SVLM Svenska landsmål och svenskt folkliv 2004-9242 0347-1837 Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur SVLM.146.25726 10.69824/SVLM.146.25726 Research article Per Larssons »Öfversikt af Färsmålen» Utgiven och kommenterad av Mathias Strandberg StrandbergMathias Mathias Strandberg, fil. dr i nordiska språk, forskningsarkivarie, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg. – PhD in Scandinavian Languages, Research Archivist, Institute for Language and Folklore, Gothenburg. mathias.strandberg@isof.se

Strandberg, Mathias, 2024: Per Larssons »Öfversikt af Färsmålen». I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 2023 (146), s. 144–158. – Strandberg, Mathias, 2024: Per Larsson’s Overview of the dialects of the district of Färs. In: Swedish Dialects and Folk Traditions 2023 (146), p. 144–158. – DOI: https://doi.org/10.69824/svlm.146.25726

 23082024 2024 146 144 157 2024 © 2024 författaren. – © 2024 the author. This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution 4.0 International License ( ext-link-type="uri" xlink:href="https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/">https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/), permitting all use, distribution, adaptation and reproduction in any medium or format, provided the original work is properly cited. Abstract

Per Larsson (1860–1933) was one of the most productive and reliable surveyors of dialects and folk traditions in Sweden’s southernmost province of Scania (Skåne) in the late 19th century. Though he would never publish a scientific work and much less make a career in academia, he laid much of the foundation for what eventually became the Scanian dialect collections of the present-day Institute for Language and Folklore in Sweden. Along with lexical collections comprising several thousand glosses, he wrote several descriptive works on Scanian dialects with an emphasis on the sound system. These were never published in Larsson’s lifetime. Nevertheless, they are indeed relevant to linguists with an interest in Scanian and South Swedish dialect geography. The present work is a commented edition of one of Larsson’s dialect descriptions, namely that of the dialects of the district of Färs in South-East Scania.

 Keywords dialects dialectology dialect geography archival material Swedish South Swedish Scanian historical phonology

En av de mest produktiva och omdömesgilla insamlare av skånska dialekter vi haft var Per Larsson (se fig. 1). Larsson föddes den 14 januari 1860 i Snårestad i Ljunits härad mitt i sydligaste Skåne. Parallellt med brett anlagda studier i Lund upptecknade han sagor, sägner, visor och dialektord i stor mängd huvudsakligen i södra och östra Skåne. Larsson var väl förtrogen med Skånes dialekter och folkkultur och en skicklig upptecknare med omvittnat god förmåga att bygga förtroliga relationer med sina informanter. Dessutom hade han ett sällsynt välutvecklat sinne för både helhet och detaljer. Trots detta blev det aldrig någon akademisk karriär. När svågern Hans Andersson grundade Skivarps sockerbruk 1901 fick Larsson anställning där som kamrer. Tid och energi förslog då inte till fortsatta dialektstudier. Per Larsson dog 1933 och är begraven i Lilla Isie (Hallberg 2007 s. 56 f.). Det omfattande material som Larsson hopbragte inlemmades så småningom i Landsmålsarkivet i Lund (LAL), grundat 1930, sedermera Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL). Materialet ingår nu i Isofs samlingar och befinner sig på Arkivcentrum Syd i Lund.

Per Larsson. Foto: C. F. Piil, Lund. Ur Isofs fotosamlingar.

none

Vid uppteckningsresor under 1800-talets sista år dokumenterade Larsson för Skånska landsmålsföreningens räkning dialekterna i inte färre än nio skånska härader: Bjäre hd, Villands hd, Gärds hd, Albo hd, Torna hd, Järrestads hd, Ingelstads hd, Herrestads hd, Ljunits hd och östra delen av Torna hd. Förutom ordsamlingar omfattande tusentals sedesblad för varje härad bar Larssons expeditioner frukt i form av systematiska ordförteckningar och kortfattade men tämligen utförliga beskrivningar av vissa av de dokumenterade dialektgrupperna. Ett sådant grepp om dialekterna i de undersökta häraderna får Larsson på både detalj- och översiktlig nivå att han kan dela in dialekterna i särskilda mål och noga redogöra för deras utbredning och beröringspunkter. Det visar sig att målet är tämligen enhetligt i Ingelstads, Järrestads och Herrestads härader; detta kallar Larsson för Ingelstadsmålet efter det mest centralt belägna och till ytan största av de tre häraderna (acc. DAL 306). På motsatt sätt visar det sig att Färs hd längre inåt land rymmer inte färre än tre olika mål: norra Färsmålet, mellersta Färsmålet och södra Färsmålet. Norra Färsmålet ansluter sig i vissa avseenden till målet i sydöstra Frosta hd och södra Gärds hd, Mellanfärsmålet till Albomålet och Sydfärsmålet till Ingelstadsmålet och Ljunitsmålet. Se kartor över sockenindelningen i Färs hd och Skånes häradsindelning i fig. 3 och 4 nedan.

Larssons beskrivningar av dessa mål är av stort värde. De ger en detaljerad och på det hela taget pålitlig ögonblicksbild av den talspråkliga verkligheten på den skånska landsbygden för över 100 år sedan. Det betyder givetvis inte att Larssons dialektbeskrivningar är felfria eller att de inte måste läsas kritiskt. Ingemar Ingers har t.ex. flera decennier senare infogat några förtydligande anmärkningar i manuskriptet. Mer härom nedan.

