Ian Flemings (1908–64) naturintresse är väldokumenterat: han var en ivrig fågelskådare och snorklare, framför allt i hemmiljön på Jamaica.1 Eftersom samspelet mellan människa och natur är ett av de centrala motiven i hans författarskap, finns det så mycket att upptäcka där, att en rättvis hävdateckning skulle spränga ramen för en uppsats. I stället får ett smakprov ges, för att antyda att här verkligen finns ett tacksamt material för framtida ekokritisk forskning. Som Matthew Griffiths har påpekat, har Ian Flemings ådagalagda miljömedvetande hittills inte avsatt några större avtryck inom litteraturforskningen.2

Lawrence Buell har uppställt följande kriterier för ekokritisk litteratur:

I föreliggande bidrag undersöks avsnitt i tre texter av Ian Fleming: en roman, Live and Let Die (1954), och två noveller, ”The Hildebrand Rarity” (1960) och ”Octopussy” (1962). Buells kriterier läggs som ett raster över läsningarna. Det gemensamma för de undersökta textpartierna är att människor (i två fall Flemings hjälte, den hemlige agenten James Bond) interagerar med tropiska korallrev.

I likhet med Ernst Haeckel (1834–1919) ansåg Fleming att naturen inte är ”ett förråd av resurser för människan”,4 och att detta innebär ett ansvar för henne. Fleming visar hur människan försyndar sig mot naturen och straffas hårt för detta: i alla tre här undersökta texter ljuter de brottslingar, som visat förakt för naturen, döden. Gangsterkungen Mr. Big använder korallrevet som ett utstuderat avrättningsinstrument; han slutar sina dagar som föda åt en leopardhaj när han faller i vattnet vid revet. Gangstern Milton Krest förgiftar ett helt korallrev med tusentals fiskar för att fånga ett enda exemplar av the Hildebrand Rarity; hans mördare kör in hildebrandrariteten i munnen på honom, och dess vassa fenor perforerar hans kinder. Tjuven och mördaren Dexter Smythe ger sig ut för att döda en skorpionfisk. Fisken sticker honom med sina giftiga fenor. Innan Smythe dör, dras han ned i djupet av bläckfisken Octopussy, som han tänkte mata med skorpionfisken.

Lisa Funnell och Klaus Dodds nämner i en nyutkommen volym, att James Bond

Det finns således en tydlig symbolik i novellen ”For Your Eyes Only”, när skurken Hammerstein mejar ned en kolibri med maskingevär och mosar liket med sin nakna häl.6 Genom sina groteska attacker på den omgivande naturen etableras Hammerstein i Flemings litterära universum som en ond och kriminell människa, som är predestinerad att gå under.

Det frekventa snorklingsmotivet låg uppenbarligen rätt i tiden, vilket bland annat omvittnas av populära amerikanska TV-serier som Sea Hunt (1958–61), The Aquanauts (1960–61) och Assignment: Underwater (1960–61).7

Med tanke på att Rachel Carsons Silent Spring (1962) anses vara startpunkten för modernt miljömedvetande,8 får man säga att Flemings texter kronologiskt ligger i framkant. Detta är således ett tacksamt exempel på att populärlitteratur inte automatiskt är en lam eftersägare till den så kallade finlitteraturen.

Den första exploateringen av korallrevens fauna i Live and Let Die gör sig Mr. Big skyldig till när han använder dödliga arter som skorpionfiskar som väktare av spanska gulddubloner, insmugglade från Jamaica till Florida och gömda i akvarietankars bottensand.9 James Bond förmodar att fiskarna efter fullgjort värv kastas tillbaks i havet eller eldas upp.10

