I förordet till DSÅ Plus erinrar Bent Jørgensen (s. 5) om Kousgård Sørensens stringenta och enhetliga behandling av det väldiga materialet i sitt storverk DSÅ, en behandling som vittnar om ett ovanligt strukturerat planläggnings- och insamlingsarbete, och han framhåller »den målrettede disciplin, som udgivelsesforløbet og den planmæssige afslutning er udtryk for».

Här först något om dispositionen av den omfångsrika framställningen såsom den uttrycks i kapitelrubriker. DSÅ 8 består av tre huvudavdelningar: Tilføjelser (s. 13–195), Analyser (s. 196–475) och Registre (s. 476–637). Den första innehåller tillägg och rättelser. Analysdelen inrymmer kap. 2. Materialet, kap. 3. Dannelsesprocessen, kap. 4. Alder och kap. 5. Udvikling; som rubrikerna låter ana behandlas ett stort antal viktiga frågor i dessa kapitel. Kousgård Sørensen redogör (s. 196) för antalet upptagna namn (omkring 7 350 sjönamn och omkring 8 825 ånamn, sammanlagt omkring 16 175 namn) och för sina urvalsprinciper. Han framhåller (s. 196) att DSÅ inte redovisar samtliga sjö- och ånamn i undersökningsområdet. Det material han behandlar är ju likafullt av mycket imponerande omfång. »Der prætenderes registreret fuldstændighed for alle navne på søer og åer i det middelalderlige Danmark, som er overleverede som sådanne i perioden op til middelalderens slutning (- ca. 1525).», meddelar han.

Mycket omfattande är i bokens analysdel kap. 3, om namnbildningsprocessen, där författaren i avdelningen Formelt under rubriken Enleddede sø- og ånavne (s. 212 ff.) ställer läsaren inför sekundär namnbildning, primära avledningar (där olika hydronymbildande suffix redovisas), metaforiska och metonymiska bildningar och under rubriken Toleddede sø- og ånavne (s. 240 ff.) redovisar olika efterledselement i sjönamn och ånamn.

I kap. 3 fortsätter så Kousgård Sørensen med avdelningen Semantisk, där han behandlar ordsemantisk hydronymbildning (s. 274 ff.) och namnsemantisk hydronymbildning (s. 366 ff.). I det ordsemantiska avsnittet redovisas en stor mängd benämningar på dels sjöar, dels vattendrag. Det är sålunda fråga om »betegnelser» som t.ex. dam, flo, gyl, plump, sø, vanding och bæk, grov, rinde, å. I det namnsemantiska avsnittet möter man olika namngivningsgrunder i tre underavdelningar (Vanddragets egenskab, Vanddragets funktion, Vanddragets relation til noget uden for vandet værende).

I det tredje kapitlets tredje underavdelning (s. 388 ff.) redogör författaren för analogisk eller mönsterbetingad namngivning (»har navngiveren ladet sig influere af sit onomastikon»). Han urskiljer ett flertal olika typer av mönsterpåverkan.

Det fjärde kapitlet (s. 402–458), med rubriken Alder, upptar inte alls lika många sidor som det tredje men har förvisso stor vetenskaplig tyngd. Författaren påminner bl.a. om att det nordiska hydronymbeståndet anses inrymma förgermanska namn av mycket hög ålder.

I det femte kapitlet, Udvikling, får läsaren med Kousgård Sørensens ord (s. 459) en »redegørelse for de forskellige typer af navneskifter og navneomdannelser, som lader sig konstatere i den danske hydronymi». Här behandlas reciprokering, epexeges, ellips, namnbyte och polynymi.

Så följer (s. 476–505) käll- och litteraturförkortningar (»Listerne i DSÅ I-VII overflødiggøres hermed») jämte andra förkortningar och till sist (s. 507–637) ett av naturliga skäl mycket innehållsrikt ortnamnsregister.

Att inom ramen för denna recensionsartikel ta upp allt i DSÅ som förtjänar att nämnas är givetvis inte möjligt. Mina kommentarer lämnas sålunda utan några som helst anspråk på fullständighet. Jag skall här i olika avsnitt rikta uppmärksamheten mot vissa inslag i det väldiga stoffet som kan antas vara av intresse för andra hydronymforskare. En annan recensent skulle kanhända ha presenterat avsnitten i en annan ordningsföljd.

I DSÅ 8 finner man, inte oväntat, mycket av intresse rörande onomastisk terminologi. Här några exempel.

Kousgård Sørensen betraktar (s. 466) folkeetymologisk omdannelse (folketymologi) som en olycklig term; han använder i stället analogisk bestemt navneomdannelse.

Hos Christensen & Kousgård Sørensen (1972 s. 229) möter man termen reduktion i betydelsen »Rekonstruktion af et ikke overleveret stednavn på grundlag af et andet stednavn»; det påpekas att reduktion i svensk ortnamnsforskning används om en form av ellips.

Om rekonstruktion använder Kousgård Sørensen i DSÅ 8 (s. 198 ff.) i stället retablering. För den förledsförkortning som i svensk namnforskning betecknats med ordet reduktion använder han (s. 464 f.) uttrycket partiel forledsellipse. Se vidare om rekonstruktion nedan i ett särskilt avsnitt.

Inte utan en viss abstraktionshöjd är termen efterledskompatabilitet (s. 207): »Med glosen forstås det forhold, at efterled inden for visse begrebskategorier er semantisk særligt ventelige og naturlige i forbindelse med bestemte forledskategorier.»

I ett avsnitt om analogisk eller mönsterbetingad namngivning (s. 388 ff.) möter läsaren termerna konnotationsbetingede opkaldelsesnavne, realiafunderede opkaldelsesnavne, formmønsterbetinget navn, betydningsmønsterbetingede navne och ordforrådsmønsterbetingede navne (se vidare under Analogi nedan).

Med polynymi avser Kousgård Sørensen (s. 473 ff.) det tillstånd då en lokal bär mer än ett namn och namnen i fråga används samtidigt (se vidare nedan).

Företeelserna ellips och epexeges låter sig med fördel betraktas i ett gemensamt perspektiv. Det är emellanåt svårt att avgöra om man har att göra med ellips eller epexeges, vilket komplicerar bedömningen av ellipsens frekvens.

Om bildningen av hydronymer på germanskt område säger Kousgård Sørensen (s. 204) att primära sammansättningar med vattenbetecknande efterled dominerar bland sjö- och ånamnen, men han tillägger att det också finns enledade namn och att det då är fråga om hydronymisk användning av vattenbetecknande appellativ och olika metaforer och om hydronymer som är primäravledda (jfr s. 222). De sistnämnda sägs vara representerade »med ganske mange eksemplarer blandt sønavne i Sverige och Norge, derimod kun undtagelsesvis på det øvrige germanske område».

