För att avgränsa urvalet av ortnamn har jag utgått från en religionsdefinition. Även om religionsbegreppet är problematiskt i studier av samhällen där det traditionellt inte funnits en motsvarighet till begreppet ’religion’, har jag i den här undersökningen valt att avgränsa de namn som jag undersöker (de »sakrala» namnen) med hjälp av religionsbegreppet som en analytisk kategori. Den religionsdefinition jag utgått ifrån är Melford E. Spiros klassiska definition av ’religion’ som »an institution consisting of culturally patterned interaction with culturally postulated superhuman beings» (Spiro 1966 s. 96), men med den skillnaden att jag använder en översättning av den sydsamiska termen ov-våajnoes voejkenh ’osynliga väsen’
Termen är hämtad från Torkel Tomassons ([1917] 1988 s. 50 f.) uppteckningar av syd- och umesamiska traditioner, men jag använder den i en vidare betydelse än Tomasson. Motsvarigheter till den sydsamiska termen finns i andra samiska varieteter, som lulesamiskans vuojnodime ’de osynliga’ och nordsamiskans oaidnemeahttumat ’id.’. Begreppet ’osynliga’ (saS. ov-våajnoes) ersätter Spiros ’övermänskliga’ och andra problematiska begrepp – som ’andliga’, ’hypotetiska’, ’transempiriska’, ’övernaturliga’, etc. – som används om dessa väsen i religionsdefinitioner.
i stället för Spiros superhuman beings ’övermänskliga väsen’.
Sakrala ortnamn kan delas in i olika typer. Jag använder här samma modell som jag föreslagit tidigare (Rydving 1990, men med typerna i en annan ordning):
Den är i praktiken densamma som Nymans (2023 s. 16). Den enda skillnaden är att jag bland de kultiska (rituella) ortnamnen har inkluderat ortnamn som innehåller ett par ord för rituella specialister och några av deras hjälpmedel.
(1) teofora ortnamn, alltså ortnamn där namnet på något osynligt väsen eller beteckningen på någon kategori av sådana väsen ingår i eller utgör hela namnet; (2) kultiska (eller rituella) ortnamn, sådana som innehåller eller utgörs av ett ord för någon form av rituell aktivitet riktad till osynliga väsen, en plats för en sådan aktivitet, eller av ett ord för en rituell specialist eller rituella hjälpmedel; (3) ortnamn som är både teofora och kultiska; och (4) ortnamn som är sakrala utan att vara vare sig teofora eller kultiska. I den fjärde gruppen ingår bl.a. ortnamn som innehåller eller utgörs av ett ord för ’helig’ eller ett annat ord som anger att platsen uppfattats ha en sakral betydelse.
Många platser och områden som kunde definieras som sakrala, som t.ex. offerplatser, hade (och har) namn som inte är sakrala. Det är därför viktigt att skilja mellan sakrala platser och platser med sakrala ortnamn. Man får en fingervisning om hur relativt ovanligt det på 1600- och 1700-talen var att samiska sakrala platser hade sakrala namn om man går igenom de äldsta bevarade förteckningarna över samiska offerplatser. Av de som nämns i dem är det endast ett fåtal som har sakrala namn. I Samuel Rheens ([1671] 1897 s. 40–42) lista med 30 lulesamiska »offerberg» har endast tre sakrala namn, Saijuo (Sájvva i Jiellevárre/Jiellevárri [Gällivare]),
När jag ger exempel på ortnamn lokaliserar jag platsen eller området där namnet är belagt genom att ange det samiska namnet på kommunen i Finland, Norge och Sverige, och distriktet (ry. район) i Ryssland. Första gången ett sådant namn nämns anger jag också det finska, norska, ryska eller svenska namnet, därefter endast det samiska. En lista över samiska distrikts- och kommunnamn med motsvarigheter finns i slutet av uppsatsen. När kommunen ligger i gränsområdet mellan två samiska språkområden med olika ortografier anger jag (som i fallet Gällivare) både den sydligare och den nordligare stavningen av namnet. Jag använder med något undantag de korta namnen som oftast är namn på centralorten, alltså Vualtjere (Vilhelmina), inte Vualtjeren tjïelte (Vilhelmina kommun), och Луя̄ввьр (Ловозеро), inte Луя̄ввьр е̄ммьне (Lujāvv’r jēmm’n’e) (Ловозерский район).
en sjö som ett av offerbergen ligger vid, Olla passi (*Oallobasse
Alla namn som inte har kunnat identifieras på de digitala kartorna eller i andra nutida källor med korrekt samisk stavning, och som jag därför rekonstruerat utifrån äldre skrivningar, markeras med en stjärna (*).
i Jåhkåmåhkke [Jokkmokk]), av oallot ’kvista av ett träd, ta bort ris och buskar m.m. från den tilltänkta kåtaplatsen; slå och jaga ett djur’ (Grundström 1946–54 s. 1500),
Jag anger alla betydelser på svenska. Översättningar av samiska ord till finska, norska, ryska eller tyska i ordböcker och andra texter har jag vidareöversatt till svenska.
och basse ’offerplats’, och Moor Acka (Áhkká i Jiellevárre/Jiellevárri), det svenska ordet mor följt av ett ord som kan vara namnet på ett viktigt kvinnligt osynligt väsen (en »gudinna»).
Olaus S. Graan ([1672] 1899b s. 84) lämnar efter informanten Anund Thorsson upplysningen att ytterligare en av platserna i Rheens lista hade ett sakralt namn, Stoura passe darra (*Stuorra Basse Darrha i Jåhkåmåhkke) ’stora, heliga ravinkanten’ (Graan [1672] 1899a s. 63, jfr Grundström 1946–54 s. 1084, Rydving 1988), något Rheen tydligen inte kände till. Dessutom nämner Graan ytterligare ett berg med ett sakralt namn i sin lista med tolv »offerberg» från samma område, Atchickvarri (*Átjekvárre, numera Átjek i Jåhkåmåhkke), ’Átjek-berget’.
Lulesamiska várre, med motsvarigheter från sydsamiska till skoltsamiska (saS. vaerie, saU. várrie, saArj. várre, saN. várri, saE. vääri, saSk. vää′rr), betyder både ’berg’ och ’fjäll’; i exemplen översätter jag ett lägre och rundare várre etc. med ’berg’ och ett högre och spetsigare med ’fjäll’. Den kildinsamiska etymologiska motsvarigheten, saKld. ва̄ррь (vārr’), betyder ’skog, barrskog’. För ’berg, fjäll’ används där i stället bl.a. уррьт (urr’t), ’fjäll, fjällrygg’.
Átjek var det lulesamiska namnet på den personifierade åskan; som appellativ betyder átjek ’åska’.
I Isaac Olsens ([efter 1715] 1934 s. 134–140) lista med 112 offerplatser i Finnmark har endast 22 namn som helt otvetydigt kan karakteriseras som sakrala. De tre som har teofora namn har alla ipmil ’gudom’ som efterled (som Gulli Ibmel [*Guolleipmil]’fiskgudomen’ i Unjárga [Nesseby]).
Eftersom samiskan inte har något grammatiskt genus är det riktigare att översätta ipmil med det könsneutrala ’gudom’ än med ’gud’ som ju betecknar en manlig gudom i motsats till »gudinna», kvinnlig gudom.
Av de med kultiska namn har tre en form av sieidi ’sejte, offersten’ som förled (som Seide Niarg [*Sieidenjárga] ’sejtudden’ i Čuđegieddi [Kistrand]), två har en form av *álda ’offerplats’ som förled (som Alda- Ziock [Áldačohkka] ’offerplatstoppen’ i Čáhcesuollu [Vadsø]), och en har bassi ’offerplats’ som efterled (Kalbe Passe [*Gálbbebassi] ’Gálbis/Kalvens offerplats, dvs. offerplatsen på ön Gálbi/Kalven’ i Láhppi [Loppa]). Dessutom heter två Vuoiddas ’smörjelse’ och fyra har vuoidde- ’smörj-’ eller vuoiddas ’smörjelse’ som förled (som Voidegiergie [*Vuoiddegeađggit] ’smörjstenarna’ i Deatnu [Tana]). De övriga åtta med sakrala namn har ett ord som inte längre används i nordsamiskan som förled, *áilegas- eller *áillis- ’helig’ (som aillickas vuare [*Áilegasvárri] ’heliga fjället’ i Davvesiida [Lebesby]), eller basse- (som Passe-niarg [*Bassenjárga] ’heliga udden’; namnet har inte identifierats).
De flesta av platserna i Olsens lista har alltså icke-sakrala namn. För att ange att det fanns en offerplats på platsen eller i området använder han ortnamnet som genitivattribut till den samiska tekniska termen bassi álda ’helig offerplats’. Så kallas t.ex. offerplatsen vid eller på Nieidavárri ’flickfjället’ i Unjárga, för Nieid Varre passe alda (*Nieidavári bassi álda) ’Nieidavárris heliga offerplats’. Några få av platserna i Olsens lista identifieras med ett personnamn i stället för ett ortnamn. T.ex. kallas den offersten (saN. sieidi) där en noaidi ’nåjd; en typ av rituell specialist’ som hette Einar brukade offra helt enkelt för Einner Zæide (*Einára sieidi) ’Einars sejte’ (Olsen [efter 1715] 1934 s. 134, 137; ang. identifieringen av namnen, se Qvigstad 1926, Vorren & Eriksen 1993).
En annan sådan lista från början av 1700-talet är Hans Skankes ([1728–31] 1945a s. 222–224) exempel på sydsamiska saajve-fjäll upptecknade efter sex informanter. De fjällen var, till skillnad från platserna i Olsens lista, inte offerplatser, men uppfattades som boningar för saajve-väsen och alltså som sakrala. De flesta av namnen på fjällen är däremot inte det. Av fjällen i Skankes lista är det endast ett som har ett namn som kan vara sakralt, Aahka i Lijre (Lierne); som appellativ betyder saS. aahka ’farmor, mormor; äldre kvinna’ i sydlig och central sydsamiska, ’hustru’ i nordlig. Som namn betecknade Aahka ett av de kvinnliga osynliga väsendena (en av »gudinnorna»), men det är osäkert vem som avses (se nedan). Saajve-fjällen beskrivs på samma sätt som offerplatserna i Olsens lista; ortnamnen står som genitivattribut till ordet saajve ’saajve-fjäll’ (ang. identifieringen av namnen, se Wiklund 1918, Qvigstad 1943, Bergsland 1985).
Alla platser som uppfattades som sakrala hade (och har) alltså inte sakrala namn. Men det motsatta är lika viktigt att vara medveten om: alla platser med sakrala namn var inte offerplatser eller platser för andra religiösa riter. Även när man passerade sådana platser var det viktigt att uppträda på ett korrekt sätt. Man skulle t.ex. vara tyst och föra så lite oväsen som möjligt för att inte störa och irritera det eller de väsen som ansågs bo där (jfr Leem [1740-t.] 1767 s. 442–444 med flera exempel). Ibland utfördes riter utan att någon bestämd plats var avgränsad för dem. När man passerade ett fjäll där något osynligt väsen ansågs bo, kunde man, i alla fall i det lulesamiska området, stanna upp var som helst, stryka lite renblod på en sten och så kasta stenen upp mot fjället som ett offer (Rheen [1671] 1897 s. 42), eller så offrade man lite smör, fett eller tobak på platsen (Sigvard Kildal [1730] 1807 s. 455).
Samiska varieteter, ortografier och ortnamn
Samiskan har stor intern variation. Den beror bl.a. på att samiska talas i områden med olika majoritetsspråk, skandinaviska (norska och svenska), finska och ryska, som bidragit med lånord. De språkliga skillnaderna mellan olika områden beror också på att samiska grupper haft olika mycket kontakt med varandra. Traditionellt har det samiska språkområdet varit ett kontinuum från sydlig sydsamiska till östlig tersamiska och med få tydliga dialektgränser, men sedan 1600-talet har forskare delat in samiskan i dialekter och underdialekter och skapat skriftspråk som används i större eller mindre områden (jfr Rydving 2013 s. 27–82). I dag talas åtta samiska språk (eller huvuddialekter), syd-, ume-, arjeplogs- (eller: pite-), lule-, nord-, enare-, skolt- och kildinsamiska.
Av samiska varieteter som inte längre talas kan kemi-, akkala- och tersamiska identifieras i ortnamn. Kemisamiska talades i norra Finland, akkalasamiska på den sydvästra och tersamiska på den östligaste delen av Kolahalvön. De sista talarna av kemisamiska avled på 1850-talet, den sista talaren av akkalasamiska 2003 och de sista som talade tersamiska under 2010-talet, men det finns fortfarande några personer med passiva kunskaper i akkala- och tersamiska (no.wikipedia.org s.v. kemisamisk, akkalasamisk, tersamisk; hämtad 30.4.2025).
Alla har egna skriftspråk med ortografier som delvis bygger på olika principer.
En jämförelse av de sex samiska skriftspråk som var i bruk på 1990-talet finns i Rydving 1995a (men observera tryckfelet <дк> för <гк> på s. 27, rad 4 nedifrån).
Det gör att skillnaderna mellan olika varieteter, särskilt sådana som talas nära varandra, ibland ser större ut i skrift än vad de är i talspråket. Skriftspråken baseras i huvudsak på någon eller några av de centrala varieteterna inom varje språkområde. Trots att det i det talade språket inte är några tydliga dialektgränser, har det varit nödvändigt att dra gränser mellan de olika dialektområdena eftersom de moderna skriftspråkens ortografier används på officiella kartor i Finland, Norge och Sverige. En del sådana gränsdragningar har naturligt nog varit omdiskuterade bland språkbrukare, inte minst när kommuner vill ha ett officiellt samiskt namn och samiska ortnamn därför ska skrivas med samisk ortografi (men vilken?) på vägskyltar. I områden där flera samiska varieteter talas skrivs ortnamnen på de digitala kartorna i Norge och Sverige med maximalt två samiska ortografier. I Finland tar man däremot med former på alla de varieteter som talas i ett område. Ortnamn i Aanaar (Inari, Enare) skrivs t.ex. med både enare- och nordsamisk ortografi och i en del av kommunen även med skoltsamisk, förutom i finsk och i något fall även i svensk form. När jag ger exempel skriver jag däremot – med några undantag – ortnamnen med endast en samisk ortografi (jfr fig. 1).
De områden där de olika samiska skriftspråkens ortografier används för ortnamnen i den här uppsatsen. Undantag: skoltsamiska ortnamn i Finland skrivs med skoltsamisk ortografi.
Karta över samiska språkområden i norra Skandinavien och Kolahalvön med markerade älvar, sjöar och regionala beteckningar för olika samiska varieteter.
Samiska ortnamn består vanligtvis av två leder, men det finns också namn som är simplicia och sådana som har fler än två leder. Förleden i de sakrala ortnamnen är antingen ett adjektiv (som saS. aejlies ’helig’ i saS. Aejliesjaevrie ’heliga sjön’) eller ett substantiv (som saN. sieide ’sejte, offersten’ i saN. Sieiddevárri ’sejteberget eller fjället’). Det är stor variation i hur förleden skrivs. För att ta nordsamiskan som exempel så står förleden, om den är ett substantiv, vanligtvis i genitiv singular och andra stavelsens vokal är förkortad som i Sieiddevárri, men det finns också namn där vokalen i andra stavelsen inte är förkortad (Sieiddivárri), och namn med förleden i nominativ singular med (Sieidejávri) eller utan (Sieidijávri) att andra stavelsens vokal förkortats. Det är dessutom vanligt med variation i de olika områdena. T.ex. kan det samiska namnet på det sund i Árjepluovve (Arjeplog) som heter Stensund på svenska skrivas både Säjjdetjålbme (med förleden i nominativ singular) ’sejtesundet’ och Siejdetjålbme (med förleden i genitiv singular) ’id. (egentligen »sejtens sund»)’ (Sjaggo 2021 s. 245).
I de fall då det primära namnet är ett simplex i singular står det för det mesta i nominativ (som i fjällnamnet saL. Noajdde ’nåjden’ i Jåhkåmåhkke), men ofta i genitiv som förled i sammansatta namn (som i Noajdejågåsj, Noajdeoalgge och Noajdevallda; med jågåsj ’[mindre] bäck’, oalgge ’fjällaxel, mindre fjäll som hänger samman med ett större’, respektive vallda ’torr grässlätt utan träd nära vatten’, som efterleder) (Min karta).
I treledade ortnamn är mellanleden vanligtvis förkortad i nordsamiskan. Stället där saN. Áhkojohka ’Áhkku-ån’ (i Ohcejohka [Utsjoki]) rinner ut i Deatnu (Tanaälven) heter därför Áhkojohnjálbmi ’Áhkku-åmynningen’. Mellanleden joh- är den förkortade formen av saN. johka ’å, älv’ (Kartplatsen). I några tillfällen finns endast treledade namn belagda, men inte det tvåledade som de baseras på. När det t.ex. finns ett Basegurajávri ’offerplatsklyftans sjö’ (i Kárášjohka [Karasjok]) (Norgeskart), måste det också finnas (eller ha funnits) ett *Basegurra ’offerplatsklyftan’.
En del ord kan förekomma både som huvudled och bestämningsled. För att ta ett nordsamiskt exempel så kan saN. bassi vara både adjektiv med betydelsen ’helig’ och substantiv och då betyda ’helig plats, offerplats’.
I dag har orden också andra betydelser; se nedan.
Adjektivet förekommer enbart som bestämningsled, men substantivet kan vara både bestämningsled (i nominativ eller genitiv) och huvudled (i nominativ).
Källor och källkritik
Eftersom ambitionen med den här undersökningen är att – med en rimlig arbetsinsats – inventera samiska sakrala ortnamn i hela Sápmi, det samiska bosättningsområdet, har jag baserat den på lättillgängligt publicerat material. Det betyder att jag varken gått igenom opublicerat arkivmaterial eller samlat in något nytt material genom intervjuer. Trots bristerna bedömer jag att källmaterialet är tillräckligt omfattande och varierat för att kunna ge en generell bild av de vanligaste typerna av samiska sakrala ortnamn och deras utbredning. Översikten kan senare kompletteras och revideras genom lokala specialstudier som utvidgar källmaterialet med arkivmaterial och insamling av nya namn.
Ett gott exempel på vilket omfattande samiskt namnförråd det går att belägga i ett område om man baserar sig på en kombination av arkivkällor, intervjuer, kartor och publikationer är Magga-Eira 2025.
De källor jag använt är följande:
(1) Kartor. De digitaliserade kartorna med ortnamn som publiceras av Kartverket i Norge (Norgeskart), Lantmäteriet i Sverige (Min karta) och Lantmäteriverket (Maanmittauslaitos/Kartplatsen) i Finland innehåller en stor mängd samiska ortnamn och har därför varit viktiga källor. Tyvärr saknas ett motsvarande kartverk för Ryssland. Jag har haft en del hjälp av de ryska namnen på Google maps och i applikationen Kartor, men framför allt av den topografiska kartan över Kolahalvön från 1933 (Topografičeskaja karta) för att identifiera platser där. Av äldre kartor har jag enbart använt Johan Persson Geddas karta över skattelanden i Umeå lappmark från 1671, föredömligt utgiven och kommenterad av Gudrun Norstedt (Norstedt 2011) eftersom jag arbetat med den i ett annat sammanhang.
För att ta ett exempel på användningen av den kartan så antog arkeologen Anders Huggert (2000) att det funnits en samisk offerplats på ett namnlöst berg sydväst om byn Ruosskuo (Rusksele) i Liksjoe/Lïkssjuo (Lycksele). Hans utgångspunkt var ett studium av Geddas karta där han hittade det svenska namnet Altarberget. På kartan skrivs bergets samiska namn Altawari och den närliggande sjöns namn Alta Jauri (Norstedt 2011 s. 90 f.). De innehöll alltså saU. áldda ’skyddsande; offerplats’ som förled (jfr Norstedt och Korhonen 2011 s. 198). På Min karta kallas sjön Alträsket och en bosättning vid sjön heter Alvik, men de ursprungliga samiska namnen har alltså inget med trädbeteckningen al att göra. Norr om berget har Min karta däremot Altarliden och Altarlidsmyren, som behållit den svenska översättningen av den samiska förleden. Marte Spangen (2016 s. 60–63), som kritiserat Huggerts tolkning av stensättningen på Altarberget som lämningar av en samisk offerplats, kan mycket väl ha rätt i den kritiken, men de samiska ortnamnen på Geddas karta visar att det ändå måste ha funnits en offerplats i området. Exemplet illustrerar hur upplysande det äldre kartmaterialet kan vara.
(2) Regionala ortnamnsöversikter. Det finns flera publicerade regionala översikter över samiska ortnamn och jag har letat sakrala ortnamn i många av dem. De mest värdefulla har varit dels de äldre över Nordland, Troms och Finnmark (Qvigstad 1935, 1938), över Kolahalvön (Voščinin 1939), och över Peäccam (Petsamo, Печенга) medan området fortfarande tillhörde Finland (Tanner 1928, Nickul 1934). Bland nyare översikter har jag använt publikationer med inventeringar och förklaringar av ortnamn i det lulesamiska området i Norge (Storjord 1998), på den norska sidan av Deatnu (Tenojoki, Tanaelva), gränsälven mellan Norge och Finland (Solbakk 2012, 2015), i det enaresamiska området (Mattus 2014), i kommunen Kárášjohka (Boyne 2017), i det nordsamiska området (Aikio 2017), och i det arjeplogssamiska området i Sverige (Sjaggo 2021). Lexika över samiska ortnamnselement i Norge (Qvigstad 1944), Sverige (Collinder 1964) och Ryssland (Sopostavitel’no-onomasiologičeckij slovar’ […] 2007, Kert 2009) har också varit till hjälp.
Det finns flera kortare samiska ortnamnsöversikter. Av dem jag gått igenom innehåller några få åtminstone något samiskt sakralt ortnamn som inte varit belagt i andra källor: de över samiska ortnamn i Norge (Nesheim 1968), i det lulesamiska området i Sverige (Andersson & Korhonen 1994), i Árviesjávrrie (Arvidsjaur) och Árjepluovve (Korhonen 2017) och i Ruŋgovuopmi (Spansdalen) (Nutti & Hermansen 2018).
Av de stora samiska ordböckerna är det endast den skolt-, akkala-, kildin- och tersamiska (T. I. Itkonen 1958 s. 966–1038) och den sydsamiska (Hasselbrink 1981–85 passim) som innehåller mer än enstaka ortnamn.
(3) Förteckningar över samiska heliga platser. I tillägg till det redan nämnda materialet från 1600- och 1700-talen (Rheen ([1671] 1897 s. 40–42, Graan ([1672] 1899b s. 84, Olsen ([efter 1715] 1934 s. 134–140, Skanke ([1728–31] 1945a s. 222–224) finns det några nyare översikter över samiska heliga platser i Norge (Qvigstad 1926), Finland (T. I. Itkonen 1946 s. 30–69, 313–315, Äikäs 2011 s. 179–229) och Sverige (Manker 1957). Det materialet har kompletterats med korta listor över samiska heliga platser i Peäccam (Petsamo, Печенга) (Holmberg-Harva 1928) och samiska sakrala ortnamn i Finnmark (Steen 1963).
