Bland Ovansiljanmålen är det Älvdalsmålets syntax som hittills har undersökts mest ingående. Flera av de relevanta morfologiska och syntaktiska fenomen som står i fokus för denna studie har behandlats i tidigare forskning om älvdalska, och dessa presenteras i tabell 3 nedan. Syntaktiska och morfologiska fenomen i de övriga Ovansiljanmålen presenteras i tabell 4 nedan.

Bland de arbeten som nämns i tabell 3 och 4 utmärker Berntzen 2024 och Jacobsen 2024 sig som fördjupade studier av negationsharmoni respektive kasus i tre Ovansiljanmål (Orsamålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet). Ringmar & Olander 2020 fokuserar på förekomsten av kvarlevande ackusativformer i Oremålet, Orsamålet och Våmhusmålet. Dahl 2015 ger en bred översikt över olika typer av utvidgad bestämdhet i de nordiska språken, inklusive i Ovansiljanmålen, med datamaterial hämtat huvudsakligen från Moramålet, Orsamålet, Sollerömålet och Älvdalsmålet. Garbacz 2019 utgör ett teoretiskt bidrag där data från Ovansiljanmålen används för att pröva två hypoteser om sambandet mellan morfologi och syntax.

I maj 2010 genomförde Piotr Garbacz fältarbete inom områdena för de traditionella socknarna Mora, Orsa, Sollerön och Venjan bekostat av Nordic Centre of Excellence in Microcomparative Syntax (NORMS) vid Universitetet i Tromsø. I fältarbetet undersöktes V till I-flyttning, stilistisk framflyttning, oblika subjekt, icke-referentiella nollsubjekt, generiska nollsubjekt, transitiva expletiver och placering av tunga subjekt på objektets position. För Moramålet anlitades sju informanter (fyra kvinnor och tre män, f. 1924–1948), för Orsamålet sex informanter (sex kvinnor f. 1928–1962), för Sollerömålet tre informanter (tre kvinnor f. 1935, 1958 och 1985) och för Venjansmålet tre informanter (två män f. 1934, 1955 och en kvinna f. 1939). I undersökningen användes Likert-skalan.

Under 2024 genomförde författarna två datainsamlingsresor till Ovansiljan inom ramen för två universitetskurser vid Universitetet i Oslo (NOR4173: Fordjupingsemne i nordisk språkvitskap: språkhistorie og språkendring i mars och NOR2111/4112: Syntaks og morfologi i nordiske språk i oktober). Syftet med resorna var att låta studenterna genomföra fältarbete som en obligatorisk del av kursen, samtidigt som materialinsamlingen skulle bidra till att fylla ut kunskapsluckor om Ovansiljanmålens syntax. Båda resorna bekostades i sin helhet av Institutt for lingvistiske og nordiske studier vid Universitetet i Oslo.

Nedan presenteras information om de undersökta språkliga fenomenen, antalet informanter, den metod som användes, namn på den som genomförde undersökningen samt tidpunkten för datainsamlingen.

Negationsharmoni undersöktes i fyra mål: Moramålet, Oremålet, Sollerömålet och Venjansmålet. För Moramålet deltog fyra informanter: tre män födda 1937, 1947 och 1948 samt en kvinna född 1951. Studien använde sig av Likert-skalan och utfördes av Brynjar Olsnes Østmo-Sæter i mars 2024. För Oremålet deltog två informanter, en man född 1948 och en kvinna född 1952. Även här användes Likert-skalan och undersökningen genomfördes av Daniel Bemar Rasmussen Emblem i mars 2024. För Sollerömålet deltog fem informanter: fyra kvinnor födda 1942, 1951, 1952 och 1958 samt en man född 1948. Också denna studie använde sig av Likert-skalan och utfördes av Sandra Lien Reksnes i mars 2024. I undersökningen av negationsharmoni i Venjansmålet deltog tre informanter: två kvinnor födda 1939 och 1942 samt en man född 1943. Här användes i stället forced choice-metoden. Studien genomfördes av Yasmin Ullestad i oktober 2024.

Utelämning av expletiva subjekt undersöktes i tre mål: Orsamålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet. Alla undersökningarna använde sig av Likert-skalan. För Orsamålet deltog fyra informanter: tre kvinnor och en man födda mellan 1932 och 1948. Studien utfördes av Sandra Lien Reksnes i oktober 2024. För Våmhusmålet deltog två informanter: en man född 1950 och en kvinna född 1952. Undersökningen genomfördes av Sandra Lien Reksnes i oktober 2024. För Älvdalsmålet deltog fyra informanter: tre kvinnor födda 1945, 1953 och 1959 samt en man född 1962. Undersökningen genomfördes av Aleksandra Ramstad Rachek i mars 2024.

Möjligheten att ha dubbla subjekt undersöktes i Venjansmålet och Våmhusmålet och utfördes av Brynjar Olsnes Østmo-Sæter i oktober 2024. För Venjansmålet deltog två informanter: en kvinna född 1939 och en man född 1943. Studien använde sig av forced choice-metoden. För Våmhusmålet deltog fyra informanter: en man född 1950 och tre kvinnor födda 1952, 1954 och 1955. Denna delstudie använde sig av Likert-skalan.

Kasusformer hos proprier undersöktes i Oremålet med två informanter, en man född 1948 och en kvinna född 1952. Metoden var forced choice, och undersökningen genomfördes av Daniel Bemar Rasmussen Emblem i mars 2024.

Kasusformer hos appellativer undersöktes i Oremålet och deltagare i undersökningen var två kvinnliga informanter födda 1946 och 1952. Metoden var forced choice, och studien genomfördes av Jan Einar Slethei i oktober 2024.

Delstudien om verbkongruensformer vid omvänd ordföljd genomfördes på Orsamålet av Celine Vendelbo Mikkelsen i mars 2024. Fem kvinnliga informanter (födda 1932, 1938, 1939, 1946 och 1950) deltog. I undersökningen användes Likert-skalan.

Utvidgad bestämdhetsanvändning undersöktes i Orsamålet med fyra informanter: tre kvinnor och en man födda mellan 1932 och 1948. Undersökningen utfördes av Sandra Lien Reksnes i oktober 2024 med hjälp av Likert-skalan.

Vid samtliga datainsamlingar eliciterades data med hjälp av acceptabilitetsbedömningar. Denna metod valdes dels därför att det är den mest effektiva datainsamlingsmetoden i en situation där en digital, sökbar korpus saknas för de flesta Ovansiljanmål (med undantag för Älvdalsmålet, där det finns en mycket liten, morfologiskt och syntaktiskt taggad korpus på strax över 14 000 ord; se Garbacz & Johannessen 2015 s. 12 f.), dels därför att den också möjliggör insamling av negativa data. Informanter – huvudsakligen äldre L1-talare av respektive Ovansiljanmål – exponerades för testmeningar (från omkring 20 till 60 per informant och insamlingstillfälle, beroende på undersökningens tema), där olika syntaktiska fenomen testades. Meningarna hade i förväg översatts till respektive mål av kontaktpersoner i området, samtliga L1-talare. Informanterna fick därefter ta ställning till meningarna i skriven form. Två olika metoder användes: en Likert-skala från 1 till 5, där 1 motsvarade en ogrammatisk mening och 5 en fullständigt grammatisk sådan, samt forced choice-metoden, där informanter fick välja mellan ett begränsat antal (två eller tre) fördefinierade alternativ.

Att testa acceptabiliteten av syntaktiska fenomen med hjälp av Likert-skala är en etablerad metod inom experimentell syntax. Den huvudsakliga fördelen med denna metod är att den möjliggör graderade bedömningar av språkliga konstruktioner, snarare än att begränsa informanternas val till binära alternativ. Därmed kan språklig variation fångas upp i högre grad, vilket är särskilt värdefullt vid undersökningar av subtila skillnader mellan olika konstruktionstyper. Eftersom Likert-skalan baseras på subjektiva bedömningar finns dock risken att informanter tolkar de numeriska värdena olika. Det är heller inte ovanligt att osäkerhet hos informanter leder till att svaren koncentreras kring mittpunkten av skalan (jfr Schütze & Sprouse 2013 s. 33 f.). Den så kallade forced-choice-metoden tvingar å andra sidan fram ett tydligt val även i situationer där informanterna annars hade uttryckt tvekan eller osäkerhet (jfr Schütze & Sprouse 2013 s. 31 f.). Valet av metod berodde dels på vilka syntaktiska fenomen som undersöktes, dels på den sociala kontexten för själva insamlingssituationen.

I april 2025 genomförde Piotr Garbacz ytterligare undersökningar för att komplettera den bild av ovansiljansk syntax som författarna erhållit i samband med fältarbetena. Dessa kompletterande undersökningar rörde (i) icke-referentiella nollsubjekt i Moramålet, Oremålet, Orsamålet, Sollerömålet, Venjansmålet och Våmhusmålet; (ii) subjektsdubblering i Moramålet, Oremålet, Orsamålet och Sollerömålet; (iii) kasusformer i Moramålet och Sollerömålet och (iv) negationsharmoni i Oremålet. Testmeningarna skickades via e-post till aktuella informanter i Ovansiljan, vilka ombads ta ställning till om meningarna kunde anses vara möjliga att yttra på respektive mål (i form av en ja/nej-bedömning, se Schütze & Sprouse 2013 s. 32 f.). Även om metoden kan anses ha vissa metodologiska begränsningar, ger den en snabb översikt över den potentiella förekomsten av specifika fenomen i olika mål och lämpar sig därför bra för en kompletterande undersökning (Schütze & Sprouse 2013 s. 33). Fenomenen testades på tre informanter i Mora (män födda 1937, 1948 och 1974), två informanter i Ore (två kvinnor födda 1946 och 1952), en informant i Orsa (en kvinna f. 1963), två informanter på Sollerön (två kvinnor f. 1951 och 1958), en informant i Venjan (en kvinna f. 1939) och tre informanter i Våmhus (f. 1952, 1954 och 1955). Undersökningen bör, på grund av sin summariska natur, ses som ett första steg i en vidare kartläggning av syntaktiska och morfologiska strukturer i Ovansiljanmålen.

Medan inhämtning av acceptabilitetsbedömningar med hjälp av Likert-skalan och forced choice-metoden kan betecknas som formella datainsamlingsmetoder, får en datainsamling via e-post med hjälp av en ja/nej-bedömning anses vara av låg formalitetsgrad. Det kan därmed uppstå en fråga om huruvida data som samlats in på detta sätt kan anses tillförlitliga. Schütze & Sprouse (2013 s. 31) påpekar, med stöd i flera studier (Featherston 2009, Phillips 2009, Sprouse & Almeida 2012, Sprouse et al. 2013), att en övergång från informella till mer formella insamlingsmetoder tenderar att ha mycket liten inverkan på resultaten, något som tyder på att också de mindre formella metoderna kan anses pålitliga. Också vid de formella metoderna finns risken att informanter kan påverkas av sin metalingvistiska medvetenhet och anpassa sina bedömningar efter vad de uppfattar som »korrekt», snarare än efter vad som faktiskt känns naturligt för dem. Detta gäller i synnerhet vid undersökningar av språkfenomen som informanterna har ett förhållande till, som exempelvis kasus i Älvdalsmålet som ibland uppfattas som mer livskraftigt än vad det i praktiken är. Samtidigt finns det fenomen som är mer svårfångade. I vår undersökning av dubbelt subjekt observerade vi att flera av informanterna initialt avvisade konstruktionen, men efter att ha uttalat meningarna högt för sig själva konstaterade de att den faktiskt var möjlig i deras språk. Konstruktionen visade sig kräva en särskild prosodi, där satsens andra subjekt betonas.

