Traditionellt brukar direkta anföringar skiljas från indirekta (SAG, se Teleman et al. 1999 IV s. 846). Exempel (1), återgivet i (7) nedan, är ett exempel på direkt anföring: det anförda motsvarar ett självständigt syntaktiskt led, och är inte integrerat som bisats i den anförande satsen. I stället görs ett perspektivskifte mellan anförande och anförd sats: talaren tilltalar inte det du som är närvarande i samtalet, utan ett fiktivt du som mottagare för yttrandet i ett hypotetiskt samtal. Ett sådant perspektivskifte saknas i (8), där anföringen i stället integrerats som en bisats i den anförande satsen, och den icke-närvarande personen som anföringen adresserar tilltalas med hen i stället för du.⁶

Anföringsmarkörerna ba och såhär har det gemensamt att de endast förekommer vid direkt anföring (jfr Eriksson 1997 s. 157). Till skillnad från de indirekta anföringarna behöver således det som följer ba och såhär inte ha någon särskild syntaktisk form, eller ens en verbal form (Eriksson 1997 s. 160, Petersson 2014 s. 76, Fiedler 2024 s. 20). Ett exempel ges i (9) nedan, där talaren Bea kontextualiserar anföringen på rad 02–03 med den adverbiella satsen när ja träffade Amanda å hon säjer å va Bea e snäll och den anföringsinramande satsen ja va helt så, där anföringsmarkören så skulle kunna förstås som en reducerad form av såhär. Själva anföringen på rad 05–11 är en längre text bestående av flera satser, och även av ett visuellt inslag i form av den blick som återges på rad 05.

Vidare kan den anförande satsen fogas till anföringen på tre olika sätt: initialt (10), medialt (11) och finalt (12). I detta arbete analyseras endast direkta anföringar med initialt placerade anföringsmarkörer,⁹ eftersom dessa ger upphov till den V3-ordföljd som ligger i artikelns intresseområde.

Anföringsforskningen har även visat att anföring av tal kan skilja sig från anföring av tanke (Fiedler 2024 s. 48). En egenskap hos ba och såhär är dock att de inte specificerar huruvida talaren anför exempelvis tal, tankar eller känslor – något som kan ha lett till att ba blivit en flitigt använd anföringsmarkör i bland annat Erikssons (1997 s. 155) material (se även Svensson 2009 s. 143).

Anföringsmarkören ba grammatikaliserades ur adverbet bara, som i sin tur har sitt ursprung i adjektivet bar (Kotsinas 1994 s. 77, Eriksson 1995 s. 22, Wijk-Andersson 1997 s. 31; jfr Hasund et al. 2012 s. 47 om norskans bare). Som anföringsmarkör har ba förekommit i svenskan sedan åtminstone slutet av 1970-talet (Eriksson 1997 s. 156). Mig veterligen är Nordberg (1984 s. 16) den första som noterar den anförande funktionen hos bara, som en del av så kallat ungdomsspråk. Och det är i just ungdomsspråk som ba så gott som uteslutande tycks ha studerats (Nordberg 2014 s. 118), se Kotsinas (1994), Eriksson (1997), Dryselius & Lundin (1999), Jönsson (2005), Lundin Åkesson (2005) och Svensson (2009). Kontexten som ba används i beskrivs ofta som emotiv och dramatiserande (Eriksson 1992 s. 17, Dryselius & Lundin 1999 s. 173, Svensson 2009 s. 143; även Hasund et al. 2012 s. 45), och ba verkar särskilt ofta förekomma i berättande av något slag där sekvenser av anföringar påträffas (Eriksson 1992 s. 6, Dryselius & Lundin 1999 s. 168, Jönsson 2005 s. 97). Direkta anföringars frekventa förekommande i berättelser har även noterats i internationell forskning (Couper-Kuhlen & Selting 2018, Fiedler 2024 s. 46).

Som nämndes redan inledningsvis är tidigare forskning enig om att ba inte kan invertera med subjektet (Jönsson 2005 s. 103, Lundin Åkesson 2005 s. 76).¹⁰ Forskningen är även rörande överens om att ba inte har tempusformer och inte heller förekommer med finita verb (Kotsinas 1994 s. 82, Eriksson 1997 s. 159, Dryselius & Lundin 1999 s. 169, Jönsson 2005 s. 102, Lundin Åkesson 2005 s. 78, Svensson 2009 s. 144). Strandberg (2024a) visar dock att ba förekommer med det finita hade för att uttrycka pluskvamperfekt, som i (1) ovan. Även Senter (2022 s. 219) ger ett exempel på kombinationen skulle ba, som kan sägas uttrycka futurum preteritum. Det verkar alltså som om ba numera kan kombineras med hjälpverb, och att ba-konstruktionen möjligen förändrats sedan de allra tidigaste observationerna på 1980- och 1990-talen.

Sett till regional spridning verkar ba vara mer utmärkande för sverigesvenskan än finlandssvenskan.¹¹ För finlandssvenskt talspråk är i stället att en mer utmärkande anföringsmarkör (Henricson 2009 s. 69). Ett exempel ges i (13) nedan. Jag har själv markerat anföringen i exemplet med citattecken.

