SVLMSvenska landsmål och svenskt folkliv2004-92420347-1837Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultursvlm.147.6355910.69824/svlm.147.63559Research articlePer Larssons »Öfversikt af ingelstadsmålet»https://orcid.org/0000-0002-9816-2010StrandbergMathiasInstitutet för språk och folkminnen, Göteborg. – Institute for Language and Folklore, Gothenburg. mathias.strandberg@isof.se
Strandberg, Mathias, 2026: Per Larssons »Öfversikt af ingelstadsmålet». I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 2024–25 (147–148), s. 215–228. – Strandberg, Mathias, 2026: Per Larsson’s Overview of the Ingelstad dialect. In: Swedish Dialects and Folk Traditions 2024–25 (147–148), pp. 215–228. – DOI: https://doi.org/10.69824/svlm.147.63559
Per Larsson (1860–1933) was one of the most productive and reliable surveyors of dialects and folk traditions in Sweden’s southernmost province of Scania (Skåne) in the late 19th century. Though he would never publish a scientific work and much less make a career in academia, he laid much of the foundation for what eventually became the Scanian dialect collections of the present-day Institute for Language and Folklore in Sweden. Along with amassing lexical collections comprising several thousand glosses, he wrote several descriptive works on Scanian dialects with an emphasis on the sound system. These were never published in Larsson’s lifetime. Nevertheless, they are indeed relevant to linguists with an interest in Scanian and South Swedish dialect geography. The present work is a commented edition of one of Larsson’s dialect descriptions, namely that of the dialects of the district of Ingelstad in South-East Scania.
En av de mest produktiva och omdömesgilla insamlare av skånska dialekter vi haft var Per Larsson.1 Vid uppteckningsresor under 1800-talets sista år dokumenterade Larsson för Skånska landsmålsföreningens räkning dialekterna i inte färre än nio skånska härader: Bjäre hd, Villands hd, Gärds hd, Albo hd, Torna hd, Järrestads hd, Ingelstads hd, Herrestads hd, Ljunits hd och östra delen av Torna hd. Förutom ordsamlingar omfattande tusentals sedesblad för varje härad bar Larssons expeditioner frukt i form av systematiska ordförteckningar och kortfattade men tämligen utförliga beskrivningar av vissa av de dokumenterade dialektgrupperna. Ett sådant grepp om dialekterna i de undersökta häraderna fick Larsson på både detalj- och översiktlig nivå att han kundedela in dialekterna i särskilda mål och tämligen noggrant redogöra för deras utbredning och beröringspunkter. Det omfattande material som Larsson hopbragte inlemmades så småningom i Landsmålsarkivet i Lund (LAL), grundat 1930, sedermera Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL). Materialet ingår nu i Isofs samlingar och befinner sig på Arkivcentrum Syd i Lund.
Larssons dialektbeskrivningar utgör ett viktigt komplement till de sydsvenska dialektgeografiska utredningar med jämförbar geografisk räckvidd som långt senare kom att publiceras av Ingemar Ingers (1939), Gösta Sjöstedt (1936, 1944), Hugo Areskoug (1957) och Sven Benson (1965–70) och är väl värda att publicera.
I förra årgången av denna tidskrift publicerade jag en kommenterad utgåva (Strandberg 2024) av Larssons »Öfversikt af färsmålen» (DAL 283). Det följande är en kommenterad utgåva av Larssons »Öfversikt af ingelstadsmålet» (DAL 311a). Jämte Larssons övriga dialektöversikter2 är dessa tillgängliga via Isofs webbtjänst Folke. Syftet med föreliggande utgåva är att kontextualisera, kommentera och dra uppmärksamheten till en intressant, detaljerad och hittills föga känd översikt över en starkt särpräglad sydöstskånsk dialekt sådan denna talades i slutet av 1800-talet.
Redigeringsprinciper
Vid redigeringen har jag följt samma principer som för den nyssnämnda översikten över Färsmålen (Strandberg 2024). Jag har gjort vissa smärre ändringar för läsbarhetens skull utan att dessa vid varje tillfälle noterats. Originaltexten har ett rikt mått av förkortningar, som här ofta lösts upp. Skiljetecken har stundom supplerats eller flyttats. Larsson anför i regel dialektformer med landsmålsalfabet följda av motsvarande standardspråkliga ord. Då han några gånger anför formerna i omvänd ordning har jag lämnat detta oförändrat och utan kommentar. I landsmålsalfabetsformer har Larssons notation följts fullt ut, dock med följande två undantag: 1) i affrikator av typen ɠƺ markeras längd bara hos klusilen; 2) en variant av tecknet ] utan bindning, som av Larsson genomgående används för en palatal eller palatovelar nasal (IPA [ɲ]), har här ersatts av η, vilket är det tecken som vanligen används för detta ljud i landsmålsnotation.
I fotnoter har jag infogat ett antal kommentarer. Det rör sig dels om rent redaktionella notiser om inadvertenser eller oklarheter i resp. avsteg från manuskriptet, dels om mer eller mindre utförliga kommentarer kring enskilda dialektdrags beskaffenhet och geografiska utbredning.
