1600- och 1700-talen är epitafiets eller, med ett annat ord, gravdiktens guldålder i Sverige och Europa.1 Det skrevs under dessa århundraden kolossala mängder gravdikter av ofta likartat men i sina stycken mycket skiftande slag och av varierande omfång. Gravpoesin är ämnes- och stilmässigt den högsta arten av de tillfälleslitterära arterna, näst efter den så kallade likpredikan.2 Gravdikterna trycktes inte sällan tillsammans med likpredikningarna och tillhör således delvis den sakrala sfären. De skrevs, som barockpoeten Sophia Elisabet Brenner (1659–1730) formulerar det i just en gravdikt, ”den döda til beröm, ell’ deras tröst som sörja”.3

Men det tillkom även gravdikter som inte var skrivna till beröm utan som i stället var inriktade på tadel och ibland, för att inte säga ofta, rörde det sig om postuma förolämpningar av grovt snitt. De efterlevande fann alltså knappast någon tröst i dessa texter. En vanlig men i Sverige hittills outforskad form av gravdiktning under 1600- och 1700-talen var den ärekränkande, parodiska, burleska och infamhumoristiska gravpoesin. Den är mycket diversifierad till sin karaktär och spänner över ett brett temperamentsfält, alltifrån milt spefulla poem till gravt förödmjukande, alltifrån godmodigt skämtsamma och komiska alster till råa, maliciösa, skarpt ironiska och grovt sarkastiska texter, inriktade på att fullständigt förgöra och förinta sitt föremål en gång för alla, post mortem.

Dessa dikter är således ett slags bokslut över en död människa, eller rättare: ett extraordinärt bidrag till en död människas eftermäle, en (ofta) versifierad inlaga över en avliden person, i sina mest extrema yttringar inriktad på att fördärva, deformera eller förvrida denna människas fama.4

I de många poetikhandböcker som konsulterades av tidens diktare föreskrevs bland annat hur bröllops- och begravningspoem borde utformas. Kännetecknande för gravdikterna är att de ofta innehåller tre moment som – i olika proportioner beroende på rang – förespråkas i handböckerna, nämligen luctus, klagan över dödsfallet, laus, lovprisning, och consolatio, tröst åt de efterlevande. Men även i dikter över döda, där man förväntar sig utläggning av luctus, laus och consolatio, kunde poeterna alltså göra helt oväntade utspel. Johan Runius’ gravdikt i så kallad stenstil (en dikt med punkt efter vare ord) över borgarkvinnan Ursilia Wadst,5 ”GRifft-Stod” (1698), karaktäriseras exempelvis bäst som en ärekränkande dikt, en versifierad postum paskill, ett inverterat äreminne.6

I likhet med Brynolph Hallborgs ”Grift-Runor” (1769), varom mera nedan, är Runius’ gravdikt ett framstående exempel på ett poem där den så kallade decorum-principen satts ur spel. I tidigmodern tid (ca 1500–1800) reglerades nämligen alla nivåer i den retoriska apparaten av decorum eller aptum (’det passande’, ’det lämpliga’, grek. to prepon), som rekommenderas redan i antik stilteori och behandlas av Aristoteles i både Retoriken och Poetiken. Decorum – tanken att varje tema och ämne borde ges ett uttryck som var stil- och formmässigt avpassat till det – var sammanlänkat med samhällets struktur och hierarkier, den levande offentligheten, den sociala organisationen.7 Därför är begreppet avgörande för förståelsen av 1600- och 1700-talens litteratur och dess funktioner. Inte minst gäller detta tillfälleslitteraturen och i synnerhet gravdiktningen. Såväl vertikalt som horisontellt – såväl i dikt som i liv – var principen verksam. Den satte sin prägel inte bara på litteraturen utan även på livet.

Den parodiska och blasfemiska ”Grift-Runor” av Hallborg är i likhet med Runius’ gravdikt ett infamt monument, ett inverterat äreminne, men den är ännu mer extrem och mer explicit än sin barocka föregångare. Det är frågan om en mycket grov, postum smädelse.