För den språkliga analysen av namnen har jag (förutom egna kunskaper i samiska) använt mig av de stora ordböckerna för sydsamiska (Hasselbrink 1981–85), lulesamiska (Grundström 1946–54), nordsamiska (Nielsen 1932–38), enaresamiska (E. Itkonen & al. 1986–91) och skolt-, akkala-, kildin- och tersamiska (T. I. Itkonen 1958), och i tillägg mindre ordböcker för sydsamiska (Bergsland & Mattsson Magga 1993, Israelsson & Nejne [2007]), umesamiska (Schlachter 1958, Barruk 2018), arjeplogssamiska (= pitesamiska) (Bengtsson m.fl. 2016), lulesamiska (Korhonen 1979, Spiik 1994, Kintel 2013), nordsamiska (Sammallahti 2021, Svonni 2023), enaresamiska (Sammallahti & Morottaja 1993, Olthuis & Valtonen 2020), skoltsamiska (Moshnikoff & Moshnikoff [2020]) och kildinsamiska (Antonova & Šeller 2021). När jag anger betydelser är de i huvudsak hämtade från ordböckerna, men för att spara plats anger jag endast referenser när förklaringen av en betydelse kräver mer än några få ord, avviker från den vanliga eller har särskilt intresse för uppsatsens tema.
Som framgår av källöversikten har materialet flera begränsningar, framför allt därför att olika områden i Sápmi är olika väl representerade. Kartorna (fig. 2–5, 7) ger därför endast en ungefärlig bild av i vilka områden kategorierna av sakrala ortnamn förekommit och förekommer. Bortsett från i det skoltsamiska området är källäget särskilt problematiskt i Ryssland. Därför finns antagligen endast en liten del av de samiska sakrala ortnamnen där med i inventeringen.
Ett annat mer generellt problem är att samiska ortnamn i många områden i nyare tid (särskilt under 1800- och 1900-talen) ersatts av finska, norska, ryska och svenska namn på officiella kartor. Den politiken var särskilt förödande i Norge under den så kallade förnorskningsperioden från mitten av 1800-talet till långt in på 1900-talet (jfr Helander 2008). Ibland är dessa namn på ett eller annat sätt relaterade till de ursprungliga samiska namnen, ibland inte. De kan vara kalkerade (som sv. Atjiken för saS. Aatjehke, i Luspie/Lusspie [Storuman]; Aatjehke är ett av de sydsamiska namnen på den personifierade åskan; som appellativ betyder aatjehke ’åska’). Ofta är förleden kalkerad men efterleden översatt (som ry. Сейдозеро för saKld. Се̄ййтья̄ввьр [S’ējjt’jāvv’r]
Kildinsamiska ord anges med kildinsamisk ortografi med translitterering till latinskt alfabet inom parentes. För translittereringen använder jag samma system som i Afanas’eva & al. 1985 s. 435–528.
’sejtesjön’ i Луя̄ввьр (Lujāvv’r) [Ловозеро]; ry. озеро ’sjö, insjö’ är en översättning av saKld. я̄ввьр [jāvv’r] ’id.’). Ibland är förleden i sakrala ortnamn ersatt med en pejorativ term som demoniserar den samiska heliga platsen (som sv. Trollberget för saU. Bissievárrie ’heligberget’ i Árviesjávrrie). Ofta har förleden i det finska, norska, ryska respektive svenska namnet ingen som helst relation till den samiska (som no. Urbukta för saN. Áillismohkki ’heligbukten’ i Romsa [Tromsø]) (jfr exemplen i Myrvoll 2019). Det man kan kalla för genomskinliga översättningslån är särskilt vanliga i norra Finland. Med »genomskinligt översättningslån» menar jag att översättningen klart visar vilket ortnamn i det långivande språket som ortnamnet i det lånande språket baseras på. Det finska Seitaniemi ’sejteudden’ i Soađegilli (Sodankylä) är t.ex. med stor sannolikhet en översättning av ett äldre kemisamiskt ord som motsvarar saE. *Sieidinjargâ ’id.’. När den samiska befolkningen i det gamla Kemi lappmark i norra Finland assimilerades med den finskspråkiga majoritetsbefolkningen översattes många samiska ortnamn till finska. De namnen utgör konkreta minnen om en tidigare samisktalande befolkningsgrupp.
Assimilationsprocessen är utförligt beskriven i ett klassiskt etnologiskt arbete, Tegengren 1952.
Någon gång har samiska sakrala namn i ett helt område ersatts av helt orelaterade icke-sakrala namn. Så är det t.ex. i ett område vid Sveriges högsta fjäll, Giebmegáisi (tidigare skrivning: Kebnekaise) i Giron (Kiruna). Här försvann en hel grupp av traditionella samiska sakrala ortnamn när några naturformationer fick felaktiga namn på generalstabskartan under 1880-talet. Den stora glaciären öster om fjällets två högsta toppar, Storglaciären på Min karta, hette egentligen Bassejiekŋa ’heliga glaciären’, Giebmečohkka ’kitteltoppen’ hette Bassečohkka ’heliga toppen’, Darfálajohka ’(vit)mossån’ hette Bassejohka ’heliga ån’, osv. (jfr Collinder 1927).
Någon gång har också det motsatta hänt. När sjösystemet i Julevädnos (Luleälvens) övre lopp dränktes efter dämningarna vid Suorvvá kom vattenmagasinet ovanför dammen att kallas Áhkájávrre ’Áhkká-sjön’ efter fjället Áhkká. Áhkájávrre är alltså inget traditionellt sakralt namn.
Flera områden och platser med äldre samiska sakrala ortnamn har dränkts av vattenmagasin vid vattenkraftsutbyggnad. Jag har trots detta tagit med sådana namn i inventeringen. Det gäller t.ex. saL. *Ájlisgårttje eller Bassegårttje
Det senare namnet finns på Min karta och är, så vitt jag kunnat se, det enda samiska sakrala namnet på en helt överdämd naturformation som finns på någon av de digitala kartorna. När en sådan naturformation sticker upp ovanför vattenytan i ett vattenmagasin kan namnet däremot finnas med. Ett exempel är Uvhrenjárga ’offerudden’ (i Beardu [Bardu]), vars övre del blivit en liten ö i Álddesjávri-magasinet. Det här är stavningen på Norgeskart; Aikio (2017 s. 30 f.) har i stället Álttesjávri.
’heliga vattenfallet’ i Tjaktjajávrre-magasinet (i Jåhkåmåhkke), saN. *Sieiddejávri ’sejtesjön’ vid den överdämda byn Korvanen (i Soađegilli), och namnen på platser längs stränderna av den tidigare sjön saSk. Njuõ′ttjäu′rr (ry. Нотозеро), numera Övre Tulomas vattenmagasin (ry. Верхнетуломское водохранилище) (i Kuâlnõk [Кола]).
Hittills har jag använt ordet område i fraser som »det lulesamiska området», »en offerplats på platsen eller i området» utan att definiera det. Hädanefter använder jag det också i en mer specifik betydelse, nämligen som en term för varje område där namn av samma namnkategori är belagda. På kartorna är det sådana »områden» som markerats.
För att ta ett exempel har en sieidi ’sejte, offersten’ gett namn åt flera lokaliteter i och vid norra Rostojávri i Giron, både viken Sieiddiluokta, udden Sieiddinjárga, ön Sieiddisuolu, de två bergen Vuolit ’nedre’ och Bajit ’övre’ Sieiddivárri, de två sjöarna Vuolit och Bajit Sieiddijávri och dalsänkan *Sieiddigohpi med bäcken *Sieiddigohpejohka. Alla dessa namn är relaterade till varandra och naturformationerna de betecknar ingår därför i samma »område». I det området finns nio sakrala namn belagda (de två med stjärna endast i Manker 1957 s. 106–109, de övriga på Min karta). När jag i texten nämner det totala antalet områden för varje namnkategori är det på detta sätt som termen område används.
Ett generellt problem vid studiet av ortnamn är att det sällan framgår vilket av namnen i ett område som är primärnamnet. Är det namnet på berget eller sjön eller udden eller någon annan naturformation? När det gäller samiska sakrala ortnamn visar placeringen av en offersten (saN. sieidi etc.
När det står »etc.» efter ett samiskt ord betyder det att ordet också används i andra samiska språk. Eftersom de flesta samer som talar samiska talar nordsamiska använder jag oftast den nordsamiska formen som referensform.
) ibland vad som är primärnamnet. Andra gånger kan man få hjälp av lokala traditioner. Oftast är det emellertid omöjligt att veta. I stället för att spekulera om primär- och sekundärnamn har jag i den här undersökningen valt att fokusera på utbredningen av de olika namnkategorierna. Studien har alltså en namngeografisk utgångspunkt och söker framför allt att inventera var olika sakrala samiska ortnamnstyper finns belagda. Finns det några tydliga regionala skillnader? Det enda undantaget är avsnittet om namnen på saN. háldi etc. eftersom det i de allra flesta områdena med sådana namn är möjligt att avgöra vad som är primär- respektive sekundärnamn. För de övriga namnkategorierna ger jag endast en översikt över de naturbetecknande appellativ som utgör efterleder i namnen utan att skilja på efterleder i primära och sekundära namn, eftersom det inte varit möjligt.
Av den följande texten, där jag behandlar en namnkategori i taget, kan man kanske få det felaktiga intrycket att områden med olika sakrala samiska namnkategorier är klart avgränsade från varandra. I de samiska rituella landskapen är det tvärtom mycket vanligt att sakrala ortnamn som tillhör olika kategorier ligger i närheten av varandra (som t.ex. en del enaresamiska namn på Äijih- och Ákku-) och även att områden med olika namnkategorier delvis överlappar varandra (som t.ex. en del områden med nordsamiska namn på Siejdde- och Basse-). Den här uppsatsen är avgränsad till en genomgång av de enskilda namnkategorierna. Undersökningar av förhållanden mellan utbredningen av olika namnkategorier kan bli en intressant utgångspunkt för framtida mikrostudier.
Valet av avgränsning gör att jag inte heller har följt upp Marit Myrvolls (2018) hypotes om att när det finns ett fjäll med ett namn som betecknar en kvinna så finns det ofta ett fjäll med ett namn som betecknar en man och inte sällan ett med ett namn som betecknar ett barn i närheten, och att dessa utgör grupper av »samiska heliga fjäll», som t.ex. saL. Áhkká ’hustrun’, Ålmåj ’mannen’ och Niejdda ’flickan; dottern’ i Fuolldá (Sørfold), och motsvarigheter i andra områden.
Om kartorna
På kartorna har jag satt ut markeringar för de områden där ortnamn av respektive kategori finns i det excerperade materialet. För de namn som är angivna på Kartplatsen, Min karta och Norgeskart har det inte varit några problem, men äldre namn i Finland, Norge och Sverige har ibland en platsangivelse som är så inexakt att jag inte kunnat ange någon markering på kartan. Detta gäller emellertid allt i allt endast ett knappt tjugotal namn. För de skoltsamiska namnen i Ryssland har jag kunnat basera placeringen på de noggranna kartorna i Tanners (1928) och Nickuls (1934) översikter. För de övriga samiska sakrala ortnamnen i Ryssland har lägesangivelserna i T. I. Itkonens (1958) ordbok ibland inte räckt till för att kunna bestämma namnets placering. Google maps och applikationen Kartor har inte heller alltid varit till så mycket hjälp eftersom det är glest mellan ortnamnen på Kolahalvön. Jag har som ett komplement därför använt koordinaterna som Voščinin (1939) har angett för alla namn han tar upp. Ett problem är emellertid att han endast anger grad och minut nordlig bredd och östlig längd, men inga sekunder. Placeringarna av en del av markeringarna på Kolahalvön kan därför avvika en hel del från de namngivna platsernas verkliga lägen.
För att få ett jämförelse- och kontrollmaterial har jag valt att inte använda mig av kartorna i Samuli Aikios uppslagsverk som källmaterial (Aikio 2017 s. 26 [Áilegas, etc.], 38 f. [Base-, etc.], s. 101 [Háldi och Álda] och 162 f. [Sieidi-]). I stället jämförde jag, när mina kartor var färdiga, den nordsamiska delen på dem med Aikios kartor för att se om det var stora avvikelser eller inte. Jag återkommer till resultatet av den granskningen när jag sammanfattar undersökningen.
1. Teofora ortnamn
I de skriftliga källorna till inhemsk samisk religion nämns en stor mängd »gudar» och »gudinnor». Detsamma gäller i forskares översikter, trots att vi vet att för majoriteten av dåtidens samer var endast ett fåtal av dessa väsen viktiga i det dagliga livet. De övriga som nämns i källmaterialet ingick i tankesystemen till enskilda saN. noaiddit (pl.) etc. ’nåjder’, men var okända för de allra flesta. Av alla»gudar» som omnämns i källskrifterna
Som t.ex. de sydsamiska Bïegk’ålmaj, Hovragaellies, Jijsienålmaj, Liejp’ålmaj, Tjaets’ålmaj och Vearelden ålmaj.
är det endast en som man finner i sakrala ortnamn, den personifierade åskan; av alla »gudinnor» är det också endast en, men antagligen – bortsett från i det sydsamiska området (se nedan) – inte någon av dem som källskrifterna från 1600- och 1700-talen presenterar mer utförligt.
Som t.ex. de sydsamiska Biejjie, Biejjiennïejte, Båassjoeaahka, Jaemiehaahka, Joeksaahka, Maadteraahka, Oksaahka och Saaraahka.
I de samiska teofora ortnamn som inte innehåller namnet på någon av dessa två, ingår i stället beteckningar på olika andra osynliga väsen som människor måste ta hänsyn till, både sådana som kunde göra så att man t.ex. förlorade sin fiskelycka om man inte uppförde sig korrekt när man fiskade, och andra som enligt lokala berättelser ville ha så lite som möjligt med människor att göra. Av ortnamn som innehåller ord för sådana väsen, exemplifierar jag med två kategorier, de med saS. saajve och de med saL. hálde (pl.), saN. háldit (pl.).
ipmil
På ett liknande sätt som tidiga missionärer i det nordgermanska området valde benämningen fvn. guð (med motsvarigheter i de andra språken) som namn på den kristne guden (eng. God, ty. Gott, skand. Gud, etc.), valde tidiga missionärer i det samiska området det samiska ord som på nordsamiska skrivs ipmil
Formerna på de andra skriftspråken är saS. jupmele, saU. jübmiele, saArj. jubmel, saL. jubmel, saE. immeel, saSk. e′mmel, och saKld. ыммель (ymm’el’).
som namn på den kristne guden som alltså kom att kallas Ipmil.
Det enda undantaget är modern skoltsamiska. Där använder protestanter det ordet (saSk. E′mmel), medan ortodoxa i stället brukar ett ryskt lånord, saSk. Vuâsppå′d (Moshnikoff & Moshnikoff [2020] s. 85); jfr ry. Господь, ’Herren’.
Det samiska ordet verkar emellertid ursprungligen inte ha använts om osynliga väsen, utan om konkreta föremål och naturformationer. I det nordsamiska området var det t.ex. offerstenar och träfigurer, men också berg och uddar där man offrade som kallades ipmilat (pl.) ’gudomar’. Samtidigt användes särskilda beteckningar beroende på om dessa ipmilat låg vid havet, vid sjöar och vattendrag, på något fjäll eller i skogsområdet. En ipmil karakteriserades med ordet bassi, som brukar översätts med ’helig’ (Olsen [efter 1715] 1910 s. 7–9) (om det begreppet, se nedan).
Det finns några få ortnamn med appellativet ipmil som huvudled, alla utom ett i det nordsamiska området i Norge. Tre av dem är, som jag nämnt, med i Isaac Olsens förteckning över offerplatser. I tillägg till den redan nämnda *Guolleipmil ’fiskgudomen’ har han också med *Muorjeipmil ’bärgudomen’ och *Čeavrrisipmil ’uttergudomen’, alla tre i Unjárga (Olsen [efter 1715] 1934 s. 135). Dessutom fanns ett *Bálddesipmil ’hälleflundregudomen’ i Unjárga och ett *Mearraipmil ’havsgudomen’ i Álaheadju (Alta) (Steen 1963 s. 8, 10). I tillägg fanns i det enaresamiska området ett saE. *Puásui-immeel ’rengudomen’ i Aanaar (Inari, Enare) (T. I. Itkonen 1946 s. 39). Inget av de här namnen finns på de digitala kartorna.
áhkká – áhkku
I det skriftliga källmaterialet nämns flera kvinnliga osynliga väsen (»gudinnor»), men i ortnamnen är det endast två namn som förekommer, nämligen de som på nordsamiska skrivs Áhkká och Áhkku.
(1) Sydsamiska ortnamn på Aahka- syftar eventuellt på någon av de så kallade aahkah ’far- eller mormödrarna’ (Maadteraahka, och hennes tre döttrar Joeksaahka, Oksaakhka och Saaraahka), i så fall sannolikt på Saaraahka, eftersom hon var den viktigaste av alla gudomar (Skanke [1728–31] 1945a s. 189; jfr Rydving 2024 och där angiven litteratur). Informationen om dessa aahkah samlades in i de centrala delarna av det sydsamiska området, i huvudsak i Njaarke (Namdalen), från våren 1723 och de följande åren (Skanke [1728–31] 1943b s. 243). Man hade kanske förväntat sig ett Saaraahka- (eller genitiven Saaraahkan-) i ortnamnen, men eftersom hon var den främsta inte enbart bland aahkah utan bland alla osynliga väsen var det antagligen inte nödvändigt; alla förstod ändå att det var henne namnen syftade på.
(2) Åtminstone Maadteraahka, Oksaakhka och Saaraahka var kända upp till det arjeplogssamiska (= pitesamiska) området i Sverige och det lulesamiska området i Norge,
Det är Simon Kildal ([1728] 1910) och Lennart Sidenius ([1728] 1910) som rapporterat att namnen var kända så långt norrut.
men när Knud Leem ([1740-t.] 1767 s. 420) frågade sina informanter i Finnmark om de kände till dem blev svaret negativt.
Beträffande beroendeförhållandena mellan de skriftliga källorna till inhemsk samisk religion från 1600- och 1700-talen och deras proveniens, se Rydving 1995b.
I det lulesamiska området var det, i alla fall enligt Rheen ([1671] 1897 s. 39), hustrun till det väsen som representerades av saL. siejde (pl.) ’sejtarna, offerstenarna’ som kallades Áhkká.
Rheen skriver »hans Acke eller gumma» och då måste det tvetydiga »gumma» betyda ’hustru’.
(3) I det nordsamiska området och österut skilde man inte, som längre söderut, mellan ett väsen som representerades av saN. sieiddit (pl.) ’sejtarna, offerstenarna’ och den personifierade åskan, utan ett väsen hade båda funktionerna. Det var hans hustru som kallades Áhkká eller Áhkku (Fellman [1830-t.] 1906 s. 79; efter information från Ohcejohka och Aanaar där han varit präst).
För en källkritisk diskussion av Fellmans text, se Kaikkonen 2022.
Hon ska ha kallats »den barnlösa» och framför allt ha fått offer av renhorn och renben på de berghällar och i de grottor som var helgade åt henne. Hällarna och ingångarna till grottorna smorde man med ren- och fiskfett (ibid.).
Ortnamnen som innehåller någon form av saN. áhkká etc. eller áhkku etc. är emellertid problematiska eftersom det bara i undantagsfall med hjälp av lokala traditioner går att veta om namnen verkligen är teofora. Namn på no. Kjerring-, sv. Kärring-, den vanligaste översättningen av förleden i de samiska namnen på Áhkká- etc. och Áhkku- etc. till norska och svenska, är relativt vanliga i de södra delarna av Norge och Sverige,
Det visar en sökning på Norgeskart och Min karta.
och det kan eventuellt tala emot att de samiska motsvarigheterna skulle vara teofora. Å andra sidan talar samiska traditioner om namnen för att i alla fall en del av dem är det. Forskare uttrycker sig olika om den här kategorin ortnamn. Collinder (1964 s. 46) är försiktig och skriver om namn på Áhkká- att »som bergnamn synes ordet på sina håll ha mytisk bakgrund». Aikio (2017 s. 23 f.) menar att ortnamn på Áhko- (genitiv av áhkku med förkortad vokal i andra stavelsen) »kan vara» och de på Áhká- (genitiv av áhkká) »ofta syftar på» en gudinna. Sjaggo (2021 s. 33) översätter däremot genitivformen áhká med ’gudinnans’ i åtta av de nio arjeplogssamiska ortnamn på Áhká- som hon behandlar. Det enda undantaget är saArj. Áhkágutjjávrátj, där gutj betyder ’stackare, en avliden’; hon antar att sjön med det namnet fått det efter någon kvinna som drunknat där (Sjaggo 2021 s. 32; jávrátj är diminutiv av saArj. jávvre ’sjö’).
Om man tolkar Fellmans ([1830-t.] 1906 s. 79) uppgift att Áhkká/Áhkku dyrkades på berghällar och i grottor som en indikation på att hon framför allt dyrkades på fjäll, berg, höjder, kullar, etc., kunde man eventuellt tänka sig att det är mer sannolikt att ortnamn med efterleder som anger den typen av naturformationer verkligen är teofora och refererar till henne än i de områden där efterlederna betecknar andra naturformationer (som sjöar, myrar, slätter, etc.). Det behöver emellertid inte betyda att alla ortnamn i den här kategorin med sådana efterleder enkelt kan tolkas som teofora. Snarare är det nog så att endast en del av bergsnamnen verkligen syftar på Áhkká/Áhkku. Problemet är att vi inte kan veta vilka. Hur som helst är namnen intressanta. Även om endast en del av dem refererar till Áhkká/Áhkku visar själva förekomsten av dem att hon var ett viktigt väsen. Det finns tillräckligt stark tradition i olika delar av Sápmi att ortnamn i kategorien refererar till henne. Utbredningen av namnen och traditioner om en del av dem som sakrala gör det sannolikt att hon var viktig i hela Sápmi. De här ortnamnen är därför ett korrektiv till presentationen av viktiga osynliga väsen (»gudomar») i både de skriftliga källorna och i forskningslitteraturen.
Endast en noggrann specialstudie av ortnamnen i den här kategorin skulle kunna göra det möjligt att komma till klarhet om vilka av dem som helt säkert (eller i alla fall med stor sannolikhet) kan bedömas vara teofora, vilka som helt kan avvisas, och vilka som ingår i en (stor?) mellangrupp med namn som »möjligen» kan tolkas som teofora.
De två orden som på nordsamiska skrivs áhkká respektive áhkku har följande betydelser i olika områden:
(1) saS. aahka ’farmor, mormor; äldre kvinna; (i nordliga dial. även) hustru’ (Hasselbrink 1981–85 s. 201 f.); saU. áhkká 1: ’farmor, mormor; äldre kvinna’, 2: ’hustru, gumma’ (Barruk 2018 s. 21); saArj. áhkká ’mormor, farmor, nära äldre kvinnlig släkting, även gudinna’ (Bengtsson & al. 2016 s. 19); saL. áhkká ’gumma, hustru’ (Grundström 1946–54 s. 13); saN. áhkká ’hustru’ (Nielsen 1932–38:1 s. 31); saE. —; saSk. ä′ǩǩ ’käring, hustru; gumma’ (Mosnikoff & Sammallahti 1988 s. 49); saKld. āххьк (āhh’k) ’hustru; kvinna (gift); gumma’ (Antonova & Šeller 2021 s.v.).
