Materialet för den här undersökningen härstammar från en webbenkät som år 2021 riktades till svenskspråkiga personer som vuxit upp och gått minst grundskolan i Ekenäs, men som senare bosatt sig på någon annan ort i Finland. Valet av utflyttare från just Ekenäs motiveras bland annat av att utflyttningen därifrån tenderat att vara relativt sett stor (jfr Sjöblom 2015). Utflyttning sker i stor utsträckning till studiestäderna Helsingfors och Åbo, men man flyttar också annanstans och av andra orsaker, så som arbetsmöjligheter och parförhållanden.

Ekenäs är en starkt svenskdominerad småstad belägen på Finlands sydspets cirka 100 km sydväst om Helsingfors. Staden ingår sedan 2009 i storkommunen Raseborg tillsammans med Karis och Pojo. Vid kommunsammanslagningen hade Ekenäs totalt knappt 15 000 invånare, av vilka 82 procent var svenskspråkiga (Kommunförbundet 2021). Det svenska språket har alltså en stark ställning i Ekenäs, men hurdan svenska Ekenäsbor talar varierar både inter- och intraindividuellt. En grov tudelning kan göras mellan å ena sidan (så gott som) konsekventa talare av geografiskt neutral standardfinlandssvenska och å andra sidan talare som i varierande utsträckning använder sig av den för hela västra Nyland kännetecknande regionala dialekten västnyländska (Ivars 2015 s. 363, Leinonen 2015 s. 126). Ekenäsbornas språkbruk uppvisar en relativt tydlig social variation (Ivars 1996 s. 133, Gullmets-Wik 2004 s. 197–211), samtidigt som enskilda talare anpassar sitt språkbruk situationellt genom att kodglida längs ett dialektkontinuum enligt vad som uppfattas som lämpligt i talsituationen (Nyholm 1995 s. 37, Gullmets-Wik 2004 s. 214). Västnyländsk dialekt kännetecknas både av överregionala finlandssvenska dialektdrag och av mer lokalspråkliga för (västra) Nyland typiska drag. Till de överregionala dragen hör t.ex. kortstavighet, europeiskt u-ljud och i-former som tri ’tre’ och si ’se’. Mer lokala dialektdrag utgör bl. a. artikelsynkope (biln ’bilen’), adjektivböjning med -er-ändelse (rädder ’rädd’), supinformer som havi ’haft’ och taiji ’tagit’ och perfekt particip med -ager (pensionerager ’pensionerad’). (För en utförligare beskrivning hänvisas till Gullmets-Wik 2004 och Ivars 2015.)

Enkäten bestod av totalt 40 frågor av olika slag, både öppna och slutna, som uppskattades ta ca 25 minuter att besvara. Frågorna berörde deltagarnas språkbruk, flytt, dialektattityder och regionala samhörighetskänslor. Även bakgrundsfaktorer som ålder, kön och utbildningsnivå efterfrågades. Enkäten gjordes i den tyska enkättjänsten SoSci Survey (www.soscisurvey.de). Information om enkäten spreds på Facebook, huvudsakligen via en offentlig grupp som samlar nuvarande men också en stor mängd tidigare Ekenäsbor. Enkäten besvarades anonymt och deltagarna godkände att deras svar används för vetenskaplig forskning.

Enkäten besvarades av 96 före detta Ekenäsbor som när de fyllde i enkäten var bosatta på någon annan ort (29 olika) runtom i Finland. De 78 kvinnor och 18 män som besvarade enkäten bildar en blandad deltagargrupp, med olika bakgrund och livssituation, där endast uppväxtorten Ekenäs och det svenska språket är gemensamt för alla. Deltagarnas ålder varierar exempelvis mellan 19 och 78 år, med medelåldern 45 år. Hälften av deltagarna har universitetsutbildning (eller håller på att skaffa sig en sådan), den andra hälften har yrkeseller yrkeshögskoleutbildning och några få gymnasieeller grundskolebakgrund. Ett brett spektrum av yrken inom bl.a. undervisnings-, vård-, serviceoch företagarsektorer är representerade. Utflyttningen från Ekenäs har skett för i medeltal 22 år sedan, då deltagarna varit mellan 15 och 55 år. Det finns även en stor spridning i hur långt bak i tiden flytten ligger, från något enstaka år till över 50 år. Majoriteten av deltagarna har bott på flera olika orter efter flytten från Ekenäs. När enkäten fylldes i bodde drygt hälften (51) av de 96 deltagarna någonstans inom Nyland, 26 bodde i Åboland, 9 i Österbotten, 8 på Åland och 2 på en finskspråkig ort i övriga Finland.