Till skillnad från ba är det anförande såhär sparsamt undersökt; mig veterligen är Öqvist 2000 ms. den enda studien. Anföringar där såhär ingår finns dock i exempel på anföringar i andra studier (Nordberg 1984 s. 16, Nordberg 1992 s. 158, Kotsinas 1994 s. 91, Eriksson 1997 s. 156, Dryselius & Lundin 1999 s. 169 f, Jönsson 2005 s. 94, Henricson 2009 s. 66, Senter 2022 s. 188, Strandberg 2024a s. 15), men Öqvist verkar vara den första som fokuserar på just såhär. I linje med Eriksson (1993 s. 95) antar Öqvist att såhär, eller sär som hon skriver det, befinner sig i en pågående grammatikaliseringsprocess. Gemensamt för både ba och sär är att de är fonetiskt reducerade, den ursprungliga betydelsen har reducerats och de har övergått till att bli funktionsord med fokuserande funktion (jfr Wijk-Andersson 1991 s. 187). Liksom ba började sär först användas som fokuserande led framför olika frastyper, och har senare börjat användas i fokuserande betydelse¹² även framför anföringar. I ett par fall i Öqvists material kombineras till och med de båda markörerna vid anföring (även Hasund et al. 2012 s. 46). Till skillnad från ba verkar sär dock ofta användas tillsammans med finita verb, bland annat kopulaverb som i (2) ovan.¹³ I en sådan konstruktion är subjektet inte sällan det opersonliga det. Här skiljer sig sär återigen från ba, som oftast används med pronomen i första person (Eriksson 1992 s. 20).

Konstruktionen det + VARA + sådär/såhär/så (DVS) har även noterats av Henricson (2009, 2010) i hennes studier av vara som anföringsmarkör¹⁴ i sverigesvenska och finlandssvenska talspråksmaterial.¹⁵ Ett exempel från det sverigesvenska materialet ges i (14) nedan.

I det finlandssvenska material som Henricson undersöker är det oftare sådär som kombineras med vara, medan det sverigesvenska materialet tenderar att använda såhär. En annan avvikande egenskap hos de sverigesvenska anföringsmarkörerna är att deras subjekt ofta är det formella subjektet det, precis som hos Öqvist. Enligt Henricson skulle en möjlig förklaring kunna ligga i materialens karaktär: I det sverigesvenska materialet, som består av samtal där ungdomar beskriver och värderar musik (se t.ex. Wirdenäs 2002), blir DVS en rimlig resurs för att uttrycka hur »något är generellt sett» och skapa »illustrerande citat» (Henricson 2009 s. 70 f., även Jönsson 2005 s. 99). I det finlandssvenska materialet, som i större utsträckning består av berättelser, är anföringarna mer personfokuserade och därmed blir DVS inte ett lika självklart val. Henricson (2009 s. 71) menar att det opersonliga det rentav »skulle … kunna försvaga berättelsens dramatik».

I fokus för Henricsons (2009, 2010) studier står vara som anföringsmarkör, inte V3-konstruktioner. Bland Henricsons exempel kan man dock lägga märke till ett exempel med V3-ledföljd, se (15) nedan. Där föregås den anförande satsen han va av adverbet sen.

Att det rör sig om V3 i fråga om sen skulle dock kunna diskuteras. Som noterats i ett par studier skulle sen här kunna analyseras som konjunktionellt snarare än adverbiellt (Rönnqvist & Lindström 2021, Strandberg 2024c, Sangfelt & Senter u.u.).

Den syntaktiska strukturen mellan anförande och anfört led vid direkt anföring kan tolkas hypotaktiskt eller parataktiskt. Anföringen kan ses som ett komplement till en överordnad sats (Eriksson 1992 s. 18, SAG IV 1999 s. 853, Jönsson 2005 s. 101 f.), eller vara syntaktiskt fristående och sidoordnad en annan sats som tydliggör att det rör sig om en anföring (SAG IV 1999 s. 854, jfr Petersson 2014). Den senare varianten verkar av litteraturen att döma vara vanligare i interaktionellt orienterade analyser (Eriksson 1992 s. 15, Halliday & Matthiessen 2014 s. 510).

En variant på den parataktiska analysen är att anföringen tar den anförande delen av satsen som ett så kallat initialt annex: ett adverbiellt satsled som står asyndetiskt framför en sats utan att uppta någon position i den (SAG IV 1999 s. 493, jfr Petersson 2008, Fiedler 2024 s. 20). En sådan analys görs av Strandberg (2024b), som i en interaktionslingvistisk studie föreslår att den anförande satsen och eventuellt föregående adverbiella led kan ses som en del av anföringens kontextualisering (jfr Strandberg 2024a s. 21). Själva anföringen analyseras som tyngdpunkten i själva talarbidraget, som Strandberg kallar kontributionen efter Lindström (2008). En liknande analys har även föreslagits för tyskan, som också är ett V2-språk, av Auer (2024 s. 220). En något förenklad version av Strandbergs analys presenteras i figur 1 nedan, med exemplen (1), (2) och (4) ovan som illustrationer. Strandbergs analys har även stora likheter med den topologiska analys som Henricson (2009 s. 73) gör. Positionsgrammatiska analyser som dessa får sägas vara ett vanligt redskap i interaktionslingvistiska studier, där ett yttrandes temporala förlopp står i fokus (Anward & Nordberg 2005 s. 7).

