Kandre var verksam som författare, musiker och bildkonstnär och hennes författarskap består bland annat av flera romaner och prosalyriska verk. Ett återkommande tema är barnets slitning mellan barn- och vuxenvärld och flickskapets smärtsamma komplexitet, något som ofta skildras genom ett suggestivt bildspråk. I essäerna ”Det ler så mörkt i skogen” (1993) och ”Fula flickor, masochism och motstånd. Samtidens kvinnliga stämmor” (1993) tar sig Ebba Witt-Brattström an denna tematik ur ett psykoanalytiskt perspektiv, där kvinnotillblivelse och moderskap står i centrum. Tidigare har framför allt Mattias Fyhr uppmärksammat Kandres koppling till en gotisk tradition. Fyhr pekar ut intertexter, motiv och estetiska element som både är inspirerade av gotiken och också bidragit till ett nyskapande.7

I min läsning ska varken flick- eller kvinnotillblivelsen i sig stå i centrum, utan ett slags tillblivelse som är kopplad till plats och det mer-än-mänskliga. Karen Barads tankar om att världen snarare än att bestå av självständiga och avskilda entiteter skapas genom intra-aktiva relationer präglar stora delar av de nymaterialistiska och materiellt ekokritiska teoribildningarna. Detta perspektiv formulerar en värld där mänskligt och mer-än-mänskligt inte står i kontrast till varandra och gränsdragningar mellan exempelvis människa-djur, kultur-natur och aktivt-passivt är oklara, uppluckrade. I stället förstås människan som av världen där företeelser ständigt omskapar varandra och är delaktiga i en gemensam tillblivelseprocess.8 Med andra ord är subjektet ständigt inbegripet i en föränderlig, intra-aktiv process tillsammans med andra entiteter, både materiella och diskursiva. I sin definition av detta blivande utgår Rosi Braidotti från Gilles Deleuze och Felix Guattari som trycker på vikten av att tillblivelse präglas av dynamiska interaktioner och flytande gränser.9 I en nymaterialistisk förståelse är blivandet inte begränsat till det mänskliga, även om det i en litteraturvetenskaplig kontext ofta kretsar kring en intra-aktion mellan mänskligt och mer-än-mänskligt. Intra-aktion och tillblivelse är hjälpsamma begrepp för mina läsningar då de belyser hur och varför protagonisterna upplever bergen såsom de gör, men också för att visa hur bergarterna skildras och framställs som aktiva.

Kandres I ett annat land består av tretton kortare prosastycken som i sin tur är uppdelade under sju övergripande rubriker; ”I ett annat land”, ”Stjärnorna”, ”Om vintern”, ”Hjärtat”, ”I staden”, ”Flickor” och slutligen ”Hetta”. I flertalet intervjuer har Kandre berättat hur debuten bygger på barndomsminnen från när hon tillsammans med sin familj levde och reste i Kanada och Nordamerika.10 Eftersom författaren själv är tydlig med dessa geografiska kopplingar menar jag att det är rimligt att ta hänsyn till detta i en analys, något som jag diskuterat djupare i en tidigare artikel.11 Föreliggande analys är koncentrerad till det första prosastycket som följer på rubriken ”In i berget”. Här skildras en del av resan som leder till en turistattraktion, närmare bestämt en grotta med kalkstensformationer. Relationen mellan berget och de mänskliga karaktärerna skildras på vis som leder tankarna till liknande motiv i tidigare litteratur, men även i måleri och musik.

