Lena Petersons Nordiskt runnamnslexikon från 2007 (NRL) är en ovärderlig resurs i forskningen rörande tidigt fornnordiska namn. Här återfinns långt över tusen belägg på enskilda personnamn och drygt hundratalet på ortnamn. Uppslagsformerna kompletteras med uppgifter om medeltida namnparalleller i Norden samt ofta med etymologier. Här finns mycket för onomasten att lära sig av och material att hämta inspiration från till nya namntolkningar. Av särskilt intresse är de två listorna med belägg på personnamn (s. 297–303) och ortnamn (s. 326) utan etablerade tolkningar. De många förstnämnda kompletteras ibland med tidigare tydningsförslag, och sedan publiceringen av NRL har inte så få namn (ny)tolkats antingen i publicerade skrifter eller vid olika seminarier och kollokvier.

Ett av de belägg för vilka inget tolkningsförslag alls redovisas är nominativformen labus på U 751 (s. 300). Jag har funderat på denna runföljd ända sedan Svante Lagman och jag skrev in de svenska runstensinskrifterna i vår databas läsåret 1986/87 (Lagman & Williams 1989). Det kan vara dags att belägget får sin tolkning.

Namnet labus återfinns på en av runstenarna vid Viggeby, tidigare Viggby, i Husby-Sjutolfts socken, Trögds härad och Enköpings kommun. Enligt Sven B. F. Jansson (i UR 3 s. 300) lyder inskriften i translitterering och transkription (den senare av mig kompletterad med vokallängd) samt översättning:

Tyvärr är inskriftens avslutning svårt skadad. Jansson (a.st.) skriver: »Ristningsytan är upptill och t. v. starkt vittrad, varigenom stora partier av inskriften ha blivit fullkomligt oläsliga.»

Om läsningen av det aktuella belägget skriver han vidare att runorna »11—15 labus förefalla säkra» och fortsätter (s. 301): »Runföljden 11—15 labus skall tydligen återge ett mansnamn. Vilket detta har varit, är tyvärr ännu omöjligt att fastställa.»

Samma läsning som Jansson hade enligt sammanställningen i hans artikel även Hadorph & Helgonius, Richard Dybeck och Olof Celsius (a.st.). Om läsningen av inskriftens andra personnamn har det alltså aldrig rått något tvivel. Detta till trots tolkas det av Carl Säve i UFT (1 s. 43, 5 s. 88) som Laurentius och av Erik Brate (1925 s. 58) som Larus(?). Eftersom runa 13 helt klart är ett b måste dessa tolkningsförslag avvisas kategoriskt.

Om ristaren av U 751 skriver Jansson: »Redan Brate har antagit (i Svenska runristare), att U 751 har ristats av Balle. Allt talar för att antagandet är riktigt.» Flera runologer har instämt i attributionen, se Svante Lagman (1990 s. 108), Jan Axelson (1993 s. 20 m. litt.) och Per Stille (1999 s. 158 not 5, 194), och det finns inget skäl att betvivla detta. Inte minst b-runans öppna fickor är ett tydligt indicium på att det är Balle som har utfört ristningen (jfr Philippa 1977 s. 31). Attributionen är viktig och skall visa sig vara avgörande vid tolkningen av det i denna uppsats behandlade namnet.

Vid ett första påseende ger kanske labus ett närmast latinskt intryck men det finns inte något ord på latin eller andra relevanta språk som kan dölja sig bakom den aktuella runföljden. Även om man utgår från det mycket stora antalet alternativ som det »teoretiska ljudunderlaget» erbjuder (jfr Salberger 1978 s. 59), i detta fall /(h)l + a(:)/æ(:)/e(:)/æi/ǫ + b(:)/p(:)/mb/mp/ + u(:)/o(:)/y(:)/ø(:)/ǫ/au/øy + s(:)/, är det svårt att hitta någon tolkningsmöjlighet för ett simplexnamn. Det finns därför anledning att undersöka om vi kan ha att göra med ett namn bestående av två element, och i så fall sannolikt en sekundär namnbildning som utgår från en redan existerande sammansättning.