*

Den högst originella och tungt ärekränkande gravdikten i stenstil, ”Grift-Runor”, är alltså författad av Brynolph Hallborg (1736–1792). Denne var född i Herrljunga, då kallat Halljunga, efter vilket han bildat sitt namn.8 Hallborg blev student i Lund 1758, magister där 1763 och komminister 1765 i Stengårdshult i Skara stift.

Numera är Hallborg i stort sett bortglömd, men hans lärobok Cantilena Glossaria, Eller Rimwis författad Orda-Bok, på Latin och Swenska (1777), där latinska ord med översättning konstfullt radas upp och rimmas parvis, var i samtiden inte okänd och utkom i tre upplagor.9 Hallborg författade även andra pedagogiska skrifter, till exempel häftet Den Anagrammatiska A-B-C-Boken (1786), som bland annat innehåller en idérik ”Biblisk Minnes-Läxa”.10 Den 29 juni 1772 höll han ett långt tal över Gustaf III:s kröning, ”Oratio Panegyrica öfwer Hans Kongl. Maj:ts höga kröning”, som är bevarat i Skara stifts- och landsbibliotek (SSB) i författarens egen handskrift.11

I Johan Wilhelm Warholms herdaminne från 1874 läser vi att Hallborg ”ej [var] utan anlag för poesi”, men påpekandet är ironiskt menat. Det häftar nämligen vid ett citat i en fotnot där det heter: ”Öfverträffade Haqvin Bager i dess poetiska verk”.12 Namnet Bager, det vill säga Haquin Bager (1711–1792), användes under senare hälften av 1700-talet, liksom under 1800- och 1900-talen, synonymt med ’pekoralist’. Termen ’pekoral’ kommer från senlatinets pecoralis, härlett ur pecus, det vill säga ’fänad’, ’boskap’. Ordet pecora betyder ’får’ på italienska, och man kan lätt föreställa sig en kör av bräkande får, eller ett ensamt får som ensligt bräker i skogen. Något dylikt har de som en gång kopplade ihop termen pecoralis med detta slags texter förmodligen tänkt: att det rör sig om fåraktig diktning.13 På 1770-talet vässade exempelvis en ung Anna Maria Lenngren pennan och gick till versifierat anfall mot Bager i Dagligt Allehanda, och vid ungefär samma tid skrev Bellman dikter och brev i Bagers stil.14 När en skral rimmare som Bager offentliggjorde en dikt i till exempel Dagligt Allehanda eller Stockholms Posten lär det ha muntrat upp läsarna rejält.

Även Hallborg inrangerades alltså – av Warholm – bland pekoralisterna. Han var emellertid ingen pekoralist utan en excentriker, och hans poesi kan snarast ses som en prolongering av hans, som det förefaller, kufiska personlighet.

Trots att en repertoardiktning var dominerande före romantiken,15 framstår Hallborg och andra författare som både stilbildande och originella. Detta noterar redan Thomas Thorild när han angående Hallborg framhåller att dennes stenstil över prästen Hans Bjugg – en analys av dikten följer – har ”mera värde, än större delen af alla de vers och stenstylar som varit gjorde i detta seculo”.16 Det var med andra ord med geni- och originalitetsidén i åtanke som Thorild formulerade dessa framsynta rader.

*

”Grift-Runor”, som i det följande ska granskas, saknar i sin genre – och kanske även utanför – motstycke i svensk litteratur.