(2) saS. —; saU. —; saArj. —; saL. áhkko ’farmor, mormor, hennes syster, kvinnlig kusin; kvinnlig sidosläkting i fjärmare led bakåt’ (Grundström 1946–54 s. 13); saN. áhkku ’farmor, mormor; äldre kvinna; en motsvarighet till »en karl», berömmande eller klandrande, om kvinnor’ (Nielsen 1932–38:1 s. 33); saE. ákku ’farmor, mormor; äldre kvinna’ (E. Itkonen & al. 1986–91:1 s. 36); saSk. äkk ’farmor, mormor, gumma’ (Mosnikoff & Sammallahti 1988 s. 49); saKld. āка (āka) ’farmor, mormor; (liten gammal) gumma’ (Antonova & Šeller 2021 s.v.).
Medan saN. áhkku etc. i alla områden där ordet förekommer syftar på en äldre kvinna, särskilt ’farmor’ och ’mormor’, så har motsvarigheten till saN. áhkká etc. den betydelsen i syd- och arjeplogssamiska, som saknar en motsvarighet till saN. áhkku, medan áhkká etc. i övriga områden (från lulesamiska till kildinsamiska) har huvudbetydelsen ’hustru’. Nordlig sydsamiska och umesamiska är undantag, eftersom saS. aahka, saU. áhkká där betyder både ’farmor, mormor; äldre kvinna’ och ’hustru’.
De samiska ortnamnen med saN. áhkká etc. och áhkku etc. är förhållandevis vanliga, men mer i en del områden, mindre i andra. Ortnamn med Áhkká som simplex eller med genitivformen Áhká- som förled är t.ex. vanliga i det arjeplogssamiska och lulesamiska området (där áhkká var det traditionella ordet för ’hustru’, men i dag i den betydelsen ersatt av diminutiven saArj. áhkátj, saL. áhkásj). Ortnamn i den här kategorin är däremot ovanliga i det tornesamiska området (där sydlig nordsamiska talas). I de områden där nordlig nordsamiska talas är det áhkku som dominerar bland dessa namn, medan áhkká är ovanligare. I enaresamiskan förekommer endast saE. ákku (motsvarigheten till saN. áhkku). I skoltsamiskan används båda orden och i kildinsamiska namn saKld. āххьк (āhh’k), motsvarigheten till saN. áhkká, i några få ortnamn (jfr fig. 2).
Ortnamn med saN. áhkká etc. och áhkku etc. förekommer i de källor jag excerperat som simplex och i sammansättningar i sammanlagt 228 ortnamn i 118 områden.
När jag räknar antalet ortnamn räknar jag med ett namn per naturformation. Alternativa namn kommer därför i tillägg.
(1) Ortnamn med áhkká etc. förekommer som simplex i formerna saS. Aahka (namn på ett fjäll), Aahkan (gen.) (en vik), saU. Áhkká (en kulle), saL. Áhkká (två fjäll) och saN. Áhkká (ett fjäll). I arjeplogssamiskan förekommer dessutom två avledningar som simplicia, Áhkalis (ett fjäll) och Áhkáris (ett berg). Förlederna har följande former i sammansatta namn: saS. Aahka- (nom. sg.), Aahkan- (gen. sg.), saU. Áhká- (äldre nom. sg.), Áhkán- (gen. sg.), saArj. Áhka- (gen. sg.), Áhkalis- (avl. nom. sg.), Áhkáris- (avl. nom. sg.), saL. Áhká- (gen. sg.), Áhkásj- (dim.), saN. Áhkká- (nom. sg.), Áhká- (gen. sg.), Áhkáš- (dim.), saSk. Ä′ǩǩ- (nom. sg.), saKld. Āкь- (Āk’-) (gen. sg.).
Exempel som är hämtade från flera områden listas från söder mot norr och öster, alltså i följande ordning: saS., saU., saArj., saL., saN., saE., saSk., saKld.
(2) Ortnamn med áhkku etc. förekommer som simplex i formerna saN. Áhkku (tre förekomster: en offerplats, en sejte och en klippa), och saE. Ákku (ett berg och en klippa). Förledsformerna i de sammansatta namnen är: saL. Áhkko- (nom. sg.), Áhko- (gen. sg.), saN. Áhkko- (nom. sg.), Áhko- (gen. sg.), Áhku- (gen. sg.), Áhkoš- (dim.), saE. Ákku- (nom. sg.), Áhu- (gen. sg.), saSk. Äkk- (nom. sg.).
Områden med samiska ortnamn med ett ord som användes som namn på ett kvinnligt osynligt väsen (en »gudinna»).
1 = saS. aahka, saU. áhkká, saArj. áhkká (áhkalis, áhkaris), saL. áhkká (áhkásj), saN. áhkká (áhkáš), saSk. ä′ǩǩ, saKld. āххьк (āhh’k); 2 saL. áhkko, saN. áhkku, saE. ákku, saSk. äkk. A (fyllda cirklar) = områden där minst ett av ortnamnen finns på de officiella digitala kartorna; B (ofyllda cirklar) = områden med ortnamn som endast är belagda i andra (oftast äldre) källor.
Karta över norra Skandinavien och Kolahalvön med markerade fyndplatser och geografisk fördelning enligt två olika kategorier, redovisade med färgkodade symboler.
Terrängtermerna (de naturbetecknande appellativen som utgör efterleder) väljer jag att dela in i tre grupper, (1) sådana som anger vattensamlingar, vattendrag, och land vid vatten, (2) sådana som anger fjäll, berg, kullar, åsar, etc., och (3) andra som bl.a. anger stenar, myrar, slätter, områden där det varit skogsbrand, etc. Om man lägger ihop namnen med áhkká etc. och áhkku etc. betecknar 55 % av de sammanlagt 217 sammansatta ortnamnen vattendrag etc., medan 29 % är namn på berg och andra typer av höjder, och 16 % namn på andra naturformationer.
Alla procenttal är avrundade till närmaste heltal.
Det totala antalet terrängtermer är 23 för olika typer av vattendrag etc., 19 för bergsformationer, och 24 för andra terrängtermer. Andelen namn på höjder av olika slag är alltså relativt liten, men i hälften av de 117 områdena med dessa namn finns det minst ett berg.
Jag anger här, och i de följande liknande listorna, de vanligaste topografiska appellativen (de som förekommer i minst två ortnamn) som ingår i de största kategorierna av samiska sakrala ortnamn. Varje ord anges i endast en form, den sydligaste eller västligaste som förekommer i materialet. Om det står »etc.» efter ordet betyder det att termen också förekommer i sakrala ortnamn i andra (nordligare och/eller östligare) dialektområden. Siffrorna inom parentes anger antalet förekomster (d.v.s. antalet ortnamn som har terrängtermen som efterled) i den namnkategori som behandlas i avsnittet.
Av de sammansatta ortnamnen med áhkká eller áhkku är det följande naturbetecknande efterleder som förekommer i två eller fler namn i materialet:
1. Ord för vattensamlingar, vattendrag och land vid vatten
saS. jaevrie etc. ’sjö, insjö’ (51); saS. johke etc. ’bäck, å; (i saN. även) älv’ (21); saArj. njárrga etc. ’udde, näs’ (12); saS. loekte etc. ’vik’ (5); saArj. suolo etc. ’ö’ (5); saArj. tjålbme etc. ’sund’ (4); saN. skáidi ’landtunga (mellan två vattendrag som flyter samman)’ (3); saN. guoika ’fors’ (2); saS. njuana etc. ’näs, udde’ (2); och saN. savu ’sel’ (2).
2. Ord för fjäll, berg, kullar, åsar, etc.
saS. vaerie etc. ’berg, fjäll’ (28); saArj. bákkte etc. ’klippa’ (8); saS. tjahke etc. ’bergstopp, fjälltopp’ (5); saS. åejvie etc. ’huvud; runt berg; ås’(5); saArj. buavvda etc. ’skoglös bergstopp’ (2); saN. čopma ’hög, topp’ (2); och saE. ämmir ’kulle’ (2).
3. Andra terrängtermer
saL. jiegge etc. ’myr’ (5); saU. giälas etc. ’hed, tallhed’ (3); saE. kieddi ’äng, fält’ (2); saN. riehppi ’(svårtillgänglig) nisch (i fjällen)’ (2); saL. vágge etc. ’dal, dalgång’ (2); och saArj. vuolladak ’lågland, låglänt område’ (2).
(Kartplatsen, Min karta, Norgeskart, Rheen [1671] 1897 s. 41 f., Skanke [1728–31] 1945a s. 222, Qvigstad 1926 s. 332, 338 f., 341, Holmberg-Harva 1928 s. 19, Tanner 1928 s. 11, Nickul 1934 s. 34, 58, 77, Voščinin 1939 s. 14, T. I. Itkonen 1946 s. 42, 62, Manker 1957 s. 120, 151 f., 154–156, 165, 167, 172, 174 f., 185, 187, 193, 201 f., 208–210, 212, 226–228, 246, 256, 270, 287, T. I. Itkonen 1958 s. 965 f., Bergsland 1985 s. 65 f., Storjord 1998 s. 73, 132, 148, 156, Äikäs 2011 s. 190, Solbakk 2012 s. 30, 33, Mattus 2014 s. 19 f., 143, 276, 336, Valtonen 2014 s. 246, 250 f., Aikio 2017 s. 23 f., Korhonen 2017, s. 288, Sjaggo 2021 s. 30–35, 202.)
raejrie – átjek – dierpmis – baján – äijih
Det finns många olika regionala samiska benämningar på åskan och därför hade också den personifierade åskan (»åskguden») olika namn i olika områden (jfr Rydving 2010 s. 95, 97 f.). Att åskan verkligen uppfattades som ett personligt väsen framgår inte enbart av de historiska källorna utan även av samiska ord för ’regnbåge’ och ’blixt’. För att ta skoltsamiska exempel, där ’åska’ heter tie′rmes och den personifierade åskan följdaktligen Tie′rmes, så heter ’regnbåge’ teârmmazjohss ’Tie′rmes båge’, teârmmaztavǧǧ ’id.’ eller teârmmazpuäǥǥanj ’Tie′rmes bälte’, och ’blixt’ heter teârmmazkõskkâm ’Tie′rmes eldstål’ eller teârmmaztoll ’Tie′rmes eld’ (T. I. Itkonen 1958 s. 590, jfr Rydving 2013 s. 117–121).
Enligt de skriftliga källorna till samisk religionshistoria var den personifierade åskan det viktigaste av de manliga osynliga väsendena (»gudarna»). Han uppfattades som ambivalent och man offrade bl.a. till honom för att han inte skulle skada renarna, men i stället driva bort rovdjur från renhjordarna och dessutom ge jaktlycka. I en del områden tänkte man sig att han också hade ansvar för människans hälsa. Till åskan offrade man framför allt på särskilda offerplatser där man satte upp stora trähamrar för att markera vem offret var till. Blod från det offrade djuret ströks på hammaren och dessutom offrade man en liten bit kött från varje del av offerdjuret, som vanligtvis var en rentjur. En del av köttet åts i samband med offerriten där bara män deltog; det som blev över tog deltagarna hem till sina familjer (t.ex. Rheen [1671] 1897 s. 35–37, Skanke [1728–31] 1945a s. 187 f., 201 f., jfr Rydving 2010 s. 93–96 beträffande regionala särdrag).
I ortnamn är de tre mest spridda orden för ’åska’ (1) saS. aatja, saU. átjá, saArj. átja, átjek, saL. átjá, átjek ’åska’, (2) saN. dierpmis, saSk. tie′rmes, saKld. тӣрьмесь (tīr’m’es’) ’id.’, och (3) saE. äijih ’farfar, morfar; äldre man; björn; åska’.
Ádjit (med formen Ádjet- i sammansatta namn) är den nordsamiska motsvarigheten till saE. Äijih, men det är osäkert om Ádjit verkligen varit en nordsamisk parallell till det namnet (jfr Aikio 2017 s. 23). I det material jag gått igenom har jag inte funnit någon information som tyder på att Ádjit traditionellt ska ha använts som namn på den personifierade åskan (»åskguden») i någon del av det nordsamiska området. Därför har jag valt att inte inkludera de namnen i inventeringen.
Det finns också exempel på ortnamn som innehåller saS. raejrie ’åska’ eller saN. baján ’id.’. Däremot saknas det exempel på ortnamn på saS. Hovre(n)- (< Þórr), den förled som är den vanligaste i äldre skriftliga källor (som i det namn som i källorna vanligtvis skrivs Horagalles, d.v.s. saS. Hovragaellies) och som finns i nutida sydsamiska ord för ’åska’ som hovrenåarja, hovreskodje och hovresåektie.
Vare sig åarja eller skodje förekommer som simplex, men som förled i sammansättningar betyder åarja- ’sydlig’; såektie betyder ’åska’ även som simplex (Hasselbrink 1981–85 s. 741, 1036, 1224).
Från det sydsamiska området och upp till det lulesamiska skilde man som jag nämnt på den personifierade åskan och det väsen som representerades av offerstenarna och som i det lulesamiska området kallades Värálda ålmåj. Som bl.a. Aikio (2017 s. 70) noterat, var saN. Dierpmes (som även kallades Baján eller Bajánáddjá) emellertid en kombination av dessa två väsen (jfr Mebius 2003 s. 64–69).
Områden med samiska ortnamn med regionala namn på den personifierade åskan (= ord för ’åska’).
1 = saS. raejrie; 2 = saS. aatja, aatjehke, saU. átjá, átjieke, saArj. átjek, saL. átjek, saN. ážek; 3 = saN. dierpmis, saKld. тӣрьмесь (tīr’m’es’); 4 = saN. baján; 5 = saE. äijih. A (fyllda cirklar) = områden där minst ett av ortnamnen finns på de officiella digitala kartorna; B (ofyllda cirklar) = områden med ortnamn som endast är belagda i andra (oftast äldre) källor; C (trianglar) = områden med finska ortnamn som antas gå tillbaka på äldre samiska namn.
Karta över norra Skandinavien och Kolahalvön med färgkodade och symbolmarkerade fyndplatser för olika kategorier, fördelade längs älvdalar och inlandsområden.
I materialet jag inventerat finns sammanlagt 81 ortnamn med en form av ett av namnen på den personifierade åskan (eller ord för ’åska’) som simplex eller som förled i sammansatta namn. De fördelas på 42 områden, men namnen är olika vanliga i olika delar av Sápmi.
Namn som tillhör namnkategorin är koncentrerade till några områden: (1) gränsområdet mellan syd- och umesamiska, (2) delar av det lulesamiska området, och (3) det enaresamiska och den västra delen av det skoltsamiska området. Däremot saknas de helt i stora delar av det sydsamiska området och helt och hållet i södra delen av det nordsamiska området, och de är väldigt få i norra delen av det nordsamiska området och i de skolt- och kildinsamiska områdena (jfr fig. 3). Den koncentrerade gruppen av lulesamiska ortnamn ger stöd åt Rheens ([1671] 1897 s. 35) påstående att samerna där uppfattade »Thor» som den förste av deras »förnämste afgudar». Skankes ([1728–31] 1945a s. 187) uppgift att åskguden ska ha varit »i megen consideration og dyrkelse» problematiseras däremot av avsaknaden av ortnamn som innehåller någon av beteckningarna på åskan i det centrala sydsamiska området som han beskriver.
Antalet namn och områden i den här kategorin av namn kan jämföras med de 228 namnen med áhkká/áhkku i 118 områden. Kan skillnaden indikera att Áhkká/Áhkku var viktigare än Átjek etc., trots att den senare dominerar i de skriftliga källorna?
En annan intressant skillnad är att medan hela 13 av 14 simplex-namn med áhkká/áhkku betecknar berg etc., är det endast sex av de 17 simplicia som innehåller ett ord för ’åska’ som gör det, medan åtta är namn på sjöar och tre på små öar (skär): saS. Aatjehke (två sjöar), saU. Átjieke (ett berg, tre sjöar), saArj. Átjek (ett berg), saL. Átjek (tre berg, tre sjöar); saE. Äijih (ett berg, tre små öar/skär). Om man däremot jämför efterlederna i de sammansatta namnen med dem i den förra kategorin så kan man konstatera att andelen namn på vattendrag (52 %, jämfört med 55 %) är något lägre än i namnen med áhkká/áhkku, medan namn på bergsformationer (31 % jämfört med 29 %) och andra naturformationer (17 % jämfört med 16 %) är marginellt högre. Antalet terrängtermer är mycket färre, tio (jämfört med 23) termer för olika typer av vattendrag, sex (jämfört med 19) termer för olika typer av bergsformationer, och elva (jämfört med 24) andra terrängtermer men det beror antagligen på att det totala antalet namn är betydligt lägre.
Av de sammansatta ortnamnen med ett ord för ’åska’ är det följande naturbetecknande efterleder som förekommer i två eller fler namn i materialet:
1. Ord för vattensamlingar, vattendrag och land vid vatten
saU. jávrrie etc. ’sjö, insjö’ (13); saU. juhkka etc. ’bäck, å; (i saN. även) älv’ (6); saL. luokta etc. ’vik’ (3); saN. luoppal etc. ’utvidgning i älv’ (3); och saU. sulla etc. ’ö’ (3).
2. Ord för fjäll, berg, kullar, åsar, etc.
saU. várrie etc. ’berg, fjäll’ (7); saL. oajvve etc. ’huvud; runt berg; ås’(4); saS. tjahke etc. ’bergstopp, fjälltopp’ (3); saN. bákti ’klippa’ (2); saS. bavne ~ båvne ’åsrygg’ (2); och saE. selgi ’rygg’ (2).
3. Andra terrängtermer
— (ingen terrängterm i den här gruppen förekommer i mer än ett ortnamn).
(Kartplatsen, Min karta, Norgeskart, Rheen [1671] 1897 s. 41, Graan [1672] 1899a s. 84, Voščinin 1939 s. 97, T. I. Itkonen 1946 s. 42–44, Manker 1957 s. 165 f., 192 f., T. I. Itkonen 1958 s. 1021, Äikäs 2011 s. 181, 200 f., 210, Mattus 2014 s. 24 f., 260, Aikio 2017 s. 70.)
*
Áhkká/Áhkku etc. och Átjek etc. är de enda osynliga väsen som författarna till de skriftliga källorna till inhemsk samisk religion betecknade som »gudar» och »gudinnor» och som går att belägga i ortnamn. Det visar hur viktiga de var, men indikerar dessutom att andra osynliga väsen nog inte haft samma betydelse som det skriftliga källmaterialet ger intryck av. De förefaller i alla fall inte ha relaterats till platser och områden i naturen så att det gett nedslag i ortnamn. Genomgången av de här två kategorierna teofora ortnamn gör att vi måste revidera beskrivningarna av »den samiska gudavärlden» och klarare skilja mellan väsen som endast ingick i enskilda nåjders tänkande och sådana som var viktiga i det dagliga livet för den majoritet samer som inte var rituella specialister. Ortnamnen ger ett starkt källstöd för att Áhkká/Áhkku etc. och Átjek etc. tillhörde den senare kategorin.
Andra osynliga väsen
Det finns ortnamn som innehåller benämningen på andra osynliga väsen än »gudomar».
Förutom de kategorier jag exemplifierar med finns det i källmaterialet även ortnamn som innehåller beteckningar på bl.a. de osynliga väsen som kallas saE. čáhálig etc., saN. eahpáraš, saArj. ganij etc., saN. gufihtar etc., saSk. kä′ȝȝ, saArj. rávvga etc. och saN. ulda.
Jag ger två exempel på sådana ortnamnskategorier (de på saS. saajve- och saN. háldi- etc.) och nämner därefter ett namn som enligt en hypotes ska ha använts om ett sådant väsen och tidigare varit känt i stora delar av Sápmi.
saajve
I det sydsamiska området var saajve-väsendena tillsammans med Saaraahka och de avlidna släktingarna (saS. pl. åemie-almetjh) de viktigaste av de osynliga väsen man traditionellt förhöll sig till. Till skillnad från andra grupper av osynliga väsen var saajvh (pl.) enligt sydsamiska berättelser inte självständiga i förhållande till människorna, men ägdes av enskilda personer. Det vanliga var att man fick dem som arv, men de kunde också köpas och säljas. Man berättade att de kunde hjälpa till med jakt, fångst, fiske och renskötsel, men också med mycket annat i livet. Som tack för deras hjälp fick de offer och de kommunicerade med hjälp av drömmar.
Den utförligaste analysen av de sydsamiska traditionerna om saajve-väsendena finns i Bäckman 1975; för en kort sammanfattning av den viktigaste informationen om dem, se Rydving 2002 s. 71–75.
Jag har endast funnit tre sydsamiska ortnamn på saajve-, ett tidigare *Saajvetjahke ’saajve-toppen’ i Aarborte (Hattfjelldal), i tillägg till Saajvetjonne ’saajve-tjärnen’ och Saajvetjåalhte ’saajve-höjden’ i Laakesvuemie (Namsskogan) (Norgeskart, Qvigstad 1926 s. 354). Med tanke på att nästan alla saajve-fjäll i Skankes lista som jag nämnde i inledningen har icke-sakrala namn är det som förväntat att det finns få ortnamn på saajve-.
háldi
En saN. háldi etc. är en typ av rådare, alltså ett väsen som har ansvar för och skyddar ett naturområde eller en växt- eller djurart. Ordet uppfattas som ett lån över finskan (jfr fi. haltia ’innehavare; skyddsande’) från urn. *halðiaz ’förvaltare (?)’ och ska i samiskan ursprungligen ha betytt ’offerplatsens skyddsande’ (Aikio 2017 s. 29, 101; jfr de Vries [1962] 1977 s. 204). Ortnamn med en form av saN. háldi etc. finns i dag i lule-, nord-, enare- och skoltsamiska.
Skriftspråksformerna är saL. hállde, saN. háldi, saE. häldee och saSk. ha′lddi.
Ordet betyder ’skyddsande (knuten till en plats eller ett område)’, i lulesamiskan dessutom ’offerplats’ (Grundström 1946–54 s. 24, E. Itkonen & al. 1986–91:1 s. 160, Moshnikoff & Moshnikoff [2020] s. 45, Svonni 2023 s. 132). I åtminstone Guovdageaidnu (Kautokeino) kan ordet dessutom vara en topografisk term med betydelsen ’nästan runt högt fjäll’ (Nielsen 1932–38:2 s. 294). Alla ortnamn som innehåller ordet behöver alltså inte vara sakrala.
I delar av det nordsamiska området i Finland tänkte man sig att det i varje sjö fanns en čázeháldi ’vattnets háldi’ som man måste hålla sig väl med för att få fiskelycka. Till det väsendet offrade man benen av den första fisken man fångade på våren och ibland också små silverpengar. Fiskar hade sin egen háldi, guliidháldi ’fiskarnas háldi’ som också måste få offer, liksom de háldit (pl.) som svarade för enskilda fiskarter. De renskötande offrade på motsvarande sätt till luođoháldi ’skogstraktens háldi’ i samband med höstslakten. I varje övergiven kåta (saN. goahti) tänkte man sig att en háldi höll till och vaktade platsen till dess ägarna kom tillbaka. En sådan kallades goađeháldi ’kåtans háldi’ och måste drivas ut innan man kunde sova i kåtan (Ravila 1934 s. 99, 151–153, T. I. Itkonen 1946 s. 72, 78 f., 102–104). I det tornesamiska området uppfattades háldit (pl.) som särskilt knutna till och väktare över offerplatser (Johansson 1945 s. 49 f.).