Även om enkätdeltagarnas bakgrund översiktligt redovisats ovan fästs i fortsättningen av den här artikeln i och med det diskursteoretiska perspektivet ingen uppmärksamhet vid skillnader mellan hur enskilda deltagare besvarat enkätens frågor. För sådana resultat hänvisas till Collin 2022 och Collin 2024.

Som material för analysen i den här artikeln fungerar fritt formulerade svar på sju öppna frågor i enkäten. Fyra av frågorna är numrerade obligatoriska frågor som handlar om användning av västnyländska dialektdrag, orsaker bakom eventuell språkförändring, förhållandet till finlandssvenska dialekter och känslan av var i Finland man hör hemma. De övriga tre frågorna som ingår i materialet består av fält för frivilliga kommentarer i anslutning till flervalsfrågor om den upplevda språkförändringens karaktär, inställning till västnyländsk dialekt och nuvarande kontakt med eller återflyttningslängtan till Ekenäs. Tabell 1 förtecknar frågorna, antal svar de fått och det totala antalet ord som svaren på respektive fråga sammanlagt omfattar. Enkätsvaren varierar i längd från 1 ord till 230 ord, med en medellängd på 27 ord.

Diskursanalyser är populära inom humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner, vilket återspeglas i en mångfald diskursanalytiska ansatser och tillämpningar där även begreppet diskurs förstås och avgränsas på olika sätt (Bergström & Ekström 2018 s. 253). Typiskt uppfattas diskurs beskriva hur vi genom språket skapar verkligheten omkring oss och anlägger olika perspektiv på den (Winther Jørgensen & Phillips 2000). Diskursanalyser används i socialkonstruktivistiskt förankrade studier som intresserar sig för meningsskapande kring samhälleliga fenomen. En gemensam utgångspunkt är att sociala praktiker, så som språkanvändning i tal eller skrift, både återspeglar och konstruerar en viss syn på världen (Bergström & Boreus 2018 s. 25, Pietikäinen & Mäntynen 2019). I enlighet med poststrukturalismens språksyn anses språket alltså inte spegla en given, redan existerande verklighet, utan med språket skapar vi representationer av och anlägger perspektiv på verkligheten (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 7, Bergström & Ekström 2018 s. 255). Hur detta sker vill diskursanalyser undersöka.

Diskursanalyser är typiskt kvalitativa och har som mål att tränga in i textmaterial så att inte enbart vad som sägs utan också hur det sägs (eller vad som inte sägs) uppmärksammas (Pietikäinen & Mäntynen 2019). Detta kvalitativa och tolkande perspektiv, där också det underförstådda eller utelämnade kan ingå, skiljer diskursanalys från innehållsanalys, som istället vanligen baserar sig på kvantifieringar av mer lättillgängliga innehållsliga element och lämpar sig för undersökningar där en bred och ytlig, snarare än detaljerad och djup, förståelse av textinnehåll söks (Boréus & Bergström 2018 s. 49 ff.).

Diskursanalyser kan också uppvisa likheter med attitydundersökningar. Skillnaden mellan att studera exempelvis diskurser om dialekter jämfört med attityder till dialekter ligger i att diskursanalysen studerar hur språket används för att både representera föreställningar och skapa mening om dialekter, medan attitydstudier intresserar sig för människors åsikter om eller värderingar av dialekter, ofta i form av kvantitativa mått (se t. ex. Bijvoet 2013). Enkelt uttryckt är attityder något man kan mäta och de avspeglar världen, medan diskurser inte kan ges ett mått och både avspeglar och konstruerar vår syn på världen.