En betydelsefull ordbildningsfråga aktualiseras i DSÅ 8 (s. 412 ff.). Kousgård Sørensen är benägen att anta att hydronymer i stamform fordom har kunnat bli förleder i sammansatta ortnamn. »Der er ingen tvivl om, at både stamme- og genitivs-komposition har meget gamle aner.» Jfr Thorsten Anderssons (1979 s. 123 ff.) viktiga kritiska bidrag i denna fråga: Eigennamen als erstes Glied nordischer Ortsnamen. Stamm- und Genitivkomposition och vidare bl.a. Strandberg (2003 s. 23). I de svenska fall som jag under mer än ett halvt århundrade haft anledning att studera närmare har jag inte påträffat något enda säkert exempel på ett sjönamn i stamform som förled. Jfr dock Fridell (2004 s. 26 ff.), som är hågad att i vissa sjönamn på lången anta hydronymisk stamform i förleden.

»Hårdt er det i tidens løb gået ud over vores søer og åer.» Dessa ord, som inleder en tidigare framställning av Kousgård Sørensen (1985 s. 25), säger något väsentligt om de danska hydronymernas öden. I fråga om tradering från äldre tidsskeden skiljer sig det danska hydronymbeståndet markant från hydronymerna i det övriga germanska området: »Der er næsten ingen enleddede primærafledninger i funktion som hydronymer. Vi har næsten ingen usammensatte sø- og ånavne af denne type og i denne funktion at fremvise.» (DSÅ 8 s. 204). I detta läge blir självfallet retablering av mycket stor betydelse för den danska hydronymforskningen. Både språkliga och icke språkliga rekonstruktionskriterier redovisas (s. 206 ff.).

Kousgård Sørensen tar upp vad han kallar retablering (rekonstruktion) i kap. 2 (s. 198 ff.). Se ovan i avsnittet Terminologi om termerna reduktion och retablering.

Om hydronymiska metaforer framhålls i kap. 3 (s. 214) att de kallas sammenligningsnavne (jämförelsenamn) om utgångspunkten är ett appellativ, och att de är uppkallelsenamn om utgångspunkten är ett ortnamn. Som jämförelsenamn av den nu nämnda typen vill Kousgård Sørensen inte räkna tvåledade bildningar som Brillesø »søen som ligner et par briller» och Taskegylet »gölen af form som en taske». Hydronymer innehållande bleknade metaforer betraktar han, som rimligt är, inte som metaforiska namn.

Kousgård Sørensen (s. 215 f.) redovisar olika semantiska typer av jämförelsenamn med exempel. I den efterföljande diskussionen nämner han bl.a. (s. 217) »den vigtige iagttagelse (Ejder a.a. s. 7), at ligheden mellem den navnebærende lokalitet og det sammenlignede fænomen ikke nødvendigvis skal være total».

Skillnaden mellan primär och sekundär namnbildning är ju av mycket stor betydelse vid kronologisk bedömning av namn och suffix. Kousgård Sørensen (s. 222 f.) tar upp den svårbedömda frågan rörande i vilken utsträckning man kan räkna med en gång existerande men försvunna ord i hydronymer och hänvisar därvid till Thorsten Anderssons klargörande framställning om ord eller suffixbildning (1980). Han stannar vid följande principiellt intressanta förhållningssätt: »Jeg har derfor som hovedregel valgt at lade det overleverede ordmateriale i dansk og beslægtede sprog være bestemmende for, om et stednavn er en sekundærafledning (altså et opr. ord) eller en primærafledning.» Frågan är om man verkligen behöver vara så försiktig. Jfr om rekonstruktion av ord ur ortnamn t.ex. Andersson (1980 s. 9 ff.), dens. (2010 s. 11 ff.), Elmevik (2002 s. 79 ff.), dens. (2010 s. 25 ff.), och ett flertal andra bidrag än Anderssons och Elmeviks här nämnda, av bl.a. Albrecht Greule, Ola Stemshaug och Inge Særheim, i symposierapporten Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen (2010; jfr Strid 2013 s. 257 ff.). Mycket talar t.ex. för att vi ur ortnamn på Okn- och Ukn- kan rekonstruera ett appellativ *okn, *ukn (Strandberg 1997 s. 187 ff.). Eva Nyman (2010 s. 81) konstaterar att vi med säkerhet kan rekonstruera ett appellativ *borgund ur ortnamn. Säkra exempel på primär namnbildning ger dehydronymiska toponymer (Strandberg 2004a s. 27 ff., Neumüller 2007 s. 11 ff.).

I det stora kapitlet om namnbildning har jag ingenstädes påträffat något om avljud som ett tänkbart sätt att bilda dehydronymiska hydronymer på. Se i denna fråga bl.a. Hellquist (1903–06 1 s. 750 f., 5 s. 111 f.), Andersson (1972 s. 9 ff.), Stemshaug (1995 s. 5 ff.), Nyman (2006 s. 131 ff.).

När han behandlar primära avledningar (primära namnbildningar), tar Kousgård Sørensen (s. 222) upp den principiellt intressanta frågan huruvida avledningar med noll-suffix och i/a (< an/ōn) till adjektiv (substantiveringar) är primära eller sekundära. Med hänvisning till ordklassbytet betraktar han dem som primära avledningar men nämner att Thorsten Andersson har intagit en annan ståndpunkt. Den senare betonar (1980 s. 33) i en uppsats om rekonstruktion att han där använder motsättningen mellan primär och sekundär namnbildning »för att framhäva just motsättningen mellan bildning med suffix och bildning med redan existerande ord» och att han därför vid diskussionen om sekundär namnbildning bortser »från sådana förändringar som genusväxling (t.ex. Sogn m. f. : sugn n.) eller svag stamutvidgning (t.ex. Alma f.)». Kousgård Sørensens ställningstagande har kanske sin grund i hans strängt logiskt-systematiska betraktelsesätt; följer man honom på denna punkt, kompliceras studiet av vad som är sekundär avledning (namnbildning). Jag ansluter mig i denna fråga av praktiska skäl till Thorsten Andersson. Påpekas kan att avståndet mellan substantiv och adjektiv i gammal tid var litet; ordet nomen har använts om substantiv och adjektiv sammantagna (SAOB N 636).

Ett viktigt och tankeväckande inslag i DSÅ 8 är framställningen om suffixens funktion, »betydning» (s. 365), där författaren redogör för skillnaden mellan rotavledningar och stam- eller ordavledningar (se under Semantik nedan).

