Borealismen föddes under 2010-talet som en teori om Norden som studerar hur föreställningar om det nordliga tillämpas i skandinaviska och nordiska kulturstudier.1 Sedan 2014 har en grupp forskare vid Sorbonneuniversitetet förfinat begreppet borealism, som ursprungligen definierades av Sylvain Briens inom nordisk kulturhistoria.2 Dessa studier ligger i linje med de forskningsfält som har intresserat sig för det nordiska under de senaste tjugo åren i fransktalande länder och rör sig mot en teoretisering av den estetik som har skapats i europeiska framställningar av Norden. Med utgångspunkt i ett filologiskt perspektiv presenterades de viktigaste bidragen till denna teori i tre nummer av den franska tidskriften Études Germaniques (nr 71, 2016; nr 73, 2019; nr 76, 2021), liksom i andra nyare bidrag av till exempel Frédérique Toudoire-Surlapierre i samband med seminariet Le Nord à Versailles (2022). Dessa publikationer ger en helhetsbild av frågan i dagsläget och en arkeologi över begreppet.3 De gör det också möjligt att följa utvecklingen och dynamiken i forskningen om borealism.

Det första numret av Études Germaniques om borealism publicerades 2016 och syftade till att bygga upp den teoretiska ramen för detta nya forskningsfält genom artikeln ”Boréalisme. Le Nord comme espace discursif” av Sylvain Briens och ”Qu’est-ce que l’imaginaire du Nord?” av Daniel Chartier.4 På så sätt har borealismens forskningsram, å ena sidan, omedelbart assimilerats till studiet av det imaginära, ett område där den utvecklas och fullbordas. Med stöd i ett citat från Artur Lundkvist: ”Icke ett program, men en riktning”, som inleder det andra av tidskriftsnumren om borealismen, från 2018, breddades å andra sidan det teoretiska perspektiv som etablerats i det första bidraget, för att reflektionen inte skulle låsas in i en stelbent definition av studiekontexten. Detta nummer uppmanar oss att betrakta borealism ”som en process för att skapa norden” som ”varken reducerar nordiska studier till ett begrepp eller omfattar alla nordiska studier i ett enda program”, utan ”öppnar upp det disciplinära fältet och kompletterar arbetet med Norden med ett tvärgående och dynamiskt tillvägagångssätt som alla kan tillägna sig och utveckla”.5

Den teoretiska princip som kännetecknade det första numret 2016 är dock fortfarande viktig i bidragen i numret från 2018, vilket illustreras av Pierre-Brice Stahls begrepp om medeltida borealism och Alessandra Ballottis endogena och exogena borealism.6 Ett fokus på fallstudier som börjar framträda i den andra volymen blir alltmer tydligt i det tredje numret från 2021, som bjuder in oss att identifiera konstruktionen av ett diskursivt och föreställt rum i Norden, som det sägs i förordet ”Topographies boréales et esprit d’aventure”, undertecknat av Frédérique Toudoire-Surlapierre, Sylvain Briens, Pierre-Brice Stahl och Alessandra Ballotti.7

Att tvärvetenskaplighet och öppenhet ligger till grund för borealismen som riktning bekräftas av det breda spektrum av forskningsområden som de olika bidragen i dessa tre nummer av Études Germaniques täcker in: konsthistoria,8 lingvistik,9 filologi10 och idéhistoria,11 samt av den mångfald av narrativa genrer som undersöks: reselitteratur,12 deckare,13 fantasy14 och biografier.15 Medan de första artiklarna från 2016 nästan uteslutande hänvisade till Norden och Nordamerika, blir tillämpningen av det teoretiska ramverket till andra geografiska områden som Italien, Frankrike och Spanien alltmer viktig i de följande numren (2018 och 2021).16 Idén att man har projicerat föreställningarna om det nordliga utanför den cirkumpolära Norden blev ett stimulerande forskningsperspektiv med hjälp av det omterritorialiseringsbegrepp som utvecklats i spåren av Gilles Deleuzes filosofi och postmodern geografi.

