Att svenskämnesdidaktisk kompetens blir något alltmer efterfrågat för de sex lärosätena i studien märks först och främst på hur antalet utlysningar ökar. Under den första perioden (1990–2005) utlyses totalt 13 svenskämnesdidaktiska anställningar (varav två professorsanställningar), alltså mindre än en anställning per år. För den andra perioden (2006–2013) innebär de 14 utlysningarna (två professorsanställningar) att utlysningstakten fördubblats och närmar sig två anställningar per år. Under den sista perioden (2014–2022) sker en ytterligare fördubbling till 27 utlysningar (fem professorsanställningar) (jfr. Johansson & Martinsson, 2024). Genomgående domineras utlysningarna av att lärosätena söker lektorer, men också behovet av professorer med svenskämnesdidaktisk inriktning ökar. Två av utlysningarna för var och en av de första två perioderna avser professorsanställningar, först vid Malmö högskola (se vidare 5.3.1), medan det under den sista perioden söks professorer med svenskämnesdidaktisk inriktning vid fem tillfällen.

Det ökade behovet av professorsanställningar har en motsvarighet i hur utlysningarnas beskrivning av arbetsuppgifter för lektorat förändras. Inledningsvis framhålls typiskt uppgiften att undervisa i olika delar av lärarutbildningen, medan annonserna senare mer regelmässigt även lyfter fram vikten av lektorernas fortsatta forskning. Detta kan förstås som att fältet har nått en sådan vetenskaplig mognad att det blir mindre viktigt med erfarenheter från skolan för att anses vara meriterad inom svenskämnesdidaktik.

Den ökade efterfrågan på svenskämnesdidaktisk kompetens speglas också i hur anställningarnas rubriceringar ändras över tid. Under första perioden har anställningarna ofta så vida anställningsbeteckningar att det egentligen inte är helt korrekt att beskriva dem som uttryck för behov av just svenskämnesdidaktik. Så annonseras det exempelvis efter “lektor i pedagogik/didaktik med inriktning mot allmändidaktik eller ämnesdidaktiska områden som läs- skriv- och matematiklärande” (HdU 2.21-1255 94) vid Högskolan Dalarna. Högskolan i Borås utlyser en anställning i “didaktik, inriktning svenska, engelska och samhällsorienterande ämnen för förskoleklass och grundskolans yngsta åldrar” (HB 50-02-40), och vid Göteborgs universitet söks en lektor i “ämnesdidaktik med inriktning mot spanska och/eller tyska samt svenska” (GU E 324 1103-02).

Under de två följande perioderna utkristalliserar sig två olika strategier för att mer specifikt ringa in efterfrågad svenskämnesdidaktisk kompetens. Ett huvudalternativ är att anställningen utlyses med den tvärvetenskapliga beteckningen “Svenska med didaktisk inriktning”, där “svenska” anknyter till skolämnet, även om beteckningen kan få något varierande tolkningar (vilket vi återkommer till). Mot detta står alternativet att bilda beteckningen utifrån en redan etablerad universitetsdisciplin med tillägg av typen “med didaktisk inriktning”. Till stor del har valet mellan dem att göra med hur lärarutbildningen är organiserad vid lärosätet (jfr Johansson & Martinsson, 2024). Om det på en organisatorisk nivå är klart vilken institution som har ansvaret för ämnesdidaktisk kompetens är det fritt fram för denna att använda det förra alternativet, medan en konkurrenssituation mellan olika aktörer leder till att dessa i parallella utlysningar efterfrågar ämnesdidaktiskt kompetenta lektorer i exempelvis “Svenska språket med didaktisk inriktning” (GU PERM 2011/151, PER 2015-487), “Litteraturvetenskap med didaktik” (GU PER 2013-52, PER 2014-137 samt “Ämnesdidaktik med inriktning mot svenska” (GU PER 2015-456, PAR 2020-311 (se vidare 5.3.2).

Successivt ökar också tillgången på svenskämnesdidaktisk kompetens. Detta framträder mycket tydligt i att en allt högre andel av ärendena går vidare till beslut om att någon sökande ska erbjudas anställningen. Under första perioden (1990–2005) är det bara 2 av de 13 utlysningarna som tillsätts (15 %). Under följande period (2006–2013) är det betydligt enklare att hitta den man söker; 9 av periodens 14 utlysningar tillsätts (64 %), och slutligen (2014–2022) är lärosätena lyckosamma med rekrytering i 17 av 27 utlysningar (63 %). Tillgången på professorskompetens inom fältet tycks egentligen komma först under sista perioden, då 4 av 5 professorsutlysningar tillsätts. Före 2014 är det bara vid ett tillfälle som ett av de aktuella lärosätena, nämligen Malmö Högskola 2005, lyckas med en professorsutlysning med inriktning mot svenskämnesdidaktik (se vidare 5.3.1).