I ett annat viktigt avsnitt (s. 224–238) redovisas i DSÅ 8 olika för hydronymbildning använda avledningstyper (suffix). Noteras kan bl.a. att substantiveringar av adjektiv och particip betecknas som »nul-afledninger». Numerärt framträdande grupper bildar avledningar med a (< ōn), i (< an), ing, ung (< inga, unga; ingō, ungō) och n (< na, nō) (s. 227 ff.). I avsnittet om i (< an) redogör Kousgård Sørensen för Sahlgrens påfallande snäva bedömning av suffixalternativet an- bland sjönamn.

Det korta avsnittet om suffixet und (s. 238) hade sannolikt fått en annan utformning, om Eva Nyman redan före DSÅ 8 hade hunnit utge sin stora avhandling om und i nordiska ortnamn.

Analogi kan ha givit suffix en förlängd produktivitetstid. Det har hävdats – rimligtvis med all rätt – att ordbildande suffix »kan leve videre som navnedannelsessuffikser, længe efter at de er gået af brug ved dannelsen af andre former for ord» (s. 416). Här går tanken lätt till n-suffix. Se om så kallade ortnamnssuffix bl.a. Strandberg (2003 s. 25 f.) – med hänvisning till Jakob Sverdrup, Mattias Tveitane, Thorsten Andersson och andra – och om kronologisering av suffixbildningar avsnittet Kronologi här nedan. I sammanhanget kan erinras om Staffan Nyströms (1988 s. 79 f., 171) beskrivning av funktionen hos berg som ortnamnselement: »ortnamnselementet berg har ett större betydelseomfång än appellativet berg».

I ett ordsemantiskt avsnitt (s. 274 ff.) under rubriken 2. Semantisk behandlar Kousgård Sørensen en stor mängd benämningar för dels sjöar, dels vattendrag. Det är sålunda fråga om »betegnelser» som t.ex. dam, flo, gyl, plump, sø, vanding och bæk, grov, rinde, å. Av intresse beträffande bæk är bl.a. att den från Uppland och Åboland kända innebörden ʼliten vattensamlingʼ hos bäck uppges föreligga i två nordjylländska hydronymer (s. 330).

Tidigare i DSÅ 8 (s. 240–274) redovisas efterleder i sammansatta sjönamn och ånamn. Mycket omfattande är materialet bland sjönamn under uppslagsorden dam och sø och bland ånamn under bæk och å. Åtskilligt påträffas under sjönamnsefterlederna dybel, flo, gyl, hul, korre och pyt och ånamnsefterleden rende. I det nyssnämnda ordsemantiskt inriktade avsnittet behandlas (s. 274–364) innebörd och spridning hos vattenbetecknande ord. Ett inslag med viss germansk räckvidd är ånamnselementet strø (s. 353), som antas höra samman med ordet ström och ingå i tre själländska och tre skånska hydronymer. Det har förbundits med det tyska flodnamnet Streu (se t.ex. Sahlgren 1959 s. 15 ff., Andersson 1972 s. 15 f., DSÅ 6 s. 373 ff., DGNB s. 517 f.). Notabelt är kanske att redovisningen av hydronymiska element (s. 275–359) inte upptar det från Norge och Sverige välbekanta *lagh- ʼvatten (sjö, å)ʼ, om vilket bl.a. Ståhl (1976 s. 109), Helleland (1983 s. 34 ff.), Stemshaug (i NSL s. 301), Særheim (2007 s. 155), SOL (s. 193 s.v. Lagan och Lagunda).

Avdelningen 2. Semantisk i DSÅ 8 är mycket omfattande (s. 274–388). Under rubriken 2.1.2.3. Semantiske og geografiske aspekter framhåller Kousgård Sørensen (s. 360) att det är svårt att peka på något vattensamlingsbetecknande ord som kan brukas om »en hvilkensomhelst vandsamling. Nærmest kommer ordene sø og vand.» Bland beteckningarna för vattendrag är det likaledes svårt att visa på ord som »lader sig anvende om et hvilketsomhelst vandløb» (s. 363).

Till semantiken hör också ett underavsnitt (s. 365 f.) med rubriken Afledningsendelsernes »betydning». Det är fråga om funktionell, inte lexikalisk betydelse. Man skiljer mellan rotavledningar och stam- eller ordavledningar. Viktigast bland rotavledningarna är enligt hans mening bildningar som anger utföraren av en handling (nomina agentis), då särskilt ord för levande varelser och redskap, samt bildningar som anger själva handlingen (nomina actionis), då särskilt (verbal)abstrakter. De sistnämnda får i stor utsträckning konkret innebörd. Bland »ordafledninger» lyfter han fram uttryck för tillhörighet: nyskapade ord kan genom suffixets betydelserelation till avledningsbasen innehålla betydelsekomponenter som »som stammer fra (familie, lokalitet)», »som er forsynet med», »som hører til» och »som har at gøre med».

I kapiteldelen om namnsemantisk bedömning av hydronymer (s. 366–388) redogörs för olika namngivningsmotiv. Då han uttrycker vad namntolkning bör innefatta återger Kousgård Sørensen (s. 367) följande frågor i Kurt Zilliacus (1966) teoretiskt och metodiskt viktiga undersökning av ortnamn i Houtskär: »1. Till vilka språkliga uttryck i vilka betydelser är namnet bildat? 2. Vilken är den sammantagna beskrivande innebörden av hela den språkliga beteckning ur vilken namnet uppkommit?» Kousgård Sørensen (s. 368) vill redogöra för hydronymiska namngivningsmotiv på grundval av tre huvudkategorier som Zilliacus har uppställt: egenskap, funktion och relation. Han förtiger inte de vanskligheter som kan vara förbundna med den namnsemantiska delen av tolkning. Att långt efteråt söka följa namngivarnas tankebanor är självfallet inte alltid en lätt uppgift.

Hydronymer innehållande personnamn behandlas i en underavdelning med rubriken Possessiv relation (s. 379 ff.) i den på semantik inriktade delen av kap. 3. Med possessiv avses att det namngivna vattnet kan disponeras av det »fænomen» som förledens substantiv anger. Kousgård Sørensen kommer här in på viktiga frågor som inte berör bara vattennamn. Han konstaterar till att börja med att förleder innehållande personnamn är svagare företrädda i naturnamn, bl.a. sjönamn och ånamn, än i bebyggelsenamn. »Den mest nærliggende forklaring er, at naturfænomener kun ret sjældent lader sig knytte til en enkelt person.»