Övergripande kommentarer
Larssons dialektbeskrivningar är av stort värde. De ger en detaljerad och på det hela taget pålitlig ögonblicksbild av den talspråkliga verkligheten på den skånska landsbygden för över 100 år sedan. Det betyder givetvis inte att de är felfria eller att de inte måste läsas kritiskt, eller att dispositionen och generaliseringarna alltid är de allra bästa ur ett nutida språkvetenskapligt perspektiv.
Ingelstadsmålet talades enligt Larsson inte bara i Ingelstads hd utan även i Herrestads hd och Järrestads hd – i en god del av sydöstra Skåne, med andra ord. I norr avlöses det av Albomålet (som behandlas av Larsson i en annan översikt med accessionsnumret DAL 245) och mellersta Färsmålet och i sydost gränsar det mot södra Färsmålet (Färsmålen behandlas i DAL 283; se Strandberg 2024). Jämfört med Albomålet och Färsmålen är Ingelstadsmålet ett mera utpräglat syd(öst)skånskt mål.
Har det funnits ett enhetligt Ingelstadsmål?
Larsson räknar med en enda dialekt i Herrestads hd, Ingelstads hd och Järrestads hd, som han kallar för Ingelstadsmål eftersom Ingelstads härad är störst och mest centralt beläget i området. Det är rimligt att fråga sig om dialekten verkligen varit så pass enhetlig inom detta relativt stora sydöstskånska område att det är berättigat att tala om en och samma dialekt i dessa tre härader (ett separat spörsmål är förstås i så fall vad dialekten i fråga bör kallas).
Frågan är svår att besvara utan att undersöka saken närmare. Som alltid är det vanskligt att identifiera enskilda dialekter och dra gränser mellan dem i en dialektgeografisk verklighet som i mångt och mycket är ett dialektkontinuum. Larsson motiverar inte sitt val genom att peka på specifika dialektgränser som skiljer området från övriga Sydöstskåne eller genom att explicitgöra en avsaknad av betydelsefulla dialektgränser inom området. Man kan notera att Larssons framställning inte ådragit sig några mera vittgående synpunkter från Ingemar Ingers, som blott påpekar att det finns några sydvästskånska dialektdrag som sträcker sig en bit in i Herrestads härad, framför allt bortfallet av -j- i de s.k. -ja-verben (dölja dyla, följa fyla o. s. v.).
Hugo Areskougs (1957 s. 36 ff.) orientering kring isoglosser som genomlöper och omsluter det sydöstskånska dialektområdet bekräftar i stort sett bilden av Ingelstads hd, Järrestads hd och Herrestads hd som ett relativt sammanhållet intensitetscentrum för sydöstskånska dialektdrag, såväl arkaismer som novationer. Många av dessa dialektdrag gör emellertid halt innanför områdets yttergränser. Till sådana sydöstskånska dialektdrag som inte når fram till gränsen mot Ljunits hd i sydväst hör – förutom bibehållet -j- i -ja-verben – affricering av forndanskt /k/ före främre vokal, t.ex. hök høɠʓ, som redan i de västra delarna av Herrestads hd möts av motsvarande former med vokalsänkning och [j], t. ex. hök h-öj (a.a. s. 38). Vad beträffar de norra delarna av området kan nämnas att bortfallet av forndanskt /k/ och /g/ (kanske via /j/) före konsonanter inte riktigt når fram till gränsen mot Albo hd; redan i de norra delarna av Ingelstads hd och Järrestads hd avlöses sydöstliga former som slàjta (slakta), lat (lagt) av nordliga-västliga former som slàjta, lajt. Samtidigt sträcker sig de sydöstliga formerna in i Ramsåsa i sydöstligaste Färs hd (a.a. s. 58). Detta harmonierar förvisso ganska väl med Larssons påpekande:
Karta över sydöstra Skåne med häradsindelning. Ingelstadsmålsområdet omfattar enligt Per Larsson Herrestads härad, Ingelstads härad och Järrestads härad.
none
I de norra socknarne af detta område spåras en svag inblandning af albo- och färsmål; i västsocknarne märkes någon invärkan af ljunitsmål, men hufvudtypen är öfverallt ingelstadsmålet. Bäst har det gamla målet bibehållit sig i sydsocknarne af Ingelstads och de sydöstra af Järrestads härad.
Men det finns också sydöstskånska dialektdrag som har en betydligt mera inskränkt utbredning. Hit hör bortfallet av forndanskt gh i sekvenserna -aghl- och -aghn-: nal nagel, an agn (jfr nordligare-västligare najl, ajn). Bortfallet begränsar sig till de sydligaste delarna av Herrestads hd och Ingelstads hd (Areskoug 1957 s. 65).
Det finns också sydöstskånska isoglosser som skär Ingelstadsmålsområdet på andra sätt. En sydöstskånsk arkaism är att fda. k i *sōkn leniseras blott till g: sógan (jfr former med w, m eller j i övriga Skåne). Utbredningen av g-former förenar Ingelstads hd och Järrestads hd med större delen av Albo hd och nordligaste Färs hd medan Herrestads hd lämnas utanför (Areskoug 1957 s. 84). En snarlik utbredning uppvisar former av pronomenet någon med bevarat g: núgen, nògen (a.a. s. 85).
