Konferensen Vanishing Acts: AI, Performative Knowledge & Sustainable Memory arrangerades av School of Performing Arts vid University of Malta i samarbete med Department of Artificial Intelligence vid samma universitet. Det övergripande syftet var att belysa frågor om hur AI påverkar teater, dans och musik, i praktiken och som forskningsfält, med fokus på frågor om autenticitet, agens, konstnärlig integritet, upphovsrätt och hållbart minne.

Vanishing Acts samlade ett brett spektrum av forskare inom musik-, dans- och teaterforskning, filosofi, teknologi och mediaforskning. Dessutom deltog ett stort antal konstnärliga utövare och forskare. I enskilda papers, paneler och workshopar diskuterades frågor om hur AI skapar nya förutsättningar för koreografi, musikskapande, förkroppsligad kunskap (embodied knowledge) och kulturellt minne.

Flera intressanta föredrag behandlade dans – såväl utövande som forskning – där AI fått stor betydelse för koreografisk praktik, kroppsligt lärande och performans, med särskilt fokus på samspelet mellan rörelsedata, algoritmer och improvisation. Flera bidrag problematiserade användningen av AI-drivna tekniker och diskuterade hur dessa skulle kunna radera eller omforma traderade danspraktiker.

Programmet inkluderade också multimodala presentationer, workshops, installationer och performance där dans och musik var integrerade. En av dessa var den italienske koreografen Mirco Michelons föreställning WHAT YEAR IS THIS? A Lynchian Dreamscape for two Voices and AI (in homage to David Lynch and Angelo Badalamenti). Med hjälp av AI skapar Michelon en miljö baserad på scener ur Twin Peaks med det karakteristiska röda draperiet, vacker/banal och skrämmande musik, rundgång från mikrofoner på scenen med mera. Med detta som bakgrund agerade två sångerskor med nyskriven musik baserad på filmmusiken i Twin Peaks.

Konferensen innehöll tre keynoteföreläsningar. Professor Susan Kozels (Lunds universitet) gav perspektiv på dans, fenomenologi och digitala teknologier. Hon ställde frågan: vad händer med kropp, närvaro och sårbarhet när rörelser och affekter blir data i AI-system? Professor Christopher Salter (Zurich University of the Arts) diskuterade samspelet mellan människa, maskin och miljö, där frågor om sensorisk överbelastning och ekologiska kostnader problematiserades. Professor Rebecca Fiebrink (University of the Arts, London) visade hur maskininlärning kan bli ett kreativt material i sig, samtidigt som hon pekade på de maktstrukturer och fördomar som göms i träningsdata och verktyg.

Ett spännande föredrag hölls av den polska filosofen Anna Chęćka: Real Presences Re-written: On Deceptive Aesthetic Experience in the Age of AI. Hon diskuterade tolkning och estetiskt värde utifrån den problematik som uppstår i situationer där mottagaren tror sig uppleva något äkta – t.ex. en mänsklig röst, en kompositörs stil, en dansares kropp – men där källan delvis eller helt är AI-genererad. Hon använde här Arvo Pärts ”Spiegel im Spiegel” i Fredrik Grans tolkning för robot-cellist och piano som exempel.

https://www.youtube.com/watch?v=rfR6OVFgcTU

Bland konferensens nära 100 deltagare kom två från svenska institutioner, tidigare nämnda Susan Kozel från universitetet i Lund och Dan Lundberg (undertecknad) från Statens musikverk. Den senare diskuterade begreppet ”kontrollkris” och hur det kan användas för att förklara reaktioner från musikindustrin, musiker och allmänhet på AI-användning vid musikproduktion. Begreppet lanserades av Krister Malm på 90-talet för att beskriva skivindustrins reaktioner på kassettkopiering och fildelning och har nu fått förnyad betydelse i och med användningen av AI.

Den kanske största poängen med konferensen var att forskare från många olika discipliner tillsammans med aktiva utövare inom musik, dans och teater samlades. Olika synsätt och erfarenheter kom till uttryck på ett givande sätt.