Inför sitt nästa uppdrag, att söka uppdaga var mynten kommer ifrån, förbereder sig Bond genom att studera facklitteratur om tropisk marinfauna hos ”Beebe and Allyn and others” och om undervattensjakt hos ”Cousteau and Hass”.11 Han förutsätter att Mr. Big inte har konventionella vapen som skydd för sitt högkvarter (vars ingång ligger i 1600-talssjörövaren Bloody Morgans grotta på en öde ö), utan att ”somehow the forces of the sea had been harnessed to do The Big Man’s work for him and it was on these that he concentrated, on murder by shark and barracuda, perhaps by Manta Ray and octopus”.12 På natten har Bond mardrömmar om skräckfyllda möten med jättebläckfiskar, stingrockor, hammarhajar och barracudor.13 Bond börjar nu träna på att simma i korallrevsmiljö. Efter första dagen kommer han hem sönderskuren och förgiftad av kontakter med den rakbladsvassa korallen och med havsäggstaggar. Han får en föreläsning av sin guide om de fiskar de sett under dagen, deras matvanor, kamouflage och mekanismer för att ändra färg. En dag attackeras de av en 120 cm lång barracuda och ett groteskt handgemäng på liv och död uppstår, där de båda männen nätt och jämnt lyckas besegra det ormlika monstret och rädda sina liv. Detta är en tydlig varning till Bond: naturen vet att näpsa människor som gör våld på den (Bond hade i den första här nämnda scenen dödat en skorpionfisk för att kunna undersöka akvariets bottenlager och har således förbrutit sig mot naturen).14

När Bond så skall gå till verket och simma till Mr. Bigs näste mitt i natten, nödgas han använda ficklampa för att orientera sig, och författaren ger då en utförlig skildring av hela den marina undervattenmiljön.15 Knappt har hjälten med nöd och näppe klarat sig förbi den skog av ”razor-blade coral” som skyddar skurkarnas tillhåll, förrän han fångas runt anklarna av en bläckfisk och först efter en dramatisk kamp lyckas döda den och befria sig.16 Fleming använder effektivt den främmande naturen som ett potentiellt hot mot sin hjälte: exempelvis simmar stora barracudor runt honom, ”deadly”, stirrande på honom med ”angry tigers’ eyes” och följande honom ”like a pack of silent wolves”.17 Plötsligt utbryter en våldsexplosion, då tjugo barracudor och tre hajar börjar en kamp på liv och död så nära inpå Bond, att han knuffas av dem. ”They were whirling and snapping in the water like hysterical dogs. […] The water was boiling with the dreadful fish”, ”maddened cannibal fish.”18 Detta är sannerligen ett ”sea of dangers”.19

Emellertid misslyckas Bond med att dölja sin närvaro. Han tillfångatas och skall avrättas tillsammans med Mr. Bigs sköna älskarinna Solitaire (som slagit sig ihop med Bond) genom att dras i lina över korallrevet av en båt, så att deras hud skärs sönder och de blir till haj- och barracudamat.20 Det går emellertid ej som Mr. Big tänkt sig, utan Bond lyckas spränga hans båt och få honom att falla i vattnet i rätt ögonblick för att själv bli hajmat. En leopardhaj biter symboliskt av Mr. Bigs huvud.21 Gangsterkungen ville utnyttja korallrevet och dess innevånare till sina brottsliga aktiviteter, och naturen tog sin hämnd. Men Bond har också ett stort ansvar: efter sprängningen av Mr. Bigs båt tar de lokala yrkesfiskarna hem ett ton fisk som dödats vid detonationen.22 Kanske är det föga förvånande att Agent 007 fäller de första tårarna sedan barndomen ”into the bloodstained sea”.23

James Bond är på semester på Seychellerna i Indiska Oceanen.24 Där engagerar en vän, Fidele Barbey, honom i ett projekt som den amerikanske millionären och gangsterkungen Milton Krest har kommit till ögruppen för att förverkliga: han vill fånga ett exemplar av en fiskart, som endast belagts vid ett enda tillfälle tidigare, vid en seychellisk korallatoll 1925.25 De tre männen beger sig dit, och Krest öppnar en behållare innehållande växtgiftet rotenon. Hela korallrevets fauna förgiftas; hundratals, tusentals eller tiotusentals djur (Bond är osäker på vilketdera) dör för att Krest skall kunna fånga hildebrandrariteten. På natten finner Bond Milton Krest mördad på sin båt. Han skyndar sig att slänga liket överbord, och läsaren lämnas okunnig om gärningsmannen: är det skurkens systematiskt förödmjukade och misshandlade hustru Elizabeth som fått nog? är det den under hela novellens gång kontinuerligt av Krest förolämpade Fidele Barbey? är det rentav Agent 007, som likaledes oavlåtligt förolämpats av Krest, och som visat erotiskt intresse för fru Krest? Bond framstår trots allt som mindre sannolik, men det är dött lopp mellan de båda andra misstänkta.26