I jämförelse med senare framställningar framstår den bild som Larsson tecknar av »Ingelstadsmålet» alltså som betydligt mera enhetlig, närmast idealiserad. Detta beror i huvudsak dels på att senare materialinsamlingar kunnat återge den dialektgeografiska verkligheten med större detaljrikedom, dels på att många sydöstskånska dialektdrag under 1900-talet marginaliserats, så att de i senare insamlat material uppträder som mer eller mindre fläckvisa relikter (jfr Areskoug 1957 s. 66 ff.).
Översiktens innehåll och disposition
Larssons framställning sönderfaller i tre avsnitt om resp. ljudlära (d.v. s. segmentell fonologi), accentuering (d.v.s. tonaccent och betoning) och formlära, liksom översikten över Färsmålen (DAL 283; se Strandberg 2024). Avsnittet om ljudlära är det mest omfattande, återigen liksom i översikten över Färsmålen. Detta är uppdelat i två underavsnitt som tar upp konsonantism resp. vokalism. Dispositionen är alfabetiskt ordnad och utgår ifrån standardsvensk ortografi. Under ett avsnitt behandlas exempelvis dialektens olika motsvarigheter till skriftspråkets 〈g(g)〉, t.ex. j i dœj deg, w i gnawa gnaga och £J i l2i_£Ja ligga; under ett annat avsnitt behandlas dialektens motsvarigheter till skriftspråkets 〈u〉, t.ex. -i i j-2iwa ljuga och -O i sm2-Ola smula. I regel är det bara det från standardspråket avvikande som tas upp till behandling; att skriftens 〈u〉 ofta motsvaras av -u (/ʉ/), som i t.ex. h-us hus och g-ul gul, nämns exempelvis inte. Dispositionen kan upplevas som ostrukturerad ur en språkvetenskaplig synvinkel (se vidare Strandberg 2024 s. 146 f.). Ändå är det en ganska mångfasetterad profil som tecknas över Ingelstadsmålet.
Till skillnad från i Larssons översikt över Färsmålen (DAL 283), där det huvudsakligen hänvisas till härvarande översikt över Ingelstadsmålet, ägnas accentueringen och formläran tämligen stort utrymme. Larsson redogör med en rad exempel för efterledsbetoning dels vid enstavig förled (t.ex. stenjær’ stengârdsgàrd’), dels vid tvåstavig förled på -er (t.ex. agahuns åkerhöns). Han redogör också för ett liknande betoningsmönster hos sammansatta adjektiv med prefigerat privativt o-, t.ex. orättvis orEtv-is, och hos prosodiskt likartade inlånade adjektiv som angelœjan anjElœjan (jfr Strandberg 2014 s. 180 not 160). Likaså ges flera exempel på halvlång realisering av etymologiskt kort /a/ i posttonisk stavelse (t.ex. hùma hemma), något som kan tas till intäkt för en förskjutning av accent 2-tonkurvans topp till den posttoniska stavelsen (a.a. s. 187). Företeelsen är känd även från övriga Sydöstskåne och utgör en ljudhistorisk förutsättning för efterledsbetoningen i sammansättningar (a.a. s. 183 ff.). Framställningen är – återigen ur en språkvetenskaplig synvinkel – något apart då Larsson i första rummet tar sikte på om en sammansättning accentueras »på 1 sätt» eller »på 2 sätt»; inte en enda gång talar Larsson explicit om betoning (tryckaccent, exspiratorisk accent) eller tonaccent (ordaccent). Trots detta tillåts läsaren bilda sig en ganska klar bild av betoningen och tonaccentdistributionen i sammansättningar i Ingelstadsmålet, tack vare den ganska rika exemplifieringen.
Även avsnittet om formläran är mera utförligt än i översikten över Färsmålen, där det likaledes hänvisas till översikten över Ingelstadsmålet. Avsnittet handlar helt och hållet om verbböjningen och redovisar bl.a. formerna för pluralis indikativ, den särskilda formen i 2 pers. pl. imperativ samt en del preteritum konjunktiv-former (»stark konditionalis»). Av de sistnämnda är ombildningarna t2y_®E och t2o_]E av taga (motsvarande standardspråkets toge) intressanta; _® resp. _] kommer sannolikt från motsvarande form av få (f2i_®E). Intressant är också att pret. sg.-formen av taga har bevarat fda. /k/ som /g/: to_g (pl. t2o_]E).
Som jag påpekade i utgåvan av översikten över Färsmålen (DAL 283; Strandberg 2024 s. 148) är det inte i första rummet som vetenskapliga specimina som Larssons dialektbeskrivningar från åren 1897–1901 är intressanta, utan som utförlig, detaljerad och syntetiserande dokumentation av det sena 1800-talets skånska dialekter. Att senare decenniers fortsatta insamlingsarbete kunnat nyansera den bild som tecknas i Larssons framställningar är bara naturligt.
Öfversikt af ingelstadsmålet
Målet är detsamma i Järrestads, Ingelstads och Härrestads härad. Efter Ingelstads, det mellersta och största af dessa tre, kan det lämpligen vid en öfversikt kallas ingelstadsmålet.
Dess gränser äro: i norr Albo häradsgräns, i nordväst färsgränsen, i väster Ljunits häradsgräns, i söder och öster Östersjön.