Gravdikten är skriven över författarens företrädare som komminister i Stengårdshult, Hans Bjugg (1690–1769). Torsdagen den 24 februari 1780 publicerades den i Stockholms Posten under titeln ”Grift-Runor”, med tillägget ”skrifne 1769”. Bjugg sägs i Warholms herdaminne ha haft ”god helsa, muntert sinne” och fört en ”sparsam lefnad” samt uppges ha predikat sista gången samma vecka som han dog.17 Bjugg var emellertid inte bara Hallborgs företrädare som komminister utan även hans svärfar. Hallborg var gift med en dotter till honom, Ulrika Bjugg (1738–1774), och hans svärmor var den i ”Grift-Runor” omtalade Elisabet Hagelman (1695–1778).18

Bland de Hallborg-relaterade handskrifterna i Skara stifts- och landsbibliotek finns även en ”Wördsam Lyckönskan til sin Stjuf-Moder Sophia Albertina Gislow på des Namnsdag d: 24 April 1776, lämnad af Hans Peter och Maria Elisabeth Hallborg”.19 Brynolph Hallborg hade 1774 blivit änkling och 1775 gift om sig med Sophia Albertina Gislow (1756–1812).20 Detta poem är alltså ett slags rolldikt, skriven i de minderåriga barnen Hans Peters och Maria Elisabeths namn och överlämnad av dem till faderns nya hustru.

I herdaminnet noteras att Hallborg suspenderades från sin komministertjänst vid två tillfällen, första gången – och här citerar Warholm en icke namngiven samtida källa – ”emedan han stämt sin svärfader till tinget och mot honom ingifvit en oanständig skrift, som nu såsom ett pasqvill i stiftet cirkulerar”.21 (Omständigheterna kring Hallborgs aversion mot sin svärfar är inte kända.) Vid det senare tillfället suspenderades Hallborg på grund av att han låtit sin då tolvårige son Hans Peter ”med prestkrage uppträda på predikstolen och förrätta passionspredikningar”; under suspensionstiden reste han till Lund där han ”utgaf en disputation, för hvilken samme son responderade”.22 Brynolph Hallborg befann sig även i en strid – ”en långvarig och bitter strid”,23 skriver Warholm – med sin företrädare som kyrkoherde i Stengårdshult, Laur. Andr. Carlborg (1714–1789). Efter Carlborgs död förvaltade Hallborg ämbetet som kyrkoherde i tre år, fram till sin egen död 1792.24

”Grift-Runor” kan karaktäriseras som en övermåttan infam paskill. Poemet torde ha fått medlemmarna av domkapitlet att höja på ögonbrynen när de fick vetskap om det.

Jag känner till två versioner av ”Grift-Runor”, dels varianten i Stockholms Posten, som har till grund en handskrift insänd till redaktionen av författaren själv, dels ett utkast till dikten av hans egen hand.25 Det senare – konceptet – ingår bland författarens manuskript, ”Carmina Miscellanea, A Mag. Brynolpho Hallborg, Comministro in Stengårdshult, Dioeces. Scar. edita Anno MDCCLXXVII”, som förvaras i Knösiska samlingen nr 59 och även innehåller Hallborgs tre sidor långa självbiografi på latin.26

Nedan citeras ”Grift-Runor” efter versionen i Stockholms Posten. Dikten består av 52 rader och lyder i sin helhet på följande sätt:

Hela dikten är en parodi, en i stora stycken mycket infam och till och med blasfemisk bibelparodi. Under 1700-talet var hädelse liktydigt med att håna och bespotta Gud, och i Sverige var detta straffbart – man löpte risken att dömas till döden – och därför mycket ovanligt.28 ”Grift-Runor” innehåller mängder av bibelallusioner, de flesta från Nya testamentet, varav flera genom den särpräglade kontexten implicit får vanhelgande karaktär. Raden ”J. Tankar. Ord. Och. Gärningar.” anspelar på syndabekännelsen. Genom de många bibelallusionerna, som brukas i inverterat och därmed i förlöjligande syfte, lägger Hallborg i dagen sin lärdom och iscensätter sig själv som en originell diktare.

I det nämnda utkastet till dikten förtecknar Hallborg själv femton hänvisningar till Gamla och Nya testamentet, nämligen ”Act. 20:28”,29 ”Mal. 2:7”, ”1 Cor. 3:5”, ”Matth. 9:39”,30 ”Matth. 4:19”, ”1 Cor. 3:6”, ”1 Cor. 3:10”, ”1 Cor. 4:1”, ”1 Cor. 4:12”, ”1 Thess. 2:7”, ”Jer. 6:17”, ”Es. 1:10”, ”Es. 41:15”, ”1 Tim. 5:18” och ”Matth. 5:13”.

