Syftet med detta temanummer av TfL är att utforska figurationer av sex och genus i översatt och internationellt cirkulerad litteratur. För det första frågar vi hur sex och genus påverkar litterär översättning – exempelvis genom hur könade och sexualiserade termer översätts från ett språk till ett annat, eller genom den inverkan samhälleliga könshierarkier har på konsekrationen av översatt litteratur. Men via erkännandet av att litteratur spelar viktiga roller i ”[the] writing of culture” och att ”there is no gender from the start” frågar vi också hur översättning av litterära texter bidrar till konstruktionen och spridningen av sociala, politiska och sexuella kategorier.1 Och som de följande sidorna vittnar om är kopplingen mellan dessa två övergripande spörsmål lika relevant i studier av antika texters rörelser mellan kulturer, som i granskningar av detaljmekanismer på den samtida bokmarknaden.

Inom fältet översättningsstudier har frågor om sex och genus varit viktiga i flera decennier, särskilt i relation till feministisk teori.2 Ett välkänt exempel rör översättningar av Simone de Beauvoirs Le deuxième sexe, som gavs ut på franska 1949 och fick ett exceptionellt inflytande på andravågsfeminismen. Med start under 1980-talet har kritiska granskningar visat att den förkortade och ”rensade” engelska versionen från 1953 gav en märkbart felaktig bild av Beauvoirs tänkande – särskilt i frågor om sex.3 Ett annat exempel än Mona Bakers erinran 1992 om att arabiskan inte hade något neutralt ord för ”homosexualitet”, och att (homo)sexualitet därför borde förstås som ett viktigt problem för översättningsstudier.4 Mer nyligen har kopplingar mellan översättning och sex lett till ett ökat intresse för tidigare förbisedda material, liksom till nygranskningar av väletablerade översättningar. I en special issue av Comparative Literature Studies från 2014, till exempel, lyfte forskare frågor om rimliga sätt att översätta förmodat könsneutrala termer i äldre texter (såsom franskans ”homme” i traktat från 1600-talet) och hur litterär översättning hänger samman med konstruktionen av sexuella identiteter – både historiskt och i samtiden.5 På snarlikt manér har studier av översättning av erotisk litteratur (av bl.a. José Santaemilia) betonat både stilistiska variationer inom texter som oundvikligen uppstår vid översättning av sexuellt explicit material, och hur sådan texter har effekter utanför sig själva, speciellt genom hur de formar uppfattningar av sexualiteter.6

Viktiga framsteg har också gjorts via kopplingar mellan översättningsstudier och queerteori. Å ena sida har forskare som Marc Démont (ny)granskat översättningar av queera texter, och både kartlagt strategier för att översätta queerhet och effekter som stammar ur homogeniserande eller rak (”straight”) översättning.7 Å den andra har föreställningar om queerhet också lett till omprövningar av översättningsforskningens förgivettagna kategorier och koncept, inte minst via problematiseringar av binära begreppspar som käll- och målkultur respektive original och översättning. I Queer Theory and Translation Studies (2021) menar Brian James Baer att dessa omprövningar varit särskilt viktiga eftersom översättningsstudier tenderat definiera ”den andre” i kulturella och språkliga termer – inte sexuella eller sociala. Att tänka översättning i relation till queera erfarenheter och epistemologier, menar han, är därför centralt för varje ansats till ”counterhegemonic rethinking” av hur språk och texters kulturella migration påverkar genusmässiga och sexuella identiteter.8

Något förvånande har frågor om hur genus och sex påverkar översättning (och vice versa) förekommit i långt mindre grad inom forskning om världslitteratur – trots områdets dramatiska expansion sedan millennieskiftet.9 En del av förklaringen handlar om de systemiska och strukturella angreppssätt forskare som Casanova, Heilbron, Moretti och Sapiro nyttjat, där formativa relationer mellan världslitteraturens centrum och periferier satts i första rummet. Men det bör också påpekas att ansatser att röra sig bortom center/perifer-uppställningen tenderat betona geografi, kultur och språk snarare än genus och sex – inte olikt översättningsforskningens språkligt präglade ”andra”. Därmed inte sagt att forskningen om världslitteratur (och världens litteraturer) är bristfällig. Tvärtom: mycket har vunnits genom det ökade intresset för dynamiken mellan vernakulär och kosmopolitisk litteratur, liksom genom granskningar av hur litterär migration hänger samman med kulturell mobilitet och föreställningar om nationalstaten. Men ändå är den generella tystnaden kring frågor om sex och genus lätt att lägga märke till. På sätt och vis ekar det av vad Derrida kallade Heideggers ”envisa stumhet” om samma ämne.10

