Under flera år innan Rawlings skrev The Yearling försökte hennes förläggare Maxwell Perkins, legendarisk redaktör på Scribner förlag och en central aktör i värderingen av många författarskap, övertala henne att skriva en bok om en pojke som bodde i ”the Big Scrub” i Florida, ett otillgängligt område mellan Oklawaha River, St. Johns River och Lake George. Till en början handlade det för Perkins om en bok för barn, inte bara pojkar:

Perkins försökte övertyga Rawlings genom att hävda att de bästa, största, mest långlivade litterära verken är sådana som kan läsas av både barn och vuxna: “This is a characteristic of a great book, that it is both juvenile and adult, and that is the thing that assures it of a long life.”10 Han påpekade i ett brev i oktober 1933 att Mark Twains Huckleberry Finn och Robert Louis Stevensons Treasure Island är böcker skrivna främst för pojkar, men att ”[they] are read by men, and they are the favorite books of some men. The truth is the best part of a man is a boy”.11 Rawlings ville egentligen inte skriva en traditionell pojkbok eftersom hon inte ville kategoriseras som en författare av ungdomslitteratur, men till slut lät hon sig i någon mån övertalas och skrev i ett brev i slutet av 1935: ”It will not be a story for boys, though some of them might enjoy it. It will be a story about a boy—a brief and tragic idyll of boyhood”.12 Ett år senare var hon mer tydlig när hon försökte avvärja vad hon såg som en oönskad kategorisering:

Här försöker författaren själv uttryckligen styra hur hennes roman ska betecknas och marknadsföras. När The Yearling publicerades 1938 marknadsfördes den mycket riktigt till en början som ”general fiction” – som det verkar i enlighet med författarens önskemål – men när den sålde bra fick den välkända illustratören N. C. Wyeth (Treasure Island) illustrera en ny utgåva i den populära serien Illustrated Classics,14 och statusen som pojkbok etablerades. När det hade gått en tid handlade Rawlings litterära rykte och berömmelse framför allt om The Yearling som vid det laget (1950-talet) med eftertryck hade placerats i kategorin ungdomsbok eller till och med ”barnbok”.15 Rawlings förmodade att en vuxenbok skulle ha ett högre litterärt värde än ungdomslitteratur, men bokmarknadens aktörer ansåg att värdet av hennes bok låg just precis i dess etikettering som det senare.

Perkins har en tydlig syn på ungdomsbokens förväntade varaktighet i förhållande till vuxenlitteraturen, men vad utmärker då värderingen av ungdomslitteratur under 1900-talets första decennier? Den har varit föremål för stora omförhandlingar i samband med förändringar inom många olika litterära fält. Gemensamt för de båda nationella arenorna under denna period är att det litterära fältet akademiserades, vilket i praktiken innebar att manliga professorer övertog initiativet genom introduktion av och litteraturanalytiskt arbete med komplexa modernistiska texter. I Sverige avlöser detta en period under 1800-talet då författare som Emilie Flygare-Carlén, Marie Sophie Schwartz och Fredrika Bremer lyckades bättre och sålde betydligt mer på export än sina manliga kolleger (till exempel Carl Jonas Love Almqvist), och det så kallade svenska kvinnliga romanundret ingick i en bred författarnas, kritikernas och läsarnas marknad som vid denna tid styrde värde och värdering inom litteraturfältet.16

Samma typ av icke-akademisk hegemoni i det litterära etablissemanget ser vi i fallet ungdomslitteratur i en amerikansk 1800-talskontext. Perioden som följde amerikanska inbördeskriget har av Maria Holmgren Troy beskrivits som ”a period when many famous American authors wrote for children, when literature for children was reviewed by well-known authors in the most prestigious American periodicals, and when American children’s periodicals [...] were highly regarded and read by both adults and children.” Holmgren Troy hänvisar till tidigare forskare och definitionen av perioden som ”the Golden Age of Children’s Literature”.17 Ungdomslitteraturens höga status vid den här tiden var, förutom att den kunde kopplas till tidens estetiska och ekonomiska prioriteringar bland författare och kritiker, en del av det nationella projekt som hade bildning av de amerikanska barnen högt på agendan.18 Från sekelskiftet gjorde dock akademiseringen av det litterära fältet i Henry James Amerika att skrivandet om barn- och ungdomsböcker försköts från upphöjda författare och kritiker till bibliotekarier och andra aktörer.

Framväxten av pedagogiken som universitetsämne med dess fokus på barn i skolan bidrar till denna utveckling, vilket blir en viktig faktor i värderingen av ungdomslitteraturen. En hel genre som under 1800-talet haft en hög och specifikt litterär status trängs undan och byter hemort till biblioteken och skolan, kort sagt didaktiseras, och värderas nu snarare med tanke på uppbygglighet, fostran och inte minst tillgänglighet för unga läsare.19 Det är en parallell till vad som skedde när de svenska kvinnliga 1800-talsförfattarna förlorade sin upphöjda position i det litterära etablissemanget. Deras tidigare så högt värderade romaner rangerades ner till underhållningslitteratur, betydligt mindre upphöjd än under 1800-talet, knappt värd att studera.20 Båda förskjutningarna ligger i linje med den ökade specialiseringen och akademiseringen inom humaniora under 1900-talet.

Rawlings tvekade inför att skriva en pojkbok, men just det ville Sigfrid Siwertz göra när han 1911 gav ut Mälarpirater, och det är ingen tvekan om att Mark Twains Huckleberry Finn (1884) och The Adventures of Tom Sawyer (1876) innehållsligt har varit en stor inspiration för skildringen av den seglats som Georg, Fabian och Erik företar på Mälaren under några sommarveckor.21 Georg och hans bror Erik ger sig av från hemmet, och sammanstrålar med Fabian, vilket resulterar i att de stjäl en båt, och ger sig av. Klassmässigt skiljer sig Mälarpirater från Huckleberry Finn, då Georg är en blivande student och Erik och han kommer från ett borgerskapshem, medan Fabian är son av underklassen.22 Det sticker av betydligt mot den traditionelle pojkbokshjälten i äventyrsromanen, som normalt skildras som ett slags outcast, som står utanför klass-systemet.23 I textens början är Fabian skildrad som ”mörk”, men också som den som har initiativet, som kan tala för sig och tillskansa sig fördelar. Detta ändras dock och texten uppehåller sig mycket vid de maktkamper som inte sällan genom ordentliga slagsmål utspelar sig mellan Georg och Fabian, mellan borgarklass och underklass om man så vill. Georg tar hem spelet och blir den egentlige kaptenen ombord på Vindrosen. Texten slutar i att Fabian rymmer och förefaller gå till sjöss medan Georg har gjort betydande erfarenheter inför den fortsatta livsresan och också är villig att ta konsekvenserna av äventyret.

