I ett av TV4:s barnprogram våren 2023 fanns ett ovanligt inslag: en flicka som talade värmländsk dialekt. Hennes talspråk var ibland så avvikande ifrån standardspråket att övriga barn som deltog i programmet inte alltid förstod vad hon sa. Ett exempel på hur det kunde låta när flickan, som jag hädanefter valt att kalla Alice, var med i programmet är följande, av mig transkriberade, citat:

I citatet syns ord som uttalas på ett sätt som avviker från standardsvenska: vete (’veta’), nöe (’något’), i möra (’i morgon’), öpp (upp) och gött (’gott, bra, kul’), även om Alice samtidigt blandar sådana mer dialektala uttal med standardvarianter som veta.

Ett annat av barnen som deltog i programmet beskriver i ett tv-avsnitt Alices dialekt på följande sätt: »Alices dialekt är jättehärlig. Det är såhär vissa ord är typ exakt likadana och vissa ord är såhär, som hon säger ju blåbbär och vi säger blååbär. Då får man lära sig lite eh värmländska.» Och det var inte bara övriga barn i programmet som tyckte att Alices dialekt var härlig. Det skrevs flera artiklar om Alice i värmländska lokaltidningar i vilka hon framställdes som »en viral succé» och en »dialektsuccé» med sin breda värmländska (Liljegren 2023, Melin Segerpalm 2023), och hon fick också vara med i TV4 och ge exempel på dialektala ord (TV4 Efter fem 30 januari 2023).¹

I den här artikeln vill jag visa hur människor på sociala medier reagerar på att någon talar tydligt dialektalt i tv. Termen dialekt ska här inte tolkas som det som inom äldre språkforskning har kallats genuin, traditionell eller lokal dialekt – ett språk som avviker från standardspråket på samtliga språkliga nivåer – utan på det mer inkluderande sätt som ordet används av språkbrukarna själva i det material jag har analyserat, nämligen som en från standardsvenska avvikande varietet av svenska i vilken Alices sätt att uttrycka sig ingår (jfr Svahn 2003). Svahn och Nilsson (2014 s. 253 f.) beskriver hur dialektutjämning har gjort det mindre relevant att använda ordet dialekt med den i äldre svensk dialektforskning gängse innebörden och menar att ordets betydelse idag snarare kan definieras som »en varietet [som] på ett övergripande plan har en från standardspråket avvikande prosodi samt innehåller en eller flera traditionellt dialektala varianter, främst fonologiska» (se vidare diskussionen i Svahn & Nilsson 2014 kap. 2 och 11). Utifrån de ovan angivna exemplen på avvikande uttal i Alices talspråk förefaller hennes språk kunna inkluderas i en sådan förståelse av ordet dialekt. Hennes varietet skulle däremot knappast inbegripas i det som tidigare har räknats som genuin dialekt, eftersom skillnaderna i relation till standardspråket, trots de reaktioner som hennes medverkan på tv väckte, knappast är tillräckligt stora.

Syftet med den här artikeln är att redogöra för de reaktioner som värmländska Alices talspråk gav upphov till bland användare av de sociala medierna TikTok och Facebook, med målet att jämföra de attityder som framkommer på sociala medier med de slutsatser som har dragits i tidigare studier av åsikter om svenska dialekter.

I Sverige har attityder gentemot olika regionalt avgränsade språkliga varieteter oftast analyserats utifrån informanters svar på enkätfrågor (t.ex. Bolfek Radovani 2000, Svensson 2023) och/eller utgått från samma material som använts för att analysera hur dessa språkliga varieteter tar sig uttryck, nämligen intervjuer med talare av varieteten (t.ex. Eriksson 2005, Greggas Bäckström 2011, Teinler 2016, Nilsson & Nylund Skog 2019, Bijvoet & Senter 2021, Jansson 2023). För den som är intresserad av språkattityder finns idag emellertid goda möjligheter att studera material som tillkommit helt utan forskarens medverkan (jfr Bijvoet 2024 s. 95). En inledande hypotes som fungerat som utgångspunkt för studien är att det i sociala medier kommer att finnas många negativa, nedvärderande och kanske raljanta kommentarer om såväl Alices dialekt som andra dialekter och dialekttalare. Distansen till den omtalade, liksom den anonymitet som sociala medier kan (men inte måste) tilllåta skribenter att gömma sig bakom, kan nämligen möjliggöra ett språkbruk som inte skulle anses acceptabelt i andra sammanhang.² Jag antog därmed att de attityder som framkommer i kommentarsfält på sociala medier tydligt skulle skilja sig från de språkattityder som rapporterats i undersökningar i vilka intervjuer eller enkäter använts som metod. Som framgår av resultatredovisningen nedan visade sig emellertid denna hypotes inte alls stämma med vad jag fann i materialet, där de flesta tvärtom till största delen uppvisade en mycket positiv attityd gentemot Alices språkbruk.

I det följande presenterar jag först i avsnitt 2 några slutsatser som framkommit i tidigare forskning om dialekttalares attityder till såväl den egna dialekten som andra svenska dialekter. Därefter redogörs i avsnitt 3 kortfattat för de två teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för undersökningen: språkattitydforskning och folklingvistik. I avsnitt 4 beskriver jag det material och den metod som undersökningen utgår ifrån. Eftersom jag för analysen av kommentarerna från sociala medier använder mig av verktyg från appraisal-systemet (Martin & White 2005) ingår också en kort presentation av detta i avsnittet. Avsnitt 5 presenterar resultatet av studien i fem delar. Sist i artikeln, i avsnitt 6, diskuteras några av de slutsatser som kan dras av undersökningen.