I källmaterialet jag använt finns det 50 ortnamn i 32 områden med saN. háldi etc. som simplex, huvudled eller förled. Det finns sex fjäll eller berg som heter eller har hetat Háldi, fem i Finnmark och ett i Nordfinland, och elva som har háldi etc., som huvudled, både äldre namn som *Lulliháldi, och *Noaiddeháldi ’nåjdens háldi’ i Álaheadju, och namn som finns på de digitala kartorna, som Stuoraháldi, och Vuorašnjárggaháldi i Álaheadju, Goahteháldi i Báhccavuotna (Balsfjord), Bátnálasháldi, Suolovárháldi och Unnahálddaš ’den lilla háldi’ i Porsáŋgu (Porsanger), Ráisduottarháldi i Ráisa (Nordreisa), Breahcegealháldi och Sieideháldi ’sejte-háldi’ på gränsen mellan Ráisa och Návuotna (Kvænangen). De namn jag inte översatt lokaliserar genom förleden den háldi det gäller i det lokala landskapet. I tillägg finns ett namn som är en fras, Háldi Nuorttamus Čohkka ’Háldis östligaste topp’ i Ráisa. Alla dessa namn, utom Goahteháldi, som ligger på (eller är) en sluttning, är namn på bergs- eller fjälltoppar.
Områden med ortnamn med saL. hállde ’skyddsväsen (i samiska berättelser); offerplats’ eller saN. háldi ’skyddsväsen (i samiska berättelser); runt fjäll’. A = områden där minst ett av ortnamnen finns på de officiella digitala kartorna; B = områden med ortnamn som endast är belagda i andra (oftast äldre) källor; C = områden med finska ortnamn som antas gå tillbaka på äldre samiska namn.
Karta över norra Skandinavien med markerade fyndplatser och kategorier redovisade med olika symboler längs kustområden, älvdalar och inland.
Ortnamnen i den här kategorin är på de digitala kartorna framför allt belagda i det nordsamiska kustområdet, men det finns också namn på saN. Hálde- i inlandet i Troms och Finnmark, i tillägg till i ett par namn i Giron och i ett i Jiellevárre/Jiellevárri. Namn i ett par lulesamiska och i ett par nordsamiska områden är endast belagda i äldre källor. Fyra områden har finska namn som anses gå tillbaka på ursprungliga samiska, saL. hállde- eller saN. háldi-namn (jfr fig. 4).
I de 26 områdena med enbart sammansatta namn med saL. Hállde-, saN. Háldi- eller Hálde- som förled förefaller nio av primärnamnen vara namn på olika typer av höjder (tre fjälltoppar, två åsar, ett fjäll, en bergskam, en rund kulle, och en klump) medan fyra betecknar vatten (två sjöar, en fors och en bukt), och övriga tio troliga primärnamn andra typer av platser och naturformationer (som två uddar, en gammal boplats, en blötmyr, en torr myr, en strand, en ö, etc.). Av 30 säkra och två förmodade primärnamn, ett i varje område, anger 17 olika bergsformationer, fyra är namn på vattensamlingar och vattendrag, och elva på andra naturformationer.
Eftersom det är efterledens betydelse, inte naturformationens utseende, som avgör klassificeringen, räknar jag båda namnen på -goahti ’kåta, koja, hus’ till grupp 3 (andra termer), inte enbart Háldegoahti i Gáivuotna (Kåfjord) som är namnet på en gammal boplats utan också Háldigoahti i Omasvuotna (Storfjord) trots att det är namnet på en kulle.
(Kartplatsen, Min karta, Norgeskart, Qvigstad 1926 s. 332, 347 f., T. I. Itkonen 1946 s. 42, Manker 1957 s. 101 f., 115 f., 118, 146–150, 157 f., 177, 199, Steen 1963 s. 11 f., Äikäs 2011 s. 182; jfr Aikio 2027 s. 101 [karta].)
Guivi
Enligt en hypotes finns det möjligen ett personnamn som tidigare varit namnet på ett osynligt väsen. Namnet, saS. *Gujvie / saU. *Gujvvie, saN. Guivi, saKld. Кӯйвa (Kūjva), förekommer både som simplex och som förled i ortnamn i Luspie/Lusspie på gränsen mellan de syd- och umesamiska språkområdena, i Beardu, Davvesiida, Deatnu, Guovdageaidnu, Návuotna, Ohcejohka och Porsáŋgu i det nordsamiska, och i Луя̄ввьр (Lujāvv’r) i det kildinsamiska. Där ligger norr om Се̄ййтья̄ввьр (S’ējjt’jāvv’r) ’sejtesjön’ *Кӯйвпа̄ххьт (Kūjvpāhh’t) ’Kūjv-klippan’ som är den västra delen av *Кӯйвчо̄рр (Kūjvčōrr) ’spetsiga Kūjv-toppen’. I östra delen av *Кӯйвпа̄ххьт (Kūjvpāhh’t) finns en lodrät bergvägg med en väldig människoliknande figur, som enligt lokala traditioner är den förstenade Кӯйва (Kūjva).
De flesta av det knappa tjugotalet nordsamiska ortnamn med Guive-, genitiven Guivve- eller diminutiven Guivveš- som förled refererar antagligen till personer med mansnamnet Guivi. Det finns belagt från 1553 i Ohcejohka och Guovdageaidnu och från 1616 i Aanaar (Aikio 2017 s. 97). Eftersom saS. *Gujvie/saU. *Gujvvie, Guivi i Ohcejohka och det kildinsamiska *Кӯйвпа̄ххьт (Kūjvpāhh’t) är namn på offerplatser la T. I. Itkonen (1962 s. 134) fram hypotesen att namnet ursprungligen ska ha avsett ett skyddsväsen som varit känt över stora delar av Sápmi. Det namnet, som endast bevarats i några få ortnamn, menade han senare sekundärt började användas som mansnamn.
(Hallström 1922 s. 186, Manker 1957 s. 252, T. I. Itkonen 1958 s. 983, T. I. Itkonen 1962, Bol’šakova 2005 s. 287–291, Aikio 2017 s. 96 f.)
Idén är ett intressant, men vågat försök, att skapa sammanhang mellan några ortnamn i områden långt ifrån varandra. Den är emellertid alltför spekulativ för att kunna uppfattas som särskilt sannolik. Det är endast de två kildinsamiska namnen som har tillräckligt stark tradition för att kunna bedömas som sakrala. De övriga ortnamnen med saN. Guivi etc. räknar jag däremot inte till de sakrala namnen.
2. Kultiska (rituella) ortnamn
Samiska kultiska eller rituella ortnamn innehåller antingen ett ord som oftast betyder ’offersten’ (saN. sieidi etc.), något ord för ’dyrkan’ eller ’offer’ (som saN. bálvalus etc., saS. sjïele, saN. uvhri, eller saL. värro), ett ord för ’offerplats’ (som saN. *álda, bassi, girku, háldi eller *viddjá med motsvarigheter i andra varieteter), eller någon annan offerterm (som saN. vuoiddas ’smorning, smörjelse’). Till dessa ortnamn räknar jag också sådana som innehåller beteckningar på rituella specialister (som saN. noaidi etc. och saArj. guobas etc.) och redskap (som saN. goavddis etc. och saN. *luohttemuorra etc.).
sieidi
Det vanligaste samiska ordet för ’offersten’ är saN. sieidi, med motsvarigheter i alla nutida samiska varieteter utom syd- och skoltsamiska: saU. seäjddie, saArj. säjjde, saL. siejdde, saE. sieidi, saKld. се̄ййт (s’ējjt). I sydsamiskan används i stället saS. sjïelegierkie ’offersten’ och i skoltsamiskan saSk. palvvǩeä′dǧǧ ’id.’.
Det är därför helt följdriktigt att ordet saknas i de källor som baseras på material som samlats in i det sydsamiska området, som t.ex. det som är sammanfattat av Skanke ([1728–31] 1945).
Som några ortnamn i det skoltsamiska området visar, exv saSk. *Sei′dnjargg ’sejteudden’ i Peäccamvu′vdd [ry. Печенгский район], förekom ordet tidigare i skoltsamiskan.
En av de externa granskarna nämner i en kommentar att de skoltsamiska ortnamnen kan vara lånade från nord- eller enaresamiska.
En sieidi är vanligtvis en större eller mindre sten och ett stenblock. De som var stenar som det var möjligt att flytta måste skötas om.
Sejtar som finns i museer är av den typen. De stals från sina ursprungliga platser långt in på 1900-talet. Ibland lyckades lokalbefolkningen rädda och gömma sejten och i stället placera en annan sten på dess plats, en sten som sedan tagits till något museum. Det gäller t.ex. sejten vid den lulesamiska offerplatsen som på 1600-talet kallades *Stuorra Basse Darrha, senare Ganijuksa och Basseuksa (se Rydving & Kristoffersson 1993 s. 200 f., med foton på ett par av de falska sejtarna).
Bl.a. skulle man, enligt en uppgift från det lulesamiska området, lägga granris under dem på vintern och löv och gräs på sommaren (Rheen [1671] 1897 s. 42). De som är stora stenblock ligger på stränder, uddar, öar eller fjäll, mer sällan i skogsområden. Men ordet sieidi kan också avse en bergvägg, en halvö, en ö, en kulle, eller ett helt berg eller fjäll (jfr T. I. Itkonen 1946 s. 39–44, med exempel från norra Finland). Ordet användes ibland också om träföremål med rituella funktioner, som stubbar eller trästolpar (Tornæus [1672] 1900 s. 27), men för dem användes vanligen andra ord, som saL. värromuorat (pl.) etc. ’offerträn’ eller saN. *luohttemuorat (pl.) (jfr Mebius 1968 s. 61–69; betr. det senare ordet, se nedan).
Sejten representerade ett eller flera osynliga väsen och ibland själva platsen eller området där den stod. I åtminstone det lulesamiska området uppfattades som jag nämnt saL. siejde (pl.) ’sejtarna, offerstenarna’ som representanter för det osynliga väsen som där kallades Värálda ålmåj. I en del senare nordsamiska traditioner fungerade många av sejtarna i stället som manifestationer av den háldi eller de háldit (pl.) som vakade över platsen eller området.
Förutom de olika lokala motsvarigheterna till nordsamiskans sieidi, finns också diminutiven (saArj. siejdátj, saL. siejdásj, saN. sieiddáš) som förled i några få ortnamn. I den nedre delen av Deatnu-dalen finns dessutom ett område med namn på saN. Sieiddá-, en gammal genitiv till diminutiven; simplexnamnet Sieiddá visar att genitiven uppfattats som nominativ (jfr Aikio 2017 s. 160). Som simplexnamn förekommer saN. Sieidi, saKld. Се̄ййт (S’ējjt) i sju områden, diminutivformer som saArj. Säjdátj, Siejdátj, saL. Siejdásj, saN. Sieiddá i sex områden och ett exempel på en avledning, saU. Siejdáge, i ett område. Åtta av de 15 simplex-namnen betecknar fjäll, berg, åsar och höjder, fyra är namn på sjöar och tjärnar och de övriga tre är namn på en klippa, en sejte och en älv. Dessutom finns den tidigare nämnda *Einára sieidi, ’Einars sejte’ i Čáhcesuolu,
Platsangivelsen för det namnet är otydlig och därför är det inte markerat på kartan.
och Äijih sieidi ’Äijihs (”åskgudens”) offersten’, det enda exemplet i materialet på ett namn som både är teofort och kultiskt (jfr nedan).
Området med det ortnamnet är markerat på både fig. 3 och fig. 5.
Av de sammansatta ortnamnen har två sieidi som efterled, Geađgesieidi ’stensejten’ i Guovdageaidnu och Rássejohsieidi ’gräs-, blom- eller kvanneåns sejte’ i Ohcejohka. I sammansatta ortnamn finns exempel på förleder som saU. Siejdie- (gen. sg.), saArj. Siejde- (gen. sg.), Siejduos- (adj.-avl.), Siejdátj- (dim. nom. sg.), saL. Siejdde- (nom. sg), Siejde- (gen. sg.), saN. Sieide- (nom. sg), Sieidde- (gen. sg.), Sieiddáš- (dim. nom. sg.), Sieiddá- (dim. gen. sg.), saE. Sieidi- (gen. sg.), Siäidáá- (dim. gen. sg.), saSk. *Sei′d- (gen. sg.), och saKld. Cēйт- (S’ējt-) (gen. sg.).
Ortnamn med någon form av saN. sieidi etc. finns belagda i alla samiska varieteter där ordet finns i det nutida språket, och dessutom i tre skoltsamiska områden. Många av namnen är endast belagda i äldre källor eller i finska »genomskinliga översättningslån». Det visar tydligt hur värdefulla de två typerna av källmaterial är. På Kolahalvön finns några områden där applikationen Kartor har samiska former av ortnamnen i den här kategorin. Även om stavningen av namnen inte helt följer det kildinsamiska skriftspråket har jag ändå markerat dem på samma sätt som de motsvarande områdena på de finska, norska och svenska digitala kartorna (jfr fig. 5).
Områden med ortnamn med saU. seäjddie, saArj. säjjde, saL. siejdde, saN. sieidi, saE. sieidi, saSk. *sei′d eller saKld. се̄ййт (s’ējjt) ’sejte, offersten’. A = områden där minst ett av ortnamnen finns på de officiella finska, norska och svenska digitala kartorna eller på applikationen Kartor; B = områden med ortnamn som endast är belagda i andra (oftast äldre) källor; C = områden med finska ortnamn som antas gå tillbaka på äldre samiska namn.
Karta över norra Skandinavien och Kolahalvön med ett stort antal markerade fyndplatser och kategorier redovisade med olika symboler längs kust-, älv- och inlandsområden.
Av de sammanlagt 217 belagda ortnamnen i 107 områden är 15 simplicia, två är sammansatta med saN. sieidi som huvudled, ett (saN. *Einára sieidi) består av ett personnamn i genitiv och ordet sieidi. De övriga 199 ortnamnen är sammansatta med en form saN. sieidi etc. som förled. 60 % av dem är namn på vattensamlingar och vattendrag, 22 % namn på bergsformationer och 18 % namn på andra naturformationer. Antalet terrängtermer är 25 för olika typer av vattendrag, 14 för olika typer av bergsformationer, och 15 för andra naturformationer. Sammanlagt 54 olika benämningar på naturformationer är alltså belagda som efterleder i den här kategorin av sakrala ortnamn som de representeras i de källor jag har använt.
I de sammansatta ortnamnen på saN. sieidi etc. förekommer följande naturbetecknande efterleder i två eller fler namn i materialet:
1. Ord för vattensamlingar, vattendrag och land vid vatten
saU. jávrrie etc. ’sjö, insjö’ (30); saArj. njárrga etc. ’udde, näs’ (22); saArj. jåhkå etc. ’(större) bäck, å; (i saN. även) älv’ (18); saN. luokta etc. ’vik’ (7); saN. suolu etc. ’ö’(7); saN. savu ’sel’ (4); saN. vuotna ’fjord, havsvik’(4); saE. lássá ’lågt stenigt skär’(3); saN. láttu etc. ’tjärn’ (3); saN. gohppi ’rund vik, bukt’(2); saN. luoppal ’utvidgning i älv’ (2); saU. njuanná, njuönies ’näs, udde’ (2); saArj. tjålbme etc. ’sund’(2); och saN. vuohppi etc. ’liten vik (i älv eller insjö)’ (2).
2. Ord för fjäll, berg, kullar, åsar, etc.
saArj. várre ’berg, fjäll’ (15); saN. oaivi ’huvud; runt berg; ås’(5); saN. njunni ’utlöpare från ett fjäll’ (4); saN. gielas ’ås, åsrygg’(3); saN. njunis ’mindre utlöpare från fjäll’ (3); saArj. tjåhkkå ’bergstopp, fjälltopp’(3); saN. bákti ’klippa’ (2); och saN. boldni ’kulle’ (2).
3. Andra terrängtermer
saN. geađgi etc. ’sten’ (12); saL. gállo etc. ’stenblock’(5); saArj. vágge etc.’dal, dalgång’ (4); saN. gorsa ’ravin’(2); saN. guolbba ’torr hed i skogsregionen med renlav eller ljung (med eller utan skog); låg torrlänt hög (med eller utan skog), plan topp’ (Nielsen 1932–38:2 s. 219) (2); saN. gurra ’klyfta’ (2); och saN. jeaggi ’myr’(2).
(Kartplatsen, Min karta, Norgeskart, Olsen [efter 1715] 1934, Qvigstad 1926 s. 327–332, 336, 338, 344 f., 348–350, Voščinin 1939 s. 89, T. I. Itkonen 1946 s. 32–38, 40–42, 44, 313 f., Manker 1957 s. 98 f., 106–110, 113, 117 f., 128–130, 184, 204 f., 207 f., 212, 214, 222, 224 f., T. I. Itkonen 1958 s. 1013 f., Steen 1963 s. 9, Äikäs 2011 s. 186–188, 195–199, 203, 211, 214, 223, 227, Mattus 2014 s. 301 f., Aikio 2017 s. 160, Korhonen 2017, s. 305, 312, Sjaggo 2021 s. 94, 241 f., 258 f., Solbakk 2021 s. 151–153; jfr Aikio 2017 s. 162 f. [karta].)
Andra kultiska (rituella) ortnamn
Det finns flera ortnamn som innehåller ord för ’offer’ och ’offerplats’. Andra innehåller ett ord som refererar till den smorning som användes under offerriterna, eller ord för ett par rituella specialister och ett par av deras redskap.
(1) Ord för ’dyrkan’ och ’offer’
bálvalus, palvv
Nordsamiskans bálvalus betyder bl.a. ’dyrkan’ och är relaterat till bálvvos ’något som dyrkas eller tillbeds’, men ’offer’ i sammansättningar som bálvvossadji ’offerställe’ och bálvvosbáiki ’offerplats’ (Nielsen 1932–38:1 s. 127 f., Nielsen & Nesheim 1956–62:5 s. 109, Svonni 2023 s. 34). Den skoltsamiska motsvarigheten palvv ’offer’ används som förled i ord som palvvǩeä′dǧǧ ’offersten’, palvvpäi′ǩǩ ’offerplats’ och palvv-vää′rr ’offerberg’ (T. I. Itkonen 1958 s. 337 f., 875). Både saN. bálvalus och saSk. palvv förekommer som förled i ortnamn som är belagda i äldre källor, det nordsamiska ordet i *Bálvalusbáikkegeađgi ’kultplatsstenen’ på Sállir (Kvaløya) i Romsa, det skoltsamiska i *Palvvmie′ll ’offerstrandbrinken’ och *Palvv-vää′rr ’offerberget’ i nuvarande Peäccamvu′vdd (Qvigstad 1926 s. 350, T. I. Itkonen 1958 s. 1002).
sjïele, šiella
I sydsamiskan är sjïele det vanligaste ordet för ’offer’, men ordet har också flera andra betydelser, bl.a. ’offersmycke’ och ’föremål som hängdes i offerdjurets horn’.
Andra betydelser är ’smycke’ och ’bröllopsgåva’ (Mebius 1972 s. 106).
Verbet ’offra’ kommer av samma stam och heter sjïeledidh. Substantivet motsvaras i ortnamn av saU., saArj. och saL. sjiella, samt saN. šiella. Det nordsamiska ordet, som framför allt används i sammansättningar, betyder i tillägg ’amulett’ (Mebius 1972 s. 106, 108).
De 22 ortnamnen i materialet som har saS. sjïele etc. som förled är fördelade på 13 områden (fyra sydsamiska,
I ett av de sydsamiska områdena har förleden en annan vokalism i första stavelsen, Sjeale-, en variation som också finns i verbet sjïeledidh ’offra’ som växlar med sjealadidh (jfr Bergsland & Mattsson Magga 1993 s. 257).
två umesamiska, ett arjeplogssamiskt, fyra lulesamiska och två nordsamiska). Hälften av namnen är benämningar på sjöar och tjärnar (saS. jaevrie etc.), åar och bäckar (saS. johke etc.). Tre av de sydsamiska namnen finns endast i äldre källor. Ett av de lulesamiska ortnamnen (Själláriebme i Jåhkåmåhkke) har inte grundformen men avledningen själlá ’rik på offer’ som förled. Som Korhonen föreslagit (Andersson & Korhonen 1994 s. 26) kan det bero på att det funnits flera offerstenar eller offerplatser på den överdämda holmen vid den riebme som gett platsen dess namn; saL. riebme betyder ’ett grundare, stridare ställe i en älv; kort sel mellan två forsar’ (Collinder 1964 s. 176).
(Norgeskart, Min karta, Manker 1957 s. 198, 212 f., 228, 244, 259–262, 280–282, Andersson & Korhonen 1994 s. 26, Storjord 1998 s. 198.)
uvhri
Det finska lånordet uvhri ’offer’ (< fi. uhri ’id.’) förekommer i två Uvhrenjárga ’offerudden’ i Beardu, den ena, som jag tidigare nämnt, numera delvis dränkt i Álddesjávri-magasinet. Finskspråkiga ortnamn visar att det tidigare också funnits ett par uvhri-namn i Giron, fi. Uhrilaki < (kanske) *Uvhre-aláš ’offertoppen’ och Uhrilahti < *Uvhreluokta ’offerviken’.
(Min karta, Norgeskart, Manker 1957 s. 124, 127.)
värro
Det vanliga ordet för ’offer’ i ume-, arjeplogs- och lulesamiska är saU. viärruo, saArj. vierro, saL. värro. Ordet betyder också ’skatt (som man betalar)’ och användes tidigare även i den nordligaste delen av det sydsamiska området (saS. *vearoe
Formen är rekonstruerad efter äldre källor.
). Det förekommer i sammansatta appellativ som saS. *vearoegierkie ’offersten’, saS. *vearoemoere ’offerträ’ och saU. viärruosijjie, saArj. vierrosadje ’offerplats’. Två av de få ortnamnen är arjeplogssamiska, saArj. *Vierrolahko ’(trädlösa) offerslätten’ och *Vierok, namnet på en liten ö i saArj. Uvvjáge (Uddjaur) i Árjepluovve (vierok är en avledning av saArj. vierro ’offer’), och ett är lulesamiskt, saL. Värronjárgga ’offerudden’ i Jåhkåmåhkke.
Collinders (1964 s. 254) tanke att vïere i saS. Stoere och Ohtje Vïerejällanjohke (sv. Stor-Ulvån och Lill-Ulvån) »kanske» hör hit måste bero på något missförstånd; vokalismen stämmer inte och saS. vïerejälla som terrängterm betyder ju ungefär ’dal in i fjället (med brant stigning)’ (Bergsland & Mattsson Magga 1993 s. 141, 342), en term som väl beskriver dalen med Stoere Vïerejällanjohke.
(Min karta, Manker 1957 s. 17, 202 f., 205–207, Sjaggo 2021 s. 179, 306 f.)
(2) Ord för ’offerplats’
*álda
Ett gammalt ord för ’offerplats’ är saU. *áldda, saN. *álda; det umesamiska ordet betyder i tillägg ’skyddsande’ (Nielsen 1932–38:1 s. 39, Norstedt & Korhonen 2011 s. 198). Ordet tillhör samma stam som háldi ’skyddsande’ och uppfattas liksom det ordet vara ett lån från urn. *halðiaz ’förvaltare (?)’ (Aikio 2017 s. 29). I dag förekommer det endast i ortnamn. I några nordsamiska ortnamn förekommer dessutom avledningen saN. *álddar ’offerplats’ (Solbakk 2015 s. 101), som inte heller den används som appellativ i dag.
Enligt en av de externa granskarna kan det ev. finnas en (folketymologisk?) relation mellan saN. álddar och det nordiska lånet saN. álttar ’altare’.