Data i denna artikel är emellertid så gott som uteslutande insamlade från äldre talare som växte upp i en tid och i miljöer där de lokala målen stod starkt. Orsaken till det är att de flesta (om än inte alla) yngre talare av Ovansiljanmålen idag måste betraktas som arvspråkstalare, dvs. talare vars dominanta språk är storsamhällets huvudspråk, svenska (jfr Jacobsen 2024 s. 46 ff.). Genom att samla in data från äldre informanter har vi försökt att hålla oss borta från arvspråksproblematiken samt potentiell språkförlust och interferens från standardsvenskan.

Sammanfattningsvis anser vi att vi i huvudsak har lyckats fånga informanternas språkliga intuitioner, i den meningen att vi som minimum har fått en indikation på vilka konstruktioner som kan vara möjliga i Ovansiljanmålen och vilka som sannolikt inte är det.

Enligt Levander (1925–28 2 s. 109 ff., 170 ff.) uppvisade samtliga Ovansiljanmål ett kasussystem med tre kasus: nominativ, dativ och ackusativ.⁸ Dessa realiserades hos såväl substantiv som adjektiv och pronomen. Egennamn och släktskapsbeteckningar hade också särskilda, ändelselösa vokativformer – ett fjärde kasus (Levander 1925–28 2 s. 110 f., 128). En viss synkretism hade redan förekommit och förändringstendenser i kasussystemet kunde skönjas (ibid.). Idag återstår spår av detta trekasussystem i samtliga mål. Det står starkast i Orsamålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet, medan det har reducerats betydligt i Moramålet, Oremålet, Sollerömålet och Venjansmålet.

Kasussystemen i Orsamålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet har nyligen undersökts i detalj, dock utan hänsyn till den nyutvecklade vokativen, av Jacobsen (2024), som konstaterar att systemen i dag är mer reducerade än de som dokumenterats hos Levander (1925–28 2). Förändringarna som Levander observerade bekräftas av Jacobsens undersökning. Jacobsen (2024 s. 121 f.) konstaterar att det strukturellt minst förändrade systemet finns i Orsamålet, där flera informanter fortfarande upprätthåller ett trekasussystem för appellativer och en distinktion mellan grundform och oblikform/dativform⁹ för proprier. Yngre informanter uppvisar i högre grad avvikelser eller saknar ett produktivt kasussystem. I Våmhusmålet och Orsamålet har tendensen att använda ackusativformer i ursprungliga dativkontexter generaliserats över flera paradigm. Dativformer accepteras endast av ett fåtal av Jacobsens informanter, medan upp till hälften av informanterna konsekvent föredrar ackusativformer i samtliga oblika kontexter, även vid proprier. Kasussystemet har därmed utvecklats mot ett tvåkasussystem (nominativ–oblikform), där ackusativformerna blivit den oblika formen. I Älvdalsmålet har de flesta informanter också reducerat kasussystemet till två kasus: en grundform och en dativform, medan den äldre distinktionen mellan nominativ och ackusativ har gått förlorad. Flera informanter använder sällan eller (med undantag av pronomina) aldrig kasusmarkering, och proprier förefaller i hög grad ha blivit oböjliga i det moderna Älvdalsmålet. Vad gäller pronomina uppvisar samtliga tre mål tendenser till ett nominativ–oblik-system, vilket är mest framträdande i Våmhusmålet, följt av Älvdalsmålet, och minst i Orsamålet, där flertalet informanter fortfarande använder ett trekasussystem. I den pronominella böjningen tycks dativformer ha överförts till den nya oblikformen, även om viss individuell variation förekommer. Det är möjligt att standardsvenskans pronominella paradigm i tredje person har påverkat denna utveckling, eftersom de svenska formerna som används i oblika kontexter ofta är fonologiskt lika dativformerna i Ovansiljanmålen.

När det gäller Älvdalsmålet råder det en diskrepans mellan de faktiska förhållandena i målet och de beskrivningar av det som finns i de två grammatikor som hittills utkommit (Åkerberg 2012 och Sapir & Lundgren 2024) samt i läromedel (t. ex. Nyström & Sapir 2018 och Andersson 2023–24). Nyare studier (bl.a. Svenonius 2015 och Jacobsen 2024) visar att kasussystemet har genomgått omfattande förändringar under 1900- och 2000-talen: det tidigare trekasussystemet har reducerats till ett tvåkasussystem med grundform och dativform och kasusdistinktioner förekommer främst hos personliga pronomen och substantiv i bestämd form. Dativformen påträffas numera oftast efter prepositioner, i mindre utsträckning efter verb och nästan aldrig efter adjektiv. Detta gäller framför allt de äldsta talarna (jfr Garbacz 2010, Garbacz & Johannessen 2015, Svenonius 2015, Helgander 2016), medan kasussystemet hos en del yngre talare i stort sett har upplösts (jfr Helgander 2016 med där angivna referenser), med mindre dessa talare aktivt lärt sig kasusdistinktioner i revitaliseringsprocessen. Denna tendens till kasusreduktion varken speglas eller nämns i någon avsevärd utsträckning i de två grammatikorna över Älvdalsmålet (Åkerberg 2012, Sapir & Lundgren 2024), som opererar med ett trekasussystem för substantiv (i både bestämd och obestämd form), adjektiv, pronomen och räkneord.¹⁰ Detsamma gäller för de läroböcker i Älvdalsmål som riktar sig till både barn och vuxna (Andersson 2023–2024), där inlärare alltså presentreras för det kasussystem som var vanligt bland talare födda omkring mitten av 1800-talet. Också den skönlitterära produktionen på älvdalska använder i allmänhet detta äldre kasussystem (undantag utgörs t.ex. av Larsson 1985 och Andersson 2005, jfr Garbacz 2024). Däremot förefaller den nyutvecklade vokativen att stå starkt i Älvdalsmålet. Den förekommer hos släktskapstermer och hos personnamn och bildas genom att den sista vokalen apokoperas eller, när apokope inte är fonologiskt möjlig, genom att betoningen förskjuts till ordets sista stavelse, t.ex. muna ‘mor.nom’ > mun! ‘mor.vok’, Friða ‘Frida.nom’ > Frið! ‘Frida.vok’, Gunnar ‘Gunnar.nom’ > Gunnar! ‘Gunnar.vok’. Fenomenet är belagt i Älvdalsmålet sedan åtminstone 1733, se Lars Steensland (2015) som också ger en beskrivning av vokativt kasus i dagens Älvdalsmål. De övriga Ovansiljanmålen är inte undersökta på denna punkt sedan Levanders tid (se Levander 1925–28 2 s. 110 f.).

För Oremålet rapporterar Ringmar & Olander (2020) att det, likt Orsamålet och Våmhusmålet, bevarat de gamla ackusativformerna i högre grad än dativformerna. Trots att författarna inte skiljer systematiskt mellan kasusform och kasuskontext, konstaterar de att »[a]ckusativen är ännu levande i Våmhus, Orsa och Ore och står här starkare än dativen, vilket är typologiskt ovanligt i ett skandinaviskt sammanhang» (Ringmar & Olander 2020 s. 238). Dessa resultat överensstämmer i stort med Jacobsens resultat för Orsamålet (Jacobsen 2024 s. 76 ff.) och Våmhusmålet (Jacobsen 2024 s. 89 ff.). Ringmar & Olander baserar sina data för Oremålet på endast en informant (vilken, med tanke på det låga antalet talare, ändå representerar en betydlig del av den dialekttalande populationen i socknen). Deras data visar att ackusativformer inte bara lever kvar i ursprungliga ackusativa kontexter utan också har ersatt dativformer i dativstyrda kontexter. De rapporterar också att ackusativformer i singularis (på -an/-a i maskulinum resp. femininum) inte sällan används hos attributiva adjektiv även i subjektsställning med huvudordet i nominativ: jänn stur pöjkä ersätts av jänn sturan pöjkä ‘en stor pojke’ och jäno stur kulla av jäna stura kulla ‘en stor flicka’. Den starkare ställningen för ackusativformer i förhållande till dativformer bekräftas även i Sletheis undersökning, genomförd i Ore i oktober 2024. I denna föredrog informanterna exempelmeningar med ackusativ i traditionellt dativstyrda kontexter, t.ex. Botje står ti hyllo ‘Boken står i hyllan’, med ackusativformen hyllo efter prepositionen ti, som traditionellt styr dativ) framför Botje står ti hylln (med dativformen hylln). När det gäller dativformer har Sletheis undersökning också visat att dessa ibland väljs efter traditionellt dativstyrande prepositioner, men att informanternas intuition på denna punkt förefaller vacklande, t.ex. accepteras både Dämm e mä bekanntom_dat sajnär och Dämm e mä bekanntär_nom sajnär ‘De är hos sina vänner’. De gamla ackusativformerna föredras för direkt objekt, oberoende av vilket kasus som det aktuella verbet traditionellt styrde. Emblems undersökning genomförd i mars 2024 visar i sin tur att böjning av egennamn i Oremålet i grundform och oblikform (t.ex. Anna_nom – Anno_obl, Lars_nom – Larsa_obl) fortfarande är produktiv idag.

I Sollerömålet finns enligt Andersson & Danielsson (1999 s. 357 ff.) kasusböjning i grundform (som författarna kallar nominativ) och dativform. Endast bestämda substantiv kan kasusböjas (1999 s. 357); dessutom kasusböjs personliga, possessiva och indefinita pronomen (1999 s. 368 ff.). För demonstrativa pronomen noteras att kasusböjning av dessa inte längre är produktiv (1999 s. 369). Dativformer förekommer efter prepositioner (1999 s. 373 f.) och vissa verb (1999 s. 367). Lokala ortnamn kan också anta dativformer (1999 s. 358). Samtidigt konstaterar författarna att de gamla dativformerna inte längre används av yngre talare (1999 s. 367, 373). I dag förefaller dativformer inte längre användas produktivt i Sollerömålet (Sylvia Måsan muntl.), inte ens i prepositionsstyrda kontexter – den kontext där dativformer annars tenderar att kvarstå längst i Ovansiljanmålen.

I Moramålet finns fortfarande dativformer av substantiv i (huvudsakligen) bestämd form (Östnors byalag 1990 s. 79 ff.). I plural är de bestämda formerna formellt identiska med de obestämda, både i nominativ och dativ, exempelvis dågå ‘dagar/dagarna’ och dagum ‘dagar.dat/dagarna.dat’ (Östnors byalag 1990 s. 81). Kasusböjning av ortnamn är också belagd (Östnors byalag 1990 s. 148). Personliga pronomen tycks uppvisa ett tvåformssystem: en subjektsform som går tillbaka på den äldre nominativformen, och en objektsform som svarar mot den tidigare dativformen.