Vi vill här utveckla några funderingar kring begreppet borealism och dess närhet till andra begrepp som knyts till det nordiska kulturområdet, till exempel Edmond Hamelins nordicitet och Daniel Chartiers föreställningar om det nordliga.17

Studiet av de bilder Norden ger upphov till har lett till utvecklingen av en estetisk rörelse som vi kallar borealism.18 Suffixet ”ism” beskriver den dynamiska funktionen hos den ständiga processen att skapa en nord på nytt och roten ”boreal” bekräftar rörelsens estetiska och ekologiska dimension. Borealismen är en estetisk rörelse, som beskriver ett visst sätt att skriva och estetiskt representera Norden. Begreppet borealism syftar till att förstå denna ”process av litterärt skapande av norden som bjuder till en poetisk resa och vars äventyr framför allt ligger i språket”.19 Borealism definieras alltså som ”en process för att skriva om norden, en poetik i etymologisk mening, enligt Aristoteles definition av poiein, det vill säga ’att göra’”.20 Det handlar om att förstå hur ett nytt Norden skapas genom en ”referentiell illusion som genomförs av skrivandet”.21

2007 gav den norske författaren Kjartan Fløgstad denna borealistiska rörelse en litterär legitimitet när han föreslog termen borealism i analogi med orientalism och motiverade valet av roten ”boreal” med att den ”på norska avser […] de nordliga områden som inte ligger i Arktis, medan det på engelska och spanska avser allt som är nordligt, kallt och vinter”.22 Adjektivet ”boreal”, som oundvikligen förknippas med norrsken (aurora borealis), inbjuder oss att se upp mot himlen och att inta ett dubbelt ekologiskt och geopoetiskt perspektiv. I sin fenomenologiska essä Genius Loci om hur man bebor landskapet, fångar den norske arkitekten Christian Norberg-Schultz det som han ser som en egenart hos norden: att vara i norden är att vara under himlen.23 Den skotska författaren Kenneth White, en av geopoetikens främsta tänkare, uppmanar oss under en av sina resor i den kanadensiska norden, som han berättar om i boken La Route bleue (1983), att återknyta kontakten med jorden och läsa världens linjer. Geopoetiken vävs in i en koppling till norden, ”ett område där tid omvandlas till rum, där saker och ting framträder i all sin nakenhet och där vinden blåser anonymt”.24

Borealism är en uppdatering av begreppet nordicitet i ett sammanhang av globalisering och ekologisk kris. Även om det framför allt är namnet på en estetisk rörelse är det också en del av en politisk debatt när utmaningarna i samband med den globala uppvärmningen gör Norden till ett område mot vilket vår ekologiska oro projiceras. Norden inbjuder till ett särskilt förhållande till naturen. Om naturen förblir ett kolonialt begrepp för samerna, avslöjar andra begrepp som friluftsliv, allemansrätt, stämning eller längtan väsentliga aspekter av identiteten i den nordiska kulturen. Den globala uppvärmningen fördjupar klyftan mellan den klimatiska verkligheten och våra borealistiska önskemål: isens avsmältning gör istäcket och kölden ännu mer värdefulla och gör paradoxalt nog en istid önskvärd. När man tänker på Norden kan man inte göra det utan att integrera konjunkturella geo-klimatiska fenomen som uppvärmning, faror för den biologiska mångfalden, ekologisk medvetenhet och nya upptäckter om istiderna (vad som orsakade dem). Vi bevittnar ett slags klimatmässig dubbelbindning som är karakteristisk för borealism: samtidigt som vi vet mer om istiderna är vår tid tvärtom en period av uppvärmning. Vår hypotes är att borealism är ett sätt att psykologiskt och till och med teoretiskt hantera denna motsättning.