Analysen i figur 1 tar således själva anföringen som utgångspunkt, och ser den anförande satsen som en sidoordnad kontextualisering, i figuren etiketterad anföringsram. Anföringsramen kan även föregås av en referensram, där bland annat fristående topiker som Mars i Oxen (Lindholm & Lindström 2004) och scensättande adverbial (Collberg & Lundin 2022, Strandberg 2024a) som när ja kom hem kan placeras. I analogi med Lindholm & Lindström (2004) kommer jag att referera till de scensättande adverbialen som fristående scener.¹⁸ Modellen fångar den strikta ledföljden vid anföringar, där fristående scener alltid föregår anföringsmarkören. Den synliggör även det parataktiska, sidoordnade förhållande som antas råda vid direkt anföring enligt tidigare studier (Eriksson 1992 s. 15, Halliday & Matthiessen 2014 s. 510). Samtidigt tillåter modellens funktionella orientering att anföringsmarkörer ses som kontextualiseringar av anföringar. Detta ser jag som en fördel, eftersom det är det anförda som står i fokus i anföringskonstruktioner – inte själva anförandet. I det följande kommer jag att utgå från Strandbergs (2024b) modell, som förklaras vidare i nästkommande avsnitt tillsammans med interaktionslingvistiken.

Interaktionslingvistikens mål kan övergripande sägas vara att förklara hur språkliga mönster emergerar i sin interaktionella kontext. Till denna hör inte bara kringliggande yttranden, utan även sociala faktorer (Selting & Barth-Weingarten 2024, se Lindström 2014a för en introduktion på svenska). Det senare markerar även interaktionslingvistikens koppling till den etnometodologiska samtalsanalysen Conversation Analysis (CA; Sacks et al. 1974, Ericsson et al. 2023), där samtal studeras från ett mer sociologiskt perspektiv. Interaktionslingvistiken har i stället ett tydligare språkligt fokus, men utgår från CA:s starkt empiridrivna metod med deltagarperspektivet i fokus (Fox et al. 2013, Couper-Kuhlen et al. 2024).

Utgångspunkten för samtalsanalysen är att människor i samtal genomför olika handlingar. Detta görs i olika talarturer, som minimalt sett består av en turkonstruktionsenhet (TKE). En TKE är en grammatisk form som är prosodiskt självständig och i sin kontext används för att genomföra en handling. En TKE behöver alltså inte vara en självstående huvudsats, utan kan ta vilken språklig eller visuell form som helst, så länge denna är tolkningsbar av andra i samtalet som en handling (Lindström 2014b s. 515). En anföringskonstruktion som i figur 1 ovan analyseras rimligen som en enda TKE, närmare bestämt en sammansatt TKE (Lerner 1991 s. 446, Couper-Kuhlen 2007 s. 91).

En sammansatt TKE består av minst två delar: en preliminär komponent, som projicerar närvaron av en final komponent. Den första anföringen i figur 1 ovan kan användas som illustrerande exempel. Här fungerar den initiala satsen skulle nån säja så ti mej som en preliminär komponent, eftersom den inte på egen hand utgör en handling, utan projicerar en fortsättning. Inte heller den nästföljande komponenten – ja hade ba – uttrycker en egen handling, men projicerar tydligare vad det är för handling som talaren initierat: en anföring (jfr Kwiatkowski 2024 s. 36). Denna anföring är den finala komponenten: va menar du. Med denna komponent är yttrandet tolkningsbart som en egen handling, och de projektioner som inletts av de två första komponenterna är nu uppfyllda. Figur 2 illustrerar analysen.

Det som från ett traditionellt perspektiv kan ses som över- och underordning skulle alltså i ett interaktionslingvistiskt perspektiv i stället kunna ses som projicerande och projektionsuppfyllande. Strukturer som ja ba, grejen e och ja undrar kan därför analyseras som projektionskonstruktioner (Günthner 2008): deras uppgift består främst i att signalera att något annat följer och ge en antydan om vad detta något är: ja ba projicerar en anföring, grejen e kan signalera att en förklaring följer och ja undrar skulle kunna fungera som en frågeram (Lindholm & Lindström 2003), det vill säga en projektionskonstruktion som visar att en fråga följer. En sammansatt TKE behöver alltså inte bestå av en viss form, utan kan vara uppbyggd av vilka syntaktiska former som helst, förutsatt att den ena projicerar den andra (Auer 2024 s. 102). Detta funktionella perspektiv skiljer sig från den traditionella grammatiken, där exempelvis grejen e och ja undrar skulle analyseras som matrissatser (jfr SAG IV 1999 s. 531, 845).