I Venjansmålet förekommer det numera endast dativformer av substantiv i bestämd form efter vissa prepositioner (Wennberg 2007 s. 20). Utifrån både Wennbergs beskrivning (ibid.) och hennes översättning av Olsson (2008), tycks det enbart vara vissa prepositioner – främst a ‘åt’ och frå ‘från’ – efter vilka substantiv kan stå i dativ. Andra prepositioner som traditionellt har krävt dativ i Ovansiljanmålen, exempelvis i ‘i’ vid befintlighet, gör det inte längre i Venjansmålet. När det gäller pronomina verkar de traditionella ackusativa formerna i hög grad ha övertagit rollen som oblika former. Ett undantag utgörs av pronomenet hon, där också den äldre dativformen änn (jfr. fornsvenska hænne) fortfarande kan användas i vissa kontexter.

Enligt Levander (1925–28 2 s. 246 ff.) uppvisade alla Ovansiljanmål utom Venjansmålet verbkongruens i både numerus och person. Detta kongruenssystem påminde starkt om det fornsvenska: i singular var verbformerna identiska för alla personer, medan det i plural förekom separata former för första, andra och tredje person. Detta mönster gällde för såväl presens som preteritum. Venjansmålet utgjorde ett undantag då det saknade personkongruens i indikativ, medan imperativformer, såsom gōkir ‘gå.2.pl’ förekom, se Levander (1925–28 2 s. 164, 166).

I Våmhusmålet, Venjansmålet, delar av Moramålet, Orsamålet och Oremålet ersattes tredje person plural ofta med den motsvarande singularformen (Levander 1925–28 2 s. 163). Detta gällde också verbet åvå ‘ha’ i Älvdalsmålet som i vissa kontexter, speciellt när verbformen var trycksvag, ersatte den äldre formen åvå ‘har.3.pl’ med den singulära formen ar ‘har.sg’ (ibid.). I Skattungbyn (Orsamålet) fanns exempel på växling mellan pluralfōrmenforä och singularformen fōr i tredje person plural (Levander 1925–28 2 s. 250). Vidare uppvisade verbet go ‘gå’ i Våmhusmålet och i Moramålet (Bonäs) formen djikkųm ‘gick.l.pl’ och djikkǫm ‘gick.l.pl’ för första person plural preteritum, istället för de äldre formerna dji7gǫm ‘gick.l.pl’ respektive djiηgǫm ‘gick.1.pl’ (Levander 1925–28 2 s. 250). Samma förändring har numera också skett i Älvdalsmålet (jfr Garbacz 2010 s. 35). Levander (1925–28 2 s. 163 f.) dokumenterade även en tendens till kortformer (som dock inte är identiska med singularformen) i andra person plural vid omvänd ordföljd, såsom Våmh. wēlið wél ‘väljer.2.pl’ och nMor. wiler wil ‘vill.2.pl’.¹¹ För Orsamålet noterade han att detta gällde både i första och andra person plural, exempelvis lĭvum – lĭv ‘lever.l.pl’. Ett särskilt intressant fenomen som Levander (1925–28 2 s. 164) observerade i Orsamålet (Skattungbyn) och i Venjansmålet (Finngruvan) var att negationen kunde placeras mellan verbstammen och verbändelsen i andra person plural. För Oremålet nämnde Levander (1925–28 2 s. 164) dessutom både bortfall av verbändelsen framför inverterade pronominella subjekt och en typ av frasändelse, där endast det sista verbet i pseudosamordningar hade personändelse, exempelvis we gikk ö slomm ‘vi gick. sg och slog.1.pl’. Vidare bör också nämnas att en del av Ovansiljanmåleninte längre uppvisar någon vokalväxling mellan singulara och plurala preteritumformer av avljudsverb, t.ex. Älvd. wann ‘vann.sg’ – wannum ‘vann.1.pl’, wannið/wannir ‘vann.2.pl’, wanno/wanna/wannu/wanne/wannä ‘vann.3.pl’. Vokalväxlingen var enligt Levander (1925–28 2 s. 165) bevarad åtminstone på Sollerön (rev ‘rev.sg’ – rivu ‘rev.3.pl’), i Mora (red ‘red.sg’ – ridu ‘red.3.pl’; bod ‘bjöd.sg’ – budu ‘bjöd.3.pl’ och i Orsa (red ‘red.sg’ – ridä ‘red.3.pl’).¹²

Nästan ett sekel efter Levanders beskrivning rapporterar Garbacz (2019 s. 207 f.) att verben i Moramålet, Orsamålet, Sollerömålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet fortfarande böjs i både numerus och person. I Oremålet har verbkongruens försvunnit under 1900-talet, och samma verbform används nu för alla personer i både singular och plural. Dock förekommer fortfarande en separat ändelse för första person plural (-om) i målets mer konservativa varianter. I Venjansmålet har kongruensen helt upphört. Garbacz (2019 s. 207 f.) presenterar nutida verbböjningsparadigm i presens och preteritum för samtliga mål. Vid rak ordföljd förefaller verbkongruensen i de fem förstnämnda målen vara stabil och produktiv, men liksom på Levanders tid är den grammatiska verkligheten mer komplex än vad paradigmen ensamma kan ge intryck av.

I Orsamålet – dock med undantag av vissa, troligast mer konservativa talare – uppvisar verben i första och andra person plural en kortform vid inverterad ordföljd, både i presens och preteritum. Dessa kortformer motsvarar ofta verbets stam. Exempelvis förekommer spilöm – spil ‘spelar.1.pl’, spilädöm – spiläd ‘spelade.1.pl’, tai – ta ‘tar.2.pl’ samt tomm – to ‘tog.1.pl’.

När det gäller Älvdalsmålet har Ásgrímur Angantýsson (2015 s. 69 ff.) hävdat att målet inte längre uppvisar robust verbkongruens i person och numerus. Hans slutsats bygger på en eliciteringsundersökning som genomfördes i Älvdalen 2007, där informanter ombads fylla i verbformer efter angivna subjekt. Undersökningen är dock metodologiskt tveksam, och bilden han tecknar bekräftas inte av en annan undersökning baserad på korpusdata från samma datainsamling (Garbacz & Johannessen 2015 s. 26 ff.). Korpusanalyserna visar istället att verbkongruensen i numerus och person i Älvdalsmålet är robust. Det finns emellertid tecken på att ändelserna i första och andra person plural i Älvdalsmålet befinner sig i en gränszon mellan att uppfattas som verbändelser och som subjekt. Detta är särskilt tydligt i andra person plural, där ändelserna -ið och -ir är homofona med formerna för det personliga pronomenet ið/ir ‘ni’ och troligen har uppstått genom en historisk reanalys av pronomenet som verbändelsen (Rosenkvist 2010 s. 250 f.). Som en följd av denna strukturella ambiguitet tillåter Älvdalsmålet utelämning av referentiella subjekt i just andra person plural, både vid rak och vid omvänd ordföljd. Även i första person plural kan Älvdalsmålet uppvisa nollsubjekt, men endast vid rak ordföljd, se Rosenkvist 2010 för en djupare analys av fenomenet. Rosenkvist (2010 s. 250) visar dessutom att -ið kan separeras från verbet, exempelvis i: Ir int ið iema i morgų? ‘är inte 2.pl hemma i morgon?’, vilket ytterligare stöder hypotesen om en dubbel funktion – verbändelse och subjekt – hos ið. Liknande tendenser finns även för första person plural: verbändelsen kan i vissa fall separeras från stammen och kanske även tolkas som ett postverbalt subjekt. Ändelsen särskrivs dessutom ofta, som i dalskeð um för förväntade dalskeðum ‘talade (på) dalmål.1.pl’ (något som inte förekommer i tvåstaviga singularformer: dalsker ‘talar (på) dalmål.sg’ särskrivs inte som *dalsk er). Ytterligare ett tecken på denna särställning är att den reciproka/passiva ändelsen -es placeras före personändelsen i både första och andra person plural, t.ex. fygdesum að ‘följdes.1.pl åt’ och fygdesið að ‘följdes.2.pl åt’ (Åkerberg 2012 s. 296), istället för det väntade *fygdums að ‘följdes.1.pl åt’ och *fygdis að ‘följdes.2.pl åt’, jfr motsvarande isländska former fylgdumst, fylgdust, där personändelsen föregår den reciproka. Detta gäller endast i preteritum av svaga verb (Stefan Jacobsson muntl.). Den reciproka personändelsen föregår personändelsen även i Sollerömål, t. ex. Soll. vir ärasum! ‘vi hörs.dep.1.pl’ och i Orsamål. I motsvarande fall, dvs. i presens, har dock Älvdalsmålet den förväntade ordningen, exempelvis i ärums! ‘hörs.1.pl.dep.’

När det gäller reduktion av verbändelser i första och andra person plural vid inverterad ordföljd i Våmhusmålet och Moramålet saknas det fortfarande systematiska studier. Det är heller inte klarlagt i vilken utsträckning övriga Ovansiljanmål kan ha ersatt verbformer i tredje person plural med motsvarande singularformer, även om data från Sollerömålet (Andersson & Danielsson 1999 s. 364 f.) tyder på att denna ersättning gäller hos både svaga och starka verb, både i presens och i preteritum. Kunskapen är också begränsad när det gäller om negationen kan placeras mellan verbstammen och personändelsen – fenomenet har hittills endast dokumenterats i dagens Älvdalsmål (se Rosenkvist 2010 s. 250). Det är dessutom oklart om så kallad frasändelse förekommer, det vill säga att verbändelsen markeras endast på det andra, men inte det första, verbet i en (pseudo)samordning. Verbets personböjning i Ovansiljanmålen är ett område som onekligen förtjänar vidare studier, inte minst eftersom flera lingvistiska hypoteser (se avsnitt 3 ovan) kopplar verbparadigmets morfologiska beskaffenhet till förekomsten eller frånvaron av en rad syntaktiska fenomen.

Den så kallade V till I-flyttningen (dvs. fa-orföljden i subjektsinitiala bisatser av alla typer, inklusive relativsatser och konditionala bisatser) har undersökts i detalj i Älvdalsmålet (Garbacz 2010 s. 111 ff., 209 ff., Garbacz & Johannessen 2015 s. 35 f., Ásgrímur Angantýsson 2015, Garbacz 2015, Rosenkvist 2015c). Fenomenet har studerats i olika typer av bisatser, med såväl nollsubjekt och pronominella subjekt som nominalfrassubjekt, samt med olika typer av adverbial. Resultaten visar att verbflyttning i nutida Älvdalsmål har blivit optionell och att subjektsinitiala bisatser kan ha tre olika ordföljder när det gäller ordföljden mellan subjekt, finit verb och adverbial. Dessa är: (i) subjunktion – satsadverbial – subjekt – finit verb (eventuell V till I-flyttning osynlig), se exempel (1a); (ii) subjunktion – subjekt – satsadverbial – finit verb (s.k. verb in situ), se exempel (1b); (iii) subjunktion – subjekt – finit verb – satsadverbial (V till I-flyttning), se exempel (1c).

