Norrbotten är ett flerspråkigt område där samiska, meänkieli och svenska har levt sida vid sida under lång tid. Denna språkkontakt syns kanske allra bäst i förekomsten av ett antal lånord språken emellan. I detta bidrag presenterar jag etymologier för tre samiska lån i meänkieli: katnanen ’höftben’, ketnia ’skyddsande’ och tutna ’uggla’. Gemensamt för de tre orden är konsonantklustret /tn/, som är främmande för meänkieli (jfr Suomi et al. 2008 s. 57 för finska) men vanligt förekommande i såväl nordsamiska som lulesamiska, de två samiska varieteter som har varit i kontakt med språket.

Ordet katnanen, elativ katnasesta ’höftben’ är belagt i Tärendö, Pajala kommun (SMS), syftande på höftbenet på en älg. Samma belägg (med samma exempelmening) återfinns även i Meänkielen sanakirja (MS) med den mer precisa ortsangivelsen Kompelusvaara. Den inhemska ändelsen -nen till trots så är förekomsten av klustret /tn/ tillräckligt för att förutsätta att ordet är ett lån.

I nordsamiskan finns mycket riktigt också ett motsvarande ord gátnis : gádnás- ’korsben’ med kognater i alla västsamiska språk samt i enaresamiska (Wickman 1997 [1959] s. 137, Lagercrantz 1939 § 2114, Olthuis et al. 2015–22 s.v. känistähti; -tähti ’ben’). Detta ord kan böjas som ett uddastavigt eller kontrakt substantiv, men i den aktuella jukkasjärvivarieteten av nordsamiska är endast en uddastavig böjning belagd (kàt̀nès, lokativ kàd̀nàsin ’korsbenet’, KBW 1914, jfr Collinder 1949 s. 151).

Meänkieliformen går tillbaka på den samiska böjningsstammen gádnás-, och nominativen på -nen kan i sin tur enkelt förklaras som en tillbakabildning från böjningsstammen katnas- i meänkieli. Motsvarande förhållande ses exempelvis i ortnamnen Hakanen : Hakas-, lulesamiska Hákkes : Hággás- ’Hakkas’ och Tokanen : Tokas-, lulesamiska Doages : Doahkás- ’Dokkas’ (även med formerna Hakkanen och Tokkanen, Falck & Korhonen 2008 s. 63, 91), båda i Gällivare kommun.

Vad gäller ordets betydelse så är det lätt att se hur en benämning för korsbenet har fått ge namn även åt de angränsande höftbenen – faktum är att betydelsen ’höftben’ är belagd för motsvarande ord både i pitesamiska och sydsamiska (Halász 1896 s.v. katnês, Hasselbrink 1981–85 s.v. gaadnaa, Lagercrantz 1939 § 2114). Se vidare Collinder (1964 s.v. kátnes) om förhållandet mellan det nordsamiska ortnamnet Gátnisáhpi och meänkielinamnet Kannasvuoma i Kiruna kommun; jfr även den finska formen kannasluu (-luu ’ben’) som Lagercrantz (ibid.) anför från Enontekis som översättning av det nordsamiska gátnisdákti (-dákti ’ben’).

Ordet ketnia ’skyddsande’ är belagt i Torrivaara, samt »eventuellt» i Nattavaara, båda i Gällivare kommun (MS, jfr Winsa 1992 s. 43). Även detta ord har en för meänkieli främmande form med /tn/, vilket talar för ett lån. Närmast till hands ligger lulesamiskan, men i det lulesamiska standardspråket finns inget ord som skulle kunna ligga till grund för meänkieliformen.

