Denna bok handlar främst om både lagliga och olagliga rave samt musik-och dansklubbar under 1980- och 1990-talen i Sveriges storstadsregioner, Stockholm, Göteborg och Malmö-Lund. Det går att spåra en viss lokal inåtvändhet men det finns också mycket samarbeten mellan klubbar i de olika städerna. Underjorden syftar på klubbarnas och ravens dubbla förhållande till ”överjordens” mainsteam, diskon, klubbar och andra musikställen. Dels för att de ibland bokstavligt talat var under jord, dels för att de var ett musikaliskt alternativ till framför allt den tidens dominerande disko.
De involverade DJ:arna och klubb- och ravearrangörerna har stora internationella kontaktytor med influenser från event på Bali och i Goa, London, Paris, Berlin, Köpenhamn, New York och inte minst Ibiza. Kläder, dekor och lokalernas utformning och platserna där klubbarna finns lyfts fram. Fast egentligen handlar boken mer om personerna som skapar driver och spelar på dessa klubbar än om eventen som sådana. Det blir ett stort persongalleri med namedropping på DJ:ar och klubbfixare, klubbar och musikgrupper. Förutom i klubbar och liknande lokaler spelas och dansas det på exempelvis skogsrave och industrirave. Benämningarna på dessa event ger en förklaring till var de äger rum. Däremot ställer jag mig undrande till begreppet “brytfest”. Min tolkning utifrån texten är att man bryter sig in i övergivna lokaler av alla möjliga slag för att anordna ett musik- och dansevent. Men någon tydlig förklaring ges aldrig.
Vilka är då författarna? Anna Gavanas är socialantropolog och författare och Anna Öström är utredare på Brottsförebyggande rådet. Men det märks även att de båda författarna själva varit en del av den miljö de beskriver, i form av dj:s, arrangörer och skribenter. Böckerna
Vad en DJ är vet nog de flesta, men vad är en MC? Plötsligt finns det en person bredvid DJ som vaddå – pratar och presenterar musiken? Det är möjligt att jag borde dechiffrerat vad MC är någonstans i texten, men det står inte vad förkortningen står för. Som boken är skriven är det lätt att missa vad en MC är. Vilket jag kanske gjort. Flera geografiska placeringar blir ibland fel, åtminstone vad gäller den föränderliga lokala geografin i Göteborg.
Boken är delvis slarvigt skriven med konstiga ordföljder och oavslutade resonemang, som gör texten om inte svårläst så tröttande. Vilket leder över till frågan om vilka de tänkta läsarna är. Svaret är att det förmodligen är personer som själva varit eller är en del av denna delkultur inom musik och dans. Boken är mer populärvetenskaplig än vetenskaplig i en snävare mening, då den snarare är beskrivande än analyserande. På slutet finns ansatser till viss analys när författarna skriver att det ”... framträder oväntade mönster som bidragit till den infrastruktur som legat till grund för dagens klubbscener.” Gavanas och Öström har också ”kunnat urskilja vissa mönster som är unika för svensk klubbhistoria.” Dessa mönster formuleras som föreningssveriges betydelse, infrastrukturens uppbyggnad, kvinnlig vänskap och “nya” lokaler utanför de etablerade klubbarna. Samt att influenserna i Stockholm, Göteborg och Malmö-Lund kommer från olika håll. Inte förvånande kopplas Malmö ihop med Köpenhamn och Göteborg i högre grad med England än vad som är fallet för Stockholm.
De människor som skapat klubbarnas historia är inte bara DJ:ar, musikproducenter och skivbutiksägare. Även dansare, dekoratörer, kläddesigners, flyerdesigners, konstnärer och MC:ar har varit oundvikliga. Författarna poängterar, utan att gå närmare in på det, att förhistorien med andra musikgenrer spelar roll. Mitt tillägg blir då att disko är ett paradigmskifte på dansgolvet på 1960-talet, liksom förinspelad dansmusik på diskoteken. Dansmusiken är inte längre självklart ”live” och dansen inte längre pardans. Det som helt utelämnats i
DJ som musiker är ett spännande perspektiv som är tämligen outforskat. På det sättet tillför denna studie dansmusikforskningen en ytterligare dimension. Att DJ:ar de facto fungerar som musiker i danslokalerna är ingen långsökt tanke utan snarare något som är värt att studera närmare.
I slutet av boken finns två efterord av Elisabeth Tegner respektive Lars Kaijser, båda etnologer med erfarenhet från ”underjorden” och klubbmusik, som är intressanta. Tegner betonar i sin text att hon i sin forskarroll både deltagit, dansat och intellektuellt analyserat dansandet och danseventen. Gavanas och Öströms text bygger mycket på Tegners material, som numera finns i Svenskt visarkiv. Kaijser är också kunnig på 80- och 90-talens musik- och klubblandskap. Han lyfter tanken om att märka ut vissa platser med kulturarvsskyltar även borde gälla exempelvis kulturarvet Docklands vid Finnboda varv i Stockholm. Detta pekar på problemet med kulturarv. Vad väljs in och vad väljs bort när kulturarv skapas?