Norden visar förvisso ett politiskt ansikte när den är en del av en ideologisk instrumentalisering, men den gör också politik, i den mening som Jacques Rancière ger uttrycket, när den använder sig av det imaginära. Norden är politisk när den visar sig för världen som en regim av skrivkonst, ett sätt för det kollektiva att skriva och att genom detta skapa en gemenskap. Rancière kallar denna process ”delandet av det förnuftiga”.25 Det bryter med representationens krav och blir därmed intransitivt, ett ”stumt ord” som representerar utan att representera någonting, som talar om sin historia utan att berätta en historia.26

Denna borealismens existentiella dimension kräver särskilda former av uttryck och berättande som visar på en ekonomi av det förnimbara. Borealism visar sig i den estetiska utvecklingen av det nordliga och i hur de olika föreställningarna om det har utvecklats under historiens gång: geografisk föreställning (de områden som ska erövras), klimatföreställning (främst kopplad till kyla och vinter) och kulturell föreställning (som utgörs av alla de sociala, kulturella och psykologiska förhållanden som råder i norr).27 Det är här, som estetisk rörelse, som borealism finner sin mening, utöver begreppen nordicitet, föreställning om det nordliga och minnet av det nordliga.

Borealism avmaterialiserar Norden i sin synestetiska dimension och bjuder in oss att återta den genom det figurativa. Borealism är inte bara en samling bilder av Norden, utan mer allmänt en ”tankestil” som bygger på en ontologisk och epistemologisk distinktion mellan norr och söder. Här finner vi en närhet till en av de betydelser som Edward Said ger orientalismen.28 Man kan visst spekulera om ifall Norden i själva verket är en spegelbild av den identitet som sydeuropeiska länder ser hos sig själva. Vi vet att dimensionen av ”alteritet” är viktig för att förstå både hur diskursen skapas och vilka effekter den får. Men medan väst definieras som det som skiljer sig från öst, är gränserna för norr och söder mer suddiga och frågan uppstår alltid om var Norden befinner sig i förhållande till dessa gränser: är det utanför eller innanför? Är gränsen inkluderande eller exkluderande? För att förstå denna tvekan kan vi ta exemplet med de skandinaviska ländernas tillhörighet i Europa och inse att de nordiska länderna samtidigt är i Europa, på gränsen till Europa och utanför Europa. Detta beror på vad den som berättar om Norden intar för ståndpunkt. Said talar om ”strategic location” (textförfattarens position i förhållande till det material han eller hon skriver om) och ”strategic formation” (ett sätt att analysera förhållandet mellan texter och det sätt på vilket grupper av texter får referentiell makt),29 som båda är operativa när man analyserar de respektive funktionerna hos den orientalistiska och den borealistiska diskursen. Saids tes bygger på idén att väst har överdimensionerats i diskursen och på så sätt kunnat inta en dominerande ställning i förhållande till öst vilket tjänat som argument för ett politiskt bekräftande av kolonialismen.

Det finns grundläggande skillnader mellan de kulturområden som jämförs, i synnerhet ett fundamentalt annorlunda maktförhållande genom historien. Orientalismens orient är en produkt av en kolonial historia och orientalismen är därför en intellektuell skapelse som bestäms av imperialismen. Norden däremot kännetecknas av att den som beskriver den oftast placerar sig ”i pionjärens privilegierade situation och inte i den dominerandes” och att han eller hon har ”påtvingats en narrativ identitet som ingår i ett förnyat äventyr och som är präglat av upptäcktens stämpel”.30 Det räcker därför inte att ersätta Orienten med Norden. Produktionsmekanismerna för dessa två diskurser har en liknande struktur men är inte identiska.

