Gudanamnet Tyr återgår enligt allmän uppfattning bland etymologer på urnordiska *Tīwar (så t.ex. Kroonen 2013 s. 519, Bjorvand & Lindeman 2019 s. 1303). I fornvästnordiska, där samma ord även kan uppträda som appellativ med betydelsen ’gud’, har man följande paradigm:

N sg týr < *tīwar

G sg týs < *tīwas

D sg tívi < *tīwē

A sg tý < *tīwa

N pl tívar < *tīwōr

G pl tíva < *tīwō

D pl tívum < *tīwumr

A pl tíva < *tīwan

Formerna med ý beror på omljud (Bjorvand & Lindeman 2019 s. 1303) som bara inträder där u < w fallit bort, vilket endast sker när vokalen i ändelsen synkoperats. Kvarstående w > v verkar inte omljud. I fornvästnordiska finns även dativformer med ý (tý, tývi) som beror på analogisk påverkan inom paradigmet.

I Danmark finns ett relativt stort antal ortnamn på Tis- som okontroversiellt brukar räknas som innehållande gen. sg. av forndanska *Tī(r), en variantform av Tyr (Holmberg 1986, Vikstrand 2001 s. 405 ff.). Johannes Brøndum-Nielsen (1950 s. 145; så även Noreen 1904 § 71.3 om fsv. tisdagher) räknar uppenbarligen med att samma paradigm, som i fornvästnordiska, varit det ursprungliga även i tidig forndanska (rundanska) och att genitivformen Tis- ska förklaras genom analogisk påverkan från former med regelmässigt i i paradigmet. Det är dock svårt att förena med de konsekventa i-formerna i ortnamnen vilka definitionsmässigt – som alla teofora namn med hedniska gudanamn som förled – hör till åtminstone vikingatid och säkert i vissa fall kan vara ännu äldre. Visserligen skrivs dessa ganska ofta Tys- i medeltida belägg, men det kan förklaras som en välbekant rent ortografisk variation av stavningen av i-ljudet. Bente Holmberg (1986 s. 109) säger utan tvekan att den forndanska formen av namnet är *Tī. Hon lämnar en dörr på glänt för tidigare ombildningar inom paradigmet genom att hänvisa till Brøndum-Nielsen, men det finns egentligen inget som tyder på att så har skett.

En enklare tolkning än att förutsätta analogisk ombildning inom paradigmet är då att i stället anta att östnordiskan helt enkelt, som ju ofta är fallet, inte har haft omljudsverkan i detta ord.

Också den gamla veckodagsbenämningen som utgår från urnordiska *tīwasdagar (Bjorvand & Lindeman 2019 s. 1303) följer mönstret med fvn. týsdagr gentemot fsv. tisdagher och fda. tisdagh.

Formen tir är faktiskt belagd i gutniska. Det gäller säkert inskriften G 184 på en kyrkklocka i Sanda som är självdaterande till 1493, där t-runan benämns tir (Pipping 1912 s. 132; jfr Snædal 2002 s. 171 som dock antar delabialisering y > i) och möjligen även den vikingatida inskriften G 58 på en spännbuckla i brons från Hemse socken: botui a kik argais sigtiirBotwi a mik Arngairs. Sigtir ’Botvi från Arges äger mig. Sigtir.’ Ivar Lindquist (1918) har antagit att sigtiir är den forngutniska motsvarigheten till fvn. Sigtýr som kan betyda antingen ’segerguden’ (om efterleden är appellativet týr) eller ’seger-Tyr’. Sven Ekbo (Suppl Hq s.v. Tyr) säger att ordet tir »torde […] vara belagt» i inskriften, medan Thorgunn Snædal (2002 s. 85) betraktar tolkningen som »ytterst osäker». I forngutniskan saknas praktiskt taget u- och w-omljud så formen tir är den väntade (Lindquist 1918 s. 43).

Även Olaus Petri kallar runan för Thir (o. 1530 [1917] s. 555). Johannes Bureus (1599) uppger också från Dalarna TIÕ tir vilket dock skulle kunna vara en delabialiserad dialektal form.

Ottar Grønvik (1999 s. 119 f.) har tilltalande föreslagit att hotiuR i inskriften på Ribekraniet ska förstås som Ho-Tiur vilket han översätter med ’höge Tyr’. Han räknar med utvecklingen *tīwar> *tīur > tiur. Men detta kan alltså utvecklas vidare antingen till tyreller tir beroende på om det finns omljudsverkan i detta ord i ristarens språk eller inte.

Ett ytterligare argument för att betrakta danska Tis- som en del av ett ursprungligen icke omljutt paradigm är att motsvarande fördelning på väst- och östnordiska former finns även för namnet på runan z R som i väst heter ȳr och i öst īr (Larsson 2002 s. 145, 155). Detta motsvaras även av att runan i västnordiska inskrifter kan stå för vokalen y medan den i Östnorden har ljudvärdet i (eller sekundärt annan orundad främre vokal) (Larsson 2002 s. 155). Detta är en fonetisk parallell till Tȳr/Tīr eftersom båda formerna av runbenämningen, som egentligen betyder ’idegran’, utgår från urnordiskt *īwar(Kroonen 2013 s. 27). Patrik Larsson (2002 s. 155) skriver uttryckligen om »östnordiskt īroch västnordiskt ȳr, i det förra fallet utan, i det senare med w-omljud».

En grupp neutrala a-stammar som brukar antas innehålla urn. -īwa uppvisar – till skillnad från de maskulina *tīwar och *īwar – variation mellan i- och y-former i fornsvenska: bly, kli, sly samt det hi-/hy- med betydelsen ’familj, hem’ som utgör förled i bl.a. hybble som i äldre svenska betyder ’liten eller dålig bostad’ men där den fornspråkliga grundbetydelsen är ’hus, hem’. Skillnaden skulle kunna förklaras om dessa substantiv är ursprungliga feminina ō-stammar som på grund av sin kollektiva betydelse har uppfattats som pluralis av neutrala a-stammar och till vilka därför nybildats singularer som sådana. En annan möjlighet är att y-formerna utgår från de neutrala a-stammarnas plural. Båda dessa alternativa förklaringar diskuteras av Hugo Pipping (1912 s. 163 ff.). Bly stämmer som ämnesnamn inte in på denna tolkning och kanske i stället kan förklaras genom analogisk påverkan från de andra substantiven i gruppen.

I min tolkning av Maltinskriften från Jylland (Fridell 2024 s. 87, 92) räknar jag med att gudanamnet Tyr är belagt med stavningen tur. Jag ser det, mot bakgrund av ovanstående resonemang, som ett västnordiskt språkdrag i inskriften.