I citatet samverkar bilden av flickorna som dansar djupare in i berget med adjektivet betagna, och upprättar en förbindelse till begreppet bergtagen. I ett skandinaviskt, kulturellt sammanhang är bergtagen ett specifikt motiv i muntlig berättarkonst, lyrik och måleri. Det härstammar från sägner och folkloristiska myter om hur människor blev lockade in i berg och underjordiska grottor av andra väsen. Men historien om unga människor som försvinner in i berg är inte förbehållen en skandinavisk kontext och ett mer samtida exempel återfinns i Jane Lindseys roman Picknic at Hanging Rock (1967). Här skildras hur en grupp flickor från en internatskola går vilse under en picknick och spårlöst försvinner i bergsskrevorna vid en vulkanklippa i södra Australien. Berättelsen anspelar på flertalet föreställningar kring vildmark, oskuld och sexualitet och iscensätter också ett slags dualism mellan civilisation och vildmark ur ett postkolonialt perspektiv.13

I likhet med Lindseys roman återfinns i Kandres berättelse ett spel mellan de unga flickkropparna och den uråldriga platsen. När familjen i Kandres roman närmar sig grottsystemet beskrivs bergmassivet som präglat av mörker och med skrovlig yta. Berättarröstens återgivande av familjemedlemmarnas resa med bil upp för berget ger associationer till insekters rörelser, klättrande tar de sig ”surrande” upp.14 Kontrasten blir stor mellan det massiva, hårda berget och människornas surrande, lätta kroppar. Denna kontrast förstärks allt eftersom skildringen fortskrider. Erik van Ooijen dröjer vid landskapets ontologi i ”Regio alpina sterilis. Sten Selander i fjällen” och skriver att ”[l]andskapet föregår och överskrider alltid människans föreställningar om det”.15 Barnets far berättar om landskapets föränderlighet genom tiderna, och att det förr låg ett hav där nu en öken breder ut sig.16 De befinner sig på en mycket gammal plats, ett landskap som funnits där långt före dem själva och som befinner sig i ständig förvandling. Dess skrovliga yta överskrider människans surrande, sköra kropp och tid.

I studien Stone. An Ecology of the Inhuman skriver Cohen om sten som polykrona agenter som vid mötet med människor förmår överbrygga enorma tidsglapp.17 Bergarter kan förstås som bestående av sedimenterad tid; i dess olika avlagringar återfinns spår av tidens gång som i stenens materialitet förvandlats till plats. Det är alltså möjligt att läsa berget och grottan hos Kandre som taktil tid; i mötet med den skrovliga ytan erfar blicken och handen det förflutna. Tiden går att ta på, något som jag också kommer belysa i relation till Dagermans roman och karaktären Boy Larus då han smeksamt närmar sig berget.

Grottan familjen hos Kandre befinner sig vid består delvis av kalksten vilket är ett poröst material. Serenella Iovino diskuterar porösa bergarter i sin artikel om berättande materia.18 Iovinos betraktelser bygger på Nancy Tuanas begrepp viscous porosity som fångar hur alla kroppar är mer eller mindre elastiska och genomsläppliga.19 Porer, alveoler, blodkärls membran och bladens kloroplast är några exempel på kroppars porositet, vilket medverkar till föränderlighet av både positiv och destruktiv art. Inom materiell ekokritik nämns ofta begreppet storied matter för att uttrycka övertygelsen om att materia inte är tomt och historielöst stoff. Iovino utgår från Neapel och beskriver hur staden som plats är påverkad av de material som byggnader och offentlig konst består av, och hur det porösa materialet har förmågan att lagra stadens historia. Hon lyfter fram att porositeten inte enbart signalerar de genomsläppliga membran som existerar mellan vårt kött och den materiella världen som staden i detta fall utgör, utan också belyser banden mellan olika arters kroppar och de diskursiva världar de rör sig i.20 Kalkstensgrottan bär också den på historia, en uråldrig geologisk berättelse om landskapets tillblivelse som lagrats i den porösa bergartens olika sedimentära skikt. Bakom strålkastarljus och glansiga biljetter finns fortfarande delar av denna uråldriga födelse kvar. Inuti grottan öppnar sig en temporal plats som utmanar människans linjära och kortsiktiga tidsuppfattning och erbjuder en annan tidskala där hon blir flyktig och näst intill osynlig.21 Men mötet mellan uråldrig geologi och nutida material som biljetter, tågvagnar och belysning skapar också en annan dimension i berättelsen, där grottan framträder som del i en intra-aktiv process som blir till genom relationerna mellan då och nu, Barnet och berget samt stenen och de moderna mänskligt skapade tingen.22 Återigen vill jag uppmärksamma hur berget och dess grotta förkroppsligar såväl det förflutna som nuet och framtiden, men jag vill också poängtera att det är just i mötet och relationerna som detta blir synligt och kan skrivas fram.