Den ökade tillgången märks också i hur skäl för avbrott av tillsättning skiftar mellan perioderna. Först är det vanligaste skälet att avbryta anställningsprocessen helt enkelt att det inte kommer några formellt behöriga sökande, sedan att de sökande inte motsvarar lärosätets behov av kompetens, och under den sista perioden blir det i stället vanligare att anställningen avbryts för att de sökande tackar nej till anställningen, uppenbarligen för annan anställning utanför vår korpus. Det senare talar för att tillgången på svenskämnesdidaktisk kompetens ännu inte svarar mot efterfrågan, det vill säga ett omvänt förhållande jämfört med den tidigaste perioden.

Det går även att se hur den svenskämnesdidaktiska kompetensen ökar genom att undersöka de sökandes meritering. Av de i och för sig rätt få sökande under första perioden (1990–2005) är det bara en person som har skrivit en svenskämnesdidaktisk doktorsavhandling. Under andra perioden (2006–2013) är det 12 sökande som kan bifoga sådan avhandling, och under tredje perioden (2014–2022) anför 20 sökande sådan meritering. Överlag kan det sägas att en svenskämnesdidaktisk avhandling är den största framgångsfaktorn för de sökande, åtminstone vid lektorsanställningar. Endast vid en lektorstillsättning i vår korpus händer det att en sökande som disputerat på en svenskämnesdidaktisk avhandling blir förbigången av en person utan sådan merit. Vid professorsanställningar är situationen annorlunda eftersom det normalt förflutit längre tid sedan disputation och de sökande har hunnit meritera sig inom svenskämnesdidaktik, även om de disputerat på ett annat ämne.

I takt med att de sökande blir fler och konkurrensen om anställningarna större får de sakkunniga anledning att tydligare dra gränsen för vad som ska värderas som svenskämnesdidaktisk kompetens. I den äldsta delen av vår korpus är det ovanligt att det ens tillsätts några sakkunniga. I de första sakkunnigutlåtandena finns exempel på inkluderande strategier med vilka den sakkunnige motiverar att en sökandes meritering kan bedömas motsvara lärosätets krav även om personen egentligen inte ägnat sig åt någon forskning som är relaterad till undervisning. Det handlar exempelvis om sökande som ägnat sig åt litteraturvetenskaplig forskning om barn- och ungdomslitteratur vilken bedöms ha indirekt relevans för svenskämnesdidaktik, eller i något fall om språkvetenskaplig forskning om språkutveckling som också anses kompensera för den sökandes avsaknad av svenskämnesdidaktisk forskningsmeritering. Först i senare sakkunnighetsutlåtanden blir det vanligt att sakkunniga något mer ingående diskuterar om en viss meritering ska räknas som svenskämnesdidaktik eller inte. Denna gränsdragning görs i materialet på fyra olika ämnesmässiga fronter (se figur 1). Figur 1

Områden där sakkunniga gör gränsdragningar mellan svenskämnesdidaktik och disciplinär forskning

I relation till språkvetenskap förs några gånger en diskussion om varför sökande som forskat om språkinlärning inte ska bedömas som behöriga om forskningen saknar kopplingar till någon skolkontext (se vidare 5.3.1 och 5.3.2). Med en liknande argumentation kan också sökande med erfarenheter från pedagogisk forskning om informellt lärande exkluderas. I relation till litteraturvetenskap handlar det om gränsdragningen mellan litteraturdidaktik och forskning om barn- och ungdomslitteratur (se vidare 5.3.1). I relation till allmändidaktisk forskning slutligen är problemet som diskuteras att kopplingen till just svenskämnet saknas (se vidare 5.3.3). Här finns en spänning eftersom de första forskarskolorna som ledde till produktion av svenskämnesdidaktiska avhandlingar också inkluderade projekt om didaktiskt arbete med språk och litteratur i andra ämnen än svenska.