Den gren inom diskursanalysen som den här undersökningen placerar sig inom kallas diskursteori. Diskursteorins rötter hittas inom politisk teori, där statsvetarna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe (2001; 1 uppl. 1985) brukar uppges som diskursteorins upphovsmän (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 13). Diskursteorin kännetecknas särskilt tydligt av en poststrukturalistisk språksyn. Den centrala tanken inom diskursteorin rör det godtyckliga och instabila förhållandet mellan språkliga teckens form och betydelse (uttryck och innehåll) där en ständig kamp om teckens betydelse pågår. En diskurs försöker låsa en viss betydelse och utesluta andra, men detta görs i ständig kamp mot andra diskurser som samtidigt försöker fixera en annan betydelse hos tecknet. (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 13.) En diskurs är, för att tala med Laclau & Mouffe (2001), en temporär fixering av betydelse inom en bestämd domän. Diskurser består således av tecken som är länkade till och får sin betydelse i relation till varandra och diskursteorin undersöker hur den här betydelselåsningen går till (Bergström & Ekström 2018 s. 260).

Diskursteori utgör ett lämpligt ramverk för diskursanalysen i den här undersökningen av två anledningar. För det första har diskursteorin inte på samma sätt som t.ex. den kritiska diskursanalysen (t.ex. Fairclough 1995) en samhälls- eller ideologikritisk framtoning (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 69 f.), vilket inte heller min undersökning har. Diskursteorin intresserar sig på sätt och vis också för maktkamper, men i form av den språkliga betydelsekamp som ständigt pågår kring tecken (Bergström & Ekström 2018 s. 255 f.).

För det andra är talares eller andra aktörers egenskaper och bakgrundsfaktorer inte på samma sätt relevanta i diskursteori som inom de flesta övriga varianter av diskursanalys, såsom kritisk diskursanalys (Fairclough 1995), medierad diskursanalys (Scollon 2001) eller nexusanalys (Scollon & Scollon 2004). I en diskursteoretisk analys ligger intresset alltså inte på vem som säger vad, varför någon säger som den gör eller på hur många som säger något visst, utan på vad som överhuvudtaget sägs och hur det då sägs (jfr Wreder 2007 s. 49).

Att individerna bakom utsagorna inte granskas på detaljnivå, betyder emellertid inte att den samhälleliga eller vetenskapliga kontexten är irrelevant. Diskurser som identifieras i en diskursteoretisk analys kan med fördel relateras till tidigare forskning och annan bakgrundslitteratur (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 160f.). Det viktiga är då att också litteraturen betraktas som diskursiv praktik och inte som något slags objektiv verklighet som diskurser kan jämföras med (ibid.)

Diskursteorin baserar sig alltså på Laclau & Mouffes (2001) resonemang. Eftersom deras framställning är utpräglat teoretisk och inte tillhandahåller någon konkret analysmodell får den som tillämpar deras teori förlita sig på riktlinjer i handböcker om diskursanalys (som t.ex. Winther Jørgensen & Phillips 2000 och Boréus & Bergström 2018) och låta sig inspireras av tidigare diskursteoretiska undersökningar. Åtminstone om man blickar utanför det språkvetenskapliga fältet finner man en hel del exempel på diskursanalytiska studier av textmaterial som uppger sig tillämpa diskursteori. Som huvudsakliga inspirationskällor för uppbyggnaden av den här studiens analysmodell fungerar sociologen Malin Wreders (2007) analys av diskurser i ett enkätmaterial om äldreomsorg, språkvetaren Johanna Koivistos (2020) studie av diskurser om skrivande i universitetsstuderandes uppsatser och Tobias Davidssons (2010) socialvetenskapliga granskning av begreppet »utanförskap» i svensk riksdagsdebatt. I följande avsnitt förklarar jag vilka begrepp ur diskursteorin jag använder mig av samt hur jag tillämpar dem, dvs. hur analysarbetet har gått till.

