Framför oss i första akten ser vi ett rymligt, vackert och smakfullt inrett sällskapsrum. Morgonsolen lyser in genom glasdörrarna i det rikt möblerade rummet. Till höger ser vi en flygeldörr som leder ut mot tamburen, till vänster en glasdörr med fråndraget draperi. Genom rutan ser man en veranda och bakom den lövträd i höstfärger. Framme på golvet står ett ovalt bord med duk och stolar. Framför väggen till höger vid en länstol med hög rygg och en taburett med kudde reser sig en mörk kakelugn. Uppe i hörnet till höger ser vi en soffa och ett litet runt bord. Framme till vänster står ytterligare en soffa och bortanför glasdörren ett pianoforte. På båda sidor av dörröppningen syns hyllor med terrakotta- och majolikaföremål. Vid den bakre väggen innanför sällskapsrummet öppnar sig ett inre rum med bord, soffa och stolar och ovanför hänger ett porträtt av en herre i generalsuniform. På golven ligger tjocka mattor och mängder av blomsterbuketter står i vaser eller ligger på bordet. Vem bor i detta mörka, men solbelysta och blomsterprydda rum?

Fröken Tesman, Jørgen Tesmans 65-åriga faster Julle, beskrivs som propert klädd i grå spatserpromenaddräkt och pigan Berte sägs ha lantligt yttre. I dessa rum med generalsporträttet i det inre och solljus genom glasdörren i det yttre är de helt enkelt på fel plats. Det framgår att herrskapet kommit hem sent med ångbåten och ännu inte vaknat, morgonsolen till trots, att Berte får lämna sin gamla anställning hos fröken Tesman och hennes mycket sjuka syster Rina för att hjälpa det unga paret samt att Tante Julle är djupt imponerad av generalsdottern Hedda som red i lång svart kjol med fjäder i hatten – Ibsenläsarens tankar går till Hjørdis i Hærmændene paa Helgeland som tycks fly ridande på en svart häst bland molnen. Berte är förstås orolig för att inte vara unga frun till lags. Julles brorson Jørgen Tesman, son till den hädangångne brodern Jochum, har lyckats gifta sig med general Gablers dotter. De tesmanska småborgerliga idealen – enkel omsorg, ombonad vänskap och sparsamhet, men också stolthet och självkänsla – står i kontrast till de gablerska högborgerliga societetsfixerade officersidealen. Men viktigt för Tante Julle är att Berte nu skall kalla Jørgen för doktorn och snart för något ännu finare (förhoppningsvis): professorn. Första tecknet på ståndsskillnaden är att Berte har ombetts av frun att dra överdragen av möblerna, Herrskapet skall nämligen även till vardags umgås i salongen, vilket förvånar Tante Julle. (Småborgerligt folk är som bekant rädda om sina finrum och använder dem blott sparsamt.) Med sådana subtila medel arbetar Ibsen.

Så kommer Jørgen Tesman själv, 33 år, blond, glasögonförsedd, litet fyllig med runt ansikte, in vardagsklädd och trallande med en tom koffert i handen. Förhållandet mellan tanterna och Jørgen Tesman är minst sagt överidylliskt. Men redan här visar Ibsen den friktion som skall utvecklas: på grund av Heddas bagage har Tante Julle, efter att ha mött paret vid båten, inte fått följa med i vagnen utan har tagit sig ensam hem. Ibsen visar att den överbeskyddande Tante Julle befinner sig på minerad mark. Det framgår att Jørgen Tesman samlat avskrifter i kofferten, att Tante Julle köpt en ny hatt för att Hedda inte skall behöva skämmas för henne när de går tillsammans och att makarna kommit hem efter en fem-sex månader lång bröllopsresa som också varit en studieresa. Men så kommer första missförståndet i det förtroliga, ja överförtroliga samtalet. Tante Julle undrar om Jørgen inte har något extra att berätta, några ”utsikter” – åskådare förstår förstås att det handlar om hoppet om syskonbarnbarn (observera att Ibsen aldrig anger om Hedda är gravid eller inte), medan Jørgen tror sig ha skrivit allt viktigt i breven, men nu vill han tillägga att han har ”utsikter” att bli professor. Det framgår att bröllopsresan varit väl dyr, men att Hedda verkligen måste ha den resan! Steg för steg avslöjas Jørgens naivitet – och vad märkligare är att han har gått på rundvandring i sitt eget hus. Det är Tante Julle som inrett och vad de två tomma rummen intill Heddas sovrum skall vara bra för kan han inte förstå. Jørgen kan tänka sig ha sin boksamling i dem!

Det är Tante Julle som har sett till att statsrådinnan Falks villa, den bestämda bostad Hedda önskade sig, blivit köpt och det är hon som inhandlat möblerna på kredit med sin egen pensionsränta som säkerhet. Det juridiska har skötts av en assessor Brack som vi snart skall lära känna. Jørgen oroar sig för pantsättningen, men Tante Julle förklarar den vara en formsak. Faster och brorson bryter ut i en känslosam dialog om hur hon och Tante Rina uppfostrat honom och hur stolt hon nu är och en passant besvaras Jørgens fråga om konkurrenten Ejlert Løvborg, men Tante Julle vet bara att han kommit ut med en ny bok. Jørgens egna studier handlar om brabantisk hemslöjd under medeltiden.

