Vår studie genomförs med inspiration från det tvärvetenskapliga forskningsfältet fettstudier, inom vilket kulturella föreställningar kring fett och feta kroppar problematiseras, historiskt och i samtiden. Inom ramen för fettstudier diskuteras och problematiseras bland annat hälsorisker associerade med fetma och de huvudsakligen västerländska ekonomiska strukturer och mediabilder som spär på smalhetsnormer och triggar bantning. Ofta anläggs ett intersektionellt perspektiv med utgångspunkten att kroppsvikt måste analyseras i relation till kategorier som etnicitet, klass och sexualitet. Problematisering av stigmatiserande normer kring fett och moraliska aspekter på feta kroppar har varit en stark tendens inom fältet, vilket också har medfört ett nära samspel mellan forskning och kroppsaktivism.12

Fettstudier som fält uppkom i samband med feminismens andra våg på 1960-talet och har stark anknytning till genusvetenskap och queerstudier, men genomslaget inom litteraturvetenskap har låtit vänta på sig.13 Vid mitten av 2000-talet började det få genomslag inom barnlitteraturforskningen, vilket kan tyckas sent med tanke på att, som Lynne Vallone understryker, förhandlingar kring storlek har varit kännetecknande för denna litteratur genom tiderna.14 Fettstudier är således en ny inriktning inom barnlitteraturforskningen och den är speciellt ovanlig inom bilderboksstudier. Särskilt relevant för vår analys av hur feta kroppar gestaltas i Roskiftes bilderbok är diskurser som knyter an till smalhetsnormer och kroppspositivistisk aktivism.15

Inom området fettstudier används uteslutande ordet fett för att motverka eufemismer som förminskar de feta kropparna, något vi har valt att ansluta oss till.16 En central fråga för analyser av vårt slag, som studerar förekomsten av fett i visuella narrativ som bilderböcker, är också hur fet en person ska vara för att betraktas som fet.17 I exempelvis Sanna Borells bilderbok Klappa snällt (2018) antyds det att en av de tre flickorna som boken handlar om bär på något extra kilo i förhållande till de andra, men flickan kan svårligen betraktas som fet. Det finns i själva verket inget givet svar rörande vem som ska beskrivas som fet. Oftast är det en tolkningsfråga och just i relation till andra gestalter som fettet träder fram och blir synligt.

Upphovspersoner till bilderböcker kan även betona fett genom estetiska val och en rund estetik.18 I exempelvis Ida Sundin Asps Idag vet jag inte vem jag är (2016) bidrar de estetiska valen i berättelsen till att normalisera fettet.19 En liknande rund estetik finns i Roskiftes Alle sammen teller, där klotrunda huvuden är regel snarare än undantag och konvexa former tenderar att dominera. Det medför att en stor del av gestalterna som avbildas i boken kan sägas utmana smalhetsnormen, men i mångfalden finns också gestalter som påtagligt och uttryckligen kan betraktas som feta.

En nyckel för att förstå komplexiteten i Roskiftes skildring av fett är att studera verkets temporalitet, eller tidslighet, i relation till de kroppar som skildras. Det är enligt vår mening i mötet mellan de feta gestalterna och vimmelboksformen som fet temporalitet uppstår i Alle sammen teller. Elizabeth Freeman har myntat begreppet chrononormativity, krononormativa tidsföreställningar, för den tidsnormativitet som premierar vissa tidsförlopp framför andra. Studier i tidslighet framhåller att tid i sig måste uppfattas som radikalt multipel. Begreppet radical polytemporality, radikal polytemporalitet, avser ett erkännande av att det finns en mångfald av tid som konkurrerar: de som tillhör hemsfären, nationen, de personliga, de politiska, de andliga, de geologiska, de teknologiska, de agrikulturella och så vidare. Dessa tidsligheter ger mening åt och formar kontinuerligt mänskligt liv.20 Fet tidslighet är en av dessa konkurrerande tidsordningar. Ofta, men inte alltid, förekommer den i sammanhang där feta kroppar gestaltas, eftersom feta kroppar anses bromsa normativ tid och bryta den kronologi som den normativa tiden innesluter. I Roskiftes bilderbok ger redan formen förutsättning för denna typ av normbrott, vilket vi återkommer till i analysen nedan.

