Bolmen är Smålands näst största sjö (efter Vättern). Dess äldsta belägg är från Gustav Vasas registratur 1551 där det handlar om »then gårdh i Synnerbo, ther then ström löper aff Vulm» (Riksregistraturet 1551 f. 7v, GFR 22 s. 11). Gården i fråga är säkerligen Skeen vid Bolmåns utlopp ur Bolmen. Man måste ha felläst B för V i något skede av den skriftliga traderingen. I kartbelägg från 1600-talet skrivs namnet i princip som idag, äldst Bolmen 1648 (LSA E 13).

Elof Hellquists tolkning av Bolmen är den som fortfarande åberopas. Han skriver (1903–06 1 s. 65):

Han kompletterar (1903–06 6 s. 6): »Beträffande härledningen bör äfven den möjligheten tagas i öfvervägande, att namnet egentligen betyder ’den svällande, sjudande o.d.’» Tolkningen sammanfattar han dock senare ändå (1948 s. 89) som »eg.: storsjön». Hellquist (1903–06 2 s. 34) betraktar också uttryckligen som säkert att Bolmen inte är en namnbildning med m-suffix utan att m tillhör »grundordet». SOL (s. 44) specificerar: »Sjönamnet är en bildning till fsv. *bolmber ’stor’», sannolikt under intryck av SAOB (B 3802, art. bolm-) som ger följande etymologi för förleden bolm-: »af ett s[å]s[om] själfständigt ord icke uppvisadt adj. bolm, (svällande) stor, som återfinnes i sv. dial. bolmstark, bolmstor […] samt substantiveradt kanske i […] sjönamnet Bolmen.»

Hellquist (1903–06 1 s. 65) hänvisar beträffande bolmstark och bolmstor till Rietz 1867 och Grip 1901 (s. 75). Rietz (1867 s. 46) anger bolmstark ’mycket stark’ från Uppland och Södermanland och bolmstor ’ofantligt stor’ från Dalarna. Erik Abrahamson (Rietz 1955 s. 23) uppger emellertid att Dl (Dalarna) här är felläst för Ul (Uppland). Rietz har hämtat uppgiften om Uppland från Wahlström (1848 s. 15). Såväl bolmstark som bolmstor är – med Rietz uppgift om Södermanland som enda undantag – för övrigt inte belagda utanför Uppland (OSDs).

Wahlström (1848 s. 15) skriver: »Bolm- i sammansättning af samma betydelse som block- l. bål-; f.ex. bolmskalle, bolmstor.» Grip (1901 s. 75) betecknar bolm-i bolmstark som en »m-utbildning» av bål- ’utmärkt, djärv, ganska stor’. SAOB (B 3802, art. bolm-) anser: »Stammen [i bolm-] är antagl. en utvidgning af den stam som föreligger i bål-(stark, -stor)».

Avgörande för bedömningen av bolmstark och bolmstor i relation till bålstark och bålstor är att både bålstark och bålstor är mycket väl belagda i dialekter från i princip hela Sverige, från Skåne till Lappland–Norrbotten (OSDs), i kontrast till bolmstark och bolmstor som endast är kända från Uppland och – bara genom Rietz – Södermanland.

Slutsatsen torde bli att bolmstark och bolmstor är sena ombildningar, med geografiskt mycket begränsad utbredning, av bålstark och bålstor. Det är därmed omöjligt att utifrån förleden bolm- rekonstruera ett gammalt adjektiv *bolmber som skulle kunna återfinnas i sjönamnet Bolmen.