Redan här har Jørgen fått tydliga drag av karikatyr – ett sekel senare skulle han kallas ”boknörd” – löjligt eftergiven för en hustru som är provocerande dyr i drift. Och har inte Tante Julles omsorg och besök ett beskäftigt drag av invasion?

Hedda gör entré från vänster i smakfull löst sittande förmiddagsdräkt. Hon är 29 år gammal, har ett blekt ädelt ansikte och mellanbrunt – icke särskilt fylligt, vilket skall visa sig ominöst – hår. Ibsen ger henne en ytterst dubbelbottnad replik: ”Så tidlig på visit? Det var jo venligt.” (26) I finare kretsar kommer man inte på visit innan herrskapet vaknar. Hittills har varken tanten eller vi åskådare tänkt så långt! Hedda upprörs över att Berte dragit från gardiner och öppnat altandörren så att solljuset kommer in! Inte heller hon är herre/fru i sitt eget hus. Jørgen drar samman gardinerna så att rummet får ett milt ljus. Sedan Tante Julle tackat nej till att sätta sig ner tar hon upp ett paket. Tante Rina har skickat med de morgontofflor hon broderat åt Jørgen. (Ytterligare ett karikatyrdrag från Ibsens sida.) Och han blir så glad; han har ofta talat om dem på resan. Men Hedda vill inte se dem. Jørgen menar att hon nu tillhör familjen, men blir avbruten.

Nu inleds Heddas första verkliga attack. Hon klandrar pigan för att ha lagt sin gamla hatt på stolen! Missförståndet skall visa sig vara medvetet. Sadistiskt vill hon förolämpa Tante Julle och hennes nyinköpta hatt. Jørgen räddar situationen genom att kalla hatten praktfull och Hedda slätar skenbart över. Men innan tanten går undrar Jørgen om hon märkt att Hedda har lagt ut och blivid ”fyldig og frodig”. Hedda blir irriterad men Jørgen söker skylla på fjälluften i Tyrolen. Tanten kysser Hedda på kinderna och håret. Hedda vill slippa undan men tanten, som vägrat låta sig förolämpas utbrister: ”Gud velsigne og bevare Hedda Tesman” (32).

Som ingen annan dramatiker arbetar Ibsen med detaljer i sin raffinerade realism. Men han lämnar det allra viktigast öppet. Är Hedda gravid eller inte? Vardagsrealismen sprängs av den befogade frågan.

När tanten gått knyter Hedda händerna i raseri och ser ut över de gulnade septemberlöven – hon inser att hon håller på att fastna i en främmande miljö. Jørgen vill få henne att bli ”du” med tanten, men hon vägrar. Redan med dramatiteln Hedda Gabler har Ibsen visat att hon inte vill tillhöra familjen Tesman och nu blir detta explicit – kompromissvillig lovar dock Hedda att kalla Julle för ”tante”.

Pianot står på fel plats, menar Hedda; det skall flyttas in i det inre rum där generalsporträttet hänger, rummet som skall visa sig vara Heddas reträtt. I en blomsterbukett på pianot upptäcker man ett visitkort från en viss fru Elvsted, tidigare fröken Rysing, som strax anmäls av Berta. Nu står hon till och med i tamburen. Hedda påminner om en förgången relation mellan Jørgen och damen – en relation som ju förebådar dramats slutscen. Hedda minns fröken Rysings hår som irriterande.

Steg för steg, enligt Ibsens metod, avslöjas nu sanningen. Fru Elvsted är klädd i resdräkt, har blå ögon och fylligt gult, nästan vitgult, hår. Hon är späd och har mjuk ansiktsform. Redan vad gäller kroppsform är alltså de båda kvinnorna varandras motsatser och såväl Høst som Northam markerar att den ena är ljus liksom Jørgen, den andra mörk.19

Nu är något på tok. Hedda drar ner fru Elvsted i soffan och hon meddelar att Eilert Løvborg är i staden! Jørgen blir glad och utbrister ”Tenk det” (Else Høst som undersökt Ibsens manuskript har noterat att Ibsen lagt in alla dessa ”Tenk det!” i Jørgens repliker på ett sista stadium för att ytterligare befästa hans litet löjliga naivitet.20) Varför bryr sig fru Elvsted om detta, undrar Hedda. Det handlar också om att göra inköp, blir svaret, och Løvborg har varit lärare för barnen. För Elvsteds barn i ett tidigare äktenskap! För fjorton dagar sedan har Løvborg givit ut en bok om ”kulturgangen” och har sedan dess inte funnit lugn eller ro hos Elvsteds. Hedda undrar varför herr Elvsted inte reste ner själv för att leta efter Løvborg och fru Elvsted tvingas svara att hon rest ner på eget bevåg. Hon ljög alltså först, vilket försvagar hennes position i samtalet och Hedda kan nu utnyttja detta med falsk vänlighet.