Period 1 präglas av att institutionerna prövar hur de kan beskriva sina behov av svenskämnesdidaktisk kompetens och beteckna sina utlysta anställningar i relation till tillgång på kompetens. Som nämnts ovan är det en utmaning att formulera utlysningen så vid att man ens får ett sökfält, men samtidigt så avgränsad att man får sökande som motsvarar det behov man har. Ett dilemma blir lätt att utlysningen görs så vid att de sakkunniga föreslår sökande som i praktiken inte matchar arbetsgivarens specifika behov. Det är åtminstone så vi tolkar flera av de avbrutna anställningarna under perioden.

Det första fallet från denna period är i själva verket två fall, men vi väljer att betrakta dem som två delar av samma fall. Det handlar om en professorsanställning vid Malmö högskola (numera Malmö universitet), som utlyses första gången 2004 och sedan igen året därpå. I kungörelsen för den första utlysningen söker man en professor i språk, medier och kultur med didaktisk inriktning till området lärarutbildning. Som första arbetsuppgift anges i kungörelsen att innehavaren av anställningen ska “[…] ansvara för befintlig forskarutbildning i svenska med didaktisk inriktning samt att utveckla en forskarutbildning i kultur, språk och medier”​. Det är en vid arbetsuppgift som motiverar den mycket inkluderande anställningsbeteckningen. Ett av två utlåtanden från sakkunniga finns kvar, och i detta konstaterar sakkunnig efter genomgången av utlysningens önskemål: “Detta är en mycket omfattande lista på önskvärda erfarenheter, som samtliga kan vara svåra att hitta hos en enskild individ.” En av tre sökande, med relativt bred internationell publicering, anses av den sakkunnige vara behörig, men tillsättningen avbryts.

Kort efter det avbrutna ärendet kommer 2005 en ny utlysning, denna gång rubricerad “Professor i svenska med didaktisk inriktning.” Innehållsligt är den avgörande skillnaden ett smalare uppdrag: “[…] ansvara för befintlig forskarutbildning i svenska med didaktisk inriktning”. Det är således den sista delen av innehållet (“samt att utveckla en forskarutbildning i kultur, språk och medier”) som har strukits i denna nya kungörelse. Det är tre sökande till denna anställning och ingen av dem sökte den första anställningen. När lärosätet gör ett nytt försök att anställa en professor är anställningen är således tydligare inriktad mot svenskämnesdidaktik. Båda sakkunniga bedömer att två av de sökande är behöriga, medan en sökande med inriktning mot andraspråksinlärning utan didaktisk koppling anses obehörig. En av de behöriga sökandena har en bakgrund i barn- och ungdomslitteraturforskning, men har senare i sin forskarkarriär satt “den litterära texten i undervisningssammanhang”, vilket gör att båda sakkunniga rankar honom högst. Yttrandena visar att icke-didaktisk forskning med relevans för skolans svenskämne som kan godtas som behörighetsgivande. Det visar också att en sökandes didaktiska forskning om skolans textanvändning och undervisning övertrumfar andra sökandes disciplinära men skolrelevanta forskning även om den senare är mer omfångsrik. Det didaktiska är därmed av stor betydelse i den sakkunniges tolkning av lärosätets behov. Den person som rankas högst av sakkunnig erbjuds anställning. I ett avseende är detta fall inte typiskt för perioden eftersom anställningen tillsätts. I vårt material finns de övriga tre tillsatta svenskämnesdidaktiska professorsanställningarna först under de tredje perioden och föregås av tre ärenden som avbryts. Detta fall visar att det är viktigt med precision i kungörelsen med tanke på att tillgången på kompetens ännu inte är så utbredd. I det här fallet verkar språk, kultur och medier ha varit för brett och man överger den tanken. När man snävar in det mot svenskämnesdidaktik blir det lättare för sakkunniga att motivera att ämneskompetens inom svenska och litteraturvetenskap kan inkluderas. Det tyder också på en viss osäkerhet i början om vad svenskämnesdidaktik egentligen kan vara och man lär sig att det behövs mer precisa kungörelser.