I de norra socknarne af detta område spåras en svag inblandning af albooch färsmål; i västsocknarne märkes någon invärkan af ljunitsmål,3 men hufvudtypen är öfverallt ingelstadsmålet. Bäst har det gamla målet bibehållit sig i sydsocknarne af Ingelstads och de sydöstra af Järrestads härad. I dessa har ock hufvudundersökningen företagits, nämligen i Löderup af Ingelstads härad under 2 månader 1897 och i Simris och Ö. Nöbbelöf (Branteviks fiskläge) af Järrestads härad under 1 månad 1898. Men på dessa och andra tider hafva besök gjorts i alla delar av de tre häraden, så att målets art och gränser kunnat konstateras. Dessutom har albomålet af mig undersökts i 2 månader (1897–98) och färsmålet i 4 ½ (1898) så att ingelstadsmålets gränser kunnat med säkerhet dragas i norr och nordväst. Hvad ljunitsmålet vidkommer, är detta mig noga bekant sedan barndomen. Västra gränsen för ingelstadsmålet har därför ock kunnat säkert bestämmas.
Några af målets mest betecknande egendomligheter i ljud-, accent- och formläran skola här anföras.
A) Ljudlära
Målet har följande konsonanter: b, d, £J, f, g, h, j, K, l, m, n, ], ®, p, R (r), s, », t, ¾c, v, w, z.4
Målet har stundom v, då riksspråket har bb, t.ex. bubbla bÅvla, dubbel d2ovEl.
Målet har j i stället för riksspråkets d i en del ord, t.ex. bRæj bred, læj led adj., l2ija, R2ija, s2ija.
w i st.f. g, t.ex. gnawa gnaga, hage hawE, Klawa klagade, lawa lagade, jiwa ljuga, mawE mage, saw såg, sKaw , plaw plog.5
jd o. jt efter len vokal i st. f. gd, gt, t.ex. döjd dygd, bR2öjdE bryggde, bryggd bRöjd, bRöjt bryggt, b2öjdE byggde, böjd byggd, böjt byggt, t2öjdE tiggde, töjt tiggt.
£J i st. f. gg efter len vokal, t.ex. bR2y£Ja brygga, s. och v., b2y£Ja bygga, hE£J hägg, l2i£Ja ligga, l2i£JEd legat, l2E£Ja lägga, »E£J skägg, t2y£Ja tigga, vE£J vägg.
jl i st.f. gl efter lång len vokal, t.ex. sæjl segel, spæjl spegel, tæjl tegel.
I gd och gt efter hård vokal bortfaller stundom g, t.ex. lad lagd, lat lagt, sad sagd, sat sagt.
I gn bortfaller stundom g, t.ex. anÅR agnar, tI gans till gagn, lyn lugn. I andra blir gn jn, t.ex. löjn lögn, vöjn vagn, Ræjn regn.6
Målet har g, då rspr. har k efter hård vokal, t.ex. bAgA baka, b-og bok (liber), K-2oga koka, lAgE lake, l-1Agen lakan, R-Ag rak, s-Ag sak.
gt i st.f. kt efter len vokal, t.ex. bl-egt blekt, l-egt lekt, l-igt likt, R-igt rikt, s-2øgtE sökte (men bl-e£J blek, l-e2£Ja leka, l-i£J lik, R-i£J rik, s-2ø£Ja söka).
£J i st.f. k efter lång len vokal, t.ex. bl-e£J blek, -e£J ek, h-ø£J hök, l-e£J lek, l-i£J lik adj. o. subst., l-ø£J lök, n2y£JEl nyckel, R-i£J rik.
¾c i st.f. ck efter kort len vokal, t.ex. bR2E¾ca bräcka, bE-tc bäck, dR2i¾ca dricka (men dRa-K drack, druckit dR2o-KEd), st2i¾cE stycke, t2y¾cE tycke, l2y¾ca lycka.
I somliga ord blir ks s, t.ex. -1asEl (skuldra) axel, asEl axel (hjulaxel), as ax, las lax, stRas strax, v2E-sla växla (pängar). I andra blir ks js, t.ex. b2öjsa byxa, vöjs vax.
I kn efter vokal bortfaller stundom k, t.ex. fRanEd fräknig, R-2ina räkna.
I kt efter hård vokal bortfaller alltid k, t.ex. ata akta, mat makt, sat sakta adv., slat slakt.
I kt efter len vokal blir k j, t.ex. d2æjta dikta, R2öjta rykta, sæjt sikt, slæjt släkt, sw2æjta l. »w2æjta svikta.
l¾c i st.f. lk efter len vokal, t.ex. bj-2el¾ce bjälke, mi-l¾c mjölk, ¾c2i-l¾cE kälke, stj-2el¾cE stjälk.
®¾c i st. f. lk efter len vokal, t.ex. b殾c bänk, s2i®¾ca sinka, »2殾ca skänka, R2y®¾ca rynka, t2殾ca tänka, 2殾ca änka.
nd efter len vokal blir stundom ®, t.ex. b2i®a binda, bli® blind, li® lind, sy® synd, vi® vind. (Men 2E-nE ända s., t2E-na tända o.s.v.).
] i st.f. nd efter hård vokal, t.ex. ho_] hund, blo_] blund, b2o_]Ed bundit, 2o_]E under prep. (Men h1o-nRa hundra, d2o-nRa dundra o.s.v.).