Den bergsonska vilje- och upplevelsefilosofins drag i Mälarpirater, som diskuterats omfattande i Siwertzforskningen, framträder i textens avslutning, liksom på många håll i texten: ”Och när det en gång skulle komma, det riktigt stora äventyret, som måste komma, då kände han med sig, att han liksom var bättre rustad än andra. Han hade lärt sig att våga något, och han skulle nog finna en god sak att våga något för.”25 Här gestaltas hur den bergsonska vitalismens särskilda livskrafter överskrider ett rent fysikaliskt-mekaniskt synsätt på levande organismer, men också tanken om tidens varaktighet och den förtätning som sker av den historia vi levt. Den élan vital som Bergson talade om kan inte helt domesticeras.

Både Rawlings och Siwertz texter står, helt i enlighet med den genregrundande romanen Huckleberry Finn, i förhållande till det vilda. I Mälarpirater är det fråga om en resa ut i det vilda från det ombonade hemmet, en ”civilisation” som också finns kvar vid hemkomsten. De föräldralösa bröderna Georg och Erik bor hos farbror Konrad och tant Leontine, vantrivs visserligen men är tryggt inlemmade i borgarklassens miljö. Klasstillhörigheten markeras i beskrivningen av tant Leontine som ”såg ut som en benig kalvstek i ansiktet”.26 Kalvstek kan sägas vara en ganska säker klassmarkör, även om kalvkött generellt såldes i avsevärt större omfattning vid denna tid än senare under 1900-talet då bristen skapade än större exklusivitet. Sommarseglatsen med dess äventyr är en flykt från denna instängda miljö till det vilda och fungerar som en parentes i deras trygga men kvävande tillvaro. Under äventyret befinner de sig nästan bara i det vilda, med undantag för ett besök hos greve Leerhousen. Under seglatsen representeras civilisationen till en början av den välskötta båten Vindrosen, men denna ö av civilisation förfaller symboliskt nog under resans gång – all mat äts upp, och de tre pojkarna kamouflerar det vackert vita däcket genom att måla om det i smutsens färger.

I The Yearling består civilisationen i första hand av Baxter’s Island, en mödosamt skapad och bibehållen oas av ordning, odling och organisation där familjen Baxter lever och verkar helt omringad av ett vilt och ogästvänligt landskap. Hoten mot det civiliserade är alltid närvarande här, liksom i Mälarpirater. En förödande höststorm påverkar inte bara Baxter’s Island utan hela landskapet och förändrar förutsättningarna för den livsnödvändiga jakten. Ett skallerormsbett är nära att döda Penny Baxter, som i texten är upphöjd till nära nog helgonstatus och garant för ett grundläggande mått av civilisation både genom jakt och odling å ena sidan, och i förhållande till de enda grannarna, familjen Forrester, å den andra. Björnen Slewfoot, en flock vargar och till och med Jodys hjortkalv, som till sist trots Jodys ansträngningar visar sig vara omöjlig att tämja och införliva i den mänskliga ordningen, hotar ständigt de tama djuren och grödorna.

Denna tematisering av gränsen mellan det civiliserade och det vilda som på olika sätt utmärker både Mälarpirater och The Yearling är konstitutiv för genren redan från Huckleberry Finn, och kan förstås som ett av de värden som gör pojkboken gångbar över tid. Magnus Öhrn (2017) har i sin forskning om barn- och ungdomslitteratur, bland annat Mälarpirater, tagit hjälp av Kenneth B. Kidds Making American Boys (2004) och dennes begrepp boyology, ”ett kluster av idéer med vissa gemensamma drag, vilka i korthet går ut på en positiv grundsyn på de vilda pojkåren”. Öhrn har utvecklat den svenska motsvarigheten pojkologi och betonar ”den milda vilden”, en syn på pojkens nödvändiga frigörelse som definierar både Georg i Mälarpirater och Jody i The Yearling. ”Dessa idéer fick sitt genombrott i det tidiga 1900-talets rådgivningslitteratur, handböcker där det handlade mindre om att straffa och mer om att vägleda pojkarna, vädja till deras förnuft; man talade om the gentle savage.” Öhrn hänvisar även till den amerikanske historikern E. Anthony Rotundo och hans tankar om en särskild territoriellt betingad subkultur för pojkar under 1800-talet, avskuren från hemmets mer feminina sfär, men även från vuxna mäns samhällskontrakt – ”en pojkarnas egen nation med sina egna normer och regler”.27 Öhrn utvecklar sedan dessa idéer angående mälarlandskapet som ett pojkland och betonar där Georgs uppbrott från en ordnad tillvaro i skola och hem, vilken sedan landar i hans vuxenblivande. Jody i The Yearling delar pojklandet med pappan Penny till viss del, fram till slutet när han tvingas döda hjortkalven Flag, stjäl en båt på egen hand, nästan dör, och slutligen återvänder hem som man och tar över Pennys ansvarsområden.