Jag ser anföringskonstruktioner som sammansatta TKE:er och analyserar dem enligt schemat i figur 1 ovan, som varit vägledande vid samtalsanalysen av materialet. De preliminära komponenterna – fristående led och anföringsmarkörer – står som initial kontextualisering till den finala komponenten – det vill säga anföringen – som motsvarar kontributionen. Anledningen till att det är just anföringen som är kontribution är att det i mina exempel är den primära funktionen med yttrandet; det viktiga är inte att säga att någon sagt någonting, som man sedan parentetiskt tillägger, utan i stället att anföra detta (jfr Ono & Thompson 1995 s. 242). Detta understryks även av den fokuserande funktionen hos ba och såhär som noterats i tidigare forskning (Wijk-Andersson 1991 s. 115, Eriksson 1993 s. 96, Öqvist 2000 ms. s. 17): det är det som följer ba och såhär som är fokuserat, medan det föregående har en mer kontextualiserande funktion. Anföringen kan på så sätt sägas uppbära informationstyngden i yttrandet medan anföringsmarkören fungerar mer parentetiskt, på samma sätt som anförda och hävdade bisatser med huvudsatsledföljd utgör yttrandets centrala punkt och matrissatsen blir mer parentetisk (jfr Hooper & Thompson 1973 s. 475, Brandtler 2021 s. 129). Ett annat argument för att det är anföringen som står i fokus är att det som anförs strikt sett skulle kunna markeras som en anföring utan en lexikal anföringsmarkör, t.ex. prosodiskt eller med hjälp av kontexten.

Konstruktionsgrammatiken kan beskrivas som ett förhållandevis brett fält med flera olika inriktningar och språksyner (se t.ex. Hoffmann & Trousdale 2013, Fried & Nikiforidou 2025)²⁰. Det som konstruktionsgrammatiska studier har gemensamt är att de alla utgår från att språket är uppbyggt av grammatiska konstruktioner. En konstruktion är i detta avseende en grammatisk form som konventionaliserats med en eller flera olika betydelser och/eller funktioner (Goldberg 2006). I detta arbete ser jag de V3-strukturer som uppkommer vid direkta anföringar som just sådana grammatiska konstruktioner. Detta är fördelaktigt eftersom konstruktionsgrammatiken tillåter att en konventionaliserad form, som V3, kan lagras med en viss betydelse eller funktion, som exempelvis direkt anföring. Det skulle kunna förklara varför V3 är en möjlig ledföljd med vissa funktioner, men inte med andra.

Konstruktioner kan utgöras av allt från ord som ba och såhär till abstrakta satsmönster (se Andréasson & Lyngfelt 2025 ms. för exempel på satskonstruktioner i svenskan). Ett viktigt antagande är att det inte finns någon skarp gräns mellan det som traditionellt sett förts till lexikonet respektive grammatiken. Lexikon och grammatik utgör i stället ändpunkter på ett kontinuum, med semifixerade uttryck däremellan. Konstruktionerna på denna skala antas vara kognitivt lagrade mönster, som språkbrukare tillämpar i interaktion (Fried & Nikiforidou 2025 s. 2). Vidare antas konstruktioner vara länkade till varandra i någon typ av nätverk (Diessel 2019 s. 9). En konstruktion kan till exempel anses vara härledd och ärva egenskaper från en överordnad konstruktion. Anföringar med ba och såhär skulle exempelvis båda kunna ses som underordnade en mer abstrakt anföringskonstruktion, och själva markörerna ba och såhär kan antas vara länkade till och låna egenskaper från de lexikala konstruktionerna ba(ra) och såhär, där ordens samtliga egenskaper kan tänkas ingå. Konstruktioner kan även ses som länkade om de utför liknande funktioner. Även på detta sätt skulle konstruktioner med ba och såhär kunna anses vara länkade, eftersom de båda kan fungera som anföringsmarkörer i anföringsramar.

För mina syften är det viktigt att konstruktionerna ses som flexibla scheman som talare kan använda sig av i någon utsträckning för att genomföra sociala handlingar (Forsskåhl 2009 s. 257, Östman 2025 s. 522). Ett lagrat konstruktionsschema behöver alltså inte införlivas perfekt i sin helhet i interaktionen; liksom Ono & Thompson (1995) utgår jag i stället från att konstruktionerna är metoder som talare anpassar till den aktuella situationen. Konstruktioner kan således avbrytas, startas om eller användas på ett ännu inte konventionaliserat sätt. När det gäller funktion och betydelse följer jag Linell (2005 s. 255) som antar att konstruktionsscheman kan lagras med flera olika funktionspotentialer (se även Deppermann 2007 s. 38, jfr betydelsepotentialer hos Norén & Linell 2007). Kontexten som konstruktionen används i tydliggör vilken av funktionspotentialerna det är som faktiskt realiseras. Strukturen de e såhär används exempelvis inte bara för att projicera anföringar, utan kan även projicera längre turer som utgör förklaringar (Strandberg 2024b s. 156). Vilken av dessa det rör sig om kan vi enbart utläsa av den kringliggande kontexten. Betydelse och funktion kommer således både från det kognitivt lagrade konstruktionsschemat och från den kontext som konstruktionen används i. Konstruktionernas flexibilitet är med andra ord ett viktigt antagande för att kunna förena konstruktionsgrammatik med interaktionslingvistik (Günthner 2009). Den konstruktionsgrammatik som jag i detta arbete kallar ICxG kan därmed ses som starkt bruksbaserad (Diessel 2019).

