Äldre belägg avseende det välbekanta Hunneberg nära Vänersborg i Västergötland är bl.a. hundæbiærghomkring 1325 ÄVgL 2 s. 180, Hwndaberg 1435 SMR nr 309 avskr. och hwndaberg1461 17/8 Skara SRAp or. (Dalslands diplomatarium s. 224).

Det mäktiga platåbergets namn har naturligt nog lockat till olika tolkningsförsök. Eftersom Ivar Lundahl i SOSk 17 (s. 113 f.) tar upp endast två alternativ, hänvisar jag här till min framställning om Hunneberg i Föreningen för västgötalitteratur. Meddelande 2024:3 (Strandberg 2024 s. 12 ff.), där ett flertal tidigare uttalade meningar om höjdnamnets innebörd redovisas. Att Lundahl förbigått dessa med tystnad är inte förvånande.

Elof Hellquist har (1903–06 1 s. 238 ff.; jfr dens. 1948 s. 371) i samband med sjönamn kommit in på Hunneberg. Han håller för möjligt att detta namn återgår på ett gammalt höjdbetecknande *Hunde, besläktat med bl.a. fornsvenskans hun ʼtakåsʼ och det västnordiska húnn ʼmastspetsʼ. Ett sådant *Hunde kan ha utvidgats med ett förtydligande berg; det omedelbart intilliggande Halleberg har ju fordom benämnts endast Hall. Att Hall blivit Halleberg kan dock bero på att Hunneberg varit sammansatt med berg.

Genitiv pluralis av djurbeteckningen hund är efter Lundahls (a.st.) mening den närmast liggande tolkningen av förleden Hunda- i Hunneberg, men han nämner att Hellquist funnit Hund- ingå i ett påfallande stort antal berg- och höjdnamn, något den senare inte kunnat se något rimligt skäl till i det fall Hund- åsyftar hundar. Lundahl hyser till synes samma tveksamhet i fråga om mängden av höjdnamn på Hund- men betonar samtidigt att rekonstruktionen av ett bergnamn *Hunde bakom vårt Hunneberg är osäker.

I SOSk 11:2 (s. 33) behandlar Lundahl bynamnet Hunnekulla i Bällefors socken och omtalar därvid flera andra nordiska ortnamn på Hund(e)- och Hunna-.

Beträffande berghundar har jag rådfrågat folkloristen professor Bengt af Klintberg och docent Fredrik Skott, chef för Göteborgsavdelningen av Institutet för språk och folkminnen. I mitt ovannämnda bidrag om Hunneberg redovisar jag (2024 s. 13) värdefull information från dem om berghundar. Skott har bl.a. meddelat att material rörande sådana har upptecknats från Värmland. Folkliga föreställningar kan ha traderats under mycket lång tid, och man bör förvisso inte utesluta möjligheten att Hunne- i vårt fall erinrar om berghundar.

Halle- och Hunneberg är liksom andra västgötaberg mycket framträdande inslag i landskapet, synliga på långt avstånd (fig. 1). De två bergens läge i urgammal kulturbygd vid Göta älv, Vänern och den vidsträckta Västgötaslätten gör sannolikt att de varit namngivna vid Kristi födelse. Västra Tunhems socken, vars område till en del ligger på Hunneberg, är mycket rik på fornlämningar (Natur i Älvsborgs län s. 132, 137). Ett höjdbetecknande *Hunde ʼbergklumpenʼ e.d. framstår som ovanskligt från kronologisk synpunkt; ett sådant namn, törhända med anor från tidig keltisk järnålder, kan under tidernas lopp ha ersatts av ett yngre, men vi har a priori ingen anledning att anta att ett namnbyte av annat slag än epexegetisk utvidgning och numerusförändring har skett.

Ett ursprungligen osammansatt *Hunde kan som framhållits ha utvidgats med ett epexegetiskt berg. Möjligt är att ett sådant *Hunde ʼhöjden, bergklumpenʼ e.d. eller ett redan ursprungligen sammansatt Hundabergen gång har avsett Halleberg och Hunneberg sammantagna, uppfattade som en enhet; att de två bergen åtskiljs av en trång och djup sänka (fig. 1) ser man inte från flertalet håll, och namngivningen av bergen kan ha skett på betydande avstånd. Det är också tänkbart att förleden i det fornsvenskaHundaberg är genitiv av ett pluralt namn, *Hundar ʼbergshöjderna, bergklumparnaʼ e.d., som avsett Halleberg och Hunneberg. Det större av bergen, Hunneberg, kan ha bevarat detta gamla namn, medan det brant stupande Halleberg i ett senare skede kommit att benämnas Hall ʼklippanʼ e.d.

Till de i SOSk 17 (a.st.) diskuterade två tolkningsmöjligheterna för Hunneberg kan efter min mening fogas en tredje.