® i st.f. ng efter mjuk vokal, t.ex. dRæ® dräng, h2æ®a hänga, 2i®En ingen, ¾c-2æRi® kärring, l2æ®E länge, Ri® ring, sæ® säng, -2åti® åtting.
I ngt bortfaller stundom g, t.ex. lant långt n. (men lå_] lång m. och f.), tRant trångt n. (men tRÅ_] trång m och f.).
I nj i början af ord bortfaller j, t.ex. njure n2yRa, n2yda åtnjuta.
® i st. f. nn efter i, t.ex. Kw2i®a kvinna, »i® skinn, sp2i®a spinna, tw2i®a tvinna. (Men R2E-na rinna, sp2E-na spänna o.s.v.)
v i st.f. p, t.ex. lava lapa, KR-iva krypa, ¾c-eva köpa, n-iva nypa, st-eva stöpa, R-ev rep.7
Somliga ord som i rspr. ha p efter lång hård vokal få vokalen kort och det efterföljande p blir -v, t.ex. grop gRo-v, hop ho-v, löpa lu-va, stop sto-v.
pp blir stundom -v, t.ex. K1-ÅvÅR koppar (metall), o-vEn öppen. Men van¬ligen bibehålles p, t.ex. koppar pl. af kopp Kåpa, stoppa ståpa, käppar ¾cEpa.
Målets r är tungrots-r. Spår af tungspets-r märkas dock hos folk af alla åldrar, t.ex. då vid hastigt uttal sådana ord som f-1åR* du får du, j-1ÅR* du gör du, s-1eR* du låta som f-1åru, j-1Åru, s-1eru. Det må äfven nämnas att d stundom klingar som r. Så t.ex. får man stundom höra pron. det, dId, betonadt som d-Ir, s-Ida sitta betonadt som s-Ira, v-Ida veta bet. som s-Ira.8
R¾c i st. f. rk efter len vokal, t.ex. læR¾ca lärka, mæR¾ca märka, sæR¾c särk, styR¾ca styrka, væR¾c värk.
I rkt efter len vokal bortfaller k, t.ex. mæRtE märkte (mæR¾ca märka) væRtE värkte (væR¾ca värka).
» i st. för sk efter mjuk vokal, t.ex. fi_» fisk, flE_» fläsk, wi_»a hviska.
I stj uttalas alla konsonanterna, t.ex. stj-ela stjäla, stjE-lpa stjälpa, stj-el¾cE stjälk, stjæRna stjärna.
»w l. sw i st.f. sv före vokal, t.ex. »å-Rt l. sw-åRt svart, »w-AR l. sw-AR svar, »w-Id l. sw-id svett, »wæ®a l. swæ®a svänga, »wi-n l. sw-in svin, »w-Al l. sw-Al sval, »wæR-ja l. swæ-Rja svärja. »w finner man blott hos mycket gammalt folk.9
z förekommer någon gång i st.f. -s, t.ex. h2o-za ’strumpa’, m2o-zE mosse.10
t efter kort vokal i st.f. t efter lång len vokal, t.ex. fl2E-ta fläta, slE-t slät, tE-t tätt. I andra dylika ord har målet d i st.f. t, men bibehåller vokalen lång, t.ex. KR-id krita sl-2ida slita, w-2ida hvita.
w i st. f. v före vokal, t.ex. hvete w-2IdE, hvirfvel w2i-RvEl, w-2ila hvila, w-id hvit, -2iwaR Ivar. Andra dylika ord ha v, t.ex. v-åd våt, væj väg, v-A vara v., v-2Ila vilja.11
w i st.f. f l. fv, t.ex. gRaw graf, l-2öwa lefva, bR-öw brev, n-1öwÅR näver, sKR-2iwa skriva, R-öw ref imperfekt. och räf subst., s-öw säf, v-öw väfstol.
f bortfaller, t.ex. hal half, Kal kalf, g-ul golv, t-Ål tolf, tu-lt tolft.
Målet har följande vokaler: A, a, e, E, i, I, o, Å, u, O, y, Y, å, æ, ø, ö.12
a i st.f. långt A i rspr., t.ex. gada gata, faRa fara v., gawa gapa, lava lapa. Men -A bibehålles stundom, t.ex. bl-A blad, KAga kaka, m-Ad mat, t-Ag tak, st-Al stal.
a i st. för kort a, t.ex. -ARm arm s. och adj., m-Alt malt, s-Alt salt, m-Ast mast, KAsta kasta, f-Ast fast, lAsta lasta.
i i st.f. långt e, t.ex. gR2i-vE grepe, sm2i-dja smedja, tR2-idjE tredje.
-I i st. för långt e, t.ex. w-2IdE hvete, l-Id led, s-2IlE sele, v-2Ida veta.
u i st. för e, t.ex. hum hem, hum hvem, Rum rem, Runsa rensa (men R-en ren), sp2u-la spela.
ef och efv blir -öw, t.ex. bref bR-öw, slef sl-öw, ref R-öw, v., lefver s. l-1öwÅR, lefva l2-öwa.
æj i st. f. eg, t.ex. R2æja reda v., sæjl segel, spæjl spegel, tæjl tegel, st2æjE stege.
u i st.f. i, t.ex. h2umEl himmel, j2u-ta si gifta sig, Kl2upa klippa, R1u-slE rissel, t1umÅR timmer.