Analysen utgår från att enkätsvaren är utsagor där diskurser artikuleras (jfr Wreder 2007 s. 34). Artikulation beskriver alltså den konkreta handling som bygger på eller omformar en diskurs, medan diskurs är den mer abstrakta betydelsefixeringen (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 137). För att få grepp om diskurser i ett textmaterial gäller det att studera centrala tecken (ord och uttryck) och hur dessa ges betydelse. En diskurs försöker låsa betydelsen av ett tecken, så att tecknet går från ett mångtydigt element till ett entydigt moment (Bergström & Ekström 2018 s. 261).

Medan moment står för samtliga betydelsefixerade tecken i en diskurs används begreppet nodalpunkt för de tecken som är särskilt centrala i diskursen, som så att säga utgör diskursens nav eller knutpunkter som andra tecken förhåller sig till (Bergström & Ekström 2018 s. 263). Exempelvis kan en diskurs om utanförskap ha nodalpunkterna »bidragsberoende», »invandrare» och »kriminalitet» (Davidsson 2010). Kring dessa privilegierade tecken ordnas sedan andra tecken som ger nodalpunkterna deras betydelse (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 57). Kopplingen mellan nodalpunkter och de tecken från vilka de får sin betydelse kallas inom diskursteorin ekvivalenser (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 57 ff., Bergström & Ekström 2018 s. 262 f.).

Ett och samma teckens betydelse kan fixeras till nodalpunkter med olika ekvivalenser i olika diskurser. Sådana centrala tecken som är särskilt omtvistade och vars betydelse flera diskurser kämpar om att fixera kallas flytande signifikanter (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 57). Exempelvis kan tecken som »rättvisa», »jämställdhet» och »förändring» ges olika betydelser i olika politiska diskurser (Bergström & Ekström 2018 s. 261).

En diskursteoretisk analys kan rikta in sig på ett enskilt begrepp eller en enskild diskurs, men det är också vanligt att kartlägga hurdana diskurser som förekommer och konkurrerar inom en viss så kallad diskursordning. Begreppet diskursordning hör inte till diskursteorins ursprungliga begrepp, utan har lånats från Faircloughs (t.ex. 1995) kritiska diskursanalys. I diskursteoretiska analyser står diskursordning för den uppsättning olika diskurser som en diskursanalys kan identifiera i en viss kontext. Att studera hur diskurser inom en diskursordning både växelverkar med och kämpar mot varandra blir då kärnan i analysen (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 138 f.).

Analysen i den här artikeln handlar således om att studera hur nodalpunkter tillskrivs betydelse genom att ekvivaleras med vissa tecken och särskiljas från eller ställas mot andra. För att kunna sätta fingret på ekvivalenserna ställs frågor om nodalpunkterna av typen: Vad är eller vad kännetecknar X? Vad är X inte? Om samma tecken fungerar som nodalpunkt i flera diskurser och i dem ges olika betydelser handlar det om flytande signifikanter. De är intressanta eftersom de visar på hurdan kamp olika diskurser inom diskursordningen för om teckens betydelse.

Såväl diskursordning som diskurser ska förstås som analytiska begrepp som jag som forskare applicerar på materialet med utgångspunkt i undersökningens syfte (jfr Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 137). Benämningarna på diskursordning och diskurser är alltså mina konstruktioner som forskare, medan artikuleringen av diskurserna är enkätdeltagarnas.

Det konkreta analysarbetet inleddes med att slå samman samtliga svar på samtliga sju aktuella enkätfrågor till ett enda material. Materialet analyserades således som en helhet utan kopplingar till vare sig en viss enkätfråga eller en viss enkätdeltagare. Förutom att det här går hand i hand med det diskursteoretiska perspektivet som bortser från bakgrundsfaktorer, motiveras förfarandet ytterligare av att det finns en stor variation i de enskilda svarens omfång. Där någon i en obligatorisk fråga »lurat systemet» med en punkt eller ett streck i textrutan för att komma vidare i enkäten, eller svarat med ett enkelt ja eller nej, har andra skrivit utförliga svar. Ibland har man då dessutom råkat besvara kommande frågor i enkäten, vilket gör att det inte är ändamålsenligt att strikt hålla isär frågorna i den här analysen.