Larssons dialektbeskrivningar utgör ett viktigt komplement till de sydsvenska dialektgeografiska utredningar med jämförbar geografisk räckvidd som långt senare kom att publiceras av Ingemar Ingers (1939), Gösta Sjöstedt (1936, 1944), Hugo Areskoug (1957) och Sven Benson (1965–70) och vore väl värda att publicera. Så skall nu också ske med en av Larssons dialektöversikter, nämligen »Öfversikt af Färsmålen» (acc. DAL 283; se fig. 2).

Vid utredigeringen av Larssons manuskript har jag gjort vissa smärre ändringar för läsbarhetens skull utan att dessa vid varje tillfälle noterats. Originaltexten har ett rikt mått av förkortningar, som här i de flesta fall lösts upp. Skiljetecken har stundom supplerats eller flyttats. I vissa fall har hela ord supplerats. Dessa har då satts inom hakparenteser. Ett par gånger anförs även ortnamns nutida stavning inom hakparenteser. Kort sagt har jag – med bortseende från de nyssnämnda hakparenteserna – försökt att redigera ut manuskriptet på ett sätt som man kan föreställa sig att en samtida redaktör hade gjort. Syftet är att tillgängliggöra och dra uppmärksamheten till en intressant, detaljerad och hittills föga känd översikt över en grupp dialekter i sydöstra Skåne sådana dessa talades i slutet av 1800-talet. En översikt över de äldre dialekterna i Färs hd med fokus på hur dessa ger sig till känna i häradets ortnamn har jag nyligen publicerat i en volym i bokserien Skånes ortnamn (Strandberg 2023 s. 44 ff.). Vid utarbetandet av denna har jag haft stor nytta av Larssons framställning.

I landsmålsalfabetsformer har Larssons notation följts fullt ut, dock med följande två undantag: 1) i affrikator av typen _•J markeras längd bara hos klusilen; 2) en variant av tecknet ] utan bindning, som av Larsson genomgående används för en palatal eller palatovelar nasal (IPA [ɲ]), har här ersatts av ®, vilket är det tecken som vanligen används för detta ljud i landsmålsnotation.

I manuskriptet har ett antal notiser infogats av Ingemar Ingers, arkivarie vid LAL och sedermera DAL 1939–1968. Ingers var en generation yngre än Larsson men blev under 1900-talet den skånska dialektforskningens verklige nestor. Ingers anmärkningar har här anförts i noter. I noter anför jag också ett antal egna kommentarer avseende enskilda dialektföreteelser m. m.

Framställningen sönderfaller i tre avsnitt om resp. ljudlära, accent och formlära. Den förstnämnda är den ojämförligt mest omfattande och upptar mer än två tredjedelar av texten. Avsnitten om accent och formlära är summariska. Larssons framställningsform är överskådlig om ock repetitiv. De diskuterade dialektdragen jämförs genomgående med målen i grannhäraderna, d.v.s. Albomålet, Ingelstadsmålet, Ljunitsmålet och Gärdsmålen. De flesta stycken inleds med formeln »Liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet- [...]» o. likn.

Framställningen är huvudsakligen orienterad kring standardspråkets ortografi. Under resp. bokstav behandlas korrespondenser av skilda slag mellan språkljud i dialekten och stavning i standardspråket. Detta medför dels att tämligen disparata historiska fonologiska processer samlas under gemensam rubrik, dels att närbesläktade sådana behandlas på olika ställen. Så redogörs exempelvis under k dels för leniseringen av fda. /k/ till /g/ (i t.ex. bE_¾c baka), dels för affriceringen av långt /k/ till [t??] (i t.ex. bE_¾c bäck), eftersom både /g/ [g] och /k/ [t??] representeras av ⟨k⟩ i standardspråkets ortografi. Samtidigt hamnar den härmed helt parallella affriceringen av /g/ till [d??] (i t.ex. ble̱•J blek) i avsnittet om bokstaven g.

Sida ur Larssons manuskript till »Öfversikt af Färsmålet». Lägg märke till notisen av Ingemar Ingers i det övre vänstra hörnet.

none

En modern fonologisk blick på saken skulle gärna se ett avsnitt om fonemet /k/ och ett om fonemet /g/ och de olika realisationer som förekommer av dessa (i alla fall om inte utvecklingen i de olika Färsmålen utmynnat i olika fonem, och det har den ju inte) eller en framställning uppbyggd kring olika besläktade ljudhistoriska processer. Nu var det inte ovanligt att standardspråklig ortografi spelade en rätt framskjuten roll i dialektfonologiska framställningar under det sena 1800-talet. Här kan som exempel nämnas Gustaf Billings avhandling Åsbomålets ljudlära (1890). Mer i takt med tidens ljunggrammatiska paradigm var Nils Olséni. I hans avhandling Södra Luggudemålets ljudlära (1887) återförs dialektens språkljud genomgående på forndanskans.

Ett kritiskt öga måste också riktas mot Larssons ibland mycket långtgående dialektgeografiska generaliseringar. När han t.ex. i »Öfversikt af Ingelstadsmålet» (acc. DAL 306) låter veta att dialekterna i Ingelstads, Järrestads och Herrestads härader är så lika att det är berättigat att tala om ett enda gemensamt mål i dessa härader vill man gärna tro att denna slutsats vilar på en grundlig kartläggning av hela det berörda områdets dialektgeografi. Det visar sig emellertid att undersökningen huvudsakligen vilar på material insamlat vid besök i enstaka socknar, och då måste man åtminstone på ett principiellt plan undra om slutsatsen verkligen är berättigad.