Hellquist (1903–06 1 s. 65) hänvisar vidare till verbet bolma ’ryka’ såsom innehållande samma stam bolm-. Även SAOB (B 3803, art. bolma v.) antar ett sådant samband: »trol. afl. af ett icke upvisadt adj. bolm, (svällande) stor, se bolm-». Men också detta antagande är tvivelaktigt eftersom verbet bolma: 1) finns förutom i svenskan endast som bulme ’ryka’ i danska (med äldsta belägg från 1920-talet) som anses kunna vara influerat av svenskan (ODS bulme); 2) är belagt i svenska först 1807; 3) åsyftar äldst i svenska endast rökande eller rykande av tobak, medan tidigaste belägg med en allmännare betydelse ’ryka, ånga’ är från 1862. Bolmig med motsvarande betydelse är dock belagt i dagboksanteckningar från 1842. (SAOB B 3803, art. bolma v., SAOB B 3806, art. bolmig). Troligen är bolma en ellips av bolmröka ’storröka tobak’, där bolm- är samma förstärkande förled som i bolmstark och bolmstor. Kanske är bolmröka Stockholmsspråk med tanke på att dessa båda dialektala adjektiv är belagda enbart i Uppland och Södermanland. Adolf Noreen (1913 s. 118) skriver »bolmröka eller kortare bolma», men det är oklart vad han egentligen menar eftersom han på annat ställe (1905–17 s. 324) skriver »bolmröka (till verbet) bolma».

Att Bolmen har ett gammalt namn är sannolikt i sig på grund av sjöns storlek och kan också bevisas genom att ånamnet *Bylma < *Bulmiōn på nuvarande Bolmån är avlett av sjönamnet (Fridell 1992 s. 31 f.). Ånamnet måste vidare vara åtminstone från vikingatid, eftersom bynamnet Bolmaryd (< *Bylmorydh) i Nöttja socken har ånamnet som förled och byn genom två vikingatida runstenar och höggravfält av yngre järnålderstyp kan dateras till vikingatid (Fridell 1992 s. 30 f.).

Det enda rimliga är därmed att uppfatta Bolmen som en namnbildning med m-suffix *Bulmar till roten bul- ’svälla’. Till samma rot hör bolster, bulle, bål ’stam, kropp’ och bölja (Bjorvand & Lindeman 2019 s. 74, 127, 173) samt det bål som är förled i bålstark och bålstor (SAOB B 4699, art. bål adj.). Hydronymer bildade med m-suffix är inte särskilt vanliga i Skandinavien (Hovda 1966 s. 14, 1971 s. 138 f., Strandberg 1991 s. 50, DSÅ 8 s. 234), men flera klara fall finns bland norska ånamn, bl.a. ett *Bolma i Trøndelag, rekonstruerat ur Bolmset och det försvunna Bolmunes (NE s. 20).

Jag har inte hittat några uppgifter om att Bolmen varit särskilt benägen att svämma över, så det är snarare Bolmens storlek som är grunden till namngivningen. I fråga om betydelsen skiljer sig därmed inte min tolkning egentligen från Hellquists. Skillnaden ligger i namnbildningen och dess ålder. Avledning med msuffix är en ålderdomlig bildningstyp, som man mycket väl kan räkna med för en sjö av Bolmens storlek.

Bolmen har under äldre stenålder varit betydligt större i nordlig riktning (Persson 2016 s. 8 ff.). Forn-Bolmen avvattnades genom Nissan fram till någon gång under 5000-talet f. Kr. då landhöjningen gjorde att sjön »tippade över» söderut så att ett utlopp öppnades i söder och sjön började avvattnas genom Lagans vattensystem (a.a. s. 13 ff.). Men från och med den tidpunkten fram till sjöns reglering i modern tid – dvs. även då namnet Bolmen tidigast kan ha bildats – har vattenståndet varit i stort sett oförändrat, dvs. ca 2,5 m högre än dagens nivå (a.a. s. 29 ff.).

I Tännäs socken i Härjedalen ligger den stora sjön Lossen. Sjön genomflyts av Ljusnan och Erik Modin (1949 s. 233) talar om »sjön Lossen (vars namn synbarligen är att härleda av den därigenom rinnande Ljusnan, fordom Lussn)». Stefan Brink (1984 s. 134) skriver: »Älvens [Ljusnans] äldre namn kan ännu idag spåras i sjönamnet Lossen i Härjedalen». Thorsten Andersson (1995 s. 23) nämner också Lossen, »vars namn givetvis hänger samman med det gamla älvnamnet [Lusn]». Men ingen har – egendomligt nog – försökt att närmare klarlägga det språkliga sambandet mellan Ljusnan och Lossen.

