Det danska begreppet
Lea Wierød Borčak och Henrik Marstal har båda varit aktiva inom området, Marstal som engagerad i arbetet med
Efter inledande ord och självreflektioner börjar författarna med en lägesöversikt och tar upp sången “Re-Sepp-ten”, ursprungligen skriven till fotbolls-VM 1986, och hur den börjat diskuteras som fosterlandssång. En ytterligare vändning är när den närmast användes som en psalm i samband med fotbolls-EM 2021 i Köpenhamn när landslagsspelaren Christian Eriksson fick hjärtstillestånd under inledningsmatchen. Ett viktigt drag i resonemangen kring fællessang som framhålls är just en konsensusorientering kring det danska. Författarna konstaterar att en tidigare generationsklyfta, mest markant under efterkrigsdecennierna, gradvis försvann från slutet av 80-talet då sånger från nyare popmusikproduktion (Kim Larsen med flera) började lanseras som möjliga gemensamhetssånger. I denna process har sångtextens betydelse tonats ner parallellt med att arbetar-och vänsterrörelsers inflytande under 80-talet minskade till förmån för en offentlig uppvärdering av individualism. De frilägger också hur en avtraditionalisering i samhället, med minskande fællessang, följdes av en retraditionalisering från 2008 då ett ”Sangens år” inrättades. Här ges också ett intressant exempel på hur sång undveks vid nutida miljödemonstrationer, för att gemensam sång blivit så förknippat med nationell konsensus och det skulle inte ge trovärdighet till ifrågasättande sammanhang.
Ett kapitel går igenom olika argument som brukar användas till fællessangens fördel och identifierar fyra återkommande tankefigurer i den allmänna diskussionen. Sång är bra för hälsan, och för inlärning; sång utgör ett kulturarv; sång har en viktig roll i genomförandet av ritualer, och sång i sig är ett självändamål. Borčak och Marstal diskuterar också den nutida “melocentriska vändningen” som gjort att sångtexternas innehåll blivit relativt mindre betydelsefullt för byggande av gemenskap, och ser fyra förhållanden som ligger bakom denna vändning: en “mindre andäktig” inställning till texten; tendensen att välja sånger utifrån melodin före texten; en omvärdering där en sång har ”historiskt” värde bara om det passar in i nutiden; och en avtraditionalisering som minskat betydelsen av religiösa och nationella värden. Längre fram i texten tar författarna fram sex ”orsak/konsekvenser” eller argument för fællessang: den ger estetisk upplevelse; bygger gemenskap; innehåller lekfullhet; kan fungera förlösande (övervinna motsättningar, katharsis?); ger bildning; har rituella funktioner. Sociologen Harmut Rosas begrepp
Fjärde kapitlet tar upp hur den gemensamma sången misslyckas att skapa gemenskap och inkludering. Särskilt är det reaktioner på den påbjudna danskheten som kommnunicerades under corona-epidemin som ger exempel, både med det ”feel good”-ideal som alla inte uppskattade som stämningsläge, och den exkludering av invandrare som kan vara en möjlig effekt. Den låga andelen invandrare på folkhögskolorna lyfts fram som en faktor som gör positionen för
Två kapitel diskuterar medialisering. Här jämförs de två danska programmen under coronapandemin med
Diskussionen förs också med historiska jämförelser av tillfällen med nationella känslostämningar. Återföreningen med Sydjylland 1920, allsångsrörelsen under ockupationen från 1940 och folkomröstningen om inträde i EF (nuvarande EU) 1972 förs fram bredvid coronapandemin som viktiga händelser där fællessang vitaliserats och mönster för vad den innebär etablerats och omdefinierats. I de radio/TV-program som iscensattes under coronaepidemin var omkring hälften av sångerna skrivna under 1800-talet eller förra halvan av 1900-talet och en fjärdedel mellan 1970–2010.
Den estetiska dimensionen i fællessang är underordnad gemenskapen, och den centrala position som upptas av deltagarna själva gör att det inte finns någon utanförstående publik som sången riktas emot. Det vetenskapliga problemet ifall fællessang ska diskuteras som ”körsång” eller inte belyses av Leas talande erfarenheter från forskningsvistelse i USA där frågor om ”vem dirigerar”, ”när övar de”, ”vilken är publiken” visar vilka associationer som väcks. Den föreställda nationella gemenskap som finns som drivkraft är tydligen för abstrakt för utomstående att jämförelser med församlingssång eller arbetssånger ska komma osökt.
I två kapitel diskuteras genrerna
Författarna är engagerade i och för fællessang, ett engagemang som tar sig uttryck i dessa diskussioner om hur överspelad nationalism, exkluderande tendenser och romantiserande synsätt på sångens inneboende möjligheter ska hanteras. Det finns ingen tydlig motsvarighet i Sverige, men flera av de tendenser författarna avtäcker har svenska paralleller. Den melocentriska vändningen som gynnar hits från förr och minskar sångtexternas relevans för det gemensamma subjektet är tydlig i Allsång på Skansen (ett program i vilket kanske idén om ”det svenska musikundret” finns som en ideologisk underström om vad som är det gemensamma). Motsvarigheter till Danmarkssånger kanske kan sökas i “Änglamark”, “Öppna landskap”, “Vintersaga” – men då är vi inne på svenska landskap och favoriserade stämningslägen snarare än en politisk/nationell enhet i fokus. Delar av fältet, inklusive sentida diskussioner om vilka sånger som barn ska lära sig i skolan, diskuteras i Eva Danielsons och Märta Ramstens