Begreppet fet temporalitet eller fet tidslighet, på engelska fat temporality, har ofta queera förtecken inom fettstudier. Tidslighet är ett centralt begrepp inom queerteorin för att blottlägga de förtryckande strukturer där normativa tidsförlopp dikterar en viss ordningsföljd enligt vilken livet förväntas levas och stänger ute vissa kroppar. Influenserna kommer från Walter Benjamins kritik av linjär tid. Queerforskningen har anammat hans syn på tiden som en inte nödvändigtvis framåtriktad rörelse, utan bestående av skrynklor och veck, och just denna bild har omfamnats av fettforskare. De menar att en sådan syn på tid har sin motsvarighet i hur den feta kroppen med sina valkar uppfattas som ett materiellt uttryck för icke-linjär och icke-normativ tid.21 Beskrivningar av vad fet temporalitet är utgår ofta från sådana kroppsligt förankrade formuleringar.22 Den queerteoretiska ansatsen gör att begreppet behäftas med den sedvanliga öppenhet som kännetecknar fältet och som är både berikande och svårhanterlig. Skillnaden mellan queer temporalitet och fet temporalitet är att queer temporalitet betecknar hur normbrytande tidslighet reglerar kroppar och vice versa, medan fet temporalitet betecknar hur normbrytande tidslighet specifikt reglerar feta kroppar och vice versa. Men många fettforskare är vaga i sin definition av termen. Ofta tar de sin utgångspunkt just i kritiken av synsättet att vissa kroppar förväntas ha en framtid i relation till sociala konstruktioner av tid, där smala kroppar premieras och förutsätts mer livsdugliga. De linjära tidsordningar som hälso-, normalitets- och respektabilitetsdiskurser hävdar motsägs då av fet temporalitet. I skönlitteratur talar feta kroppar tillbaka till normerande diskurser samt bemöter kroppsskam och fettstigma.23

Några få engelskspråkiga barnlitteraturstudier använder sig av begreppet fet temporalitet,24 men begreppet är nytt för bilderboksstudier och därför föreslår vi här en egen definition. Med fet tidslighet avser vi ett konkurrerande tidsförlopp som genom närvaron av feta kroppar motsäger ett normativt tidsförlopp. Definitionen utgår från att feta kroppar ger möjlighet att uttrycka fet temporalitet, som på queerteoretiskt vis också betecknas som något rymligt, med varierande tempo och tajming. Den feta temporaliteten manifesteras dels i feta statiska kroppar, dels i feta kroppar i rörelse som motsäger normerade förväntningar på vad en fet kropp kan göra socialt sett.25 Vår strävan är att konkretisera användningen av begreppet genom att visa hur det är relevant för just bilderbokens komplexa berättarstruktur, i detta fall vimmelbokens. Av särskilt intresse för vår analys är hur barn- och vuxenkroppar ger upphov till och uttrycker fet tidslighet när formen, vimmelboken, ger förutsättningarna för att gestalta dem bortom normerande tidslinjer.

Tidslighet tar sig som regel något annorlunda uttryck i litteratur skriven för barn jämfört med litteratur skriven för vuxna. Begreppet temporalitet syftar inom litteraturvetenskapen både på kronologin i berättelsen, det vill säga berättelsens tidsförlopp och i vilken ordning händelserna utspelar sig, och den tid det tar för läsaren av texten att läsa den. Relevant för en analys av temporaliteten i en berättelse är vanligen i vilken ordning det som sker i berättelsen presenteras i förhållande till när det inträffar kronologiskt. I barnlitteraturen är det vanligast med ett kronologiskt berättande och den feta temporaliteten i barnlitterära verk tar sig därmed sällan uttryck genom anakroni, det vill säga bruten kronologi, utan på andra sätt, huvudsakligen genom förändringar i hastighet och genom ett cirkulärt snarare än linjärt berättande.26 Berättelserna kan sträva efter att bejaka långsamhet genom närmast isokroniska scener där den tid det tar att återberätta händelserna är identisk med tiden som förflyter i berättelsen, eller genom pauser där berättelsens tid avstannar på grund av exempelvis miljöbeskrivningar. Ett exempel är den redan nämnda Billie, Korven och havet, i vilken tiden bromsas in och upplevs cirkulär snarare än linjär genom berättelsen om den feta flickan Billie som inte vill bada. Billie sitter initialt still eller ligger ner på stranden, genomför sedan ett påtvingat dopp där hon bränner sig på en brännmanet, och återgår därefter till vila när hon får tröst i den likaledes feta mammans knä. Temporaliteten i Alle sammen teller bryter emellertid mot mycket av detta. Här ger formen, vimmelbokslogiken, förutsättningen både för en upphävning av kronologin och för variation i hastigheter och tempo, i flera fall kopplat just till skildringen av feta personer, vilket vår analys nedan visar.