Sjönamnet har följande äldre kartbelägg:

Uttalet är l2ó-s0n eller l2ó-snA (S. Åsander OAU 1920), det senare säkerligen dativ.

Ljusnans äldsta namn är enligt allmän mening ett *Luhsnō f., en avljudande bildning till roten i adjektivet ljus (Lundahl 1950 s. 42, Andersson 1995 s. 21, Elmevik 2004 s. 53 f., SOL s. 205). Namnet skrivs äldst Lusn på 1320-talet i Hälsingelagen (Schlyter 1844 s. 80) och uttalas fortfarande l1ú-snA, dativ l1ú-s0n,i Härjedalsmål (vanligen upptecknat med akut accent, vilket säkert är det äldsta). Lossen kan då förklaras som en dehydronymisk avledning *Luhsnan m. till älvnamnet vilken genom a-omljud blir fvn. *Losni (nominativ), *Losna (oblik form). Om dehydronymisk avledning, se Strandberg 2004.

Älvnamnet fsv. Lusn f. utvecklas alltså i bestämd form till l1ú-snA, dativ Lusnen > l1ú-s0n med väntad akut accent i båda formerna, medan sjönamnet fvn. *Losni m. parallellt förändras i bestämd form Losnin > l2ó-s0n, dativ l2ó-snA, med lika väntad grav accent i båda formerna. Detta följer fullständigt det väntade dialektala böjningsmönstret (Reitan 1930 s. 82 f.).

Det finns ett norskt sjönamn Losna i Gudbrandsdalen som av allt att döma är antingen formellt identiskt med Ljusnans gamla namneller en motsvarande -ōn-stam(Lundahl 1950 s. 43 f., Andersson 1995 s. 21). Även namnet Losna på en ö vid Sognefjordens inlopp kan vara formellt identiskt (Lundahl a.st.).

Det finns ett antal svenska ortnamn som i fornsvensk form börjat på Mæghin-. De tolkningar som gjorts av namnen har två olika inriktningar: antingen ingår mansnamnet Mæghin eller substantivet mæghin n. ’kraft, styrka’. Mansnamnet har endast ett medeltida svenskt belägg: de mæghini 1316 28/9 Husaby A 16 f. 8 avskr. (SD 3 s. 276) om en man bosatt i Åse härad i Västergötland. I fornvästnordiska är namnet Meginn fåtaligt belagt från Sydnorge (Oslo, Bergen, Numedal; Lind sp. 769). Mansnamnet måste ses som bildat till adjektivet fvn. meginn ’kraftig, stark’, i sin tur en avledning av substantivet.

Majenfors (maghnefors före 1492 avskr. 1521–27 Fridell 1996 s. 56, Meijenforss 1554 Karlsjö 1991 s. 40) är namnet på en fors i Markaryds och Knäreds socknar på den gamla riksgränsen mellan Sverige (Småland) och Danmark (Halland). Namnet tolkas enklast som bildat till ett sammansatt substantiv *mæghinfors, motsvarande fvn. meginfoss ’huvudfors, storfors’ (jfr Hellquist 1903–06 1 s. 417).

Några namn kan okomplicerat tolkas med mansnamnet som förled: Mejstad (i mæghinstadhum 1385 24/6 Gamleby UUBp), Lofta sn, Norra Tjusts hd, Småland (Moberg 1947 s. 36), Mäjsta (i mæghinstom 1402 24/8 u.o. SRAp, SDns 1 s. 160), Rinkaby sn, Glanshammars hd, Närke (Sahlgren 1927 s. 71), Majstorp (mæghnisthorp 1399 11/8 Söderköping DRApp, mæghinsthorp 1413 30/11 Linköping SRAp, SDns 2 s. 738), Krokeks sn, Lösings hd, Östergötland (SOÖg 15 s. 35) och Mängsholm (Meijenstorp 1546 jb), Siene sn, Kullings hd, Västergötland (SOÄ 8 s. 222 f.). Det är alltså fråga om namntyperna -sta och -torp som relativt ofta har personnamn som förleder och s-genitiven i de två -torp-namnen (dold i -sta-namnen) talar också för denna tolkning.