Om labus skall delas upp måste gränsen gå antingen före eller efter b-runan. Eftersom labus inte syns resultera i någon framkomlig väg får ett försök utgå från labus. Av de morfem som kan dölja sig bakom lab är fornnordiskans lamb n. ’lamm, får’ ett lockande alternativ. Det förutsätter att /m/ såsom ofta lämnas obetecknat framför /b/ (jfr Williams 1994b s. 219–221) och det gör också Balle i det enda fall morfeminternt /mb/ återfinns i hans ristningar, nämligen i kublkumbl ’kummel, minnesmärke’ på den honom med säkerhet tillskrivna runstenen U 735 Långarnö (se Axelson 1993 s. 19 m. litt.).

Ordet lamb är inte okänt som element i fornnordiska namnbildningar. Det finns belagt som både huvudnamn och binamn i de olika fornnordiska dialekterna: som simplex Lam(b) och avledningen Lambi/Lambe samt i de sammansatta namnen Lambafot, Lambatunga, Lambelan, Lambeshovudh (SMPs), Lambeshowet, Lammehaue (DGP 2) samt Lambkárr och Lambaleikr (Lind). Dessa tvåledade bildningar är alla sekundära som namn, det vill säga de utgår från appellativa sammansättningar.

Om förleden i labus är Lamb- blir frågan vad som döljer sig bakom -us. Någon direkt kandidat om man utgår från denna exakta skriftbild anmäler sig inte och bara den i runöstnordiska belagda namnefterleden -fūss skulle sluta på samma sätt, som i U 232 sihusSigfūss. Två argument talar dock emot ett *Lambfūss. I de fall fūss skrivs utan beteckning av /f/ sker detta i Sigfūss efter [γ] och i U 766 kuþastrGuðfastr efter [ð], alltså i båda fallen efter frikativa konsonanter. I *Lambfūss skulle det vara frågan om bortfall efter ett klusilt /b/ och därmed en osannolik assimilation. Se också UR 6 s. 385. Sigfūss betyder rimligen ’begärlig efter seger’. Att semantiken bakom ett antaget *Lambfūss inte är jämförbar är uppenbart.

Efterleder i runsvenska namn kan dock skilja sig från samma ord som förled eller i simplexbildningar. Detta har troligen att göra med ställningen i svagton. En vanlig utveckling är monoftongering, eller i alla fall representation av diftonger som monografer. Det skulle innebära att u här kunde beteckna /au/ eller /øy/. Ett annat utmärkande drag är att initialt /h/ försvinner, alternativt inte representeras, i svagtoniga efterleder (Salberger 1958 s. 133–135). Det är också högst rimligt att i en Balle-ristning räkna med en efterled där initialt /h/ lämnas obetecknat; beläggen U 729 uiþugsiViðhugsi och U 740 aṛuatrArnhvatr (båda i signerade inskrifter) uppvisar just detta fenomen.

Sammantaget skulle det öppna för att efterleden us är en skrivning för -hauss (monoftongerat som fsv. hø̅ss) ’huvud’, vilket är en synonym till det belagda -hǫfuð i de nyss omnämnda Lambeshovudh och Lambeshowet. Även om just efterleden -hauss inte syns ingå i runsvenska namn2

Runföljden [naus] på den försvunna runstenen Sö 282 † har av Roland Otterbjörk tolkats som Hauss men förs i NRL (s. 301 m. litt.) upp under otolkade belägg.