En välkänd avvikelse från huvudtendensen uppvisar namnskicket i vissa kolonisationsområden. Då Kousgård Sørensen diskuterar personnamn i hydronymer, lyfter han (s. 380) fram »at naturnavne med personnavne som forled er ganske stærkt repræsenteret på nykoloniseret område». Han konstaterar att många har iakttagit detta förhållande. Också i Danmark kan man påvisa skillnader rörande personnamnsbeståndet i hydronymer mellan »nyare» områden och äldre. Isländska hydronymer innehållande personnamn är inte ovanliga; se Jónsson (1914 s. 20), dens. (1916 s. 74 f., 78 f.). Jfr Granlund (1956 s. 33 ff., 57 ff.) om de finländska namnen Sibbo, Svartså och Ingå, Sjundeå och Indrebø (1924 s. 278 ff.) om norska förhållanden. Beträffande naturnamn i den nordligaste delen av Sverige hänvisas i DSÅ 8 till arbeten av Gusten Widmark och Gösta Holm. Se om svenska förhållanden vidare Strandberg (1991 s. 141 ff.) med litteraturhänvisningar. I det sjörika Sörmland har jag inte funnit något säkert exempel på personnamnsförled i ett formellt primärt namn på en stor eller någorlunda stor sjö.

Då man t.ex. finner flera namn med efterleden sund inom ett begränsat område, föreligger möjligheten att ett ursprungligt närhorisontsnamn *Sund fått en särskiljande antroponymisk förled först i samband med eller efter det att detta *Sund blivit bebyggelsenamn; se Strandberg (1991 s. 148 ff.) om bl.a. Folksund, Gnesund, Sund och Ulvsund vid sjön Båven i Sörmland.

På nordisk forskning som varit aktuell under senare årtionden kommer Kousgård Sørensen in i det avsnitt om namnbildning (s. 388–401) som fått rubriken Analogisk. Här möter läsaren bl.a. termen konnotationsbetingede opkaldelsesnavne; med denna avser författaren (s. 388) fall av ren uppkallelse, uteslutande betingad av sekundära konnotationer, värdeladdade associationer knutna till basnamnet och dess denotatum: huset København på Fyn »er navngivet af prestigemæssige eller andre grunde efter landets hovedstad». Termen realiafunderede opkaldelsesnavne använder Kousgård Sørensen (s. 389) om fall av betingad uppkallelse; en förebild i namngivarens onomastikon kan vara sakligt passande även för bäraren av uppkallelsenamnet.

Termen formmønsterbetinget navn står för ett namn »der har overført, efterlignet et formelement, et orddannelseselement, fra et basisnavn»; som det bästa exemplet på sådan mönsterpåverkan framhåller författaren (s. 389) den bildning av presensparticip i finska hydronymer som Eero Kiviniemi har beskrivit. Kousgård Sørensen har funnit det omöjligt att inom det forndanska området påvisa säkra exempel på denna typ av analogi. Förvånande är att han (s. 398) med skepsis betraktar Lennart Mobergs (1987 s. 96 ff.) naturliga och tilltalande tanke att användningen av m- i det skånska ånamnet Silma beror på inflytande från huvudflödet Alma i omedelbar närhet av Silma (nu Lilla å). Jfr i denna fråga Hellquist (1903–06 2 s. 29), Andersson (1988 s. 79) och, om förhållandet mellan Vättern och Skagern, Lidén (1932 s. 228 f.): »Det förefaller rätt sannolikt, att Wætur varit den formantiska förebilden för andra sjönamn på ur inom närliggande trakter».

Lättare att påvisa än formmönsterbetingade namn är betydningsmønsterbetingede navne (s. 389). Författaren anför bl.a. namnparet Pinen och Plagen.

De namn som i DSÅ 8 (s. 389) kallas ordforrådsmønsterbetingede avspeglar förhållandet att vissa ord föredras för att beteckna ett bestämt fenomen, medan synonymer med teoretiskt samma möjligheter för användning väljs bort. Beträffande äldre namngivning sägs att fenomenet är »vanskeligt at påvise (jfr. om Staffan Nyströms undersøgelser ndfr.) og kan ikke belægges med sikkerhed inden for dansk hydronymi». Det arbete av Nyström som här avses är dennes doktorsavhandling om ord för höjder och sluttningar i Daga härad (1988). Nyströms (1996 s. 133 ff.) viktiga bidrag Namnmönster, namnsystem, onomastikon – något om namnförrådets art och struktur publicerades samma år som DSÅ 8.

Uppkomsten av ortnamnssuffix (se om sådana i avsnittet Suffix ovan) är ett skeende som faller inom det analogiska fältet.

På grund av analogi kan hydronymbildande suffix ha kommit att användas under mycket senare tid än vad man kunde vänta sig utifrån viss litteratur om ordbildning (se avsnittet Suffix).

Se Hellquist (1903–06 1 s. 623) och Fridell (2004 s. 28) beträffande möjligheten av sen, analogiskt betingad stamform hos sjönamn i förledsställning.

Kousgård Sørensen (s. 473 ff.) diskuterar olika polynymiska tillstånd i samband med namnskifte. Polynymi kan ha sin grund i åldersskillnad mellan olika brukargrupper. »En anden brugergruppe kan være socialt afgrænset, således at f.eks. en herremand ønsker indført et navn, som ikke falder i bøndernes smag.» Om polynymi föreligger vid en lång å eller en stor sjö, kan skälet vara att människor bosatta vid en viss del av lokalen brukar ett nytt namn medan människor bosatta annorstädes vid vattnet behåller det äldre namnet.

Bland de givna exemplen på polynymi kan nämnas det själländska namnparet Æsi och Esrum Sø; det äldre Æsi kunde användas ännu i slutet av 1800-talet, och det yngre Esrum Sø är känt från 1600-talet. Här rådde alltså polynymi under minst ett par århundraden. Ett exempel på permanent polynymi är Bakken och Parken i Köpenhamn; författaren framhåller att det inte finns skäl att tro »at de vil kunne slå de mere officielle betegnelser Dyrehavsbakken og Idrætsparken ud». Ett exempel på sannolikt permanent polynymi i Sverige är formparet Akademiska sjukhuset och Ackis i Uppsala.

Ett flerstädes återgivet exempel på polynymi är det på en gård i Småland syftande »hether Ardz [ʼmänniskans bakdelʼ] oc somlige kalla thet Rosendaal» (se Lidén 1931 s. 95).

I DSÅ 8 tilldrar sig kap. 4 (s. 402–458) stort intresse. Det har fått den korta men innehållsdigra rubriken Alder.

Om de äldsta hydronymerna heter det i nära nog högstämda ordalag (s. 440): »De bliver dermed de tidligste talende kilder til en fortidig kultur- og naturtilstand, som ellers kun arkæologiens og naturvidenskabens tavse vidnesbyrd oplyser om.»

Indoeuropeiska namn från förgermansk tid, »skønsmæssigt fra tidsrummet 3000 til 1000,» antas (s. 454) leva kvar på nordiskt område. Förnordiska germanska hydronymer omfattar namn bildade senast under urgermansk tid, »dvs. skønsmæssigt fra årtusindet før vor tidsregnings begyndelse» (s. 457).