Återstår tre namnpar där man har antagit att ett sjönamn fsv. *Mæghinsior med substantivet mæghin ’kraft, styrka’ som förled är den primära namnbildningen. Det första – och kan det tyckas mest givna – är bynamnet Mäjensjö (meghinsio 1381 23/4 u.o. SRAp), Norra Ljunga sn, Västra hd, Småland (Hellquist 1948 s. 621, Agertz 2008 s. 166). Det stora problemet med denna tolkning är dock att den antagna namngivande sjön är så liten och obetydlig att den inte gärna kan ha förtjänat ett sådant namn. Sjön heter nu Mäjensjögölen. Sankmarker omedelbart sydväst om sjön talar tillsammans med höjdkurvornas utsträckning för att sjön tidigare kan ha varit kanske tre gånger större, men den är ändå med hänsyn taget till detta en liten sjö. Det finns gott om jämnstora eller något större sjöar i närheten och dessutom en verkligt stor sjö, Vallsjön, bara en halvmil österut.

Det andra namnparet utgörs av bynamnet Mängsbo (Mesbaa 1538 jb, Mesboo 1539 jb, Mexbode 1546 jb, Mengzboda 1560 jb), Bosebo sn, Västbo hd, Småland, och namnet på den därvid belägna sjön Majsjön (mæghins sio, mæghinsio o. 1325 VGL s. 289). Denna sjö är visserligen relativt stor och har med större fog tolkats med substantivet mæghin som förled (Hellquist 1903–06 1 s. 417, 1948 s. 621, Jönsson 1994 s. 54, Agertz 2008 s. 166), men den mångdubbelt större sjön Fegen befinner sig bara en mil söderut.

Slutligen ligger byn Mäseboda (Mensszbåå 1538 jb, menszbo 1540 jb, messboo 1542 jb), Torpa sn, Sunnerbo hd, Småland, vid sjön Mäen (Mäijesiöö 1666 7/8 Sunnerbo härads db, Mähasiön 1685 LSA F 23), som har antagits vara »ett ursprungligt sjönamn *Mæghinsio(r) ’den mäktiga sjön’» (Jönsson 1994 s. 54). Mäen är en halvstor sjö där man möjligen kunde överväga förleden mæghin i förhållande till den närmaste omgivningens små vattensamlingar, men det blir ändå egendomligt med tanke på att avståndet till sjön Bolmen bara är åtta kilometer.

Det är med andra ord högst tveksamt om ens någon av de tre sjöarna är så framträdande att ett namn Mæghinsior är en lämplig karakteristik. Det är också svårt att tänka sig att ett sådant namn skulle ha någon annan betydelse än ’den stora sjön’. Jfr fsv. mæghinland ’stort land’, fvn. meginá ’huvudå, storälv’, meginfoss ’storfors, huvudfors’, meginhaf ’storhav’, meginstraumr ’huvudström, storström’. I fornvästnordiska finns faktiskt också meginsjór ’storsjö, storhav’.