Bockgård och Nilsson (2011 s. 15 f.) beskriver hur många svenska dialektstudier behandlar de gamla, traditionella dialekterna och utgår från äldre arkivmaterial, med fokus på dialekten som språkligt system. Den sociolingvistiskt inriktade dialektforskning som inleddes med Labovs (1963) undersökning av språksituationen på Martha’s Vineyard har emellertid också haft flera efterföljare, varav Nordbergs Eskilstunastudie var en av de första (se t. ex. Nordberg 1985). En del av dessa svenska undersökningar behandlar dialektens roll för identitetsskapande (t.ex. Gunnarsdotter Grönberg 2004, Greggas Bäckström 2011, Palmén 2014, Svahn 2020). I sådana studier ses identifikation med lokalsamhället respektive en vilja att flytta från orten vanligen som avgörande för hur dialektalt unga människor idag talar. Det finns emellertid också undersökningar som tyder på att sambandet inte alltid är entydigt mellan lokalanknytning och en högre grad av dialektalitet respektive mobilitet och standardspråklighet: den interindividuella variationen kan vara stor och platsanknytning bakåt i tiden mer avgörande än framtidsplaner för ungdomars dialektanvändning (Horn 2025 s. 229 ff.).

Också attityden till den egna dialekten hänger ofta ihop med såväl identifikation som flyttbenägenhet. För den som vill avlägsna sig från platsen kan dialekten bli en symbol för någonting oönskat, och att frigöra sig från den därmed bli ett sätt att frigöra sig från den plats där dialekten talas (t.ex. Eriksson 2005). Avståndstagandet från dialekten handlar dock inte nödvändigtvis om geografisk mobilitet; fenomenet har också diskuterats som en form av mental mobilitet, där avsaknad av dialekt används som ett bland flera livsstilsval för att signalera tillhörighet till en annan plats (Monka 2013).

Det finns emellertid också undantag från detta generella samband mellan flyttbenägenhet och en negativ attityd till den lokala dialekten. Nilsson och Nylund Skog (2019 s. 217) konstaterar att deras informanter i Torsby (Värmland) och Edsbyn (Hälsingland) skiljer sig åt på den här punkten: i Torsby är talandet av dialekt associerat med att stanna på platsen och att vilja flytta ifrån Torsby är förknippat med ett avståndstagande från dialekten. Tvärtemot detta förväntade mönster är emellertid personer som säger sig vilja flytta från orten i Edsbyn samtidigt positiva, eller i alla fall neutralt inställda, till den lokala dialekten. Det är möjligt att dessa skillnader hänger ihop med att dialekten i Torsby anses vara en viktigare aspekt av lokalsamhället. Värmland beskrivs till och med som ett eget land och värmlänningar som ett eget folkslag av ett par av informanterna (Nilsson & Nylund Skog 2019 s. 218 f.).

En annan viktig forskningsgren, vilken delvis överlappar med den som analyserar dialektens betydelse för identitetsskapande, är de studier som fokuserar på hur dialekter förändras över tid (se t.ex. Sundgren 2002, 2019, Svahn & Nilsson 2014). Nilsson (2015 s. 168 ff.) påpekar att just förändring vanligen är i fokus i sociodialektologiska studier, kanske åtminstone delvis som en reaktion på den traditionella dialektologins sätt att beskriva dialekten som ett stabilt språksystem. En övergripande slutsats som har kunnat dras av dessa undersökningar är att svenska dialekter har utjämnats över tid, både i förhållande till varandra och i relation till standardspråket (t.ex. Bockgård & Nilsson 2011 s. 19, Svahn & Nilsson 2014, Horn 2019, Magnusson Petzell & Nilsson 2015, jfr dock också Nilsson 2015 som visar att dialekten i Torsby är oväntat stabil).

Parallellt med denna pågående dialektutjämning förefaller det dock som om dialekternas status, möjligen lite oväntat, har uppvärderats. Idag får dialekter ta större plats i svenska medier än de gjort tidigare under 1900-talet, och programledare på tv och radio tillåts tala ett språk med viss dialektfärgning, vilket konstaterades redan i utredningen Mål i mun, som påpekade att »toleransen inom bl. a. etermedierna mot dialekter förefaller att ha ökat under senare år» (Kommittén för svenska språket 2002 s. 174). I en avhandling som behandlar människors syn på dialekt i Uppland redogör Teinler (2016 s. 44, 54) för hur samhällets inställning till hotade språk har förändrats, från mycket negativ till positiv (jfr också Wingstedt 1998 kap. 2). Hon antar att detta också gäller dialekter och betonar det paradoxala i att dessa två motsatta rörelser existerar samtidigt: trots att inställningen till dialekter har blivit mer positiv minskar användningen av dessa dialekter. Dialektforskaren Henrik Rosenkvist förklarar i en artikel i Språktidningen den ökade statusen hos dialekter med att dessa idag har blivit »tama och ofarliga» och nuförtiden sällan utgör ett hot mot kommunikationen (se Svensson 2023). Han beskriver också dialekternas ökade anseende som ett trendbrott som skett relativt nyligen.