Karta över Färs härad med sockenindelning (ur Strandberg 2023).

none

Det är alltså inte först och främst som vetenskapliga specimina som Larssons dialektbeskrivningar från åren 1897–1901 är intressanta, utan som utförlig, detaljerad och syntetiserande dokumentation av det sena 1800-talets skånska dialekter. Att de innehåller inadvertenser som senare decenniers fortsatta insamlingsarbete och vetenskapligt mer raffinerade forskningsinsatser kunnat följa upp och korrigera eller nyansera är bara naturligt.

Karta över Skåne med häradsindelning.

none

Då Färs härad utgör öfver fem kvadratmil, innefattande 18 socknar, och på alla sidor gränsar till andra härad nämligen i öster till Albo härad, i söder till Ingelstads, Härrestads, Ljunits och Torna härader, i väster till Torna och Frosta härader och i norr till Frosta och Gärds härader, är det klart att folkmålet är af olika karaktär i olika delar. Men målets växlande beskaffenhet är så stor, att icke ens i två angränsande socknar målet är alldeles lika. Ja icke ens i samma socken är målet öfver allt likartadt.

Emellertid kunna häradets mål uppdelas i tre hufvudgrupper: mellan-, nord- och sydfärsmålet.

Mellanfärsmålet, som får anses som färsmål i egentlig mening, enär det talas i häradets centralområde, Vollsjö, södra delen af Fränninge, Ö. Kärrstorp, till hvilka ock får räknas det vid östra häradsgränsen, intill Albo liggande Löfvestad, är en blandad typ av albo- och ingelstadsmål.

Nordfärsmålet som förekommer i norra delen af Fränninge, Långaröd, Östraby och Västerstad, utgör en blandning af mellanfärs-, sydgärds- och frostamål.

Sydfärsmålet, hvilket talas i största delen af häradet, nämligen i S. Åsum, Branstad [d.v.s. Brandstad], Vanstad, Tolånga, Röddinge och Ramsåsa, Söfde, Ilstorp, Björka, Öved och Våm [d.v.s Vomb], är en blandning af albo-, ingelstads-, ljunits- och tornamål.

Några af färsmålens karaktärsdrag skola anföras, jämförda med hvarandra och de af mig undersökta målen i Albo, Ingelstads, Ljunits och Gärds härad.

1. Ljudlära

Färsmålen ha [alla] samma konsonanter, nämligen b, d, •J, f, g, h, ȷ, k, l, m, n, ], ®,2 p, R ®, s, », c, t, ¾c, v och w.

b. Liksom albo- och gärdsmålen, ha mellan- och nordfärsmålet lång vokal och b, då riksspråket har kort vokal och bb,3 t.ex. bubbla bò̱bla, dubbel dó̱bEl. Sydfärsmålet har däremot, liksom ingelstads- och ljunitsmålet, kort vokal och v: bòv̱la, d1Å-vEl.

d. I alla4 färsmålen finner man, öfverensstämmande med albo-, ingelstads- och gärdsmålen, ȷ i st. f. d i en del ord, t.ex. bRæ_j bred (n. bRi-t), læȷ̱ led (n. lıṯ).5

g. Alla [färsmålen], liksom albo-, ingelstads-, ljunits- och gärdsmålen, ha kort vokal och ȷ, då riksspråket i en del ord har lång vokal och g, t.ex. hö_j hög, sæȷ̱ seg, væȷ̱ väg.

Liksom i albo-, ingelstads- och ljunitsmålen ha alla färsmålen _•J, då riksspråket har gg efter len vokal, t.ex. bR2y_•Ja brygga, b2y_•Ja bygga, hE_•J hägg, l2i_•Ja ligga, »E_•J skägg, vE_•J vägg (gärdsm. br2y_ga, b2y_ga, hE_g, l2i_ga, »E_g, vE_g).6

Liksom albo-, ingelstads-, ljunits- och gärdsmålen ha färsmålen efter len vokal ȷd, ȷt, då riksspråket har gd, gt, t.ex. dö_jd dygd, bR2ö_jdE brygde, bRö_jt bryggt, b2ö_jdE byggde, bö_jt byggt, t2ö_jdE tiggde, tö_jt tiggt.

Likaledes ha alla [färsmålen], i st. f. riksspråkets ag a̱v, liksom albo-, ljunits- och gärdsmålen, t.ex. klà̱va klaga, mà̱vE mage (ingelstadsmålet har här a̱w: klà̱wa, m-2awE).

Liksom albo-, gärds- och ljunitsmålen ha alla tre färsmålen len vokal och jd, jt då riksspråket har hård vokal och gd, gt, t.ex. læȷ̱d lagd, læȷ̱t lagt, sæȷ̱d sagd, sæȷ̱t sagt. Någon gång får man dock i mellan- och sydfärsmålet höra att g i dessa [ord] bortfaller och hård vokal behålles, liksom i ingelstadsmålet, alltså la̱d, la̱t, sa̱d, sa̱t.7

Liksom i albo-, ljunits- och gärdsmålen förekommer i färsmålen len vokal och ȷ̱n, då riksspråket har hård vokal och gn, t.ex. 2æ_jnÅR, gæ_jn, vö_jn(ingelstadsm. -2anÅR, g-an).

k. Liksom i albo-, ljunits- och gärdsmålen ha färsmålen g efter hård vokal, då riksspråket har k, t.ex. b-2Aga baka, b-og bok (’liber’), k-2oga koka, l-2AgElage, l-1AgEn lakan, R-Ag rak, s-Ag sak.