Den systematik som utmärker hela DSÅ präglar också avsnittet i DSÅ 8 om dateringskriterier. Där redovisas under Sproglig datering (s. 406 ff.) ljudhistoria, böjningshistoria, ordbildningshistoria och ordhistoria, de tre sistnämnda kriterierna alla med underavdelningar, och under Ikke-sproglig datering (s. 437 ff.) finner man »Overleveringsmæssig datering», historisk datering och hydrologisk-biologisk datering.

Vid ordbildningshistorisk åldersbedömning är ett möjligt kriterium den kända eller antagna produktivitetsperioden för ett visst suffix som föreligger i en viss hydronym (s. 415 f.). Kousgård Sørensen anför komplikationer som kan vidlåda tidsbestämningen utifrån suffix. Han påpekar att vårt vetande om ordförrådet i svunna tidevarv »er mangelfuldt og naturligvis desto ringere, jo længere tilbage i tiden vi ønsker at trænge». Innan man brukar ett ord som stöd vid åldersbedömningen av ett suffix, bör man försäkra sig om att man inte står inför ett inlånat ord. Mycket viktigt och intressant är det problem som ligger i att analogi kan ha givit suffix en förlängd produktivitetstid (se avsnittet Suffix ovan).

Kronologisering av suffixbildningar är ett alltför obearbetat fält. Det är, framhåller Kousgård Sørensen (s. 416), endast suffixen n- och str- som diskuterats mer ingående i fråga om kronologin. Detta uttalande ligger ju före utgivningen av Eva Nymans stora arbete om und (2000), där den kronologiska aspekten inte har försummats.

Viktig är den bedömningskomplikation som möjligheten av sekundär namnbildning utgör. Ett illustrativt exempel i detta fall är det av Thorsten Andersson (1972 s. 12) framdragna Strukun, ett av de från 900-talet betygade nordiska forsnamnen i floden Dnipro (ry. Dnepr), mellan Kyjiv (Kiev) och Svarta havet i Ukraina (om dessa bl.a. Sahlgren 1930 s. 141 ff.). Formen Strukun står för ett Strukn, etymologiskt samhörigt med sjönamnet Stråken (fsv. Strukni) vid gränsen mellan Småland och Västergötland (SOSk 17 s. 35 f.), men bevisar inte att ett n-suffix kunnat användas för primära hydronymiska namnbildningar ännu under det tidsskede då nordbor myntade de berömda forsnamnen. I Strukun är det snarare fråga om användning av ett nordiskt appellativ *strukn ʼströmdrag, mindre forsʼ.

Eftersom Kousgård Sørensen i vederbörande avsnitt tangerar både inlån av ord och n-suffix, ligger det nära till hands att här erinra om det i DSÅ 3 (s. 28 f.) och DSÅ 8 (bl.a. s. 431) omtalade sjönamnet *Hampn på Jylland. Lånord kan i hydronymer ge en terminus post quem för namnbildningen. Da. hamp ʼhampaʼ betraktas som ett lånord. Att *Hampn i DSÅ 3 antas innehålla en n-avledning till hamp är av intresse vid bedömningen av n-suffixens produktivitetsperiod. Om *Hampn och vissa andra lånordsbaserade hydronymer »kan man kun sige, at de ikke er ældre end den urnordiske periode» (DSÅ 8 s. 431).

Försåvitt Sahlgrens (1930 s. 142 f.) tolkning av forsnamnen Gelandri och Leanti i floden Dnipro träffar rätt, säger dessa namn något om produktivitetsperioden för hydronymer bestående av presensparticip eller av adjektiv som tidigare varit particip.

Ett bekant dateringskriterium är förekomsten eller avsaknaden av nordiska ortnamn i England; se t.ex. DSÅ 6 (s. 140 f.) om Skerne i Yorkshire.

I DSÅ 8 redogörs (s. 444 ff.) för huvuddrag i Hans Krahes bekanta och viktiga teori om ett forneuropeiskt (förgermanskt) flodnamnssystem med vissa återkommande ordrötter, framför allt »vattenrötter», med nedslag inom ett område från Skandinavien i norr till Italien i söder och från Baltikum i öster till de brittiska öarna i väster. »Systemet» skall ha varit fullt utvecklat under perioden 2000–1500 f.Kr. I kontinentalgermansk forskning blev Krahes tankegångar mycket etablerade, medan nordiska forskare förhållit sig mer kallsinniga. Hos Inge Særheim (2007 s. 19, 175, 265) träder – liksom hos mig själv – ett visst intresse för Krahes »vattenrötter» i dagen, vilket dock inte tydliggör något accepterande av dennes forngermanska tankebyggnad. En betydelsefull insats som kritiska granskare har före utgivningen av DSÅ 8 gjorts av Thorsten Andersson (bl.a. 1972 s. 20 ff., 1988 s. 59 ff.) och Kousgård Sørensen (1982 s. 47 ff.).

Kousgård Sørensen (DSÅ 8 s. 445 ff.) redogör i tre huvudpunkter för kritik riktad mot Krahes alteuropäische Hydronymie: underlaget för Krahes tolkningar (s. 445–448), de »systembetingade» hydronymernas geografiska utbredning (s. 448–449) och namnens datering (s. 449–451). Det har bl.a. framhållits att Krahes kunskap om nordiskt namnmaterial varit otillräcklig (Kousgård Sørensen 1982 s. 57: »må det siges, at det danske navnestof stort set er ignoreret af Krahe»), att hans nordiska material nästan enbart hämtats från Oluf Ryghs Norske Elvenavne och att hans bedömning av materialet mången gång är felaktig. En mycket viktig princip uttrycker Kousgård Sørensen i följande mening (s. 446 f.): »Det er metodisk uholdbart at ville tvinge et navn, der lader sig tilfredsstillende forklare på enkeltsprogligt eller gruppesprogligt grundlag, ind i et system af navne fra fjernere beslægtede sprog, der fremviser en mere eller mindre markant lighed i sprogformen.»

Beträffande »Gammaleuropas» geografiska utbredning påpekar Kousgård Sørensen att ingen nordisk forskare förnekar att det i vår del av Europa finns hydronymer som har direkta etymologiska motsvarigheter på kontinenten.

Krahe ansåg att hans alteuropäische Hydronymie förelåg fullt utvecklad före den urgermanska perioden. Rörande ålderdomlig ordkaraktär hos hydronymer som argument för så tidig datering har betonats – härvid har Thorsten Anderssons insats varit viktig – att möjligheten av sekundär namnbildning försvårar den kronologiska bedömningen.