Därtill finns en referens till en känd apokryfisk bok till Gamla testamentet: ”Syr. 19:10”. Jesus Syraks vishet och andra deuterokanoniska böcker ingick som ett slags extranummer i nästan alla biblar; den togs bort vid 1800-talets första hälft men är nu återinsatt i den så kallade Bibel 2000.

I versionen i Stockholms Posten är allusionerna inte deklarerade, men det är de alltså i det egenhändiga utkastet till dikten. Utöver de 16 hänvisningarna finns ytterligare två eller, mer sannolikt, tre anspelningar på Bibeln, som Hallborg låtit bli eller glömt att förteckna.

Uttrycket ’dö innan man dör’ i rad 2 är frekvent i dödsberedelselitteraturen. Innebörden är att man ska ’dö i Kristus’ för att sedan vakna upp till ett evigt liv. Det vanliga livet sågs som ett slags död i etapper och kroppen som en sorts temporärt uppstagad mull. Bjugg hade enligt författaren dock inte levt efter den maximen.

Den första bibelhänvisningen finns i rad 8, där Bjugg kallas ”En. Dråpelig. Biskop.” (och ”En. Dråpplig. Biskop.” i utkastet till dikten). I Karl XII:s bibel lyder Apostlagärningarna 20:28: ”Så hafwer nu acht på eder/ och på allan hjorden/ i hwilkom then Helge Ande hafwer eder satt til Biskopar/ at regera Gudz församling/ hwilka han hafwer förwerfwat medh sitt blodh”.31 1917 års översättning och Bibel 2000 har ”herdar” i stället för ”Biskopar”.32 Uttrycket syftar på någon som leder en församling, men att Hallborg väljer att kalla komminister Bjugg för biskop torde ändå vara avsett att uppfattas ironiskt. I Apostlagärningarna 2:11 talas om ”Gudz dråpeliga werck”. Ordet ’dråplig’ kan till exempel betyda dels ’stor’, ’väldig’, ’framstående’, ’betydande’, ’betydelsefull’ och ’märklig’, dels ’utsökt’, ’förträfflig’, ’härlig’, ’präktig’, ’makalös’ och ’gudomlig’.33 Bjugg var i Hallborgs ögon ingetdera av detta. Här finns, med andra ord, sannolikt en undermening av hån.

Vid formuleringen ”Lekamlig. Ängel.” (r. 10) påträffas en hänvisning till Malaki 2:7, där vi läser följande i fetstil: ”Ty Prestens läppar skola bewara lärona/ at man må befråga lagen af hans mun: ty han är en HERrans Zebaoths Ängel”.34 Raderna 10–12 rymmer fyra hänvisningar till Första Korintierbrevet (3:5, 3:10, 4:1, 4:12) och två till Matteus (9:39, 4:19) samt en hänvisning till Första Thessalonikerbrevet (2:7) och en till Jeremia (6:17). ”Arbetare. Fiskare. Åkerman. Byggningsman.” (r. 11) är alla bilder för Kristi apostlar i Nya testamentet. ”Skaffare” (r. 12) hänvisar till ”THer skal man hålla oβ före/ at wij äre Christi tienare/ och skaffare til Gudz hemlighet”.35 Med ”Amma” (r. 12) refererar Hallborg till 1 Thess. 2:7: ”[…] men wij worom milde när eder/ lika som een amma fostrar sin barn” och med ”Wäcktare” i samma rad anspelar han på Jeremia 6:17.