Fru Elvsted vill att Tesmans skall ta hand om Løvborg. Jørgen skickas in för att skriva till honom och nu följer nästa utfrågningsscen. ”Förstod De ikke” att jag ville slå ”to fluer i et smæk”, undrar Hedda (45). Hon ville ha undan maken för att få ett personligt samtal (Jørgen skulle säkerligen ha förhindrat den attack som kommer) och tvingar nu ned fru Elvsted i länstolen. Hedda tar upp deras gamla bekantskap i skolan. Fru Elvsted minns att Hedda drog henne i håret och Hedda minns att de kallade varandra vid förnamn. Men när de nu skall lägga bort titlarna kallar Hedda fru Elvsted för Thora och måste korrigeras. Thea heter hon!

Thea gav sig norr ut som guvernant och är sedan fem år gift med husfadern fogden Elvsted. Också Løvborg var däruppe för att läsa med barnen, Hedda har nu kommit ned till Theas ömma punkt. Hur är hennes man? Är han inte för gammal? Tjugo år äldre. Är han snäll mot henne? Thea lockas avslöja att hon och Elvsted inte har något gemensamt. Thea har rest ner utan Elvsteds vetskap. Thea tvingas redogöra för Løvborgs roll i hemmet såväl som bekänna hur illa hon har det i äktenskapet. Hon bekänner till sist att hon följt Løvborg på eget initiativ och de facto rymt från sin man. Hon vill aldrig återvända. Thea har ”gjenopreist” Løvborg och varit tillsammans med honom när han skrev sin bok.

En passant avslöjar Thea oskuldsfullt att hon nu inte kan leva utan Løvborg. Hedda stryker hennes händer – uppenbart med falsk vänlighet. Till sist bekänner Thea att en skugga, minnet av en annan kvinna, står mellan henne och Løvborg. Vem kan det vara? Kvinnan riktade en pistol mot honom. Det måste vara fröken Diana, sångerskan, menar Thea, intet ont anande – senare skall Ibsen avslöja att denna kvinna är Hedda!

Varför ställer nu Hedda till med detta korsförhör – ett perfekt exempel på Ibsens frågeteknik? Thea har råkat in i en fälla genom att uppsöka Tesmans. I och med detta vitaliseras säkert ett gammalt skolminne av vad vi idag skulle kalla mobbning. Utfrågningen i sin tur handlar kanske först om svartsjuka i fråga om Tesman, där ju Hedda ”vann”. Men gradvis, och till sist när episoden med pistolerna kommer upp, framträder det att svartsjukan förstås handlar om Løvborg – även om vi i publiken kanske ännu inte anar detta. Hedda vredgas givetvis över att Løvborg blivit Theas förtrogne. I förlängningen är förhöret en fråga om makt från den i intelligens överlägsnas sida. Även Thea får i och med detta ett visst drag av karikatyr.

Men nu måste förhöret avbrytas, då Jørgen Tesman kommer ut med ett brev. Ibsen har lagt in ett moment av avspänning när man diskuterar vem som skall posta försändelsen. Man stannar för Berte, som strax meddelar att nu anländer assessor Brack, som vi redan känner genom Tante Julles repliker och första aktens sista scen följer. Ibsens dramateknik är ännu präglad av la pièce bien faite, rentav besläktad med detektivromanen. Ett namn som först nämns en passant får senare en avgörande funktion i handlingen.

Den 45-årige Brack är undersätsig (Ibsen levde i kroppstypslärornas glansdagar). Han är trots allt välbyggd med elastiska rörelser och hans profil är ädel. Ögonen är livliga och ögonbrynen tjocka. Han är klädd i elegant spatserdräkt. Brack och Jørgen Tesman utbyter artighetsfraser även sedan Thea gått. Också detta samtal präglas av Ibsens teknik att dra ut på den centrala upplysningen genom att ge den stegvis. Först talar man om den tesmanska villans inredning, sedan söker Brack avslöja att Løvborg är i staden, vilket ju Jørgen Tesman redan vet. Så talar de om Løvborgs uppmärksammade bok, men Jørgen oroar sig trots detta för hans försörjning. Men Løvborg har goda släktförbindelser, försäkrar Brack, och till sist avslöjar han att Løvborg tänker söka den professur Jørgen Tesman ansett som vikt för honom själv. Självfallet blir denne alldeles förtvivlad och hänvisar till att han är en gift man och har hustru att försörja, medan Hedda gläder sig och ser konkurrensen som sport. Nu står det klart för henne att det blir varken ridhäst eller betjänt i livré – hon går ut till vänster för att övningsskjuta med generalens pistoler.