æjt i st.f. ikt, t.ex. d2æjta dikta, sæjt sikt, væjt vikt »w2æjta l. sw2æjta svikta.
öj någon gång i st.f. ik, t.ex. plöjt, plikt (del af en båt), pl2öjta plikta.
u i st.f. of, t.ex. law lof, lawa lofva, sawa sofva. (Men båv bof, orlofssedel ol-1åvs-EdEl.)
aw i st.f. og, t.ex. baw bog, plaw plog, sKaw skog. (Men dRo drog v., sl-o slog, KR-og krok.)
-O i st.f. o (å), t.ex. h-Ol hål, g-Ol golv, h-2Ola håla, b-Ol bål, K-Ol kål.
ö i st.f. o (å), t.ex. d2ö-tÅR dotter, s-ön son, st2ö-lpE stolpe, tRö-l troll.
u i st.f. o (å), t.ex. d2upa doppa, fRu-st frost, Ru-st rost, sp2u-ta spotta. (Men Kå-st, p-åst post o.s.v.)13
i i st.f. långt u, t.ex. j-iv djup, j-2iwa ljuga, ¾c-iw tjuf, ¾c-2iwa tjuga.
i i st. f. kort u, t. ex. R2i-la rulla och i sammans. t. ex. R2i-lEb-øR hjulbår, R2i-lEK-'Amp påskägg.
-O i st.f. långt u, t.ex. m-2OlEn mulen adj., sK-2OdEd skjutit, sm2-Ola smula.
Å i st.f. långt u, t.ex. b-2ÅREd burit, sK-2ÅREn skuren, st-2ÅlEd stulit.
o i st.f. långt u, t.ex. sl2ogEd slukat, stR2ogEd strukit.
å i st.f. u, t.ex. få-l full, ¾cå-R tjur.
i i st.f. y, t.ex. f2i-la fylla, f2i-lEh'o_] fyllbult.
å. a i st.f. å, t.ex. lant långt, tRant trångt.
o i st.f. kort å (o)[, t.ex.] vo-t vått (v-åd våt), go-t godt (g-o god).
o i st.f. långt å förek. i stR2ogE stråke.
-o i st.f. långt å förek. i R-og råka (fågel).
-u i st.f. långt å, t.ex. f-ul fågel, h-u håg, tR-u tråg.
å- i st.f. kort å, t.ex. fl-åt flått, må-t mått, s2å-dE sådde, spå-2dE spådde,å-2ta åtta.
-e i st.f. långt ä förek. i en stor mängd ord, t.ex. f-e fä, Kn-e knä, tR-e träd, m-2eda mäta, j-el häl, stj-2ela stjäla, v-2eda väta, kärna (smör) ¾c-2eRna, l-2esa läsa, -2eda äta.
-e i st.f. kort ä, t.ex. bj-2el¾cE bjälke, stj-2el¾cE stjälk.
-ö i st.f. långt ä, t.ex. l-2ödE läte, h-2öwa häva, näfver n-1öwÅR, r-öw räf, s-öw säf, v-2öwa väfva.
u i st.f. ö, t.ex. d2u-lja dölja, b2u-lja bölja, f2u-lja följa, h2u-lja hölja, »2u-lja skölja, dRum dröm, tum töm, stRum ström, blut blött, sut sött, /cul köld, Rust röst, um öm.
Y i st.f. långt ö, t.ex. fYl föl, blYda blöta, nYd nöt.
Y i st.f. kort ö, t.ex. f1YdÅR fötter, n1YdÅR nötter, R1YdÅR rötter.
å i st.f. kort ö, t.ex. b2å-Rja börja, sm2åRja smörja, s2åRja sörja.
B) Accent
2-stafviga ord som ändas på a l. a + konsonant accentueras på två sätt, t.ex. sl2upa och sl2up~a slippa, st2åpa och st2åp~a stoppa, fR_2ysa och fR2ys~a frysa, 2åta och 2åt~a åtta, h2uma och h2um~a hemma, sm2Ala och sm2Al~a smala, 2ola och 2ol~a Ola, g2amla och g2aml~a gamla, m2Onas och m2On~as månne, l2ådan och l2åd~an lådan, d2ynan och d2yn~an dynan, l2YdaRp och l2Yd~aRp Löderup.
Ord sådana som följande accentueras på 2 sätt, näml. h2awRagR_'yn l. h2awR~agR_'yn, 2E-blatR-'e l. 2E-bl~atR'-e äppelträd, n2yglah-'Ol l. n2ygl~ah-'Ol nyckelhål, m-2ånadsd-'A l. m-2ån~adsd-'A månadsdag, s2æR¾ca'æRm l. s2æR¾c~a'æRm särkärm, g-2åRas'-ön l. g-2åR~as-'ön åboson.
Endast på ett sätt accentueras sådana som fi®ÅRE-nE fingerända, istÅR-b-ug isterbuk, nöwÅRd-ås näverdosa, AgåRhuns åkerhöns, plöstÅRlap plåster¬lapp, hAslEjcEp hasselkäpp, ålÅRdåm ålderdom, swalstiJcÅR svavelstickor, KlövÅRst1i¾cE klöverstycke, n1omÅRhE-st nummerhäst, såKÅRt1åp sockertopp.