En föränderlig utgivningshistorik som vacklat mellan ungdomsbok och vuxenbok har Mälarpirater och The Yearling gemensamt. I Sigfrid Siwertz. En författares uppgång och fall (2017) redogör Öhrn också för hur textens utgivning, om man betraktar alla olika upplagor och nytryck, ger ”ett ambivalent intryck” och menar att Mälarpirater är ”en bokprodukt som ömsom riktar sig till en yngre publik, ömsom till en äldre och emellanåt söker attrahera båda målgrupperna”.28 Exempelvis trycktes den fjärde upplagan 1917 i Bonniers billighetsserie 85-öresböcker med titlar av Kipling, Jack London och Fedor Dostojewski [sic], vilket tyder på en blandad målgrupp. Fredrik Böök gör urvalet till en utgåva av Mälarberättelser, i vars förord han slår fast det bergsonska inflytandet genom att kalla Georgs filosofi aktivism.29 Denna utgåva, som också innehåller novellen ”Mälarbröder” ur De gamla (1909), vänder sig till en vuxen målgrupp. Men den utgåva som verkligen etablerar Mälarpirater som ungdomslitteratur utkommer på Bonniers 1939, samma år som Rawlings fick Pulitzerpris för The Yearling, och därefter i nya ungdomslitterära upplagor 1948, 1953, 1955 och 1962. Att den är vänd till en ungdomlig publik belägger Öhrn med att den är illustrerad med ”Torsten Schonbergs lätt karikatyrartade bilder”, men också att den första utgåvan trycktes i folio, vilket också tar sikte på en yngre målgrupp. Mälarpirater förekommer under denna period ofta i skolans litteraturundervisning, vilket förlaget sannolikt visste om. Men Bonniers gav också ut den ställd till vuxna läsare 1945 i serien Nutidsromaner, ”nu utan illustrationer och med segelbåt i solnedgången (av okänd konstnär) på omslaget”. I serien ingår också Eyvind Johnsons Nattövning, Marika Stiernstedts Attentat i Paris och Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag. Paratextuellt, menar Öhrn, vill man här fånga en något äldre publik, ”något som förstärks när man på baksidestexten läser att det är en konstnärlig bok som också handlar om ’den fagra Mälarens blånande fjärdar’”.30 I nästa utgåva 1963 är Siwertz kortroman åter en ungdomsbok i serien De odödliga ungdomsböckerna, och den publiceras med titlar som Djungelboken, Onkel Toms stuga, Den siste mohikanen och Skattkammarön. Först 1977 ges den ut igen, och nu med nytt omslag och illustrationer av Eric Palmqvist. Här har man lyft fram en kort och inte särskilt bärande passage i romanen som handlar om tre unga kvinnor som badar nakna, och dessa pryder nu omslaget. Det är svårt att säga om detta skall läsas som ett tecken på en lägre värdering av Siwertz, eller om det helt enkelt är ett utslag av tidens estetik. En diskret utgåva kommer dock 1983 på Bra böcker, i serien Bra klassiker. I Tore Zetterholms förord nämns åter Bergson, vilket inte förekommit sedan Bööks utgåva från 1927.31

I forskning och litteraturhistorieskrivning har man ofta och långt fram i tiden diskuterat Mälarpirater i termer av bergsonsk vilje- och upplevelsefilosofi, men i Den svenska litteraturen (1989) anlägger Conny Svensson ett klassperspektiv där han betonar att Huckleberry Finn, Bombi Bitt och Fabian ”förmedlar äventyr och livskunskap till sina välartade kamrater – och de äger sin författares sympati.”32 Vi menar att författarens sympati nog snarare ligger hos Georg, och att Siwertz egen blick till stor del sammanfaller med hans. Åter är det intressant att jämföra med Rawlings, som i egenskap av journalist som flyttade ner från Rochester, New York, till Cross Creek, Florida, och fascinerades av de ”Crackers” som levde och överlevde i obygden där,33 anlade en blick som närmast kan beskrivas som antropologisk.34 Hon var en deltagande observatör som visserligen tidvis bodde hos Crackerfamiljer, jagade och fiskade och lärde sig allt om hur man tillagar ekorre och ordnar med hembränt,35 men som också dokumenterade och använde sig av de fattiga familjernas levnadsmönster och språk i sina litterära texter. Hennes utifrån/inifrån-perspektiv motsvarar på många sätt den vy hon hade från sin veranda där hon ofta satt och skrev. Hon befann sig utanför sitt hus mitt i det landskap som hon skrev om och kunde följa det som hände där och de människor som arbetade åt sig själva och åt henne, men verandan var ändå upphöjd, skyddad av myggnät och någorlunda oåtkomlig för ormar och alligatorer, och gav henne en privilegierad position på gränsen mellan utanför och inuti i förhållande till Crackerkulturen.36 Detta perspektiv spelade in när hon senare belönades med Pulitzerpris för The Yearling, vilket vi återkommer till.

Det är alltså stor skillnad mellan Siwertz och Rawlings blick på och relation till stoffet. Där Rawlings anlägger ett kvasiantropologiskt perspektiv skriver Siwertz helt utifrån sin egen klasstillhörighet, och klassaspekten har också stor bäring på hur Mälarpirater gestaltas. Hela skeendet är sett ur Georgs perspektiv, och han är skolad, vältalig, civiliserad, vilket också färgar texten. I Huckleberry Finn och The Yearling förekommer mycket dialekt, i Mälarpirater ingen alls.

Trots den klassmässigt fixerade blicken uppvisar Mälarpirater ett skrivsätt som nästan förebådar modernismen, vilket kräver en litteraturhistorisk inplacering. När kortromanen Mälarpirater ges ut 1911 är vi två år efter storstrejken och det är tre år till första världskrigets utbrott. I litteraturen kommer den tidiga modernismen snart att slå igenom med Pär Lagerkvist och Edith Södergran, på prosans område har Hjalmar Bergman 1910 givit ut Hans nåds testamente och Elin Wägner publicerat Norrtullsligan (1908) och Pennskaftet (1910). Det är stor skillnad mellan 1800-talets realistiska romankonst, som stod för en ny vital samhällsklass, borgerskapets, med starka samhällsreformatoriska intressen, och 1900-talets borgerliga realism, vars positioner var väl befästa men också i hög grad hotade. I stället är det nu arbetarklassen som rycker fram mot hegemoniställning i Sverige. Den borgerliga 1900-talsrealismen gestaltar därmed en social reträtt. Där Hjalmar Bergman är den som kanske starkast häcklar det borgerskap han samtidigt är så fäst vid, är Siwertz den som håller starkast fast vid konservativa värden, bland annat vad gäller ekonomiska system. Åsiktsskalan är således vid bland tiotalisterna, från Ludvig Nordströms utopiska totalism till Elin Wägners och Gustaf Hellströms påtagliga intresse för människans livs- och arbetsvillkor. Det är till dessa så kallade tiotalister Siwertz brukar räknas.37