Man kan i stället tänka sig att u-runan betecknar /ɔ/ ǫ. Därmed skulle tolkningsalternativet Lamb(h)ǫss ’grå som ett lamm (eller får)’ aktualiseras, även om ett sådant namn eller annat adjektiv inte är känt. Dock kan hǫss förekomma som led i kombination med en djurbeteckning och namnelementet är också belagt i några runsvenska inskrifter (Andersson 1998b m. litt.): U 337 uarkas och U 357 uarhasVarghǫss samt Vs Fv1988;36 kitilasKætilhǫss. Därtill kommer namnbildningen Hǫsvi ’den gråe’ i U 77 haosui och U 78 [hasui]. Som synes skrivs inget av dessa belägg /ɔ/ med u-runa, men ett sådant beteckningssätt förekommer inte sällan i andra inskrifter, t.ex. Vg 105 och Vg 127 utǫnd (ack.) samt Sm 52, Sm 108 och U 341 fuþurfǫður (ack.). Se vidare Mathias Strandberg (2004 passim). Även namnelementet -(h)ǫss skrivet -us måste dock stryka på foten eftersom Balle aldrig syns representera ǫ med u utan bara med a, respektive iǫ med io.4

Belägget foþur faður [fɔður] på U 34 som har knutits till Balle kan avvisas eftersom han inte ansvarar för denna ristning (jfr Stille 1998 s. 158 not 4). Vad beträffar Sö 197 byrn Biǫrn där den stungna u-runan kan beteckna ǫ (om [bɔrn]) och möjligen hauka hǫggva om [hɔg:a] är situationen mer komplicerad. Svante Lagman (1990 s. 108) avvisar attributionen till Balle medan exempelvis Magnus Källström (1997 s. 39) menar att den är säker. Runföljden hauka beror sannolikt på en omkastning, jfr hakua på den av Balle signerade U 756. Vad beträffar byrn redovisar Lagman belägget tillsammans med U 809 burn som de endast två fallen av monograf »för väntad brytningsdiftong i tryckstark ställning» (1990 s. 35) och senare (s. 91) det förra som ett belägg »för [ǫ] uppkommet genom brytning»; men därefter (a.st.) håller han öppet för att y också kan beteckna /ø/ (och /o/). Eftersom urnordiska *bernuʀ har en skiftande utveckling i runsvenskan med obrutna former, labialiserade former samt en osäkerhet om io betecknar [i̯ɔ] eller [i̯o] kan knappast byrn tas som intäkt för att Balle, om det nu är han som har ristat Sö 197, skulle kunna använda en u-runa, stungen eller ej, för /ɔ/.

Som en tredje utväg försöker jag därför följa skriftbilden ännu närmare och se om -us kan tänkas representera -(h)ūs. I förstone kan detta synas vara en oväntad efterled i ett personnamn men alldeles okänd är den inte om man ska döma av Sverðhús-Grani (Lind Bin.) och ett ganska stort antal fornsvenska binamn innehållande -hus(en). Nu är säkerligen de allra flesta av de senare burna av immigranter med inbyggarbeteckningar även om Darahus ’dårhus’, Hus och Stenhus (SMPs) väl utgör undantag, tillsammans med ytterligare några exempel till vilka jag återkommer nedan.

Som ingående i ett egentligt binamn kan efterleden -hūs behålla sitt neutrala genus, som i fallet Skald (jfr fvn. skáld n.), buret av ett par runristare. I absolut ställning, använt som huvudnamn, verkar detta dock inte vara fallet. Neutrala ord moveras till maskulint genus när de används som mansnamn (Larsson 2003 s. 55 f. m. litt.); runsvenska exempel utgör Næfʀ ~ fvn. nef n. ’näbb, näsa’, Ofrāðr ~ ofráð n. ’oråd’ (a.st.) och Upplaupʀ ~ upphlaup n. ’opplaup, oppstyr’ (s. 56 f.). Om genus följer sexus bör det aktuella namnet på U 751 få maskulin form, Lambhūss. Med tanke på att det skrivs utan h-runa har uttalet sannolikt varit [lambu:s:], [lambus:] eller [lambus], men oavsett vilketdera utgår normaliseringen från den etymologiska och morfologiska grundformen.