Detta reser frågan om förhållandet mellan sjönamn och bebyggelsenamn. Man kan lägga märke till att två av bynamnen är -boda-namn, som ju i likhet med namn på -sta och -torp relativt ofta har personnamnsförleder. Jag vill därför föreslå att Mängsbo och Mäseboda båda är fsv. Mæghinsbodha med mansnamnet Mæghin som förled och att sjönamnen är redukter av *Mæghins[bodha]sior. Det lämnar då kvar bynamnet Mäjensjö isolerat och det är som redan påpekats betydelsemässigt orimligt att denna lilla sjö givits det karakteriserande namnet Mæghinsio. Den visserligen ovanliga, men ändå logiska lösningen blir då att anta att byn Mäjensjö tidigare haft ett annat namn: *Mæghinsthorp, *Mæghinsbodha eller annat, och att den lilla sjöns namn är en reduktbildning till detta bynamn, men att av okänd anledning sjön till sist ändå har fått ge namn åt byn.

Min slutsats blir att det är endast i namnet Majenfors < *Mæghinfors som substantivet mæghin ’kraft, styrka’ ingår (via en appellativ sammansättning *mæghinfors ’huvudfors, storfors’) och är sakligt motiverat genom forsens storlek och styrka. I alla övriga namn bör det vara mansnamnet Mæghin som är aktuellt direkt eller (i sjönamnen) indirekt. Mansnamnet verkar alltså ha varit vanligast i Götaland, där utbredningen också ansluter till beläggen för mansnamnet från Sydnorge.

A 16 = Registrum ecclesie Scarensis 1475–1505, SRA.

Agertz, Jan, 2008: Om ortnamn i Jönköpings län. Jönköping. (Småländska kulturbilder.)

Andersson, Thorsten, 1995: Losna i Gudbrandsdalen. I: Norsk stadnamnarkiv 75 år 1921–1996. Oslo. (Universitetet i Oslo. Institutt for nordistikk og litteraturvitskap. Avdeling for namnegransking. Årsmelding.) S. 19–25.

Bjorvand, Harald & Lindeman, Fredrik Otto, 2019: Våre arveord. Etymologisk ordbok. 3 utg. Oslo.

Brink, Stefan, 1984: Ortnamn i Hälsingland. Stockholm.

Elmevik, Lennart, 2004: Über die -n- und -sn-Suffixe in nordischen Appellativen und Ortsnamen. I: Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14.–16. Mai 2004. Hrsg: Thorsten Andersson & Eva Nyman. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 88.) S. 45–59.

Fridell, Staffan, 1992: Ortnamn på -ryd i Småland. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 60. Studier till en svensk ortnamnsatlas 15.)

― 1996: »Tiohäradslagens landamäre». En medeltida lista över Sveriges sydgräns. I: SOÅ. S. 43–62.

Grip, Elias, 1901: Skuttungemålets ljudlära. Stockholm. (SvLm 18.6.)

Hellquist, Elof, 1903–06: Studier öfver de svenska sjönamnen, deras härledning ock historia. Stockholm. (SvLm 20:1–6.)

― 1948: Svensk etymologisk ordbok. 3 uppl. Lund.

Hovda, Per, 1966: Norske elvenamn. Eit tillegg til O. Rygh »Norske elvenavne». Oslo. (Skrifter frå Norsk stadnamnarkiv 3.)

― 1971: Til norske elvenamn. I: NoB 59. S. 124–148.

Jönsson, Fridolf, 1994: Ortnamn i Kronobergs län. 3 uppl. Växjö.

Karlsjö, Bertil, 1991: Halländska riksgränsen. Dokumentation av den gamla gränsen mellan Danmark och Sverige. Halmstad.

Lundahl, Ivar, 1950: Några gamla nordiska sjö- och vattendragsnamn. I: NoB 38. S. 38–57.

Moberg, Lennart, 1947: Ortnamnen i Tjust. I: Tjustbygdens kulturhistoriska förening. Årsbok. S. 5–68.

― 1953: Fyra gamla naturnamn. I: NoB 41. S. 87–121.

Modin, Erik, 1949: Härjedalens ortnamn och bygdesägner. 3 uppl. Sveg.

Noreen, Adolf, 1905–17: Vårt språk. Nysvensk grammatik i utförlig framställning. 3. Lund.

― 1913: Spridda studier. Populära uppsatser. 3. Stockholm.