Av de tre ordföljder som diskuterats ovan är det strukturerna i (1a) och (1b) som idag föredras i Älvdalsmålet. Förekomsten av V till I-flyttning, exemplifierad i (1c), korrelerar positivt med faktorer såsom hög ålder hos talaren, nollsubjekt (enligt Rosenkvist 2015c är verbflyttning obligatorisk med nollsubjekt, något som motsägs av data i Garbacz 2009, s. 140), pronominellt subjekt, samt förekomst av temporala eller modala hjälpverb och negerande adverbial (såsom it ‘inte’ och aldri ‘aldrig’). Omvänt korrelerar V till I-flyttning negativt med faktorer såsom lägre ålder hos talaren, nominalfrassubjekt, tempusböjda huvudverb och adverbial som sakta ‘förvisso’, kringgt ‘ofta’ och milumað ‘ibland’ (jfr. Garbacz 2010 s. 123 f., Garbacz 2015 s. 94 ff., Rosenkvist 2015c s. 228 ff.). De uppgifter som Levander (1909a s. 124) lämnar om fenomenet tyder på att verbflyttning över negationen tidigare var obligatorisk i älvdalska bisatser (oberoende av subjektstypen): »Ordet ’inte’ kan aldrig såsom i rikspråket stå emellan subjektet ock predikatet i bisatser; om ordet ej sättes i satsens början, måste det därför stå efter värbet (…).» Detta förhållande har emellertid förändrats under 1900-talet, vilket dagens variation tycks spegla.

Enligt uppgifter i Garbacz (2019 s. 209 f.) förekommer V till I-flyttning även i Moramålet och Orsamålet samt hos äldre talare av Sollerömålet. Nedan behandlas V till I-flyttning mer detaljerat, med utgångspunkt i både Garbacz 2019 och i Garbacz’ egen fältundersökning genomförd i Ovansiljan i 2010.

I Moramålet accepteras V till I-flyttning över både satsnegationen och adverbialet åldär ‘aldrig’, men inte över adverbial som jämt ‘alltid’, säkärt ‘säkert’, kringäst ‘oftast’ och ibland ‘ibland’. Detta gäller både i att-satser som är underordnade icke-hävdande och faktiva predikat, samt i relativsatser, under förutsättning att subjektet är pronominellt (se exempel (2) nedan). Samtliga informanter i undersökningen – sex personer – föredrog dock bisatsstrukturer utan (synlig) verbflyttning.

I Orsamålet kan V till I-flyttning förekomma i relativa bisatser, adverbiella bisatser samt i att-satser som är underordnade icke-hävdande och faktiva predikat, förutsatt att subjektet är pronominellt. Verbflyttning kan då ske över både satsnegationen – som i dessa fall kan anta en klitisk form – och adverbial som aldri ‘aldrig’ och nug ‘nog’, se exempel (3) nedan. Däremot accepteras inte verbflyttning över adverbial som jåmt ‘alltid’, säkört ‘säkert’, kringgöst ‘oftast’ eller millöma ‘ibland’. Talarna varierar i sina bedömningar av acceptabiliteten för strukturer med verbflyttning, och flertalet – särskilt de yngre – föredrar konstruktioner utan verbflyttning.

I Sollerömålet är det endast äldre talare som accepterar V till I-flyttning (jfr Garbacz 2019 s. 210). Verbflyttning till I över negationen accepteras, mer sällan också över adverbialet ålldär ‘aldrig’, men inte över adverbial som jämmt ‘alltid’ eller krinngt ‘ofta’. Dessa strukturer förekommer i relativa bisatser, adverbiella bisatser samt i att-satser underordnade faktiva predikat:

Strukturer utan (synlig) verbflyttning föredras dock konsekvent av talarna i Sollerömålet, och yngre talare accepterar inte verbflyttning överhuvudtaget.

För Venjansmålet rapporterar Garbacz (2019) att V till I-flyttning inte är möjlig. Tidigare undersökningar från området genomförda 2010 visar dock att ordföljden finit verb – negation accepteras i flera typer av bisatser, såsom att-satser som är underordnade icke-hävdande och faktiva predikat, adverbiella bisatser och relativsatser, förutsatt att negationen är klitiserad till det finita verbet, se (5). Ordföljden finit verb – satsadverbial accepteras däremot inte när det rör sig om adverbial såsom ålldär ‘aldrig’, jämt ‘alltid’ eller kringt ‘ofta’.¹⁴ I dessa fall föredrar samtliga informanter en bisatsordföljd där adverbialet placeras före det finita verbet eller före subjektet.

För Oremålet och Våmhusmålet rapporterar Garbacz (2019) att strukturer med V till I-flyttning inte är belagda, och det finns inga andra studier av konstruktionen i dessa mål. Det är dock möjligt att en mer nyanserad bild skulle framträda vid en mer systematisk undersökning av bisatsstrukturer i dessa två varieteter.

I de fastlandsnordiska språken krävs normalt ett formellt subjekt i konstruktioner med väderverb (t.ex. regna, snöa, blåsa) och i presenteringskonstruktioner. I de önordiska språken är detta inte nödvändigt, och i vissa fall tillåts det inte ens (se Holmberg & Platzack 1995 s. 99 ff.). I äldre ljudinspelade prover på Ovansiljanmål förekommer det också exempel som kan tolkas som att ett icke-referentiellt subjekt kunde utelämnas. Se exempel (6) hämtat från Björk (1910 s. 46) och exempel (7) hämtat från Garbacz (2010 s. 68), inspelat 1976.

Garbacz (2019 s. 224 f.) rapporterar att utelämning av icke-referentiella subjekt vid väderverb inte är möjlig i något av Ovansiljanmålen, inte heller i Älvdalsmålet (se även Garbacz 2010 s. 68). I ett tidigare arbete visar Garbacz (2010 s. 68, 193) däremot att Älvdalsmålet marginellt tillåter utelämning av icke-referentiella subjekt i presenteringskonstruktioner med ett initialt rumsadverbial (detta är dock också möjligt i standardsvenska, jfr Falk 1993 s. 270):

Våra nyare undersökningar genomförda 2024 och 2025 bekräftar att inget av Ovansiljanmålen tillåter utelämning av det formella det vid väderverb. Däremot tycks vissa Ovansiljanmål tillåta utelämning av ett icke-referentiellt det i presenteringskonstruktioner, särskilt när meningen inleds med ett rumsadverbial.

I Moramålet förefaller det formella subjektet alltid vara obligatoriskt – såväl i konstruktioner med väderverb som i presenteringskonstruktioner och i predikativa konstruktioner av typen det är vinter:

I Oremålet är situationen likartad med den i Moramålet: formellt subjekt krävs i konstruktioner med väderverb, i presenteringskonstruktioner samt i predikativa konstruktioner av typen det är vinter:

I Orsamålet krävs ett formellt subjekt i konstruktioner med väderverb (se (11a)). Däremot kan subjektet utelämnas i presenteringskonstruktioner (jfr (11b)), även om meningar med formellt subjekt som i (11c) föredras. Vid en första anblick kan formellt subjekt även utebli i predikativa konstruktioner av typen det är vinter (se (11d)).

Utelämning av formellt subjekt i predikativa konstruktioner, såsom i exempel (11d) ovan, har emellertid visat sig vara en sammansmältning av ä ‘det’ och i ‘är’ till formen e. Som framkommit i undersökningar genomförda av Reksnes under 2024 accepterar informanter varken varianten Wi im i Ossa mäss i wittörn eller Wi im i Ossa mäss ä wittörn. Däremot accepteras formen Wi im i Ossa mäss ä i wittörn, där det formella subjektet uttryckligen förekommer. När informanterna konfronterades med varianten Wi im i Ossa mäss e wittörn – med samma e-form som i exemplet från Björk (1910 s. 46) återgivet i (6) ovan – föredrog de denna konstruktion framför ... mäss ä i wittörn. Detta tyder på att ordet e inte bör analyseras som en fristående verbform, utan som en fonologisk sammansmältning av verbet i ‘är’ och det formella subjektet ä ‘det’.

I Sollerömålet är formellt subjekt obligatoriskt i konstruktioner med väderverb, i presenteringskonstruktioner samt i predikativa konstruktioner av typen det är vinter (se exempel (12)).

I Venjansmålet krävs ett formellt subjekt i konstruktioner med väderverb ((13a)) och i predikativa konstruktioner av typen det är vinter ((13b)). Däremot är det formella subjektet inte obligatoriskt i presenteringskonstruktioner som i (13c).

Våmhusmålet kräver formellt subjekt i konstruktioner med väderverb (se exempel (14a)) och i predikativa konstruktioner av typen det är vinter (se (14b)). I likhet med Venjansmålet tillåter det däremot utelämning av formellt subjekt i presenteringskonstruktioner (se (14c)).

Eftersom det formella subjektet kan klitiseras till det finita verbet, finner man i Våmhusmålet exempel som vid första anblick kan tolkas som utelämning av formellt subjekt, men där subjektet i själva verket har inkorporerats i verbformen, se (15a), vilket kan jämföras med (15b) där det formella subjektet är fristående.

Ett intressant, spontant producerat skriftligt exempel på vad som förefaller vara en dubblering av det formella subjektet återges i (16) nedan.

Eftersom verbet raingin ‘regna’ får formen raingdä i preteritum, bör formen raingdäd i exempel (16) tolkas som en sammansmältning av det preteritumböjda verbet och det formella subjektet eð/ä ‘det’. Vid inverterad ordföljd verkar det formella subjektet smälta fullständigt samman med verbformen – troligen som ett resultat av haplologi – se exempel (17) nedan.

När det gäller Älvdalsmålet kan formella subjekt, som tidigare nämnts, i viss utsträckning utelämnas i presenteringskonstruktioner, men inte i konstruktioner med väderverb (Garbacz 2010 s. 68).¹⁵ En undersökning genomförd av Rachek i mars 2024 bekräftar att utelämning av formellt subjekt i presenteringskonstruktioner är möjlig, men att acceptansen varierar något mellan talarna:

Racheks undersökning bekräftar vidare att utelämning av formellt subjekt vid väderverb inte är grammatisk i Älvdalsmålet (se (19) nedan). Inte heller tillåts utelämning av formellt subjekt i predikativa konstruktioner av typen det är vinter, se (20) – till skillnad från vad som förekommer i äldre Älvdalsmål, jfr exempel (7) ovan.

Racheks undersökning har även visat att vissa informanter accepterar meningar med opersonliga passivkonstruktioner utan expletivt det, medan andra inte gör det:

Sammanfattningsvis kan man konkludera att utelämningen av icke-referentiella subjekt i Ovansiljanmålen sker enligt regler liknande dem i standard-ssvenskan, nämligen från subjektets kanoniska position i deklarativa huvudsatser inledda med ett rums- eller tidsadverbial (SAG 3 s. 391).

Utelämning av referentiella subjekt i Älvdalsmålet nämns redan av Levander (1909a s. 109). Detta är en utelämning som är olik den svenska där subjekt som fundament kan utelämnas i deklarativa huvudsatser (SAG 4 s. 43). Fenomenet har behandlats i detalj av Rosenkvist (2010) som ger en översikt över de kontexter där referentiella nollsubjekt kan förekomma, en historisk bakgrund samt en syntaxteoretisk analys. Älvdalsmålet tillåter utelämning av referentiella (pronominella) subjekt i första och andra person plural – wįð/wįr ‘vi’ och ið/ir ‘ni’ – men inte i andra personer eller numerus. Utelämningen sker dock enligt olika regler: i första person plural kan subjektet endast utelämnas från den initiala positionen, både i huvudsatser och i bisatser – trots att denna position i Diderichsens satsschema (och i generativ grammatik) strukturellt motsvarar två olika syntaktiska positioner, se (22). I andra person plural kan subjektet däremot utelämnas från både den initiala och den inverterade positionen, oavsett satstyp, se (23).

