Det fanns redan en boksamling vid Löfstad slott när Emilie kom dit. Under sina år på Löfstad påbörjade nämligen Sophie Piper på allvar uppbyggnaden av det bibliotek som idag finns bevarat på slottet. Det dåvarande förmaket, nuvarande salongen, möblerades med bokskåp och konversationsmöbler. Det är denna ljusa 1700-talssalong som under årens lopp, under andra halvan av 1800-talet, kommer att byggas om till bibliotek i murrig engelsk stil, med bokskåp och hyllor från golv till tak som successivt fylls med allt fler böcker. Sammantaget uppskattas samlingen bestå av dryga 5 000 volymer fördelade över omkring 2 600 titlar. Den befintliga kortkatalogen finns idag i enkelt digitaliserat format (Zotero och Excel) och innehåller 2 648 poster, fördelat över genrer som reseskildringar, kartor, trädgårdslitteratur, kokböcker, teologiska skrifter och skönlitteratur av såväl episk, lyrisk som dramatisk karaktär. Delar av samlingen härrör sannolikt från slottets uppförande på 1600-talet av personer ur ägarlängden som Sophies mor Hedvig Catharina De la Gardie (1732–1800, gift med Axel von Fersen d.ä.) och mormor Hedvig Catharina Lillie (1695–1745). Men år 1750 brann slottet och det finns inte några för mig kända källor som vittnar om huruvida böcker räddades eller ej ur eldsvådan.6 Samtidigt var slottet nyttjat främst som sommarbostad fram till 1800-talet, så det också möjligt att ägarnas boksamlingar rörde sig mellan olika hem fram till Sophies övertagande. Sophie tog med sig många böcker vid flytten från Stockholm till Löfstad. Hon köpte också böcker kontinuerligt under sin levnadstid på slottet. Därtill umgicks Löfstads alla damer under 1700- och 1800-talen i hovets kretsar och hade vänskapsrelationer med skalder som Gustaf Philip Creutz (1731–1785), vars Atis och Camilla (1781) finns i boksamlingen och pryds av signaturen ”Sophie Fersen”. Creutz var också en av Hedvig Charlotta Nordenflychts (1718–1763) ”ministrar” i det lärda sällskapet Tankebyggarorden.7

Bevarat i biblioteket finns, förutom de över 5 000 böckerna, även bord, stolar, konversationsmöbler, fåtöljer särskilt avsedda för cigarrrökning, och konst i form av målningar och skulpturer. I bokskåpen gömmer sig också en mängd andra föremål för sociala praktiker, såsom spel, pussel, teckningar och skisser. Det tycks som om den boksamling som tidigare varit utspridd i bokskåp i slottets övriga rum, kopplats samman med en rad olika föremål som slutligen samlats i ett gemensamt rum – biblioteket. Det är ting som kan relateras till många av de sociala och kulturella praktiker som adelsfolket ägnade sig åt, där böckerna och läsning hade en given plats. Detta ser man tydligt i en akvarellmålning utförd 1812 av Duc de Pienne (1762–1831), föreställande dåvarande förmaket (nuvarande biblioteket). I målningen, som ännu finns på Löfstad slott, sitter Sophie Piper lyssnandes på musiken från en gitarr som spelas av en man, sannolikt konstnären själv. Bredvid sitter hennes son försjunken i ett kortspel. Och så, i det bakre vänstra hörnet av rummet, finns ett bord med ett antal böcker liggandes, som om någon endast tagit en tillfällig paus i den pågående läsningen.

Sophie Piper dog år 1816 efter fem år med Löfstad som sitt huvudsakliga hem, och hon lämnade slottet i sina barns ägo. Sonen Carl Fredrik (1785–1859), som ärvt två femtedelar av slottet, blev inom kort ensam ägare genom att lösa ut sina syskon. Det var då, strax efter Sophies frånfälle, som fröken Emilie de Geer tog sitt kliv över tröskeln till sitt nya, och sista, hem.