Den lite spartanska formen och textens många allusioner som kräver viss bildning trots att Mälarpirater är en ungdomsbok följer bara delvis denna konservativa inriktning hos Siwertz. Texten är påfallande kondenserad och står knappt Voltaires Candide efter vad gäller hur snabbt episoderna avlöser varandra. Det förekommer ganska stora luckor i texten, vilket är nästan det rakt motsatta skrivsättet gentemot Rawlings omsorgsfulla skildrande av det vardagliga flödet in i minsta detalj. Detta innebär att Mälarpirater inte i alla stycken är lättläst, utan kräver starkt fokus vid läsningen. Man kan, om man så vill, härleda denna formaspekt till den bergsonska filosofin, som betonade serier av upplevelser som tidsuppfattning, istället för tidens kvantitativt jämna flöde. Siwertz förefaller vilja skildra att ”upplevelsen är ett sammanhängande förlopp av kvalitativa skillnader.”38 Återigen skiljer sig våra två ungdomsböcker diametralt åt, eftersom Rawlings text till sin struktur helt och hållet följer årets månader och årstider i ett berättarmässigt sett jämnt tempo. Kulmen på den långa, svåra jakten på björnen Slewfoot skildras tämligen odramatiskt som vilken annan händelse som helst, och berättelsen går sedan vidare i samma makliga takt: ”Penny lifted his gun. He took steady aim and fired. [...] old Slewfoot dropped. His killing days were done.”39 Samma lugna tempo utmärker andra delar av berättelsen, där man som läsare hade kunnat förvänta sig mera spänning, till exempel när Grandma Huttos hus brinner ner eller när Jody stjäl en båt. Den realism och detaljrikedom som The Yearling präglas av generellt utmärker också den skildring av tidens gång som en lång rad händelser som kan vara dramatiska eller vardagliga, men som följer på varandra i ett jämnt flöde som dagarna i en kalender. Författaren och litteraturkritikern Lauren Groff beskriver stilen: ”The Yearling is a magnificent, transparent, slow-moving river. Its style is direct and free of fireworks, its subjects planted at the beginnings of the sentences, solid as potatoes. [...] the book’s rhythms become almost transcendental.”40

Mälarpirater och The Yearling skiljer sig alltså diametralt åt till stil och form, berättartempo och blick. De har gemensamt att de är motvilliga ungdomsromaner, men ändå över tid etablerade som sådana. Författarskapens livscykler ser olika ut, men har det gemensamt att författarnas status i det litterära etablissemanget har kulminerat kraftigt, varefter deras värderingskurvor vänts i tämligen brant nedgång, i Siwertz fall från 1932 och i Rawlings fall från 1947. Hur ser då dessa värderingsvågor ut för författarskapen som helhet och för de två romanerna?

I ”Manlig, bildad och med ett klart intellekt. Sigfrid Siwertz och det tidiga 1900-talets litterära institution” utreder Peter Forsgren ur genusperspektiv kanoniseringsprocessen av Siwertz författarskap genom receptionsstudier som utgår från två hypoteser, den ena att ”den romannorm som präglar Siwertz-receptionen är en norm som har sina rötter i 1800-talets så kallade idealrealism”, den andra ”att olika föreställningar om manlighet och modernitet även de ligger bakom den höga värderingen av författarskapet under den aktuella perioden [1911–1928]”.41 Han stöder detta bland annat genom att hänvisa till Lars Brinks forskning i Gymnasiets litterära kanon, som visar att en av de mest spridda litteraturhistorierna grundligt värderar författarna till såväl life som letter.42 ”Idealförfattaren beskrivs och definieras genom motsatspar som sund-osund, frisk-sjuk, manlig-vek. En ’stor’ författare äger manlighet och styrka, samtidigt som han ’organiskt’ hör samman med sitt folk.”43 Borta är perioden när det var de kvinnliga romanförfattarna som sålde bäst i utländska översättningar och var högst värderade.

Litteraturkritikerna beskriver den mognadsprocess som Georg går igenom i Mälarpirater i termer av ansvar, kraft, balans och harmoni.44 Forsgren menar att receptionen av Siwertz romaner under kanoniseringsprocessen följer normen om ”ett slags moderniserad idealrealism”, och fortsätter: ”Här ingår ideal som bland annat berör manlighet, bildning och svenskhet”.45 Föga förvånande finner vi i Mälarpirater karaktärer som läser Swedenborg och Platon. De första decennierna av 1900-talet innebär ett genombrott för en borgerlig offentlighet i Sverige, vilket speglas i att fiktionsprosan ökar och romanen utvecklas samt att bokmarknaden expanderar.46 Litteraturkritiken blir under perioden en mycket viktig aktör, med sina rikslikare, varav den mest kände är Fredrik Böök. Litteraturhistorieämnet, ”något av en humanistisk modevetenskap” vid denna tid, blir en tung aktör genom att många litteraturhistoriker också verkar som kritiker och antologiutgivare och därmed starkt bidrar till formandet av en nationell litterär kanon.47 Denna det tidiga 1900-talets utveckling mot specialisering och akademisering var som nämndes tidigare gemensam för den svenska och den amerikanska litterära kontexten.

Författarskapets livscykel har tilldragit sig ett ganska omfattande forskningsintresse, och då främst kanoniseringen. Siwertz självskrivna plats i det litterära etablissemanget förändrades kraftigt när 1930-talets autodidakter steg snabbare och högre än han hade kunnat förutse. Han var, menar Forsgren, främst under 1910- och 1920-talen sedd som den främste i sin generation och en av Sveriges största författare. Det är genom Mälarpirater, Selambs (1920) och Jonas och Draken (1928) han når denna värdering.48 Av tiotalisterna är han den förste att bli invald i Svenska Akademien 1932, vilket Forsgren ser som höjdpunkten i kanoniseringsprocessen.49 Debuten sker med ett stycke flanörlitteratur, Gatans drömmar (1905), men det är med Mälarpirater Siwertz får sitt genombrott.50 Att Siwertz blir så stor och att kanoniseringen går så spikrakt uppåt beror, enligt Forsgren, på att han kan ”beskrivas som den manlige medelklassintellektuelle författare som den litterära institutionen under 1900-talets första decennier behövde som ett av sina flaggskepp”.51 Endast kritikern David Sprengel är en avvikande röst i hyllningskören, då han pekar på att Siwertz är en författare som inte förargar någon. Forsgren citerar en recension av Sprengel:

I Siwertz fall sammanfattar Sprengels värdering senare värderingsvågors dom. Vi kan se ännu en parallell till The Yearling och en värdering som inte är så kvalitativt bestämd utan där texten fångar stora läsarskaror genom att vara mer allmän och lagom. Rawlings framgångar med The Yearling handlade dels om försäljning, det vill säga kommersiellt värde, dels om popularitet, gunst, ett sorts allmänt gillande. Hennes förläggare Perkins skrev att han aldrig hört talas om en bok som var så ”universally liked”.53 Det Sprengel beskriver angående Siwertz är på liknande sätt att geniet och den djärva originaliteten saknas, men att han är populär, tilltalar på bredden och stryker medhårs de smaknormer som recensenternas värderande gärning utgick från.

