Hur påverkar utövares migrantidentifikation deras villkor för att delta i det svenska musiklivet? Denna stora och viktiga fråga tar sig Jonas Ålander an i doktorsavhandlingen
Avhandlingen består av en kappa och tre artiklar. I artiklarna redovisas de tre delstudierna undersökningen bygger på. Den första, ”Performing in Sweden: Migrant Musicians Possibilities and Impossibilities of Musical Participation”,1 är en intervjustudie om migrantidentitetens betydelsen för utövares karriärer. I delstudie 2, “‘It’s about togetherness’: The Creation of Culturally Diverse Music Venues in Sweden”,2 är det istället musikarrangörer som intervjuats. Delstudien beskriver villkoren för arrangörer av musikpraktiker – såsom musikarrangörer – som har som målsättning att arbeta med migrations- och mångkultursfrågor. Den tredje delstudien är en medieanalys, ”Migrants, Swedes and the unchanging practice of music: discursive representations in Swedish newspaper”, samförfattad med Ulrik Volgsten.3 Här analyseras hur centrala begrepp och uppfattningar om migranter meninggörs i svensk dagspress.
Avhandlingen har en stark diskursiv ansats och flera av teoribildningens begrepp och perspektiv är hämtade från politisk diskursteori. Sammantaget är det en perspektivrik undersökning, och många av de trådar som utvecklas är inte möjliga att ta upp här. I det följande ligger därmed fokus på studiens resultat och i mindre utsträckning på teoretiska perspektiv och deras användning. Två begrepp är centrala: ”det svenska musiklivet” och ”migrantidentitet”.
“Det svenska musiklivet” beskrivs som stort och mångfacetterat, främst inkluderande ”musikrelaterade tillställningar, konserter och andra sammanhang där musiken ges en central roll” (s. 28). Två nivåer beskrivs:
“Migrantidentitet” definieras som “en meningsskapande position som tillskrivs markörer och föreställningar förknippade med migration” (s. 28). “Migrant” motsvarar en vardaglig förståelse av “invandrare”, som dessutom ska ses som något annat än “svensk”. “Invandrare”, “migrant” och “svensk” ska vidare ses som socialt konstruerade och därmed kontextberoende. Migrantidentitet förstås genomgående i studien som “en diskursiv position med vilken subjektet identifieras eller identifierar sig” (s. 31).
I studien är det alltså villkoren för att delta på fältet “det svenska musiklivet” och hur det relateras till, påverkas och formas av migrantidentiteter så som de framkommer i de tre delstudierna som undersöks. Ålander visar hur migrantidentiteten manifesteras i flera olika sammanhang. Han väljer att tala om dem utifrån ett utövar-, arrangörsrespektive medieperspektiv. Tre olika aspekter identifieras, aspekter som med lite olika tyngdpunkt förekommer inom samtliga tre perspektiv.
Den
Studiens andra frågeställning handlar om hur deltagandet villkoras i det svenska musiklivet. Här utgör Glynos & Howarths
Mer specifikt diskuterar Ålander de
Grindvakter är beslutsfattare som påverkar och har makt över genomförandet av en musikpraktik. De kan vara individer – såsom företagsledare och kulturpolitiker – men också grupper, såsom en föreningsstyrelse. Grindvakter har stor påverkan på den enskilde artistens möjlighet att framföra sin musik, men också på publikens möjlighet att delta i en musikpraktik. Grindvaktens sociala logik framträder framför allt i arrangörsperspektivet, medan dess konsekvenser framträder i utövarperspektivet. Intressant här är arrangörens mellanroll, vars egna villkor är villkorade av exempelvis regelverk och bidragsgivare, samtidigt som de själva villkorar deltagandet för artisterna. Andra exempel på grindvakter i studien är mediernas betydelse för vad som exponeras och på vilka sätt detta sker i relation till migrantidentiteten. Mångkulturens sociala logik visar hur idéer om etnicitet, mångkultur och integration får betydelse när musik och migration sammanförs i en musikpraktik. Alltifrån syften att främja integration till utövares osäkerhet över på vilka grunder de anlitas synliggörs här. Här visas också hur migrantidentiteten när den får politiska innebörder kan skapa problem för en grindvakt, liksom mediernas påverkan genom att förstärka sammankopplingar mellan migrant och mångkultur. Inom den funktionella musikens sociala logik blir musiken ett verktyg för att uppnå något annat, ofta social förändring, upplysning om demokratiska principer eller att bilda en publik om olika musikaliska kulturuttryck. Denna logik menar Ålander är särskilt tydlig inom arrangörsperspektivet.