Emilies första man Mauritz Clairfelt (1780–1841) hade behandlat henne illa, varit notoriskt otrogen och allmänt ointresserad av sin fru, varför hon till sist valde att skilja sig. Det var förvisso inte lika skandalöst att skilja sig vid 1800-talets början som under tidigare århundraden, och även om skilsmässan tycks ha blivit mer accepterat inom vissa samhällsklasser hörde den inte till vanligheterna.8 Det andra äktenskapet ingicks sannolikt mest av praktiska skäl från Emilies sida, och av ekonomiska för hennes nye man Carl Fredrik. Han hade ett dåligt sinne för affärer och den lilla förmögenhet som Emilie förde med sig kom väl till pass. Emilie hade en son och en dotter från sitt första äktenskap och på Löfstad föddes ännu en son. Detta andra äktenskap kom även det att bli tämligen olyckligt, då det bland annat sägs att Carl Fredrik inte lämnade pigorna ifred. Möjligen kan Emilies intressen i frågor om kvinnors värde, utbildning och rättigheter spåras till hennes egna erfarenheter.

Litteraturvetaren Chris Roulston diskuterar hur äktenskapet gestaltas i fransk och brittisk litteratur under 1700-talet och tar, bland många, Vicesimus Knox (1752–1821) som exempel. Knox är en författare som finns representerad i Löfstads samling. Roulston påpekar att Knox ”[b]y attacking the idea that education and ’public’ knowledge are incompatible with domesticity, […] exposes how profoundly the concept of education is itself gendered. Knox argues instead for a model of marriage based on a shared universal education”.9 Knox själv skriver om relationen mellan make och hustru i sin Essays Moral and Literary (1800; 1779) följande:

Bland Emilies böcker finns ett antal titlar som återspeglar hennes intressen för frågor om kvinnans roll, utbildning och rättigheter – inte minst inom äktenskapet. Emilie levde i en omvälvande tid, då den franska revolutionen 1789 och dess efterskalv ekade i svensk kontext, och då frågor om bildning och kvinnors rättigheter debatterades, vilket väckte Emilies intresse. Diaconoff menar att progressiva 1700-talskvinnor var övertygade om att läsning, även av skönlitteratur, kunde spela en avgörande roll i arbetet för en självständig kvinna:

Så vad läste Emilie de Geer? Skönlitteratur utgör en viktig del av hennes samling, där romanens mer framträdande roll under 1700-talet återspeglas. Men även pressens framfart gör avtryck vid sidan av de mer filosofiska och vetenskapliga titlarna. Det fanns vid tiden en växande tidskriftskultur och den nyttjades av kvinnliga journalister, redaktörer och författare.12 Vid Löfstad finns flera tidskrifter för kvinnor och en av de bäst representerade är Journal des dames, som likt flera andra tidskrifter publicerade artiklar, skönlitteratur, bilder på det senaste modet, och mycket mer. Tidskrifterna skickades under prenumeration till olika delar av den fransktalande världen och lästes av både borgerskapet och adeln. Genom att påbörja en sådan prenumeration gick man också med i en gemenskap, där kvinnor var i fokus och diskuterade med varandra inom och över nationsgränser likväl som inom och mellan olika samhällsklasser. Den här formen av kollektivt läsande var banbrytande och bidrog till att, som Karen Green skriver, ”eighteenth century women saw themselves as part of a growing tradition, and showing how they supported and emulated other women’s contributions to intellectual and political debate”.13

Emilies de Geers litterära intresse utgjorde en mycket vital del av hennes liv sedan barnsben. Inte minst var teatern, ännu en kollektiv litterär praktik, vid Finspångs slott livskraftig under Emilies mor Auroras styre och såväl Aurora själv som döttrarna deltog kontinuerligt i diverse uppsättningar. Det vittnar också fröken Emily D’Alton (eller möjligen med modernisering Alton eller Dalton) om, som jag återkommer till senare. Källan till informationen kommer från den samtida författaren och salongsvärdinnan Malla Montgomery Silfverstolpes (1782–1861) memoarer. Hon umgicks frekvent i samma kretsar som Emilie och ger återkommande beskrivningar av henne. Malla berättar:

Fler beskrivningar av teatern vid Finspång återges, om än i andra hand, av Silfverstople:

Teatern var starkt närvarande i adelskulturen, inte endast som underhållning som man regelbundet tittade på utan lika mycket en aktivitet man ägnade sig åt vid de olika slotten och herresätena. När hertiginnan och sedermera drottningen Hedvig Elisabeth Charlotta – nära vän med Emilies svärmor Sophie Piper – ville blåsa nytt liv i den trista tillvaron vid hovet bildade hon en dramatisk akademi i november år 1800. I dess styrelse ingick, förutom hertig Karl och Hedvig Elisabeth Charlotta själva, grevinnan Armfelt, excellensen Brahe och överstekammarjunkare Bonde, och inskrivna i sällskapet var såväl Aurora Taube som hennes dotter Emilie.16 Även högläsningen var ett stående inslag i adelskontexter och i salongskulturen, vid sidan av den tysta läsningens framfart.17 Man kan därför anta att liknande sysselsättningar och umgängesformer hölls på Löfstad slott, då Emilie själv var slottets fru. Inte minst visar boksamlingen på ett stort antal dramatiska stycken som var populära vid tiden, såsom Madame de Genlis (1746–1830) verk, vilka jag får anledning att återkomma till i det följande. I Löfstads samlingar finns därtill huvudprydnader som använts vid teatertillställningar, så kallade spektakel, vackert utförda i detaljerad papperskonst.

Emilie de Geers litterära intresse överskrider dock med råge de dramatiska uppsättningarna vid diverse festligheter. Biblioteket vid barndomshemmet Finspångs slott var välfyllt och omfattade allt från de antika klassikerna till de italienska renässansdiktarna och vidare till svensk samtida litteratur. När Emilies far Jean Jacques gick bort tillföll en del av boksamlingen Emilie, vilken hon sedan förde med sig genom livet och slutligen till Löfstad.18 Erland Nordenfalk har tidigare fåordigt kommenterat Emilies möjliga bidrag till Löfstads bibliotek. Min pågående inventering och forskning på plats tyder på att en ansenlig mängd böcker ägts av henne, och merparten av de som jag hittills haft möjlighet att studera har också en gång befunnit sig i Finspångs samling.19

Jag kommer i det följande att utforska två aspekter av Emilie de Geers litterära intresse tillsammans med den läskultur som hon anammade: den protofeminstiska litteraturen och den engelskspråkiga litteraturen. De materiella aspekterna av Emilies läspraktiker kommer alltså att kopplas samman med och förstås ur den historiska och sociala kontext hon verkade i, samt med de politiska tankeströmmar som återspeglas i hennes boksamling.

Alltsedan Louise Rosenblatt i Literature as Exploration (1938) talade om läsning som en transaktion mellan mottagaren och verket har olika idéer om det litterära verkets tillblivelse i läsarens händer och tankevärld diskuterats.20 Roger Chartier påpekade exempelvis under 1990-talet att relationen mellan böckernas materialitet, mediering och performativitet är avgörande för vår (skapade) förståelse av dem: ”Verken och diskurserna existerar bara från och med det ögonblick de blir fysiska realiteter, då de står inskrivna på sidorna i en bok, överförs av en röst som läser eller berättar, framförs på teaterscenen”.21 Genom att, i linje med forskare som Stephen Orgel, spåra sådant som marginalanteckningar, markeringar och understrykningar blir denna transaktion synliggjord, och i Emilie de Geers böcker kan olika läspraktiker kartläggas.22 Jag kommer här göra nedslag i ett urval av hennes böcker som visar på just sådana materiella avtryck.

Citatet är från Malla Montgomery Silfverstolpes memoarer och pekar tydligt på hur den unga Malla ser sin egen uppfostran som undermålig. I min tolkning syftar denna ”uppfostran” snarast på utbildning, då hon i slutet av citatet talar explicit om att för lite tid ägnats åt att ”inhämta nyttiga kunskaper”. Det är särskilt viktigt att notera att den här insikten kommit i samband med läsning av Madame de Genlis brevroman Adèle et Théodore (1782), samt verk av Arnaud Berquin och Madame Leprince de Beaumont – alla tre författare som var tongivande profiler i utbildningsfrågor, inte minst i fråga om flickors utbildning.24 Samtliga författarskap som här nämns är också representerade i Löfstad slotts boksamling. Madame de Genlis tycks ha varit en favorit vid Löfstad och för Emilie de Geer, då så många som 18 titlar finns i biblioteket, varav flera är stämplade såväl som signerade ”Emilie de Geer”. Samma praktik att både stämpla och signera verken är återkommande i Emilies fall, och visar på vikten av ägandet av böcker som del av hennes bildning.25 Det är även sannolikt att hon hade för vana att låna ut sina böcker inom bekantskapskretsen (se nästföljande sida).