Möjligheten till utelämning gäller inte andra typer av subjekt, såsom det generiska subjektet an ‘man’ eller det expletiva subjektet eð ‘det’ (jfr. avsnitt 5.4 ovan). Formen hos det generiska pronomenet är förövrigt samma som hos det personliga pronomenet i tredje person singular maskulinum, an ‘han’.

Älvdalsmålet kan därmed klassificeras som ett så kallat partiellt nullsubjektspråk, det vill säga ett språk där subjektsutelämning endast är möjlig i vissa personer och numerus. Bland dagens nordiska varieteter är det oss veterligen bara Älvdalsmålet som med säkerhet kan sägas tillåta referentiella nollsubjekt idag. Fenomenet är dock välkänt från flera västgermanska icke-standardvarieteter, såsom bayerska, schweizertyska, schwabiska, frisiska, jiddisch (Rosenkvist 2018), samt från elsassiska (Hoff 2024). Enligt Levander (1925–28 2 s. 151) var utelämning av referentiella subjekt obligatorisk i äldre Älvdalsmål: »(...) så att ex. i Älvd. uteslutande säges wen djä̆ rir ‘vad gören I?’, băkųm ‘vi baka’.» I Levander 1909a (s. 109) presenteras en mer nyanserad bild: där anges att subjekt i första och andra person plural (måste?) utelämnas vid rak ordföljd, men även kan utelämnas vid inverterad ordföljd, exempelvis i Fåmm tininggär enn? ‘får.1.pl tidningarna än?’. Denna möjlighet finns dock inte längre i Älvdalsmålet (se Rosenkvist 2010 s. 241). Däremot kunde referentiellt subjekt inte utelämnas i frågeordfrågor inledda med wiso ‘varför’ (Levander 1909a s. 109). Detta tyder på att de kontexter där referentiella subjekt kunde eller fick utelämnas i Älvdalsmålet har blivit mer inskränkta under 1900-talet.

Levander (1925–28 2 s. 151 f.) rapporterade vidare att referentiella nollsubjekt i första och andra person plural – förutom i Älvdalen – också förekom i Våmhus, Mora och Orsa (men inte i övriga Ovansiljanmål). I Rättvik ska nollsubjekt ha funnits i andra person plural vid inverterad ordföljd. Levander (ibid.) skriver explicit att varken Oremålet eller Venjansmålet tillåter utelämning av referentiella subjekt, medan förhållandena i Sollerömålet inte nämns alls: »I Våmh., Mora och Orsa kan pronomenet vara både bibehållet och försvunnet, ex. […].»

Idag är utbredningen av referentiella nollsubjekt i Ovansiljan i stort sett outforskad. För Moramålet rapporterar Östnors byalag (1990 s. 86, 93, 97, 98) att personliga pronomen i första och andra person plural har både en stark form – wir ‘vi’, ir ‘ni’ – och en svag form – e eller i – som kan stå för båda personerna och förekomma vid såväl rak som inverterad ordföljd. Även detta fenomen förtjänar en vidare granskning i Ovansiljanmålen.

Generiska nollsubjekt innebär att ett pronomen med generisk betydelse (t.ex. sv. man, en) saknas i subjektpositionen. Detta illustreras med ett isländskt exemplet hämtat från Holmberg (2010a s. 15):

Möjligheten att utelämna generiska subjekt i Ovansiljanmålen har undersökts i Garbacz 2019 (s. 224 ff.). Resultaten visar att denna möjlighet inte förekommer i något av målen, se ett av exemplen från Garbacz 2019 (s. 224 ff.) nedan.

Levander (1909a s. 109) fastslog att Älvdalsmålet uppvisade både dubbelt och trippelt subjekt, se (26), och han beskrev fenomenet som »ytterst vanligt» (ibid.):

I dagens Älvdalsmål förekommer oss veterligen endast subjektsdubblering; konstruktioner med trippelt subjekt bedöms numera som ogrammatiska (Rosenkvist 2015a s. 108). Det bör understrykas att den typ av subjektsdubblering som förekommer i Älvdalsmålet skiljer sig markant från så kallad final dubblering av fundament i standardsvenskan, där det dubblerade subjektet står i satsfinal extraposition snarare än på den kanoniska subjektplatsen, såsom i Älvdalsmålet, jfr (27):

Rosenkvist (2015a) har analyserat subjektsdubblering i Älvdalsmålet och identifierar ett antal strukturella egenskaper som kännetecknar fenomenet (a.a. s. 110 ff.): (i) subjektsdubblering förekommer endast med initiala subjekt i V2-kontexter; (ii) det första subjektet måste stå i satsinitial position, det andra i den kanoniska subjektpositionen (Spec,TP); (iii) det första subjektet kan vara ett personligt pronomen, ett expletivt eð ‘det’, en bestämd eller obestämd nominalfras, ett egennamn, ett utelämnat referentiellt subjekt, en bisats eller en infinitivfras; (iv) subjektsdubblering kräver närvaro av ett satsadverbial, såsom sakta ‘tvivelsutan’, fel ‘visst’ eller kanenda ‘minsann’; (v) konstruktionen används för att uttrycka polaritetsfokus. Några av Rosenkvists (2015a s. 111) exempel återges nedan:

Våra fältundersökningar genomförda under hösten 2024 och våren 2025 visar att subjektsdubblering förekommer också i Orsamålet, Venjansmålet och Våmhusmålet. Undersökningsvariablerna baserades på Rosenkvist 2015 a, men testades på ett mer begränsat urval av meningar på grund av undersökningssituationens förutsättningar.

Resultaten för Våmhusmålet visar att kontexterna där dubbelt subjekt är möjliga i stort liknar dem i Älvdalsmålet. Subjektsdubblering förekommer endast i V2-kontexter. Det första subjektet måste vara initialt och kan utgöras av ett pronomen, ett substantiv, ett egennamn eller en bisats. Det andra subjektet måste däremot vara ett personligt pronomen (29a–d). Vidare krävs förekomst av ett modalt satsadverbial, framför allt fell ‘visst’ (29e), men även kanenda ‘minsann’ och säkert ‘absolut’ accepterades – om än i varierande grad – av informanterna i meningar med dubbelt subjekt.

Alla informanter uppgav att det andra subjektet i satsen måste vara betonat. Vad gäller tolkningen av konstruktionen med dubbelt subjekt, uttryckte informanterna att den används »som en förstärkning» och att propositionen i satsen uppfattas som »verkligen sann». Detta tyder på att konstruktionen i Våmhusmålet har en förstärkande eller emfatisk funktion.

I Venjansmålet förefaller kontexterna där dubbelt subjekt är möjligt vara mer begränsade. Liksom i Älvdalsmålet och Våmhusmålet måste det första subjektet i Venjansmålet stå satsinitialt och det andra subjektet måste vara ett personligt pronomen. Även här är ett modalt satsadverbial nödvändigt – vanligtvis för ‘visst, ju’ eller då ‘i alla fall’, ibland i kombination som då för ‘ju i alla fall’. Enligt informanterna förekommer konstruktioner med dubbelt subjekt främst i jämförelsesatser:

Det initiala subjektet kan enligt informanterna inte vara något annat än ett pronomen. Om det i stället är ett substantiv, till exempel ett egennamn, måste det stå i extraposition:

Subjektsdubblering i Venjansmålet kräver – liksom i Våmhusmålet – att det andra subjektet bär fonetiskt tryck. Konstruktionen används enligt informanterna för att förstärka eller tydliggöra satsens proposition.

Även i Orsamålet kan förekomsten av dubbelt subjekt beläggas. Liksom i de övriga målen är grundförutsättningarna att satsen innehåller en V2-kontext, att det första subjektet är satsinitialt, att satsen innehåller ett modalt satsadverbial och att det andra subjektet är betonat. I Orsamålet kan det initiala subjektet utgöras av ett personligt pronomen, som i (32) nedan, ett formellt ä/ed ‘det’ (se (33))¹⁶ eller ett substantiv ((34)). Liksom i de övriga målen används subjektsdubblering i Orsamålet för att uttrycka förstärkning.

Från Oremålet har vi endast ett exempel som eventuellt skulle kunna tolkas som ett fall av subjektsdubblering, se (35), beroende på om det andra subjektet är emfatiskt betonat.

Annars uppvisar exempel (35) flera av de kännetecken som är typiska för subjektsdubblering i Ovansiljanmålen: V2-kontext, det första subjektet är initialt och utgörs av ett pronomen som dubbleras av ett annat pronomen; satsen innehåller dessutom ett satsadverbial (fôll ‘visst’), och informanterna uppfattar konstruktionen som mer utpekande än en motsvarande sats med enkelt subjekt. Vid andra tillfällen väljer informanterna i Ore att placera det andra subjektet i extraposition när de konfronteras med testmeningar med dubbelt subjekt, se (36).

Uppgifter från informanter i Mora och på Sollerön tyder på att dubbelt subjekt inte förekommer vare sig i Moramålet eller i Sollerömålet.

I Orsamålet, Venjansmålet och Våmhusmålet krävs det fonetiskt tryck på det andra subjektet. Detta avviker från beskrivningen av dubbelt subjekt i Älvdalsmålet i Rosenkvist 2015a (s. 111) där det påstås att i Älvdalsmål dubbelt subjekt är »[...] neither weak, nor strong (stressed). Both subject markers are pronounced just as regular subjects, and they are thus not phonetically marked in any way». Rosenkvist nämner dock följande i en fotnot (ibid.): »Gunnar Nyström (p.c.) claims that the doubling pronouns are stressed. However, my empirical studies show very clearly that only a handful of (younger) informants seem to be able to stress the doubling pronoun, and that an absolute majority of the informants do not stress the doubling pronoun in regular speech».

Oblika subjekt – det vill säga subjekt som står i annat kasus än nominativ och som ofta uttrycker en upplevarroll – är välkända från de nordiska fornspråken samt från modern isländska och färöiska. Se det forngutniska exemplet i (37):

Enligt Garbacz (2019 s. 223) förekommer oblikt subjekt inte i något av Ovansiljanmålen, se ett av exemplen (a.st.):

Levander (1909a s. 121) noterade för Älvdalsmålets del att »predikatet står mycket ofta sist i korta relativsatser» och illustrerade detta med flera exempel (av vilka några visserligen innehåller ett adverbial eller ett objekt och inte ett (subjekts)predikativ):

Detta är, av allt att döma, en kvarleva av stilistisk framflyttning (kilkonstruktion) som innebär att ett kort satsled – oftast ett adverbial, en infinit verbform eller ett pronominellt objekt – placeras mellan bisatsinledaren och det finita verbet i bisatser som saknar ett synligt subjekt (relativsatser eller bisatser med utelämnat subjekt). I sin studie av stilistisk framflyttning betraktar dock Falk (1993) inte korta relativsatser som exempel på konstruktionen, eftersom sådana strukturer även kan tolkas som resultat av en underliggande OV-ordföljd (som i viss utsträckning förekommer i alla de nordiska fornspråken) eller som resultat av verbfinala strukturer, vilka är belagda särskilt i senmedeltida och yngre stadier av de nordiska språken. Eftersom äldre Älvdalsmål varken uppvisar verbfinala strukturer eller – med mycket få undantag – OV-ordföljd, kan exemplen i (39) med större sannolikhet än i fornsvenska tolkas som genuina instanser av stilistisk framflyttning. Konstruktionen var mycket vanlig i alla de nordiska fornspråken, inklusive fornsvenska och förekommer fortfarande i modern isländska samt – i viss utsträckning – även i modern färöiska. Se exempel (40a) från fornsvenska (Falk 1993, s. 181) och exempel (40b) från modern isländska (efter Ásgrímur Angantýsson et al. 2022 s. 138).