Liksom i albo-, ljunits- och ingelstadsmålet ha färsmålen •J efter lång len vokal, då riksspråket har k, t.ex. bl-e•J blek, -e•J ek, h-ø•J, l-i•J lik adj. och subst., l-ø•J lök, R-i•J rik (gärdsm. ble̱g, e̱g, h-øg, l-ig, l-øg).

Liksom albo-, ingelstads-8 och ljunitsmålet ha färsmålen _¾c, då riksspråket har ck efter kort len vokal, t.ex. bR2E_¾ca bräcka, bE_¾c bäck, dR2i_¾ca dricka, st2i_¾cE stycke, t2y_¾ca tycka, l2y_¾ca lycka (gärdsm. br2E-Ka, bE-K, dr2i-Ka, st2i-KE, t2y-Ka, l2y-Ka).

Liksom i albo-, ljunits- och gärdsmålen ha färsmålen kort vokal och jn, då riksspråket har lång vokal och kn, t.ex. fR2æ_jnEd fräknig, fR2æ_jnÅR fräknar (ingelstadsm. fR-2anEd, fR-2anÅR). I nordfärsmålen behålles stundom kn, men föregående vokal blir kort, liksom i ljunitsmålet, t.ex. nordfärsm. R2i-Kna räkna (ljunitsm. R2E-Kna). I mellersta och södra färsmålet blir stundom kn _gn och föregående vokal kort, liksom i albomålet, t.ex. R2i_gna räkna (albom. r2i_gna, ingelstadsm. R-2ina).

Liksom albo-, ljunits- och gärdsmålen ha färsmålen len vokal och ȷ̱s, då riksspråket har hård vokal och ks, t.ex. æȷ̱s ax, 1æ_jsEl axel (skuldra), 2æ_jsEl axel (~ hjul), sæȷ̱s sax, stRæ_js strax. Någon gång får man dock höra att liksom i ingelstadsmålet k bortfaller i dessa ord, men vokalen blir lång: a̱s, -1asEl, sa̱s, stR-as.9

Liksom albo-, ljunits- och gärdsmålen ha färsmålen len vokal och ȷ̱t, då riksspråket har hård vokal och kt, t.ex. æ̀ȷ̱ta akta, mæȷ̱t makt, sæȷ̱t sakta, slæ̀ȷ̱ta slakta (ingelstadsm. à̱ta, ma̱t, sa̱t, slà̱ta).10

Liksom albo-, ljunits-, ingelstads- och gärdsmålen ha färsmålen ȷ̱t, då riksspr. har kt efter len vokal, t.ex. dæ̀ȷ̱ta dikta, sæȷ̱t sikt, svæ̀ȷ̱ta svikta.

Liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet ha färsmålen l¾c, då riksspråket har lk efter len vokal, t.ex. mi-l¾c mjölk, bj2E-l¾cE bjälke, ¾c2i-l¾cE kälke (gärds m. mıḻk, bj2E-lKE, ¾c2i-lKE).11

n. Liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet ha färsmålen ®¾c, då riksspråket har nk efter len vokal, t.ex. bæ_®¾c bänk, s2i_®¾ca sinka, R2y_®¾ca rynka, t2æ_®¾ca tänka, 2æ_®¾ca änka (gärdsm. bæ_]K, s2i_]Ka sinka, r2y_]Ka, t2æ__]Ka, 2æ__]Ka).

Liksom i albo-, ingelstads- och ljunitsmålet ha färsmålen stundom _®, då riksspråket har nd efter len vokal, t.ex. b2i_®a binda, bli_® blind, li_® lind, sy_® synd, vi_® vind (gärdsm. b2i_]a, bli_], li_], sy_], vi_]). Men 2E-nE ända, t2E-na tända, v2E-na o.s.v.

Liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet ha färsmålen _], då riksspråket har nd efter u, t.ex. sto_] stund, ho_] hund, blo_] blund, bo_]Ed bundit, 2o_]E under prep. (det senare 2o_]E äfven i gärdsmålet).

Däremot ha mellan- och nordfärsmålet, öfverensstämmande med albo- och gärdsmålen å-n, sydfärsmålet -ån and, 2å-na andas, bå-n band, så-n sand (men laṉ land), sydfärsm. -ån, -2åna, b-ån, s-ån (laṉ).

Liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet ha färsmålen ®, då riksspråket har ng efter len vokal, t.ex. dRæ_® dräng, h2æ_®a hänga, 2i_®En ingen, ¾c2-æRi® kärring, l2æ_®E länge, Ri_® ring, sæ_® säng (gärdsm. dræ_], h2æ_]a, 2i_]En, ¾c2æri], l2æ_]E, ri_], sæ_]).

Liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet ha färsmålen _®, då riksspråket har nn efter i, t. ex. Kv2i_®a kvinna, »i_® skinn, sp2i_®a spinna, tv2i_®a tvinna (gärdsm. Kv2i_]a, »i_], sp2i_]a, tv2i_]a).12

p. Liksom gärds- och albomålen ha mellan- och nordfärsmålet b, sydfärsmålet däremot v liksom ingelstads- och ljunitsmålet, då riksspråket har p, t.ex. mellan- och nordfärsm. l-2Aba lapa, n-2iba nypa, KR_2yba krypa, ¾c-2øba köpa, st-2øba stöpa, R-eb rep; sydfärsm. l-2ava, n-2iva, KR_2yva, ¾c-2øva, st-2øva, R-ev.