Bakgrunden till ”The Hildebrand Rarity” är följande:

Novellen inleds med en 2,5 sidor lång beskrivning av James Bond som sakta snorklar över ett korallrev under lojt förföljande av en enorm stingrocka. Hela undervattensmiljön och -faunan är sakkunnigt och detaljerat skildrad, som i Live and Let Die. Parallellen mellan den harpunförsedde Bond på ytan och den gifthullingförsedda rockan på botten är tydlig. Bond skjuter rockan och lyckas bärga honom iland. Nästa gång vi ser agenten i samspel med ett korallrev är det allvarligare. Han letar nu efter hildebrandrariteten, så att Milton Krest skall kunna döda den genom att vräka ut 20 liter rotenon i havsvattnet. Bond får svåra moraliska betänkligheter, när han ser fiskstimmen, skaldjuren, sjöborrarna och havsäggen och förstår att de alla skall dö, för att den hänsynslöse herr Krest vill åt en enda individ. Till skillnad från djurlivet dödar Krest inte för att han är hungrig: ”He was just going to kill – almost for fun.”28 Bond reflekterar över att han själv hade så lätt för att döda stingrockan – ”an enemy fish” – i novellens inledning, och att han ju till och med dödat medmänniskor under sina uppdrag, medan hans hjärta blöder för dessa fiskar, som han till och med antropomorfiserar och på flera ställen kallar för ”people”.29 Bond beskriver sina skuldkänslor med ord präglade av tidstypisk atombombsskräck: ”I feel like the bomb-aimer at Nagasaki.”30 När ett exemplar av hildebrandrariteten väl dyker upp, försöker Agent 007 att skrämma bort den på olika sätt, men misslyckas. Tvärtom tycks fisken ty sig till honom. Fleming ger en detaljerad skildring av olika förgiftningssymptom bland korallrevets invånare. Tillsammans med resten av dessa flyter Hildebrands fisk så småningom upp till ytan. Fleming tillåter sig här att för ovanlighetens skull bli prosalyrisk: ”As if blown by some light breeze of death the clumsy bodies, their colours already fading, swept slowly past.”31 Det är helt konsekvent att atollen där massutrotningen äger rum heter Chagrin Island (Sorgön). Milton Krests slut kommer emellertid snart och i form av ett högst symboliskt straff:

Detta är Naturens hämnd på den människa som våldfört sig på den: Krest får just den fisk han så eftertraktat nedkörd i halsen, och den kväver honom, därför att dess vassa fenor hindrar honom från att frigöra munhåla och svalg.

Goda observationer finner man i en ambitiös uppsats om miljöaspekterna i novellen, Matthew Griffiths, ”A Fish Out of Water. Crises of Masculinity and Environmentality in ‘The Hildebrand Rarity’” (2019), den mig veterligen enda texten som är fokuserad på denna sida av Flemings författarskap. Griffiths för bland annat ett intressant resonemang om identifikationsprocessens im- och komplikationer i novellen, eftersom identifikatorn Bond samtidigt är hjälte och medskyldig till miljöbrottet.33 Griffiths påpekar vidare att novellen om hildebrandrariteten ”actually makes an effective environmental point, arguably before environmentalism as such existed”.34

Även denna novell innehåller långa beskrivningar av samspelet mellan snorkeldykare och korallrev.35 Den inleds med att major Dexter Smythe simmar runt ett korallrev utanför Jamaicas kust och funderar över huruvida han skall spela rysk roulett och sträcka ned en hand, så att den bläckfisk som bor i en hålighet i revet kan fånga honom.36 Han letar efter en skorpionfisk, för att kunna döda den och servera till bläckfisken, som han kallar Octopussy. Avsikten är att genomföra ett grymt experiment för att se huruvida bläckfisken instinktivt kommer att akta sig för skorpionfiskens dödligt giftiga fenor eller kommer att gå under. Under två års tid har majoren simmat runt korallrevet dagligen. Han älskar djuren, som han i likhet med Bond i ”The Hildebrand Rarity” antropomorfiserande kallar ”people”, och inbillar sig att de älskar honom tillbaks.37 Han försöker hjälpa djuren genom att beskäftigt böka runt i bottenslammet och döda djur åt sina favoriter, bland annat novelltitelns bläckfisk.

