Språkvetaren och älvdalskännaren Gunnar Nyström avled den 30 juli 2021 i en ålder av 82 år. Gunnar blev mest känd i och utanför Älvdalen för sina expertkunskaper i den »klassiska» älvdalskan, alltså den älvdalska som talades av folk födda före 1900, en språklig varietet känd för sina radikala arkaismer och novationer och förhållandevis ringa påverkan från svenskan.

Gunnar växte upp på landsbygden i Västra Eneby socken i södra Östergötland. Eftersom hans mor var från Falun vistades familjen i olika socknar i Faluns omnejd och även längre norru t i Dalarna på somrarna. Gunnars första besök i Älvdalen var sommaren 1955, när han var sexton, ett besök som lämnade så starka och positiva intryck på honom att han valde att så småningom komma tillbaka och tillbringa längre perioder där genom hela sitt liv. Under sin gymnasietid i Västerås fick Gunnar en mycket kunnig och stolt älvdaling som tysklärare, nämligen Bengt Åkerberg, som inspirerade Gunnar att lära sig mer om älvdalska. Drygt femtio år senare var Gunnar vetenskapligt ankare och medförfattare till Bengts tjocka bok Älvdalsk grammatik.

År 1961 tog Gunnar sig till en fäbod tillhörande invånare från byn Karlsarvet (Kalser på älvdalska) i Älvdalen där han fick höra en ännu ålderdomligare älvdalska hos den äldre generationen än den han hade varit van vid. Snart visade det sig att bybornas intresse för att förkovra sig i sitt språk var minst lika stort som Gunnars intresse att för förkovra sig i deras språk. Med en av byborna, Danils-Ierk (Erik Westling), brevväxlade Gunnar under en vinter. När Gunnar tog sig till fäboden nästa sommar började han få regelrätta språklektioner av densamme Danils-Ierk, som senare blev ordförande i Ulum Dalska (’Vi ska tala älvdalska’ eller ’Låt oss tala älvdalska’), föreningen för älvdalskans bevarande.

När Danilsfolket (alltså Ierks familj) blev varse Gunnars stora intresse för älvdalskan erbjöd de honom att flytta in i sitt permanenta hus i Karlsarvet. Vid det laget började Gunnar tala med Ierk, Amanda, Ivan och övriga bybor enbart på älvdalska. På den tiden, alltså 1962, talade hela Karlsarvets befolkning på cirka 800 personer (så när som på två ingifta kvinnor) älvdalska. I en av gårdarna lärde Gunnar känna Kluker-Ilma (Klockar Hilma Margareta Westling), som var bland byns äldsta och som dessutom talade en mycket ålderdomlig form av älvdalska. Snart började Gunnar hälsa på Ilma och hennes man varje dag och lyssna till de livliga samtalen på älvdalska som paret hade med både släkt, vänner och bekanta. Gunnar lyssnade, men fick dessutom lov att spela in och föra anteckningar på det han hörde, både i Karlsarvet och övriga delar av Älvdalens socken. Totalt vistades Gunnar i Älvdalen i närmare två år vid det aktuella tillfället. Många sockenbor betraktade Gunnar som en av de sina. När de träffade honom efter att han vistats en period utanför Älvdalen kunde de fråga honom: Jasso, du ar kumið iem nų! Ur laindj fą̊r du war iem nų dą̊? (’Jasså, du har kommit hem nu! Hur länge får du vara hemma nu då?’). Som Gunnar själv berättade var hans egen bakgrund på landsbygden en stor fördel när han skulle bo i Älvdalen och umgås med älvdalingarna.

Gunnars gedigna kunskaper och stora intresse för älvdalska och andra svenska varieteter samt språkhistoria förde honom till Uppsala för studier i nordiska språk. Under vårterminen 1964 kunde Gunnar lägga fram en uppsats om 103 sidor med titeln »Ett prov på Karlsarvsmålet i Älvdalen. Utskrift och översättning av bandinspelning jämte kommentar» för nordiska proseminariet vid Uppsala universitet. Uppsatsen bestod av uppteckningar på landsmålsalfabet av muntliga berättelser som Gunnar hade spelat in i Karlsarvet jämte en översättning till svenska och en språkvetenskaplig analys av texterna, som omfattade både fonologi, morfologi, lexikon, namn och syntax. Det intensiva »språkbadet» Gunnar hade fått sig under sin tid i Älvdalen utmynnade, förutom i en betydande samling av inspelningar och uppteckningar, även i ett omfattande älvdalskt ordkartotek som enligt Gunnars barns önskemål skänktes till föreningen Ulum Dalska efter Gunnars bortgång. Gunnar hade den älvdalska han lärde sig på 1960-talet i ryggmärgen och kunde således ofta ur minnet citera älvdalska ord, fraser och uttryck som han hade hört av den gamla generationen av älvdalingar på 1960-talet. Gunnars berättelser, anteckningar och kartotek är värdefulla för bevarandet av denna stora kulturella och språkliga skatt till eftervärlden.

Gunnars enorma kunskaper i älvdalskan och dalmålen i synnerhet och svenska dialekter i allmänhet kom väl till pass när han tog anställning vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Här var han länge engagerad i arbetet med två viktiga dialektordböcker, nämligen Ordbok över folkmålen i övre Dalarna och Ordbok över Sveriges dialekter.