Runologiskt har tolkningen av labus som Lambhūss visat sig vara invändningsfri och i överensstämmelse med ristaren Balles skrivvanor. Även ordsemantiskt är tolkningen utan problem med tanke på det belagda ordet fvn. lambhús ’lammehus’ (Norrøn ordbok). Därmed återstår den namnsemantiska aspekten: kan verkligen en fårkätte vara namnlåtande?

Det fisl. binamnet Lambi bars av bl.a. landnámsmannen Þorgeirr Lambi á Lambastǫðum (Lind Bin.). Namnet har enligt Lind bildats av lamb n. och även övergått till huvudnamn. Samtidigt kan det knappast vara en tillfällighet att Þorgeirrs gårdnamn har innehållit samma ord. Det är hypotetiskt möjligt att Lambhūss på U 751 är en inbyggarbeteckning, jfr denna möjlighet för namn som Bergʀ, Fugli, Holti, Kiūli och Stæinn, vilka kan vara bildade till ortnamn (NRL).

Oavsett vilket skulle ett runsvenskt namn Lambhūss visserligen vara unikt, men inte konstigare än det ovan nämnda binamnet Lammehaue ’fårhage’, vilket kan vara en inbyggarbeteckning eftersom det finns ett flertal danska Lammehave (DGP 2). Man kan också jämföra med de fornsvenska binamnen Vedhus och Visthus samt Fæhusit (SMPs). Särskilt det sistnämnda bildar en direkt semantisk parallell till Lambhūss. De fornöstnordiska exemplen är dock alla senmedeltida men som namnelement används hūs också under vikingatid. Bjarni húslangr sägs i Landnámabók ha fört virke från Norge för att bygga ett eldhús och därav fått sitt binamn som skulle betyda ’Den långe mannen med eldhuset’ (Lind Bin. m. litt.). I runsvenskan har vi Hūskarl (från det homonyma appellativet) och troligen Hūsbiǫrn (NRL s. 124 f.). Eftersom hūs inte annars förekommer som förled i ditematiska namn (a.a. s. 124) borde det senare belägget snarast tolkas Hūs-Biǫrn (jfr dock Williams 1994a s. 14 f.).

Det bör slutligen påpekas att namnbärarens yngre broder heter Lafsi, också ett namn som sannolikt har binamnskaraktär, mest troligt utgående från det svenska dialektverbet lafsa ’gå tungt och illa, dra benen efter sig’ (jfr NRL m. litt.). Detta mönster stämmer också med det som Marco Bianchi (2000 s. 25) kunde urskilja i sin studie av namnledsvariation. Det äldsta syskonet tenderar att bära ett variationsnamn men de som följer binamn, på U 751 alltså Lafsi och Lambhūss som också allittererar med varandra (avsiktligt eller ej).

En bedömare av denna uppsats tror inte på min namntolkning och skriver: »Man kan inte heller mekaniskt anta att alla binamn utan vidare kan fungera som huvudnamn.» Bedömaren föredrar i stället Lambhǫss, vilket påstås vara det uppenbara alternativet. Den andra bedömaren vill hålla öppet för namntolkningen Lambhauss. Visst kan en ristare frångå sina vanor vid skrivningen av ett visst ord, och även felristningar förkommer. Som jag har försökt visa i ett annat sammanhang (Williams 2010) bör emellertid just namn skrivas mest noggrant och läsarna mest tvingas lita på vad som faktiskt står. En tolkning som är förenlig med en ristares skrivvanor, är runologiskt och semantiskt invändningsfri samt inte strider mot vad som är känt om det fornnordiska namnförrådet bör därför vara att föredra framför tolkningar som bygger på felristningar eller avvikande skrivsätt.