Agent 007 spelar en biroll i novellen: han skickas till majoren för att klargöra för denne, att myndigheten upptäckt att Smythe är en tjuv och en mördare, och för att ge honom chansen att begå självmord innan han hämtas till London för rättegång.38 Efter samtalet med Bond, beger sig Smythe åter ut på en snorklingstur. Han återupptar jakten på en skorpionfisk åt Octopussy. Till slut stöter han på ett stort exemplar, som stirrar på honom med ”red angry eyes”.39 Smythe lyckas döda skorpionfisken, men under kampen har en av dess vassa, dödligt giftiga fenor stuckit majoren på magen. När han kommer upp ur vattnet med sitt byte ser han tre röda blodsdroppar på sin mage. ”You got me, you bastard! By God, you got me!”40 Smythe vet vad som väntar honom, eftersom han har läst Dangerous Marine Animals.41 Han ser en utdragen och plågsam död framför sig, och beslutar sig för att det är lunchdags för Octopussy. Halvdöd och vrålande av smärta kommer han fram till bläckfisken, som reagerar upphetsat vid upptäckten av Smythes blod i vattnet. Denne räcker ned skorpionfisken, men i stället för att gripa det livsfarliga betet, rycker Octopussy tag i Smythes arm och drar sakta men säkert ned honom under vattenytan, mot drunkningsdöden: ”the octopus explored his right hand with its buccal orifice and took a first tentative bite at a finger with its beak-like jaws”.42 Härmed ges major Smythes inledningsord i novellen, riktade till Octopussy, en profetisk innebörd: ”You’re going to have a real treat today if I can manage it!”43

Naturen hämnar i Flemings novell dels det mord Dexter Smythe har begått, dels hans utförda och planerade ingrepp i det marina livet. Majoren handskas hänsynslöst med sin omgivning. Han manipulerar naturen för sitt eget nöjes skull. Den giftiga skorpionfisken och den stora bläckfisken blir till hämndens verktyg.44

Man kan i de här undersökta textpartierna pricka av alla Lawrence Buells kriterier för ekokritisk litteratur. Fleming använder inte naturen enbart som stämningsskapande element eller blott och bart som scenografi, utan visar hur människan är ’gäst hos verkligheten’, som straffas om hon försyndar sig mot den. Flemings ideal är i stället människan i harmoni med naturen: hon har ingen rätt att sätta sina egna kortsiktiga intressen först, om de går ut över naturen. Denna inställning ger texterna en tydlig etisk dimension, där människan får stå till ansvar för sina försyndelser: om inte naturen själv tar hämnd, kan Agent 007 ibland göra arbetet (exempelvis i novellen ”For Your Eyes Only”). Slutligen visar inte minst de darwinistiska skildringarna av den ständigt pågående kampen för tillvaron och balansen inom korallrevens fauna, och känsligheten för människans manipulationer, att författaren inte betraktar naturen såsom en konstant eller en gång för alla given entitet.45

Som redan konstaterats i inledningen, ligger Flemings texter rent kronologiskt i framkant, om man betänker att Rachel Carsons Silent Spring (1962) anses vara startpunkten för modernt miljömedvetande. De här behandlade texterna om hemlige agenten James Bond visar att populärlitteratur inte automatiskt utgör eftertrupp till den så kallade finlitteraturen. Tvärtom använder sig populärlitterära författare ofta av knepet att göra sina texter attraktivare för primärpubliken genom att behandla dagsaktualiteter. Detta grepp kan ibland göra en text svårtillgängligare vartefter som tiden går, men eftersom miljöfrågor i allt högre grad har pockat på mänsklighetens uppmärksamhet, är det lätt att hålla med Griffiths om att Flemings påtagliga miljömedvetande gör honom till en författare även för 2000-talet.46

I en tid då populärlitteraturforskningen i Sverige går på sparlåga, och kombinationen ekokritik/populärlitteratur inte avsatt större avtryck inom svensk forskning, synes det angeläget att visa på detta delfälts möjligheter.47