Vad gäller lektorat under period 1 är problematiken ungefär densamma, men där finns en något större möjlighet att lägga tyngdpunkten på den pedagogiska meriteringen. Det visar sig emellertid under denna första period att detta inte är tillräckligt, utan sakkunniga kräver också att den vetenskapliga meriteringen är relevant för anställningen. Bristen på kompetens leder till många avbrutna ärenden. Den första utlysningen i vårt material där svenskämnesdidaktik nämns är ett tillsättningsärende från Linköpings universitet 1994 (3158/93), där man söker en lektor i svenska språket med svenskundervisningens didaktik. Av kungörelsen framgår att arbetsuppgifterna främst består av “utbildning i form av undervisning samt handledning i samband med skolförlagd utbildning inom ämnes- och grundskollärarlinjerna, inklusive grundvux-varianten”. Lika vikt ska fästas vid pedagogisk och vetenskaplig skicklighet. I pedagogisk skicklighet förutsätts genomgången praktisk-pedagogisk utbildning och flerårig erfarenhet av undervisning på högstadiet och gymnasiet.

Det är två sökande till anställningen. Den ena har lärarutbildning och viss erfarenhet av arbete i skolan. Hennes forskarutbildningsämne är språkvetenskapligt. Den andra sökande saknar lärarutbildning och även hans avhandlingsarbete är språkvetenskapligt. De sakkunniga bedömer att ingen av de sökande uppfyller de krav som ställs i kungörelsen, framför allt då de saknar meriter avseende svenskundervisningens didaktik. Den ena sakkunnige säger att deras forskningsområden är relevanta för anställningens innehåll, men “avsaknaden av varje form av didaktisk meritering” gör att de inte kan komma ifråga för anställningen. Det finns också en implicit kritik av att kungörelsen formulerat detta krav på didaktisk forskningserfarenhet. Detta fall visar ett lärosäte som är tidigt ute med en didaktiskt inriktad anställning, där man i utlysningstexten lägger vikt vid att de sökande ska ha egen erfarenhet av undervisning i skolan. Det är vanligt att det i utlysningar under denna tidiga period är meriterande med egen lärarutbildning och erfarenhet av undervisning i skolan, men i detta fall är det alltså ett krav. Utlysningar under den här perioden är framför allt inom ämnesdiscipliner, där det i anställningen ingår att undervisa inom lärarutbildningen, men exemplet visar att man börjar se ett behov av svenskämnesdidaktiker. Anställningen utlyses som ett lektorat i svenska språket med svenskämnets didaktik och sakkunniga tycks här ta mer fasta på didaktik än språkvetenskap. I relation till det begränsade utbudet blir anställningen inte tillsatt. Det kan förstås som att det ännu inte finns tillräckligt många forskarutbildade ämnesdidaktiker. Man är helt enkelt för tidigt ute med en sådan beteckning. Det är vanligt förekommande under den tidiga perioden att anställningar inte tillsatts, vilket förklaras av en bristande tillgång på kompetens i kombination med att lärosätena ännu söker efter rätt beskrivningar i kungörelserna.

Under period 2 ökar både efterfrågan och tillgång markant jämfört med föregående period. Perioden präglas av att lärosätena tydligare försöker definiera vad svenskämnesdidaktik är. Utbudet av kompetens är fortfarande begränsat, vilket innebär att lärosätena tvingas överväga hur anställningen ska betecknas. Arbetsgivarens bedömning av hur den utlysta anställningen ska få tillräckligt söktryck är därmed viktig. Tydligast spelar detta in när det gäller utlysningarna av de fyra professorstillsättningarna i denna del av materialet. Två gånger söks en professor i svenska med didaktisk inriktning, men de sakkunniga bedömer vid båda tillfällena att de sökande visserligen har rätt slags kompetens men att de inte har tillräckligt mycket, eller i något fall endast nätt och jämnt tillräckligt, av denna vara för en professur, och tillsättningarna avbryts. Två gånger söks i stället professorer i disciplinerna där utlysningen preciserar att det rör sig om litteraturvetenskap respektive svenska språket med svenskämnesdidaktisk inriktning. Båda dessa anställningar tillsätts. I ett av dessa ärenden räcker det att den som erbjuds anställningen har bedömts som ämnesmässigt professorskompetent och att vederbörande visat “didaktiskt intresse”.

Vårt första fall under period 2 rör en professorsanställning i svenska med didaktisk inriktning vid Stockholms universitet, som utlyses 2008 (SU-1900-08). Det är alltså ganska tidigt i perioden. I kungörelsen beskrivs anställningens inriktning på följande sätt:

Lärosätet använder här beteckningen Svenska med didaktisk inriktning och definitionen av vad en sådan anställning kan innehålla är mer precis än i utlysningar från tidigare perioder. Samtidigt måste lärosätet som aktör också förhålla sig till vilken kompetens de behöver och försöka täcka in det i beskrivningen Det kan vara en förklaring till att lärosätet i denna utlysning lägger in väldigt mycket under beteckningen.