Med tanke på hur litet vi vet om det runsvenska onomastikonet synes det mig förmätet att sätta gränser för vilka binamn som kunde användas som huvudnamn. Vid ett namnkollokvium den 25 augusti 2008 höll jag ett föredrag betitlat »Kunde man heta vad som helst under vikingatiden?» Svaret tycks vara ja, i stort sett med något undantag, vilket en del märkliga binamnsbildningar nämnda ovan illustrerar. Att egentliga binamn av sådan karaktär kan övergå till att användas absolut i runnordiskan är också uppenbart. Ur NRL hämtar jag bland andra följande föremålsrelaterande exempel, ofta avledningar, som troligen inte karaktäriserar personer eller deras ägodelar: Gnūpʀ ’brant, lutande fjälltopp’; Haki ’hake, krok’; Holmʀ ’holme’; Iarni (jfr fvn. jarn ’järn’); Kafli ’långt, rundat trästycke’; Kani ’skål’, ’båt’; Kassi ’korg’; Klintr ’klint, klippa, höjd’; Knaggʀ ’framskjutande trästycke, knast, knuta’; Krōkʀ ’krok’; Kulli ’kulle’; Māni ’måne’; Ræfli (jfr fvn. réfill ’strimla, smalt stycke’); Skagi ’spets, udde’; Skakli (jfr fvn. skǫkull ’skakel’); Skōgʀ ’skog’; Staki ’stång, stake’; Stāli (jfr fvn. stál ’stål’); Sviðbalki ’ett svett stycke trä’ och Tiarvi (jfr fvn. tjara ’tjära’).

På något sätt har alla dessa namn relaterat till sina bärare och vissa av dem kan mycket väl vara beskrivande. Kafli och Staki kanske är namn på långsmala män och flera av de andra är säkert på något sätt också karaktäriserande. Vi lär aldrig få veta. Inte känner jag till varför mannen med namnet Lambhūss benämndes så. Säkert var det från början ett egentligt binamn, på honom eller någon han uppkallades efter, kanske för att han hade sin syssla i en fårkätte eller där hade upplevt något anmärkningsvärt eller kanske för att han bodde på eller kom från en plats som hette Lambhūs även om inget sådant ortnamn verkar vara belagt i Sverige.

Om min namntolkning stämmer är den bevarade inskriften på runstenen U 751 vid Viggeby att normalisera och översätta som följer:

Among muttonheads and sheep sheds

Towards the interpretation of labus on U 751 Viggeby

By Henrik Williams

U 751 Viggby (now Viggeby) bears an inscription defective towards the end. The beginning is undamaged, however, and reads hulmkiR · auk · labus · auk · lafsi · þaiR · litu · raisa stain · at aib-rn · faþur sin koþan · ...t...Holmgæiʀʀ oklabus ok Lafsi þæiʀ lētu ræisa stæin at Æibiǫrn, faður sinn gōðan ... ‘Holmgæiʀʀ and labus and Lafsi, they had this stone erected in memory of Æibiǫrn, their good father…’. As is clear from the word þæiʀ, we are dealing with three brothers who erected the stone, but the name of the second has never been interpreted. This article explores three possibilities: Lambhauss ‘sheep head’, Lambhǫss ‘sheep-grey’, and Lambhūss ‘sheep shed’. The inscription is attributed to the carver Balli, whose writing habits are the clue to the solution. He never represents ancient /au/ with the urune alone, nor does he use this rune for ǫ (/ɔ/). Thus Lambhūss (cf. Old Icelandic lambhús) remains the best interpretation, presupposing the loss of initial /h/ in the second element which is also consistent with Balli’s orthography. Lambhūss is otherwise unattested, although it has a semantic parallel in the Old Swedish byname Fæhusit ‘the shed (or shieling) for small livestock or cattle’, cf. also the Old Danish byname Lammehaue ‘enclosed sheep pasture’. The neuter noun hūs is a transferral (Movierung) to masculine gender, a regular practice in names.

Examples are also given of other Runic Swedish names that allude to elements or factors that were not related to a person’s appearance, character or possessions, suggesting that the people in the Viking Age could be named after almost anything.