Pres. particip bildas genom att tillägga -nEs till pres. infinitivus, t.ex. ¾c-2øRa köra, ¾c-2øRanEs, R-2ija rida, R-2ijanEs, R-o ro, R-1onEs, g-å gå, g-1ånEs.
Vid undersökningen af ingelstadsmålet ha omkring 4 000 ord upptecknats och förklarats. Dessutom har en del folklore, sägner, gåtor m. m. på häradsmålet upptecknats.
Västra Nöbbelöv i Juni 1900
P. Larsson
Se om Larsson vidare Strandberg 2024 s. 144 f.
»Öfversikt af albo- och kiviksmålet» (DAL 245), »Öfversikt af bjäremålet» (DAL 258), »Målen i Gärds härad» (DAL 292).
Anmärkning av Ingemar Ingers: »Obs. Så lång som t. o.m. Bromma i Herrestads hd sträcka sig två västliga företeelser, nämligen bortfall av -j- i ja-verben, t.ex. dyla, fyla, sm-2ÅRa, där den centrala måltypen har kvarstående -j-, samt pres. part. på -ànas: ligzanas, där målet österut har -anEs. – I Sövestad och Bjeresjö finnas ännu några avvikelser från den centrala måltypen och anslutning till Ljunitsmål.»
I konsonantinventariet för Färsmålen i Larssons översikt över Färsmålen (DAL 283) anförs även c som egen konsonant (däremot saknas z i Färsmålet).
Sekvensen fda. -ögh- i t.ex. skog, plog, motsvaras i hela sydöstra Skåne av -aw-. Först i Gärds hd möter former med det nordligare --Av- (Benson 1965–70 1 s. 40 karta 16). Sekvensen --aw-, -AW- svarande mot fda. -ägh-, i t.ex. hage förekommer däremot bara i Ingelstadsmålet. Även ett ursprungligt v motsvaras här av w, som i hav h-aw, h-Aw, vilket öppnar för möjligheten att w i hage o.s.v. återgår på v (Strandberg u.u. med litt.). Det är dock inte uteslutet att former som h2-awE är relikter i en artikulatoriskt rimlig utvecklingskedja fda. haghi > h2-awE > h-2avE o.s.v.
Det här aktuella bortfallet av fda. /g/ äger rum i sekvenserna fda. -ăghl- och -ăghn- och är begränsat till de sydligaste delarna av området (Areskoug 1957 s. 65 f.).
Nordgränsen för /p/ (> /b/) > /v/ sammanfaller med Ingelstadsmålets nordgräns mot Albomålet (Ingers 1939 s. 18 ff.).
Här har någon skrivit ett utropstecken med blyerts, troligen Ingemar Ingers. Larssons observation att /d/ kan realiseras som en alveolar eller alveodental s.k. »flap», [ɾ], i gamla kortstavingar är riktig, men notationen med landsmålsalfabetets r kan tänkas ha sett okonventionell ut för andra upptecknare. Landsmålsalfabetet har inget särskilt tecken för [ɾ]. Fallet är betecknande för Larssons känsliga fonetiska öra och självständiga natur som upptecknare. – Jfr not 15.
Utvecklingen fda. sw > sw är enligt Sven Benson (1965–70 4 s. 10 karta 56) begränsad till de södra delarna av Herrestads hd. Detta kan emellertid bero på att tillräckligt gamla talare inte varit tillgängliga vid det senare uppteckningsarbetet i övriga delar av det här aktuella området (och därför inte lämnat avtryck i de ordsamlingar som ligger till grund för Bensons kartor) men att Larsson däremot hade tillgång till sådana talare när han företog sin undersökning (utan att teckna upp ord överallt) av Ingelstadsmålet 1897–98. Larsson antyder som synes ingen geografisk inskränkning av sw- > sw- (/s/ > /ɧ/ / #_w) inom området. Samma utveckling föreligger i stora delar av nordöstra Skåne samt östra Småland och västra Halland, där former utan w också är vanliga, t.ex. sin (a.st.). Något sådant bortfall finns inte belagt i Sydostskåne. Utvecklingen sw- > »w- (/s/ > /ɧ/ / #_w) är artikulatoriskt sannolik och parallell mellan nordöstra och sydöstra Skåne; de hänger alltså inte ihop dialektgeografiskt mer än indirekt. En förutsättning för utvecklingen är däremot givetvis ett bibehållet w efter initial konsonant (/v/ > [w] / #C_), och denna utveckling är troligen gemensam för hela östligaste Skåne (se vidare not 11).
[z] som allofon av /s/ förekommer också i anslutning till tonande konsonanter, t.ex. i halsbränna halzbrána. – Att z får ett eget stycke på detta sätt i Larssons översikt avviker från dispositionen i övrigt, där det är de i standardsvenskan förekommande språkljuden som utgör utgångspunkter för framställningen. Betraktat som ett eget stycke bryter det också den alfabetiska ordningen, så Larsson har troligen tänkt sig meningen som en del av stycket om s men råkat skriva ett z i marginalen.