Det är tre sökande till anställningen och av dessa bedöms en vara behörig. De två övriga har en tydlig svenskämnesdidaktisk profil, både vad gäller vetenskaplig och pedagogisk meritering, men anses av de båda sakkunniga befinna sig på docentnivå. Att det finns två sökande med en tydlig svenskämnesdidaktisk profil innebär att de sakkunniga kan diskutera och definiera vad svenskämnesdidaktik är. Bland annat anses studier av “nya” medier och mediekulturer falla inom ramen för det svenskämnesdidaktiska fältet. Vad gäller den kvarvarande kandidaten gör de sakkunniga delvis olika bedömningar, framför allt av vad som avses med “svenska” i kungörelsen. Den ena sakkunniga tar fasta på att den sökande ska ha stark meritering såväl inom universitetsämnet svenska som inom didaktik och menar att den sökande inte har tillräckliga meriter inom svenska språket:

Det ses som en nackdel i förhållande till ämneskunskaperna i svenska att ha sökt sig bort från det språkvetenskapliga fältet till ett mer pedagogiskt fält. Den andra sakkunniga gör delvis en annan bedömning och värdering av vad som kan anses ingå i universitetsämnet svenska och anser att svenskämnet och dess didaktik är den sökandes huvudämne. Båda framför invändningar mot just ämneskompetensen, men de bedömer trots det att denna sökande är behörig. De sakkunniga positionerar sig både gentemot ämnesdisciplin och mot pedagogik. Sakkunniga bedömer alltså att den kvarvarande sökanden är behörig att anställas som professor, men lärosätet väljer trots det att avbryta anställningen, förmodligen för att den sökandes profil inte helt överensstämmer med lärosätets behov.

Det andra fallet är en lektorsanställning i litteraturvetenskap med didaktik som utlyses vid Göteborgs universitet 2013 (PER 2013 52). Denna anställning har sex sökande, varav en sökande återtar sin ansökan. Samtliga övriga sökande är disputerade i litteraturvetenskap och endast en har en avhandling med litteraturdidaktisk inriktning. En av de sökande saknar helt litteraturdidaktisk produktion och en av dem anses ha litteraturdidaktisk relevans utifrån kulturanalytiska ingångar och innehåll i forskningen. Den litteraturdidaktiska inriktningen är avgörande men också omfattningen av forskningen. Det sakkunnigyttrande som finns tillgängligt visar att den sakkunnige förordar den sökande med en litteraturdidaktisk avhandling. Det bygger också på att den sökande har en kvantitativt större vetenskaplig produktion än de andra sökande och därtill har fortsatt den litteraturdidaktiska inriktningen efter disputation. I detta fall värderas vetenskapliga meriter högre än pedagogiska. Den föreslagna personen avböjer dock anställning, varför den sökande som bedöms ha litteraturdidaktisk relevans anställs.

Utlysningar i discipliner med inriktning mot didaktik kan alltså ge de sakkunniga ett rätt stort utrymme att hantera situationer där sökande är välmeriterade inom universitetsämnena svenska språket eller litteraturvetenskap, men inte ägnat sig, eller knappt ägnat sig åt svenskämnesdidaktisk forskning. Det finns i materialet ett par exempel på bedömningar av hur olika disciplinära subfält kan sägas “ha relevans” för svenskämnesdidaktik, eller “skulle kunna tillföra” det senare fältet nya perspektiv, till exempel genom att sökande har en inriktning mot barn- och ungdomslitteratur eller språkutveckling.

Även ett par av utlysningarna i svenska med didaktisk inriktning har utformats på ett sätt som skvallrar om att arbetsgivaren är medveten om att det kan bli svårt att tillsätta anställningen med en svenskämnesdidaktiskt kompetent sökande. Ibland utnyttjas möjligheten att utlysa anställning som “lektor alternativt adjunkt”, och tillsättningen sker sedan av en adjunkt. Vid ett annat tillfälle utlyses anställning som lektor med alternativa beteckningar, nämligen “svenska med didaktisk inriktning alternativt litteraturvetenskap”, och anställningen tillsätts sedan med en person som endast har litteraturvetenskaplig meritering, om än inom fältet barn- och ungdomslitteratur.