I kortromanen om pojkäventyret blir, som ovan nämns, underklassen rejält uppklådd, medan pojken från borgerskapet kan återvända till sitt privilegierade liv, och med hänsyn till att Siwertz är och förblir en borgerskaplig författare, är det föga överraskande. Det skall dock få sin motbild i vad som sedan händer när denne gigant under 1900-talets första decennier, såväl vad gäller försäljningssiffror som i termer av etablissemangets gunst, i sitt inträdestal i Svenska Akademien 1932 gör något av ett faux pas. Per-Olof Mattsson har i ”Befriande gärning för mera än hög besinning. Sigfrid Siwertz konfronteras av yngre författare efter inträdestalet i Akademien 1932” behandlat debatten som följde på Siwertz inträdestal.54 Talet som hölls den 20 december var en stor mediehändelse, och det rapporterades om det dagen därpå i Stockholms-Tidningen, Social-Demokraten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Arbetet. Kontexten är den brytningstid, då de etablerade tiotalisterna som skrev borgerlig realism fick se konkurrenter från nytt håll, där författare från andra sociala skikt än de gängse, av ”folkligt eller proletärt ursprung”, gav nya riktningar, ibland också i samråd med andra radikala författare.55 I sitt tal förringade Siwertz – den kanske mest hyllade representanten för den borgerliga realismen – det nya.

”Journalisten på Arbetet”, skriver Mattsson ”måste ha känt på sig att det skulle gå att skapa debatt runt Siwertz utfall mot modernisterna”.56 Arbetet lät intervjua några lundaakademiker, som ställde sig ganska positiva till Siwertz kritik av modernismens brott mot harmoni i texterna, men debatten hade bara börjat. Eyvind Johnson och Karin Boye nappade som representanter för den unga dikten 28 december, och Johnson poängterar i sin artikel att den nya dikten speglar den nya tiden, ”lifvet själft, som är en trasig röra, det är trasigt och rörigt både psykiskt och socialt”.57 Boye menar att kritiken delvis är felaktig, och hänvisar av utrymmesskäl till sin artikel ”Språket bortom logiken” i Spectrum 1932. Rudolf Värnlund går längre i sin artikel dagen därpå, och betonar idén om dikten som verktyg, för att göra ”tillvaron rikare och lättare för människorna”, och menar dessutom att dikten bör ha en social, emancipatorisk uppgift. Även Värnlund är influerad av den bergsonska filosofin, vilket många av arbetarförfattarna var i början av trettiotalet, men också av psykoanalysen när han menar att dikten kan befria oss från ”komplex och hämningar”, och dessutom, och häri ligger det bergsonska, att ”göra andra uppmärksamma på den rika positiva glädje, som kan hämtas i sinnevärlden, ur accepterandet av nuet, arbetet och kärleken”.58 På nyårsafton publicerades också texter av Erik Asklund och Ivar Lo-Johansson och nu är tonen skarpare och mera oförsonlig. Asklund uppfattade Siwertz angrepp som en krigsförklaring i de allt skarpare motsättningarna mellan gammalt och nytt.59 Lo-Johansson avvisar krav på hur ”dikt bör vara” – ”[d]en skall vara liv, det är det enda som bör fordras av den”.60

Så gick det alltså till när Siwertz missbedömde styrkan i de ungas vilja och deras förmåga att inta hegemoni genom något helt nytt, vilket behandlades i antologin Sigfrid Siwertz. En författares uppgång och fall.61 Här kan både Bourdieu och Williams appliceras när det gäller position inom det litterära fältet och kulturell dominans. Som en författare som hade övertagit en hegemonisk position i etablissemanget av någon liknande författare före honom missbedömde Siwertz situationen och en direkt motsättning mellan honom och de unga arbetarförfattarna skapades, vilket starkt bidrog till hans fall från parnassen, även om han fortsatte publicera i oförminskad takt ända till två år före sin död 1970 och fortfor att sälja bra. Med Bourdieu handlar detta om att inte ha kunnat urskilja en ny hegemoni, därför att den bygger på ett nytt symboliskt kapital och inte ersätter personen i hegemonisk ställning med en ny likadan. Med Williams kan vi tala om att Siwertz här trots sin ställning som parnassens okrönte kung snarast är förknippad med restkultur redan 1932, i linje med den samhälleliga borgerlighetens sociala reträtt, och att han då missbedömer arbetarlitteraturens starka tendenser av framväxande kultur som är på väg att ersätta inte bara honom utan den dominans som han ärvt. De slagsmål som Georg och Fabian utkämpar och de nederlag som Fabian lider i kampen om herraväldet ombord på Vindrosen går igen i en motsatt rörelse, när Siwertz förlorar striden om hegemonin gentemot autodidaktikerna. På den svenska litterära arenan hade författare i ledande ställning av samma art avlöst varandra fram till och med Siwertz: ”Den litterära offentlighet i vilken Sigfrid Siwertz framträder och efterhand erövrar en central position framstår med andra ord som ett relativt homogent system”.62 När de unga arbetarförfattarna, modernisterna, kulturradikalerna, proletärförfattarna så småningom intar den kulturella hegemonin är det delvis slut på den litterära offentlighetens klassmässiga homogenitet.

Marjorie Rawlings The Yearling gavs ut i mars 1938 och var huvudnumret i Book of the Month Club i april samma år. Den låg etta på bestsellerlistan i 93 veckor, sålde bäst av alla amerikanska romaner 1938 (över 250 000 exemplar) och var den sjunde mest sålda 1939. Det är värt att nämna att Rawlings försäljningssiffror var anmärkningsvärt höga, trots att den ekonomiska situationen under depressionen dämpade de kommersiella framgångarna för hennes böcker och den amerikanska bokmarknaden i stort under 1930-talet.63 Rawlings var en av de litterära stjärnorna hos Charles Scribner’s Sons och redaktören Perkins skyddsling, tillsammans med bland andra Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald och Thomas Wolfe, och blev därmed snabbt en nationell celebritet.64 Efter att ha identifierat henne som en oslipad diamant erbjöd Perkins så länge han levde samma uppmärksamhet och stöd till Rawlings som han gav sina andra författare, och hans avgörande betydelse för hennes framgångar i egenskap av ”framer”, den som positionerar henne som författare, är välkänd och omskriven.65 Rawlings var själv mycket medveten om sin upphöjda plats i det litterära etablissemanget som hon behöll tills Perkins dog, och mån om att förtjäna en sådan position. Hennes brev till Perkins visar att hon ville skriva texter som motsvarade hans tro på henne och mäta sig med de manliga litterära giganterna som han företrädde.66 Senare har hon dock haft en betydligt mer ojämn närvaro i rampljuset jämfört med dem. När hon 57 år gammal plötsligt dog i december 1953 hade hon definitivt fallit från den litterära parnassen, vilket framgår av att hennes samma år utgivna fjärde roman, The Sojourner, som hon arbetat med i över tio år, möttes av en ljum kritikerkår.67