Persson, Carl, 2016: Sjön Bolmens förändrade vattennivåer. En arkeologisk diskussion om landskapsutveckling under perioden 5300 – 2000 f. Kr. Växjö. (Smålands museums rapport 2016:15.)

Reitan, Jørgen, 1930: Vemdalsmålet. Med oplysninger om andre herjedalske mål. Oslo.

Rietz, Johan Ernst, 1867: Svenskt dialekt-lexikon [1–2]. Malmö.

― 1955: Svenskt dialekt-lexikon 3. Register och rättelser av Erik Abrahamson. Uppsala–København.

Riksregistraturet, SRA.

Sahlgren, Jöran, 1927: Nordiska ortnamn i språklig och saklig belysning 9. Sta-namnen i Närke. I: NoB 15. S. 1–87.

Schlyter, Carl Johan, 1844: Helsinge-lagen, Kristnu-balken af Smålands-lagen och Bjärköa-rätten. Lund. (Samling af Sweriges gamla lagar 6.)

Strandberg, Svante, 1991: Studier över sörmländska sjönamn. Etymologi, namnbildning och formutveckling. Uppsala. (Skrifter utg. genom Ortnamnsarkivet i Uppsala. Serie B. Meddelanden 8.)

― 2004: Dehydronymische Ableitungstypen. I: Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14.–16. Mai 2004. Hrsg: Thorsten Andersson & Eva Nyman. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 88.) S. 27–44.

Sunnerbo härads db = Renoverade domböcker. Sunnerbo härad 1659–71. EVIIAAAD:34. Advokatfiskalen, Kronobergs län, Göta hovrätts arkiv, Landsarkivet i Vadstena.

Wahlström, Johan Erik, 1848: Uplandsdialekten. Upsala.

VGL = Westgötalagen. Utg. af H. S. Collin & C. J. Schlyter. 1827. Stockholm. (Samling af Sweriges gamla lagar 1.)

Studies in lake names

By Staffan Fridell

Bolmen is a large lake in the province of Småland. Elof Hellquist interpreted its name as formed from an adjective *bolm ‘big’, which he extracted from compounds as bolmstark ‘very strong’ and bolmstor ‘very big’. Later authors have often used this interpretation with little consideration, however these two adjectives – geographically limited to the province of Uppland – are, in all probability, late transformations of bålstark ‘very strong’ and bålstor ‘very big’, words that are recognised almost everywhere in Sweden. Accordingly, the existence of the Old Swedish adjective *bolmber cannot be inferred. Instead, the obvious solution is to regard Bolmen as a derivative with the m-suffix of the root bul- ‘swell’: *Bulmar. Being a large lake, an old type of name formation is to be expected. Bolmen is not especially known to flood, hence the name was likely given based on the large size of the lake.

Lossen is a relatively large lake in the parish of Tännäs in the province of Härjedalen. It is an extension of the long river Ljusnan which runs through the lake. It has often been suggested that the name of the lake is linguistically connected to the river name, but exactly what this connection is has never been established. Ljusnan has convincingly been interpreted as Proto-Scandinavian *Luhsnō f. > Old Swedish Lusn, a derivation by ablaut to the root of the adjective ljus ‘light’. In this article Lossen is explained as a dehydronymic derivative *Luhsnan m. of the river name. Through a-umlaut it develops into Old West Norse *Losni, which in the definite form becomes Losnin > Losn.

There are a number of Swedish place-names with Mæghin- as a first element. Two theoretically possible interpretations exist, either the man’s name, Mæghin, or the noun mæghin n. ‘force; strength’. The latter explanation has been suggested for three lake names, Old Swedish *Mæghinsior. Instead, these lake names should be explained as elliptic reductions of *Mæghins[bodha]sior or similar, i.e. secondary formations of village names using a man’s name as the first element. The only place-name in Sweden compounded with the noun mæghin ‘force; strength’ seems to be Majenfors, Old Swedish Mæghinfors, once an impressive waterfall at the old border between Sweden and Denmark.