Politiska logiker beskriver hur en praktik tillkommer, upprätthålls och förändras. Dessa blir särskilt intressanta att studera när en praktik ifrågasätts eller på annat sätt utmanas, då det synliggör praktikens gränser och innehåll samtidigt som dessa diskuteras och potentiellt också förändras. I studien identifieras kapitalets respektive representationens politiska logik.
Kapitalets politiska logik visar hur musikpraktikers ekonomiska förutsättningar ofta är kopplade till förhandlingar vars resultat påverkar de ramar som praktiken kan verka inom. Det är framför allt inom arrangörsperspektivet där denna logik synliggörs. Det kan handla om villkor för bidrag satt i relation till arrangörens tankar om musikpraktikens inriktning och syfte. Samtidigt visar logiken hur det kan uppstå problem för musikpraktiker med mångkultursprofil, eftersom det kan leda till svårigheter i form av misstänksamhet om arrangemangets kvalitet och därmed också svårigheter att få stöd. Förhandlingarna inom representationens politiska logik är på ett ideologiskt plan och fokuserar på vad musikpraktiken representerar. Därmed blir både den symboliska och den representativa sidan av migrantidentiteten tydlig. Det kan exempelvis handla om hur idéer om mångkultur blir en del av förhandlingar mellan arrangörer och politiker i samband med att en musikpraktik instiftas.
Sist diskuteras två fantasmatiska logiker inom musiklivet: gemenskapens och (o)kunskapens. En fantasmatisk logik beskriver varför en praktik finns till, såsom bakomliggande motiv och målsättningar. Den synliggörs när ett subjekt upplever att ”det normala” – ordningen – inte längre fungerar. I studiens resultat är de fantasmatiska logikerna framför allt kopplade till musikpraktikernas verksamheter, ofta dessutom med en politisk dimension. Därmed är de ofta också starkt knutna till en önskan om förändring.
Eftersom musikpraktikerna ofta är tänkta att bidra till en förändring i samhället, är gemenskapens fantasmatiska logik återkommande i delstudierna. Det rör sig dock om olika former av gemenskap, exempelvis musikpraktiker som ställen för migranter att nätverka med ”svenskar”, eller som arenor för att skapa gemenskap och samhörighet. (O)kunskapens fantasmatiska logik kan kortfattat förstås som att musikpraktiker ses som tillfällen för att lära andra något, såsom grundläggande demokratiska värden, utbilda om kulturella skillnader och likheter samt insatser för att motarbeta rasism och diskriminering. I grunden ligger en önskan om att skapa ”musikpraktiker, vilka ska tjäna som rum vars deltagare kan upplysas, bildas, och därigenom bidra till att förändra samhället till det bättre” (s. 58). Det är olika mottagare för ”bildandet”, i arrangörsperspektivet praktikens deltagare, i medieperspektivet är det migranten som ska bildas och ”svensken” står för bildandet.