I sista scenen spelar Brack ut sitt sadistiska register. Han misslyckas först att överraska Jørgen Tesman med nyheten att Løvborg redan är i staden. Men han lyckas utdraget plåga och oroa Tesman vad gäller ansökningarna till professuren. Redan i första akten är således såväl Hedda som Brack avslöjade som intelligenssadister, medan Jørgen Tesman, Thea Elvsted (båda blonda) och Tante Julle är offer.

Vi måste komma ihåg att Hedda inte har makt över sitt av Tante Julle köpta hus och att tanten tänkt sig bli medlem av familjen, vilket Hedda inte vill acceptera. Hedda har tidigare haft makt över Thea och vill nu återta denna – och Jørgen Tesman tillber henne. Frågan är bara om han har råd att försörja henne. Är hon arg när hon går ut med pistolerna? Ingen vet. I motsats till de blonda människorna vars själar är öppna böcker uppenbarar hon aldrig sina avsikter – eller rättare sagt Ibsen utelämnar dem i hennes repliker.

I andra akten är det eftermiddag. Pianot är flyttat till det inre rummet, vilket Else Høst ser som att Hedda söker göra huset till sitt.21 De flesta blommorna är borta och Hedda är omklädd i ”modtagelsesdragt” (71). Hon laddar sin pistol och riktar den skämtsamt mot Brack som kommer på besök genom glasdörren (från trädgården), alltså bakvägen. Vad som ser ut som småprat om pistolerna, vilka Brack noggrant granskar, verkar här som en transportsträcka, men i sista akten får denna scen en avgörande betydelse. Det till synes likgiltiga visar sig senare i dramat vara väsentligt.

En kommentar om en eventuell springa i dörren visar att Brack tydligt är mer angelägen om relationen än Hedda – ytterligare ett ibsenskt tecken. Men både Brack och Hedda bedyrar att de saknat varandra och det kryper långsamt fram att Hedda haft tråkigt. Jørgen har rotat i boksamlingar och skrivit av gamla pergamentsblad. Han är en ”fagmenneske” och icke ”morsom” att resa med. Långsamt intensifieras samtalet till ett förhör, men det är faktiskt Hedda själv som föregriper Brack med att ge skälet till att hon gift sig med Jørgen Tesman.

Hon hade ”danset mig træt”. Kommentaren är egendomlig. Liksom hennes gåtfulla ”Min tid var omme” (78). Tesman var korrekt och solid och lovade försörja henne, så varför skulle hon inte gifta sig? Kanske Brack tror henne, men vi läsare/åskådare blir skeptiska. Stämmer förklaringen in med Heddas karaktär? Kan ens en professor finansiera Heddas dyra vanor? Precis som när det gäller graviditeten lämnar Ibsen en viktig fråga öppen i en text där annars allt detaljerat begrundas. Exempelvis får Brack förklara för Hedda att han är nöjd med att vara en ”prøvet venn” till ett äkta par i ett ”trekantet forhold”. Vad detta innebär låter oss Ibsen förstå allt mer. (Sedan Ibsens tid har mycket förändrats; den borgerliga konvenansen gjorde det omöjligt att göra sig av med en artig men påträngande person och många levde sina liv via andra i en tid mindre fixerad vid sexualitet och tvåsamhet än 2000-talet.) Båda suggererar sig in i ett potentiellt reseminne. Tänk om den tredje mannen, icke alls fackmänniska, varit med på resan. Men så gör Jørgen Tesman entré med en hög oinbundna böcker. Han förklarar för Hedda varför han behöver facktidskrifter och berättar att bland böckerna finns Ejlert Løvborgs nya bok. Vill Hedda se den? Medan Jørgen talar om den sjuka Tante Rina blir Hedda irriterad på tanterna. När Jørgen gått berättar hon för Brack om att hon på morgonen låtsats att Tante Julles hatt var pigans. Hur kunde hon göra något sådant, undrar Brack, ”slikt noget kommer over meg rett som det er” (85) blir svaret.

Heddas sadistiska drag är alltså uppenbara för henne själv. Hon är en outsider i den småborgerliga trivsamheten. Hon bekänner för Brack att hon tyckte synd om den ogifte Tesman och svärmade för statsrådinnan Falks villa och nu har hon tråkigt i lukten av lavendel och saltade rosor som (kanske) Tante Julle eller (kanske) statsrådinnan fört med sig. Tänk om maken kunde engagera sig i det politiska!

Jørgen återkommer och berättar att Løvborg är i antågande; tillsammans med Brack och Jørgen skall han gå ut – liksom på ungkarlsgille. Hedda väntar Thea på aftonbesök – och hon skulle vilja dricka te med Løvborg på tre man hand! Den kamp som förestår är en kamp om Løvborg!

Ejlert Løvborg kommer in anmäld av Berte (som den siste av dramatis personae). Ansiktet är långsmalt, magert och blekt, håret och skägget svartbrunt. Han är klädd i svart visitdräkt, har mörka handskar och litet förlägen håller han cylinderhatten i handen. Han beskrivs som ”noget udlevet” (s. 94). Jørgen Tesman och Løvborg börjar tala om Løvborgs sensationella bok som blivit lovprisad, men denne kommer strax in på sitt nya manuskript som handlar om framtidens kultur och dess kulturmänniskor. Han har manuskriptet med sig för att läsa upp ett avsnitt för Tesman – för vilken ett dylikt tema är helt främmande.