I Unjárga finns det ett Áldda-Áhkku med genitiv av saN. *álda som förled. Namnet är ett sekundärnamn till bergsnamnet Álda och ska bero på att berget ser ut som en sittande kvinna (Steen 1963 s. 10). Ett berg i Davvesiida heter också Álda. I tillägg till dessa tre simplexnamn finns det i materialet 13 ortnamn med saU. *áldda, saN. *álda, ett med diminutiven saN. *álddaš, och fem med avledningen saN. *álddar som förled. Ett par namn med saU. *áldda i Liksjoe/Lïkssjuo är belagda på Geddas karta från 1671 (Norstedt 2011 s. 90 f., 144–146, Norstedt & Korhonen 2011 s. 198), men saknas på moderna kartor. De nordsamiska namnen finns i Álaheadju, Davvesiida, Deatnu, Porsáŋgu och Unjárga. Efterlederna varierar. De tre vanligaste är saN. bákti ’klippa’ (tre namn), saU. jaevrie, saN. jávri (två namn) och saN. johka ’å, älv’ (två namn). Liksom namnen på saN. sieidi etc. är de på saN. *álda etc. tydliga exempel på sakrala ortnamn.
(Min karta, Norgeskart, Qvigstad 1926 s. 327, 333, 346, Manker 1957 s. 241, Steen 1963 s. 7, 10, Norstedt 2011 s. 90 f., 144–146, Norstedt & Korhonen 2011 s. 198, Solbakk 2015 s. 100–103; jfr Aikio 2017 s. 29, 101 [karta].)
bassi
När substantivet saN. bassi etc. ’helig plats, offerplats’ är förled i ortnamn står det vanligen i genitiv med andra vokalen förkortad (base-), men det är inte konsekvent så. När förleden är saN. bassi etc. går det därför inte att säkert avgöra om ordet är substantiv eller adjektivet bassi ’helig’. Ordet är däremot otvetydigt substantiv i de fyra ortnamn där det är huvudled: de tidigare nämnda saL. *Oallobasse och saN. Gálbbebassi (se ovan) och dessutom Láhpebassi’Láhppis offerplats, d.v.s. offerplatsen på (ön) Láhppi (Lohpa)’ i Láhppi‚ och Geatkebassi ’järvofferplatsen’ på gränsen mellan Ohcejohka och Aanaar. Övriga ortnamn som innehåller saN. bassi etc. behandlar jag samlat under adjektivet nedan.
girku
Intressant nog finns det flera exempel på att ordet för ’kyrka’ har använts om inhemska samiska sakrala platser i betydelsen ’offersten’ eller ’offerplats’. Några av dessa saN. girkut (pl.) ’kyrkor’ är stora stenblock som på håll uppfattats likna kyrkor. Ett exempel är den stora stenen Ippágirku ’kyrkan (d.v.s. offerplatsen) på *Ippávárri (= berget där stenen *Ibbá ligger)’ eller *Jiehtanasgirku ’jättekyrkan (d.v.s. jätteofferplatsen)’ i Deatnu.
Ordet jiehtanas ’jätte’ är substantiv, inte adjektiv.
Där offrade man när man skulle fiska hälleflundra eller lax.
Ibland avser namnet en hel kulle, som Vulležiidgirku (ungefär) ’Vulleš-släktens kyrka (d.v.s. offerplats)’
Vulležiid är gen. pl. av Vulleš som i sin tur är diminutiv av Vulle, ett av flera nordsamiska mansnamn som motsvarar sv. Olof (jfr Aikio 1992 s. 74).
i Ohcejohka, eller ett helt berg, som *Girku ’kyrkan (d.v.s. offerplatsen)’ i Girkonjárga (Kirkenes). På den sistnämnda platsen offrade man – liksom vid Ippágirku – för att lyckas med fisket (Qvigstad 1926 s. 348, T. I. Itkonen 1946 s. 41, Steen 1963 s. 10, Solbakk 2015 s. 102–107, 110).
I lulesamiska *Finngirkko ’samekyrkan (d.v.s. sameofferplatsen)’ i Hábmer (Hamarøy), är förleden kalkerad efter norskans traditionella ord för ’same’, finn. Det namnet är alltså en direkt motsvarighet till nordsamiska *Sámegirku ’samekyrkan (d.v.s. sameofferplatsen)’ i Muosát (Måsøy), men där med båda leden samiska. Alla de fyra offerplatser på saN. Girko- som ligger i Sverige har överraskande nog samma namn, Girkodievvá ’kyrkkullen (d.v.s. offerplatskullen)’.
Två av de 16 ortnamnen i den här kategorin är simplicia, det redan nämnda *Girku och ett *Girkut (pl.) i Návuotna, nio har saL. girkko, saN. girku som förled, ett lulesamiskt och fyra nordsamiska namn har ordet som huvudled. När saN. girku är förled är primärnamnens efterled antingen saN. dievvá ’kulle’, oaivi ’huvud; runt berg; ås’ eller várri ’berg, fjäll’.
(Kartplatsen, Min karta, Norgeskart, Qvigstad 1926 s. 332, 347 f., T. I. Itkonen 1946 s. 41, Manker 1957 s. 109 f., 117–119, 128, Steen 1963 s. 10, Storjord 1998 s. 115, Solbakk 2015 s. 102–107, 110, Aikio 2017 s. 91.)
hállde
I lulesamiskan betyder hállde (= saN. háldi) inte endast ’skyddsande’, utan också ’offerplats’, men eftersom grundbetydelsen av ordet är ’skyddsande’ behandlade jag ortnamn som innehåller det ordet bland de teofora ortnamnen ovan.
*viddjá
Ett av orden som finns som förled i samiska kultiska ortnamn är belagt från ume- till nordsamiska. Det har sannolikt samma etymologiska bakgrund som svenskans vi, ’helig plats’, och går i så fall tillbaka på urn. *wīha. Etymologin föreslogs först av Wiklund (1910a s. 28 f.) och har senare accepterats av både germanister (de Vries [1962] 1977 s. 648; jfr Nyman 2023 s. 37) och fenno-ugrister (Aikio 2017 s. 183). Det samiska ordet (saU. *vijjá, saArj. *viddjá, saL. *viddjá, saN. *viddjá) saknas som appellativ i det moderna språket men har antagligen betytt ’offerplats’. Jag har endast kunnat belägga det i 16 ortnamn fördelade på sex områden (två i Jåhkåmåhkke och ett i vardera Árjepluovve, Giron, Jiellevárre/Jiellevárri och Suorssá [Sorsele]). Utbredningen av namnkategorin visar att ordet tidigare använts i ett relativt stort område, åtminstone från norra Västerbottens län till norra Norrbottens län. Jag har inte funnit några ortnamn med saN. *viddjá etc. på vare sig Kartplatsen eller Norgeskart.
Ordet förekommer i två simplex-namn, Viddjá i Árjepluovve och Viddjá i Giron, och i 14 sammansatta namn. Av dem har två saL. jåhkå etc. ’bäck, å; (i saN. även) älv’ och två saN. čohkka ’bergstopp, fjälltopp’ som efterled. Alla de övriga har olika andra terrängtermer som efterleder.
(Min karta, Manker 1957 s. 17, Collinder 1964: 245, 247, Aikio 2017 s. 183.)
(3) Ord för rituella specialister och redskap
noaidi – guobas
Det fanns flera viktiga samiska rituella specialister, både kvinnliga och manliga, men det är endast beteckningarna på två av dem som finns dokumenterade i ortnamn, saN. noaidi etc.
På de andra skriftspråken skrivs ordet saS. nåejtie, saU. nåjddie, saArj. nåjjde, saL. noajdde, saE. nuáidi, saSk. nåidd och saKld. нуэййт (nuejjt).
och saArj. guobas etc. Den som var noaidi ’nåjd’ hade bl.a. ansvar för att förrätta offer, att bevara och vidareföra lokala traditioner om osynliga väsen, och att utföra riter för bl.a. dem som blivit föräldrar, blivit sjuka eller förlorat en släkting. Både män och kvinnor kunde ha det uppdraget, men de flesta var män. Eftersom ritualtrumman, som en del av nåjderna använde, ansågs farlig för kvinnor i fertil ålder kunde kvinnor, så vitt vi vet, bli nåjder först efter klimakteriet. En guobas var däremot en typ av kvinnlig rituell specialist utan krav på att hon måste vara äldre. Hon hade delvis liknande funktioner som en saArj. nåjjde etc., men bland dem ingick tydligtvis inte att ansvara för offer. Däremot berättas det att hon, liksom en nåjjde, hade som en av sina uppgifter att spå om framtiden. Av en umesamisk term för ’ritualtrumma’, saU. guapsgåbddá (Schlachter 1958 s. 53), med den umesamiska motsvarigheten till saArj. guobas som förled, vet vi att kvinnor med den funktionen (åtminstone i det umesamiska området) använde trumma (jfr Mebius 2003 s. 162–196, Bäckman [2005] 2013).
Ortnamn med någon form av saN. noaidi etc. är belagda från det lulesamiska till det skoltsamiska området, men de allra flesta (31 av 42 ortnamn i 20 områden) är nordsamiska. Det finns fem simplicia i källmaterialet: två fjäll som heter saL. Noajdde, det ena det redan nämnda i Jåhkåmåhkke, det andra på riksgränsen mellan Norge och Sverige, dessutom fjället saN. Noaidi i Álaheadju, fjället saN. Noaidun i Beardu och sjön saSk. Nåidd i Peäccamvu′vdd. Som förled är följande former belagda: saL. Noajde- (gen. sg.), saN. Noaide- (nom. sg.), Noaidde- (gen. sg.), Noiddiid- (gen. pl.), Noaidat- (avl. i nom. sg.),
Den formen efter Norgeskart; Aikio (2017 s. 138) skriver Noaiddat- och Boyne (2017, kartan på s. 101) Noaidát-.
Noaidun- (avl. i nom. sg.) och saSk. Nåidd- (nom. sg.).
En del av platserna med namn i den här kategorin förknippas i lokala berättelser med verksamheten till någon känd nåjd (jfr den tidigare nämnda *Einára sieidi ’Einars sejte’). Säkert är det sådana traditioner som legat bakom namngivningen av flera av platserna.
I de sammansatta ortnamnen med saN. noaidi etc. är det följande naturbetecknande efterleder som förekommer i två eller fler namn i materialet:
1. Ord för vattensamlingar, vattendrag och land vid vatten
saN. johka etc. ’å, älv’ (5); saL. jávrre etc. ’sjö, insjö’ (3); saL. njárgga etc. ’udde, näs’ (3); saN. láttu ’tjärn’ (2); och saL. luokta ’vik’ (2).
2. Ord för fjäll, berg, kullar, åsar, etc.
saL. oalgge ’rygg mellan större och mindre fjäll’ (2); saL. tjåhkkå ’bergstopp, fjälltopp’ (2); och saN. várri ’berg, fjäll’ (2).
3. Andra terrängtermer
saN. geađgi ’sten’ (4).
(Kartplatsen, Min karta, Norgeskart, Qvigstad 1926 s. 325, 338, T. I. Itkonen 1946 s. 38, Manker 1957 s. 188, T. I. Itkonen 1958 s. 995, Steen 1963 s. 4, 11, Nesheim 1968 s. 157, Storjord 1998 s. 74, Solbakk 2015 s. 109, 111–114, Aikio 2017 s. 138, Boyne 2017 s. 101, Nutti & Hermansen 2018 s. 79, Myrvoll 2019 s. 2.)
Ortnamn med guobas är mycket få. I det material jag excerperat finns endast tre sådana namn, två i ett område i Árjepluovve (saArj. Guobasjávvre ’guobas-sjön’ och Guobasvárre ’guobas-berget’) och ett i Överkalix (saL. Guobasjávrre ’guobas-sjön’) (Min karta, Sjaggo 2021 s. 119). Trots att de är få visar ortnamnen ändå att guobas varit en funktion som haft betydelse i de två områdena. Bakgrunden till namngivningen är inte känd, men en möjlighet är naturligtvis att någon guobas hållit till i området någon del av året.
gievrie; goavddis – куэмдас
Trumman var det viktigaste rituella redskapet, och den kom från 1680-talet att bli en viktig symbol för inhemsk samisk religion. I det sydsamiska området var det vanligt att varje familj hade en trumma, men längre norrut var användningen förbehållen den som var nåjd. När myndigheterna från slutet av 1600-talet började tvinga samer som ägde trummor att lämna in dem så att de kunde brännas eller i en del fall tas till de kungliga antikvitetssamlingarna var det många som gömde sina trummor för att kunna behålla dem.
Trummorna var av olika typ i olika områden och betecknas därför också med olika ord. Ordet för den sydliga typen (»ramtypen») är saS. gievrie, saU. geävrrie, och för den nordliga (»skåltypen») saU. gåbddá, saArj. gåbbdá, saL. goabdes, saN. goavddis, saE. —,
Jag har inte funnit någon enaresamisk form av ordet.
saSk. *koevdes, saKld. куэмдас (kuemdas). Här är det emellertid lätt att gå vilse. Attributivformerna för ordet för ’bred’ i t.ex. lule- och nordsamiska (saL. gåbdes, gåbdå, saN. govdes, govda) kan lätt, särskilt i uppteckningar med inexakt skrivning, missförstås som nominativ (saL. goabdes, saN. goavddis) eller genitiv (saL. goabddá, saN. goavdá) av ordet för ’ritualtrumma’ (jfr Aikio 2017 s. 93). På ett liknande sätt kan saS. gievrie ’ritualtrumma’ förväxlas med saS. gievre ’stark, uthållig; den starke, den uthållige; varg’ (jfr Bergsland & Mattsson Magga 1993 s. 103).
I de källor jag använt mig av har jag funnit 15 ortnamn i 12 områden som jag bedömer innehåller ordet för den nordliga typen av trumma (i Álaheadju, Árjepluovve, Árviesjávrrie, Deatnu, Eanodat [Enontekiö], Jåhkåmåhkke, Луя̄ввьр [Lujāvv’r], Raane/Rána [Rana] och Överkalix) och ett ortnamn med ordet för den sydliga typen (i Vualtjere [Vilhelmina]). Förutom former av grundordet finns också ett par exempel på avledningar, saL. goabddális och saN. govddos. Ett märkligt namn är Gåebtiesååle, sv. Trumholmen, i Vualtjere i norra delen av det sydsamiska området. Det är kanske möjligt att förleden betecknar en nordlig trumma av skåltyp, men då borde namnet ha skrivits *Gåebtiessååle. Det nordliga ordet var obekant i Vualtjere när Hasselbrink samlade in material till sin ordbok (jfr Hasselbrink 1981–85 s. 606), men tydligen användes båda orden för den samiska ritualtrumman tidigare i nordlig sydsamiska precis som i umesamiskan (jfr Barruk 2018 s. 284). Det visar manuskriptet av den samiske uppsalastudenten Petrus Thurenius ([1724] 1910 s. 395). Han hade nordlig sydsamiska som modersmål och använder det nordliga ordet för trumman; han skriver »gåbdah» i plur. Tidigare ska holmen ha hetat *Gievriesååle ’trumholmen’ med ordet för den sydliga trumtypen, gievrie, som förled. Ingen av de texter jag konsulterat innehåller någon information om varför och när namnet ändrades.
Goabddá- (gen. sg.), saN. Goavddes- (nom. sg.), saKld. Куэмдас- (Kuemdas-) (nom. sg.). Namnet på ett berg som ligger på båda sidor om riksgränsen skrivs med umesamisk ortografi på Min karta (saU. Gåbddábákttie), men med lulesamisk på Norgeskart (saL. Goabdesbákte). Namnet betyder ’trumklippan’. T. I. Itkonen nämner i tillägg två skoltsamiska namn från äldre källor, båda med saSk. jäu′rr ’sjö, insjö’ som efterled. Det är en av endast två efterleder som förekommer i fler än två ortnamn. Den andra är saU. bákttie etc. ’klippa; stup’ och båda är efterled i tre namn var.
Goabdesvárásj ’trumkullen’ liknar en uppochnedvänd ritualtrumma av lulesamisk skåltyp. Foto: Håkan Rydving.
Fotografi av ett stenigt fjällandskap med låga klipphällar i förgrunden och höga fjäll i bakgrunden.
(Kartplatsen, Min karta, Norgeskart, Manker 1957 s. 222, 270, T. I. Itkonen 1958 s. 982 f., Andersson & Korhonen 1994 s. 15, Aikio 2017 s. 93, 96, Korhonen 2017 s. 294.)
En del av namnen har enligt lokala berättelser motiverats av att någon använt en ritualtrumma där på ett sätt som blivit viktigt för samerna i området. Andra gånger kan motivet ha varit att någon naturföreteelse uppfattats likna den lokala typen av trumma. Det är något jag noterat när jag besökt en del av platserna. Det kan vara en sjö som från en bestämd vinkel har samma form som trumskinnet eller en kulle som liknar en trumma. Ett tydligt sådant exempel är *Goabdesvárásj ’trumkullen’ i Jåhkåmåhkke (fig. 6).
*luohttemuorra
I ett par områden finns ortnamn som innehåller saN. *luohtti. Ordet finns inte i nutida samiska och verkar inte heller under 1600- och 1700-talen ha varit i aktivt bruk annat än som förled i en teknisk offerterm som i nutida samiska är belagd i några ortnamn och skrivs saN. *luohttemuorra, saSk. *luõttmuõrr. Förleden *luohtti finns belagd i källmaterial från hela det samiska området och är troligen, som Frette (1991 s. 135) föreslagit, ett lån från fvn. hlaut ’offerblod’.
För andra förslag till etymologi, se Mebius 1968 s. 183 f., Solbakk 2015 s. 107.
Sammansättningen saN. *luohttemuorra etc., betyder alltså antagligen ’offerblodsträ’ och betecknade – om den etymologin är riktig – en påle eller käpp som beströks med blod från det offrade djuret under offerriterna. Minnet om ett viktigt redskap som användes under offerriterna har alltså bevarats i några ortnamn, saN. Luohttemuorjávrrit (pl.) ’*luohttemuorra-sjöarna’ och tre andra namn med samma förled i Deatnu, och saSk. *Luõttmuõrrjokk ’*luõttmuõrr-ån’ i Peäccamvu′vdd.
(Norgeskart, T. I. Itkonen 1958 s. 990, Frette 1991 s. 135, Solbakk 2015 s. 107, 110, 112; jfr Mebius 1968 s. 61–63, 65, 181–184.)
vuoiddas
Substantivet vuoiddas ’smorning, smörjelse; salva’ refererar till ett hjälpmedel man använde för en viktig rituell aktivitet på offerplatserna, nämligen att smörja in offerstenen och offerträet med fisk- eller djurfett. 19 ortnamn med en form av vuoiddas som förled är belagda i det nordsamiska området. De äldsta beläggen finns som jag tidigare nämnt redan i Isaac Olsens förteckning över samiska »offerberg» från andra hälften av 1710-talet. Även den här kategorin av samiska sakrala ortnamn har bevarat minnet om konkreta handlingar under offerriterna.
Ortnamn på Vuoiddas- finns i sju områden, ett av dem på båda sidor om den norsk-svenska gränsen mellan Beardu och Giron, de övriga i Bearalváhki (Berlevåg), Gáivuotna (Kåfjord), Giron och Guovdageaidnu. Ordet vuoiddas är i sig inte sakralt, men kombinationer med ord som saN. bákti ’klippa’, gállu ’stenblock, klippblock’ och geađgi ’sten’ bildar sakrala ortnamn.
(Min karta, Norgeskart, Olsen [efter 1715] 1934, Qvigstad 1926 s. 329 f., Manker 1957 s. 120, Collinder 1964 s. 249, Myrvoll 2019 s. 22.)
3. Ortnamn som både är teofora och kultiska
En tredje grupp sakrala ortnamn är sådana som är både teofora och kultiska, som t.ex. danska Odense (< Odens wæ ’Odens heliga plats’). Jag har endast funnit ett sådant namn i det excerperade materialet, Äijih sieidi, ’Äijihs (»åskgudens») offersten’ i Aanaar.
4. Ortnamn som är sakrala, men varken teofora eller kultiska
Däremot finns det en stor grupp namn som är sakrala utan att vara vare sig teofora eller kultiska. Till den gruppen av namn räknar jag inte enbart sådana som innehåller eller utgörs av ett ord som brukar översättas med ’helig’, men också andra ord som anger att platsen uppfattats ha en sakral betydelse. Som exempel vill jag avslutningsvis kort antyda något av problemen med analysen av en sådan kategori, de sydsamiska saajve-bergen och sjöarna med namn på saN. sáiva etc., en kategori namn jag lämnar till en senare undersökning.
I samiskan finns det två ord som brukar översättas med ’helig’, det nordiska lånet saS. aejlies etc., och saN. bassi etc. som är närmast relaterat till finskans pyhä med samma betydelse. Några platser har intressant nog två alternativa namn där det ena namnet har saS. aejlies etc. som förled, det andra saN. bassi etc. Ett sådant exempel är det redan nämnda överdämda saL. *Ájlisgårttje eller Bassegårttje ’heliga vattenfallet’ i Smadjeädno (Blackälven) i Jåhkåmåhkke.
aejlies
Ordet saS. aejlies etc.
Eftersom den nordsamiska motsvarigheten (*áillis) inte förekommer i det nutida språket använder jag det sydsamiska ordet som referensform för den här kategorin.
uppfattas som ett lån från fvn. heill ’hel; frisk; helig’ och trestaviga former som saN. *áilegas antas vara lånade från urn. *hailagaz ’helig’ (de Vries [1962] 1977 s. 218). Nordsamiskans *áillis och enaresamiskans *aailâš liksom trestaviga former som saL. *ájladis och saN. *áilegas, *áillahas och *áillehaš är i dag obsoleta och förekommer enbart som förled i ortnamn. Motsvarigheterna saS. aejlies, eejles, saU. áejlies, äjles, saArj. ájles och saL. ájlis används däremot i det nutida språket. Även om orden i dag i de språk där de används framför allt associeras med kristen helighetsuppfattning, lånades de in i samiskan långt innan kristendomen började spridas i Sápmi.
Områden med ortnamn med saS. aejlies etc. och saN. bassi etc.
1 = saS. aejlies, eejles, saU. äjles, ájtels, saArj. ájles, saL. ájlis, ájládis, saN. *áillis, *áilegas, *áillahas, *áilláhaš, *áillehaš, saE. *aailâš; 2 = saS. bissie, saU. bissie, saArj. basse, saL. basse, basudis, saN. bassi, saE. pase, saSk. pââ′ss, saKld. пассь (pass’). A (fylld cirkel) = områden där minst ett av ortnamnen finns på de officiella digitala kartorna; B (ofylld cirkel) = områden med ortnamn som endast är belagda i andra (oftast äldre) källor; C (triangel) = områden med finska ortnamn som antas gå tillbaka på äldre samiska namn.
Karta över norra Skandinavien och Kolahalvön med färgkodade fyndplatser och kategorier markerade längs älvdalar, kustregioner och inlandsområden.
Namn med former av saS. aejlies etc. inklusive avledningar finns belagda från nordlig sydsamiska till enaresamiska. Det finns områden med sådana namn från nordlig sydsamiska till sydlig nordsamiska i Sverige och på tre ställen i Ohcejohka och ett i Aanaar i Finland. Dessutom finns några spridda områden med namn i kategorin vid kusten i Nordnorge. I norra Jämtland och södra Lappland är ortnamnen i hälften av områdena endast belagda i äldre källor. I övriga områden finns, med ett par undantag, alla namn på de digitala kartorna. Tvåstaviga former dominerar från syd- till lulesamiska och i enaresamiska, trestaviga i nordsamiska ortnamn med undantag av ett område i Romsa med namn på Áillis- (jfr fig. 7).