Med sin ingående kritiska granskning av Krahes storvulna hydronymiska konstruktion har Thorsten Andersson och John Kousgård Sørensen gjort en insats av europeisk räckvidd. Den sistnämndes sammanfattning i DSÅ 8 (s. 451) är pregnant och skoningslös:

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. Trots allt förtjänar Krahe både beundran och tacksamhet. Hans hydronymiska tankar öppnade väldiga perspektiv och påverkade framstående forskare i olika länder. Om varaktigheten av hans inflytande vittnar att flodnamn som Alster och Elster ännu i andra upplagan av Duden. Geographische Namen in Deutschland förknippas med den så omstridda »vattenroten» ie. *el-, *ol- ʼflyta, strömmaʼ (Berger 1999 s. 38, 290); jfr dock Albrecht Greule (DGNB s. 29, 34, 123 f.). I sitt mycket omfattande hydronymiska författarskap med ett stort antal namn indragna i diskussionerna har Krahe åskådliggjort att många nordiska vattennamn är eller kan vara etymologiskt förbundna med hydronymer på kontinenten och i Storbritannien och att Danmark, Norge och Sverige är delar av ett vidsträckt europeiskt språksammanhang.

Till lägesbestämningen av DSÅ i dagens synfält hör också vad som hänt inom nordisk hydronymisk forskning under de många år som svunnit sedan DSÅ 8 publicerades.

Ett område som här kan lyftas fram är suffixforskningen. Till denna ger DSÅ – del 8 i koncentrerad form – obestridligen viktiga bidrag, men behovet av fortsatta undersökningar på detta fält är stort, och en hel del har uträttats efter 1996. Att nämna här är självfallet Eva Nymans avhandling om nordiska und-namn. Om dess betydelse och räckvidd vittnar Albrecht Greules plenarföreläsning vid världskongressen 2002 i Uppsala, för vilken Greule (2005 s. 34 ff.) tog Nymans arbete som sin utgångspunkt. Ett viktigt arbete om dehydronymisk hydronymbildning är Kristina Neumüllers avhandling Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn i Medelpad (2007).

År 2004 utkom Suffixbildungen in alten Ortsnamen med bidrag rörande bl.a. n- och sn-suffix (Lennart Elmevik), s-suffix (Eva Nyman) och ett av Hellquist antaget t-suffix i hydronymer (Jan Paul Strid). Nämnas bör måhända också hydronymiskt baserade bidrag om k-suffix (Strandberg 2004b s. 292 ff.) och sk- (Strandberg 2006 s. 424 ff.) och om nir i sjönamn (Strandberg 2021 s. 27 ff.). Avsnitten (s. 232 f., 237) om k (< kō) och s (< sa) är inte särskilt omfattande i genomgången av suffix i DSÅ 8. Eva Nyman arbetar nu på en stor och efterlängtad undersökning av suffix.

Ett nyare bidrag av vikt även för nordisk forskning är DGNB, Greules stora tyska hydronymlexikon (2014). Av stort intresse – och glädjande – från vår synpunkt är att Greule där ansluter sig till Thorsten Anderssons tolkning (1972 s. 35 ff. och andra arbeten) av forngermanska *al-hydronymer som syftande på översvämmande vatten; se s. 29 (Aland), s. 34 (Alster) och s. 123 f. (Elster).

Större nordiska hydronymiska arbeten är Kjell Venås, Norske innsjønamn 4. Telemark fylke (2002) och Eivind Weyhes 2021 publicerade studier över sjönamn på Färöarna (rec. av Eva Nyman 2022 s. 198 ff.).

Många bidrag om hydronymer har i uppsatsens form, även som smärre bidrag, publicerats efter 1996. Behandlade namn är t.ex. Boren (Fridell 2019 s. 119 f.), Guden(å) (Elmevik 2016 s. 279 ff.), Hävla (Strandberg 2019 s. 11 ff.), Mjær (Nyman 2006 s. 131 ff.), Rönne å (Elmevik 2005 s. 5 ff., Fridell 2016 s. 23 ff.), Skagern (Elmevik 2009 s. 11 ff.) och Sommen (Strandberg 2022 s. 168 f.). Staffan Fridell (2004 s. 19 ff.) har svarat för en välkommen och värdefull undersökning av sjönamn på lången.

På NORNA-kongressen i Sundvollen 1994 höll jag ett föredrag om hydronymisk forskning i de nordiska länderna; i detta, som publicerades 1996 och inte kunnat beaktas i DSÅ 8, kommer jag in på frågor som behandlats i slutvolymen av DSÅ. En av dessa är frågan om efterledsellipsens (typen Hjortsjön > Hjorten) roll i namnforskningen. Sahlgrens ellipslära, i vars efterföljd lärjungar till honom verkade – men hur långt gick Ivar Modéer?; jfr dens. (1942 s. 181) – har på sistone aktualiserats i en kritisk framställning av Staffan Fridell (se ovan i avsnittet om ellips); jfr Strandberg (1996 s. 64 f.) beträffande skillnader mellan Danmark och Sverige i fråga om efterledsellips och om den roll bruket av bestämd form kan ha spelat.

Det finns ingen anledning att betvivla att namn tidigt kunnat bildas med reduktion av förleden. Den viktiga frågan i sammanhanget är hur tidigt man vågar räkna med efterledsellips.

Att den nordiska hydronymforskningen inte avstannade efter att DSÅ hade slutförts visas eftertryckligt av bl.a. Bent Jørgensens DSÅ Plus. Som svar på en i recensionens början ställd fråga kan här till sist konstateras att DSÅ år 2025 alltfort är ett verk av största betydelse för nordiska hydronymforskare och att det inte i väsentlig grad framstår som föråldrat.

Den innehållsrika avdelningen med tillägg och rättelser (s. 13–195) har mycket att erbjuda. I en tidigare version av föreliggande framställning gav jag en rad exempel på intressanta namntolkningar och tolkningsresonemang i denna avdelning. Denna presentation har jag av tids- och utrymmesskäl tvingats ställa på framtiden. Som ett enda exempel nämner jag här det i DSÅ 8 nyinförda namnet *Urka (s. 187 f.). Efter att kritiskt ha granskat tidigare tolkningsförslag stannar Kousgård Sørensen vid utgångspunkten *Orka, *Urka; denna form antas ha avsett Vejle Å. Han tänker sig en av stark ström föranledd betydelse ʼden (våldsamt) arbetandeʼ (jfr fvn. yrkja ʼverka, arbetaʼ, got. waúrkjan ʼverkaʼ), i det han sammanställer hydronymen med det norska älvnamnet *Ork bakom nutidens Orkla (Hovda 1971 s. 146 f., Jørn Sandnes i NSL s. 346) och med det uppländska bynamnet Örke i Skuttunge socken (Hellberg 1990 s. 33 ff.). Jfr NG (10 s. 446), Hovda (1978 s. 70), Særheim (2007 s. 264) om Yrkje i Rogaland och DGNB (s. 393) om flodnamnet Orke i Wesers vattensystem.