Konstruktionsgrammatiken i allmänhet och den bruksbaserade inriktningen i synnerhet antar att inte bara betydelse och/eller funktion kan paras med syntaktiska former. Även mer kontextuell information anses vara knuten till konstruktionen (Wide 2009). Det kan röra sig om de kontexter en konstruktion används i och vilka sociala grupper som konstruktionen associeras med. Till skillnad från starkt generativa grammatikteorier där syntax och betydelse antas genereras separerat, menar i stället konstruktionsgrammatiken att all information som språkbrukare har om en konstruktion finns lagrade tillsammans. Detta formaliseras ofta genom en typ av låddiagram, där olika attribut tillskrivs olika värden (Forsskåhl 2009 s. 66, Östman 2015 s. 520, Fried & Nikiforidou 2025 s. 2). Figur 3 ger ett exempel på detta.

Figur 3 visar en formalisering av en satskonstruktion på svenska, nämligen deklarativa satser med ledföljden finit verb före satsadverb (FA). Konstruktionens namn, FA Declarative Clause cxn, syns högst upp till höger. Formaliseringen kommer från Andréasson och Lyngfelt (2025 ms.). De syntaktiska och semantisk-pragmatiska attribut som tillskrivs konstruktionen som helhet listas högst upp till vänster. Rutorna längst ner visar konstruktionens möjliga och obligatoriska led, presenterade linjärt i den ordning de förekommer (jfr Wide 2009). För en finit satskonstruktion på svenska krävs ett finit verb och ett fundament, varför enbart de två första rutorna från vänster har markerats med heldragen linje. Den tredje rutan symboliserar ett icke-obligatoriskt led. Asterisken efter rutan visar att samma ruta kan förekomma flera gånger. De icke-obligatoriska rutorna kan dock vara obligatoriska beroende på vilken argumentstrukturkonstruktion som den deklarativa FA-satskonstruktionen kombineras med.

I konstruktionen i figur 3 har endast attributen syntax, ASC (argumentstrukturkonstruktion), semantik/pragmatik och kontext inkluderats. För de konstruktioner som undersöks i denna artikel behöver fler attribut antas, i synnerhet för att fånga konstruktionernas interaktionella potentialer som en del av attributet pragmatik (Lindström 2025 s. 312). Jag kommer därför att inkludera attribut från Auer (2006), Forsskåhl (2009), Wide (2009) och Lindström (2014b s. 514, även 2025), som alla gör analyser inom ICxG. För mina syften är följande attribut relevanta: position i tur (jfr Lindströms 2014 s. 514 attribut sekventialitet och Wides 2009 attribut sekventiell position), funktionspotential (Wide 2009, jfr Auer 2006 s. 298 och Forsskåhl 2009 s. 248) och prosodi (Auer 2006 s. 298, jfr Forsskåhl 2009 s. 248).

Attributet semantik kan inta flera värden, exempelvis modus (eng. mood) och tempus (eng. tense) i figur 3. I min analys kommer dock endast semantisk ram att inkluderas. En semantisk ram är ett kognitivt tolkningsschema som språkbrukare använder för att förstå och uttrycka en viss situationstyp (Fillmore & Baker 2015), till exempel ramen Kommunikation i Svenskt frasnät (Dannélls et al. 2025). I en ram ingår olika ramelement som förhåller sig till varandra på ett särskilt sätt beroende på ramen i fråga. Kommunikationsramen innehåller exempelvis ett meddelande om en viss topik som levereras av en kommunicerande person genom ett medium. Vidare kan vissa lexikala enheter antas framkalla särskilda ramar. Anföringsmarkörer som ba och såhär skulle exempelvis kunna anses väcka kommunikationsramen, eftersom de ofta förekommer tillsammans med den. Semantiska ramar kan också kopplas till grammatiska konstruktioner, exempelvis de anföringskonstruktioner som undersöks i detta arbete, och ramsemantiken kan ses som en bärande del av konstruktionsgrammatiken (Matsumoto 2025 s. 35).