I materialet finns det några simplicia, saL. Ájládis, saN. Áilegas, Áilladis och Áilláhaš. De betecknar alla berg eller fjäll. I sammansatta ortnamn uppträder förlederna i följande former: saS. Aejlies-, Eejles-, saU. Ájlies-, Ájtels-, Äjles-, saArj. Ájles-, saL. Ájladis-, Ájlis-, saN. Áilegas-, Áillahas-, Áillehaš-, Áillis-, saE. Aailâš-.
Av 82 ortnamn i 32 områden i materialet är 72 sammansatta namn. Av dem är 53 % namn på vattensamlingar och vattendrag, 28 % namn på bergsformationer, och 19 % namn på andra naturföreteelser. Av de sammanlagt 33 terrängtermerna i efterlederna i dessa namn betecknar 13 vatten, nio berg och elva andra naturformationer.
Av de sammansatta ortnamnen med saS. aejlies etc. är det följande naturbetecknande efterleder som förekommer i två eller fler namn i materialet:
1. Ord för vattensamlingar, vattendrag och land vid vatten
saS. jaevrie etc. ’sjö, insjö’ (10); saS. johke etc. ’(större) bäck, å; (i saN. även) älv’ (9); saArj. njárrga etc. ’udde, näs’(4); saN. muotki etc. ’strandremsa mellan vatten’ (2); och saN. savu ’sel’ (2).
2. Ord för fjäll, berg, kullar, åsar, etc.
saU. várrie etc. ’berg, fjäll’ (6); saU. tjåhkka ’bergstopp, fjälltopp’ (3); saS. vaartoe ’lågfjäll (med skog omkring)’(3); och saN. njunni ’utlöpare från ett fjäll’ (2).
3. Andra terrängtermer
saN. feaskkir ’farstu, hall; korridor’ (2); saL. giergge etc. ’sten’(2); och saN. vuopmi ’skog’ (2).
(Kartplatsen, Min karta, Norgeskart, Qvigstad 1926 s. 325, 334, 341, 350, T. I. Itkonen 1946 s. 32, 40–42, Manker 1957 s. 16, 98, 141, 144, 185, 190 f., 199, 203, 208, 214, 232, 238–240, 256, 267, 270, 278, Steen 1963 s. 8, Norstedt 2011 s. 114 f., 136 f., 195, Norstedt & Korhonen 2011 s. 198, Äikäs 2011 s. 179, 225, Mattus 2014 s. 1, Aikio 2017 s. 25, Korhonen 2017 s. 321, Sjaggo 2021 s. 36; jfr Aikio 2017 s. 26 [karta].)
bassi
Ortnamn med det andra samiska ordet för ’helig’, saN. bassi etc.,
De övriga skriftspråksformerna skrivs saS. bissie, saU. bissie, saArj. basse, saL. basse, saE. pase, saSk. pââ′ss och saKld. пассь (pass’).
är – till skillnad från namnen med saS. aejlies etc. – belagda i hela Sápmi. Ordet saN. bassi etc. är både adjektiv och substantiv. Som adjektiv översätts det vanligtvis med ’helig’ och som substantiv i nutida samiska med ’helgdag, söndag’, men i ortnamn betyder det ’helig plats, offerplats’, i en del områden också ’offer’ (se t.ex. Nielsen 1932–38:1 s. 144, Grundström 1946–54 s. 701 f., T. I. Itkonen 1958 s. 343 f.).
Att vara saN. bassi etc. uppfattades som något positivt, men samtidigt kunde mycket av det som betecknades med det ordet vara farligt, särskilt för menstruerande och gravida kvinnor, i mindre grad för andra kvinnor i fertil ålder, men inte alls för vare sig flickor före puberteten, kvinnor efter klimakteriet eller för män om man bara uppträdde korrekt. Män och kvinnor i olika åldrar förhöll sig därför på olika sätt till det som var bassi. För män och för äldre kvinnor var vanligtvis varken den bassi trumman eller de bassi platserna farliga. För kvinnor mellan pubertet och klimakterium var det däremot säkrast att undvika både trumman och de platserna. Måste de passera en sådan plats var det ändå möjligt att skydda sig genom att t.ex. bära något av mässing.
Ett ortnamn som innehåller en form av ordet saN. bassi etc. karakteriserar alltså platsen och utgjorde traditionellt en slags varningssignal som berättade att platsen kunde vara farlig om man inte följde reglerna om hur man skulle förhålla sig där. Namnet var samtidigt en uppmaning att skydda sig om man tillhörde en riskgrupp.
Förutom de fyra ortnamnen med saN. bassi som huvudled (se ovan) finns det i materialet tre simplicia som alla är avledningar: saL. Basudis ’den heliga platsen’ i Hábmer, och saL. Bajep ’övre’och Vuolep ’nedre’ Basek (ungefär) ’något som karakteriseras av att vara basse’ i Jiellevárre/Jiellevárri. Dessutom har ett namn en huvudled som baseras på områdets namn, Bassenállan i Romsa.
Efterleden i Bassenállan kommer av ortnamnen på Nállan- i området. Ordet är perfektparticip av verbet nállat ’1. stympa, hugga av (horn), kapa (av, särskilt horn på en ren); 2. […] rengöra, rensa (någon från något), beröva (någon något)’ (Sammallahti 2021 s. 590). Kanske har man i området huggit av renhorn på slaktade vildrenar och sedan offrat hornen. Det är en av de externa granskarna som gjort mig uppmärksam på att nállan har en mer exakt betydelse än den som anges i Nielsen 1932–38:3 s. 16, ’hugga av, såga av’.
Det är en av de två topparna i området – Nállangáisi eller Nállančohka – som traditionellt har kallats Bassenállan ’heliga Nállan’, men Qvigstad (1926 s. 349; jfr Qvigstad 1935 s. 52), som kommer med uppgiften om namnet, vet inte vilken. Här finns också sjön Bassejávri ’heliga sjön’ och *Basse(nállan)riidit (pl.) ’de heliga branta grässluttningarna (på Nállan)’ (jfr Myrvoll 2019 s. 22).
Av de sammanlagt 209 ortnamnen i 103 områden är 201 namn sammansatta med en form av saN. bassi etc. som förled och en terrängterm som efterled. Som förled är följande former belagda: saS. bissie-, saU. bissie-, saArj. basse-, basek-, saL. basse-, basudis-, saN. base-, basi-, basse-, saE. pase-, saSk. pââ′ss-, och saKld. пассь- (pass’-), пазь- (paz’-). Av efterlederna betecknar 48 % vattensamlingar och vattendrag,
Det kan vara ett stöd för Aikios (2017 s. 35 f.) idé att namnen på Base- framför allt används om vattendrag, sjöar och trånga dalar och anger att det funnits en offerplats där.
32 % bergsformationer och 20 % andra naturformationer. Antalet terrängtermer är 17 för olika typer av vattendrag, 15 för olika typer av bergsformationer, men hela 26 för andra naturformationer. Sammanlagt 58 olika terrängtermer är alltså belagda som efterleder i den här kategorin ortnamn som de representeras i materialet.
Av de sammansatta ortnamnen med saN. bassi etc. är det följande naturbetecknande efterleder som förekommer i två eller fler namn i materialet:
1. Ord för vattensamlingar, vattendrag och land vid vatten
saS. jaevrie etc. ’sjö, insjö’ (43); saS. johke etc. ’(större) bäck, å; (i saN. även) älv’ (19); saL. njárgga etc. ’udde, näs’ (6); saN. luoppal etc. ’lugnt vatten, utvidgning i bäck/älv’ (4); saArj. suolo etc. ’ö’ (4); saN. láttu ’tjärn’ (3); saArj. guojjka etc. ’fors’ (3); saArj. luokta etc. ’vik’ (3); saU. suvvane etc. ’sel’ (3).
2. Ord för fjäll, berg, kullar, åsar, etc.
saU. várrie etc. ’berg, fjäll’ (24); saS. tjahke etc. ’bergstopp, fjälltopp’ (14); saN. duottar ’fjäll, fjällvidd’ (5); saArj. åjjve etc. ’huvud; runt berg; ås’(4); saN. čearru etc. ’låg fjällrygg, fjällplatå’ (4); dievvá, ’(rund) kulle; backe’ (3); och saL. oalgge ’rygg mellan större och mindre fjäll’ (2).
Särskilt många namn i den här kategorin är belagda i det lulesamiska området i Sverige och i gränsområdet mellan lulesamiska och sydlig nordsamiska i Norge. Många av områdena med ortnamn som markerats i Finland och även några i Sverige är områden med finska ortnamn på Pyhä- ’helig’ som antas vara översättningar av äldre samiska namn med samma betydelse.
T. I. Itkonen (1946 s. 42 f.) antar att några finska namn på Pisa-, som Pisavaara, Pisamäki och Pisajärvi i Roavvenjárga, också går tillbaka på samiska namn i den här kategorin. Som stöd hänvisar han till saS. bissie, den sydsamiska motsvarigheten till saN. bassi och saE. pase. Enligt Suomen kielen etymologinen sanakirja (1981 s. 577) kan fi. pisa i ortnamnen på Pisa-, om ordet inte går tillbaka på fi. pisa ’spricka, skåra; blygd’ (vilket verkar vara huvudalternativet), »möjligen» vara ett lån från samiskans ord för ’helig’ (saN. basse, saE. pase). Så vitt jag vet finns det emellertid inget belägg för att en samisk form som liknar saS. bissie använts i det kemisamiska området. I den längsta bevarade texten på en språkform som i huvudsak är kemisamisk – översättningen av delar av J. Gezelius katekes från 1666 – använder kemisamen Olof Mattsson Sirma (ca 1655–1719) t.ex. formen »Passe» (jfr Bergsland 1984 s. 34–37). När den digitala kartan dessutom visar att en kanjon (alltså en »spricka, skåra», fi. pisa), Vähäloma-ravinen, delar berget Pisavaara i två delar (Kartplatsen, jfr fi.wikipedia.org, s.v. Pisavaaran lunnonpuisto [hämtad 5.9.2025]) är det helt klart att den samiska etymologin måste avvisas.
Markeringen för ett äldre namn som är placerad i Norra Ishavet är tänkt att ange området för saSk. Pââ′ssmiârr, saKld. Пазьмēрр (Paz’m’ērr) ’heliga havet’, det äldre namnet på saSk. Jiõŋŋmiârr ’ishavet’ (Norra Ishavet) (jfr fig. 7).
(Kartplatsen, Min karta, Norgeskart, Rheen [1671] 1897 s. 41, Graan [1672] 1899a s. 65, Graan [1672] 1899b s. 84, Qvigstad 1926 s. 332, 337, 343, 345, 349, 351–353, Holmberg-Harva 1928 s. 15, Tanner 1928 s. 25, Nickul 1934 s. 59 f., Qvigstad 1935 s. 92, Voščinin 1939 s. 74, T. I. Itkonen 1946 s. 32, 34–36, 41 f., 44, 52, 65 f., 314, Manker 1957 s. 98, 109, 115–117, 131, 140, 142, 145 f., 153, 156, 160 f., 167 f., 170, 176, 184, 190 f., 194–198, 201, 203, 207 f., 211, 213 f., T. I. Itkonen 1958 s. 1002, Steen 1963 s. 8, Storjord 1998 s. 108, 115, 123, Äikäs 2011 s. 186, 194 f., 206 f., 210, 214, 216, 223, Mattus 2014 s. 143, 231, 236 f., 261, 379 f., Aikio 2017 s. 35 f., Korhonen 2017 s. 307, Nutti & Hermansen 2018 s. 71, Myrvoll 2019 s. 22, Moshnikoff & Moshnikoff [2020] s. 288, Sjaggo 2021 s. 58–60, 271; jfr Aikio 2017 s. 38 f. [karta].)
saajve – sáiva
Avslutningsvis vill jag helt kort nämna något om en lika problematisk som intressant samisk ortnamnkategori som delvis är sakral, namnen med saS. saajve å ena sidan och de med det etymologiskt relaterade saN. sáiva etc. å den andra.
Det sydsamiska ordet saajve har, som jag tidigare nämnt, två olika betydelser. Dels är det benämningen på en typ av osynliga väsen, dels en term för de berg där dessa väsen ansågs bo. Med utgångspunkt i förarbeten av K. B. Wiklund (1918) och Just Qvigstad (1943) kunde Knut Bergsland (1985) presentera en identifikation av nästan alla de saajve-fjäll som nämns i det som bevarats av materialet från Njaarke (Namdalen) och som Thomas von Westen samlade in under 1723 och de följande åren. Som jag nämnde i inledningen har dessa saajve-fjäll, med ett undantag, icke-sakrala namn.
Ordet saArj. sájjva, saL. sájvva, saN. sáiva är etymologiskt samma ord som det sydsamiska saajve, men ordet har en annan betydelse i norr där det betecknar en typ av sjöar. Sjön med det primära namnet har sekundärt ofta givit namn åt omkringliggande naturformationer och därför betecknar inte alla namn i kategorin sjöar. Det är när sjöarna uppfattas som dubbelbottnade som de är sakrala. Med dubbelbottnad menas att man tänkte sig att det är en annan sjö under den sjö som man ser. Det osynliga väsen som ansvarar för sjön bestämmer om fisken ska vara i den övre eller den nedre sjön. Om de som fiskar inte uppträtt korrekt vid ett tidigare fiske och t.ex. glömt att lämna ett litet tackoffer, eller om de pratar högljutt när de närmar sig sjön kan väsendet bli förnärmat. Då ser det till att alla fiskar simmar ner till den nedre sjön så att de som kommer för att fiska inte får någon fångst. En del av sjöarna uppfattades dessutom vara en slags kanaler till den undre värld där bl.a. avlidna släktingar tänktes bo. Det var framför allt i de arjeplogs- och lulesamiska områdena och inom den allra sydligaste delen av det nordsamiska området (i Jiellevárre/Jiellevárri) som man uppfattade sjöarna på det sättet. Det betyder att sjönamn på saL. Sájvva- etc. i de områdena är sakrala (jfr Johansson 1945 s. 47 f., Grundström 1946–54 s. 921).
I det nordsamiska området från Giron och norrut är däremot en sáiva-sjö vanligtvis en mindre sjö eller en tjärn vid sidan av en större sjö eller en sjö eller tjärn utan (tydligt) inflöde eller utlopp (Nielsen 1932–38:3 s. 369). Namnen på sáiva-sjöarna där borde därför i princip kunna klassificeras som icke-sakrala, men eftersom en del av sjöarna betraktats som dubbelbottnade är den namnklassificeringen inte självskriven. Den kompliceras ytterligare av att inte alla dubbelbottnade sjöar har namn på -sáiva. T. I. Itkonen (1946 s. 67 f.) räknar upp 16 sjöar i norra Finland som uppfattats som dubbelbottnade och »heliga», men endast åtta av dem är sáiva-sjöar. Dessutom nämner han en sjö i Peäccam (Petsamo, Печенга) som han skriver är »dubbelbottnad om än inte helig» (jfr Johansson 1945 s. 46 f., Svonni 2023 s. 223).
Studiet av saajve-bergen och sáiva-sjöarna innebär källkritiska och metodiska problem som jag försökt undvika i den här översiktsuppsatsen.
En del av de intrikata problemen med de två termerna har senast diskuterats av Eldar Heide (2022), med fokus på saajve-bergen.
Jag planerar därför att återkomma till dem i en senare specialstudie.
Några tentativa slutsatser
Som jag nämnde i inledningen har källmaterialet för uppsatsen flera begränsningar. Jag har varken använt mig av arkivkällor eller äldre kartor (med ett undantag) och inte heller samlat in nytt material genom intervjuer. Källorna är dessutom ojämnt fördelade geografiskt. Trots det ger materialet ett tillräckligt stort urval av samiska sakrala ortnamn för att kunna användas som bas för en del generella kommentarer. Det visar jämförelsen med Aikios (2017) kartor över några kategorier sakrala ortnamn i det nordsamiska området. Jag har inte plottat in de områden med sakrala ortnamn som finns på hans kartor på figur 2–5 och 7. I stället jämförde jag det nordsamiska området på mina färdiga kartor med hans kartor för att se om mitt material (insamlat med hjälp av delvis andra källor än dem som han använt) gav ett annorlunda resultat eller inte. Jämförelsen visar att Aikio visserligen har markerat några fler områden för varje namnkategori än jag, men inte särskilt många. Det tolkar jag så att mitt material innehåller ett någorlunda representativt urval av samiska sakrala ortnamn.
Undersökningen ger anledning till flera reflektioner. Det är t.ex. intressant att jämföra kartorna (fig. 2–5, 7) över de sakrala ortnamnskategoriernas utbredning. Om man gör det ser man t.ex. att medan namn med saN. áhkká etc. och saN. bassi etc. finns belagda i hela Sápmi, och de med saN. sieidi etc. har nästan samma utbredning, bortsett från att de saknas i det sydsamiska området eftersom sydsamiskan har andra ord för offerstenarna, så finns namn med saS. aejlies etc. endast från det sydsamiska till det enaresamiska området. De med saN. áhkku är i huvudsak koncentrerade till det enaresamiska och delar av det nordsamiska området, medan de flesta ortnamnen med saN. háldi etc. finns i det nordsamiska området i Norge. Den informationen ger hjälp att tolka andra källor och inte minst att läsa generaliserande forskningslitteratur kritiskt.
Det finns många teman och frågor som materialet aktualiserar. I det här avsnittet ger jag exempel på några. (1) För det första visar jag hur det kan användas för att utröna hur viktig en namnkategori uppfattats vara. (2) För det andra diskuterar jag vilka slutsatser man kan dra av skillnaderna i andelen namn på olika typer av naturformationer mellan de olika namnkategorierna. Därefter (3) kommenterar jag vad undersökningen av de sakrala ortnamnen visar och inte visar om det som brukar kallas »den samiska gudavärlden», för att avslutningsvis (4) helt kort peka på ett par iakttagelser som gäller kategorierna med lägst antal namn.
(1) För att avgöra hur viktig en namnkategori och det namnkategorin betecknar har uppfattats vara av namngivare och namnbrukare är antalet namn i kategorin naturligtvis en måttstock. Den kan kompletteras med en jämförelse av medeltalet för ortnamn i varje område.
(a) Basmaterialet i uppsatsen utgörs av 1043 ortnamn.
I den siffran ingår följande ortnamnskategorier och antal namn (här listade i den ordning som de har behandlats i uppsatsen): namn med saN. -ipmil etc. (6), saN. áhkká/áhkku etc. (228), saL. átjek etc. och andra ord för ’åska’ (81), saS. saajve- (3), saN. háldi etc. (50), saKld. Кӯйвa (Kūjva) (2), saN. sieidi etc. (217), saN. bálvalus etc. (3), saS. sjïele etc. (22), saN. uvhri (4), saL. värro etc. (3), saN. *álda etc. (16), saN. girku etc. (16), saN. *viddjá etc. (16), saN. noaidi etc. (42), saArj. guobas etc. (3), saS. gievrie och saN. goavddis etc. (16), saN. *luohttemuorra etc. (5), saN. vuoiddas (19), saS. aejlies etc. (82) och saN. bassi etc. (209).
Vare sig ortnamn med beteckningar på andra osynliga väsen än dem jag exemplifierar med (jfr fotnot 33) eller de med saN. sáiva etc. är medräknade.
I alla namnkategorier jag tagit upp finns sakrala ortnamn, men alla enskilda ortnamn är inte det. Andelen sakrala namn är olika i de olika namnkategorierna. Medan alla namn i kategorierna med kultiska namn är sakrala är endast en del av namnen som ingår i två av de teofora namnkategorierna det. Det gäller framför allt ortnamnen med former av saN. áhkká/áhkku etc., men antagligen också de som innehåller regionala ord för ’åska’. Hur stor andelen sakrala namn är bland de sammanlagt 309 ortnamnen i de två namnkategorierna är inte möjligt att avgöra utan noggranna undersökningar av varje enskilt ortnamn, något som inte har varit genomförbart inom tidsramen för den här begränsade översiktsstudien. Alla de 734 ortnamnen i de övriga kategorierna är däremot sakrala.
Av de 734 säkert sakrala ortnamnen är det största kategorierna de med saN. sieidi etc. (217 namn), saN. bassi etc. (209 namn), saS. aejlies etc. (82 namn), saN. háldi etc. (50 namn) och saN. noaidi etc. (42 namn). De övriga kategorierna sakrala namn omfattar tillsammans 134 namn (de med former av saN. *álda etc., saN. bálvalus etc., saN. girku etc., saN. goavddis etc., saL. guobas, saN. háldi etc., saN. -ipmil, saKld. Кӯйвa (Kūjva), saN. *luohttemuorra etc., saS. saajve-, saS. sjïele etc., saN. uvhri etc., saL. värro etc., saN. *viddjá etc., och saN. vuoiddas).
Undersökningen visar att ortnamn med saN. sieidi etc. och saN. bassi etc. tillsammans med den mer osäkra kategorin med namn med saN. áhkká/áhkku etc. utgör de klart största kategorierna av sakrala (och delvis sakrala) samiska ortnamn. Namnen i de tre kategorierna kan karakteriseras som »mycket vanliga» och omfattar 63 % av alla ortnamn i materialet. En andra grupp av kategorier kan sägas vara »relativt vanliga» och utgörs av de med namn med saL. átjek etc., saS. aejlies etc., saN. háldi etc. och saN. noaidi etc. Tillsammans omfattar de sju största kategorierna i materialet drygt 87 % av alla ortnamn i inventeringen. Det betyder att de övriga kategorierna tillsammans endast utgör knappt 13 %.
(b) Ett annat sätt att svara på frågan om hur viktigt det en namnkategori betecknar har varit för namngivare och -brukare är att jämföra medeltalet ortnamn per område. Det är rimligt att anta att ett primärt ortnamn som betecknat något som uppfattats som viktigt av namngivarna har givit upphov till sekundärnamn på fler närliggande naturformationer än ett namn som betecknar något som uppfattats som mindre viktigt. Ju högre medeltalet av antalet ortnamn per område är desto viktigare bör alltså det som primärnamnet betecknar ha uppfattats vara.
Samiska sakrala ortnamn i källmaterialet. Antalet ortnamn, områden med ortnamn och medelvärdet av ortnamn per område i varje kategori.
Tabell som visar olika ortnamnskategorier samt antal ortnamn, antal områden och genomsnittligt antal ortnamn per område för varje kategori.
Tabell 1 visar resultaten av den jämförelsen. Det är t.ex. en klar skillnad mellan det lägsta och det högsta medelvärdet (1,6 för namnen med saN. háldi etc. respektive 2,5 för namnen med saS. aejlies etc.), men en försumbar skillnad mellan de övriga namnkategorierna som alla i medeltal har ungefär 2 ortnamn per område. För det andra är det intressant att det inte – som man kunde förvänta – är någon av kategorierna med »mycket vanliga» namn som har det högsta medelvärdet utan en i gruppen med »tämligen vanliga» namn, saS. aejlies etc. Kategorierna med »mycket vanliga» namn är spridda i många fler områden och används därför av fler namnbrukare, men de som brukar namn med saS. aejlies etc. använder i medeltal namnkategorien på (något) fler naturformationer i varje område. Det tolkar jag så att namnbrukarna därigenom visar att de anser begreppet ’aejlies’ vara (något) viktigare än de övriga. Det mest oväntade är (den i och för sig marginella men ändå tydliga) skillnaden i medelvärde mellan de två namnkategorierna med saS. aejlies etc. respektive saN. bassi etc. De två orden kanske inte har så lika betydelse som ordböckerna anger. Båda ska ju betyda ’helig’, men hade betydelsen varit helt densamma borde medelvärdet av antalet ortnamn per område också varit ungefär detsamma. Skillnaden i medelvärde ger (även om den är liten) incitament till en noggrann jämförande semantisk analys av de två orden.