Garbacz (2010 s. 158 ff.) har genomfört en undersökning av stilistisk framflyttning i Älvdalsmålet som visar att konstruktionen praktiskt taget har försvunnit ur språket hos de undersökta talarna (födda mellan 1927 och 1941).¹⁷ Endast ett exempel – möjligen en stelnad fras – bedömdes som acceptabelt av informanterna i hans studie (Garbacz 2010 s. 160):

Andra testade exempel med predikativ före det finita verbet i korta relativsatser bedömdes däremot som ogrammatiska av samma informanter:

Liknande exempel på framflyttning av predikativ, adverbial och objekt i korta relativsatser är även kända från äldre norska dialekter (Aasen 1848 s. 203 uppger bl.a. Baa’ den, som ut hade gjeve, aa den som mot hadde tekje; Alt dæ, som i Husom kann finnast; Dæ va dei, som Magt’a hadde) samt från arkaiserande varianter av svenska (som ordspråket Rik nog den som nöjd är). Rester av kilkonstruktionen förekommer fortfarande på andra håll i Ovansiljan, men konstruktionen är inte längre produktiv (Garbacz 2019 s. 222). Stilistisk framflyttning av subjektspredikativ, verbpartiklar, supinum, rumsadverbial och objekt testades av Garbacz i hans fältundersökning i 2010 i flera Ovansiljanmål: Moramålet, Orsamålet, Sollerömålet och Venjansmålet. Resultaten visar att själva konstruktionen i viss mån accepteras av några informanter, men det är oklart om den är produktiv i deras språk.

Av sju talare av Moramål var det en manlig informant (f. 1948) som bedömde stilistisk framflyttning av ett predikativ som marginellt möjlig eller som ett högtidligt uttryck, se (43). En annan manlig informant (född 1924) accepterade framflyttning av ett rumsadverbial, se (44).

I Orsa bedömdes stilistisk framflyttning av subjektspredikativet gamblöst ‘äldst’, se exempel (45a), som grammatisk av sex av samtliga sju informanter. Framflyttning av rumsadverbialet ajti värden ‘ute i världen’ (45b) accepterades av två informanter (födda 1945 respektive 1962).

Av tre informanter på Sollerön bedömde två att stilistisk framflyttning av rumsadverbialet i Dalum ‘i Dalarna’ (se (46)) var möjlig. En kvinnlig informant (född 1935) ansåg den fullt möjlig men ålderdomlig, medan en yngre kvinnlig informant (född 1985) betraktade den som marginellt möjlig. Den tredje informanten, en kvinna född 1958, avvisade konsekvent samtliga exempel på stilistisk framflyttning.

I Venjan testades stilistisk framflyttning på tre informanter. En manlig informant (född 1955) och en kvinnlig informant (född 1939) bedömde framflyttning av rumsadverbialet i Dalum ‘i Dalarna’ som i viss mån möjlig, om än ålderdomlig, se (47). En tredje informant, man född 1934, bedömde även framflyttning av supinum, verbpartiklar och subjektspredikativ som fullt grammatiska, se (48).

I isländska och färöiska placeras det egentliga subjektet i huvudsats i den kanoniska subjektspositionen (Bobaljik & Höskuldur Þráinsson 1998 s. 55), se (49a), till skillnad från svenska, danska och norska, där det placeras i den kanoniska objektspositionen (jfr (49b)):

I den engelskspråkiga litteraturen kallas denna konstruktion ofta higher subject position in expletive constructions, förkortat HiPos (se t.ex. Bobaljik & Höskuldur Þráinsson 1998, Höskuldur Þráinsson 2009).

För Ovansiljanmålen har konstruktionens grammatikalitet redovisats av Garbacz (2019 s. 212 f.). Den accepterades av talare av Moramålet, Orsamålet, Sollerömålet och Venjansmålet, se (50), men avvisades av talare av Oremålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet, se (51):

Motsvarande satser i Oremålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet där det potentiella subjektet omedelbart följer det infinita verbet (t. ex. Eð ar werið ien katt i tsyötşę) är däremot fullt grammatiska.

Isländskan tillåter postponering av tunga subjekt, vilket innebär att subjektet placeras i objektets kanoniska position (Holmberg 2010a s. 15), se (52). En liknande efterställning av subjekt var också möjlig i fornsvenska (Håkansson 2008 s. 183 ff.), se exempel (53a) hämtat från Håkansson (2008 s. 186), medan strukturen inte är grammatisk längre i modern svenska, se (53b):

Efterställning av tunga subjekt är inte möjlig i något av Ovansiljanmålen (Garbacz 2019 s. 223 f.), se ett av exemplena (ibid.) i (54). Motsvarande satser där subjektet omedelbart följer det finita verbet och föregår objektet är däremot grammatiska (ibid.).

Transitiva expletiver – det vill säga formellt subjekt med ett transitivt verb – förekommer i isländska och färöiska (Bobaljik & Höskuldur Þráinsson 1998 s. 56):

Traditionellt har man utgått från att transitiva expletiver inte förekommer i de fastlandsskandinaviska språken (Höskuldur Þráinsson 2007, s. 23), men denna uppfattning har reviderats sedan Håkansson (2017) visat att konstruktionen faktiskt har förekommit i svenskan.

Vad gäller Ovansiljanmålen uppvisar de en viss intern variation utifrån resultaten presenterade i Garbacz (2019 s. 210 f.): i Oremålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet bedöms transitiva expletiver som ogrammatiska, se (56), medan de bedöms som fullt möjliga i Moramålet, Orsamålet, Sollerömålet och Venjansmålet, se (57):

Pronominella objekt kan i de nordiska språken föregå negationen i huvudsatser under förutsättningen att det finita verbet också är satsens huvudverb. Se ett svenskt exempel med objektsskifte i (58a) och utan objektsskifte i (58b):

I isländska kan objektsskifte även förekomma med nominalfrasobjekt, se (59a), något som inte är möjligt i de fastlandsskandinaviska språken; jfr det svenska exemplet i (59b):

I Norden förekommer det dialektal variation när det gäller möjligheten till objektsskifte av pronominella objekt: konstruktionen verkar saknas helt i Österbotten i Finland, och är inte alltid obligatorisk – eller ens möjlig – i norska och svenska dialekter (Bentzen 2014). Enligt Christensen (2005 s. 153) saknas dessutom objektsskifte på de danska öarna Lolland och Falster, men detta påstående ifrågasätts i Bentzens (2014) kartläggning av objektsskiftets utbredning.

I Ovansiljan saknas objektsskifte helt och hållet i samtliga mål, både för pronominella och nominalfrasobjekt (Garbacz 2019 s. 213 f.). Se exempel från Oremålet i (60):

Negationsharmoni, det vill säga två eller flera negativa element som tillsammans bildar en semantisk negation inom satsen, är en ovanlig företeelse i de nordiska språken. Inget av standardspråken uppvisar fenomenet, och det finns knappt några belagda spår av det i de äldre språkliga stadierna, med undantag för enstaka förekomster i äldre fornvästnordiska (Þórhallur Eyþórsson 2002) och yngre fornsvenska (t.ex. i Sagan om Didrik av Bern: j then tima war aldre engen sadann man föd ‘i denna tid var aldrig ingen sådan man född’).18 Svenska Akademiens ordbok ger också flera exempel på sekvensen aldrig ingenlintet från 1500- och 1700-talet (SAOB, sp. A 904, band 1).19 I Norden återfinns negationsharmoni i vissa finlandssvenska och estlandssvenska dialekter, liksom i den norska dialekten från Sappen i Troms (troligen som resultat av kontakt med kvänska och samiska) samt i vissa äldre danska folkmål (Munch 2013 s. 226 ff., Rosenkvist 2015b).

Levander (1909a s. 110 f.) noterade att Älvdalsmålet uppvisade det han kallade »pleonastisk negation» och illustrerade detta med bland annat följande exempel:

Negationsharmoni i Älvdalsmålet verkar vara en relativt sen innovation (Garbacz 2010 s. 88 f.), möjligen ett resultat av språkkontakt (Rosenkvist 2015b s. 159 ff.). Undersökningar av negationsharmoni i Älvdalsmålet (Garbacz 2006, Garbacz 2010, Garbacz & Johannessen 2015, Rosenkvist 2015b, Berntzen 2024) visar att den ska klassificeras som så kallad icke-strikt negationsharmoni, att den inte är obligatorisk och att den kan bära en viss emfatisk bibetydelse. Negationsharmonispråk delas typologiskt in i strikta och icke-strikta (Giannakidou 1998 s. 186 ff.). I strikta system måste negerade element alltid samförekomma med satsnegation, oavsett deras position i satsen. I icke-strikta system kan endast efterställda negerade element kombineras med satsnegation, medan framförställda inte får göra det. Enligt Berntzen (2024 s. 58 ff.) kan negationsharmoni i Älvdalsmålet realiseras genom tre typer av strukturer: (i) negative doubling – där minst ett negerat led samförekommer med satsnegationen (som i (62a) nedan), (ii) negative spread – där minst två negerade led kombineras med varandra (se (62b)) och (iii) negative spread and doubling – där två eller flera negerade led kombineras med satsnegationen ((62c)).

Berntzen (2024 s. 56 f., 122) har visat att ett negerat led (t. ex. objekt eller adverbial) i Älvdalsmålet kan placeras initialt, men det kan då inte samförekomma med en satsnegation, se (63), vilket visar att Älvdalsmålet uppvisar icke-strikt negationsharmoni. Den motsatta situationen, dvs. att ett negerat adverbial samförekommer med satsnegationen (men står till höger om denna) är däremot fullt möjlig, se (64).

Några av informanterna i Berntzens (2024 s. 67, 123, 127) studie godkänner emellertid meningar där ett negativt element följs av satsnegationen (Berntzen 2024 s. 67), se exemplen i (65). Skillnaden mellan varianter med och utan satsnegation är dock tydlig: meningar där satsnegationen kommer efter ett negativt element bedöms överlag som klart sämre (ibid.).

För Älvdalsmålets del är det svårt att fastställa huruvida negationsharmoni någonsin har varit obligatorisk. Den är tydligt icke-obligatorisk i nutida Älvdalsmål, medan äldre beskrivningar endast konstaterar att fenomenet förekommer (Levander 1909a s. 110 f.), eller beskriver det som karakteristiskt för dalmålet i allmänhet (Levander 1925–28 2 s. 156).