Den ökade status som Rosenkvist nämner för dialekternas del gäller dock möjligen inte i samma utsträckning skånska dialekter. Även om det är svårt att föreställa sig att en skånsk nyhetsuppläsare skulle kunna orsaka en lyssnarstorm idag, händer det fortfarande att skånsktalande mediepersoner som Elaf Ali och Björn Ranelid får klagomål som rör dialekten (se Moreno 2019, Ranelid 2019). Bijvoet berättar hur de språkvårdare på SR som hon intervjuat anger att många stör sig på skånska röster i radio och att en vanlig kommentar från allmänheten är »Är det numera ett krav att tala skånska för att kunna få en anställning på SR?» (Bijvoet 2020 s. 45, i fotnoten). Att just skånska av många uppfattas ta mer plats i media idag än tidigare, och att detta inte alltid ses som någonting positivt, märks också på reaktionen hos informanterna i Teinlers (2016) studie när dessa diskuterar dialekt i media. I ett av hennes inspelade samtal uttalar sig tre kvinnor i åldersgruppen 65+ om andelen skånska på tv: »Vera: Nej jag tycker dom pratar så mycket dialekt i teven, nästan alla pratar ju skånska och det förstår man inte. Viola: Det tycker jag, det retar mig lite. Valborg: Mig med» (Teinler 2016 s. 256 f.). Att det är just skånska som uppmärksammas av informanterna är knappast en slump. I äldre attitydundersökningar är skånska den mest ogillade dialekten (Loman 1973 s. 40, Andersson 2001 s. 139 f., Bolfek Radovani 2000 s. 98 f.). Och de negativa åsikterna om skånska verkar hålla i sig över tid. Teinler (2016 s. 236) nämner att skånska är den enda dialekt som värderas negativt av informanter i alla åldrar i mer än en av de intervjuade grupperna och även Janssons (2023 s. 154) informanter i Värmland värderar skånska lägst bland svenska dialekter, tillsammans med stockholmska. Skånska och rikssvenska nämns dessutom som mindre populära varieteter av talare i Edsbyn, och skånska är inte heller omtyckt av boende i Torsby (Nilsson & Nylund Skog 2019 s. 223).

Det trendbrott från oönskad till omhuldad som Rosenkvist nämner gäller möjligen inte heller den värmländska dialekten, men av en annan anledning. Jansson (2023 s. 150) menar nämligen att dialektalt språkbruk i Värmland »länge har haft hög kulturell och social status».³ Bland Janssons värmländska informanter är det ofta den egna dialekten som framhålls som den vackraste, även om också göteborgska återkommande nämns som en vacker dialekt. Även Torsbyborna i studien av Nilsson och Nylund Skog (2019 s. 223) beskriver värmländskan som sin favoritdialekt, medan boende i Edsbyn föredrar norrländskan. Såväl dalmål som värmländska och göteborgska omtalas också positivt i mer än en intervju av de uppländska talarna i Teinlers undersökning (Teinler 2016 s. 236).

Samtidigt som den egna dialekten i intervjuer gärna värderas högt tycks det i vissa fall finnas ett kluvet förhållande till den, inom sociolingvistiken beskrivet som en motsättning mellan status och solidaritet respektive mellan öppen och dold prestige (jfr Sundgren 2024 s. 58f, Bijvoet 2024 s. 89 f.). De gymnasieungdomar som Jansson (2023) intervjuat uttrycker sig visserligen positivt om den egna värmländska dialekten, men kontrasterar den samtidigt mot vad som beskrivs som ett fint språk, vilket betecknas med ord som rent och ordentligt (Jansson 2023 s. 159). Exakt vad som utgör ett sådant fint språk framkommer inte i informanternas diskussioner, men Jansson (2023 s. 157) drar slutsatsen att det sannolikt är ett mindre dialektalt färgat språkbruk som avses, eftersom det verkar fungera som en motpol mot den värmländska som de själva säger sig tala. Informanterna i Janssons (2023) undersökning förefaller därmed orientera sig mot den standardspråksideologi som Bijvoet (2020 s. 18) beskriver som existerande i många samhällen, genom vilken språkbrukare ser standardversionen av det språk de talar »som en självklar norm för bra och korrekt språk, och som normativ referenspunkt för alla andra varieteter av samma språk». Även i studien av Nilsson och Nylund Skog (2019 s. 221) beskriver en informant från Torsby dialektutjämning som att språket genomgår en »förfining»: »det blir en förfining med tv och all media och det här förfinar oss i dialekten men det är synd.» Att ett mer standardnära språk omtalas som ett finare sätt att tala syns inte enbart i forskning om dialekter. Liknande resonemang förekommer i det material från mångspråkiga förorter som Bijvoet och Senter (2021) har analyserat. I deras material kontrasterar informanterna (förorts)slang mot »rikssvenska» och beskriver att tala standardnära som att »spela fin» (Bijvoet & Senter 2021 s. 176).

Den undersökning av människors reaktioner på Alices dialekt som presenteras här anknyter dels till forskning som rör språkattityder (t.ex. Bijvoet 2024), dels till det forskningsfält som brukar benämnas folklingvistik, inom vilket vanliga språkbrukares uppfattningar om språk och deras kategoriseringar, beskrivningar och benämningar ifråga om olika sorters språkbruk analyseras (se t.ex. Bijvoet & Fraurud 2015, Teinler 2016).

Bijvoet (2024 s. 87) beskriver hur forskningen om språkattityder kom igång på 1960-talet inom dialektologin och sociolingvistiken, och senare också spreds till forskningen om tvåspråkighet och andraspråksinlärning.⁴ Attitydbegreppet är emellertid inte helt lättdefinierat, vilket väl delvis har att göra med att attityder »är svårfångade fenomen; de finns inuti huvudet på oss» (Bijvoet 2024 s. 86). En välanvänd definition är den som Garrett hänvisar till i boken Attitudes to language (2010 s. 19): »a learned disposition to think, feel and behave toward a person (or object) in a particular way». Garrett (2010) betonar att denna definition tydliggör att attityder inte enbart handlar om våra känslor inför attitydobjektet, utan också om våra tankar och föreställningar om det attityden gäller, liksom om vårt handlande inför det. Han beskriver också attityder mer kortfattat som »an evaluative orientation to a social object of some sort» (Garrett 2010 s. 20). När det »sociala objekt» som attityden avser är någon form av språkbruk kan attityden sålunda beskrivas som »människors inställning till språkliga företeelser av olika slag» (Bijvoet 2020 s. 11).