Innan vi går in på hur fet tidslighet tar sig uttryck i Alle sammen teller finns det skäl att närmare belysa hur de feta kropparna gestaltas. I enlighet med sitt grundläggande budskap att alla räknas lyfter Roskiftes bilderbok fram en mångfald av kroppar genom en variation av etniciteter, åldrar, genus, funktionsvariationer och storlekar. Initialt är antalet feta personer få, men antalet ökar efter hand till dess att påfallande många av gestalterna har en rund eller stor kroppsform, eller en antydan om en sådan, och kan beskrivas som feta. Det faktum att det dröjer innan de feta personerna dyker upp och att de sedan successivt blir allt fler kan läsas som en medveten normaliseringsstrategi, men konsekvensen blir samtidigt att feta gestalter inte blir individualiserade på samma sätt som andra utan enbart blir en del av kollektivet och riskerar därmed att inte synas på samma sätt, vilket kan sägas ha motsatt effekt. Däremot gestaltas samtliga feta personer på samma villkor som andra typer av kroppar. Det utvinns inga komiska poänger ur de feta kropparna och det finns inga tendenser till moraliska eller medikaliserande inslag kring fettet, till skillnad från hur feta kroppar traditionellt har betraktats i barnlitteraturen.

Det finns emellertid ett mer traditionellt än kroppspositivistiskt förhållningssätt i boken om kategorin ålder beaktas. Det förekommer många barn i boken, men mycket få av dem kan tolkas som feta. Barnkropparna ter sig i stället som stöpta i samma form. Redan titelbladets barngrupp som står i ring har alla en traditionellt normenlig storlek med mångfalden uttryckt endast genom barnens olika hudfärg.27 Särskilt påtaglig är bristen på feta barnkroppar på uppslag där barn som grupp utövar fysisk aktivitet. Barnen som har gymnastik (uppslaget numrerat 8), spelar fotboll (11) och leker på skolgården (100) har alla normenlig storlek (bild 1). På uppslag som domineras av barngrupper kopplas således inte fett och fysisk aktivitet ihop.

Det förekommer långt fler feta vuxna än barn i bilderna. Gränsen mellan vuxen- och barnkropp är samtidigt grumlad till följd av stilen med platta, monokroma ytor och stiliserade detaljer, men klart är att de kroppar som otvetydigt ska tolkas som vuxenkroppar ofta också mer otvetydigt kan eller ska uppfattas som feta. De få kroppar som kan tolkas som feta barnkroppar är i stort sett samtliga kringgärdade av omständigheter som gör dem svårtolkade. I många fall där en barnkropp förefaller vara större eller rundare än omgivande kroppar är större delen av kroppen skymd, vilket försvårar slutsatser kring kroppsformen och ofta gör det till en tolkningsfråga om barnet ska tolkas som fet eller inte. Det gäller exempelvis uppslagen numrerade 14 och 85, där barn och vuxna som i flera fall förefaller vara feta sitter i en berg-ochdalbana respektive biosalong med kropparna skymda av vagnarna de sitter i respektive framförvarande stolar. Denna tendens skulle kunna ses som en inverterad form av konceptet ”headless fatties”, en visuell representation av feta kroppar porträtterade utan huvuden myntad av fettforskaren Charlotte Cooper som avpersonifierar och anonymiserar de feta personerna.28 I Roskiftes bok är det i stället fettet som anonymiseras och göms, vilket visserligen ger en annan effekt men som svårligen kan ses som en kroppspositivistisk strategi.