Vad var det då egentligen med The Yearling som ansågs ha ett litterärt värde då Rawlings belönades med Pulitzerpriset? Pulitzerjuryn det året, som bestod av Jefferson B. Fletcher, Joseph W. Krutch och Robert M. Lovett, enades om att rekommendera The Yearling för priset och fastställde i sin rapport från 13 mars 1939 att de övriga romanerna som de listade inte nådde upp till Rawlings nivå. Motiveringen lyder: ”An interesting and sensitive account of the coming of age of a poor boy in a remote part of Florida. Remarkable both for its psychological insight and as a description of the life of a picturesque people.”68 Rawlings belönades alltså för att hennes berättelse om Jody var intressant och känslig, för att den handlade om en fattig pojke i en bortglömd del av Florida, för att den var psykologiskt insiktsfull och, anmärkningsvärt nog, för att den beskrev den pittoreska Crackerkulturen. Det är med andra ord i första hand den kvasiantropologiska blicken som belönas, men i ganska andefattiga ordalag som kan kopplas till Perkins kommentar om The Yearling som ”universally liked” och Sprengels kritik av Siwertz som oförarglig, harmlös och uddlös (”han har ingenting för mycket och ingenting för litet för att stöta”).

John Hohenberg, en tung insideraktör i Pulitzersammanhanget, påpekar att kritikerna inte var helt nöjda när priset gick till juryns förstahandsförslag: ”They wanted something new, raw, and tough. And in 1940, with war flaming in Europe and an apprehensive America sitting weak and divided between its broad oceans, they got it”.69 Pulitzerpriset 1940 gick nämligen till John Steinbecks Grapes of Wrath efter förslag från samma jury bestående av samma jurymedlemmar, och även om juryns rapport enligt Hohenberg orsakade en kontrovers inom Pulitzerprisets styrelse blev Steinbeck till slut enhälligt utsedd till pristagare, 22 år innan han även fick Nobelpriset. Här kan man se värderingen av Rawlings text i Williams termer som begriplig i förhållande till en vikande dominant kultur och det som var på väg att bli restkultur, då den inte erbjuder det nya, något som kan relateras till det kulturellt framväxande som efterfrågades i den kristid som andra världskriget utgjorde. Året därpå belönades istället Steinbeck för något som var ”new, raw, and tough” och som också speglade det nationella trauma som depressionen utgjorde under 1930-talet i bredare, mer allmängiltiga penseldrag jämfört med Rawlings närsynt fokuserade blick på strävan och möda, nöd och död på och omkring Baxter’s Island.

Under de första åren efter utgivningen av The Yearling och dess snabba våg av uppvärdering i och med Pulitzerpriset översattes texten till tretton språk (den har fram tills nu översatts till omkring 30 språk) och delades ut till tusentals amerikanska soldater i en av de största gratislitteraturkampanjerna i världshistorien, Armed Services Editions.70 Utgåvorna var små massproducerade pocketböcker som distribuerades till amerikanska soldater under andra världskriget och trycktes i enorma mängder, totalt 122 miljoner exemplar av mer än 1300 titlar fram till 1947.71 Att böcker delades ut till amerikanska soldater mitt under brinnande världskrig säger något om litteraturens roll i nationsbyggandet, berättelsen om det amerikanska, den amerikanska självbilden och mer specifikt när man tittar på vilka böcker som valts ut, vilka värden som just då ansågs som eftersträvansvärda och högtstående. Man kan tänka sig att familjen Baxters hårda tillvaro i en farlig miljö, och framför allt deras mod och förmåga att leva ett civiliserat och anständigt liv trots hotande nöd och ständigt närvarande faror, ansågs vara sedelärande och uppbygglig litteratur för amerikanska soldater som befann sig ute i fält under andra världskriget.

Vi har sett hur Rawlings belönades och upphöjdes för sin kvasiantropologiska beskrivning av Crackerkulturen, för sin insiktsfulla skildring av en pojkes tankevärld, och för att hennes text inte var förargelseväckande eller ifrågasatte amerikanska värderingar utan istället var ”universally liked”. Men värderingen av en text i förhållande till ett samhälle kan naturligtvis också gå i den andra riktningen, så texten nedvärderas på ett eller annat vis. Under många år användes The Yearling flitigt i skolan, men togs 1946 bort från läslistorna i vissa skolor i norra USA på grund av delar som ansågs vara ”offensive to blacks” och en ny utgåva med vissa ändringar kom att användas i skolorna.72 Samma sak hände med Mark Twains Huckleberry Finn, av samma orsak, men Rawlings kritiserades till skillnad från Twain för att inte över huvud taget behandla rasfrågan i sin text.73 Lärare på amerikanska skolor fortsatte dock under decennier att inkludera den friserade utgåvan av The Yearling i undervisningen, och den blev en amerikansk klassiker, precis som Perkins förutspått när den kom ut 1938, även om den alltmer har kommit att framstå som otidsenlig. Groff berättar om ett möte med Carolyn Harrell, lärare sedan 48 år i Gainesville, Florida, som har använt sig av The Yearling i undervisningen av barn i åldern 11–13 år, men som aldrig träffat en annan lärare som gjort det, eftersom boken anses för lång, långsam och detaljerad i digitaliseringens uppskruvade tidevarv.