Kampen om Løvborg fortsätter; Brack bjuder honom och Tesman hem till sig för att läsa högt ur manuskriptet, men Hedda förmår honom att stanna och tillbringa aftonen med henne och Thea. När Løvborg förklarar att han inte vill söka professuren utan bara tävla med Tesman i folks medvetande, blir Jørgen Tesman euforisk och ser ut som slagen av blixten.

Nu bjuder Hedda på ett glas punsch i det inre rummet. Tesman och Brack går in, samtalar, dricker punsch och röker, men Løvborg stannar kvar och nu skall Hedda visa honom sitt fotografialbum med bilder från – symboliskt nog – Tyrolen. Vi nalkas andra aktens viktigaste scen. Løvborg utbrister lågmält ”Hedda – Gabler”. Hur kunde Du, Hedda, kasta bort dig på det här sättet? Hedda är avvisande. Tesman kommer ner. Dolomiterna! Vill inte Hedda ha litet punsch, kanske? Ibsen bygger upp förväntan och farsartade inbrott ger pauser i Løvborgs bekännelser. Løvborg vill diskutera sin intensiva kärlek till Hedda. Varför blev han avvisad? En nyfiken Tesman kommer med punschen. Løvborg skildrar nostalgiskt en förgången svärmisk förtrolighet – de båda har levt i ett känslomässigt kamratskap. Hedda har förklarat att hon inte var kär i Tesman när hon gifte sig. Men bröt hon ändå inte något slags förtrolighet, frågar Løvborg. Det framgår nu att Hedda har hotat Løvborg med pistolerna, inte fröken Diana som Thea trott. Hedda menar att Løvborg brutit deras kamratskap genom att förgå sig.

Stämningen bryts och dramatiken intensifieras när Thea kommer in och Hedda (falskt) förklarar att de väntat på henne. Hon behöver inte gå in till herrarna, eftersom de skall gå ut och svira.

Slutet på andra akten är ytterst raffinerat uppbyggt. Løvborgs kärleksbekännelser och Heddas dolomiterskildringar i soffan avbryts två gånger av Tesman och punschen och en tredje gång av Theas ankomst. Nu skall Løvborg också tvingas ta ett glas, men han står emot Heddas allt mer auktoritära och envisa befallningar. Løvborg bekänner betydelsen av Theas kamratskap för tillkomsten av det nya manuskriptet. Ibsen, som föredrar att visa framför att berätta, låter nu Hedda avslöja avsikten med Theas resa norrifrån – att rädda Løvborg – som omedelbart känner sig djupt sviken av Thea, som inte litat på honom, och nu i upprört tillstånd tar det ena glaset punsch efter det andra. Resultatet blir att Løvborg till Theas förfäran (efter att först ha låtsats – ? – förlåta henne) följer med de båda andra herrarna ut. Løvborg lovar henne att komma tillbaka vid tiotiden och ledsaga henne hem.

De båda damerna får alltså dricka te ”oss kvinnor emellan”. Akten slutar med att Hedda psykiskt närmast våldför sig på Thea genom att säga sig nästan svida henne i håret och dra henne mot tebordet. Båda hoppas att Løvborg skall komma tillbaka som fri man som fått makt över sig själv – men på helt olika sätt. För Thea handlar det om att han skall övervinna sin alkoholism och självdestruktivitet, för Hedda om något helt annat: ”Jeg ser ham for mig. Med vinløv i håret” (125).

Kopplingen till den vinlövsprydde kejsar Julianus och mystikern Maximos budskap i Kejser og Galilæer är därmed tydlig. Det är en gudomlig, dionysisk ordning i motsats till såväl de tesmanska som de gablerska idealen som Hedda söker. Brack har låtit henne bekänna att hon inte älskade Jørgen Tesman när hon gifte sig med honom. Hon älskade inte heller Ejlert Løvborg när han gav henne uppriktiga förtroenden i en kärlek som hon blott upplevde som kamratskap. Hennes behandling av Thea – att locka ur henne en bekännelse som hon sedan utnyttjar jämte ett primitivt hat mot hennes blonda hår, yppigare än Heddas, är så raffinerad att beteckningen ”demoniskt” icke är helt avlägsen.