Attityder gentemot språk kan röra alla språkliga nivåer (Bijvoet 2013 s. 129). De kan inbegripa såväl rent språkliga aspekter, t.ex. attityder till enskilda språkljud (»uttal med bakre R låter fult»), ord och konstruktioner (»framstjärt är ett hemskt ord», »att säga jag såg han låter bonnigt»), som åsikter om mer övergripande samhälleliga förhållanden som har med språk att göra, t.ex. språklagstiftning och språkpolitiska riktlinjer (»det är viktigare att barn lär sig engelska än franska»).

Svårigheterna med att komma åt människors åsikter om språk diskuteras ofta i attitydstudier, eftersom möjligheten finns att de värderingar som framkommer i enkäter eller intervjuer enbart visar vad informanter ser som passande att redogöra för i själva undersökningssituationen. Risken finns därmed att insamlade data endast är giltiga för just den specifika situation i vilken dessa data tillkom, så att de slutsatser som kan dras av materialet inte går att generalisera till andra kontexter (Finnur Friðriksson 2008 s. 76). Det bör också påpekas att attityder inte är någonting statiskt – Seim (2005 s. 57 f.) framhåller att attityder blir till i social interaktion och att såväl de direkta som indirekta metoder som normalt används inom attitydundersökningar (t.ex. enkäter och matched-guise-studier) bygger på en föreställning om att attityder är både konstanta och motsägelsefria, liksom att de kan isoleras från den kontext de förekommer i. Därmed bortser man i dessa studier från att attityder är komplexa, dynamiska och avhängiga av kontexten (jfr också Johansen 2005).

Genomgående brukar också nämnas att attityder till språk egentligen inte syftar på språkbruket i sig, utan på de personer som använder det språkliga uttryck eller den varietet som attityden gäller (eller någonting annat förknippat med språket – landet, kulturen osv.); se t.ex. Bijvoet 2020 (s. 12). Det som kan se ut som attityder till språk är alltså snarare att betrakta som attityder till språkbrukare. Josephson (2022 s. 134) framhåller att »En sak är dock ganska säker: attityder till språk är inte alltid attityder till språk. Det kan vara inställningen till internationalisering, ungdomskultur, invandring eller europeisk finkultur vi uttrycker när vi tror oss tala om språk». Wingstedt (1998 s. 343) beskriver på liknande sätt hur språkfrågor i Europa har fått symbolisk betydelse och kan användas som metafor i diskussioner som rör mer komplexa sociopolitiska frågor om nationell identitet och relationen mellan minoritetsgrupper och majoritetsgrupper i samhället.

Forskningen om språkattityder har flera paralleller med den forskningsinriktning som brukar kallas folklingvistik, och för vilken Dennis Preston är en portalfigur (se t.ex. Preston 1993, Niedzielski & Preston 2000). Bijvoet (2020 s. 15) ifrågasätter om det ens är möjligt att skilja dessa två inriktningar åt. Även inom folklingvistik är man nämligen intresserad av människors uppfattningar om språkliga företeelser. Preston (2002 s. 13) betonar att »the beliefs about, reactions to, and comments on language by what we call ’real people’ (i.e., nonlinguists) are interesting, illuminating, and empowering from ethnographic, linguistic, and practical (or applied linguistic) points of view». Skillnaden mellan de två forskningsgrenarna handlar enligt Bijvoet (2020 s. 15 f.) främst om att man inom folklingvistiken inte i samma utsträckning som inom den traditionella attitydforskningen fokuserar på de känslomässiga aspekterna (dvs. feel i definitionen från Garrett 2010 ovan), utan istället i högre grad studerar föreställningar om språk mer generellt (dvs. think i definitionen), t.ex. vanliga människors idéer om vad språk är eller hur gränser ska dras mellan olika dialekter. Hon påpekar emellertid också att de två forskningsfälten närmat sig varandra, så att många språkattitydundersökningar idag görs inom en folklingvistisk ram.

Enligt Teinler (2016 s. 28 f.) finns det inte någon sammanhängande gemensam metod eller teori som folklingvistisk forskning utgår ifrån, utan det kan snarare ses som ett vetenskapligt perspektiv som innebär ett fokus på hur språkbrukare förhåller sig till språk, liksom på de psykologiska och samhälleliga faktorer som ligger bakom människors föreställningar om språk. Genom att studera människors uppfattningar om olika språkliga fenomen vill folklingvistiska forskare visa vilken underliggande språksyn som ligger bakom dessa uppfattningar, och i förlängningen därmed kunna avtäcka kulturella föreställningar om såväl språk som språkbrukare (Teinler 2016 s. 28).

Bijvoet (2024 s. 90 ff.) beskriver hur forskning om språkattityder traditionellt har utgått från tre olika typer av metoder: direkta angreppssätt (som intervjuer och enkäter), indirekta angreppssätt (som lyssnarexperiment med matched guise-teknik) och slutligen angreppssätt som inte inkluderar informanter, utan inom vilka man istället samlar in andra typer av data »som kan belysa rådande språkhierarkier och spridda samhälleliga föreställningar om språk» (Bijvoet 2024 s. 95). Inom de sistnämnda används t.ex. policydokument eller innehåll från traditionella medier eller sociala medier för att avtäcka de medvetna eller omedvetna språkattityder som förekommer i samhället.