(2) Andelen namn på olika typer av naturformationer skiljer sig också mellan de olika namnkategorierna. Om endast slumpen skulle ha avgjort hur stor andel av de sammansatta namnen i varje kategori som har efterleder som betecknar t.ex. sjöar och vattendrag skulle den andelen vara ungefär lika stor i alla kategorier. När det är skillnader mellan två namnkategorier så indikerar de därför reella skillnader mellan hur de har uppfattats av namngivare och -brukare.
Samiska sakrala ortnamn i källmaterialet. Andelen sammansatta ortnamn med naturbetecknande efterleder uppdelade i tre grupper och ordnade från högsta till lägsta andel namn med efterleder som betecknar vattensamlingar, etc.
1 = namn med efterleder som betecknar vattensamlingar, vattendrag, vikar, sund, forsar etc., och land vid vatten (som öar, uddar, stränder, etc.); 2 = namn med efterleder som betecknar fjäll, berg, kullar, höjder, åsar, etc.; 3 = namn med efterleder som betecknar andra naturformationer som till exempel myrar, slätter, stenar, områden där det varit skogsbrand, etc.
Tabell som visar procentuell fördelning mellan tre kategorier för olika ortnamnstyper, inklusive sieidi, áhkko/áhkku, aejlies, átjek och bassi.
I texten har jag delat in de terrängtermer som är efterleder i de sammansatta ortnamnen i tre grupper, (1) termer som betecknar vattensamlingar, vattendrag, vikar, sund, forsar, land vid vatten, etc.; (2) de som betecknar fjäll, berg, kullar, höjder, åsar, etc.; och (3) andra terrängtermer, d.v.s. ord för bl.a. myrar, slätter, stenar, områden där det varit skogsbrand, etc. I avsnitten om de kategorier av samiska sakrala och delvis sakrala ortnamn som omfattar flest namn har jag angett hur stor andel av efterlederna i de sammansatta namnen som ingår i var och en av de tre grupperna av terrängtermer. Siffrorna för de största kategorierna är sammanställda i tabell 2. Om man jämför andelarna efterleder i varje grupp i de olika kategorierna visar det sig att det är ortnamnen med saN. sieidi etc. som har klart störst andel efterleder som betecknar vattensamlingar etc. och att namnen med saN. bassi etc. både har högst andel av efterleder som anger bergsformationer och av dem som tillhör gruppen med andra naturtermer, men andelen namn med efterleder i den tredje gruppen skiljer sig relativt lite mellan kategorierna.
En annan observation är att alla de fem ortnamnskategorierna har klart högre andel efterleder som betecknar vatten och land vid vatten etc. än sådana som är ord för olika typer av bergsformationer. Samiska heliga platser ligger ofta vid vatten och ortnamnen bekräftar därför det vi vet från andra källor.
Så ligger t.ex. endast 25 % av sieidi-stenarna i Tiina Äikäs material från norra Finland mer än 300 m från en vattensamling eller ett vattendrag (Äikäs 2011 s. 80 f.).
Som när det gäller medeltalet ortnamn per område visar också siffrorna för andelen namn på olika typer av naturformationer en del skillnader mellan namnen med saS. aejlies etc. och de med saN. bassi etc. Särskilt markant är att en större andel av ortnamnen med saS. aejlies etc. än de med saN. bassi etc. är namn på vatten och land vid vatten. Skillnaderna ger ytterligare argument för hypotesen att det finns betydelseskillnader mellan de två appellativen. Kan skillnaden bero på att de farliga aspekterna och den varningssignal som ligger i saN. bassi etc. saknas eller är mindre tydliga i saS. aejlies etc., eller finns det andra orsaker?
(3) Det mest överraskande resultatet av undersökningen är att så få av de osynliga väsen som betecknas som »gudar» och »gudinnor» i det skriftliga källmaterialet finns belagda i ortnamn. En rimlig hypotes är att de sakrala ortnamnen är kvarlevor från ett äldre skede av samisk religionshistoria än det som beskrivs i texter från 1600- och 1700-talen. För studier av samisk religion under järnålder och medeltid bör de därför kunna fungera som ett komplement till det arkeologiska materialet.
Av manliga osynliga väsen är den ende som det finns säkra belägg för den personifierade åskan. Kartan över utbredningen av ortnamn som innehåller regionala ord för ’åska’, och som antagligen i de flesta fall syftar på den personifierade åskan, ger anledning till flera frågor: Var åskan som väsen särskilt viktig i de regioner där de ortnamnen är vanligast, de ume-, lule och enaresamiska? Vad med de andra regionerna där »åskguden» också beskrivs som viktig, som t.ex. den sydsamiska? Om Áhkká/Áhkku, som Fellman påstod, var hustru till den personifierade åskan, hur vanligt är det att platser med namn i de två kategorierna ligger i närheten av varandra?
Det väsen som representerades av sejtarna är också på sätt och vis belagt i ortnamn, men utan namns nämnande (jfr Rheen ([1671] 1897 s. 37–42). I norr identifierades detta väsen med den personifierade åskan som därför bland kemisamer kunde kallas saE. stuorrâ pase sieidi ’stora heliga sejten’ (T. I. Itkonen 1946 s. 2).
I de många ortnamnen med saN. Áhkká etc. eller saN. Áhkku etc. syftar den beteckningen (’hustrun’ respektive ’farmodern, mormodern; den äldre kvinnan’) i en del fall på ett kvinnligt osynligt väsen. Frågan är bara vilket väsen. Är det hustrun till det manliga väsen som representerades av sejtarna (som Rheen skriver) eller hustrun till den personifierade åskan – »åskguden» (som Fellman skriver)? Eller varierade det mellan olika regioner? Var hon i det sydsamiska området helt enkelt Saaraahka, som där var det viktigaste av alla osynliga väsen? Oberoende av hur stor andel av namnen i den kategorin som verkligen syftar på ett osynligt väsen (eller på två eller tre olika väsen), är själva det förhållandet att det finns ett antal ortnamn som bevarat minnet om henne (eller dem) en påminnelse om att vi vet väldigt lite om vilka osynliga väsen som var viktiga i det dagliga livet för de samer som inte var rituella specialister. Ortnamnen blir ett korrektiv som tvingar oss att läsa andra källor på nya sätt.
(4) Till sist vill jag nämna ytterligare en iakttagelse man kan göra av genomgången, nämligen att flera av ortnamnskategorierna exemplifierar att minnen om sakrala platser har kunnat leva vidare i kultiska ortnamn även när de tekniska termer som ingår i namnen inte längre används i talspråket. Det gäller bl.a. saN. *álda etc., saN. *viddjá etc. och saN. *luohttemuorra etc.
En annan reflexion är att även när antalet belagda ortnamn i en kategori är väldigt lågt – som de endast tre ortnamnen med vardera saN. bálvalus etc., saArj. guobas etc., saS. saajve- och saL. värro etc. – ger namnen viktig information som fyller ut det vi vet genom andra källor. Inte minst preciserar de exakt var de specifika företeelser som termerna betecknar förekom, en typ av information som ofta är otydlig i de skriftliga källorna. Trots att de är få ger också de här ortnamnen ett bidrag till tydligare och mer nyanserade beskrivningar av regionala och lokala särdrag.
Samiska namn på distrikt och kommuner med finska, norska, ryska och svenska motsvarigheter
Aanaar saE. / fi. Inari / sv. Enare
Aarborte saS. / no. Hattfjelldal
Álaheadju saN. / no. Alta
Árjepluovve saArj. / sv. Arjeplog
Árviesjávrrie saU. / sv. Arvidsjaur
Bearalváhki saN. / no. Berlevåg
Beardu saN. / no. Bardu
Čáhcesuolu saN. / no. Vadsø
Čuđegieddi saN. / no. Kistrand
Davvesiida saN. / no. Lebesby
Deatnu saN. / no. Tana
Eanodat saN. / fi. Enontekiö
Gáivuotna saN. / no. Kåfjord
Girkonjárga saN. / no. Kirkenes
Giron saN. / sv. Kiruna
Guovdageaidnu saN. / no. Kautokeino
Hábmer saL. / no. Hamarøy
Jiellevárre saL. / saN. Jiellevárri / sv. Gällivare
Jåhkåmåhkke saL. / sv. Jokkmokk
Kárášjohka saN. / no. Karasjok
Kuâlõk saSk. / ry. Колa
Laakesvuemie saS. / no. Namsskogan
Láhppi saN. / no. Loppa
Lijre saS. / no. Lierne
Liksjoe saS. / saU. Lïkssjuo / sv. Lycksele
Луя̄ввьр (Lujāvv’r) saKld. / ry. Ловозеро
Luspie saS. / saU. Lusspie / sv. Storuman
Muosát saN. / no. Måsøy
Návuotna saN. / no. Kvænangen
Fuolldá saL. / no. Sørfold
Ohcejohka saN. / fi. Utsjoki
Omasvuotna saN. / no. Storfjord
Peäccamvu′vdd saSk. / ry. Печенгский район
Raane saS. / saU. Rána / no. Rana
Ráisa saN. / no. Nordreisa
Romsa saN. / no. Tromsø
Soađegilli saN. / fi. Sodankylä
Suorssá saU. / sv. Sorsele
Unjárga saN. / no. Nesseby
Vualtjere saS. / sv. Vilhelmina
Särskilda förkortningar
avl. avledning
dim. diminutiv
fi. finsk(a)
no. norsk(a)
ry. rysk(a)
saArj. arjeplogssamisk(a) (= pitesamisk[a])
saE. enaresamisk(a)
saKld. kildinsamisk(a)
saL. lulesamisk(a)
saN. nordsamisk(a)
saS. sydsamisk(a)
saSk. skoltsamisk(a)
saU. umesamisk(a)
Källor och litteratur
Afanas’eva, N. E. (Н. Е. Aфанасьева) & al., 1985: Сāмь-рӯшш соагкнэhкь / Саамско-русский словарь. Ред. Р. Д. Куруч. Москва.
Aikio, Samuli, 1992: Samiska släktnamn från 1600- och 1700-talen. I: SAS 10. S. 55–76.
Bol’šakova, Nadežda (Надежда Большакова), 2005: Жизнь, обычаи и мифы кольских саамов в прoшлом и настоящем. Мурманск.
Boyne, Hans Petter, 2017: Báikenamat Sámis / Stedsnavn i Sápmi. 3. Kárášjohka.
Bäckman, Louise, 1975: Sájva. Föreställningar om hjälp- och skyddsväsen bland samerna. Stockholm. (Stockholm Studies in Comparative Religion 13.)
― [2005] 2013. The noaidi and his worldview. A study of Saami shamanism from an historical point of view. I: Studier i samisk religion. Samlade artiklar av Louise Bäckman. Stockholm. (Religionshistoriska jubileumsserien 1.) S. 11–22.
Collinder, Björn, 1927: Kebnekaise och de heliga bergen. Ett ortnamnskåseri. I: Svenska turistföreningens årsbok 1927. S. 240–249.
― 1964: Ordbok till Sveriges lapska ortnamn. Uppsala. (Sveriges ortnamn.)
Egeler, Matthias, 2019: Ortsnamen als religionswissenschaftliche Quelle. I: Zeitschrift für Religionswissenschaft 27. S. 146–173.
Fellman, Jacob [1830-t.] 1906. Ur lappsk mythologi […]. I: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken 2. Red. av Isak Fellman. Helsingfors. S. 13–190.
fi.wikipedia.org = Wikipedia. Vapaa tietosanakirja. fi.wikipedia.org/wiki/ (senast hämtad 5.9.2025).
Frette, Thor, (1987) 1991: Luohtte-muorra. I: Sámi kulturmuittut. Báikenammačoaggima giehtagirji / Samiske kulturminner. Håndbok i stedsnavnregistrering […]. Red. av Hans Ragnar Mathisen. Romsa/Tromsø. S. 133–136.
Google maps. https://maps.google.com (senast hämtad 4.5.2025).
Graan, Olaus [Stephani], [1672] 1899a: Relation, eller en fulkomblig beskrifning om lapparnas vrsprung, så wähl som om heela dheras lefwernes förehållande. Red. av K. B. Wiklund. I: SvLm 17:2. S. 9–78.
― [1672] 1899b: Utdrag ur Relation om lappmarkernas tilståndh i Wester Norlanden, särdeles j Pitheå och Luhleå lapmarker. Red. av K. B. Wiklund. I: SvLm 17:2. S. 83–84.
Grundström, Harald, 1946–54: Lulelapsk ordbok / Lulelappisches Wörterbuch. 1–4. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala C:1.)
Hallström, Gustaf, 1921: Gravplatser och offerplatser i ryska lappmarken. I: Etnologiska studier tillägnade Nils Edvard Hammarstedt 3.3.1921. Stockholm. (Föreningen för svensk kulturhistoria. Böcker 2.) S. 183–194.
Hasselbrink, Gustav, 1981–85: Oårj´elsaamien baaguog´ärjaa / Südlappisches Wörterbuch. 1–3. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala C:4.)
Heide, Eldar, 2022: Old Icelandic and Sami ancestor mountains. A comparison. I: Religions around the Arctic. Source Criticism and Comparisons. Ed. by Håkan Rydving & Konsta Kaikkonen. Stockholm. (Stockholm Studies in Comparative Religion 44.) S. 31–76.
Holmberg-Harva, Uno, 1928: Petsamonmaan kolttain pyhät paikat. I: Juhlakirja Yrjö Wichmannin kuusikymmenvuotispäiväksi. Helsinki. (Mémoires de la Société finno-ougrienne 58.) S. 12–25.
Huggert, Anders, 2000: A church at Lyckselet and a sacrificial site on Altarberget – two worlds of the Saami. I: Acta Borealia 17:1. S. 51–75.
Israelsson, Per-Martin & Nejne, Sakka, [2007]: Svensk–sydsamisk, sydsamisk–svensk ordbok och ortnamn / Daaroen–åarjelsaemien, åarjelsaemien–daaroen baakoegärja jih sijjienommh. [Kiruna.]
Itkonen, Erkki & al., 1986–91: Inarilappisches Wörterbuch. Helsinki. (Lexica Societatis Fenno-Ugricae 20:1–4.)
Itkonen, T[oivo] I., 1946: Heidnische Religion und späterer Aberglaube bei den finnischen Lappen. Helsinki. (Mémoires de la Société finno-ougrienne 87.)
― 1958: Koltan- ja kuolanlapin sanakirja / Wörterbuch des Kolta- und Kolalappischen. Helsinki. (Lexica Societatis Fenno-Ugricae 15.)
― 1962: Kuivi, ein heiliger Ort der Lappen. I: Commentationes Fenno-Ugricae in honorem Paavo Ravila. Helsinki. (Mémoires de la Société finno-ougrienne 125.) S. 127–138.
Johansson, Carl, 1945: Om kultplatser och heliga områden i Torne och Lule lappmarker. I: SvLm 1943–44. S. 44–82.
Kaikkonen, Konsta, 2022: Jacob Fellman’s introduction to Saami indigenous religion. A source critical dilemma. I: Religions around the Arctic. Source Criticism and Comparisons. Ed. by Håkan Rydving & Konsta Kaikkonen. Stockholm. (Stockholm Studies in Comparative Religion 44.) S. 161–203.
Kartor. Applikation som medföljer Apple-datorer (senast hämtad 4.5.2025).
Kert, Georgij M. (Георгий М. Керт), 2009: Саамская топонимная лексика. Петрозаводск.
Kildal, Sigvard, [1730] 1807: [Utdrag ur:] Nogle Observationer om Trommen eller Runebommen, med en kort Beskrivelse over de hedenske Afguder blandt Finner og Lapper, […]. Red. av W. H. F. Abrahamson. I: Det skandinaviske litteraturselskabs skrifter 2. S. 449–475.
Kildal, Simon, [1728] 1910: […] bestyrkande af Forbus’ relation. I: Källskrifter till lapparnas mytologi. Red. av Edgar Reuterskiöld. Stockholm. (Bidrag till vår odlings häfder 10.) S. 61–62.
Korhonen, Olavi, 1979: Bákkogir’je julevusámes dárrui dáros julevusábmái / Lulesamisk svensk svensk lulesamisk ordbok. Luleå.
― 2017: Språkliga kommentarer. I: Samiskt liv i äldre tid. Edvin Brännströms uppteckningar från Arvidsjaur och Arjeplog redigerade av Ivan Eriksson med språkliga kommentarer av Olavi Korhonen. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 145.) S. 284–370.
Leem, Knud, [1740-t.] 1767: Beskrivelse over Finmarkens Lapper […]. Kiøbenhavn.
Magga-Eira, Anni, 2025: ”Eanan lea earálágan go das lea eallán.” Sosioonomastihkalaš guorahallan Lákkonjárgga orohaga Njulloslákkuid siidda ja Sállevári bálgosa boazovázziid báikenammamáhtus. Oulu. (Acta Universitatis Ouluensis. B Humaniora 244.)
Manker, Ernst, 1957: Lapparnas heliga ställen. Kultplatser och offerkult i belysning av Nordiska museets och landsantikvariernas fältundersökningar. Stockholm. (Acta Lapponica 13.)
Mebius, Hans, 1968: Värrō. Studier i samernas förkristna offerriter. Uppsala. (Skrifter utgivna av Religionshistoriska institutionen i Uppsala [hum. fak.] genom C.-M. Edsman 5.)
― 1972: Sjiele. Samiska traditioner om offer. I: SaoS 1971. S. 54–120.
― 2003: Bissie. Studier i samisk religionshistoria. Östersund.
Min karta. Lantmäteriet, Sverige. https://minkarta.lantmateriet.se (senast hämtad 5.9.2025).
Myrvoll, Marit, 2018: Ålmåj, Áhkká ja Niejdda / Mannen, Kvinna og Jenta. Sámij bassetjåhkå / Samenes hellige fjell. I: Dīn – tidsskrift for religion og kultur 2018:2. S. 112–120.
― 2019: Samiske hellige fjell – en glemt kulturarv? / Sáme basseváre – vajálduhteduvvam kulturárbbe? I: Bårjås. Populærvitenskapelig tidsskrift fra Árran Julevsáme guovdasj / Lulesamisk senter 2019. S. 18–35.
Nesheim, Asbjørn, 1968: Samiske stedsnavn. I: Namn i fjellet. Red. av J. Sandnes & P. Tylden. Oslo. (Orion-bøkene 74.) S. 132–159.
Nickul, Karl, 1934: Petsamon eteläosan koltankieliset paikannimet kartografiselta kannalta. Helsinki. (Fennia 60:1.)
Nielsen, Konrad, 1932–38: Lappisk ordbok / Lapp Dictionary. 1–3. Oslo. (Instituttet for sammenlignende kulturforskning B:17:1–3.)
Nielsen, Konrad & Nesheim, Asbjørn, 1956–62: Lappisk ordbok / Lapp Dictionary. 4–5. Oslo. (Instituttet for sammenlignende kulturforskning B:17:4–5.)
no.wikipedia.org = Wikipedia. Den frie encyklopedi. no.wikipedia.org/wiki/ (senast hämtad 2.5.2025).
Norgeskart. Kartverket, Norge. https://norgeskart.no (senast hämtad 5.9.2025).
Norstedt, Gudrun, 2011: Lappskattelanden på Geddas karta. Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. Umeå.
[Norstedt, Gudrun & Korhonen, Olavi], 2011: Ortnamnen på Geddas karta. I: Lappskattelanden på Geddas karta. Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. Av Gudrun Norstedt. Umeå. S. 197–212.
Nyman, Eva, 2023: Sakrala ortnamn av förkristen nordisk typ i de nordliga delarna av Norge och Sverige. Ett försök till översikt. I: NoB 111. S. 13–60.
Olsen, Isaac, [efter 1715] 1910: Om lappernes vildfarelser og overtro. I: Kildeskrifter til den lappiske mythologi 2. Red. av Just Qvigstad. Trondheim. (Det kgl. norske videnskabers selskabs skrifter 1910:4.) S. 7–101.
― [efter 1715] 1934: Finnernis afgudssteder. I: Finnmark omkring 1700. Aktstykker og oversikter. Red. av Martha Brock Utne & O. Solberg. Oslo. (Nordnorske samlinger 1.) S. 134–140.
Qvigstad, Just, 1926: Lappische Opfersteine und heilige Berge in Norwegen. I: Zur Sprach- und Volkskunde der norwegischen Lappen. Oslo. (Oslo etnografiske museums skrifter 1.) S. 317–356.
― 1935: De lappiske stedsnavn i Troms fylke. Oslo. (Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Serie B:28.)
― 1938: De lappiske stedsnavn i Finnmark og Nordland fylker. Oslo. (Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Serie B:33.)
― 1943: Identifikasjon av stedsnavnene i Hans Skankes Epitomes pars prima, ms. s. 78–81. I: Nordlands og Troms finner i eldre håndskrifter. Oslo. (Nordnorske samlinger 5.) S. 55–56.
― 1944. De lappiske appellative stedsnavn. Oslo. (Instituttet for sammenlignende kuturforskning. Serie B:42.)
Ravila, Paavo, 1934: Reste lappischen Volksglaubens. Helsinki. (Mémoires de la Société finno-ougrienne 68.)
Rheen, Samuel, [1671] 1897: En kortt relation om lapparnes lefwarne och sedher, […]. Red. av K. B. Wiklund. I: SvLm 17:1. S. 7–68.
― 1990: Ortnamn som religionshistoriskt källmaterial. I: NoB 78. S. 167–177.
― 1995a: The Saami literary languages. Problems of unification. I: Zur Frage der uralischen Schriftsprachen. Hrsg. von Gábor Zaicz. Budapest. (Linguistica. Series A: Studia et dissertationes 17.) S. 25–30.
― 1995b: Samisk religionshistoria. Några källkritiska problem. Uppsala. (Religionshistoriska forskningsrapporter från Uppsala 4.)
― 2002: Synliga och osynliga landskap. Några samiska exempel. I: Ting og tekst. Red. av Else Mundal & Anne Ågotnes. Bergen. S. 65–77.
― 2010: Tracing Sami Traditions. In Search of the Indigenous Religion among the Western Sami during the 17th and 18th Centuries. Oslo. (Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Serie B:135.)
― 2013: Words and Varieties. Lexical Variation in Saami. Helsinki. (Mémoires de la Société finno-ougrienne 269.)
Schlachter, Wolfgang, 1958: Wörterbuch des Waldlappendialekts von Malå und Texte zur Ethnographie. Helsinki. (Lexica Societatis Fenno-Ugricae 14.)
Sidenius, Lennart, [1728] 1910: […] bestyrkande af Forbus’ relation. I: Källskrifter till lapparnas mytologi. Red. av Edgar Reuterskiöld. Stockholm. (Bidrag till vår odlings häfder 10.) S. 62–63.
Sjaggo, Ann-Charlotte, 2021: Ortnamnen i Arjeplog/Árjepluovve – en berättelse om landskapet och folket. Tromsø. (Senter for samiske studier. Skriftserie 21.)