I tredje akten är det tidigt på morgonen och gardinerna är fördragna. Hedda ligger under ett täcke på soffan och Thea sitter insvept i länstolen vid kakelugnen. Fortfarande ingen Løvborg! Berte kommer in med ett brev till Tesman. Lampan osar och Berte släcker den. Men det blir snart ljust. Klockan är över sju. Hedda fryser, ber Thea att gå in och lägga sig och Berte att lägga ved i ugnen. Jørgen Tesman kommer in trött och allvarlig. Han avslöjar att Løvborg läst ur sitt nya verk hemma hos Brack och att det är ett ytterst märkligt arbete. Nu först bekänner Jørgen Tesman sin avund. Hade Løvborg vinlöv i håret, undrar Hedda. Nej, men han höll ett förvirrat tal om en kvinna som betytt så mycket för honom under arbetet. Men efter seansen hos Brack har herrarna gått skilda vägar och Tesman har hittat Løvborgs epokgörande manuskript i vägkanten! I ett förhör av Hedda bekänner Jørgen Tesman att han är den ende som vet att han har Løvborgs manuskript – på grund av Løvborgs förvirrade tillstånd har han inte kunnat återlämna det.

Först nu gör Hedda Jørgen uppmärksam på brevet som kom i gryningen. Det är från Tante Julle som meddelar att Tante Rina nu ligger på sitt yttersta. Hedda gömmer manuskriptet i bokhyllan vid skrivbordet. Brack anmäls av Berte och kommer in. Brack håller som vanligt först inne med vad han har att förtälja och förklarar Tesman för en troskyldig själ. Steg för teg avslöjas att Løvborg råkat i dåligt sällskap och till sist hamnat i fröken Dianas salonger. Den rödhåriga sångerskan och ”jägerskan” har en gång beskyddats av Løvborg, men nu hade sammankomsten slutat i tumult. Løvborg hade beskyllt damerna i salongen för att ha stulit hans manuskript. Slagsmål utbröt och polisen kom. Men Bracks avsikter är mer mångbottnade än att informera paret Tesman om att alla dörrar nu är stängda för Løvborg. Han vill inte att de håller sitt hus öppet för Løvborg, Han vill vara ensam i trekanten, ”eneste hane i kurven”, viskar han. Hedda ler och kallar honom för en farlig människa, varefter en dialog med lager av undertext följer. Hedda behöver inte tvivla på allvaret i Bracks ständiga förklädda hot.

Efter Bracks sorti kommer Løvborg in och en högst melodramatisk scen utspelas. Han ber Hedda stanna och hon kan på distans avnjuta hur Løvborg avvisar Thea som desperat klänger sig fast vid honom. Han förklarar att hans verk aldrig skall komma ut. Tonlägets patetik tilltar. Løvborg säger sig ha rivit manuskriptet i stycken och Thea utbrister att det känns som om han hade dräpt ett litet barn. Och även han medger att det rör sig om ett slags barnamord. Varför så hjärtlös mot Thea? Hedda undrar utan att tappa masken. Till henne kan Løvborg säga sanningen. Han har helt enkelt tappat bort manuskriptet och nu vill han göra slut på alltsammans. Det skall ske i skönhet, menar Hedda, som profan dödsgudinna, och ger honom en av generalens pistoler som avskedsgåva. Vinlöv i håret har Hedda slutat tro på, enligt henne själv.

När Løvborg gått bränner Hedda långsamt upp manuskriptet med orden ”Nu brender jeg Dit och Ejlert Løvborgs barn” (s. 167) – naturligtvis är det en magnifik svartsjukescen i eldens tecken! Men ovan detta skönjes ett mytiskt skeende. Denna Hedda har distanserat sig från mänskligheten. Den Løvborg hon vill och kan vinna är en i skönhet död Løvborg

I fjärde och sista akten är salongen mörk, men det inre rummet är ljust. Akten inleds med en pantomim. Hedda kommer in svartklädd, går fram till pianot och slår några ackord. Berte kommer förgråten och svartklädd in med en lampa och till sist anländer den likaledes sorgklädda Tante Julle i hatt och slöja och Hedda räcker henne handen.

Tante Rina är död, men i pjäsen förebådar scenen självfallet fler dödsfall. Tante Julle beklagar att hon bringar sorg i livets hus, men hon hinner inte sätta sig ned, eftersom hon skall hem och sy sin systers svepning och göra henne fin för graven. Och så kommer en sista kommentar om att i Heddas hus blir det väl snart dags att sy något helt annat!

Jørgen Tesman gör entré, tankspridd. Tante Julle avslöjar sina planer att ta hand om sjuka nu när Tante Rina är i himlen och hon är själv glad över att systern nu är både hos henne och hos brodern, salig Jochum. Men det som gör så Jørgen upprörd är något helt annat: Ejlert Løvborg. Nu vill Jørgen ha manuskriptet omedelbart och lämna det till den uppenbart förvirrade Løvborg. Hedda måste bekänna att hon bränt det. Hur kunde hon? Här kommer Heddas nästa lögn, uttalad med ett omärkligt leende: ”Jeg gjorde det for Din skyld, Jørgen” (s. 176). (Detta är ett synnerligen utstuderat exempel på dramatisk ironi och utpekande av Tesman som den maktlöse och vilseförde.) Dessutom antyder nu Hedda själv att något lyckligt är att vänta. Aldrig har söndringen mellan makarna varit djupare än här: en löjligt överlycklig Jørgen, som vill berätta för sina tanter, och en spotsk och ironisk Hedda, som kall och behärskad säger sig förgås i detta tesmanska hus.