Själva analysen inleddes med noggranna genomläsningar av materialet där jag samtidigt identifierade centralt innehåll med tanke på analysens syfte och plockade ut, kategoriserade och kodade textdelar med hjälp av programmet Nvivo. Med utgångspunkt i det sorterade materialet studerade jag sedan centrala tecken och ekvivalenser knutna till dem. Jag utgick från en uppsättning tecken som förekommer i enkätfrågorna och som också tydligt fungerar som nodalpunkter i diskurser i materialet. Dessa tecken är »västnyländska», »standardfinlandssvenska», »finlandssvenska dialekter», »anpassning», »Ekenäs» och »hem/hemort». Därefter undersökte jag vilka betydelser respektive nodalpunkt tillskrivs genom ordval och formuleringar i materialet och om detta sker på ett enda eller flera olika sätt. På grundval av detta har jag konstruerat en uppsättning diskurser som tydligt framträder i materialet. Dessa bildar stommen för resultatredovisningen som tar vid härnäst.

Resultatet av diskursanalysen presenteras nedan i tre avsnitt där varje avsnitt står för en viss typ av diskurser inom vilka två huvudsakliga diskurser strider mot varandra, ibland med stöd av andra anknutna diskurser. Av diskurstyperna cirklar två kring språklig anpassning. Den första av dem belyser anpassningens riktning på skalan mellan dialekt och standardspråk i termer av endimensionell anpassningsdiskurs respektive flerdimensionell anpassningsdiskurs. Den andra diskurstypen som berör språklig anpassning omfattar diskurserna Diskurs om anpassning som handling och Diskurs om anpassning som smitta och går närmare in på hur anpassningen ges betydelse, alltså hurdant fenomen den beskrivs som. Den sista diskurstypen lyfter fram betydelser kring geografisk mobilitet ur andra perspektiv än endast språkliga. Här presenteras en urspungsbetonande diskurs och en diskurs om vidgade vyer.

Samtliga diskurser hänger samman med varandra och bildar tillsammans den diskursordning som jag benämnt diskursordning om språkbruk och hemkänsla hos västnyländska interna migranter. I artikelns avslutande kapitel sammanfattar jag diskursordningen med fokus på hur diskurserna samverkar eller konkurrerar med varandra.

I resultatredovisningen markeras beteckningar för ekvivalenser med kapitäler. Konkreta exempel på artikuleringar av ekvivalenser ur materialet presenteras som numrerade exempel. Exemplen ur materialet är talrika, vilket är ämnat att ge en god bild av hur diskurserna artikuleras i enkätsvaren.

För att förstå diskurserna om språklig anpassning behöver man först kartlägga vilka betydelser de två språkliga varieteter som är mest aktuella i sammanhanget, dvs. standardfinlandssvenska och västnyländska, tillskrivs i materialet.

Finlandssvenskt standardspråk är ett centralt tecken vars betydelse det råder stor samstämmighet om och som därmed ges likartad betydelse i olika diskurser. Finlandssvenskt standardspråk (eller högsvenska som det också benämns) ekvivaleras med t.ex. neutralitet (ex. 1) och begriplighet (ex. 2), där det sistnämnda syftar på att standardspråk förstås bättre än dialekt som alla kanske inte är lika bekanta med.

Standardfinlandssvenska ekvivaleras också med korrekthet och renhet (»en ren svenska»). Finlandssvenskt standardspråk har därmed en starkt fixerad betydelse som ett förståeligt, regionalt ofärgat och (i förhållande till standardnormen) felfritt språkbruk. De betydelser som standardfinlandssvenska tillskrivs i materialet sammanfaller med den förståelse som etablerats i andra undersökningar. Den finlandssvenska standardvarieteten brukar uppfattas som geografiskt neutral (jfr Leinonen & Henning-Lindblom 2016) och den förknippas övervägande med hög prestige och situationer där ett formellt språkbruk är lämpligt, t.ex. i massmedier (Stenberg-Sirén 2018).