Användningen av ordet storverk om DSÅ är förvisso berättigad. Man kan om man så vill beteckna DSÅ 8 som ett slags utförlig handbok eller handledning i hydronymisk forskning. Förbiseende av något viktigt forskningstema av relevans för just DSÅ har jag inte kunnat belägga.

Exegi monumentum aere perennius ʼJag har uppfört ett monument varaktigare än bronsʼ. Om Kousgård Sørensens i det nordiska synfältet oförlikneliga storverk Danske sø- og ånavne kommer att motstå tidens tand lika länge som brons är väl dessvärre inte så säkert, men i återskenet av hans insats kan man ändå komma att tänka på Horatius berömda ord.

Antalet helt nya namn i DSÅ Plus är mycket stort. Ett sådant är t.ex. Amnebæk (s. 11), som inte innehåller det gamla hydronymiska elementet *amn-; det tolkas som innehållande åminde ʼåmynningʼ. För ett nytillkommet Barnesø (s. 14) framhåller Jørgensen som ett närliggande alternativ att »opfatte forleddet som indikation for betydningen ʼlilleʼ sigtende till beliggenheden umiddelbart ved den langt større Nors Sø». Det nya Byskebæk (s. 22) antas kunna innehålla fda. *byski n. ʼbuskvegetationʼ. Ett skånskt gårdnamn Kvinnoböske (numera Kvinnaböske) i Grevie socken har förklarats som sammansatt med ordet byske ʼbusksnår, buskskogʼ (Bengt Pamp i SkO A 3 s. 75, 68). I sockennamnet Byske, Västerbotten, har Bysk- tillskrivits en annan innebörd, ʼden svällande (älven)ʼ; se SOL (s. 56).

Förleden i det nyinförda namnet Døveløv (s. 28) är enligt Jørgensen troligen adjektivet døv i betydelsen ʼofruktbar; oanvändbarʼ; jfr DSÅ (1 s. 357) om Döveån och Døvflod. Anmärkas kan här att Ivar Lundahl (i SOSk 3 s. 10) sammanhåller förleden i det västgötska vin-namnet Döve, Börstigs socken, med litauiskans daubà ʼ(bergs)klyfta; trång, djup dal; hålaʼ och det genom bl.a. Ibsen bekanta Dovre i Norge; han nämner därvid möjligheten att Döve innehåller ett ånamn med betydelsen ʼden djupa, den i terrängen nedskurnaʼ.

För ett nytt namn Hjelmbæk anger Jørgensen (s. 51) samma betydelsealternativ för hjelm- som i DSÅ 3 (s. 89 f.) nämns under Hjelmsø, Hjälmsjön: »ʻhjelmʼ (hovedbeklædning), ʻrundagtig (hjelmformet) forhøjningʼ og ʻskur til hø o.l.ʼ». Ordet hjälm ’på stolpar vilande tak, varunder säd, hö o.dyl. förvarasʼ är väletablerat i Sverige (se t.ex. Hedblom 1945 s. 220), och man har även hos oss räknat med ett höjdbetecknande hjälm- (se Ståhle 1946 s. 317 ff. med litteratur s. 318 not 2, SOL s. 130 s.v. Hjälm).

Författarens kommentar i DSÅ Plus (s. 52) till det nya namnet Hokes Vanding nära Grænge by i den lolländska socknen Toreby tyder på förtrogenhet med lokala förhållanden. Förleden antas kunna vara förvrängd »og – hvis forskrevet – da måske sigtende til Grængebonden Peder Kok».

Vid behandlingen av ett nyinfört Hylta korrigerar Jørgensen (s. 60) sin egen tidigare tydning av namnet. I DS 25 (s. 98 f.) finner han möjligt att ur ett själländskt Hyltebro extrahera ett ånamn *Hylta (till hult ʼliten skogʼ) som antas vara en ōn-stam; ordet bör dock, framhåller han i DSÅ Plus, vara en iōn-stam. Kobbersø, ett av de nya namnen (s. 71), ställs till kobber ʼkopparʼ och förmodas åsyfta vattnets färg, vilket kan föra tanken till Evert Melefors och Ingemar Olssons (1976 s. 24 ff.) tolkningsförslag för Ire på norra Gotland: ʼden kopparfärgade ån, Kopparånʼ.

Den av Jørgensen (s. 98) framdragna hydronymen Pitterbæk är enligt honom troligen sammansatt med ordet salpeter. Att det nytillkomna Postbæk (s. 99) innehåller växtbeteckningen post ʼporsʼ står kanske inte klart för alla svenska läsare utan bistånd av DSÅ Plus.

Ett nytt vattendragsnamn *Ryna antas i DSÅ Plus (s. 105) kunna vara en feminin parallell, urnord. *Hruniōn, till ett i DSÅ (5 s. 402 f.) behandlat *Ryni. Detta har sammanställts med det ljudbeskrivande nordiska verbet fsv. rynia ʼdundraʼ, fvn. hrynja ʼfalla, störta sammanʼ, no. rynja ʼstörta; strömma fram; braka, larmaʼ; jfr Hellquist (1903–06 1 s. 495) om ett fsv. *Ryniandi i Småland och ett om en kvarnström i Torshällaån använt fsv. Røniwnde, vidare Sahlgren (1930 s. 144).

Det nya namnet Simmerbæk (s. 111) antas alternativt kunna sammanhänga med ord som anförts i DSÅ 6 (s. 69 ff.) i artikeln om ett *Sim(b)la. Förleden i Simmerbæk kan i så fall tänkas stå i etymologiskt samband med förleden i bl.a. det uppländska sockennamnet Simtuna. Se Lennart Elmevik (1971) om Simtuna (s. 36 ff.) och i övrigt om bl.a. det i Simrishamn ingående Simris (s. 10 ff.); jfr SOL (s. 281 f.). Förleden i det nya namnet Skortbæk i DSÅ Plus (s. 114) betraktas som oviss, men Jørgensen finner det möjligt att den innehåller substantivet skjorte »anvendt sammenlignende» eller sammanhänger med verbet fda. skorte »være for kort, mangle».

Beträffande ett i DSÅ Plus nyinfört Tøvelsø (s. 142 f.) ställer sig Jørgensen skeptisk till den av Kousgård Sørensen i DS 13 (s. 229) anförda möjligheten att Tøvelsø har samma språkliga bakgrund som antagits för det själländska sockennamnet Tyvelse, en sammansättning av fda. *thiūf »krat» och fda. *løsa, nyda. løse ʼljusning, gläntaʼ. »Navnet må betragtes som uforklaret», blir Jørgensens avslutande ord.