Rader av entréer kännetecknar Ibsens dramaturgi, i synnerhet denna pièce bien faite. Nu är det Theas tur. Hon har förgäves letat efter Løvborg, till och med i pensionatet där han tagit in. Också Brack gör entré, denna gång från tamburen. Han har något viktigt att meddela och Ibsen ger honom några repliker för att förbereda och understryka det sensationella: Ejlert Løvborg ligger döende på sjukhuset. Han har skjutit sig själv genom bröstet! Thea blir naturligtvis förtvivlad, men Hedda är både anande och behärskad: inte genom tinningen, men bröstet går också bra. ”Endelig engang en dåd!” (s. 186) Kort sagt, Thea vill se honom levande, medan Hedda vill se honom död. Tesman och Thea menar att han skjutit sig i förvirring; Hedda menar att han haft mod att göra upp med sig själv och dö i skönhet.

Nu tar Tesmans nya projekt vid – att med hjälp av Theas bevarade anteckningslappar söka rekonstruera det geniala manuskriptet. De går in i det inre rummet och sätter sig vid ett bord under hänglampan. Det blir klart för Hedda att hon nu också förlorat Tesman; han skall ta paus i sina forskningar om brabantisk hemslöjd och med hjälp av den av Hedda föraktade Thea rekonstruera Løvborgs geniala manuskript.

Fortsättningen på samtalet mellan Brack och Hedda utvecklas till ett slags psykisk tortyr. (Tack vare Bracks lögn om skottet i bröstet har ju Hedda lockats in i en illusion om Løvborgs död i skönhet.) Sanningen meddelas stegvis för att nå största effekt på Hedda och publiken. Løvborg har inte skjutit sig frivilligt; Løvborg är redan död, icke blott skadad; Løvborg blev funnen skjuten i fröken Dianas boudoir; pistolen fanns i fickan och han hade skjutits genom underlivet. I Heddas värld kan man knappast tänka sig en mer ovärdig död. Lågt och skrattretande!

När det blir tal om pistolen avbryts samtalet – observera åter den skickliga dramaturgin – av Jørgen och Thea som vill använda Heddas skrivbord. Hedda lyfter av några papper och ett föremål som vi förstår är pistolen och bär in både papper och ting i inre rummet.

Hedda sätter sig på taburetten vid kakelugnen med Brack i länstolen – det är ju han som är gästen – och han som har makten. Och historien fortsätts: polisen har beslagtagit pistolen. Brack, som inledningsvis inspekterade Heddas ärvda pistoler känner igen vapnet som generalens. Har Løvborg stulit det? Brack hotar med skandal – hemligheten kan bevaras så länge han tiger. Hedda kan konstatera: ”Jeg er alltså i Deres magt, assessor” (s. 198).

Hedda går fram till Thea och Tesman och kan uttala den förödande repliken: ”Nu sidder du her sammen med Tesman, – ligesom du før sad med Ejlert Løvborg.” (s. 200) Hon rör vid Theas hår. På förfrågan konstaterar Tesman att Hedda inte kan vara till någon nytta – Brack skall hålla henne sällskap.

Hedda beger sig in i det inre rummet, spelar en dansmelodi på pianot. Tesman kommer på idén att Thea skall flytta in hos Tante Julle, så att de kan arbeta där och inte behöva störa Hedda. Brack menar att de skall få det ”morsomt” tillsammans, Hedda framhåller att han nu är den ”hane i kurven” han tidigare talat om. Strax därefter hörs skottet. Tesman utbrister ”skudt sig! Skudt sig i tindingen! Tænk det!” Bracks replik är cynisk och repeterar societetsvärldens ideal ”Men, gud sig forbarme, – sligt noget gør man da ikke!” (203)

Ibsens kvinnor missuppfattas lätt, så länge man bortser från produktionen före samfundsdramerna. I den tidiga dramatiken finner vi starka och ofta mäktiga kvinnor som titelrollen i Fru Inger till Østråt (1857), Hjørdis i Hærmænderne på Helgeland, Inga fra Varteig i Kongs-Emnerne (1864) och Furia i Catilina. Mor Aase i Peer Gynt är ytterligare ett exempel, om än något burleskt. Et Dukkehjem är så mycket mera än ett emancipationsdrama, eftersom det visar båda makarnas instängda och inskränkta liv i det nya välinredda borgarhem som avlöst äldre tiders salar och storstugor. Vi konfronteras helt enkelt med upplysningens dialektik. Såväl man som kvinna har civiliserats och rationaliserats, men mist sin urkraft. I fallet Nora är det tydligt att det är kärleksbesvikelsen, den försvunna tron på det ”vidunderlige” som får henne att reagera som hon gör. Den självuppoffring hon inte finner hos Torvald för tankarna till det ställföreträdande lidande som många funnit hos Kristus.