Ursprungsvarieteten västnyländska är också ett mycket centralt tecken i materialet, men i motsats till standardfinlandssvenska tillskrivs det olika betydelser. Beroende på vilken betydelse som etableras kan man särskilja två i princip motsatta diskurser om västnyländska i materialet: en uppskattande och en nedvärderande. Inom den uppskattande diskursen ekvivaleras västnyländska med positiva attribut som hemtrevnad och charm (ex. 3) och associeras med nostalgi och hembygd (ex. 4 och 5).

Den nedvärderande diskursen ekvivalerar för sin del västnyländska som språklig varietet med svårbegriplighet (ex. 6) och fulhet (ex. 7 och 8). Västnyländskan knyts vidare till negativa föreställningar som töntighet (ex. 9), pinsamhet (ex. 10) och åtlöje (ex. 11). Därtill beskrivs västnyländskan som »bonnig» och därmed knuten till en lägre grad av intellektualitet (ex. 12).

Medan standardfinlandssvenska som ovan konstaterades endast ges en betydelse i materialet och därmed inte är ett omtvistat tecken, är västnyländska alltså en flytande signifikant vars betydelse det råder diskursiv kamp kring. Också detta går hand i hand med tidigare beskrivningar. Bakgrunden till denna splittrade syn ligger i att Västnyland länge varit ett socialt heterogent område, där lokalspråket förknippats med både lägre samhällsklass och lantlighet, liksom med informella, privata kontexter. Attityden till västnyländsk dialekt har därför haft nedvärderande nyanser, där lokalspråket betraktats som sämre än den standardsvenska som talas av »bättre folk» och i formella sammanhang (Nyholm 1995 s. 37, Ivars 2015 s. 38).

Efter att diskurserna om standardfinlandssvenska och västnyländska kartlagts kan nu diskurserna som reflekterar förståelsen av språklig anpassning med avseende på dess riktning, eller dimensioner, dvs. den endimensionella respektive den flerdimensionella anpassningsdiskursen, introduceras. I båda dessa ingår standardspråk som nodalpunkt med samma betydelse. Däremot är den nedvärderande förståelsen av västnyländska starkare knuten till den endimensionella anpassningsdiskursen, medan den uppskattande förståelsen ter sig mer framträdande i den flerdimensionella anpassningsdiskursen. I det följande beskrivs diskurserna närmare.

I den endimensionella anpassningsdiskursen fungerar standardfinlandssvenska som den mest centrala nodalpunkten. Med »anpassning» förstås här nämligen en ökad användning av den neutrala, begripliga och korrekta standardsvenskan. Denna typ av anpassning knyts starkt till yrke och arbetsliv (ex. 13) som i sin tur är nära kopplat till ekvivalensen språklig förebild, särskilt i rollen som lärare eller föreskolepedagog (ex. 14 och 15). Anpassning enbart mot standardsvenska knyts också till officiella situationer (ex. 16) och massmedier (ex. 17). Vidare nämns särskilt två grupper av samtalspartner, nämligen nya bekantskaper (ex. 18) och sverigesvenskar (ex. 19).

Här är det värt att påpeka att även om den här undersökningen utgår från personer som flyttat från Ekenäs, kan man rimligtvis anta att en liknande anpassning enligt yrkesroll, situation och samtalspartner också kan identifieras hos bofasta Ekenäsbor. Anpassning mot standard kan emellertid också ekvivaleras med en viss ort eller region, som åbo (ex. 20) eller åland (ex. 21) vilket lyfter fram den utflyttades specifika perspektiv.

Den flerdimensionella anpassningsdiskursen utgår för sin del från en mer komplex förståelse av anpassningen efter flytten. Också här ingår anpassning i betydelsen av att enligt behov och situation röra sig mot standardsvenska, enligt samma mönster som i den endimensionella anpassningsdiskursen. Men anpassning kan lika väl här också handla om ett ökat bruk av västnyländska språkdrag. I sällsynta fall kan anpassningen dessutom inkludera en dialekt som talas på den nya bostadsorten (jfr Collin 2022).