Sammanfattningsvis ser jag i detta arbete konstruktioner som kognitiva mönster som språkbrukare använder som metoder i interaktion. Men de är inte nödvändigtvis alltid färdigformulerade uttryck som infogas i ett samtal, utan snarare dynamiska resurser som talare anpassar till den aktuella kontexten. En sådan syn på konstruktioner gör konstruktionsgrammatiken kompatibel med interaktionslingvistiken, och kan på ett rättvisande sätt beskriva variationsmöjligheterna hos de anföringsmönster jag analyserar i denna artikel. De tillåter samtidigt att samtalsgrammatiska mönster generaliseras, vilket enligt min uppfattning inte görs i lika stor utsträckning inom interaktionslingvistiken (jfr Steensig et al. 2025 s. 1).

De 38 exempel som ingår i undersökningens fokus fördelar sig på fem olika mönster. Dessa visas i tabell 2 nedan.

Vanligast är att det fristående ledet framför anföringsmarkören är en scen, som i (16)²⁷ nedan; fristående topiker som i (17) är mer ovanliga. När det kommer till valet av anföringsmarkör, i de fall en sådan används, är ba vanligast med 15 belägg. Såhär används som anföringsmarkör i totalt 8 exempel. Notera även att ba och såhär vid två tillfällen används tillsammans efter en fristående scen (jfr Dryselius & Lundin 1999 s. 169, Öqvist ms. 2000), se (18) nedan.

Som tabell 2 visar innehåller materialet sexton anföringar som föregås av en fristående topik eller scen, men som saknar anföringsmarkör. Även här är scenerna vanligast, se till exempel (19) nedan där talaren Rut berättar hur det gick till när hon vann en tävling på sociala medieplattformen Instagram.

De scensättande leden i de markörlösa konstruktionerna fungerar på samma sätt som motsvarande konstruktioner där anföringsmarkörer ingår: scenen ramar in yttrandet. De två fristående topiker som föregår anföringar utan markörer fungerar dock en aning annorlunda. Här annonserar den fristående topiken både ämnet för yttrandet och talaren³⁰ – se (20) nedan där venus i lejonet både är det ämne som talarna går in på och den talare som står bakom anföringen a men ja älskar å e- ja älskar å e kreativ.

Anföringsmarkörerna uppvisar en hel del likheter när det gäller vilka pronomen de kombineras med. I Erikssons (1992 s. 20) material är det framför allt tillsammans med pronomen i första person singular som ba dominerar. I mitt material är första person singular det näst vanligaste pronomenet, något vanligare är man. Även såhär kombineras ofta med jag, men ännu oftare med det, se (21) nedan. Till skillnad från ba kombineras såhär alltid med ett finit verb. Detta verb är nästan alltid vara, förutom i ett belägg där tänka används, se (22).³¹

Anföringsexemplen med såhär i (21)–(22) följer samma struktur som ba-konstruktionen: subjektet följer ett eventuellt initialt scensättande led. Det gäller även för samtliga såhär-konstruktioner i mitt material, men två såhär-exempel i samtalspoddarna föregås av en anföringsmarkör med omvänd ordföljd, se (23)–(24) nedan. Här utgörs de scensättande leden av då i både (23) och (24). Då står alltså som fundament i anföringsramen, i stället för som fristående referensramar.³² Notera att (24) även innehåller den fristående topiken den här kvinnan då som sålde de här, som alltså står som referensram framför anföringsramen.

Till skillnad från ba-konstruktionen i poddarna tillåter alltså såhär-konstruktionen en inversion av subjektet och predikatet ifall de delarna förekommer. I dessa två fall bildar anföringsramen en enda intonationsfras, till skillnad från när referensram och anföringsram hålls isär. Funktionellt verkar de inte särskilja sig från de icke-inverterade exemplen i samlingen. Materialet är dock för litet för att en rättvisande jämförelse ska kunna göras.

Såhär-konstruktionen i poddarna kan alltså inverteras, medan ba-konstruktionens subjekt inte inverterar med verbet om ett sådant förekommer. Jag har däremot noterat att det i skrift förekommer ba-konstruktioner där ett finit verb inverterat med subjektet, se (25) nedan. Exemplet identifierades genom sökningar på kombinationer av verb och ba i korpusen Sociala medier i Korp (Borin et al. 2025).

Att döma av exempel som (25) har alltså ba-konstruktionen och såhär-konstruktionen samma syntaktiska konstruktionsmöjligheter när de innehåller ett finit verb. Av den anledningen presenterar jag i avsnitt 5.4 ett utkast till en metakonstruktion som täcker konstruktionsmönstren för både ba-konstruktionen och såhär-konstruktionen. Metakonstruktionen har även potential att förklara andra typer av direkt anföring än de som förekommer i materialet.

I avsnitt 2.3 nämndes att bara och såhär som anföringsmarkörer reduceras fonetiskt till ba och sär. I min samling ingår endast ba, och dessa är alltid obetonade. Samlingens såhär är däremot inte fonetiskt reducerade till sär, till skillnad från materialet i Öqvists (2000 ms.) undersökning. Mina såhär är, precis som ba, alltid obetonade.