Liksom gärds- och albomålen ha mellan- och nordfärsmålet stundom lång vokal och b, sydfärsmålet däremot liksom ingelstads- och ljunitsmålet kort vokal och v̱ då riksspråket har kort vokal och pp, t.ex. mellan- och nordfärsm. K-1ÅbÅR koppar (metall), sydfärsm. K1Å-vÅR. Men i de flesta fall bibehålles kort vokal och p̱, t.ex. K2å_pa (pl. af Kå_p) koppar, ¾c2E_pa käppar.

Liksom albo- och gärdsmålen ha mellan- och nordfärsmålet p̱t, sydfärsmålet däremot vanligen, liksom ingelstads- och ljunitsmålet, f̱t, då riksspråket har pt, t.ex. mellan- och nordfärsm. ¾c2u_ptE köpte st2u_ptE stöpte; sydfärsm. ¾c2u_ftE, st2u_ftE.

r. Färsmålens r är numera tungrots-r. Dock kan man hos folk af alla åldrar få höra sådana ord som h-1øR du, s-1eR du vid hastigt uttal låta som h-1ør* u, s-1er* u (liksom i ingelstads- och ljunitsmålet).

Emellertid kände jag tre infödda färsingar, som äro för länge sedan aflidna, hvilka nästan aldrig brukade annat r än tungspets-r. Dessa voro tre i Ramsåsa, Färs härads sydligaste socken, födda och uppvuxna syskon. Det äldsta af dessa, en kvinna, vistades all sin tid i Färs härad och dog i Söfde i slutet av 1860-talet. Hennes två bröder flyttade vid unga år till Ljunits härad, där den yngste (född år 1803) afled 1874. Den äldre brodern dog därstädes 1883 (födelseåret obekant). Detta tyder på att tungspets-r fordom funnits, men så godt som försvunnit ur Färs härads mål.13

Liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet ha färsmålen R¾c, då riksspråket har rk efter len vokal, t.ex. l2æR¾ca lärka, m2æR¾ca märka, sæR¾c särk, væR¾c värk (gärdsm. l2ærKa, m2ærKa, særK, værK).

s. Liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet ha färsmålen _», då riksspråket har sk efter len vokal, t.ex. fi_» fisk, flE_» fläsk, Ry_» rysk (gärdsm. fis̱k, flE-sK, rys̱k).

c förekommer någon gång hos det äldsta folket i centraldelarne i st. f. », t.ex. c-Al, m2E-nica.

t. Liksom albo-, gärds-, ingelstads- och ljunitsmålen ha färsmålen14 kort vokal och ṯ, då riksspr. har lång vokal och t, t.ex. fl2E-ta fläta, slE-t slät, tE-t tät.

I andra ord åter ha de liksom de förnämnda bibehållit lång vokal, men t har utbytts mot d, t.ex. bı̱d bit, slì̱da slita, vı̱d hvit, b-åd båt, -åd åt v.

v. Mellan- och sydfärsmålet ha liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet w̱ i st. f. fv i riksspråket i sådana ord som göwl gafvel, höwl hyfvel, sKöwl skofvel. Nordfärsmålet däremot liksom gärdsm. v: g-övl, h-övl, sK-övl.

Liksom i albo-, ingelstads, ljunits- och gärdsmålen. bortfaller f i slutet af ord, t.ex. ha̱l half, to̱l tolf.15

De tre färsmålen ha samma vokaler nämligen: A, a, e, E, ı, I, o, o, u, u, y, Y, å, æ och ø.

a. Liksom gärds-, albo-, ingelstads- och ljunitsmålet. ha färsmålen a̱, då riksspråket har långt a i vissa ord, t.ex. g-2ada gata, fa-2 Ra fara, -1adEl adel, Kv-aRn kvarn.

Mellan- och nordfärsmålet ha i likhet med albo-, ljunits- och gärdsmålen -A, sydfärsmålet däremot a̱, liksom ingelstadsmålet, då riksspråket har långt a, t.ex. g-2Aba gapa, l-2Aba lapa, sKR-2Aba skrapa och g-2ava, là̱va, sKR-2ava. Vanligen förekommer i sydfärsmålet dessa former blandade med mellan- och nordfärsmålets.

Mellan- och nordfärsmålet ha i likhet med albo- och gärdsmålet A, sydfärsmålet liksom ingelstads- och ljunitsmålet a, då riksspråket har kort a i sådana ord som Alm1E-nh-ed allmänhet, ARb1æ_j arbete, AlmEn1a-Ka almenacka, AbEt-1eK apotek, sydfärsm. alm1E-nh-ed, aRb1æ_j, almEn1a-Ka, abEt-1eK.

Mellan- och nordfärsmålet ha liksom gärdsmålen A, då riksspråket har kort a inuti ord, sydfärsmålet däremot -A liksom ingelstadsmålet och ljunitsmålet, t.ex. mellan- och nordfärsm. bA-st bast, gA-st gast, fA-st fast, sydfärsm. b-Ast, g-Ast, f-Ast.

Liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet ha färsmålen -A, då riksspråket har kort a, t.ex. bR-Ant brant, -Arm arm, K-2Asta kasta, sp-Ant spann, spR-Ant sprang, b-2A]Ka banka, t-2A]Ka tanke.

e. Liksom gärdsmålen ha mellan- och nordfärsmålet e̱, sydfärsmålet däremot liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet -I, då riksspråket har långt e inuti ord, t.ex. be̱d bett, lè̱dı ledig, hè̱da heta, spè̱la spela i mellan- och nordfärsmålet, b-Id, l-2Idi, h-2Ida, sp-2Ila i sydfärsmålet.

ef och efv blir -öv16 i alla färsmålen, liksom i albo-, ljunits- och södra gärdsmålet, t.ex. bR-öv bref, sl-öv slef, R-öv ref v., l-2öva lefva (ingelstadsm. bR-öw, sl-öw, r-öw, l-2öwa.)