Harrell hittar fortfarande 2014 sätt att motivera sina elever genom att lägga till aktiviteter som levandegör Rawlings text, men generellt sett kan dagens unga inte identifiera sig med unga pojkars kamp för att överleva i det vilda, då gränsen mellan det civiliserade och det vilda i litteraturen numera har förflyttats till gränsen mellan människor och vampyrer. Trots att texten inte längre generellt inbjuder till unga läsares identifikation har dock The Yearling hyllats för sin tidlösa och universella attraktionskraft och jämförts med litterära storheter som de kanoniserade mästerverken av Kipling och Twain när det handlar om litteraturens förmåga att förflytta läsaren till det territorium där berättelsen utspelar sig.75 Floridas ogästvänliga i stort sett obebodda ”shrub” har en central roll i berättelsen och i dess etablering på bokmarknaden, liksom Mälarpirater ibland har betraktats som en skildring av mälarlandskapet och av Böök till och med gavs ut som en ”mälarberättelse”. Rawlings förhållande till det regionala uppvisar likheter med hennes skepsis mot att ses som ungdomsförfattare, och hon försökte skriva om universella snarare än regionsanknutna teman.76 Det verkar dock uppenbart att Rawlings fick berömmelse bland annat på grund av att hon kategoriserades som ”regional”, eftersom hon var aktiv som författare när det nationella intresset för ”regionalism”, i kombination med litterär realism, var som störst. Gordon Bigelow som har forskat om Rawlings har påpekat att femton av de tjugotvå Pulitzerpris för skönlitteratur som delades ut mellan 1927 och 1938 gick till ”regionalist works” av författare som Faulkner, Steinbeck och Sherwood Anderson.77 Rawlings, definierad som ”regional”, värderas alltså som uttryck för det kulturellt dominanta (Williams).

Långt senare har Rawlings författarskap genomgått nya vågor av värdering. Bob Summer skrev 1999 i Publishers Weekly om en ”Rawlings Revival” i samband med utgivningen av Max & Marjorie, brevväxlingen mellan Rawlings och Perkins under perioden 1930–1947. Boken hyllades som en ”revelation of the disparate pair’s suprising closeness” som enligt Jonathan Galassi illustrerade den särskilda relation mellan författare och redaktör som än idag utgör bokutgivningens kärna.78 Den korta notisen pekar på hur en ”revival” konkret kan se ut för en författare som visserligen är betydande men som kanske inte har varit i ropet under en tid. Värdeskapande handlingar i sammanhanget var bland annat att texten inkluderades i bokhandelskampanjer, vilket gav upphov till flera nytryck i ett stort antal exemplar.79

Uppsvinget varade dock inte särskilt länge. Groff radar i samband med 75-årsjubileet femton år senare upp bevis för romanens storhet i en artikel i Harper’s Magazine, ”The Lost Yearling. An American classic fades away” (2014). Hon påminner om miljoner sålda exemplar, och hävdar att The Yearling är något mer än en bestseller och något mer än en otidsenlig barnbok, en genuin klassiker ”influenced by Hemingway’s declarative simplicity” och utgiven av ”Hemingway’s legendary editor”. Groff sammanfattar Rawlings en gång centrala position i den amerikanska litterära och kulturella sfären och beklagar sig över att Rawlings genombrottsroman trots detta håller på att falla i glömska jämfört med andra stora amerikanska 1900-talsverk: ”The Yearling is slowly sinking into obscurity. The novel sold about 6,000 copies in all formats in 2012, which represents a typical week for The Great Gatsby, To Kill a Mockingbird, or The Catcher in the Rye”. Liksom vi i vår undersökning här ställde sig Groff frågan varför Rawlings och The Yearling har sjunkit i värde: ”I haven’t been able to stop wondering what happened to Marjorie and The Yearling. How does a classic run out of steam?” Hon nämner kategoriseringen regional litteratur, det faktum att Rawlings bara skrev en enda förstklassig bok och andra, biografiska orsaker.80 Mer intressant för oss, i den meningen att det visar hur Rawlings skrivande kan förknippas med restkultur i Williams mening, är Groffs påpekande att hon inte deltog i något samtida avantgarde:

Detta att stå utanför avantgardet är ändå inte det värsta, enligt Groff: ”Worst of all, practically everyone I spoke to noted that The Yearling is considered a book for young readers. It is therefore shunted into a category beneath the regard of serious adults.”81 Här återkommer vi till etiketten ungdomsbok, som Perkins lovordade men Rawlings fruktade och försökte avvärja, och hur komplex den kan vara för värderingen av ett litterärt verk. Som genrebeteckning är den mer komplicerad än för romaner i allmänhet, då begreppet dels kan vara textimmanent, dels också kan fungera som en sociologisk storhet och mera distinkt handla om målgrupp och marknadsföring, ibland via särskilda distributionskanaler. Med hjälp av våra värdekategorier kan vi nu slutföra analysen av den värdeförändring vi sett i Siwertz och Rawlings författarskap och ytterligare diskutera vad etiketten ungdomslitteratur inneburit för Mälarpirater och The Yearling, två texter vars livslopp avviker från författarskapens livscykler som helhet.

Författarskap och litterära texter värderas genom olika typer av agens knutna till olika aktörer vars värdeskapande handlingar är performativa. Vi ställde oss frågan vilka aktörer och vilka värdeskapande handlingar som kunde urskiljas i samband med värderingen av Mälarpirater och The Yearling över tid, och vilken typ av litterära värdekategorier dessa kunde kopplas till. I genomgången ovan har vi i Siwertz fall kunnat identifiera nya författare med större betydelse som aktörer än han riktigt insåg, och hur han själv fick dessa mot sig, och i Rawlings fall en förläggare, en framträdande aktör i det litterära etablissmanget, som stöttade henne och inlemmade henne i eliten. Slående är emellertid att Mälarpirater och The Yearling har överlevt längre än författarskapen som helhet. Vilka värdekategorier är applicerbara för att förklara detta faktum?

Kunskapsvärden behandlar i vilken grad litteraturen rymmer kunskap såväl om historiska skeenden och kulturella erfarenheter som om existentiella och etiska dimensioner, och påverkas av huruvida horisontsammansmältning kan uppnås.82 I fråga om den kunskap och det potentiella kunskapsvärde som Mälarpirater och The Yearling erbjuder har så mycket hänt sedan första halvan av 1900-talet att texterna får anses obsoleta. Det är inte bara att erfarenheten av att kunna stjäla en bättre båt i Mälaren idag förefaller omöjlig, och att erfarenheten av överlevnad i det vilda verkar appellera till få, utan även att de ganska omfattande kunskapsvärden som texterna rymmer, hos Siwertz en allmän beläsenhet och ogenerad utblick inifrån borgerskapet och hos Rawlings en djup antropocentrisk kunskap om botanik, flora och fauna, har blivit otidsenliga. Även om Siwertz såväl som Rawlings i termer av Williams teorier på många sätt tillhörde det dominanta i respektive tidrum, visar vår analys att författarskapen som helheter inte har överlevt av egen kraft in i vår tid därför att deras texter inte har kunnat erbjuda tillräckligt mycket av det som kan förstås i förhållande till det kulturellt framväxande. Det är snarast tack vare kategoriseringen av Mälarpirater och The Yearling som ungdomsböcker som dessa verk kunde överleva och få så långa livslopp även efter att författarskapen föll ut ur dominansens ram och in i restkulturen.