Två andra skillnader mellan orientalism och borealism måste fortfarande klargöras. Den första gäller relevansen av att definiera ett östligt eller ett nordligt territorium som en homogen enhet som existerar före diskursen. Hur kan vi förklara att dessa territorier är konstruktioner som är resultatet av korsningar mellan kulturer, samtidigt som vi betraktar dem som enheter som existerar före alla dessa cirkulationer? Genom att se borealism som den uppdaterade och moderniserade versionen av nordicitet och föreställningarna om det nordliga som ett slags konvergenspunkt kan vi delvis övervinna aporier och epistemologiska problem, som till exempel idén att det skulle finnas en nordisk kultur som definieras av sina egna värderingar och som skiljer sig från en sydlig kultur. Resultatet är en inbjudan att förstå Norden som ett rum för representation snarare än som ett geografiskt eller socialt rum, ett rum som definieras av ett ursprung (uppkomsten av de bilder som produceras om Norden), en grund (i myten) och en utveckling (utvecklingen av dessa bilder). Borealism utrycker en strävan att göra detta tankesätt exporterbart, både geografiskt, teoretiskt och disciplinärt.

Borealism tar form lika mycket som en historia om förflyttningar, omvandlingar och cirkulationer som ett förslag till en lek med skalan i ett ”sammanhängande” förhållningssätt till litteratur som resonerar med den globala cirkulationen av texter och litterära former och den lokala återanvändningen av idéer och bilder.31 För att förstå detta är det användbart att mobilisera relationella historiska metoder, särskilt Connected History and Shared History (och den franska varianten Histoire croisée). Självklart ska borealismen tänkas bortom nationella uppdelningar och statsgränser. Det är nödvändigt att kartlägga de överföringar (cultural transfers) och förbindelser som sker i transnationella rum. Det handlar om att jämföra det ojämförbara, för att använda titeln på ett viktigt verk av den franska historikern Marcel Detienne om gränserna för det allnationella som analytisk kategori inom historiska studier.32 I andan av Histoire croisée är studiet av borealismen ett kritiskt område som försöker knyta samman historier i olika skalor och som försöker förstå samspelet mellan utgångs- och ankomstsammanhanget för att belysa punkter som inte har uppmärksammats av den traditionella komparatismen och inte heller av teorier om kulturöverföring.33 Genom att ta hänsyn till de olika formerna av in- och utflyttning och de olika korsningarna kan vi analysera inte bara omvandlingen av de objekt som cirkulerar utan också förändringen av kontaktmiljöerna. Det är processen att korsa som står i fokus och inte bara resultatet av korsningen. Att helt enkelt göra en inventering av alla bilder som produceras i Norden skulle utan tvekan vara både omständligt och epistemologiskt sett föga intressant. Att förstå produktionsprocesserna för dessa bilder kommer dock att öppna nya vägar i historieskrivningen om de kollektiva identiteterna i de studerade områdena.

Borealismen producerar således ”en dynamisk historia som definierar uppdelningar där sekvensen av händelser bryts, hierarkiska system och epistemologiska trösklar som överskrider disciplinära gränser”.34 Michael Werners och Bénédicte Zimmermans förslag om att se på rörelserna för konstnärligt skapande i ett visst kulturellt område, inte i förhållande till varandra utan genom varandra, verkar därför särskilt relevant för studiet av Norden.35 Enligt en av de metodologiska grundsatserna för ”l’histoire croisée” förändras de inblandade parterna i ett kulturutbyte av själva samverkan. Denna metod byggs således på en intressant epistemologisk förutsättning: det dynamiska i samverkan kan endast förstås genom en historisering av de fenomen som samverkar och som framträder i olika tids och rumsskalor. I likhet med sociologin för aktörsnätverk (Michel Callon och Bruno Latour) studeras här nätverksförbindelserna som platser för social och kulturell produktion, och nätverkens dynamiska karaktär betonas.

