Konferensen Musikforskning idag arrangeras årligen av Svenska samfundet för musikforskning. Ursprungligen var konferensen ett forum för enbart musikvetare men den har under årens lopp breddats och samlar idag forskare inom musikvetenskap, musiketnologi, musikpedagogik, konstnärlig forskning, musikterapi med mera. Denna bredd gör konferenserna mer relevanta och till viktiga akademiska mötesplatser för musikforskare med olika inriktning.

Årets övergripande tema var “Musik och politik”, med fokus på musikens och musikforskningens roll i formandet av ett mer hållbart samhälle. Diskussionerna berörde musikens förhållande till krig, klimatförändringar, populism och kulturpolitik, samt hur musiklivet påverkas av förändrade statliga forsknings- och kulturpolitiska ramar.

Konferensens hade två inbjudna keynote-talare: Professor David G. Hebert (Western Norway University of Applied Sciences, Bergen, Norge), som talade om “Music Diplomacy Amid Populism and Protectionism” och berörde musikens roll i kultur- och utrikespolitiska sammanhang.

Professor Melanie Schiller (Radboud University, Nijmegen, Nederländerna), som talade om musik och politisk populism under rubriken “The Politics of Heroic Averageness: Populism and Music in Sweden”.

I synnerhet Schillers anförande, som inledde konferensen, var tankeväckande. Hon har studerat hur Sverigedemokraterna använder populärmusik – särskilt genom partiledaren Jimmie Åkessons band Bedårande Barn – och samarbeten med artister som Peter Jezewski – för att framställa sig som “vanliga svenskar”. Detta för att förändra bilden av Sverigedemokraterna som högerradikala.

Med utgångspunkt i teorier om populism och kulturstudier visade Schiller hur Sverigedemokraternas engagemang i populärkultur speglar en bredare kamp om de symboliska ramar och känslomässiga bindningar genom vilka kollektiv tillhörighet, samhälleliga normer och berättelser om svenskhet artikuleras och omförhandlas.

Sånger som Jezewskis “My Land” och evenemang som SD:s sommarfestival fungerar som verktyg för att sudda ut gränserna mellan mainstreamkultur och radikal ideologi. Därigenom bidrar SD både till att göra det radikala “vanligt” (mainstream) och att radikalisera mainstreamkulturen. Populärmusik blir en central arena inte bara för politiska budskap utan också för skapandet av kulturell hegemoni.

Konferensen genomfördes med tre parallella sessioner och cirka 70 talare. Föredragen tematiserades under rubriker som i olika grad kopplades till konferensens huvudtema om musik och politik. Några exempel är “Politics and Popular Music”, “Folkmusik och folkets musik”, “Music as Political Practice” och “Music Policy and Institutional Change”. På det sistnämnda temat pratade Ann Werner, under rubriken “Politiskt motiverad förändring i musikens institutioner”, om hur arbetet för att förhindra sexuella trakasserier och diskriminering bedrivs på svenska scenkonstinstitutioner – inte minst i kölvattnet på de diskussioner som förts sedan metoo. Under samma tema talade också Henrik Frisk från Kungl. Musikhögskolan i Stockholm om den konstnärliga forskningens bidrag till både kunskapsuppbyggnad och innovation inom musiklivet, där konstnärliga forskningsprojekt öppnar för möjligheter att pröva innovativa idéer som annars är svåra att finansiera. Avslutningsvis i denna session talade Åsa Bergman om mottagandet av kulturkanonutredningens förslag till musikalisk kanon. Ett rykande aktuellt ämne eftersom utredningen presenterades knappt två månader innan konferensen. Bergman fokuserade inte på själva musiken som valts ut, eller hur olika genrer och epoker är representerade, utan på de reaktioner som förslaget väckt hos musiklivets aktörer, forskare, kulturdebattörer och kulturpolitiker. Bergman utforskade i första hand den musikpolitiska diskussionen kring kulturell kanon och visade hur frågor om identitet, erkännande, och representation inom musiklivet inom denna typ av kontext blev föremål för samhällelig förhandling.

En intressant session under konferensen ägnades åt musikfilosofiska aspekter av musikforskning. Där presenterade bland annat Lena Johnson och Ulrik Volgsten en analys av instuderingen av Beethovens Sonat för piano och violin op. 30.2. Föredraget knöt an till Gadamers hermeneutik, där tolkningsarbetet ses som en meningsskapande dialogisk process snarare än en ensidig överföring av information. Genom att applicera detta resonemang på instuderingen av musik kan man se musikerns arbete som en dialog med verket och sin egen förförståelse – ett sätt att utforska och fördjupa verket och sin egen erfarenhet på flera nivåer: tekniskt, konstnärligt och känslomässigt. Föredraget var i sig dialogiskt uppbyggt där Johnson intog musikerns position och Volgsten stod för analytiska kommentarer.

Ett nytt inslag i konferensen Musikforskning idag 2025 var ett tvärdisciplinärt seminarium för doktorander redan kvällen före konferensens officiella start, med ambitionen att stimulera dialog över ämnesgränser.

Det utmärkande för årets konferens var den stora disciplinära bredden som öppnade för olika former av musikforskning och att man lyckats locka både etablerade och nya forskare, med ett uttalat fokus på musik och politik.