I majoriteten av de fall där utlysningen av lektorat leder vidare till sakkunnigutlåtanden finns det någon eller några sökande som har skrivit en svenskämnesdidaktisk doktorsavhandling. Med undantag för ett tillfälle då den sökande med sådan avhandling var mycket nydisputerad, låter de sakkunniga aldrig dessa personer förbigås av andra sökande. Bilden av vilka som sedan verkligen anställs är mer splittrad, bland annat på grund av att personer med svenskämnesdidaktisk avhandling vid åtminstone två tillfällen i vårt material tackar nej till den anställning de erbjuds till förmån för en annan anställning (utanför vårt material).

Period 3 präglas av att utbudet av sökande med svenskämnesdidaktisk avhandling ökar, samtidigt som utlysningen av anställningar också ökar jämfört med tidigare perioder. Det gör att sakkunniga kan vara mer precisa i sina bedömningar av de sökande. Samtidigt lever spänningen mellan å ena sidan ämnesdiscipliner och hur meriter inom dessa ska värderas och å andra sidan didaktiska meriter kvar även under denna period.

Det första exemplet rör en professorsanställning vid Högskolan Dalarna från 2019 (2019-274). Två professorsanställningar i svenska med didaktisk inriktning utlyses. I kungörelsen formuleras krav på en av tre typer av doktorsexamen: i svenska med didaktisk inriktning/svenskämnets didaktik; i svenska/nordiska språk/litteraturvetenskap med inriktning mot skola och undervisning; alternativt i pedagogiskt arbete/didaktik eller motsvarande med inriktning mot svenskämnet. I kraven för anställningen betonas det svenskämnesdidaktiska starkt, samtidigt som det alltså finns en medvetenhet om att svenskämnesdidaktiker kan ha disputerat inom en rad olika forskarutbildningsämnen. Det kan noteras att svenskämnet här betraktas som en helhet och att det inte finns några skrivningar i kungörelsen om språk- eller litteraturvetenskapliga inriktningar. Däremot ställs tydliga krav på svenskämnesdidaktisk kompetens.

Det är fem sökande till anställningen med olika bakgrund och olika mycket erfarenhet av svenskämnesdidaktik. Två av dem är disputerade i litteraturvetenskap, en i nordiska språk, en i pedagogik och en i pedagogiskt arbete. De har efter disputation, som för samtliga av naturliga skäl ligger ganska långt bak i tiden, i olika grad ägnat sig åt svenskämnesdidaktisk forskning, men tre av dem är mer tydligt inriktade mot svenskämnesdidaktik.

Det är två sakkunniga på anställningen, en norrman med språkvetenskaplig inriktning (sakkunnig 1) och en svensk (sakkunnig 2), med litteraturvetenskaplig inriktning. I bedömningen av de sökande tar sakkunnig 1 främst fasta på om sökande har de meriter som krävs för att bli professor och bedömer deras vetenskapliga kompetens utifrån det. Brister avseende vetenskaplig eller pedagogisk meritering inom det specifika svenskämnesdidaktiska området som anställningens krav avser, kan enligt den sakkunniga vägas upp av i övrigt starka meriter. Därmed värderas en sökande med professorsmeriter inom litteraturvetenskap, utan didaktiska meriter, som kvalificerad för anställningen, medan en annan sökande med pedagogik som forskarutbildningsämne bedöms ha fel profil. Sakkunnig 1 konstaterar att två av kandidaterna har en liknande profil, med inriktning mot svenskämnesdidaktik, men värderar i sin sammanvägning andra vetenskapliga meriter högre än den didaktiska kompetensen:

En annan sökande med meriter inom läs- och skrivinlärning bedöms av sakkunnig 1 ha bristande meriter inom svenskämnesdidaktik och bristande bredd i forskningen:

Samma sökande bedöms av sakkunnig 2 vara väl meriterad för anställningen:

Det ska således noteras att pedagogisk forskning med inriktning mot yngre barns läsande och skrivande inte betraktas som svenskämnesdidaktik av sakkunnig 1, vilken lägger störst vikt vid ämneskunskaper. De två sakkunniga skiljer sig också åt vad gäller rangordningen av de sökande. Det förefaller som om sakkunnig 2 i högre grad tagit fasta på kungörelsens krav på svenskämnesdidaktiska meriter och därvidlag bedömer att det ska väga tyngre än i övrigt starka meriter. Sakkunnig 2 bedömer inte heller att en doktorsexamen i pedagogik är problematisk vid värderingen av meriter för en anställning i svenska med didaktisk inriktning. En förklaring till skillnaderna i bedömning är att de sakkunniga gör olika tolkningar av svenska med didaktisk inriktning, en problematik som i så fall fortlever från tidigare perioder. Ärendet avslutas med att två personer erbjuds anställning, båda med meriter inom det svenskämnesdidaktiska fältet, vilka de har erövrat på olika sätt efter disputation.