Den undersökning som beskrivs här utgår ifrån användares kommentarer till videoklipp med Alice på sociala medier. Att använda sociala medier som material har förstås både fördelar och nackdelar. Det är t.ex. ofta någorlunda enkelt att samla in data, men tillvägagångssättet tillåter inte samma kontroll över innehållet som ett material som genererats specifikt för forskningsuppgiften, vilket kan göra det till en tidskrävande uppgift att rensa bort ovidkommande kommentarer och vaska fram det som är väsentligt för forskningsfrågan. Därtill kan det uppstå etiska dilemman när material samlas in utan vetskap från de personer som skapat materialet. Det sistnämnda är dock också en central fördel med att använda ett sådant material: genom att informanterna inte är medvetna om att de är del av en forskningsstudie kan de data som samlas in tänkas vara mer autentiska än vad som hade varit fallet i en test-situation. Samtidigt är det förstås viktigt att komma ihåg att kommentarer som ger uttryck för positiva eller negativa attityder på sociala medier inte nödvändigtvis visar vilka (medvetna eller omedvetna) uppfattningar individer har om språk privat. Snarare än att ses som den slutgiltiga sanningen om människors attityder till dialekter säger alltså materialet främst någonting om vilka åsikter om dialekt som det anses möjligt att ge uttryck för på sociala medier några decennier in på 2000-talet (jfr Seim 2005, Johansen 2005, Finnur Friðriksson 2008 för liknande diskussioner).

Utifrån Google-sökningar på Alices och programmets namn har jag kunnat finna inlägg som innehåller videoklipp med den dialekttalande Alice och tillhörande användarkommentarer till dessa klipp: dels 3 TikTok-videor (varav 2 från Nya Wermlands-Tidningen och 1 från en privatperson som delat ett klipp från tv-programmet), dels 2 Facebook-videor (varav 1 från Nya Wermlands-Tidningen och 1 från TV4). Till de 3 TikTok-videorna fanns i augusti 2024 totalt 218 kommentarer, inklusive kommentarer på andras kommentarer. En hel del av dessa efterföljande kommentarer på kommentarer är emellertid låsta för personer som inte känner den som skrivit kommentaren; de kommentarer jag har kunnat komma åt från TikTok är totalt 152 stycken. Facebook-materialet är betydligt större, det rör sig om totalt 626 kommentarer inklusive kommentarer på kommentarer. Detta material har jag kunnat komma åt i dess helhet. Totalt utgörs därmed det analyserade materialet av 778 kommentarer från sociala medier, vilka har kopierats över till Word-dokument för den fortsatta analysen. En hel del av dessa kommentarer består dock endast av namnet på en annan person som man vill uppmärksamma på videoklippet: detta gällde 11 av kommentarerna från TikTok och 119 av kommentarerna från Facebook. Dessa kommentarer har inte ingått i den fortsatta analysen.

Resterande 648 kommentarer närlästes flertalet gånger för att finna mönster i hur Alices språkbruk och dialekter generellt omtalas. Kommentarer som tydligt syftar på Alice som person snarare än hennes språkbruk (t.ex. Du är ju bara bäst goe Alice ) har jag inte analyserat vidare, även om man nog kan misstänka att de personer som beskriver Alice med orden Vilken färgsprakande pigg och charmig tjej och liknande kommentarer antagligen anser att Alice är just färgsprakande och charmig eftersom hon talar dialekt.

Vidare har jag i genomgångarna av materialet letat efter kommentarer som innehåller mer än enbart en eller flera emojier, vilket är fallet med en del av kommentarerna, särskilt på TikTok. Även om attityder förstås också kan utläsas av inlägg som enbart utgörs av två hjärtan () eller fem skrattgråtande emojier () är sådana uttryck för värderingar kortfattade och inte lika entydiga som attityder som framkommer i skriven text. Jag har därför främst intresserat mig för mer utvecklade synpunkter, särskilt sådana i vilken Alices dialekt eller andra dialekter nämns, även om jag i något fall i resultatredovisningen nedan också diskuterar hur tolkningen av en emoji kan påverka betydelsen av en kommentar.

Utifrån genomläsningarna identifierades (induktivt) ett antal återkommande teman som relaterar till attityder till dialekt i det insamlade materialet. Efter att dessa teman utkristalliserats utgick jag från delar av appraisal-systemet (Martin & White 2005), för att kategorisera attityder i kommentarerna. Appraisal utgår från tre aspekter: dialogicitet, attityder och gradering (de svenska termerna här och fortsättningsvis efter Nord 2008), men eftersom de flesta kommentarer i det insamlade materialet, trots sociala mediers inneboende dialogiska karaktär, endast utgörs av enskilda personers reaktioner på videoklippen med Alice, och inte ingår i längre kedjor av yttranden, har jag valt att bortse från aspekten dialogicitet och endast fokusera på delarna attityd och gradering.

Gradering i appraisal-systemet rör hur stark eller svag en attityd är, dvs. hur attityden uttrycks med starkare eller svagare grader av positivitet eller negativitet (Martin & White 2005 s. 135). Resurser för att förstärka en attityd kan t.ex. vara repetition, intensifiering och användningen av superlativer (a.a. s. 37).