Jag ska strax återkomma till Genlis och Adèle et Théodore, men det finns anledning att göra ett par nedslag i ett annat verk med liknande tema innan dess. I Löfstads bibliotek finns ett relativt stort antal volymer som på olika sätt behandlar kvinnofrågor, inte minst kvinnors rätt till utbildning och bildning.26 Ett av de tidigaste verken är Madame de Lamberts Réflexions Nouvelles sur les Femmes, et Lettres sur la véritable éducation från 1732. Exemplaret vid Löfstad, en förstautgåva, har tillhört Emilie och har ursprungligen funnits vid Finspångs slott. Boken bär tydliga materiella spår, återigen i form av sigillstämplar, men också ägarens signatur. Därtill har stycken som det följande strukits under:

Stycket befinner sig längst ned på boksida 5 och har också kommenterats med en upprepning av orden ”on attaché”. Så snart som på nästa uppslag, på sidan 7, finns en ny markering i form av ett X i marginalen vid ett stycke som lyder: ”Män har med våld snarare än av naturlig rätt tillskansat sig auktoritet över kvinnor”28. Och därefter, på sidan 12, markeras följande med ett liggande X: ”Denne husets herre, som du ärar, kom ihåg, när du närmar dig honom, att det ofta är orättvisa och tjuvaktighet du hälsar”.29 Det är tydligt att kritik av det patriarkala systemet och kvinnas begränsade möjligheter till bildning väckte särskild uppmärksamhet hos läsaren, vilket också var återkommande teman hos författaren Genlis.

Stéphanie Félicité du Crest, Madame de Genlis, var välkänd och etablerad som författare och pedagog under sin livstid, som hon själv dokumenterat och diskuterat i sina memoarer. Som nämnt är hon rikligt representerad på Löfstad. Hennes första publikation var teaterstycken i antologin Parnasses des Dames 1773, vilka följdes upp av en omfattande produktion inom flera olika genrer. Hennes pjäser för barn, Théâtre à l’usage des jeunes personnes (1779–80) utgivna i fyra volymer och ägda av Emilie möttes av god kritik och hyllades för ”their simple plots, prose dialogues, and an atmosphere of realia, which – according to the volumes – offered a moral message adapted to the childhood world of boys and girls of all social groups”.30 Bland Emilies böcker finns exempelvis även Genlis Théâtre de société (1781) och Annales de la vertu, ou cours d’histoire: à l’usage des jeunes personnes (1781). Jämlikhetstanken genomsyrar Genlis verk, både gällande klass och genus, och alltid med fokus på utbildning. Dock innebär inte det att pojkars och flickors utbildning skulle se likadan ut. Tvärtom understryker Genlis de olika roller som kommer att förväntas av barnen, varför de också ska uppfostras på det sätt som kommer att gagna dem bäst. Exempelvis diskuterar hon vilken typ av romaner som unga kvinnor bör läsa, delvis i enlighet med den tanke som var gällande vid tiden – nämligen att kvinnor är alltför känslostyrda för att hantera den form av romantiska berättelser som blivit alltmer populära. Men sådana ”litteraturlistor” kan också förstås som en strategi som kvinnliga författare som Genlis använde sig av. Diaconoff menar att:

Den passiva lust-läsarkulturen ställs med andra ord mot en ny etisk och ansvarsfull kvinnlig läskultur. I likhet med Rousseau menade Genlis att barnets nyfikenhet skulle vara ledande och att den omfattande, men successiva, intellektuella utbildningen skulle utgöras av en ”mixture of encyclopaedic teaching; artistic, practical, and playful learning; an openness to foreign languages; and physical exercise – all under constant supervision”.31 Plagnol-Dieval klassar brevromanen Adèle et Théodore som en pseudo-roman, där flickan Adèle är en transparent omskrivning av Adèlaïde – den flicka som Genlis undervisade som informator/guvernant i familjen Orléans.32 I verket framhålls också mödrarnas huvudsakliga ansvar för döttrarnas utbildning, varför det naturligtvis var nödvändigt för mödrarna själva att ha en gedigen utbildning och bildning. Litteraturens roll i bildningen är något som understryks i en vidare upplysningskontext, där kampen mot ledan (som främst riskerade att drabba adeln) och för förnuftet var central. Temat förekommer i ”tidens texter och som botemedel nämns god läsning”, som Parland-von Essen formulerar det, och hon fortsätter:

Läsning av skönlitteratur är central i de pedagogiska programmen för flickor, Genlis inget undantag. Men under det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet var flickors och kvinnors läsning, som nämnts ovan, inte en oproblematisk fråga, utan i högsta grad ett politiskt och filosofiskt spörsmål.34 I ett markerat stycke i exemplaret av Adèle et Théodore på Löfstad skriver Genlis att:

Här finns en tydlig moralisk kompass som bör ledsaga den unga flickan och skydda henne, särskilt mot förälskelsens villfarelser, och som påbjuder en strävan efter ett dygdigt leverne. Den utgåva av brevromanen som lokaliserats i Löfstads samling bär inte Emilies signatur och enbart Löfstads sigill. Det är därför inte fastställt att Emilie är läsaren som efterlämnat de spår som här diskuteras, men hennes eget stora intresse för författaren och de frågor som hon berör talar för att det är hon.36 Läsarens materiella avtryck startar med en bock, ett v, där verket Clarissa nämns, vilket är längst ned på sidan. Därefter har hela stycket som följer på nästa sida markerats med en lång klammer. Det kommer därför inte som en överraskning att Samuel Richardsons (1689–1761) Pamela (1741–42) och Clarissa (1748) också återfinns i Löfstads samling, den senare med säkerhet ägd av Emilie, vilket jag återkommer till nedan. Men där finns också en mängd litteratur av det slag som kritikerna ansåg vara vilseledande, i synnerhet lättsamma romaner om kärleksäventyr men också ren skandallitteratur, samt titlar som låg och vägde i den moraliska vågskålen.37 Till den senare kategorin kan exempelvis Françoise de Graffignys Lettres d’une Péruvienne (1758 [1747]) räknas, som ägdes av Emilie.

Karen Green påpekar att ”although many commentators dismissed novels as frivolous romances, these works in fact played an important role as vehicles for the discussion of appropriate social interaction, as well as for critiques of oppressive marital and parental behaviour”.38 Det kan mycket väl ha varit så att läskulturerna vid Löfstad speglar Greens argument. Böckerna lästes och fungerade som diskussionsunderlag, och i Emilie de Geers fall möjligen som en ventil där kritik av den form av äktenskap som hon själv erfarit både första och andra gången kunde lyftas. Man kan även sätta läsningen av sådan litteratur mot bakgrund av den filosofiska och politiska litteratur om kvinnors rättigheter och utbildning, som diskuterades ovan med Diaconoff. På så vis blir effekten av läsningen även av underhållningslitteratur inte alls trivial utan revolutionär.

Clarissa och Pamela finns alltså i Löfstads boksamling, inte bara i fransk översättning (Pamela) som var det mest vanliga inom adelskretsar vid tiden, utan i engelskspråkigt original (Clarissa). Det är främst ur den aspekten jag i det kommande diskuterar Clarissa, även om synen på verket som god och moraliskt uppbyggande litteratur också är av intresse.

Det råder ingen tvekan om att franskan var det språk som vid sidan av svenskan var det ledande under det svenska 1700-talet och in på 1800-talet. Det hörde till en god uppfostran inom adeln att behärska franskan i såväl tal som skrift.39 Det är därför inte alls förvånande att många verk som i original skrivits på engelska översattes och lästes på franska. Flertalet herresäten vittnar om denna kultur, såsom Adelsnäs, Skokloster och Leufstad bruk. Men i Löfstads boksamling finns åtminstone 192 engelskspråkiga titlar – en andel som är anmärkningsvärd. Siffran kan jämföras med minst 1 288 titlar på franska, 106 på danska och 58 på italienska. Hur kommer det sig? Och framför allt, hur lästes dessa verk?