Även Orsamålet uppvisar enligt Berntzen (2024 s. 128 ff.) icke-strikt negationsharmoni (se (66a) nedan), samtidigt som vissa informanter accepterar negerade led framför satsnegationen, jfr (66b). Negationsharmoni är dock inte obligatorisk i några kontexter, vilket visas i (67). Liksom i Älvdalsmålet kan negationsharmoni i Orsamålet realiseras på tre sätt: (i) genom negative doubling (se (68a)), (ii) genom negative spread ((68b)) och (iii) genom negative spread and doubling ((68c)).

I Våmhusmålet fungerar negationsharmonin på likartat sätt som i såväl Orsamålet som Älvdalsmålet (Berntzen 2024 s. 136 ff.). Även här har man att göra med icke-strikt negationsharmoni (se (69)), som inte är obligatorisk (se (70)). Liksom i de övriga målen kan negationsharmoni i Våmhusmålet realiseras på tre sätt: (i) negative doubling (se (71a)), (ii) negative spread ((72b)) och (iii) negative spread and doubling ((73c)).

Berntzen (2024 s. 104 ff.) konkluderar att Orsamålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet alla uppvisar icke-strikt negationsharmoni. Detta innebär att preverbala negerade led oftast förekommer utan satsnegation. Samtidigt visar resultaten att ordföljden negerat led – satsnegation accepteras av vissa informanter i dessa tre mål, vilket potentiellt motsäger tidigare beskrivningar av icke-strikta negationsharmonispråk, där denna ordföljd inte förväntas förekomma (jfr Giannakidou 1998). Dessutom är negationsharmoni i alla tre mål tydligt optionell, och förekomsten av flera negerade led tycks ofta ge upphov till förstärkta, emfatiska tolkningar. Detta gäller särskilt för Älvdalsmålet och Våmhusmålet, och observationen utmanar tidigare påståenden (t. ex. Zeijlstra 2022 s. 158 f.) om att språk med negationsharmoni inte tillåter emfatisk negation (Berntzen 2024 s. 106).

När det gäller övriga Ovansiljanmål är negationsharmoni hittills mindre utforskad, men vissa relevanta observationer finns att tillgå. En undersökning av negationsharmoni i Moramålet, genomförd av Østmo-Sæter, visar att negationsharmoni förekommer och att den är icke-obligatorisk, se (72).

Negationsharmoni i Moramålet tycks huvudsakligen realiseras genom negative doubling (som i exempel (72) ovan), medan både negative spread och negative spread and doubling verkar vara ogrammatiska (se (73a) och (73b) nedan). Däremot är en variant utan negationsharmoni, som i (73c), fullt acceptabel.

Undersökningsresultaten tyder vidare på att negationsharmonin i Moramålet är icke-strikt. Det finns en tydlig skillnad i acceptans mellan meningar som (74a) nedan, med ett medianvärde på 4,5 (på den femgradiga skalan), gentemot (74b) med medianvärde 3. En av informanterna bedömer båda meningarna som ogrammatiska.

Slutligen rapporterade flera informanter att meningar med negationsharmoni upplevs som mer emfatiska än motsvarande meningar utan harmoni. Detta ligger i linje med vad som tidigare har konstaterats för Orsamålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet av Berntzen (2024 s. 106).

Negationsharmoni i Oremålet undersöktes av Rasmussen Emblem. Resultaten från undersökningen visar att båda informanterna avvisade majoriteten av de testade meningarna där ett eller flera negerade led kombinerades med varandra eller med satsnegationen:

Informanterna accepterade dock en mening där satsnegationen följs av ett negerat objekt:

Liknande exempel finns också i den nätbaserade ordboken över Oremålet (Blomberg 2025a), se (77a), samt i översättningen av julevangeliet till Oremål (Blomberg 2025b), se (77b).

En kompletterande undersökning genomförd av Garbacz i april 2025 visar att exempel med negationsharmoni, liknande de i (76) och (77) ovan, bedöms som »korrekta, men ovanliga» av talare av Oremålet. Samtidigt avvisas meningar där satsnegationen samförekommer med två negerade led, som i (78).

Detta kan tyda på att negationsharmonin tidigare har förekommit i Oremålet, men att den idag inte längre är något produktivt fenomen.

Negationsharmoni i Sollerömålet undersöktes av Reksnes. Resultaten visar att två av fem informanter accepterade meningar med negationsharmoni, medan de tre övriga avvisade dem. Hos de informanter som godkände konstruktionerna förefaller negationsharmonin vara icke-obligatorisk och realiseras genom negative doubling, se (79).

Det är oklart om negative spread eller negative spread and doubling är möjliga i Sollerömålet, och det är även ovisst huruvida målet uppvisar ickestrikt negationsharmoni. Några av meningarna som testades av Reksnes (och avvisades av informanterna) antyder dock denna möjlighet: meningen i (80a) nedan bedömdes med medianvärde 2 (på en skala från 1 till 5), medan meningen i (80b) fick medianvärdet 1 (på samma skala):

Informanternas bedömningar indikerar att negationsharmoni förekommer i mindre utsträckning i Sollerömålet än i Orsamålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet samt att det råder stor variation. Några av de informanter som accepterade negationsharmoni uppgav för övrigt att konstruktionen kan uppfattas som gammaldags eller skämtsam. Andra av informanternas kommentarer tyder på att negationsharmoni i Sollerömålet förknippas med en emfatisk funktion.

I Venjansmålet förekommer, enligt resultaten från Ullestads undersökning, icke-obligatorisk negationsharmoni, illustrerad i (81a), med vissa emfatiska drag. Negationsharmonin realiseras i form av negative doubling, där satsnegationen samförekommer med adverbialet åldör ‘aldrig’ ( se (81b)).

Preverbala negerade led accepteras i vissa fall, se (82), vilket är anmärkningsvärt. En sådan ordföljd skulle tyda på att Venjansmålet i dessa fall inte beter sig som ett typiskt icke-strikt negationsharmonispråk (jfr diskussionen om Älvdalsmålet, Orsamålet och Våmhusmålet ovan).

Vidare tycks också negationsharmonin i Venjansmålet ofta ha en emfatisk funktion.

Vissa svenska och finlandssvenska dialekter använder substantivets bestämda form i kontexter där standardspråket har ett naket substantiv. Denna utvidgade användning av den bestämda slutartikeln har behandlats av Delsing (2003) och därefter mer utförligt av Dahl (2015 s. 27–119), som noterar att olika undertyper av fenomenet förekommer i Ovansiljan. Från Älvdalsmålet omnäms företeelsen redan av Levander (1909a s. 95), som noterar att »[b]estämd form begagnas i en stor mängd fall då r[iks]spr[åket] har obestämd form [...]».²⁰ Han illustrerar detta med flera exempel, varav några återges i (83) nedan.

Dahl (2015) identifierar sju undertyper av utvidgad användning av bestämd form i Ovansiljanmålen: (i) icke-avgränsbar användning (Dahl 2015 s. 49 ff.), (ii) singularanvändning (Dahl 2015 s. 83 ff.), (iii) generisk användning (Dahl 2015 s. 43 ff.), (iv) predikativ användning (Dahl 2015 s. 94 ff.), (v) citationsanvändning (Dahl 2015 s. 48 f.), (vi) användning i instrumentella prepositionsfraser (Dahl 2015 s. 89 ff.), samt (vii) användning i benämningar på sjukdomar (Dahl 2015 s. 96 f.).

Exempel på den icke-avgränsbara användningen i Moramålet, Orsamålet, det äldre Sollerömålet, Våmhusmålet samt Älvdalsmålet från Dahl (2015 s. 56–59) ges i (84).

Exempel på den singulara användningen i Älvdalsmålet och i Orsamålet från Dahl (2015 s. 85, 89) ges i (85).

Dahl (2015 s. 46) ger exempel på den generiska användningen i Älvdalsmålet (se (86a) nedan). Hans år 2000 insamlade data visar att denna användning också kan beläggas i Orsamålet (se (86b)). Exempel på den predikativa användningen finns från både Älvdalsmålet (Garbacz 2010 s. 68) och Orsamålet (Björk 1910 s. 46), se (87). Användning av bestämd form i instrumentella prepositionsfraser ger Dahl exempel på från Älvdalsmålet, Orsamålet samt det äldre Sollerömålet (Dahl 2015 s. 90 f.), se (88). Användning av bestämd form vid benämningar på sjukdomar har däremot endast observerats i Sollerömålet, se exempel i (89a) hämtat från Andersson & Danielsson (1999 s. 285) och refererat i Dahl (2015, s. 96), och i Orsamålet (se (89b)) (Östen Dahl muntl.).

Exempel på citationsanvändning av bestämd form finns i Älvdalsmålet. Dahl (2015 s. 49) hänvisar till Steensland (1994 s. 8), som i sin ordbok över växtnamn i Älvdalen skriver: »Jag återger i regel de älvdalska växtnamnen i obestämd form, trots att detta många gånger kan te sig onaturligt för en älvdaling. I älvdalskan använder man nämligen oftast bestämd form, då man benämner en växt.»

De två återstående undertyperna i Dahls (2015) typologi av den utvidgade användning av bestämdhet, dvs. användning med kvantifierare (t.ex. »...gott om fistjevattna», Dahl 2015 s. 69) och användning i fraser som betecknar tid och vikt (t.ex. »He drâo nestan haL(e)v-täimen...», Dahl 2015 s. 97), finns oss veterligen endast belagda i Älvdalsmålet (Östen Dahl muntl.), se (90) och (91).²¹

Den predikativa användningen av bestämd form har undersökts i Orsamålet och Våmhusmålet av Reksnes och förefaller vara fortsatt levande i båda målen:

Den predikativa användningen av bestämd form undersöktes även av Garbacz i april 2025 och resultaten visar att fenomenet förekommer i Oremålet, se (94), samt i Sollerömålet, se (95). Däremot kunde den predikativa användningen av bestämd form inte beläggas vare sig i Moramålet (se (96)) eller i Venjansmålet ((97)).

Den utvidgade användningen av bestämd slutartikel betecknas av Dahl (2015 s. 27) som ett fenomen som huvudsakligen förekommer i perifiera nord- och östsvenska dialekter. Data från Ovansiljanmålen visar klart på att fenomenet är belagt i de flesta av dessa.

I tabell 7 sammanfattar vi data för syntaktiska och morfologiska fenomen i Ovansiljan som vi antingen refererat till eller som vi undersökt själva under något av våra fältarbeten. Plustecken (+) markerar att fenomenet kan beläggas, minustecken (–) att det inte förekommer och procenttecken (%) att endast vissa talare bedömer fenomenet som grammatiskt.

Några fenomen som vi inte har undersökt, men som har diskuterats mycket i forskningen om de nordiska språken är bl.a. förekomsten av långdistansreflexiver, dvs. huruvida reflexiviteten kan upprätthållas över bisatsgränsen, jfr isl. Jón segir at María elski sig ‘Jón säger att Maria älskar honom’, möjligheten att placera olika satsadverbial före subjektet i huvud- och bisatser, fria benefaktiver, t. ex. Han bakade gästerna en kaka, objekt-verb-ordföljd och prepropriella artiklar. Det finns indicier på att långdistansreflexiver och objekt-verb-ordföljd kan ha förekommit i Ovansiljanmålen och det är också känt att adverbialplacering före subjektet är vanlig (men fenomenet inte är undersökt i detalj). Förekomsten av fria benefaktiver har inte undersökts, så vitt vi vet, medan prepropriella artiklar inte lär förekomma i målen.