Torrivaara (och Nattavaara) ligger dock inom Gällivare skogssameby, och kännetecknande för samiskan i just detta område är det omljud som medför att skriftspråkets a i betonad stavelse motsvaras av e [ɛ] om nästföljande stavelses vokal är i eller u (se Collinder 1938 s. 60–64). Det ord som på det lulesamiska standardspråket skrivs ganij : gadnih- ’underjordisk varelse (i folktron)’ lyder på skogsdialekten alltså genij : gednih- (Collinder 1938 s. 19, 60, 96, Grundström 1946–54 s.v. kanij ~ kenij, se även Andersson 2022 s. 130); märk att lulesamiskt 〈dn〉 representerar /tn/. Det är från denna senare böjningsstam som formen har lånats in i meänkieli, och skillnaden i betydelse mellan ’skyddsande’ och ’underjordisk varelse (i folktron)’ får anses vara marginell. Formen med -ia påminner i sin tur om ett närstående ord, haltia ’vittra, tomte, underjordiskt väsen (myt.)’ (OMSM, jfr MS).

Utöver ketnia är ett parallellt lån kaanij också belagt i Gällivareområdet (MS). Som svensk översättning för detta ord anges ’underjordisk varelse, vittra’, som finsk översättning dock kummitus ’spöke’. Oavsett den exakta betydelsen så stammar denna form från en lulesamisk varietet utan skogsdialektens karaktäristiska omljud, och svarar alltså till standardspråkets ganij; märk dock första stavelsens oväntade långa vokal.

Till skillnad från meänkieliformerna har det samiska ordet en stor utbredning, med kognater i pitesamiska (Wilbur 2016 s.v. ginij), umesamiska, nordsamiska och enaresamiska (Aikio 2009 s. 80). Ordet har även lånats in i finska i formen kenes ’rackarunge’, jfr ursamiska *ke̮niš (ibid.).

Det kan också nämnas att det i Gällivare skogssameby finns flera meänkieliortnamn på Ketni- svarande till en samisk genitiv gedniha, t.ex. Ketnijoki, svenska Ketnibäcken, lulesamiska Gednihajåhkå (Ortnamnsregistret), liksom även svenska namn på Keni-, såsom Keniberget, lulesamiska Genijvárre. Likaså finns i Kiruna kommun ett antal meänkielinamn på Kanis- < jukkasjärvisamiska eller karesuandosamiska ganes (kăn̆is, plural kăt̄nihaɔk ’dödas andar (fi. manalaiset)’, KBW 1914, jfr Collinder 1964 s.v. kanii), t.ex. Kanisjoki, nordsamiska Ganesjohka. Här bör även påpekas att kartans nordsamiska namnformer på 〈Ganeš-〉 (t.ex. 〈Ganešjávri〉 i Talma sameby) är normaliserade och motsvaras av former med -s- i Ortnamnsregistrets uppteckningar, samt att kartans former på 〈Gani-〉 (t.ex. 〈Ganičavilk〉 i Girjas sameby) motsvaras av former på Ganii- i Ortnamnsregistret.

Fågelbeteckningen tutna ’uggla’ är belagd i Kainulasjärvi, Pajala kommun och i Parakka, Kiruna kommun (MS, jfr Winsa 1991 s. 97; 1992 s. 82, 119). Ordet är också upptaget i Ordbok meänkieli – svenska – meänkieli (OMSM) med betydelsen ’uggla, uv’. I den senare ordboken anges utbredningen till både Gällivare kommun och Tornedalskommunerna (Pajala, Övertorneå och Haparanda). I Meänkielen sanakirja anges vidare en sammansättning tutnahaukka (-haukka ’hök’) med den osäkra översättningen ’ormvråk? jorduggla?’ från Kainulasjärvi och Kompelusvaara i Pajala kommun samt från Parakka och Vittangi i Kiruna kommun. En sammansättning tutnapirri, plural tutnapirrit (-pirri ’snopp; avsmalnande föremåls spets’ etc.) med den finska översättningen »pöllöhaukka» (ordagrant »ugglehök») är även belagd på svensk sida av den finländske folklivsforskaren Samuli Paulaharju (1937 s. 119, 377).