När flickorna väl kommit upp till platån och grottans öppning, liknar Barnet sig själv och sin syster vid fåglar. En feber slår ut i deras leder när de hjular ”som örnar eller måsar över hetluften”.23 I Kandres text kontrasteras turisterna, framför allt de båda barnens kroppar, mot berget genom val av verb och adjektiv: människorna surrar, hjular, fladdrar, lyfter, guppar, trippar, dansar, skälver och faller medan berget öppnar, höjer, leder, töjer, stiger, slår och ruvar. Berget beskrivs också med adjektiv såsom hög, stor, ärrig, gigantisk, mörk och orubblig medan barnen beskrivs med ord som sällsam, tyngdlös, raka, genomskinliga, torra och osynliga. I nordisk mytologi och folkloren kring bergtagning var det osynliga förknippat med trolldom, då människor som förtrollats eller förts bort av troll blev osynliga för andra människor när de släppts fria eller lyckats rymma.24 De beskrivande orden förstärker även förståelsen av platsen som fossil och konstant till skillnad från de färska och förgängliga mänskliga kropparna, i ett tidsperspektiv som också innefattar geologiska temporaliteter.

När de väl tagit sig in i grottan och stigit av tågvagnarna tycks de omslutas av ett mörker, här och där upplyst av gula, röda och gröna strålkastare. Det blir plötsligt ”mycket lätt att gå” och de kan, som citerats tidigare, ”dansa allt längre och djupare in i berget”.27

Det är värt att notera hur berättarrösten återger upplevelsen av grottan som något som blir lättare och lättare, från att först framkalla en viss oro. Tåget sägs jämra sig och Barnet hålls nere av sin fars arm för att inte ramla ur. Men ju längre in i grottan de rör sig desto friare blir de i sina rörelser och rädslan rymmer lika mycket förtjusning som skräck när de vid låga räcken ”känner suget: vill falla”.28 Återigen upprättas associationer till myter och tidigare berättelsetraditioner som å ena sidan mystifierar landskapet, i synnerhet berget, och å andra sidan förmanar läsaren att passa sig för infallet att plötsligt vilja kasta sig utför bergsknallar eller vattenfall. Vildmarken besjälas och blir till en osäker plats för människan. Men inte så mycket på grund av dess otillgängliga och möjligen farliga terräng, utan genom den aura av förrädiskhet som behäftar naturen, som lömskt lockar människor att falla, gå vilse eller drunkna. Föreställningarna om ett landskap bortom mänsklig kontroll går stundom hand i hand med den romantiska natursynens inslag av sublimitet och animism.29 Hos Kandre är det kanske inte möjligt att tala om ren animism. Berget beskrivs som nämnts med adjektiv och verb som för tankarna till både mänskliga och mer-än-mänskliga varelser. Men där finns också ett mått av något större, där agensen härrör från något uråldrigt, en obestämd snarare än mänsklig kraft. Efter en, vad det förefaller, ganska kort visit inne i berget sker så följande:

Kontrasten blir skarp mellan tillståndet inne i den fuktiga grottan, vars svärta för karaktären är så påtaglig att hon tycker sig känna dess smak, och tillståndet utanför. Att smaken av mörkret är metallisk och påminner om blod stärker bilden av grottan inte bara som kropp, utan likt ett matsmältningssystem. Berget och dess grotta framstår som en hungrig varelse, vars relation till barnet bygger på metaboliska rörelser. Formuleringen ”bergets trånga trakéer” bidrar till ytterligare ett slags kroppslighet, eftersom trakéer syftar på andningsorgan hos leddjur. Men i stället för en metabolisk sammansmältning i berget upplever Barnet hur hon och systern spottas tillbaka ut ur grottans mörker för att bli liggande, genomskinliga och upplysta av solen där utanför. Här finns ingen intimitet att söka, ingen sammansmältning att ingå. Förtroligheten med platsen är utom räckhåll för Barnet som, tillsammans med de andra turisterna, blir ett slags inkräktande art som resolut spys ut.