När anpassning i den flerdimensionella anpassningsdiskursen ekvivaleras med västnyländska, aktiveras de betydelser hos västnyländska som etableras inom den positivt värderande diskursen om västnyländska som presenterades ovan, inte minst så att västnyländska knyts till hembygd. Västnyländska ekvivaleras här mycket tydligt med orten ekenäs och dess invånare (ex. 22 och 23) som en utflyttad kan önska förtydliga sin koppling till (ex. 24 och 25).

Det sista exemplet ovan (ex. 25) antyder att anpassning mot västnyländska kan knytas till en negativt värderande förståelse av standardsvenska. Negativa utsagor om standardvarieteten förekommer i övrigt inte i enkätmaterialet, men här ser vi alltså att standardsvenska även kan ekvivaleras med den negativa egenskapen förnämhet.

Den negativt värderande diskursen om västnyländska blir för sin del aktiverad i den flerdimensionella anpassningsdiskursen när anpassning ekvivaleras med västnyländska som något löjeväckande eller komiskt (ex. 26 och 27).

Endimensionell och flerdimensionell diskurs om anpassning knyter alltså anpassningen till de språkliga varieteter som huvudsakligen aktualiseras bland de utflyttade Ekenäsborna och till olika betydelser som etableras om dem. I följande avsnitt diskuteras betydelser som tillskrivs anpassning ur ett annat perspektiv, vilket ytterligare fördjupar bilden av hur anpassning förstås.

Den andra typen av diskurser om anpassning lägger fokus på huruvida anpassning ekvivaleras med medveten handling, kanske som följd av yttre krav, eller beskrivs som något omedvetet och automatiskt, där miljö eller samtalspartner så att säga »smittar» av sig.

När anpassning ekvivaleras med handling sker detta i form av uttryck som antyder ett medvetet agerande och en ansträngning från talarens sida. Denna betydelse etableras i fråga om anpassning såväl mot standardfinlandssvenska (ex. 28–35) som mot västnyländska (ex. 36 och 37). Anpassning som handling uttrycks antingen som ett avståndstagande från en varietet med formuleringar som »slipa bort», »medvetet lämna» och »undvika» eller som ett bemödande om ett visst sätt att tala genom uttryck som »måna om», »hålla sig till» och »lyfta fram» (de aktuella partierna är kursiverade av mig i följande exempel).

Anpassningen mot standardfinlandssvenska som handling kan också ekvivaleras med krav där det inte bara handlar om talarens egen vilja utan också om yttre påtryckning, eller åtminstone en upplevd sådan (ex. 38–40).

Ovan presenterade diskurs om anpassning som handling eller rentav krav står i motsatsförhållande till diskursen om anpassning som smitta. Här ekvivaleras anpassning med omedveten händelse, det vill säga något som sker utan ansträngning, som en yttre påverkan på språkbruket utanför talarens kontroll. Också i den här diskursen kan anpassning avse såväl standardfinlandssvenska (ex. 41–46) som västnyländska (ex. 47–50). De formuleringar genom vilka anpassning ekvivaleras med omedveten händelse är kursiverade av mig i exemplen.

När anpassning tillskrivs betydelsen av en omedveten kodglidning kan det artikuleras som något som andra personer lagt märke till och påpekat, snarare än något som upplevts av talaren själv (ex. 51 och 52).

I några fall kopplas anpassning som smitta också till andra varieteter än standardfinlandssvenska eller västnyländska, som man utan aktiv avsikt härmar eller blir influerad av (ex. 53 och 54).

Vid sidan av de två konkurrerande diskurserna om anpassning som en aktiv handling eller automatisk smitta som är rätt jämnstarka, kan även en svagare diskurs om anpassning som onödig eller irrelevant identifieras (ex. 55–58).

Språklig anpassning är alltså ett tecken som tillskrivs en mängd olika betydelser i materialet där det knyts till olika förståelser av språkliga varieteter och själva anpassningen som fenomen. De diskurser som träder fram anknyter till tidigare beskrivningar av såväl varieteterna som av företeelsen språklig ackommodation överlag (se t.ex. Giles et al. 1991).