Diabasplatåerna på Halle- och Hunneberg täcks huvudsakligen av gran- eller tallskog. »Ek bildar smärre spridda bestånd, men var förr vida utbredd», meddelar man i Natur i Älvsborgs län (s. 321 f.), där det framhålls att bergens fauna i flera stycken är unik. »Fågellivet uppvisar en sällsynt artrikedom med en rad ovanliga arter.» Bok har växt på Hunneberg (Moberg 1950 s. 54 f.). Det är mycket tänkbart att Halle- och Hunneberg i gammal tid har erbjudit givande fångst av skogsfågel; se Natur i Älvsborgs län (s. 109 f.) om förekomst av tjäder på de två bergen och av orre på Halleberg. I senare tidevarv har ju älgjakterna i bergsområdet blivit omtalade.

Förleden i Hunneberg kan sammanhänga med gotiskans hunþ- ʼfångst, byteʼ och fornengelskans hūð ʼds.ʼ (se om dessa ord Feist 1939 s. 277, Holthausen 1963 s. 179). Till samma indoeuropeiska ordfamilj hör det svenska verbet hinna (gotiskt hinþan); se Feist (1939 s. 161), Hellquist (1948 s. 354: »eg.: få tag i»), Magnússon (1989 s. 390 s.v. Hunn).

Om ett ord som sammanhänger med vårt hinna och är belagt i både västgermanskan och den östgermanska gotiskan en gång har använts också i nordiskt språk, är detta inte förvånande. För vissa norska ortnamn har man tänkt sig bildningar samhöriga med gotiskans hunþ- och fornengelskans hūð ʼfångst, byteʼ. I NSL (s. 227 f.) redovisas tre Hunn som gårdnamn på olika håll i vårt grannland. De antas alla innehålla ett nu försvunnet älvnamn *Hunn, av Sophus Bugge (i NE s. 111) sammanställt med fornengelskans hūð ʼbyteʼ. »Slike elvenamn har truleg sikta til godt fiske», framhåller artikelförfattaren Jørn Sandnes (i NSL s. 228). Ett älvnamn *Hunn f. är Inge Særheim (1992 s. 64 f.) böjd att räkna med i Sirdal, Vest-Agder fylke: »Her er det kanskje først og fremst tale om fiske, men òg fugle- og dyrefangst kan ha vore real bakgrunn.» Jfr Magnússon (1989 s. 390 och – om önamnet Hinn – s. 329).

En an-stam *Hunde m. som föregått den fornsvenska formen Hundabiærg kan möjligen representera ett urnord. *Hunþaðan- (< *Hunþōð-) ʼden fångstrika, den med fångstplatser försedda, med fångst förbundnaʼ e.d., i vilket – efter tidig synkope mellan två frikativor av samma slag – ljudföljden nþð- givit nð-. Se t.ex. Wessén (1971 s. 53) om suffixformen ōða- och Noreen (1904 s. 86 f.) om ō > a. Förkortning och ljudreducering har rimligtvis lättare kunnat inträda i det fall ett *Hunde med sådant ursprung tidigt har utvidgats med berg eller ett motsvarande appellativ i förening med berg bildat ett redan under äldre järnåldern sammansatt Hunneberg. Om vokalbortfall i ett föga betonat -nþað- har kunnat dröja så länge att förbindelsen nþ- dessförinnan hunnit förändras till nn- är svårt att avgöra. Se Brøndum-Nielsen (1957 s. 43 f.) om nþ- > nn-.

Ett annat och väl närmare till hands liggande sätt att förbinda ett *Hunde m. eller förleden i Hunneberg med ett urgerm. *hunþ- ʼfångst, byteʼ är att anta en vernersk växelform *hunð-. En sådan kan föreligga i såväl ett *hunde m. som ett *hund f. Ett *hund f. ʼfångstʼ eller ʼfångstplatsʼ kan ingå i Hunneberg med antingen singular eller plural genitivform. Ett *Hunde m. kan vara en primär namnbildning eller en sekundär. Se Barber (1932) om an-stammar med gammal ändelsebetoning eller växlande betoning (s. 153 f.) och om ō-stammar med ändelsebetoning eller växlande betoning (s. 41 ff.). Jfr beträffande hund- och inte hunn- NG (4:2 s. 41), NG (15 s. 308), Magnússon (1989 s. 389 f.), NSL (s. 227 s.v. Hunder, Hundvåko) och Særheim (2007 s. 110). Den sistnämnde behandlar toponymerna Hundseid och Hundsvåg i Rogaland fylke. Det förra innehåller efter hans mening sannolikt ett sjönamn fno. *Hundsi m. (ev. *Hunnsi), »truleg s-avleiing til eit ord for ʼfangstʼ». För Hundvåg anförs de äldre beläggen i Hunduoku 1379 och i Hundvoko 1419; Særheim framhåller att förleden troligen betyder ʼfångst, fiskeʼ.

