Bjättlunda är namnet på en by i Timmele socken och Redvägs härad i Västergötland. I ett tidigare skede användes byns namn också om en socken; denna ingår numera i Timmele (Lundahl 1961 s. 168 f.). I SOÄ 10 s. 216 f. anförs bl.a. följande äldre belägg (på grund av dispositionen i SOÄ här redovisade i skilda grupper):

I OAU (DOR) påträffas medeltida, i SOÄ 10 (a.st.) ej föreliggande belägg för Bjättlunda; de anförs här efter excerpter i OAU: j bærghlwndha 1473 18/11 Halle UUBp or., i bærkkelundha 1488 4/1 Vinsarp UUBp or., j byærklwndha (2 ggr) 1491 29/1 Kölaby UUBp or.

Det i SOÄ angivna uttalet är bjättlunna med huvudtryck (grav accent) på första stavelsen.

Någon säker skrivning av Bjättlunda med Biät- äldre än 1590 känner jag inte till. Den äldsta i SOÄ (a.st.) anförda beläggformen med -t i förleden, Bietlunda 1546, uppges härröra från Carl Gustaf Styffe. Då SOÄ 10 har tryckåret 1908 kan det inte vara fråga om tredje upplagan av Styffes bekanta arbete Skandinavien under unionstiden men däremot andra upplagan (1880), där en form Bietlunda (1546) förekommer (s. 111). Vad Styffe grundat denna form på är mig förborgat. I Prostarnas tionderäkenskaper 1546 har jag funnit skrivningen Bierlwndha ssogn (s. 305); förleden innehåller ett r-tecken, men detta skulle kanske ha kunnat missuppfattas som ett t.

Om förleden i Bjättlunda sägs i SOÄ (10 a.st.) att den »är urspr. ordet björk i dess fsv. biform biärk». Sigurd Fries (1957 s. 61) anför Bjättlunda bland ortnamn som enligt hans bedömning synes innehålla ordet björk i förra leden. Jfr härtill Holmberg (1984 s. 120).

Förändringen från Bjärk- till Bjätt- är påfallande. Beror skriftformen Bjätt- på att det skrivna språket rättat sig efter en äldst i talspråket uppkommen form, eller har en förvrängd skriftform efterhand föranlett uttalsformen med bjätt-?

En högst möjlig förklaring till Bjätt- är felläsning. I VH 1590:4 B påträffas skrivningar av Bjättlunda med Biät- (f. 157 v. och 158 r.). I kontexten har vissa r- och t-teckensådan utformning att felaktig läsning av ett r som t inte förefaller orimlig. En genom missförstånd förvrängd namnform kan ha traderats och fått varaktigt fäste i kamerala sammanhang, varefter uttalet med tiden påverkats av skriftformen.1

I jordeböcker har som bekant missförstånd kunnat föranleda anmärkningsvärda förändringar av ortnamn. Se Strandberg (2021 s. 45 ff.) om förvrängda toponymer med hänvisning till bl.a. Staffan Fridell, Ivar Modéer och Jöran Sahlgren. I västgötasocknen Gökhem har jordeböckernas ibidem ʼpå samma ställeʼ omvandlats till ett gårdnamn Bium med föregående preposition (se Ivar Lundahl i SOSk 14 s. 23).

Man kan fråga sig om inte Bjär- för skrivare varit en mer bekant ljudföljd än Bjät- och då gjort det svårare att uppfatta ett Bjär- i en förlaga som Bjät-. Ett inte alltför avlägset västgötskt Bjättebo finns dock i Bjurbäcks socken, som tillhör Vartofta härad men gränsar till Redvägs härad. Namnet avser en mindre gård, men en jordeboksskrivare för Timmele kan nog ha känt till detta Bjättebo, som enligt Lundahl (i SOSk 13 s. 27) möjligen innehåller ett för övrigt obekant mansnamn *Bjätte.