Attityder delas i en analys av appraisal upp i de tre kategorierna affekt, bedömning och uppskattning. Kortfattat kan de tre kategorierna beskrivas så att affekt rör positiva och negativa känslor, bedömning handlar om attityder gentemot människors handlingar och beteenden (etik) och uppskattning rör attityder till ting och naturfenomen (estetik; a.a. s. 42 ff.). Att dra en gräns mellan attityder till människors talande av dialekt (en handling, dvs. kategorin bedömning) och själva dialekten i sig (ett abstrakt ting, dvs. kategorin uppskattning) har dock visat sig svårt i ett material som det insamlade, eftersom kommentarerna ofta är så kortfattade att det inte går att veta exakt vad en uttryckt attityd syftar på. Jag har därför valt att i min analys enbart skilja på affekt (känslor) å ena sidan och olika typer av värderingar (omdömen) å andra sidan, varvid jag i värderingar inkluderar både bedömning och uppskattning (jfr Du Bois 2007, som gör en liknande uppdelning mellan att positionera sig som subjekt genom att uttrycka känslor och att värdera objekt genom att uttrycka omdömen).

I en analys av attityder är det första steget att ta reda på om det rör sig om en positiv eller negativ inställning gentemot det attityder gäller, vilket alltid måste avgöras utifrån kontexten (Idevall Hagren & Westberg 2024 s. 171, jfr Martin & White 2005 s. 52). Användningen av adjektiv beskrivs av Martin och White (2005 s. 58) som det mest kanoniska sättet att uttrycka attityd på. Också verb, adverb, substantiv och hela nominalfraser kan emellertid användas för att signalera inställningen till någonting (Idevall Hagren & Westberg 2024 s. 17). I praktiken kan man misstänka att adjektiv är vanligare ifråga om kategorin uppskattning (värdering av ting), medan adverb förekommer i större utsträckning när värderingen gäller kategorin bedömning (värdering av människors handlande) och verb oftare uttrycker affekt (känslor som i sig innehåller en attityd gentemot någonting). Nord (2008 s. 192) betonar dock att en analys av attityd i appraisal utgår ifrån betydelse och inte formella drag – attityd kan alltså utläsas även i formuleringar som kanske inte ser ut att innehålla en värdering med en rent språklig analys. I mitt material förekommer exempelvis kommentaren »Skånska=danska» vilken på ytan egentligen bara jämställer den skånska dialekten med ett grannspråk, men i den aktuella kontexten kan anses ge uttryck för en negativ attityd: skånska är svårt att förstå.

I följande avsnitt redovisar jag de tendenser som jag har kunnat identifiera i de analyserade kommentarerna från sociala medier utifrån fem övergripande teman: Positiva attityder till dialekter, Negativa attityder till dialekter, Attityder till dialekt i media, Attityder till dialektutjämning och Attityder till olika varieteters dialektstatus. De första två avsnitten behandlar positiva respektive negativa attityder till dialekter generellt medan de efterföljande tre fokuserar på specifika aspekter av fenomenet dialekt. De senare skulle egentligen ha kunnat inkludera både positiva och negativa attityder, men i det analyserade materialet har jag enbart funnit positiva attityder till dialekt i media och negativa attityder till dialektutjämning, medan det sista avsnittet om olika varieteters dialektstatus innehåller mer blandade kommentarer.

Alla användarnamn och alias har uteslutits ur presenterade exempel av etiska skäl och eftersom dessa inte är relevanta för undersökningen, vilken syftar till att beskriva den sammantagna synen på dialekter i de analyserade kommentarerna, inte enskilda personers åsikter. När en kommentar riktar sig specifikt till en annan person har denna persons namn eller alias istället bytts ut mot det kvinnonamn eller mansnamn som var vanligast i befolkningen 2023: Anna respektive Mikael (se Isof 2024). När en diskussion inbegriper flera olika personer benämns dessa i de exempel som anförs i resultatavsnittet i fallande ordning efter de vanligaste namnen (Anna, Maria, Eva, Karin osv.), vid behov med ett förtydligande av vem kommentaren riktar sig till. Stavfel i materialet har inte rättats i presenterade exempel (sådana är ganska frekventa).

I den här artikeln har jag velat redogöra för de reaktioner som värmländska Alices dialektala språkbruk gav upphov till bland användare av TikTok och Facebook (FB), med målet att jämföra de attityder som syns på sociala medier med de slutsatser som har dragits i tidigare studier om svenska dialekter. En förhoppning med föreliggande undersökning är också att det analyserade materialet i någon mån ska göra det möjligt att närma sig de underliggande uppfattningar och föreställningar som människor i Sverige idag har om såväl dialekter som språk mer generellt, vilket kan ses som centrala frågor inom de två forskningsinriktningar som den här studien anknyter till: språkattitydforskning respektive folklingvistik (jfr Bijvoet 2020, Teinler 2016 s. 28). Även om det analyserade materialet är begränsat går det att utläsa några tendenser i materialet som kan tänkas gälla synen på svenska dialekter i Sverige idag mer allmänt. I det följande sammanfattar jag dessa tendenser.