Som också nämndes i avsnitt 2.3 talar materialet i Henricsons (2009, 2010) undersökningar av vara som anföringsmarkör för att konstruktionen det VARA såhär används i »illustrerande citat» där talaren visar »hur något är generellt» (Henricson 2009 s. 70 f.). Det opersonliga det är däremot inte lika vanligt i berättande, där det skulle kunna »försvaga berättelsens dramatik» (Henricson 2009 s. 70 f.). I mitt material kan jag inte iaktta någon skillnad mellan anföringsmarkörerna ba och såhär (jfr dock Hasund et al. 2012), vilket troligen beror på att materialet med sina 15 ba och 8 såhär är för litet för en sådan undersökning. Det ligger inte heller i denna studies syfte att identifiera någon sådan skillnad; mitt syfte är snarare att fånga likheter mellan ba och såhär i V3-anföringar. Denna fråga behöver alltså en annan studie med ett större material svara på.

Sett till den typ av projekt som talaren genomför med anföringen är berättelser och värderingar vanligast. Med berättelse avser jag ett ofta längre samtalsprojekt bestående av minst två turkonstruktionsenheter, där talaren återger en tidigare händelse i syfte att illustrera en poäng av något slag (jfr Eriksson 1997 s. 45, Couper-Kuhlen 2007 s. 81). Tidigare studier har visat att direkt anföring är vanligt i just berättelser, särskilt med dramatiserande inslag och i samband med berättelsens klimax (Josephson 1992 s. 156, Holt 1996 s. 242, Norrby 1998 s. 199, Dryselius & Lundin 1999 s. 70, Golato 2000 s. 29, Holt & Clift 2007 s. 2, Niemelä 2010, Couper-Kuhlen & Selting 2018). Även i mitt material är detta vanligt, se t.ex. (30) nedan. Här förekommer anföringen ofta i samband med berättelsens klimax, som inte sällan har emfatisk samtalsstil (Selting 1994 s. 404): stor tonhöjdsvariation, många betoningar och extrema formuleringar.

Vid sidan av berättande förekommer direkt anföring även i värderingar (Clift 2006 s. 574, Couper-Kuhlen 2007 s. 119). Med värdering menar jag handlingar där en talare på ett positivt eller negativt sätt utvärderar någonting, exempelvis något en tidigare eller icke-närvarande talare har sagt eller gjort (Couper-Kuhlen & Selting 2018 s. 284). I exempel (6) ovan värderas exempelvis personer med Venus i Lejonet som kreativa, och i exempel (16) värderas talarens upplevelse som rolig och annorlunda. I materialet tar detta sig uttryck så, att en värderande anföring används för att visa medhåll med tidigare talares värdering (Clift 2006 s. 574).

Tydliggöras bör att berättelser och värderingar inte är distinkta kategorier. En berättelse innehåller till exempel alltid någon form av värderande inslag (jfr Mandelbaum 2013 s. 500). Man skulle därför kunna överväga att se anföringar som en del av värderingarna, och baka in berättelserna i dem. Jag väljer dock att inte reducera berättelserna till värderingar, utan i stället synliggöra berättandet, eftersom det är så pass frekvent förekommande och karakteristiskt inte bara för anföringarna i min samling, utan även – som tidigare forskning visat – för många anföringar över lag. Som Couper-Kuhlen (2007 s. 91) visar skiljer sig även anföring i berättande och icke-berättande åt: i berättelser är anföringarna inte sällan ganska långa, medan de i andra handlingar, som exempelvis värderingar, sällan är längre än en TKE. Talaren som anförs i anföringar utanför berättande är också ofta densamma som den anförande talaren (Couper-Kuhlen 2007 s. 87). Som vi kommer att se i (26) och (27) nedan visar sig dessa tendenser även i mitt material.

I det här avsnittet visar jag först i avsnitt 5.2.1 hur de två ba-konstruktionerna (1) och (4) ovan används vid värderingar i två projekt som båda är av beskrivande karaktär: Leas och Idas karakterisering av varningssignaler i samband med dejting (26), och Inas och Moas beskrivning av personer som i sitt horoskop har den astrologiska placeringen Mars i Oxen³³ (27). Utifrån detta föreslår jag en ICxG-formalisering av ba-konstruktionen i avsnitt 5.2.2.

I det här avsnittet gör jag två saker. I avsnitt 5.3.1 illustrerar jag hur såhär-konstruktionen används i interaktion i samband med en berättelse. I det efterföljande avsnittet 5.3.2 formaliseras såhär-konstruktionen i enlighet med de ICxG-principer som tillämpades för ba-konstruktionen i 5.2.2.