I stället för att betrakta fördefinierade grupper bygger borealismen på principen att grupperingar och gränser mellan grupper är bräckliga och föränderliga. Förmedlingsnätverken framträder som en analytisk kategori som är lika effektiv som den enskilda förmedlaren när det gäller att förstå den dynamiska omstruktureringen av kulturkontakter. Frågan är inte axiologisk eller dogmatisk (det är inte fråga om att säga vilket begrepp som skulle vara mer legitimt eller effektivt än det andra), utan snarare handlar det om att varje gång som ett koncept används identifiera till vilket system av representationer, vilka frågor och vilka modaliteter det hänvisar.

Även om föreställningarna om det nordliga först och främst hänvisar till en geografisk plats (Norden och det arktiska området), är det fortfarande ett begrepp som har med subjektets fysiska position samt med de kulturella konstruktioner som skapas både individuellt (mentala kartor) och kollektivt (föreställd geografi) att göra. Dessa föreställningar är egentligen av lika stort intresse för forskare från de nordiska länderna som för dem utanför Norden. I själva verket har det endogena perspektivet (Norden sedd inifrån) och det exogena (Norden sedd utifrån) inspirerat varandra genom historien. Man borde dock även ta hänsyn till ett tredje perspektiv som kommer från andra röster inom Norden (från ursprungsfolken så som inuiter, samer, cree, innu).

Vissa grannländer känner ett behov av att inkludera sig själva i den nordiska kulturen, samtidigt som de uppfattar dess allogena karaktär. Andra uppfattar den tvärtom som en motpol till den kulturella rikedom som förknippas med södern. Detta är fallet i flera sydeuropeiska länder, som omvandlar de ”exotiska” elementen i Norden genom att anpassa dem till den lokala allmänhetens smak. När man i Frankrike intresserar sig för Sverige, under sekelskiftet runt 1900 och under de följande decennierna, blandar man en fascination för nordisk mytologi, som ärvts från romantiken, med bilden av ett modernt samhälle både kulturellt (det moderna genombrottet) och politiskt (byggande av det svenska folkhemmet).36

De estetiska kriterierna för föreställningar om det nordliga kan vara till god hjälp för att utveckla olika vetenskapliga verktyg för borealismen. Daniel Chartier definierar det arktiska Norden och polartrakterna som ”en vit, kall, avlägsen, avbefolkad och ogästvänlig värld – isig och tom”,37 och associerar det nordiska mer specifikt med olika särdrag som renhet i formerna, snö och symbolen för vithet, motsättningen mellan ljusstyrkor, och den estetiska och magiska potentialen hos norrskenet. Strävan efter en absolut nord fortsätter. Nordpolen fungerar ”som ett centrum och ett paradigm”, den representerar ”ett fysiskt, andligt och estetiskt sökande” enligt Daniel Chartier, som påminner oss om att Nordpolen försvinner så snart den nås.38 Men nordpolens styrka ligger också i dess estetiska potential; den väcker specifika känslor (som måste specificeras och identifieras) och hänvisar till en estetik av oändlig vithet som visar sig vara alltmer sällsynt i och med att den konkret försvinner.

Av alla dessa skäl förblir borealismen en kulturell teori i utveckling som försöker anpassa sig till Norden som ett föränderligt och heterogent studieobjekt. Detta är ingen lätt uppgift. Norden kan uppfattas som ett rum av affekter, som en ”landskapsakt”, det vill säga som ”mötesplatsen mellan två helt olika verkligheter: å ena sidan en (eller flera) sensorisk(a) bild(er) som motsvarar vår ’vision’ av världen, det vill säga filtrerad genom vår fantasi, vår psykologi, våra tidigare erfarenheter, vår estetik, och å andra sidan en fysisk, objektiv, tredimensionell verklighet”.39 Norrskenet är just paradigmet för en förnimbar nord: ”Om poesin skapar en nord som ett topos på vilket ett helt nätverk av bilder och representationer bygger, blir norden i sin tur en metafor som förvandlar norrsken till ett poetiskt och förnimbart fenomen”.40