Själv lärde jag känna Gunnar under min doktorandtid vid Institutionen för nordiska språk i Uppsala mellan 1997 och 2004. Gunnar och jag brukade delta vid samma seminarieserie, som avhandlade nordiska språk ur historiskt perspektiv, där han ofta tog en aktiv del i de livliga diskussionerna och bidrog med sina rika kunskaper och skarpa insikter. 2002 rådde min dåvarande handledare Henrik Williams mig att ta kontakt med Gunnar eftersom jag började bli nyfiken på älvdalskan. Gunnar och jag började äta lunch tillsammans en gång i veckan. Dessa lunchmöten var startskottet för en vänskap som senare även ledde till samarbete kring älvdalskan på olika plan fram till hans hastiga bortgång 2021. Lunchmötena med Gunnar var också ett slags mentorskap i älvdalska och Älvdalen för mig inför mina besök i Älvdalen till att börja med och för min egen forskning och mitt eget engagemang för älvdalskan längre fram.

2004 anordnade Gunnar och jag, i samarbete med Ulum Dalska:s ordförande Mats Elfquist, en konferens i Älvdalen under rubriken Fuost konferensn um övdalskų (’Första konferensen om älvdalska’), där både vetenskapliga och populärvetenskapliga bidrag lades fram. Konferensen utmynnade i en konferensvolym som Gunnar blev redaktör för. Samma år fick jag i uppdrag av Ulum Dalska att bilda ett älvdalskt språkråd med framtagandet av en ny, enhetlig älvdalsk ortografi som vår första uppgift. Rådet kom att kallas Råðdjärum (’Vi rådgör’ eller ’låt oss rådgöra’), älvdalska språkrådet, och i det ingick förutom Gunnar och jag även de mycket kunniga Östen Dahl, Lars Steensland och Bengt Åkerberg. Efter sju månaders möten och diskussioner, i februari 2005, lade rådet fram sitt förslag till en enhetlig ortografi för älvdalskan, ett förslag som antogs enhälligt av Ulum Dalska:s årsmöte och som kom att användas allt oftare och av allt fler för att återge älvdalskan i skrift. Under sommaren 2005 höll Gunnar och jag den första akademiska kursen i älvdalska som anordnades på plats i Älvdalen i Uppsala universitets regi. Eftersom det inte fanns något lämpligt läromedel för en sådan kurs fick Gunnar och jag ta fram ett sådant, som kom att få namnet »Introduktion till älvdalska». Förutom vardagstexter innehöll läromedlet prosatexter om Älvdalen som bland annat skrevs av Bo Westling, några anpassade texter från Gunnars uppteckningar och texter ur Rut ’Puck’ Olssons populära barnbok Mumunes Masse (’Mormors Masse/katt’). Till texterna lade vi till glosor och bilagor om älvdalsk ortografi, fonologi, grammatik och syntax. Texterna anpassades givetvis till den nya ortografin. Med sitt fina, genuina älvdalska uttal läste Gunnar in texterna som därefter gjordes tillgängliga för studenterna. Även i detta sammanhang fick vi ett betydande stöd av lokalsamhället samt Ulum Dalska och dess ordförande Mats Elfquist för att studenterna och kursen skulle få en naturlig anknytning till Älvdalen och en minnesvärd vistelse där när vi sommaren 2005 anlände med runt 25 motiverade studenter.

Det goda samarbetet vi hade med varandra och med andra banade vägen för fler initativ med älvdalska i fokus: under vårterminen 2006 höll Gunnar, Piotr Garbacz och jag vid tre tillfällen ett kollokvium i älvdalska vid Institutionen för nordiska språk i Uppsala genom videolänk med motsvarande institution i Lund. Syftet med kollokviet var att fortsätta läsa och analysera älvdalska texter, dels med tidigare kursdeltagare, dels med andra nordister vid båda institutionerna. 2008 anordnade Gunnar och jag Oðer råðstemną um övdalskų (’Andra konferensen om älvdalska’) som likaså hölls i Älvdalen och vars konferensvolym både Gunnar och jag var redaktörer för. 2018 gav vi tillsammans ut den populärvetenskapliga boken Ymsę um övdalskų (’Diverse om älvdalska’) som omfattar grunderna i älvdalskans struktur, ortografi och språksociologiska förhållanden.

Gunnar var under hela sitt vuxna liv aktiv inom älvdalskan. Hans engagemang tog sig uttryck bland annat i hans produktion av vetenskapliga artiklar, hans roll som ordbokschef, hans medverkan i kurser, konferenser och föreläsningar och hans stöd och inspiration till andra som ville studera och forska om älvdalska. Gunnar, som övriga ledamöter i Älvdalska språkrådet, ansåg att ett erkännande av älvdalskan som minoritets-/landsdelsspråk skulle vara ett steg i rätt riktning för att bevara och revitalisera älvdalskan. När revitaliseringsinsatserna tog ny fart i och med projektet Wilum og bellum (’Vi vill och vi kan’) 2018 var Gunnar en given deltagare i sammanhanget. Han kallade ofta älvdalskan för en »levande språkhistoria», och hjälpte till med både översättningar och korrekturläsning av allehanda material. Bland annat medverkade Gunnar tillsammans med Stefan Jacobsson i utgivningen av Alice i underlandet på älvdalska, som Inga-Britt Pettersson var den huvudsakliga översättaren av. 2019 tilldelades Gunnar språkpriset Övdals-byönn som tack för sina insatser för att skapa en kunskapsbas för dalmålen i allmänhet och älvdalskan i synnerhet.

Den älvdalska som Gunnar hade lärt sig i ung ålder höll sig påfallande väl resten av hans liv. Gunnar lyckades lära sig älvdalska som en äkta övkall (’älvdaling’) och låta som en sådan livet ut. Gunnar har alltid imponerat med sina detaljrika kunskaper i älvdalska i all dess komplexitet och regionala variation. Gunnars kunskaper i och om älvdalska, dalmål och svenska dialekter i kombination med hans generösa och varma personlighet och hans viktiga insatser för att dokumentera, bevara och revitalisera älvdalskan kommer att förbli ett ljust minne hos alla dem som månar om älvdalskan.

Wail i friði, wenn.