Artikeln om det nya namnet Vejlsbæk i DSÅ Plus (s. 147) innebär ett tillskott till den nordiska litteraturen kring toponymer – t.ex. stadsnamnet Vejle och en rad svenska Väla – innehållande da. vejle, fda. wæthil m. ʼvadställeʼ eller ett därmed samhörigt annat nordiskt ord; jfr t.ex. DSÅ (7 s. 269 ff.), DSÅ (8 s. 356 f.), DSt (s. 323) och – med en rad hänvisningar till nordisk litteratur – Strandberg (2012 s. 407 ff.).

I vissa fall gör Jørgensen en annan bedömning än John Kousgård Sørensen av namn som redan finns i DSÅ 1–8. Ett Dongs Dam på Fyn t.ex. förknippas i DSÅ 1 (s. 317) med bynamnet Dong i Gislevs socken (om vilket Kousgård Sørensen i DS 13 s. 152). Jørgensen (s. 26) betraktar lokaliseringen till Gislev som felaktig och förbinder Dongs Dam med substantivet dung »der er repræsenteret i en række forekomster på Sydøstfyn». Hans slutsats blir: »Det er sandsynligt, at de forskellige repræsentationer [av dung] skal forstås som nedslag af ét gammelt navn på et større naturområde. I så fald skal navnet udgå af DSÅ.»

Ett Gangerbæk anses i DSÅ 8 (s. 84) kunna innehålla ganger ʼhästʼ. Jørgensen (s. 40) framhåller att detta ord »tilhører et stilleje, som normalt ikke er repræsenteret i danske naturnavne». Han överväger framför bæk hellre substantivet gang eller verbet gange eller kanske en nednött sammansättning med gang- som första led.

Namnet Hårbåndsdam antas i DSÅ 3 (s. 221) innehålla substantivet hårband. Jørgensen (s. 61), som tillför det nya belägget Haarbunds Dam 1796, håller för troligt att hydronymens förled är en sammansättning av adjektivet hård och substantivet bund »sigtende til vandhullets undergrund».

Belägget Kejlingbæk 1927 för ett Kyllingsbæk betraktas i DSÅ 4 (s. 241) som förvanskat; Kousgård Sørensen tolkar namnet som sammansatt med djurbeteckningen kylling. Jørgensen (s. 77) tillför ett nytt belägg, Keiling Bek 1792; han finner att kylling är en mindre sannolik möjlighet.

I DSÅ 5 (s. 370) har en hydronym fått uppslagsformen Roklune; den antas innehålla växtbeteckningen rok ʼfräkenʼ. Jørgensen (s. 107) ansätter i stället formen Røklune: »DSÅ har fejllæst VSKOrig og ikke kendt taksationsforretningerne, hvilket kalder på en ændret tolkning.»

Ett Rørbæk sägs i DSÅ 5 (s. 438) höra hemma i Vindums socken på Jylland. Jørgensen (s. 108) föredrar en lokalisering till Sønder Rinds socken.

För hydronymen Støderbæk anförs i DSÅ 6 (s. 398) en uttalsform och belägg från 1900-talet. Kousgård Sørensen antar att namnet, om uttalsformen är genuin, kan vara sammansatt med substantivet støder »ʻgammel, stiv personʼ (Feilb.), ʻgammel hestʼ (ODS bet. 1, 2)». Jørgensen (s. 128) har påträffat den äldre skrivningen Støbek 1798, som efter hans åsikt försvagar det i DSÅ 6 anvisade hypotetiska alternativet: »forleddet skal snarere holdes sammen med de muligheder, der er anført under Stødbæk m.fl.» (i DSÅ 6 a.st.).

I DSÅ (7 s. 182 f.) omtalas ett vattendrag med formen Tåbæk, som sammanbinds med fda. *tā, fvn. tá n. ʼväg, öppen platsʼ, fsv. ta, tæ ʼväg, gataʼ. Med stöd av bl.a. nytillkomna äldre belägg finner Jørgensen (s. 135) att namnet i fråga bör ha uppslagsformen Tobæk och sammanhållas med räkneordet to.

I artikeln om Valbut i DSÅ (7 s. 220 f.) återges det tidiga belägget piscatura ibidem que dicitur Walbut 1257, vars piscatura antas åsyfta en gränsbäck mellan socknarna Endeslev och Himlingøje på Sjælland. Kousgård Sørensen biträder den av Lis Weise i DS 16 (s. 56) framställda meningen att Valbut betyder ʼden runda stocken, det runda korta trästycketʼ och är sammansatt av fda. wal ʼrundʼ och fda. *but ʼkort trästockʼ. Bedömningen blir att namnet snarast har tillkommit en spång över ån, och att det kan ha överförts på vattendraget genom metonymi.

Ett av Jørgensen (s. 145) infört nytt belägg för Valbut är waldbutt 1589. På fonologisk grund avfärdar han efterledsalternativet *but ʼkort trästockʼ; som rimligt betraktar han däremot att Valbut innehåller ett fda. *būt ʼbågeʼ, etymologiskt svarande mot bót i fvn. knésbót ʼknäveckʼ (urgerm. *buhti-, ty. Bucht, i svenskan som inlånat bukt; se om hithörande former t.ex.Hellquist 1948 s. 110, Magnússon 1989 s. 73, Kluge & Seebold 2011 s. 159). Denna möjlighet leder tanken till bl.a. Erik Henrik Linds framställning om Bot- i nordiska ortnamn (1914 s. 173 ff.) och Erik Brevners (1942 s. 70 ff.) härledning av sjönamnet Botaren i Närkessocknarna Asker och Svennevad. Jfr Jónsson (1916 s. 84, Bót, bót ʼvikʼ), SOV (4 s. 44, sjönamnet Botungen), Lindqvist (1926 s. 444, Botasjön), David Palm (i OGB 8 s. 104, gårdnamnet Bot) och Torsten Bucht (i SOVn 2 s. 3, sockennamnet Boteå).

Intressant är att Jørgensen har ansatt formen fda. *būt vid sidan av det nordiska bōt. Jfr Brøndum-Nielsen (1950 s. 164 f., 182 f.) om förändringen av u framför ht. I mindre betonad efterledsställning kan väl annars ett bōt ha förändrats till bŭt; jfr Brøndum-Nielsen (1950 s. 264 f.).

I bästa fall säger de exempel jag här dragit fram något om hur värdefull DSÅ Plus är för den fortsatta hydronymforskningen i Norden. Bakom detta innehållsrika och gagnrika supplement ligger ett imponerande arbete av Bent Jørgensen som förtjänar vår stora tacksamhet.