Det äldsta av Lundahl (a.st.) anförda belägget för Bjättebo är Pjättabo 1582. Bjurbäck gränsar till Småland, där man finner sockennamnet Pjätteryd. I samband med detta har Staffan Fridell (1992 s. 133 f.) kommit in på ett småländskt pjätt, vilket uppvisar betydelser som ʼlitet barnʼ, ’lindrigt slag med handen’ och ʼfjärtʼ. Han nämner också den västgötska toponymen Pjätared i Hyssna socken; se om denna SOÄ 9:1 (s. 66 f.), där förleden Pjäta- lämnas oförklarad. Huruvida ord på pjät(t)- eller Pjät(t)- kunnat bidra till felläsning av ett Biär- som Biät- är dock osäkert.

Uppkomsten av formen Bjät- kan också ha en fonologisk förklaring. Det kan vara fråga om differentiation (se om sådana processer t.ex. Elmevik 1994 s. 263 ff.). Vid differentiation kan ett bortfallshotat konsonantljud ersättas av ett helt annat med större förutsättningar att överleva.

Bland beläggen för Bjättlunda i SOÄ 10 möter bl.a. former med Biel(l)- eller Biäl(l)-, den äldsta anförda med årtalet 1608. Sedan Bjärkl- blivit Bjärl- kan namnets första del ha tenderat att övergå till Bjäll-;se Strandberg(1994 s. 270 ff.) om rl- > ll- och jfr t.ex. det västgötska bynamnet Hällestorp i Kymbo socken (SOSk 13 s. 150 med belägget Herlexthorp 1406). Konsonantbevarande differentiation kan därefter ha givit formen Bjät-. Ett t- framför lunda har i detta fall varit ett motståndskraftigare ljud än en rad andra konsonanter. Jfr beträffande t- som resultat av differentiation Sahlgren (1953 s. 10 f.: Danmark- > Dammark- > Datmark-). Kännedom om namnet Bjättebo i grannhäradet Vartofta kan tänkas ha föranlett eller åtminstone bidragit till att just t- blivit ersättningsljud.

Att säkert rekonstruera händelseförloppet bakom den påfallande formen Bjätt- tycks inte vara görligt, men nog förtjänar namnet Bjättlunda en viss uppmärksamhet.

Elmevik, Lennart, 1994: Ett tidigt fall av differentiation? I: Språkbruk, grammatik och språkförändring. En festskrift till Ulf Teleman 13.1.1994. Lund. S. 263–267.

Fridell, Staffan, 1992: Ortnamn på -ryd i Småland. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 60. Studier till en svensk ortnamnsatlas 15.)

Fries, Sigurd, 1957: Studier över nordiska trädnamn. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 29. Studier till en svensk dialektgeografisk atlas 3.)

Holmberg, Karl Axel, 1984: Om bjärk. I: SNF 65. S. 113–121.

Lundahl, Ivar, 1961: Det medeltida Västergötland. Uppsala–Köpenhamn. (Nomina Germanica. Arkiv för germansk namnforskning 12.)

Prostarnas tionderäkenskaper, Skara stift. 1546. 3:1. SE/RA/51304/3/1.

Sahlgren, Jöran, 1953: Från Morasten till Håga. I: NoB 41. S. 1–45.

Strandberg, Svante, 1994: Sjukälla i Kila. Om bl.a. Siō > Siu och rl > ll. I: Spår av odling. Festskrift till Hugo Karlsson. Sammanställd av Birgitta Ernby. Göteborg. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 19.) S. 264–277.

― 2021: Oförstådda, missförstådda, omvandlade och förkastade ortnamn. I: OUÅ. S. 41–57.

Styffe, Carl Gustaf, 1880: Skandinavien under unionstiden. Ett bidrag till den historiska geografien. 2 uppl., öfversedd och tillökt. Stockholm.

VH = Västergötlands handlingar i KA.