Nordfärsmålet har diftongen æı i st. f. långt e, t.ex. æın en (räkneord), sæı se, læiR ler, liksom gärdsmålen.17

i. Liksom albo- och ingelstadsmålet ha färsmålen stundom u, då riksspråket har i inuti ord, t.ex. t1umÅR timmer, fÅRn1uma förnimma, »2u-tE skifte.18 Liksom gärds-, albo-, ingelstads- och ljunitsmålen ha färsmålen æȷ̱t, då riksspråket har ikt i ord, t.ex. d2æ̀ȷ̱ta dikta, sæȷ̱t sikt, væȷ̱t vikt.

Mellan- och nordfärsmålet behålla i i ändelsen -igt, sydfärsmålet har i stället för i E liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet, t.ex. d2ö-lit dåligt, f2æ Rit färdigt, R-2edit redigt, lè̱dıt ledigt i nordfärsmålet, d2ö-lEt, f-2ærEt, R-2edEt, l-2edEt [i mellan- och sydfärsmålet].

o. Mellan- och sydfärsmålet ha liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet aw̱, då riksspråket har of eller ofv, t.ex. lAw lov, s2Awa sova, 2awan’åm ofvanom, law̱t loft. Nordfärsmålet har däremot o̱v eller -Av: lo̱v eller l-Av, s-2Åva eller s-2Ava, -2Åvan’åm eller -2Avan’åm, lo̱vt eller l-Avt.

Mellan- och sydfärsmålet ha liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet aw̱, då riksspråket har og i slutet af ord, t.ex. baw̱ bog, plaw̱ plog, skaw̱skog. Nordfärsmålet däremot liksom sydgärdsmålet o̱v: bo̱v, sko̱v, plo̱v.19 Mellan- och nordfärsmålet ha liksom sydgärdsmålet o̱, då riksspråket har kort o (å), t.ex. bo̱s boss ’halm’, ho̱l hål, g-Ål golf, ko̱l kol. Sydfärsmålet har däremot liksom albomålet, ingelstadsmålet och ljunitsmålet u̱: bu̱s, hu̱l, g-Ol, ku̱l.

Liksom gärds-, albo- ingelstads- och ljunitsmålet ha färsmålen ö eller ø, då riksspråket har o (å) i vissa ord, t.ex. s-ön son, st2ö-lpE stolpe, tRö-l troll.

Liksom gärds-, albo- ingelstads- och ljunitsmålen ha färsmålen u, då riksspråket har o (å) i vissa ord, t.ex. fRu-st frost, Ru-st rost (men sp2o-ta spotta, p2o-ta potta, Kå-st kost o.s.v.).

Liksom gärds-, albo- och ingelstadsmålen ha färsmålen u eller uw för prefixet o i riksspråket, t.ex. uv-1Anli ovanlig, uj-1uR odjur, udR1ö_j odryg, uw1æ_jta oäkta (barn).20

u. Liksom gärds-, albo-, ingelstads- och ljunitsmålen ha färsmålen o̱, då riksspråket har långt u, t.ex. b-2ÅREd burit, sK-2ÅREn [skuren], st-2ÅlEd stulit.

Mellan- och sydfärsmålet ha i likhet med albo-, ingelstads- och ljunitsmålet -u, då riksspråket har långt u i somliga ord, t.ex. K-ula kula, sl-2uta sluta, sl-ut slut.

y. Liksom gärds-, albo-, ingelstads- och ljunitsmålen ha färsmålen öj, då riksspråket har yg, t.ex. tö_j tyg, blö_j blyg, bö_jl bygel.

å. Liksom i de nyssnämnda [målen] ha färsmålen -u eller uw då riksspråket har långt å, t.ex. f-ul fågel, b2uwE båge, h-u håg, R-u råg, tR-u tråg.

Mellan- och sydfärsmålet hafva -å, då riksspråket har långt å, t.ex. -å å, f-å få, g-å gå, st-å stå, liksom i albo-, ingelstads- och ljunitsmålet. Nordfärsmålet har i stället diftongen Ao: Ao, gAo, fAo, stAo, liksom gärdsmålen.21

ä. Liksom i gärds-, albo-, ingelstads- och ljunitsmålen ha färsmålen stundom e̱, då riksspråket har långt ä, t.ex. ¾c-2eRna kärna (smör), »-2ela stjäla. I andra dylika [fall] ha mellan- och sydfärsmålet liksom albo-, ingelstads- och ljunitsmålet e̱, t.ex. è̱da äta, lè̱sa läsa. Nordfärsmålet har däremot æȷ, liksom gärdsmålen: æ̀ȷ̱da, l2æ̀ȷ̱sa.22

ö. Mellanfärsmålets ord som motsvarar riksspråkets löpa är lba, liksom i albomålet. Nordsfärsmålets [dito är] l*ba, liksom i gärdsmålet. Sydfärsmålets [dito är] lwa, liksom i ljunitsmålet.23

Riksspråkets ord fötter, rötter heta:

På mellan- och sydfärsmål f*dÅR, R_1YdÅR, liksom i albo-, ingelstads- och ljunitsmålet; på nordfärsmål f1-ødÅR eller f-1ödÅR, R-1ødÅR eller R-1ödÅR, liksom i gärdsmålen.