I ett par fall är denna visuella representation förrädisk då den kan ge sken av att en skymd barnkropp är fet som på ett annat uppslag framträder i helfigur där det framgår att så inte är fallet.29 Det finns emellertid andra uppslag där feta personer i helfigur kan tolkas som barn. Framför allt gäller det de uppslag där det förekommer ett myller av 200, 400 respektive 1 000 personer som befinner sig på en strand, i ett demonstrationståg eller blickandes upp mot en komet. Det viktigaste uppslaget för vår analys vad gäller grumlandet av ålder är det uppslag där 75 personer springer ett maratonlopp. På detta uppslag finns åtskilliga feta personer som baserat på deras längd i förhållande till omgivande personer på uppslaget kan tolkas som barn (bild 2). Till skillnad från de tidigare nämnda uppslag där barngrupper utövar fysisk aktivitet är de feta barnen här också fysiskt aktiva och på samma villkor som alla andra personer på uppslaget, oavsett kroppsform. Detta uppslag är det uppslag som starkast bryter mot de mönster vad gäller fett och ålder som boken i övrigt stipulerar.

Det finns exempel på bilder som problematiserar relationen barnkropp/vuxenkropp generellt och inte endast i relation till fett, vilket stödjer uppfattningen att relationen kropp och ålder medvetet problematiseras i boken. På det uppslag där 13 personer deltar i en krokiklass står en kvinna utan utmärkande kroppsstorlek modell (bild 3). Att var och en tecknar hennes kropp i olika storlek anspelar på hur varje individ har sitt sätt att uppfatta kroppsstorlek. Kroki-klassen inkluderar en deltagare som är kortare än de andra, vilket gör att personen kan tolkas som ett barn, men eftersom krokiklassen i övrigt verkar vara en vuxenkontext kan personen också lika gärna tolkas som en kortväxt person. Detta uppslag, och Roskiftes myller av kroppar i boken som helhet, illustrerar att tolkningar av kroppsstorlek är individuella och att det ofta är svårt att avläsa sådant som ålder och funktionsvariation. Mångfaldstematiken bidrar i det här fallet till att problematisera vår uppfattning av kroppar: hur kroppar växer och åldras varierar stort, och manifesteras i olika kroppsformer.30 Överlag framträder en förhandlingsmarginal i relation till normativa idéer om storlek och ålder i den visuella gestaltningen av kroppar.

Även färgvalen är en del av denna förhandling. De feta personerna i Roskiftes bok bär påfallande ofta färggranna kläder, gärna rosa. Kolorismen begränsas emellertid inte till de feta kropparna utan kännetecknar Roskiftes val av valörer över lag. Exempelvis har flera personer rosa eller lila hårfärg. Uppslaget som gestaltar 29 personer som tillhör ”foreningen for dem som kun går kledd i rosa” vittnar om hur färgpaletten i boken används i mångfaldstematikens tjänst. Läst genom Fanny Ambjörnsson, som avkodar den rosa färgen som en signalfärg för motstånd vare sig det gäller klass, sexualitet, genus, ålder, etnicitet eller hudfärg, får färgvalet i Alle sammen teller betydelsen av motståndshandling.31 Att individerna i Roskiftes bilderbok förenas av politisk vilja framgår av uppslaget där 400 personer ingår i ett demonstrationståg där ”[a]lle ønsker seg en bedre verden” och ”[l]ikestilling” är ett av kraven på plakaten.

Sammantaget kan sägas att fett i Alle sammen teller utan tvekan är inlemmat i de normer för hur vuxna kroppar kan se ut som boken förfäktar. Men om barnkropparna beaktas är frågan mer tveksam. Skildringen av barnkropparna är i boken mer traditionell och förutom i skildringen av gestalterna vars kroppar är skymda är det främst maratonuppslaget som ruckar normen för hur barnkroppar får se ut. Trots boktitelns ambition att alla ska räknas, visar en granskning av hur de feta kropparna gestaltas att barnlitteraturens generella beröringsskräck inför att gestalta feta barnkroppar kännetecknar också Roskiftes bok, även om det här finns ett läckage som kan öppna för andra tolkningar. Skildringen av vuxenkropparna är däremot dynamisk.