Sammantaget beskrivs därmed en migrantroll med svårigheter att påverka villkoren för deltagande, trots uttryck för motstånd och önskan om förändringar. Ålander konstaterar att ”de villkor som konstituerar det svenska musiklivet ger en bild av en starkt hegemonisk regim av sociala praktiker som reproducerar sin verksamhet igen och igen. Det är rent ut sagt svårt att hitta musikpraktiker där politisk kamp faktiskt förs i syfte att förändra regimen” (s. 63). Kanske, undrar han, döljer synen på musik som något fint och möjliggörande bakomliggande strukturer i musiklivet som begränsar deltagarvillkoren. Konsekvensen blir att migranten ”antas [...] ta politisk ställning och vara en god förebild, vilket innebär att migrantidentifikationen för med sig en ’inbyggd’ symbolik och representation som leder till att dess subjekt inte har samma villkor i musiklivet som ’icke-migranten’” (s. 64 f.).
Studien är viktig och intressant att ta del av. Samtidigt har jag ibland haft svårt att följa undersökningens olika steg och de val som har gjorts. Särskilt har jag funderat över vad som inkluderas i ”musikpraktik” respektive ”det svenska musiklivet”. Musikpraktik beskrivs som ett organiserat, offentligt, musikaliskt event, exempelvis en konsert. Det förekommer dock i materialet tillfällen där ”musikpraktik” är mer inkluderande, exempelvis ett ungdomsläger i delstudie 2 men även en del av de musikpraktiker som återspeglas i delstudie 3. Här hade en större tydlighet rörande vad musikpraktik inkluderar och exkluderar och därmed även ett mer framskrivet resonemang om vilka konsekvenser detta har fått för studiens empiri varit önskvärt. Detta hade sannolikt inte påverkat studiens övergripande slutsatser i stort, men det hade tydliggjort hur svårt det är att dra gränser i en ofta svårkategoriserad empiri.
Även vad som inkluderas respektive exkluderas i ”det svenska musiklivet” uppfattar jag ibland som flytande i framställningen. I kappan framstår det svenska musiklivet som ett professionaliserat musikliv som framför allt – med lite utblickar till traditionell musik – inkluderar personer aktiva inom populärmusikområdet. Populärmusikperspektivet förstärks även av val av litteratur, där stor del av den forskning som refereras är inom detta område. Men delstudierna ger snarare intrycket av att det musikliv som behandlas är mer diversifierat. Även här hade jag önskat ett mer utvecklat resonemang om var gränsen går mellan vad som ingår och respektive uteslutits i ”det svenska musiklivet”.
Sammanfattningsvis hade jag därmed gärna sett ett mer framskrivet resonemang om de val som har gjorts och hur de påverkat studiens empiri och i förlängningen dessa resultat och slutsatser. Även i andra delar hade jag önskat ett något tydligare kritiskt resonerande, exempelvis i relation till den tidigare forskning och de offentliga rapporter som refereras. Det hade gjort att Ålander som forskare fått en mer framskjuten position även i dessa delar, på ett liknande sätt som nu är fallet i kappans resultat- och analysdelar.
Studien lägger sammantaget en fin grund till resonemang och reflektioner runt viktiga men svåra frågor som sätter vårt samtida musikliv i ett välkommet men obekvämt perspektiv. Läsningen har tyvärr också gett associationer till andra typer av identiteter inom musiklivet och deras deltagandevillkor, exempelvis kvinnors deltagandevillkor inom flertalet genrer. Här finns uppenbara, parallella strukturer som negativt påverkar många olika gruppers möjligheter till ett likvärdigt deltagande i svenskt musikliv. Vikten av att både granska de styrande strukturerna i musiklivet i stort och närstudera migrantidentitetens betydelse för möjligheterna att delta i detta musikliv på rimliga villkor framstår därmed som en fråga av ständig aktualitet. I inledning anges att en målsättning är att komplettera tidigare forskning och rapporter om kulturlivets förhållanden inom detta område genom ett fokus på musiklivet i sig. Detta har studien också bidragit till. ■
Ej publicerad vid tiden för disputationen. Senare publicerad i reviderad form i
Tidigare publicerad i
Tidigare publicerad i