Därefter följer en hänvisning som Hallborg inte noterat i sitt utkast. Med orden ”Uppryckare. Nederbrytare. Förstörare. Fördärfware.” (r. 16) alluderar han på Jeremia 1:10: ”Sij/ jagh sätter tigh i dagh öfwer folck och rike/ at tu skalt vpryckia/ nederbryta/ förstöra och förderfwa/ och byggia/ och plantera.” ”Fördärfware” syftar enligt författaren, men oklart varför, på Jesaja 1:10. Troligen har han åsyftat Jeremia 1:10, eller möjligen 1 Kor. 10:10: ”Knorrer ock icke/ såsom somlige af them knorrade; och wordo dräpne af fördärfwarenom”. ”Skarp. Tröskewagn” (r. 17) anspelar på Jesaja 41:15 och orden ”Sij/ jagh hafwer gjordt tigh til en ny skarp tröskowagn/ then taggar hafwer/ at tu skalt tröska berg/ och sönderstöta them/ och giöra högarna såsom stofft”.

Sedan följer ytterligare en hänvisning som Hallborg inte noterat i utkastet. Det är frågan om diktens allra mest smädande vändning (r. 18–22), där poeten alluderar på Första Timotheosbrevet 1:9–10. De många obsoleta dativpluralis-ändelserna i uppräkningen av syndare av olika slag har genom sin ålderdomlighet (de är en kvarleva från Gustav Vasas bibel av år 1541, som ligger till grund för Karl XII-bibeln36) sannolikt haft en parodisk verkan redan på Hallborgs tid:

Vissa texter av den med Hallborg samtida Bellman har liknande avsiktligt arkaiska men samtidigt förvridet skämtsamma inslag, till exempel Fredmans epistel N:o 1, ”Gutår båd natt och dag!”, med rader som ”Skåder glasenom på bordenom i Krogenom; betraktom Stopenom på hyllomen inom Skåpdörrenom”.37 Men medan episteldiktarens parodier är jovialiska och ofta präglas av lättsam humor, är Hallborgs stenstil som helhet betraktad en parodi av det grovt sarkastiska slaget. Hos honom är samtliga – såväl innehållsliga som formmässiga – reglage på max. Genom sin drastiska humor och dödsbesatthet är han mer barock än de mest extrema av barockens poeter.

”Tröskande. Oxen” (r. 24) anspelar till yttermera visso på Första Timotheosbrevet 5:18: ”Ty Skriften säger: Tu skalt icke binda munnen til på oxan som tröskar: och/ En arbetare är sin löön wärd.” Rad 33 hänvisar till Matt. 5:13: ”J Ären jordenes salt […]”. Med rad 43, ”Tystlåtenhet. Göra. Tryggt. Samwete.”, hänvisar Hallborg till Jesus Syraks vishet 19:10: ”Hafwer tu något hördt/ låt thet medh tigh döö/ så hafwer tu ett roligit [lugnt, dvs. gott, ej tungt] samwet: ty tu brister ju icke sönder theraf.” I raderna 47–48 följer troligen ännu en hänvisning som Hallborg inte noterat i sitt utkast. ”Sofde.” och ”Waken.” alluderar sannolikt på Höga visan 5:2: ”Jagh sofwer/ och mitt hierta wakar […]”.

Hallborg tillplattar sitt föremål inte bara en gång eller fem gånger utan kanske trettio gånger och Bjugg nämns vid alla upptänkliga invektiv. I denna gravdikt finns med andra ord ingen klagan över dödsfallet, ingen lovprisning av den döde och heller inte någon tröst åt de efterlevande. Visserligen nämns Bjuggs hustru i dikten, men hon kallas ”Amma”, ett mindre smickrande epitet, avsett att smäda och föra tankarna till perverterade erotiska praktiker. Det är också rimligt att förstå det så att detta epitet syftar på Bjugg, vilket gör det om möjligt ännu grövre – och därtill absurt.