Vad gäller Hedda Gabler är aspekten av inträngdhet i en småborgerlig miljö bokstavlig och explicit. Hedda är offer för en maktkamp. Tydligast är den tesmanska strategin, med Tante Julle som starkaste kämpe. Hedda skulle å ena sidan inkorporeras i en redan bestående familj med två systrar, en död broder och en brorson och föra familjen vidare genom att få barn, å andra sidan ge gablersk glans åt familjen – en familj som dessutom bekostat och inrett ett ståndsmässigt hem åt henne. Heddas irritation och främlingskap märks redan vid första entrén, men växer sig allt starkare. Ibsen förklarar aldrig entydigt vad hon över huvud har hos Tesmans att göra. Det likgiltiga är aldrig Heddas val. Hennes val är tvärtom det omöjliga.

Brack vill bli husvän i en trekant och mer eller mindre sadistiskt njuta av makarnas, särskilt Heddas, tillkortakommanden. I någon mån är han också förmedlare av societetens röst. Läsaren/Åskådaren kan följa hur hans grepp om Hedda blir allt starkare och växer till hot om utpressning. Inget erotiskt antyds i den planerade tvåsamheten Hedda/Brack, men i en småborgerlig värld kan det vara nog för den självgode och undersätsige 45-åringen att ha makt över ett offer.

Hedda förlorar också makten mot Thea, den självuppoffrande osjälvständiga föraktade skolkamraten med det nästan vitgula kraftiga håret, vackrare än Heddas. Kampen har drag av svartsjukedrama, men Hedda förlorar makten av det skälet att hon varken älskar Løvborg eller Tesman. Att hon bränner manuskriptet beror givetvis på att hon inte unnar Thea ett ”barn”. Den plats Thea intagit är dock inte den älskades utan inspiratrisens.

In i det sista trodde sig Hedda ha makt över Løvborg, när nu tron på den andliga förförelsen och vinlöven i håret svek fanns tron på det hjältemodiga självmordet kvar. Men Løvborg, mannen som skulle förverkliga idéer och se in i framtiden, svek henne en andra gång och dog i en fallen kvinnas boudoir. Heddas eget tragiska fel i förhållande till Løvborg tycks ha varit hennes försiktighet och oförmåga att handla rationellt.

Det Hedda eftersträvar tycks alltså vara det omöjliga – ett dionysiskt ideal långt ovan gablerska och tesmanska världar. I motsats till Fru Alving i Gengangere läser hon inga radikala skrifter. I motsats till Rebekka West i Rosmersholm strävar hon inte efter att skapa adelsmänniskor och i motsats till Hilde i Bygmester Solness söker hon inte förföra en man till att stiga upp i triumf. Men hon är en av dessa ibsenska kvinnor som står andligt högre än männen i omgivningen, men som tragiskt nog behöver en man (en Rosmer, en Solness) för att handla. Eller behöver Hedda det? Hennes skott genom tinningen fascinerar läsaren/åskådaren. Løvborg har avslöjats som falsk Bacchus som blir skjuten i underlivet. Hedda, däremot, som fantiserar om vinlöv och visar bilder med alptoppar, lyckas skjuta sig heroiskt i tinningen. Ett självmord har också aggressiva drag. Hedda i livet blir marginaliserad till förmån för den föraktade Thea, men i kraft av detta dåd kan Hedda bli den person i dramat som vi läsare/åskådare måste förhålla oss till. Hon kan, paradoxalt nog, i kraft av sin död bli den person i pjäsen som har makt över läsaren/åskådaren, genom att således bli den fiktiva karaktär som han/hon mest spekulerar över.

Genom att anknyta Hedda Gabler, i kraft av Heddas åtta repliker om vinlöv i håret, till den metafysiska tematiken i Kejser og Galilæer kan man konstatera att Løvborg sviker Heddas förhoppningar medan hon själv, i och med självmordet, i viss mån förkroppsligar heroismen. På detta sätt når man en djupare förståelse av dramat i en ibsensk kontext. Genom att i stället för att söka bestämningar om Heddas eventuella graviditet, som inte explicit ges i dramat, och visa skepsis mot hennes förklaring till Brack, att hon skulle ha dansat sig trött, och i stället se själva poängen i att Heddagestalten på avgörande punkter är oförklarad öppnar man dramatexten för olika tolkningar.22

Vem är Hedda Gabler? Betydligt mer än en fadersfixerad generalsdotter som ärvt porträtt och pistoler, som tycks ha läst Nietzsches skrifter, åtminstone i referat, och som är besatt av hjältedöd i skönhet. En dödsgudinna på villovägar i ett realistiskt drama med drag av pièce bien faite? En mytisk gestalt som Dionysos eller Medea hos Euripides? En representant för det ibsenskt urkvinnliga? Ett väl ekiperat troll? Poängen är att Ibsen lämnar frågan öppen genom att låta Heddafiguren i viktiga avseenden förbli provocerande obestämd. Tolkningen lämnas åt läsaren/åskådaren – och givetvis regissören och aktrisen!