I det sista diskursparet som analysen resulterat i lyfts blicken från migranternas språkbruk och språkliga anpassning till ett bredare perspektiv på den geografiska mobiliteten: dess orsaker, följder och känslor den framkallar. Man kan här skilja mellan vad jag kallar en ursprungsbetonande diskurs och en diskurs om vidgade vyer.

På samma sätt som diskurserna om västnyländska utgör varandras motpoler har utflyttarna också motsatta sätt att tillskriva ursprungsstaden Ekenäs betydelse. I den urspungsbetonande diskursen ges Ekenäs som nodalpunkt positivt innehåll genom ekvivalenserna minnen, nostalgi och barndom, trygghet och lugn, sommarstad och svenska språket (ex. 59–65).

Också hem/hemort fungerar som nodalpunkt i den ursprungsbetonande diskursen. Hem eller hemort ekvivaleras då med ekenäs (ex. 66–68).

Diskursen om vidgade vyer, vars olika infallsvinklar avrundar analysen i den här artikeln, börjar skönjas när Ekenäs ges betydelsen av en ort som fått ökat värde (ex. 69–71).

Vidgade vyer-diskursen ger dock också andra betydelser åt både nodalpunkterna Ekenäs och hem/hemort. För Ekenäs del kan det handla om ett avståndstagande så att staden knyts till ekvivalenser som står i motsatsförhållande till de ovan beskrivna positivt laddade. Istället för trygghet och lugn ekvivaleras Ekenäs t.ex. med småstad i en negativ bemärkelse; det skvallras och hålls koll och serviceutbudet är begränsat (ex. 72–74).

Också en allmän negativitet knyts till Ekenäs och dess invånare (ex. 75). Istället för eller vid sidan om en varmt nostalgisk betydelse kopplas Ekenäs också ihop med olika former av tillbakagång, som kan gälla t.ex. det svenska språket eller samhällsfunktioner och ekonomiska framtidsutsikter (ex. 76–78).

Hem eller hemort kan i vidgade vyer-diskursen ekvivaleras antingen med både Ekenäs och den nuvarande bostadsorten (ex. 79 och 80) eller enbart med den nuvarande orten (ex. 81 och 82). I det senare fallet kunde man snarast tala om en avståndstagande diskurs, som sammanfaller med negativ upplevelse av ursprungsorten.

Diskursen om vidgade vyer knyter också an till språkliga aspekter. Som avrundning på resultatredovisningen illustreras detta med exempel på hur betydelser som tillskrivs nodalpunkten finlandssvenska dialekter i många fall etablerar paralleller mellan flytten från Ekenäs och vidgade vyer i fråga om finlandssvenska regionala varieteter. Ur en språklig synvinkel handlar geografisk mobilitet med andra ord inte enbart om att mer eller mindre medvetet justera sitt språkbruk i en eller annan riktning. Det handlar också om att bli uppmärksam på språklig variation och språkliga varieteter. Det breddade perspektivet kan neutralt öka kännedomen utan att desto mera påverka känslor eller inställningar, men en flytt kan även väcka intresse och öka uppskattningen för språkliga varieteter (ex. 83–85).

För en västnylänning kan österbottniska dialekter och österbottningars dialektanvändning upplevas särskilt annorlunda och fascinerande och därmed ekvivaleras positivt med mångfald och unikhet (ex. 86 och 87).

Men den geografiska mobilitet kan också innebära en omförhandling av den egna ursprungsvarietetens betydelse. Det här handlar vanligtvis om en uppvärdering av västnyländskan (ex. 88 och 89), men likaså helt enkelt om ökad medvetenhet eller kännedom om den (ex. 90 och 91), vilket i någon enstaka utsaga formuleras som ökad insikt om västnyländskans mindre tilltalande drag (ex. 92).

Generellt kännetecknas dock förståelsen av nodalpunkten finlandssvenska dialekter inom diskursen om vidgade vyer av ökad kännedom och mer positiv inställning, där dialekter ekvivaleras med tillgång, rikedom och något vackert snarare än fult.