Dikten innehåller flera kryptiska passager. Raderna 51–52 allra sist i poemet lyder: ”Jgenom. Hans. Ända. / Äro. Framfödde. Femtiosju. Lif.” Det är en lek med nomen och pro nomen (Bjugg hette Hans i förnamn), men i övrigt ter sig utsagan aningen gåtfull. De liv som ’framfötts’ ur eller i och med den avlidnes ända (’bak’, ’stuss’; ’ändalykt’, ’bortgång’) kan emellertid inte syfta på de antal år han levde (han blev inte 57 utan 79 år) utan torde avse mannens ättlingar i två eller tre led.38

Hallborg förvränger i sin gravdikt Gamla testamentets bild av den profetiske sanningssägaren och Nya testamentets beskrivning av en självförglömmande, självutgivande Herrens tjänare – eller en vanlig Jesu lärjunge enligt Bergspredikan, beredd att förlåta och fördra sina vedersakare (se Matteus 5–7). Föremålet för dikten, Bjugg, motsvarade enligt författaren tydligt detta ideal, fast tvärtom. Detta är diktens idé.

*

Av en formulering i Stockholms Posten en vecka efter att ”Grift-Runor” publicerades, närmare bestämt den 1 mars 1780, framgår det att Hallborg själv försett redaktionen med poemet. Medarbetarna i tidningen har alltså haft tillgång till en originalhandskrift av dikten.39 ”Af samma goda hand”, heter det, ”hwilken man har at tacka för de sköna Grift-Runorne öfwer Biskop Bjugg, är äfwen til Utgifwaren inlämnad följande ganska rara förtekning, som utwisar det wanskeliga öde, som en del af Småländska Clereciet i förra och senare tider undergått”.40 Denna förteckning är av intresse, eftersom den ger en inblick i vad som kan benämnas Hallborgs morbida intresse för död eller hans luguber-morbida humor. Bland dikterna i Skara stifts- och landsbibliotek, Knösiska samlingen nr 59, finns även ett poem kallat ”Om dödligheten” och ett med namnet ”Dödens Slägt-Register”.

Det är frågan om ett alternativt herdaminne, där det enda som spelar någon roll är specifika dödsfall och framför allt orsakerna till dessa dödsfall (vanligen innehåller ett herdaminne som bekant olika personhistoriska uppgifter om prästerna i ett stift). Hallborg förtecknar präster som mördats – tolv stycken –, ”Döde som Miβgärningsmän” – tre stycken – och ”Döde af olyckliga händelser” – tio stycken. Under rubriken ”Mördade” läser vi följande:

Under rubriken ”Döde som Miβgärningsmän” listas följande:

Under ”Döde af olyckliga händelser” läser vi:

Hallborg antyder att den bakomliggande orsaken till flera av händelserna, fallolyckorna och så vidare, varit grovt fylleri. Prästerna i detta alternativa herdaminne är med andra ord ingen prydnad vare sig för eftervärlden eller för sitt stånd, vill författaren låta förstå.

I stort sett har Hallborgs uppgifter kunnat bekräftas. I Växjö stifts herdaminne (I–VIII, 1921–1932) läser vi exempelvis om pastor Elmgren (Elmegreen) – ”en synnerligen orolig och hänsynslös man, som tyckes haft sin lust i att ställa till så mycket bråk som möjligt” – att han ”blev överfallen av några druckna drängar och av en av dessa […] illa slagen med en bössa” och dödad;43 angående komminister Sellegren – en ”obalanserad natur” som gärna deltog i bondekalas – att han blev ”avsatt för sedelförfalskning 1749 och hängd på Järntorget i Stockholm den 27 maj s.å.”;44 och beträffande pastor Tiliander – i unga år ”en stor bråkstake”, känd för att ”dundra och dricka med sina kamrater” – att han nattetid samma dag som hans svärfar begravts drunknade i en brunn.45

*

Brynolph Hallborgs väl dokumenterade upptagenhet vid eller rentav besatthet av döden, hans intresse för det parodiska, det sarkastiska och till och med det blasfemiska, gör honom till en raritet i svensk litteratur. Hallborg sprängde ramarna för repertoardiktningen. Dessutom väckte hans dikt uppmärksamhet i samtiden och kommenterades av ingen mindre än Thomas Thorild. Hallborgs stenstil över Hans Bjugg kan ses som ett mycket extremt uttryck för den uppluckring av principen om decorum som pågick under hela 1700-talet.