Det andra fallet i period 3 rör ett lektorat i Svenska med didaktisk inriktning för grundskolans tidigare år, som utlyses vid Malmö högskola (nu Malmö universitet) 2017 (REK 2017-3). Utöver grundläggande behörighet (doktorsexamen inom relevant område, samt dokumenterad pedagogisk skicklighet) är ett krav för anställningen egen undervisningserfarenhet från svenska i årskurs F-6, pedagogisk meritering av relevans för skola och lärarutbildning, samt god samarbetsförmåga. Därtill är det enligt kungörelsen meriterande att ha forskat om skolans svenskämne med inriktning mot grundskolans tidiga år, att ha erfarenhet av fortbildningsverksamhet, förmåga att forskningsanknyta sin undervisning samt god förmåga att leda verksamhet. Det framgår också av utlysningen att stor vikt kommer att fästas vid personlig lämplighet.

Anställningen har fyra sökande. Två av dem är inte behöriga att söka anställningen, då de saknar doktorsexamen. De båda andra är förhållandevis nydisputerade, den ena i pedagogik och den andra i humaniora med inriktning mot utbildningsvetenskap. Ingen av dem har således disputerat inom forskarutbildningsämnet svenska med didaktisk inriktning. Båda har erfarenhet av undervisning i grundskolans tidiga år och av att undervisa inom lärarutbildning. De uppfyller således kraven för anställningen. De sakkunniga, som är två till antalet är båda meriterade inom svenskämnesdidaktik.

Båda sakkunnigyttrandena innehåller gränsdragningar avseende vad som är relevant forskning inom fältet svenska med didaktisk inriktning. En av de sökande, den som disputerat i pedagogik, har främst forskat om skrivdidaktik för elever med läs- och skrivsvårigheter, och inte i första hand om svenskämnet. Av de båda yttrandena framgår att sakkunniga delvis gör olika bedömningar och sätter upp olika gränser för vad som kan anses vara relevant för svenska med didaktisk inriktning. Båda sakkunniga lyfter fram att de sökande har undersökt andra åldersgrupper än de som är relevanta för den utlysta anställningen, men konstaterar att det nog ska kunna vara överförbart. Sakkunnig 1 bedömer dock inte att sökande 1, med en avhandling inom pedagogik, är tillräckligt relevant för fältet svenska med didaktisk inriktning. Sakkunnig 1 skriver bland annat: “Jag saknar också, som sagt, hos [sökande 1] en forskning som ser de yngre barnen i rollen som klassrummets huvudaktörer”, samt konstaterar att det inte heller finns någon forskning om svenskämnet med inriktning mot grundskolans yngre åldrar. Dyslexi och läsning av multimodala texter är ett område som däremot sakkunnig 2 bedömer vara högst relevant för den utlysta anställningen. Efter provföreläsningar beslutar fakulteten att anställa sökande 2, men av ett senare beslut framgår att institutionen finner att man har utrymme för att anställa även sökande 1. Utlysningen resulterar således i anställning av två personer.

Under period 3 använder de sakkunniga, när det finns flera sökanden med rätt profil, eller åtminstone nästan rätt profil, såväl innehåll i den åberopade forskningen som deras forskarutbildningsämne för att antingen vidga begreppet svenska med didaktisk inriktning eller smalna av det. Fallen visar att det fortfarande under period 3 finns en kamp om hur olika meriter ska värderas, i relation till olika ämnesområden. Det finns ingen enighet avseende om meriter inom ämnesdiscipliner eller mer allmänna områden ska värderas högst och det finns heller ingen riktig samsyn avseende hur meriter införskaffade efter doktorsexamen ska värderas. Vad gäller professorsanställningar är detta inte så förvånande, då det måste gå ett antal år innan en sökande har uppnått tillräcklig meritering för att kunna söka. Det innebär att fältet avseende professorsanställningar mognar senare än vad gäller lektorat.