Vad gäller kasusmorfologi befinner sig samtliga Ovansiljanmål i en process av kasusförlust. Denna process är teoretiskt intressant av flera skäl. För det första har målen en gemensam utgångspunkt: samtliga hade för endast 100–150 år sedan ett levande trekasussystem (fyrkasussystem om man räknar med vokativ, se avsnitt 5.1 ovan). Utvecklingen därefter har dock skilt sig åt mellan varieteterna. I vissa mål har de tidigare dativformerna generaliserats för oblika kontexter; i andra har ackusativformerna gjort det och i ytterligare några mål har kasusböjningen överlag reducerats betydligt. I Älvdalsmålet, där den förstnämnda utvecklingen har ägt rum, har kasusförlusten skett på ett ganska likartat sätt som i en rad andra perifera, morfologiskt konservativa fastlandsnordiska mål, där dativen typiskt är bäst bevarad. Utvecklingarna i Orsamålet och Våmhusmålet, där ackusativformerna har blivit generaliserade och används i alla oblika kontexter, skiljer sig däremot avsevärt från det som hade varit förväntat i en nordgermansk kontext.

För det andra har alla Ovansiljanmål varit utsatta för extern press från svenskan på ett sätt som påminner om situationen för de germanska arvspråken i exempelvis Nord- och Sydamerika samt Australien, alla utsatta för kraftig påverkan från antingen engelska eller iberoromanska språk. Att jämföra språkutveckling under press från ett dominerande språk kan därmed ge nya insikter i både arvspråksforskningen och dialektologin. I litteraturen om morfologisk förändring i arvsspråksvarieteter råder en utbredd uppfattning att kasusmorfologi är särskilt sårbar (Yager et al. 2015), både för reduktion och för idiosynkratiska innovationer, såsom utvecklingen av ett oblikt kasus ur ursprungliga ackusativformer i Orsa- och Våmhusmålet. Det förefaller som om talare i språkgemenskaper som genomgår språkskiftesprocesser har särskilt gynnsamma förutsättningar för morfologisk novation och reanalys. Att dessa mål hade en relativt lik morfologisk utgångspunkt med avseende på kasusmorfologi understryker vidare att externa sociolingvistiska faktorer troligen spelar in i morfologisk förändring. Inom litteraturen om morfologisk förändring beskrivs gärna t.ex. kasusbortfall som en teleologiskt motiverad förenklingsprocess, vars syfte är att göra grammatiken enklare. De aktuella undersökningarna visar emellertid att förändringarna i kasussystemen i de tre målen motiverades av olika faktorer vid olika tidpunkter. Kasusbortfall bör därför uppfattas som en gradvis framskridande process, där användningen varierar i relation till språkinterna faktorer, såsom ordklass, frekvens, genus, böjningsklass och syntaktisk kontext. Samtidigt understryker våra undersökningar vikten av att beakta sociolingvistiska förhållanden och förändringar i en varietets användningsdomäner i studiet av morfologisk förändring. Kasusböjningen har vidare fått en central roll i revitaliseringsarbetet kring Älvdalsmålet. Där har man försökt återinföra förlorade kasusformer som var vanliga under 1800-talet, både i undervisningsmaterial (t.ex. Nyström & Sapir 2018, Andersson 2023–2024), i grammatikor (Åkerberg 2012, Sapir & Lundgren 2024) och i litteraturproduktion (Garbacz 2024).

Verbkongruensen i numerus och person, som i början av 1900-talet fanns i samtliga mål utom Venjansmålet och som påminde om den fornsvenska, har därefter först reducerats kraftigt och sedan försvunnit helt i Oremålet. I de övriga målen har den till stor del bevarats, men vissa förändringar kan ändå observeras. Ändelsen för andra person plural är sekundär och har formerna -ir, -ið eller -i, vilket tyder på att det tidigare pronomenet ir/ið ‘ni’ har reanalyserats som verbändelse (den ursprungliga ändelsen i andra person plural måste ha varit *-in, se Björklund 1956 s. 98 ff. och Rosenkvist 2010, s 250 f.). I flera mål, t.ex. Moramålet, Orsamålet, Våmhusmålet och Älvdalsmålet, hade detta lett till att det referentiella subjektet kunde utelämnas i andra person plural (Levander 1925–28 2 s. 151), något som fortfarande förekommer i Älvdalsmålet (Rosenkvist 2010). Ändelsen för första person plural placeras i vissa mål sist i verbformen, efter den reflexiva/passiva/mediala s-ändelsen, t.ex. Soll. vir äresum ‘vi hörs’. I vissa fall kan personändelsen separeras från verbstammen, så att andra element placeras däremellan. Även i första person plural kan det referentiella subjektet utelämnas i dag i Älvdalsmålet och tidigare också i Moramålet, Orsamålet och Våmhusmålet (Levander 1925–28 2 s. 151). Vidare har flera Ovansiljanmål utvecklat olika verbformer beroende på det finita verbets position i satsen i relation till subjektet, särskilt i första och andra person plural. Detta fenomen finns i dag i Orsamålet (Garbacz 2019 s. 208) och är också dokumenterat i äldre stadier av Våmhusmålet (Levander 1925–28 2 s. 163 f.). Verbkongruensens utveckling och den troligen därmed relaterade subjektslösheten förtjänar alltså vidare studier. Fenomenet bör även studeras i ljuset av de avvecklingsprocesser som verbkongruensen har genomgått i de nordiska språken, se diskussionen i Horn af Åminne 2022 (s. 242 ff.).

Också vad gäller syntaxen uppvisar Ovansiljanmålen en blandning av arkaiska och innovativa drag. Flera av de syntaktiska fenomenen är fortfarande otillräckligt undersökta, trots att de är av stort intresse för både nordisk och allmän språkvetenskap. Å ena sidan finns drag som Ovansiljanmålen delar med såväl de nordiska fornspråken som isländska och färöiska – exempelvis V till I-flyttning och rester av stilistisk framflyttning. Å andra sidan finns det syntaktiska innovationer såsom negationsharmoni, referentiella nollsubjekt och dubbelt subjekt – fenomen som är mycket sällsynta eller helt obelagda i andra nordiska språkvarieteter. Vissa egenskaper, exempelvis den utvidgade användningen av bestämdhet, delar Ovansiljanmålen däremot med flera andra nordiska dialekter. Ovansiljanmålen är dessutom teoretiskt intressanta i relation till flera hypoteser inom syntaktisk teori, särskilt sådana som berör kopplingar mellan morfologi och syntax. Bland dessa märks hypotesen om split-IP (Bobaljik & Höskuldur Þráinsson 1998, Höskuldur Þráinsson 2009), hypotesen om att en rad syntaktiska egenskaper är länkade till kasus- och verbböjning (Holmberg & Platzack 1995), hypotesen om kopplingen mellan morfologiska och syntaktiska mönster (Holmberg 2010a), samt olika formuleringar av The Rich Agreement Hypothesis (Rohrbacher 1999, Koeneman & Zeijlstra 2014, Tvica 2017, Petzell 2018). Även frågan om huruvida negationsharmoni kan samexistera med emfatisk negation (Zeijlstra 2022, s. 158 f.) är aktuell. Vissa av dessa hypoteser har redan diskuterats (och kritiserats) i tidigare studier – exempelvis Garbacz’ (2010) kritik av The Rich Agreement Hypothesis och i ett försök att återetablera samma hypotes (Koeneman & Zeijlstra 2014 och Petzell (2018). Håkansson (2017) har invänt mot kopplingen mellan transitiva expletiver och verbmorfologi i svenskan. Garbacz (2019) har diskuterat hypoteserna ställda av Bobaljik & Þráinsson (1998) och av Holmberg (2010a) och visat att data från Ovansiljan delvis motsäger hypoteserna. Van der Feest (2019) har ifrågasatt kopplingen mellan verbböjning och verbflyttning i isländskans historiska utveckling. Berntzen (2024) har visat att negationsharmoni kan ha emfatisk karaktär i flera av Ovansiljanmålen.

För att kunna pröva dessa hypoteser mer ingående, modifiera dem eller formulera nya, behövs dock omfattande empiriska data – något som just Ovansiljanmålen har stor potential att bidra med. Speciellt är det angeläget att mera precist definiera hur adjektivet »rik» i konceptet »rik morfologi» ska förstås. Både Vikner (1997), Rohrbacher (1999), Koeneman & Zeijlstra (2014) och Tvica (2017) har försökt att definiera rik verbmorfologi för att följaktligen kunna testa om den korrelerar med V till I-flyttning. Försöken har inte alltid varit lyckade, vilket kommit exempelvis Holmberg (2010b s. 88) att underlåta att definiera rik morfologi (med en förvånande motivering):

Vi menar, till skillnad från Holmberg men i linje med Dahl & Koptjevskaja-Tamm (2010, s. 51), att just en mycket precis definition av vilken morfologi man menar ska korrelera med vilka syntaktiska mönster är helt nödvändig för varje vetenskapligt försök att sammankoppla verbmorfologi och syntax, om man inte vill nöja sig med att beskriva generella tendenser.

Garbacz (2019 s. 215 och s. 226) har visat att två hypoteser om att syntax och morfologi samspelar med varandra som ställts upp av Bobaljik & Höskuldur Þráinsson (1998) och Holmberg (2010a) delvis falsifieras i mötet med data från Ovansiljanmålen. De data som presenterats i denna artikel gör att dessa två hypoteser framstår som ännu mer problematiska, detta p.g.a. förekomsten av strukturer som kan tolkas som belägg på V till I-flyttning och stilistisk framflyttning i Venjansmålet (se avsnitt 5.3 respektive 5.9 ovan). Enligt både Bobaljik & Höskuldur Þráinsson (1998) och Holmberg (2010a) borde inte stilistisk framflyttning kunna accepteras i Venjansmålet som inte böjer verb i vare sig person eller numerus. Samtidigt finns det belägg för att i alla fall några informanter bedömer strukturen som grammatisk. Förekomsten av strukturer som tyder på V till I-flyttning i målen som saknar numerus- och personkongruens är problematiska för hypoteser som vill koppla flyttningen till »rik» morfologi (t.ex. Koeneman & Zeijlstra 2014); att V-till-I inte förekommer i mål som har denna »rika» verbmorfologi är också problematiskt. Utifrån det vi ser idag verkar data från Ovansiljanmålen klart falsifiera The Rich Agreement Hypothesis.

Vi ställer oss också bakom Petzell (2022 s. 310) som uppmanar att undersöka verbböjningen och syntaxen i Ovansiljan för att fylla ut luckor i vår kunskap om just hur morfologiska och syntaktiska fenomen kan samspela med varandra:

Samtidigt vill vi här upprepa vår vädjan om att både klart definiera och grundligt undersöka de morfologiska och syntaktiska fenomen som tros korrelera med varandra.