Emilies svärmor, den ovan nämnda Sophie Piper, tycks ha haft intresse för den engelska kulturen. Enligt Nordenfalk är det främst trädgårdsböcker som bör omnämnas, Sophies botaniska intresse är väldokumenterat, även om dessa böcker i sig inte är ett bevis på hennes språkkunnighet.40 Sophies bror Axel von Fersen d.y. var i sin tur en period i Amerika. Han iklädde sig där, förutom sin officiella tjänst som förste adjutant på den franska sidan av det nordamerikanska frihetskriget, rollen som tolk mellan den blivande presidenten George Washington och den franska sidans ledare greve J. D. B. de Rochambeau, då Fersen var kunnig i både engelska och franska.41

Hemma vid Finspångs slott hade Emilie de Geer fått tillgång till utbildning i det engelska språket vid sidan av det franska. Malla Montgomery Silfverstolpe återger i sina memoarer hur en kvinna vid namn Emily D’Alton, nämnd ovan, undervisade Malla själv i engelska som barn.

Fröken D’Alton hade före sin ankomst till Edsberg, där Malla bodde vid tiden, undervisat döttrarna vid Finspångs slott:

Som Holmquist påpekar i relation till Silfverstolpes språkundervisning var just kunskaper i engelska ”mycket ovanliga vid den här tiden i Sverige, då franska var det helt dominerade främmande språket och tyska det näst vanligaste”.44

Engelskinlärning och intresset för den engelska litteraturen visar sig i de materiella spåren i Löfstads boksamling, och särskilt i verk som tillhört Emilie. I samlingen finns vid Emilies tid vid slottet utbildningslitteratur i form av ordböcker, uppslagsverk, lektioner och samlingsverk av prosa och poesi för nybörjare. Det är då inte tal om svenskspråkigt material, utan man lär sig engelska via just franskan eller tyskan. Flera av dessa böcker, dock inte alla, har också tillhört Emilie.

Därtill finns flera engelskspråkiga författarskap på originalspråk. Här finns förstås de kanoniserade författarskapen som William Shakespeare, John Milton och skotten James Macpherson. Mitt exempel här utgörs av Richardsons Clarissa, eftersom det så tydligt kan kopplas till andra verk i Emilies repertoar – inte minst Madame de Genlis, som ju förespråkade just Richardsons brevromaner som uppbygglig litteratur för unga kvinnor.45 Men där spåren i den franskspråkiga litteraturen som Emilie ägt omfattar marginalanteckningar, understrukna rader och stycken och markeringar i form av kryss, visar Clarissa tecken på en annan form av läspraktik.

Den franska litteraturen tycks läsas utan större ansträngning och fokus ligger framför allt på det innehållsliga – vad som sägs och vad det innebär. Spåren i Clarissa, och även andra engelskspråkiga verk, består genomgående av att enstaka ord eller fraser är understrukna och sedan översatta till svenska i marginalen.46 Verket är bundet i åtta band, där mina nedslag i dessa visar på en lika notorisk läsning vid början som vid slutet. Det synes som om läsaren har en vilja att förstå vartenda ord av det som läses samtidigt som läspraktiken vittnar om en aktiv och parallell språkinlärning. Möjligen har hon använt sin utgåva av Nugents The New Pocket Dictionary of the French and English Languages (1784) i sitt arbete.

Som Chartier betonat är texters materialitet inte något sekundärt fenomen, ”[v]erken och diskurserna existerar bara från och med det ögonblick de blir fysiska realiteter”.47 I Löfstads bibliotek och i Emilie de Geers böcker är detta påstående om böckernas och läspraktikernas materialitet talande och väl synliggjort. De böcker som här har diskuterats har lästs med pennan i hand, och i högsta hugg. Därtill tycks Emilies boksamling ha varit mer omfattande än vad källor tidigare kunnat ange. Emilies intresse för utbildning, bildning, läsning, och därtill relaterade kvinnopolitiska frågor har lämnat spår i form av såväl sigillstämplar och signaturer som marginalanteckningar och markerade ord och stycken i såväl blyerts som i bläck. De verk som här har diskuterats visar tecken på att hennes läspraktiker skiljer sig mellan fransk och engelsk text. Där de franska verken visar upp fler kommentarer och markeringar av särskilda stycken visar läsningen av den engelskspråkiga Clarissa på en samtida läs- och översättningspraktik. Spåren av läsningens materialitet möts dock i en gemensam punkt, nämligen Emilie de Geers intresse för upplysningstidens idéer och frågor om flickors och kvinnors läsning, bildning och rättigheter.