Genom att koppla utforskandet av sex och genus i översatt litteratur till översättningsstudier, queerteori och världslitteraturforskning hoppas vi kunna belysa och etablera nya forskningsvägar och interdisciplinära samarbeten. Remo Verdickts essä om James Baldwins Giovanni’s Room är exemplarisk i den bemärkelsen: den spårar romanens transformationer genom ett antal europeiska språk, både för att förstå de strategier olika översättare använt för att hantera Baldwins sexuellt explicita prosa, hur de strategierna speglar historiskt situerade föreställningar om (homo)sexualitet, och vad uppsjön av både äldre och nyare utgåvor av Giovanni’s Room säger om Baldwins ställning som världslitterär författare under 2000-talet. På ett snarlikt sätt utforskar Milan Vukašinović och Lilli Hölzlhammer den indiska fabelsamlingen Panchatantras långa översättningshistoria, genom en kartläggning av dess ”prismatiska översättningar”. Med stöd i teorier om oöversättbarhet betonar Vukašinović och Hölzlhammer särskilt att föreställningar om genus formats av textens rörelser från sanskrit till mellanpersiska, arabiska, bysantisk grekiska, fornslaviska, serbiska och engelska – på grund av såväl grammatiska regelverk som enskilda översättares idiosynkrasier.

I en vändning från detaljer i enskilda översatta texter (om än med omfattande implikationer för genus och sex i politisk mening) granskar Marcus Axelssons bidrag istället könshierarkier i paratexter till översatt litteratur på den skandinaviska bokmarknaden. Utifrån en korpus av över 300 titlar visar han att recensionsutdrag på bokomslag konfigureras genom ett samspel mellan genre, förhållandet mellan käll- och målkultur och såväl recensentens som den förmodade läsarens kön – och betonar därigenom betydelsen av sex och genus som analytiska kategorier inom översättningssociologin. Med likartat fokus på recensioner och paratexter analyserar Berit Grønn och Britt W. Svenhard därefter det norska mottagandet av Disneys Encanto. De visar att filmens nära band till Gabriel García Márquez Cien años de soledad och colombianska föreställningar om matriarkat och femininitet tonades ner i Norge, då recensenter istället underströk dess gestaltning av en modern (och potentiellt feministisk) Disneyprinsessa. Medan detta klargör Encantos mottagande i Norge skisserar Grønn och Svenhard också mer generella mönster för hur förståelser av genre och genus sprids mellan språk, kulturer och medier – och lägger därigenom grund för fortsatt forskning. I en sorts vändning tillbaka till detaljer i enskilda texter granskar Oscar Janssons essä därefter implikationerna av oöversatta ömhetsbetygelser i Violande Huismans The Book of Mother och Sang Young Parks Love in the Big City, och hur frågor om översättningens estetik hänger samman med etiska aspekter av att läsa i översättning.

Efter dessa fem essäer avslutas numret av Anna Hultmans konferensrapport från Komplittsymposiet ”Translation/Transmission/Transgression”, som hölls vid Lunds universitet 2022 och där flera av temanumrets skribenter presenterade papers. Hultmans rapport är viktigt i bemärkelsen att den klargör några av temanumrets bakgrunder och impulser – och likaså några av de samarbeten mellan Lund, Leuven, Østfold och andra lärosäten som gett numret kraft och framåtrörelse. Vidare exemplifierar Hultmans rapport hur frågor som lyftes på symposiet och i detta temanummer kan utforskas vidare i framtiden, genom fortsatta och förnyade samarbeten och projekt.