Avsnitt 5.2 och 5.3 har visat att direkta anföringar i materialet följer ett visst mönster. Den direkta anföringen kan föregås av en referensram som anger omständigheterna eller ämnet för anföringen. Referensramen kan optionellt följas av en anföringsram, minimalt bestående av en anföringsmarkör. Dessa ramar kan byggas ut syntaktiskt med subjekt och verb, och där verkar ledföljden SV vara den föredragna – även om ledföljden VS också förekommer. Anföringar enligt detta mönster används av materialets talare som led i berättelser och i värderande projekt. De direkta anföringsmönster som undersöks i detta arbete är alltså konventionaliserade former, som återkommande används för att skapa en anförande betydelse enligt den semantiska ramen kommunikation. Vidare används denna anförande betydelse för att uttrycka en av två funktionspotentialer: värderingar eller berättelseled, det senare inte sällan i samband med berättelsens klimax. Denna systematik mellan form, betydelse och funktion gör att direkta anföringar med ba och såhär kan ses som konstruktioner: konventionaliserade kombinationer av form, funktion och betydelse. Den gemensamma konstruktionen för dessa anföringar kan sammanfattas enligt figur 7, en metakonstruktion (Leino & Östman 2005 s. 206) som generaliserar över direkta anföringskonstruktioner med ba och såhär.

I metakonstruktionen i figur 7 ingår, liksom i ba-konstruktionen i figur 4 och såhär-konstruktionen i figur 6, tre delar: referensramen till vänster, anföringsramen i mitten och anföringen till höger. Av dessa är det endast anföringen som är obligatorisk: även om några sådana exempel inte har diskuterats i denna artikel, kan en direkt anföring bestå av enbart själva anföringen, utan några initialt kontextualiserande led (se 3.1). Sådana konstruktioner förekommer flitigt i de samtalspoddar jag undersökt, till exempel (31) nedan där talaren med du tilltalar en person som inte finns närvarande i samtalet (mer specifikt en hypotetisk partner), utan enbart i en konstruerad, hypotetisk samtalssituation. Här är det alltså kontexten som visar att talaren direkt anför någon annans röst. Förutom perspektivskifte utifrån den kringliggande kontexten kan även röstläge och språkval visa att talaren gör en direkt anföring (SAG IV 1999 s. 854, Nordberg 2014 s. 117). Ett sådant exempel ges i (32), där talaren bytt språk från svenska till engelska för att imitera spelyoutubers, det vill säga YouTube-aktiva influerare profilerade mot dataspel.

Sett till attributen för konstruktionen som helhet ingår samma attribut och värden som för ba-konstruktionen i figur 4 och såhär-konstruktionen i figur 6. Även referensramen har samma attribut och värden som ba- och såhär-konstruktionen, liksom själva anföringen. Däremot skiljer sig anföringsramen från både ba- och såhär-konstruktionen. Värdena för attributet PRAG och PROS är visserligen desamma, men elementen för SYN och realiseringen av ledföljden i de mindre lådorna skiljer sig. Av de syntaktiska elementen i anföringsramen i metakonstruktionen är endast frame evoking element (FEE) obligatoriskt och realiseras sist av de ingående leden. FEE skulle exempelvis kunna utgöras av ett ensamt ba utan att talaren markeras. Om en talare markeras kan den utgöras av ett led som ramsemantiskt fungerar som talare och syntaktiskt fungerar som subjekt. Subjektet skulle även kunna utgöras av ett opersonligt det. Oavsett vilken form subjektet har placeras det före FEE. FEE skulle även kunna bestå av ett anföringsverb. I så fall kan givetvis anföringsverbet föregå talaren om anföringsramen inleds av exempelvis ett adverbial. Den inversion som uppstår i ett sådant fall uppstår då som en konsekvens av att konstruktionen FA deklarativ sats används. Det faktum att fler led än FEE och ett subjekt kan ingå synliggörs av […] både under listan över de syntaktiska elementen och i lådan längst ner till höger i anföringsramen.

Här kan påpekas att en metakonstruktion för direkta anföringar även bör inkludera mediala och finala kontextualiserade anföringsmarkörer som i (11) och (12) ovan, upprepade nedan som (33) och (34). För finalt kontextualiserade anföringsmarkörer som sa hon i (34) skulle ytterligare en icke-obligatorisk del i metakonstruktionen i figur 7 kunna läggas till efter kontributionen. För en sådan anföringsmarkör kan det specificeras att ledföljden alltid verkar vara VS (SAG IV 1999 s. 845, Auer & Lindström 2016 s. 77). Ledföljden i anföringsramen behöver då kastas om, så att FEE föregår subjektet. Eftersom en medial konstruktion är parentetisk och kan uppträda så gott som var som helst i en konstruktion, ser jag det inte som nödvändigt att den inkorporeras i metakonstruktionen i figur 7.

Jag menar att den preliminära analysen i figur 7 ovan har potential att redogöra inte bara för de direkta anföringar som undersökts i detta arbete, utan även för andra typer av direkt anföring i talspråk. Konstruktionen ifrågasätter alltså inte någon tidigare redogörelse för direkta anföringar, utan bör rimligen ses som en vidareutveckling från ett interaktionslingvistiskt och konstruktionsgrammatiskt perspektiv. Till skillnad från tidigare studier fångar metakonstruktionen möjligheten till den ovanliga adverbial–subjekt– verb-ledföljd som tidigare endast uppmärksammats i begränsad utsträckning för ba och inte alls för såhär. Analysen i figur 7 behöver dock testas för och eventuellt justeras utifrån flera anföringsstrukturer i andra typer av material.