Att beakta i sammanhanget är självfallet att det gotiska hinþanuppvisar stark verbböjning. I Die Gotische Bibel redovisas formerna frahunþanaim och frahunþana; se s. 57 f. (fra-hinþan ʼtillfångataʼ) och även s. 58 (miþ-frahinþan »mitgefangen nehmen» och us-hinþan ʼta som byteʼ). Jfr t.ex. växlingen mellan finn- och fund- i det nordiska verbet finna (Brøndum-Nielsen 1957 s. 3 f.), utgångspunkten för bl.a. fsv.fund- ʼfyndʼ (Olson 1916 s. 534).

När jag i min ungdom under en period tjänstgjorde i den svenska handelsflottan, gick vårt fartyg flera gånger in till Antwerpen på Schelde. Att en del av floden, vid Vlissingen där vi for fram, kallats Honte, har jag emellertid först nu blivit medveten om. Moritz Schönfeld (1955 s. 85 f.) är benägen att förbinda detta Honte med begreppet jaga och jämför med fornengelskans huntian ʼjagaʼ. I DGNB (s. 233) behandlar Albrecht Greule Hunte, namnet på en biflod till Weser i norra Tyskland. Han anför därvid det nyssnämnda nederländska Honte som ett parallellt namn. Greule ser ingen annan anknytningspunkt för Hunte än fornengelskans huntian, medelengelskans hunten och nyengelskans hunt ʼjaga, fångaʼ. »Vielleicht kann nordseegm. *hunta-/*Huntō ʻJagd, Jagdplatzʼ angesetzt werden». Se Feist (1939 s. 161) om förhållandet mellan hunþ- och hunt-.

Beträffande jakt avspeglad i ortnamn kan här erinras om Jöran Sahlgrens (1920 s. 146 ff.) uppsats Forna tiders jakt och djurfångst belysta av ortnamnen. Inte så långt från Hunneberg finner vi by- och sockennamnet Flakeberg och herrgårdsnamnet Såtenäs i Tuns socken. Det förra kan enligt Lundahl (i SOSk 15 s. 11) tänkas innehålla dialektordet flake ʼuppgillrad lucka av stockar, kavlar eller plankor använd för fångst av fåglar och mindre däggdjurʼ. Om Såtenäs framhåller Lundahl (i SOSk 16 s. 30) att namnet innehåller dialektordet såt ʼhåll för jägare där de sätter försåtʼ, »motsvarande no. dial. saat f. ʼfiskeplats vid strandbräddenʼ». Sven Friberg (1938 s. 56 f.) antar att Såten, namnet på en skogspark, ursprungligen allmänning, i västgötasocknen Mellby, betyder ʼjaktplatsʼ.

Hunneberg kan under forntiden ha erbjudit möjligheter till jakt och djurfångst som inte i samma utsträckning förelegat på den intilliggande slätten. Att bergets namn sammanhänger med *hunþ- ʼfångst, byteʼ är långtifrån självklart men å andra sidan långtifrån otänkbart. Med sådan bakgrund framstår – utifrån de kända äldre beläggen – ett redan i begynnelsen sammansatt Hunneberg ʼfångstbergetʼ e.d. som det närmast liggande alternativet från ordbildningssynpunkt. Jfr gamla västgötska bergnamn som Mösseberg och Ålleberg (om vilka Lundahl i SOSk 17 s. 118 f. respektive s. 124 med litt.-hänv.).

Min här föreliggande framställning är inte tänkt som mer än ett inlägg i diskussionen om Hunneberg, vilken jag ingalunda betraktar som avslutad. Andra svenska ortnamn på Hund- eller Hunn- kan ha högst olika ålder och bakgrund; en ingående undersökning av alla sådana toponymer skulle kanske inte ge säker ledning vid tolkningen av just vårt Hunneberg och ligger i varje fall för min del inte inom det möjligas nuvarande ram. Är någon annan beredd att ta itu med en sådan uppgift?

Hunneberg

A contribution to the discussion

By Svante Strandberg

Hunneberg is a large and well-known hill in the province of Västergötland, near Lake Vänern. OSw. spellings of its name are hundæbiærgh (from around 1325) and hwndaberg (1461).

Elof Hellquist (1903–06; 1948) and Ivar Lundahl (1970) addressed the first element of the name Hunneberg. They reflect upon the interpretations *hund- ʻheightʼ and hund- ʻdogʼ. Lundahl considers hund ʻdogʼ the most probable alternative. The present author discusses another potential starting point for the interpretation of Hunneberg: OGerm. *hunþ- ʻcatch; bootyʼ (Goth. hunþ, OE. hūð). Norwegian scholars have reckoned with this *hunþ- in river names.

The article also touches upon the Dutch hydronym Honteand the German river name Hunte.