I sin avhandling om ordförrådet i meänkieli anmärker Birger Winsa (1991 s. 97) att benämningen tutna saknas i standardverken för finska dialekter, nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska. Han drar då slutsatsen att det »verkar vara ett ljudhärmande ord, vilket är vanligt förekommande om fåglar». Det är sant att fågelbeteckningar är ökänt svåra att etymologisera – bland annat till följd av det stora antalet onomatopoetiska termer – och det är också sant att motsvarande ord tycks saknas i samiska ordböcker, liksom även i förteckningar av samiska fågeltermer (t.ex. Qvigstad 1902, Aikio 1993, Bull Kuhmunen 2011 och Ryd 2017). Troligen är det denna omständighet som ligger till grund för kommentaren »Ei ole saamelainen lainasana» (»Är inte ett samiskt lånord») i Meänkielen sanakirja.

Avsaknaden av en känd etymologi för ordet omnämns också på svenskspråkiga Wikipedia (s.v. meänkieli; märk även den vidare betydelsen ’uggla, hök’):

Förutom de dialektala orden i meänkieli som har sina rötter i äldre finska dialekter och inlån från samiska, svenska och i viss mån norska finns det några enstaka ord som inte med lätthet kan härledas till finska dialekter eller andra språk. I några orter använder man ordet tutna för att beteckna ’uggla, hök’. Det ordet har man än så länge inte kunnat härleda till finska dialekter eller samiskan.

I en opublicerad ordlista över den nordsamiska jukkasjärvivarieteten, upptecknad av K. B. Wiklund efter Nils Andersson Sarri i Talma sameby, finns dock en helt och hållet motsvarande form tut̀nă, plural tŭnăɔk ’uggla’ (KBW 1914, i nuvarande ortografi dutna : dunat). Mig veterligen är detta det enda belägget för detta ord på samiska, och i teorin skulle man kunna tänka sig att den samiska beteckningen är lånad från meänkieli. Sett till det faktum att ordets fonotax är främmande för meänkieli men typisk för samiska (jfr t.ex. nordsamiska gutna : gunat ’aska’) är det dock troligare att beteckningen har lånats från samiska till meänkieli än vice versa, den begränsade utbredningen till trots.

Det samiska ordets etymologi är oklar, även om det ligger nära till hands att misstänka ett samband med det homonyma dutna ’larm, støi’ (Friis 1887 s.v. dudna), lulesamiska dudna ’dån, brak (åskans); bössmäll; suddigt tal, prat, mummel’ (Grundström 1946–54 s.v. tutna), i sin tur ett skandinaviskt lån (Qvigstad 1893 s. 137).

Här kan också nämnas att Wiklunds ordlista från Talma även innehåller en annan beteckning för ugglor som har lånats från samiska till meänkieli. För det samiska ordet skuolfi anges nämligen utöver den svenska översättningen ’fjälluggla’ även en form kuolfi (skuöl`^eɔVè eller -ɔfè ’fjälluggla, fi. kuolfi’, KBW 1914); liknande former är också belagda i Enontekis och Kittilä på finsk sida (SMS, MS s.v. kuolffi, MS s.v. kulffi).

I detta korta bidrag har jag visat att tre meänkieliord med konsonantklustret /tn/ kan härledas till samiska:

katnanen : katnas- ’höftben’ < nordsamiska gátnis : gádnás- ’korsben’

Samtliga ord hör till domäner där det även förekommer andra samiska lån: anatomiska termer för djur, begrepp knutna till samisk folktro och benämningar på fåglar (jfr Aikio 2009 s. 40–51, Hansegård 1988 s. 290–292). Vidare förekommer klustret /tn/ i ett antal ortnamn av samiskt ursprung. Utöver fall som det ovan nämnda Ketnijoki så kan /tn/ här också utgöra substitution för samiskt /tɲ/. Exempelvis finns det i Kiruna och Gällivare kommuner flera ortnamn på Latni- (< nordsamiska látnji, lulesamiska ládnje ’ungbjörk’), inklusive inte mindre än fem olika berg med namnet Latnivaara. Denna förled tycks dock inte förekomma som fristående ord i meänkieli.

Till sist vill jag påpeka att de ord som har behandlats här är långt ifrån unika, och att en systematisk genomgång av befintliga ordsamlingar för meänkieli med all säkerhet skulle visa på ett stort antal hittills oetymologiserade samiska lån.¹