Osynlighet och genomskinlighet i kombination med solljuset och bergtagningsmotivet skapar en mångbottnad bild av turistande flickors kroppar. I Playing in the Dark skriver Toni Morrison om hur vithet överdrivs till den grad i viss litteratur att den nästan blir hyperbolisk men att den också ofta konnoterar något meningslöst, fruset och beslöjat.31 Vithetens många konnotationer inom västerländsk kultur och konst bygger på föreställningar om oskuld, transcendens och renhet. De är alla viktiga element att reflektera över i en analys som intresserar sig för hur koloniala berättelser och turistnarrativ indirekt kan spela roll i ett skönlitterärt narrativ. Ett sådant bildspråk kan förstås beslöja frågor om ansvar och skuld; de ljushyllta, genomskinliga kropparna lämnar inga avtryck.32 När Barnet kastas ut ur berget blir hon en kärna, eller ett frö, som lämnas i den starka solen, med minimala chanser att gro. Detta skeende kan i Kandres berättelse förstås på ett dubbelt vis och jag ser att problematiken som skildras snarare rör behovet av att känna tillhörighet än frågan om skuld. Medan en bildspråksanalys på goda grunder kan fånga upp hur vithet konstrueras som oskuldsfull berättar också stycket om ett avvisande. Då Barnet kastas ut från den massiva bergskroppen nekas hon intimitet och tillhörighet med landskapet samtidigt som narrativet trotsar den koloniala, antropocentriska förståelsen av landskap som något passivt att erövra, äga och bruka.

I Kandres I ett annat land får läsaren följa med karaktärerna in i berget som skildras som en kropp med strupe, andningsorgan och med doft av blod. Kalkstensgrottan lever och spottar ut flickan genom en aktiv handling av förskjutning. Landskapet i Stig Dagermans roman De dömdas ö beskrivs först och främst genom färger och former. Ön är ”denna sandbeströdda stenkula rusande genom världsbrunnen” vilket frammanar en kosmisk bild av tillvaron där tron på människans centrala betydelse ifrågasätts.33 Här tränger karaktärerna inte in i berget, som i stället skildras utifrån och ofta med fokus riktat bortåt, från själva bergskroppen. Men berget och dess topp har ändå en central plats i berättelsen genom sin funktion som utkiksplats och sin ogenomträngliga och tysta massa:

Det är den unge flygsoldaten Boy Larus som förtvivlat söker efter någon form av gensvar från berget han ligger på, men trots försöken att sluta ögonen och ”domna” bort, öppnar sig inte denna massiva kropp av sten för honom. Ytans ojämnheter känns igen från berget i Kandres debut och även här bidrar skrovligheten till associationer av något uråldrigt och samtidigt levande. Genom att blunda och försöka slappna av verkar Larus nästan sträva efter att själv bli så lik berget som möjligt, uppgå i det, bara hans taktila sinne lyckas överbrygga gränsen dem emellan. Men det går inte, endast aningen om att där finns något värt att avslöja dröjer sig kvar. Stycket skildrar en intimitet mellan det mänskliga och bergets kropp som för tankarna till grottmålningarnas spår av mänsklig aktivitet. En hand som pressas mot stenens yta och som enligt Cohen uttrycker en längtan eller åtrå efter stenens uthållighet.35 Genom handen söker Larus efter bergets vara, och detta i en situation han redan vet är dömd att leda till hans undergång. Scenen skriver ur detta perspektivet fram det glapp som finns mellan människans upplevda tidsrytm och bergets långsamma och till synes eviga. Denna reva i temporaliteten tycks för en kort stund sluta sig då karaktären Tim Solider är på väg upp mot platån och matt av törst och hetta faller omkull i gräset:

Stycket kan, som Agneta Pleijel framhållit, läsas som en skildring av hur skräcken avhumaniserar människan och förvrider hennes upplevelse av omvärlden.37 Men jag vill också peka på hur berättelsen här skriver fram en tidsuppfattning bortom det mänskligt greppbara. Som van Ooijen argumenterar för kan insikten att vår tidsrytm sammanfaller eller korsas med en geologisk, främmande tidslighet vara omskakande.38 I De dömdas ö är det inte bara temporaliteten utan även spatialiteten som förändras, genom de förlorade väderstrecken och ytornas förlorade gränser. Soliders upplevelse av tid och plats rubbas så till den grad att han tycker sig känna evigheten. Att detta sker under hans vandring upp längs bergssidan påminner om det tidigare citatet där Larus befinner sig uppe på platån och söker efter platsens uråldriga hemligheter.

Tom Karlsson beskriver den dagermanska ön som en ren tabula rasa där författaren är fri från ansvar inför eventuella felaktigheter. Karlsson stödjer delvis sitt resonemang på en text där Dagerman ska ha uttryckt att ön är fri från socialt och historiskt arv. Dessutom menar Karlsson att ön saknar detaljer.39 Ön kan visserligen mycket väl betraktas som ett litterärt experiment. Men utifrån ett teoretiskt perspektiv som uppmärksammar berättelsens mer-än-mänskliga element haltar tolkningen av den som en historielös plats. Tvärtom blir det tydligt hur ön kryllar och sjuder av liv i olika former som ur andra erfarenhetshorisonter också bär på historia. Diana Coole och Samantha Frost hävdar i sin introduktion till antologin New Materialism. Ontology, Agency, and Politics (2010) att ”materiality is always something more than ’mere’ matter: an excess, force, vitality, relationality, or difference that renders matter active, selfcreative, productive, unpredictable”.40 Trots sin oorganiska sammansättning träder bergen, i både Kandres och Dagermans berättelser, fram som en sådan vitalitet.

Bergen hos Kandre och Dagerman antyds äga någon form av uråldrig agens vars kraft i Dagermans roman handlar om en tyst, oåtkomlig kunskap. För det ekokritiska fältet har Aldo Leopolds skrifter varit viktiga och i essän ”Thinking like a mountain” går att läsa följande: ”[o]nly the mountain has lived long enough to listen objectively to the howl of a wolf”.41 Leopold tillbringade en tid i New Mexico och delar av skildringen äger också rum där, och kanske är det inte en slump att utsagan så tydligt påminner om Tewafolkets talesätt ”pin peye obe”, med andra ord se till berget. Greg Cajete beskriver uttrycket som en påminnelse till människan att söka det längre och djupare perspektivet för att förstå hur våra handlingar påverkar efterföljande generationer.42 Både Cajetes och Leopolds resonemang kan relateras till hur karaktärerna Larus och Solider vittnar om en särskild förmåga eller kanske snarare egenskap, hos berget. Denna egenskap handlar om att kunna omfatta ett överblickande helhetsperspektiv på omvärlden och hur berget tack vare sin oorganiska och för människans sinne långsamt framväxande materialitet befinner sig i dåtid, nutid och framtid på en och samma gång. Kanske är detta den evighet Solider erfar ett kort ögonblick; en svindlande känsla av att befinna sig i en uråldrig och konstant tillblivelseprocess. Berget med sin vida platå är inte den enda kropp av sten som finns skildrad i De dömdas ö. Av en händelse upptäcker de skeppsbrutna en vit klippa under sanden vid den plats de har sitt läger. Denna klippa kommer att tillskrivas en starkt symbolisk roll i den tidigare Dagermanforskningen och i följande avsnitt lyfter jag fram dess betydelse, vid sidan av bergets, för en läsning av romanens koloniala element.