Det tycks som om Larsson här inte noterat att det är ursprungligt initialt /hw/ som utvecklas till w medan ursprungligt initialt /w/ (i t.ex. våt v-åd och väg væ_j) återspeglas av v. (Mansnamnet Ivar har intervokaliskt /w/ liksom t.ex. lever l-1öwÅR i nästa stycke och hör egentligen hemma där.) Samma utveckling /hw/ > /w/ finns i bl.a. nordöstra Skåne, västra Småland och Halland (Benson 1965–70 2 s. 6 karta 20). På Sven Bensons karta över former av vit adj. (a.st.), som baserar sig på dialektordsamlingarna, finns bara några få belägg med /w-/ i sydöstra Skåne, koncentrerade till Herretads hd och sydvästra Ingelstads hd. Larsson gör ingen motsvarande inskränkning; av hans framställning att döma har utvecklingen fda. /hw-/ > /w-/ funnits i hela det område där Ingelstadsmål talats. Empiriskt är detta tveksamt, men det är inte uteslutet. Det är intressant att jämföra med utbredningen av bevarat /w/ efter initialt /s/, där empirin talar för ett tidigare sammanhängande område i hela östra och stora delar av norra Skåne, och dessutom i västra Småland och Halland (se Benson 1965–70 4 s. 10 karta 56), och även med utbredningen av bevarat /w/ efter initialt /k/ (a.a. 4 s. 6 karta 54) och /t/ (a.a. 4 s. 6 karta 8), där den mer begränsade sydöstskånska utbredningen känns igen från fda. (/hw-/ >) /w-/. – För övrigt må noteras att Larsson (med bortseende från /sw/, varom se not 9) förbigår bevarat /w/ efter initial konsonant.
Detta är samma uppställning som i Larssons »Öfversikt af Färsmålet» men med de två sista vokalerna omkastade (Strandberg 2024 s. 153).
Larsson anger ingen standardsvensk glosa för Kå-st, men rimligen är det fråga om kost sbst. Kvantiteten är korrekt återgiven i p-åst; jfr t.ex. p-ó$Ost, upptecknat med diftong i Ingelstorps sn, Ingelstads hd, av Nils Bengtsson 1940 (DALdial).
Under o i tR2EsKo finns ett längdstreck som ser ut att vara överstruket med ett krusigt streck. I DALdial (Ingelstads härad) finns både former med och former utan markerad längd hos efterledens vokal i träsko: tR2EsKo, tR2EsK-o.
I formerna oratfardi och oratvis är r sannolikt fel för R (jfr R senare i orden); Larsson torde ha kommenterat förekomsten av främre /r/ här om det vore fråga om ett sådant. I DALdial finns dock ett belägg på orätt adj. med r: orat, upptecknat i Löderup, Ingelstads hd, av Hugo Areskoug 1947 efter en kvinna född 1866. Möjligen är det här fråga om emfatiskt främre /r/ (jfr Ingers 1978 s. 107 f.). Att ett sådant skulle föreligga i obetonad ställning i de av Larsson anförda orden är mindre troligt.
Källor och litteraturArkivmaterialDALdial =Dialektordsamlingar i DAL, Institutet för språk och folkminnen.Institutet för språk och folkminnen: Larsson, Per, Öfversikt af albo- och kiviksmålet. DAL 245. [Webbadress: https://sok.folke.isof.se/records/00245_189580. Hämtad 2026-02-18.]Institutet för språk och folkminnen: Larsson, PerÖfversikt af bjäremålet. DAL 258 [Webbadress: https://sok.folke.isof.se/records/00258_189593. Hämtad 2026-02-18.]Institutet för språk och folkminnen: Larsson, PerÖfversikt af färsmålen. DAL 283. [Webbadress: https://sok.folke.isof.se/records/00283_189619. Hämtad 2026-01-18.]Institutet för språk och folkminnen: Larsson, PerMålen i Gärds härad. DAL 292. [Webbadress: https://sok.folke.isof.se/records/00292_189628. Hämtad 2026-02-18.]Institutet för språk och folkminnen: Larsson, PerÖfversikt af ingelstadsmålet. DAL 311a. [Webbadress: https://sok.folke.isof.se/records/00311:a_189648. Hämtad 2026-02-18.]LitteraturAreskoug, 1957: Studier över sydöstskånska folkmål. 1. (Skrifter utgivna genom Landsmålsarkivet i Lund 11.) Lund.Benson, Sven, 1965–70: Südschwedischer Sprachatlas. 1– 4. (Skrifter utgivna genom Landsmålsarkivet i Lund 15.) Lund.Ingers, Ingemar, 1939: Studier över det sydvästskånska dialektområdet. (Skrifter utgivna genom Landsmålsarkivet i Lund 5.) Lund.Sjöstedt, Gösta, 1936: Studier över r-ljuden i sydskandinaviska mål. (Skrifter utgivna genom Landsmålsarkivet i Lund 4.) Lund.Sjöstedt, Gösta, 1944: Det nordöstskånska dialektområdet. Dialektgeografisk skiss. I: Arkiv för nordisk filologi59, s. 73–96.Strandberg, Mathias, 2014: De sammansatta ordens accentuering i Skånemålen. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 88.) Uppsala.Strandberg, Mathias, 2024: Per Larssons »Öfversikt af Färsmålen». Utgiven och kommenterad av Mathias Strandberg. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv146, s. 144–157.