En genomgång av 152 användarkommentarer till 3 videoklipp med Alice på TikTok och 626 kommentarer till 2 videoklipp med Alice på FB visar att majoriteten av de som kommenterar klippen ger uttryck för positiva värderingar av Alices dialekt och dialekter i allmänhet. Den hypotes jag hade innan jag inledde undersökningen om att de personer som kommenterar på sociala medier skulle ge uttryck för betydligt mer negativa och hånfulla kommentarer än vad som framkommit i tidigare intervjustudier av attityder till dialekter visade sig alltså inte alls stämma. I själva verket är negativa kommentarer ovanliga, och när de ändå förekommer gäller de oftare skånska än Alices värmländska. Särskilt ofta nämns att dialekten är underbar, härlig eller fantastisk, vilket utifrån en appraisal-analys kan beskrivas som att dialektens kvalitet värderas positivt (jfr Martin & White 2005 s. 56 f.). I några exempel beskrivs dialekten även som vacker, även om det är en betydligt ovanligare kommentar. Många ger också uttryck för positiva känslor inför dialekten, dvs. det som inom appraisal beskrivs som positiv affekt (jfr Martin & White 2005 s. 42 ff.); de beskriver hur de älskar Alices dialekt och att de blir glada av att höra den. I flera fall används också olika typer av uppgraderande drag som förstärker de positiva värderingarna ytterligare (jfr Martin & White 2005 s. 135 ff.): dels följs positiva kommentarer ofta av positivt laddade emojier av olika slag, dels finns flera exempel på att den som kommenterar själv skriver på dialekt, vilket kan anses uppvärdera dialektens status ytterligare. Till de resurser som Martin och White (2005 s. 37) tar upp som aspekter som förstärker graden av positiv attityd (t.ex. repetition, intensifiering och användningen av superlativer) bör särskilt användningen av emojier kunna ses som ett centralt drag för förstärkning av attityd på sociala medier.

Omdömen om Alices dialekt som innehåller negativa värderingar eller negativ affekt är, i jämförelse med den stora mängden positiva kommentarer, mycket ovanliga i materialet (endast tre personer beskriver dialekten som ful). Sådana kommentarer omges också ibland av olika nedgraderande drag som tonar ned det negativa omdömet (jfr Martin & White 2005 s. 135 ff.). Bakom uttryck för positiv affekt som haha eller emojier som visar att den som kommenterar tycker att dialekten är rolig kan man dock i vissa fall misstänka att det kanske främst handlar om att raljera över dialekten.

Det är möjligt att den stora mängden positiva värderingar i materialet i viss mån har att göra med att det är just ett barn som talar dialekt i det här fallet. Andersson (2014 s. 15) förklarar att även om många är skeptiska mot språklig variation finns det ett tydligt undantag när det gäller barnbarns språk, liksom språket hos far- och morföräldrar. Ifråga om dessa grupper menar han att »språklig variation inte bara är tillåten utan till och med till glädje» (Andersson 2014 s. 15). Att det är just värmländska som Alice talar kan också spela roll för den positiva attityd som syns i kommentarerna på sociala medier. Enligt Jansson (2023) har dialekten i Värmland hög status (jfr också Nilsson 2015), och detta förefaller vara fallet också utanför detta landskap (se Bolfek Radovani 2000 s. 98 f., Teinler 2016 s. 236).

I kommentarerna kontrasteras Alices dialekt mot andra dialekter, dels positivt i relation till andra dialekter i Sverige (bästa dialekten av alla), dels på olika sätt i relation till skånska (Fulaste dialekten efter skånska, Värmländska låter bättre än skånska). Skånska framstår i materialet närmast som ett typexempel på en från standardsvenska avvikande dialekt i Sverige, och skånska beskrivs också som en varietet som många antas tycka illa om och ha svårt att förstå. Denna negativa värdering stämmer väl överens med de attityder till skånska som framkommit i tidigare studier (jfr Loman 1973 s. 40, Andersson 2001 s. 139 f., Bolfek Radovani 2000 s. 98 f., Teinler 2016 s. 236, Nilsson & Nylund Skog 2019 s. 223, Jansson 2023 s. 154).

Också ifråga om ett par andra aspekter på dialekter syns i det analyserade materialet från sociala medier liknande tankar och åsikter som framkommit i tidigare intervjustudier: att tala fint är att tala standardnära (jfr Nilsson & Nylund Skog 2019, Bijvoet & Senter 2021, Jansson 2023) och värmländska liknar norska och är ibland svårt att förstå för utomstående (jfr Nilsson & Nylund Skog 2019, Jansson 2023). Att standardnära språk ses som finare än dialekt utgör enligt Bijvoet och Senter (2021 s. 176) en spridd språkideologisk föreställning i samhället.

En hel del användare beskriver att de skulle vilja höra mer dialekter i media; en annan vanlig kommentar är att man ska vara rädd om dialekterna. I båda fallen rör det sig om affekt av typen önskan (jfr Martin & White 2005 s. 48). Denna önskan om att människor ska vara rädda om dialekterna tyder också på att det finns en upplevelse av att det finns ett hot mot svenska dialekter idag, vilket innebär att dialekter är någonting som man behöver ta hand om och vårda. Bockgård och Nilsson (2011 s. 10) beskriver tanken om att dialekterna är på väg att dö ut som »minst lika gammal som dialektologin själv». Enligt dessa forskare har idén om att (genuina) dialekter utjämnas så snabbt att de snart är utdöda funnits bland dialektologer åtminstone sedan mitten av 1800-talet (Bockgård & Nilsson 2011 s. 10 f.; jfr också Andersson 2001 s. 62 f., Svahn 2003 s. 508 f.). Detta sätt att se på vad som händer med dialekterna syns också i politiken; i den stora statliga utredningen Mål i mun angavs att »det finns behov av ett mer aktivt arbete för dialekternas överlevnad», liksom att det behöver tillskjutas mer resurser för »vidmakthållandet av dagens dialekter», vilka beskrivs som »en hotad del av vårt kulturarv» (Kommittén för svenska språket 2002 s. 178, 180, 306). Här verkar alltså många vanliga språkbrukare, äldre tiders dialektforskare och (vissa) politiker ha samma uppfattning: dialekterna hotas av utplåning och kräver vård för att överleva.