Skanke, Hans, [1728–31] 1945a: Epitomes historiæ missionis lapponicæ. Pars prima anlangende de nordske lappers hedendom og superstitioner. Red. av O. Solberg. I: Nordlands og Troms finner i eldre håndskrifter. Oslo. (Nordnorske samlinger 5.) S. 179–224.
― [1728–31] 1945b: Thomas v. Westens undersøkelser til Runebommens forklaring. Red. av O. Solberg. I: Nordlands og Troms finner i eldre håndskrifter. Oslo. (Nordnorske samlinger 5.) S. 225–244.
Sopostavitel’no-onomasiologičeckij slovar’ […] = Сопоставительно-ономасиологический словарь диалектов карельского, вепсского, саамского языков. Под ред. Ю. С. Елисеева & Н. Г. Зайцевой. 2007. Петрозаводск.
Spangen, Marte, 2016: Circling Concepts. A Critical Archaeological Analysis of the Notion of Stone Circles as Sami Offering Sites. Stockholm. (Stockholm Studies in Archaeology 70.)
Spiik, Nils Eric, 1994: Lulesamisk ordbok. Jokkmokk.
Spiro, Melford E., 1966: Religion. Problems of definition and explanation. I: Anthropological Approaches to the Study of Religion. Ed. by M. Banton. London. (A.S.A. Monographs 3.) S. 85–126.
Steen, Adolf, 1963: Sagn og mytologi i de samiske stedsnavn i Finnmark. Kristiansand S.
Storjord, Thorbjørn, 1998: Tysfjord Divtasvuodna. Samiske og norske stadnamn. Drag/Ájluokta.
Suomen kielen etymologinen sanakirja (SKES). 3. [Toim.] E. Itkonen & A. J. Joki. [1962] 1981. Helsinki. (Lexica Societatis Fenno-Ugricae 12.)
Tanner, V., 1928: Petsamon alueen paikannimiä. 1. Lappalaisia paikannimiä. Helsinki. (Fennia 49:2.)
Tegengren, Helmer, 1952: En utdöd lappkultur i Kemi lappmark. Studier i Nordfinlands kolonisationshistoria. Åbo. (Acta Academiae Aboensis. Humaniora 9:4.)
Thurenius, Petrus, [1724] 1910: En kort berättelse om the widskeppelser, som uthi Åhrsilla Lapmark ännu äro i bruk. I: Handlingar och uppsatser angående Finska Lappmarken och lapparne1. Samlade och utgifna af Isak Fellman. Helsingfors. (Suomalaisen Tiedeakatemian julkaisemia Pohjoismaiden historiaa valaisevia asiakirjoja 1.) S. 389–399.
Tomasson, Torkel, [1917] 1988. Några sägner, seder och bruk, upptecknade efter lapparna i Åsele och Lycksele lappmark samt Herjedalen sommaren 1917. Red. av Leif Lindin & Håkan Rydving. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala C:5.)
Topografičeskaja karta […] = Топографическая карта Кольского полуострова 1933 года. http://www.etomesto.ru./map-murmansk_1933-kolskiy-poluostrov (senast hämtad 3.5.2025).
Tornæus, Johannes J., [1672] 1900: Berättelse om lappmarkerna och deras tillstånd. Red. av K. B. Wiklund. I: SvLm 17:3. S. 9–64.
Valtonen, Taarna, 2014: Mielen laaksot […]. Neljän saamen kielen paikannimien rakenne, sanasto ja rinnakkaisnimet vähemmistö–enemmistö-suhteiden kuvastajina. Helsinki. (Mémoires de la Société finno-ougrienne 271.)
Vorren, Ørnulv & Eriksen, Hans Kr., 1993: Samiske offerplasser i Varanger. Stonglandseidet. (Tromsø Museums skrifter 23.)
Voščinin, V. P. (В. П. Вощинин), 1939: Географический словарь Кольского полуострова. 1. Ленинград.
de Vries, Jan, [1962] 1977: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. Leiden.
Westman Kuhmunen, Anna, 2009: En sejtes historia. I: Bårjås. Populærvitenskapelig tidsskrift fra Árran Julevsáme guovdasj / Lulesamisk senter 2009. S. 36–43.
Wiklund, K. B., 1910a: De lapska och finska ortnamnen vid Kiruna och Torneträsk. Uppsala.
― 1910b: Register. I: Källskrifter till lapparnas mytologi. Red. av Edgar Reuterskiöld. Stockholm. (Bidrag till vår odlings häfder 10.) S. 111–120.
― 1918: De lapska Saivo-fjällen hos Leem-Jessen identifierade. I: NoB 6. S. 156–161.
In this article, Sami place-names that can be classified as ‘sacred’ in relation to the indigenous religion are surveyed and discussed. Place-names from the whole of Sápmi, the Sami settlement area, have been excerpted from various types of easily accessible sources: modern digital maps, published overviews of Sami place-names and surveys of indigenous Sami sacred places. The material has been divided into four groups, (1) theophoric place-names, (2) cultic (or ritual) place-names, (3) place-names which are both theophoric and cultic and (4) place-names which are sacred without being theophoric or cultic.
(1) In the section about theophoric place-names, it is noted, among other things, (a) that the Sami word translated as ‘god’, or, more correctly ‘divinity’, seems to have denoted concrete objects like stones or boulders that received sacrifices, not abstract beings; (b) that the category of Sami sacred place-names that consists of the largest number of names is problematic, since one does not know which of the names in this category are sacred and which are not; (c) that the only male divinity, known from the written source material from the 17th and 18th centuries, that is supported with examples in place-names is personified thunder; and (d) that a category of place-names that includes a word for an invisible ruler of areas in nature, plants and animals is especially common in northern Norway.
(2) The largest category of cultic (or ritual) place-names is the one which includes the most widespread Sami word for ‘sacrificial stone’, in North Sami spelled sieidi. Names in this category are found in the whole of Sápmi, except in the south where another word for ‘sacrificial stone’ is used. The other categories that are discussed in this section consist of only a few place-names each. These names include words for ‘sacrifice’, ‘sacrificial place’, ‘ritual specialist’ and ‘ritual drum’, as well as for a tool and animal fat that were used in sacrificial rituals.
(3) Only one name which is both theophoric and cultic has been found in the material, Äijih sieidi ‘Äijih’s («the Thunderer’s») sacrificial stone’ in Aanaar (Inari).
(4) Sacred place-names that are neither theophoric nor cultic usually include a word which means ‘sacred’. In Sami, there are two such word stems. One was borrowed from Old Norse and is only found in place-names in the western parts of Sápmi; the other, of which there are instances in all Sami varieties, has a close parallel in Finnish. Today, both words are used in Christian contexts, but traditionally they indicated different indigenous forms of sacredness, as they do in most place-names that include them.
In the conclusion, the different categories are compared on the basis of the number of place-names per category, and the number of place-names per area where the names of each category occur. These comparisons establish, for instance, some striking differences between the two words for ‘sacred’, indicating that they are not as synonymous as the translations of them in dictionaries indicate. The most surprising result of the investigation is, however, that so few (only two) of the divinities that are presented in the written source material related to indigenous Sami religion are found in place-names. Another observation is that some technical terms that have long disappeared from spoken language have interestingly been preserved in place-names. It is also noted that even in categories with only a few instances, the place-names – by being preserved concrete witnesses – clarify exactly where the specific phenomena that they indicate really occurred, a type of information that is often unclear in the written sources.
ReferencesAikio, Samuli. 1992. Samiska släktnamn från 1600- och 1700-talen. SAS 10. 55–76.Aikio, Samuli. 2017. Davvisámi báikenamat oktan čilgehusaiguin. Kárášjohka.Andersson, Hans & Korhonen, Olavi. 1994. Luleå, Jokkmokk, Sarek... Vad betyder namnen?. Jokkmokk.Antonova, Sānndre, Šeller, Elizabet [Elisabet Scheller] (Сāнндрэ Антонова & Шеллер, Элизабет. 2021. Сāмь–рӯшш я рӯшш–сāмь сāннҍнэххь (16000 вēррьт сāннӭ). Тромсё 2025. Тромсё. https://sanj.oahpa.no.Barruk, Henrik. 2018. Báhkuogirjjie. Ubmejesámien–dáruon, dáruon–ubmejesámien / OrdbokBengtsson, Nils-Henrik & al. 2016. Pitesamisk ordbok med stavningsregler. Red 2. Freiburg.Bergsland, Knut. 1984. Eldre samiske tekster i utvalg til forelesninger. Tromsø.Bergsland, Knut. 1985. Sørsamiske arvefjell på 1700-tallet. Åarjel-saemieh / Samer i sør 2. 55–78.Bergsland, Knut & Mattsson Magga, Lajla. 1993. Åarjelsaemien–daaroen baakoegærja / Sydsamisk–norsk ordbok. Indre Billefjord.Bol’šakova, Nadežda. 2005. Жизнь, обычаи и мифы кольских саамов в прoшлом и настоящем. Мурманск.Boyne, Hans Petter. 2017. Báikenamat Sámis / Stedsnavn i Sápmi. 3. Kárášjohka.Bäckman, Louise. 1975. Sájva. Föreställningar om hjälp- och skyddsväsen bland samerna 13. Stockholm.Bäckman, Louise. 2005. ] 2013. The noaidi and his worldview 1. 11–22.Collinder, Björn. 1927. Kebnekaise och de heliga bergen. Ett ortnamnskåseri 1927. 240–249.Collinder, Björn. 1964. Ordbok till Sveriges lapska ortnamn. Uppsala.Egeler, Matthias. 2019. Ortsnamen als religionswissenschaftliche Quelle. Zeitschrift für Religionswissenschaft 27. 146–173.Fellman, Jacob [. 1830. t. ] 2. 13–190.Frette, Thor. 1987. 1991: Luohtte-muorra. Sámi kulturmuittut 133–136.Graan, Olaus [Stephani], [1672]. 1899a. Relation, eller en fulkomblig beskrifning om lapparnas vrsprung, så wähl som om heela dheras lefwernes förehållande. Red 17. 9–78.Graan, Olaus [Stephani], [1672]. 1899b. Utdrag ur Relation om lappmarkernas tilståndh i Wester Norlanden, särdeles j Pitheå och Luhleå lapmarker. Red 17. 83–84.Grundström, Harald. 1946. Lulelapsk ordbok / Lulelappisches Wörterbuch. 1–4. Uppsala.Hallström, Gustaf. 1921. Gravplatser och offerplatser i ryska lappmarken. Etnologiska studier tillägnade Nils Edvard Hammarstedt 2. 183–194.Hasselbrink, Gustav. 1981. Oårj´elsaamien baaguog´ärjaa / Südlappisches Wörterbuch. 1–3. Uppsala.Heide, Eldar. 2022. Old Icelandic and Sami ancestor mountains. A comparison 44. 31–76.Helander, Kaisa Rautio. 2008. Namat dan nammii. Sámi báikenamaid dáruiduhttin Várjjaga guovllus Norgga uniovdnaáiggi loahpas 2008. Guovdageaidnu.Holmberg-Harva, Uno. 1928. Petsamonmaan kolttain pyhät paikat. Juhlakirja Yrjö Wichmannin kuusikymmenvuotispäiväksi 58. 12–25.Huggert, Anders. 2000. A church at Lyckselet and a sacrificial site on Altarberget – two worlds of the Saami. Acta Borealia 17. 51–75.Israelsson, Per-Martin & Nejne, Sakka. 2007. Svensk–sydsamisk, sydsamisk–svensk ordbok och ortnamn / Daaroen–åarjelsaemien, åarjelsaemien–daaroen baakoegärja jih sijjienommh. [Kiruna Kiruna.Itkonen, Erkki & al. 1986. 91: Inarilappisches Wörterbuch. Helsinki 20. 1986–91.Itkonen, T[oivo] I. 1946. Heidnische Religion und späterer Aberglaube bei den finnischen Lappen. Helsinki 87. Helsinki.Itkonen, T[oivo] I. 1958. Koltan- ja kuolanlapin sanakirja / Wörterbuch des Kolta- und Kolalappischen. Helsinki 15. Helsinki.Itkonen, T[oivo] I. 1962. Kuivi, ein heiliger Ort der Lappen. Commentationes Fenno-Ugricae in honorem Paavo Ravila 125. 127–138.Johansson, Carl. 1945. Om kultplatser och heliga områden i Torne och Lule lappmarker. SvLm 1943–44.Kaikkonen, Konsta. 2022. Jacob Fellman’s introduction to Saami indigenous religion. A source critical dilemma 44. 161–203.Kert, Georgij M. 2009. Саамская топонимная лексика. Петрозаводск.Kildal, Sigvard, [1730]. 1807. [Utdrag ur:] Nogle Observationer om Trommen eller Runebommen, med en kort Beskrivelse over de hedenske Afguder blandt Finner og Lapper, […]. Red 2. 449–475.Kildal, Simon, [1728]. 1910. […] bestyrkande af Forbus’ relation. Källskrifter till lapparnas mytologi 10. 61–62.Kintel, Anders. 2013. Julevsáme–dárro báhkogirjje. Norsk–lulesamisk ordbok 2025. https://julev.no.Korhonen, Olavi. 1979. Bákkogir’je julevusámes dárrui dáros julevusábmái / Lulesamisk svensk svensk lulesamisk ordbok. Luleå.Korhonen, Olavi. 2017. Språkliga kommentarer. Samiskt liv i äldre tid 145. 284–370.Leem, Knud. 1767. Beskrivelse over Finmarkens Lapper […]. ] : Beskrivelse over Finmarkens Lapper […] Kiøbenhavn.Magga-Eira, Anni. 2025. ”Eanan lea earálágan go das lea eallán. ” Sosioonomastihkalaš guorahallan Lákkonjárgga orohaga Njulloslákkuid siidda ja Sállevári bálgosa boazovázziid báikenammamáhtus 244. Oulu.Manker, Ernst. 1957. Lapparnas heliga ställen. Kultplatser och offerkult i belysning av Nordiska museets och landsantikvariernas fältundersökningar 13. Stockholm.Mattus, Ilmari. 2014. Anarâš päikkinoomah. Aanaar.Mebius, Hans. 1968. Värrō. Studier i samernas förkristna offerriter 5. Uppsala.Mebius, Hans. 1972. Sjiele. Samiska traditioner om offer 1971. 54–120.Mebius, Hans. 2003. Bissie. Studier i samisk religionshistoria. Östersund.Moshnikoff, Satu & Moshnikoff, Jouni. 2020. Suomi–koltansaame sanakirja / Lää′dd–sää′m sää′nnǩe′rjj. Aanar.Mosnikoff, Jouni & Sammallahti, Pekka. 1988. U′cc sääm–lää′dd sää′nnǩeârjaž / Pieni koltansaame–suomi sanakirja. Utsjoki.Myrvoll, Marit. 2018. Ålmåj, Áhkká ja Niejdda / Mannen, Kvinna og Jenta. Sámij bassetjåhkå / Samenes hellige fjell 2018. 112–120.Myrvoll, Marit. 2019. Samiske hellige fjell – en glemt kulturarv? / Sáme basseváre – vajálduhteduvvam kulturárbbe? I: Bårjås. Populærvitenskapelig tidsskrift fra Árran Julevsáme guovdasj / Lulesamisk senter 2019. 18–35.Nesheim, Asbjørn. 1968. Samiske stedsnavn. Namn i fjellet 74. 132–159.Nickul, Karl. 1934. Petsamon eteläosan koltankieliset paikannimet kartografiselta kannalta. Helsinki 60. Helsinki.Nielsen, Konrad. 1932. Lappisk ordbok / Lapp Dictionary. 1–3. Oslo. Instituttet for sammenlignende kulturforskning B:17:1–3Nielsen, Konrad & Nesheim, Asbjørn. 1956. Lappisk ordbok / Lapp Dictionary. 4–5. Oslo.Norstedt, Gudrun. 2011. Lappskattelanden på Geddas karta. Umeå lappmark från till -talets början 1671. Umeå.[Norstedt, Gudrun & Korhonen, Olavi]. 2011. Ortnamnen på Geddas karta. Lappskattelanden på Geddas karta 1671. 197–212.Nutti, Jonny & Hermansen, Ard-Erik. 2018. Samiske stedsnavn i Spansdalen / Ruŋggusámi báikenamak. Evenskjær.Nyman, Eva. 2023. Sakrala ortnamn av förkristen nordisk typ i de nordliga delarna av Norge och Sverige. Ett försök till översikt 111. 13–60.Olsen, Isaac, [efter 1715]. 1910. Om lappernes vildfarelser og overtro. Kildeskrifter til den lappiske mythologi 1910. 7–101.Olsen, Isaac, [efter 1715]. 1934. Finnernis afgudssteder. Finnmark omkring 1. 134–140.Olthuis, Marja-Liisa & Valtonen, Taarna. 2020. Suomi–inarinsaame sanakirja / Suomâ–säämi sänikirje. Aanaar.Qvigstad, Just. 1926. Lappische Opfersteine und heilige Berge in Norwegen. Zur Sprach- und Volkskunde der norwegischen Lappen 1. 317–356.Qvigstad, Just. 1935. De lappiske stedsnavn i Troms fylke. Oslo 28. Oslo.Qvigstad, Just. 1938. De lappiske stedsnavn i Finnmark og Nordland fylker. Oslo 33. Oslo.Qvigstad, Just. 1943. Identifikasjon av stedsnavnene i Hans Skankes Epitomes pars prima, ms. s 5. 78–81.Qvigstad, Just. 1944. De lappiske appellative stedsnavn. Oslo 42. Oslo.Ravila, Paavo. 1934. Reste lappischen Volksglaubens. Helsinki 68. Helsinki.Rheen, Samuel, [1671]. 1897. En kortt relation om lapparnes lefwarne och sedher, […]. Red 17. 7–68.Rydving, Håkan. 1988. Tarradalen, lulesamiska Tarrhavuopmē. OUÅ 1988. 47–54.Rydving, Håkan. 1990. Ortnamn som religionshistoriskt källmaterial. NoB 78. 167–177.Rydving, Håkan. 1995a. The Saami literary languages. Problems of unification 17. 25–30.Rydving, Håkan. 1995b. Samisk religionshistoria. Några källkritiska problem 4. Uppsala.Rydving, Håkan. 2002. Synliga och osynliga landskap. Några samiska exempel 65–77.Rydving, Håkan. 2010. Tracing Sami Traditions. Search of the Indigenous Religion among the Western Sami during the th and th Centuries 135. Oslo.Rydving, Håkan. 2013. Words and Varieties. Lexical Variation in Saami 269. Helsinki.Rydving, Håkan. 2024. Dïhte Saaraahka – Njaarkesne 1720-låhkoen. Sámi dieđalaš áigečála 2024. 53–77.Rydving, Håkan & Kristofferson, Rolf. 1993. Några samiska offerplatser. Fornvännen 88. 195–210.Sammallahti, Pekka. 2021. Sámi–suoma sátnegirji / Pohjoissaame–suomi-sanakirja. Kárášjohka.Sammallahti, Pekka & Morottaja, Matti. 1993. Säämi–suoma sänikirje / Inarinsaamelais–suomalainen sanakirja. Ohcejohka.Schlachter, Wolfgang. 1958. Wörterbuch des Waldlappendialekts von Malå und Texte zur Ethnographie. Helsinki 14. Helsinki.Sidenius, Lennart, [1728]. 1910. […] bestyrkande af Forbus’ relation. Källskrifter till lapparnas mytologi 10. 62–63.Sjaggo, Ann-Charlotte. 2021. Ortnamnen i Arjeplog/Árjepluovve – en berättelse om landskapet och folket. Tromsø 21. Tromsø.Skanke, Hans, [1728–31]. 1945a. Epitomes historiæ missionis lapponicæ. Pars prima anlangende de nordske lappers hedendom og superstitioner 5. 1728–31.Skanke, Hans, [1728–31]. 1945b. Thomas v. Westens undersøkelser til Runebommens forklaring 5. 1728–31.Solbakk, Aage. 2012. Báikenamat Sámis / Stedsnavn i Sápmi. 1. Kárašjohka.Solbakk, Aage. 2015. Báikenamat Sámis / Stedsnavn i Sápmi. 2. 2. Kárašjohka.Solbakk, Aage. 2021. Deanučázádat. Báikenamat, sogat, historjá / Tanavassdraget 1. Kárášjohka.Spangen, Marte. 2016. Circling Concepts. A Critical Archaeological Analysis of the Notion of Stone Circles as Sami Offering Sites 70. Stockholm.Spiik, Nils Eric. 1994. Lulesamisk ordbok. Jokkmokk.Spiro, Melford E. 1966. Religion. Problems of definition and explanation 3. 85–126.Steen, Adolf. 1963. Sagn og mytologi i de samiske stedsnavn i Finnmark. Kristiansand S.Storjord, Thorbjørn. 1998. Tysfjord Divtasvuodna. Samiske og norske stadnamn. Drag/Ájluokta.Itkonen, Suomen kielen etymologinen sanakirja (SKES). 3. [Toim.] E. & [, A. J. Joki.. 1962. ] 1981. Helsinki 12. Helsinki.Svonni, Mikael. 2023. Davvisámegiela–ruoŧagiela, ruoŧagiela–davvisámegiela sátnegirji / Nordsamisk–svensk, svensk–nordsamisk ordbok. Giron/Kiruna.Tanner, V. 1928. Petsamon alueen paikannimiä. 1. Lappalaisia paikannimiä. 49. Helsinki.Tegengren, Helmer. 1952. En utdöd lappkultur i Kemi lappmark. Studier i Nordfinlands kolonisationshistoria 9. Åbo.Thurenius, Petrus, [1724]. 1910. En kort berättelse om the widskeppelser, som uthi Åhrsilla Lapmark ännu äro i bruk. Handlingar och uppsatser angående Finska Lappmarken och lapparne 1. 389–399.Tomasson, Torkel, [. 1917. ] 1988. Några sägner, seder och bruk, upptecknade efter lapparna i Åsele och Lycksele lappmark samt Herjedalen sommaren 5. Uppsala.полуострова, Topografičeskaja karta […] = Топографическая карта Кольского. 1933. года. (senast hämtad 2025. http://www.etomesto.ru./map-murmansk_1933-kolskiy-poluostrov.Tornæus, Johannes J., [1672]. 1900. Berättelse om lappmarkerna och deras tillstånd. Red 17. 9–64.Valtonen, Taarna. 2014. Mielen laaksot […]. Neljän saamen kielen paikannimien rakenne, sanasto ja rinnakkaisnimet vähemmistö–enemmistö-suhteiden kuvastajina 271. Helsinki.Vorren, Ørnulv & Eriksen, Hans Kr. 1993. Samiske offerplasser i Varanger. Stonglandseidet 23. Stonglandseidet.Voščinin, V. P.. 1939. Географический словарь Кольского полуострова. 1. 1. Ленинград.de Vries, Jan. 1977. Altnordisches etymologisches Wörterbuch. Leiden.Westman Kuhmunen, Anna. 2009. En sejtes historia. Bårjås 2009. 36–43.Wiklund, K. B. 1910a. De lapska och finska ortnamnen vid Kiruna och Torneträsk. Uppsala.Wiklund, K. B. 1910b. Register. Källskrifter till lapparnas mytologi 10. 111–120.Wiklund, K. B. 1918. De lapska Saivo-fjällen hos Leem-Jessen identifierade. NoB 6. 156–161.Äikäs, Tiina. 2011. Rantakiviltä tuntureille. Pyhät paikat saamelaisten rituaalisessa maisemassa 5. Rovaniemi.