Liksom i gärdsmålen heter ordet föl på nordfärsmål fø̱l, på mellanfärsmål f-öl, på sydfärsmål f_Yl liksom i albo-, ingelstads- och ljunitsmålet.

Följande diftonger finnas i färsmålen: ao och æι (æȷ̱).

ao förekommer blott i nordfärsmålet i st. f. långt å i riksspråket, t.ex. smao små, gRao grå, stao stå. Mellan- och sydfärsmålet ha i stället -å: gR-å, sm-å, st-å.

æı förekommer i mellan- och sydfärsmålet blott i ordet tRæi tre. I nordfärsmålet brukas æı i st. f. både långt e och långt ä, såsom af det förutnämnda framgår.

 2. Accent

Den vid ingelstadsmålet omnämnda24 växlande accenten på tvåstafviga ord, som ändas på a, och flerstafviga, som hafva a i andra stafvelsen, har jag icke funnit så starkt utpräglad i färsmålen. Man påträffar dock en och annan individ som har större benägenhet för t.ex. accenten stàḵa̰l än stàḵal stackare, sl2u_p~a än sl2u_pa, g-2åR~asön än g-2åRas’-ön o.s.v., men detta hör till undantagen. Den vanliga accenten är stàḵal, sl2u_pa, g-2åRas’-ön.25

Hvad alla andra ord beträffar kan man som regel säga att färsmålens accent är densamme som i ingelstads-, och ljunitsmålen. Jag har icke påträffat mer än två ord som hafva annan accent i färsmålen än i de nyssnämnda nämligen n2a-bo ’granne’ och pR2E-sis precis, hvilka i ingelstads- och ljunitsmålen accentueras nab-1o och pREs-1is.

 3. Formlära

Mellan- och nordfärsmålets formlära är densamma som albomålets, sydfärsmålets densamma som ingelstadsmålets.

Dock märkes att, då i albo- liksom i ingelstadsmålet alla äldre personer alltid böja verben i pluralis, äfven äldre färsingar icke strängt iakttaga böjningen utan stundom låta pluralis blifva lika med singularis.

Undersökning af färsmålen har af mig utförts 1 september–31 december 1898. Därvid har störst afseende fästats vid centralsocknarnas mål, men hvarken norra eller södra målet har därför lämnats opåaktadt. Besök och uppteckning ha gjorts i alla delar af häradet. Uppteckning har gjorts och redogörelse lämnats för omkr. 5 500 ord. Dessutom har en del folklore insamlats och på fyndortens mål nedskrifvits.

Västra Nöbbelöv i juni 1900

Per Larsson

Notis av Ingemar Ingers: »= ® (mouillerat)». I Larssons manuskript används en variant av tecknet ] (vilket vanligen används för velart ng-ljud) utan bindning (se ovan); det är detta tecken som Ingers reagerar på.

Notis av Ingemar Ingers: »Obs. Icke alltid!».

Notis av Ingemar Ingers: »?».

Den forndanska sekvensen ēth har här utvecklats till æȷ. Till den grupp av ord som berörs av detta har räkneordet tre attraherats (se allra sist i avsnitt 1, i passusen om diftonger).

Enstaka belägg på den motsvarande sydvästskånska utvecklingen till ȷ förekommer längst väster ut i häradet, bl. a. i ortnamnsuppteckningar, t.ex. i b-2ÔjElt Bökhult, h-2Ôjat-’ÅRpEd Hökatorpet (båda i Sövde sn); se Strandberg 2023 s. 49.

Notis av Ingemar Ingers: »Obs. Endast i häradets sydöstra delar!».

Notis av Ingemar Ingers: »?».

Notis av Ingemar Ingers: »Obs. Endast i sydöstra Färs.».

Längdstrecket i slà̱ta supplerat av utg.

Längdmarkeringen av likvidor och sibilanter före konsonant (t. ex. av l i mi-l¾c) är ett upptecknarmanér som är typiskt för Per Larsson. Det har här lämnats orört.

Larsson använder en speciell variant av landsmålstecknet ] utan bindning för palatalt n [ɲ] i stället för det konventionella ®. Se vidare inledningen.

Larsson bidrar här med en viktig pusselbit i det bakre r:ets spridningshistoria i Skåne (jfr Kock 1904 s. 19).

Notis av Ingemar Ingers: »i några fall».

D.v.s. efter l. Bortfallet sker även medialt, t.ex. i hà̱ala halva, kà̱la kalvar. Motsvarande bortfall av v äger rum efter r. Former med och utan r av t.ex. harva (h-2aRa : h2aRva) och sparv (sp-ÅR : spÅRv) uppträder dock utan någon tydligt komplementär geografisk distribution i häradet.

Längdstrecket supplerat av utg.

Detta stycke om övergångsvarianten æ$i av den nordskånska /ai/-diftongen är troligen mer kortfattat än Larsson egentligen hade avsett. Det är infogat i mindre stil allra sist i avsnittet om bokstaven e; Larsson har alltså glömt att skriva om diftongen innan han avslutade avsnittet och gick vidare till avsnittet om i, och då fått använda det utrymme som återstått. Den aktuella varianten av /ai/-diftongen, æ$i, påträffas i ett östskånskt övergångsområde mellan nord- och sydskånska mål. Förutom i norra Färs hd har den funnits i angränsande delar av Gärds och Frosta hdr (Swenning 1909 s. 16 samt kartan).