Vidare förekommer i materialet diskussioner om exakt vad som är en dialekt. Är värmländska respektive norrländska en dialekt eller flera, och talar Alice riktig värmländska? Idén om att det finns en riktig värmländska, till skillnad från den mer utjämnade varietet som Alice talar, uttrycker en annan spridd språkideologisk uppfattning: språk och språkliga varieteter ses som ting med fasta gränser vilka går att avgränsa från varandra (jfr Josephson 2022 s. 64 ff., Bijvoet 2020 s. 18). Att inte ens talare från samma geografiska område i materialet är överens om var gränsen går mellan olika dialekter är emellertid inte särskilt förvånande, eftersom dialekter kan förstås som kontinuum med flera olika nivåer, från genuin dialekt till regionalt standardspråk, snarare än som avgränsade entiteter. Beroende på vilken del av denna skala man avser kommer man antagligen att föreställa sig att den dialekt man åsyftar täcker in ett större eller mindre geografiskt område.

Trots att de flesta som kommenterar Alices dialekt alltså är positivt inställda till hennes språkbruk antyder samtidigt kommentarerna Helt rätt att inte skämmas för sin dialekt! och Fortsätt med din Goa dialekt att det finns föreställningar om att dialekttalare skäms för sitt regionalt färgade språk eller att det är ett förväntat beteende att göra det, liksom att en del dialekttalare förlorar dialekten. Några av dem som kommenterar klippen på FB uppger också själva att de inte talar lika dialektalt som de gjort tidigare.

Med tanke på att så många på sociala medier ger uttryck för att de älskar dialekter kan man fundera på varför dialektalt språkbruk ändå minskar i Sverige. Teinler (2016 s. 54) beskriver det som två motsatta rörelser som existerar parallellt: dialekter uppvärderas samtidigt som användandet av dialekt minskar. En möjlig tolkning är att de åsikter som människor ger öppet uttryck för i sociala medier och de (kanske omedvetna) åsikter som de har privat inte helt stämmer överens med varandra. I Danmark har det faktum att pågående dialektutjämning och explicit uttryckta, positiva attityder till geografisk variation drar åt motsatta håll ibland förklarats på detta sätt (Kristiansen 2010). Medan ett standardspråksnära uttal ofta förknippas med status och öppen prestige brukar dialektalt språkbruk anses ge uttryck för solidaritet och därmed ha dold prestige i vissa grupper (se t.ex. Sundgren 2024 s. 58 f.), men i undersökningar som gjorts av omedvetna attityder till dialekt i Danmarksyns inte den här kopplingen till positiva värden som har med solidaritet att göra (Kristiansen 2010). Just sambandet mellan människors attityder till språk å ena sidan och språkförändring å andra sidan är enligt Monka, Maegaard och Pharao (2023 s. 181 f.) ett underbeforskat område. Dessa forskare betonar vikten av studier av språkförändringar inom vilka också samhällsförändringar och ideologiska förändringar inkluderas i analysen (jfr Nilsson & Nylund Skog 2019 som kanske, åtminstone delvis, kan räknas som en sådan undersökning). Här förefaller det alltså finnas behov av mer forskning!

Avslutningsvis vill jag framhålla att de återkommande kommentarer jag funnit om att dialekter är underbara och härliga inte är åsikter som är begränsade till sociala medier. När Alice gästade TV4:s program Efter fem inleddes inslaget med att en av programledarna beskrev hur det är härligt med folk som har, som kommer in med såhär coola dialekter och den andra programledaren svarade att Ja men dialekter gillar jag, alltså gillar jag överlag. Det slogs också fast att dialekter speglar hela Sverige. Alices dialekt omtalades sedan i samma program som bred, jättehäftig, charmig, underbar och härlig, och hon uppmanades att aldrig tvätta bort sin värmländska (Och jag vill bara uppmana till att ja, tvätta aldrig bort den där härliga värmländskan), vilket kanske kan tolkas som att programledaren, i likhet med de personer som kommenterat Alices dialekt på sociala medier, anser att det finns en risk att hon skulle kunna göra det när hon blir äldre. Den värmländska dialekten blir i tv-inslaget närmast ett exotiskt inslag, där Alice ombeds ge exempel på härliga uttryck som du kan bjuda på som en, som jag som stockholmare kanske inte riktigt hänger med på. De positiva värdeorden till trots kan man som tittare få känslan av att det finns ett visst drag av infantilisering i hur dialekten omtalas i programmet. Nilsson och Nylund Skog (2019 s. 223) beskriver hur dialekten av Edsbyborna beskrivs som mysig och charmig, och att det i dessa beskrivningar finns drag av infantilisering, liksom att dialekten inte är förknippad med kulturellt kapital utan ses som »en lugn norrländsk kontrast till den rörliga och globaliserade omvärlden, representerad av söder» (jfr också Monka, Maegaard & Scheuer 2015 s. 97). Det finns liknande tendenser i programledarnas sätt att beskriva Alices språkbruk. Programledarna positionerar tydligt dialekttalare som en grupp människor som är annorlunda än de själva är (folk som har, som kommer in med såhär coola dialekter) och medvetenheten om att deras eget språk också bär på spår som avslöjar geografisk hemvist verkar låg. På så sätt blir inslaget ett skapande av ett »vi» (dialektfria) och »de andra» (dialekttalarna). Detta stämmer väl överens med den undersökning Språktidningen lät utföra 2023 i vilken personer från Stockholm låg långt över genomsnittet ifråga om hur många som ansåg att de inte har någon dialekt alls (24 % av de tillfrågade, se Svensson 2023). Hur dialekt och dialekttalare beskrivs i svenska medier är någonting som jag tror det skulle vara fruktbart att undersöka närmare.