Stil- och formvärden utgör det som vanligtvis kallas estetiskt värde. De verk vi studerar uppvisar polärt motsatta skrivsätt, där Siwertz knapphändiga prosa och bergsonskt upplevelsecentrerade stil ligger närmast tidig modernism, medan Rawlings stilmässigt jämna, långsamma tempo och utförliga beskrivningar hör hemma i traditionell realism. Dock har verken gemensamt släktskap i fråga om form och innehåll med det snarast genregrundande verket Huckleberry Finn i så måtto att båda tillhör en lång ungdomslitterär tradition av böcker om pojkar på äventyr. Begreppet ungdomslitteratur har två aspekter, dels den textimmanenta, dels den sociologiska, och det är i den senare som vi finner den gemensamma nämnare som förklarar att båda texterna överlevde författarskapen som helhet.

När begreppet ungdomslitteratur är mer sociologiskt inriktat och fokuserar på bruk, målgrupp och tolkningsgemenskaper är vi inom värdekategorin sociala värden. Dessa rymmer aspekten att läsning kan erbjuda igenkänning och identifikation och låta läsaren manifestera en unik identitet och ett personligt varumärke utåt. Dessa värden möjliggör därigenom läsning som grupptillhörighet eller solidaritetshandling, det vill säga etablering av värderegimer, med ett begrepp från Barbara Herrnstein Smith.83 Men de sociala värden som Mälarpirater och The Yearling erbjuder står framför allt på en didaktisk grund, genom konstruerade läsgemenskaper och därigenom en speciell typ av bred men inte självvald värderegim, då de varit så slitstarka som påbjuden läsning i skolundervisningen.84 Genretillhörigheten ungdomsbok eller pojkbok har stor betydelse för värderingens vågor såväl i Siwertz som i Rawlings fall. En ungdomsbok ges ofta ett långt och slitstarkt, men kanske mindre glansfullt värde, även när själva texten blivit omodern.

Emotionella värden rör känslomässiga aspekter och anknyts i Höstens Böcker till Rita Felskis definition av litterärt värde från läsarens horisont.85 Mälarpirater och The Yearling har utan tvekan burit sådana värden för många generationer av läsare. Vad vår analys visar är dock att de emotionella värdena påverkas av det tidsmässiga avståndet till texterna. Över tid kan förskjutningar i williamska och bourdieuska dominanstermer hindra läsbarhet och därmed omedelbar identifikation, vilket i sin tur är grundläggande för att starka emotionella värden ska utvecklas. Exemplet med läraren i Florida som faktiskt använt The Yearling i undervisningen under flera decennier trots textens omoderna litterära uttryck och elevernas läsmotstånd är talande. Hon kompletterade undervisningen med besök på Rawlings legendariska apelsinfarm Cross Creek, matlagning ur Cross Creek Cookery och vandring på The Yearling Trail, och kunde därmed möjliggöra tillträde till textvärlden och elevernas emotionella respons på texten.86

Ekonomiska värden har varit en ovanligare aspekt att beakta i litterära sammanhang, men de är ofrånkomliga jämte de kulturella värdena.87 Bourdieu talar om två typer av ekonomisk logik, där den ena polen är ”den rena konstens anti-’ekonomiska’ ekonomi, grundad på ett ofrånkomligt erkännande av oegennyttiga värderingar” och förkastande av kommersiell ekonomi och kortsiktig vinst. Ekonomiska vinster är här enbart långsiktiga, ”ett slags kredit som i det långa loppet och under vissa villkor” byggs upp. Vid andra polen ligger den litterära och konstnärliga produktionens reellt ekonomiska logik, där ”handeln med kulturella varor [är] som vilken annan handel som helst”. Den prioriterar spridningen, den omedelbara succén, och anpassar sig till redan befintlig efterfrågan.88 De ekonomiska värdena har berörts ovan i redogörelsen för försäljningssiffror, främst angående Rawlings The Yearling. Men att också Siwertz Mälarpirater sålde bra kan konstateras av alla de nyutgåvor som gjordes av verket samt att den också lästes i skolan under flera decennier.

Värderingen av Mälarpirater och The Yearling, som har skett kontinuerligt i vågor av relativ uppmärksamhet och glömska, ger talrika exempel på några grunder för litterär uppvärdering och nedvärdering. Vår studie av de aktörer och värdeskapande handlingar som påverkat livsloppen för dessa två klassiska ungdomsromaner visar både likheter och skillnader. Båda författarna vinner berömmelse med texter som efterhand fick etiketten ungdomsroman, vilket sannolikt förlängde författarskapens livscykler, men båda är bortglömda idag. I Siwertz fall blir vissa situationer mycket betydelsebärande, som när hans inträdestal i Svenska Akademien förorsakade att de författare vars gryende modernism han satte i fråga grep tolkningsföreträdet. Siwertz öde är med Bourdieu en förskjutning av dominansen i etablissemangets fält, där han inte ser styrkan i de unga autodidaktikernas vilja att positionera sig.89 Det han såg som dagsländor blev periodens nya litterära hegemoni. Författarskapets livscykel präglas således av en lång och mycket stark kanonisering som plötsligt följs av ett dramatiskt fall, där Mälarpirater är en av två texter som överlevt längst. I Rawlings fall var en central aktör hennes förläggare Maxwell Perkins som både formade och upprätthöll hennes litterära storhet genom att inkludera henne i förlagets hägn med giganter som Hemingway och Fitzgerald och genom att polera det han såg som en oslipad diamant i förhållande till marknadens krav. Efter hans bortgång, då hon inte heller publicerade några fler betydelsefulla verk, blev det med tiden uppenbart att hon inte längre räknades in i den stora litteraturen och ett gradvis utträde ur rampljuset inleddes. Tack vare klassificeringen av The Yearling som ungdomsroman, efter vissa ändringar lämplig att under lång tid använda i skolan, dröjde sig även den texten kvar i rampljuset längre än författarskapet självt. Perkins ståndpunkt att etiketten ungdomsbok kan ge ett författarskap en långlivad och pålitlig men kanske inte så prestigefylld livscykel visade sig vara riktig för både Siwertz och Rawlings.