Rundningen av kort /i/ (som i vissa fall tillkommit genom höjning av äldre /e/; jfr den i Skåne utom sydöstra Skåne vanliga formen him hem) till u sker före labial (m, f, v, p, b). Ett exempel på rundning före v återfinns i skiva »-2ua sbst. och v. Rundning före p föreligger i sl2u_pa slippa (se avsnitt 2 nedan).

Notis av Ingemar Ingers: »Så även i angränsande socknar av Frosta härad (Harlösa, Högseröd, Ö. Sallerup)».

I den mån ett w verkligen förekommer är detta hiatusfyllande. Larsson har en tendens att notera hiatusfyllande w mellan u och vokal även annars. Efter betonad vokal brukar han då notera w som långt (t.ex. b2uwE båge). Med all sannolikhet är det fråga om en bilabial approximant [??] och inte om ett labiovelart [w].

Notis av Ingemar Ingers: »Anm.: i Gärds hd har dift. formen ao i gao etc.». Diftongvarianten A$O – av Per Larsson tecknad Ao – har använts i ett stort nordväst- och centralskånskt övergångsområde mellan nordligare a$O och sydligare å (ó$O); se Bensson 1965–70 3 s. 6 karta 37. I Gärds hd har varianten a$O (av Ingers här tecknad ao) använts, längst söderut – att döma av inspelningar från 1940-talet i Isofs samlingar (t.ex. DAL B 02249, Olseröd, Maglehems sn) – dock ofta med en första komponent som dragit åt ä, æ (vilket emellertid inte noterats av upptecknarna). I de fyra nordligaste socknarna i Färs hd förekommer A$O och a$O (ä$O, æ$O) i variation. Den sydskånska motsvarigheten -å har av allt att döma i regel varit svagt diftongerad. Den tecknas av vissa upptecknare -ó$O, 7ê-å. Jfr Bensson 1965–70 3 s. 7, Strandberg 2023 s. 45 f.

Gammalt långt och förlängt gammalt kort æ höjs till e̱ i sydskånska mål, diftongeras däremot till æ$i i nordskånska mål. Före v labialiseras vokalen till -ö i sydskånska mål. I denna ställning uteblir dessutom höjningen (eller också sänks den på nytt); se vidare ovan om vokalen e.

Jfr not 20 om notationen uw.

Denna hänvisning syftar på Larssons undersökning av och översikt över Ingelstadsmålet (acc. DAL 311).

Det det är fråga om här är en sydöstskånsk tendens för den entoppiga accent 2-kurvans tontopp att nås i den posttoniska stavelsen i stället för den huvudbetonade. När detta sker i stavelser som innehåller den mycket sonora vokalen a uppfattas denna av upptecknarna ofta som (halv)lång och bibetonad. Detta tonala fenomen har givit upphov till den skånska efterledsbetoningen (egentligen en förskjutning av betoningen en stavelse åt höger) i sammansättningar där den posttoniska stavelsen utgör efterledens första stavelse, t.ex. bost-1Ag bosstak ’halmtak’, nab-1o nabo ’granne’, spARb1A]Ksb-’og sparbanksbok. Se härom Strandberg 2014 s. 151 ff. Varför efterledsbetoningen – som är särskilt vanlig i västra och södra Skåne och bereds visst utrymme i »Målen i Gärds härad» (acc. DAL 292) – helt förbigås av Larsson i denna framställning är oklart.

 Källor och litteratur Arkivmaterial Institutet för språk och folkminnen: Larsson, Per, Öfversikt af Färsmålet. DAL 283. Institutet för språk och folkminnen: Målen i Gärds härad. DAL 292. Institutet för språk och folkminnen: Redogörelse [af Ingelstadsmålet]. DAL 306. Institutet för språk och folkminnen: Fonogram DAL B 02249, Olseröd, Maglehems sn, Gärds hd. Areskoug, 1957: Studier över sydöstskånska folkmål. 1. (Skrifter utgivna genom Landsmålsarkivet i Lund 11. ) Lund. Litteratur Benson, Sven, 1965–70: Südschwedischer Sprachatlas. 1–4. (Skrifter utgivna genom Landsmålsarkivet i Lund 15.) Lund. Billing, Gustaf, 1890: Åsbomålets ljudlära. (Svenska landsmål och svenskt folkliv 10: 2.) Stockholm. Ingers, Ingemar, 1939: Studier över det sydvästskånska dialektområdet. (Skrifter utgivna genom Landsmålsarkivet i Lund 5.) Lund. Kock, Axel, 1904: De senaste årens undersökningar af skånska bygdemål. I: Historisk tidskrift för Skåneland 2, s. 1–22. Olséni, Nils, 1887: Södra Luggudemålets ljudlära. (Svenska landsmål och svenskt folkliv 6: 4.) Stockholm. Sjöstedt, Gösta, 1936: Studier över r-ljuden i sydskandinaviska mål. (Skrifter utgivna genom Landsmålsarkivet i Lund 4.) Lund. Sjöstedt, Gösta, 1944: Det nordöstskånska dialektområdet. Dialektgeografisk skiss. I: Arkiv för nordisk filologi 59, s. 73–96. Strandberg, Mathias, 2014: De sammansatta ordens accentuering i Skånemålen. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 88.) Uppsala. Strandberg, Mathias, 2023: Skånes ortnamn. Serie A. Bebyggelsenamn. Del 5. Färs härad. Uppsala.