Roskiftes bilderböcker kännetecknas av en lek med skala och proportioner och hon utnyttjar gärna bilderbokens format för att gestalta denna dynamik. Alle sammen teller bär många av vimmelbokens särdrag och som brukligt i vimmelböcker dominerar det visuella berättandet.32 Bilderboksforskningen har undersökt vimmelboken förvånansvärt lite och nordiska studier saknas helt.33 Främst har vimmelboken lästs i ett sammanhang av postmoderna bilderböcker som präglas av lekfullhet, metafiktivitet och intertextualitet.34 Ur vårt perspektiv rymmer vimmelbokslogiken ett flertal parallella tidslinjer som visar sig passa för ett inkluderande berättande.

Roskifte väljer ett hybridgrepp då hon överskrider den ordlöshet som vanligen kännetecknar vimmelboken genom att infoga text. På varje sida eller uppslag i boken finns en text placerad längst ner på sidan med spridda påståenden som kommenterar personerna som syns på bilden och uppmuntrar läsaren att identifiera personer utifrån information som ges på andra uppslag. På sidan med siffran 9 lyder texten exempelvis: ”Ni personer står i kø. To har viktige avgjørelser å ta. En kommer snart til å bli misfornøyd. En gleder seg til å gå på kino med sønnen sin.” På ett uppslag längre fram sitter 85 personer i en biosalong och läsaren har möjlighet att lista ut vem det var som gladde sig åt att få gå på bio med sonen. Liknande kopplingar kan göras mellan olika gestalter på andra sidor och uppslag, i enlighet med hur vimmelboken som genre inbjuder till att söka efter detaljer och hitta samband mellan bilder. Enskilda personer och deras egna narrativ kan följas från ett uppslag till ett annat. Boken saknar emellertid i stort sett linearitet då läsaren förväntas röra sig fritt sökande på uppslagen och bläddra fram och tillbaka i jakten på sammanhang.

Till vimmelbokens grepp hör även att uppslagen fylls till brädden med bildelement och detaljer. Roskifte avviker något genom att använda sig av vit bakgrund och genom att ibland bara teckna blå konturer, vilket får framställningen att påminna om en färgläggningsbok, men som helhet präglas boken av vimmelbokens karakteristiska, dynamiska överflöd. Bildernas mångfald av personer och händelser imiterar tillvarons simultanitet och berättargreppet understöder pluralitet, mångfald och multipla synvinklar i och med möjligheten att följa separata personer och det de upplever genom boken. Detta avkräver läsaren en hög grad av aktivitet och medberättande.35

Tid fungerar icke-linjärt i Alle sammen teller, vilket understöds av vimmelbokslogiken som inbjuder läsaren att söka kopplingar mellan uppslagens tablåer, bläddra och aktivt bryta kronologin. Även bokens paginering bidrar till detta, genom att utgå från antalet personer i bilderna i stället för att förmedla en traditionell, linjär sidnumrering. Här är det alltså formen och vimmelboksgenren som ger förutsättningen för brott mot en normativ tidsföljd. Läsaren inbjuds att uppleva tiden som icke-linjär och cirkulär snarare än linjär. Det gör att temporaliteten i boken kan beskrivas som fet och inte normativ. Det ska dock påpekas att fet tidslighet inte är allenarådande i boken utan många tidsligheter samexisterar som konkurrerande tidsordningar, men ur vårt perspektiv bejakar Roskifte en fet tidslighet och öppnar upp för ett undersökande förhållningssätt kring hur tid och kroppar samspelar.

Tidslighet och kroppslighet konkretiseras i bilderboken också genom att det icke-linjära och cirkulära understryks av ett avslutande uppslag med frågor till läsaren. På det avslutande uppslaget finns porträttbilder av ett åttiotal av de personer som förekommer i boken med frågor för läsaren att besvara. Det näst sista uppslagets upplysning om att alla jordens människor, inklusive de som har passerat revy i boken, ”har sin egen, unike historie” (uppslaget numrerat 7 500 000 000) samt det avslutande frågeuppslaget leder läsaren tillbaka in i boken, vilket skapar det cirkulära narrativet.

Det som skiljer ut den här boken från många andra som skildrar feta gestalter är att Roskifte för in aktiva feta kroppar i det icke-linjära berättandet och på så sätt bryter den feta temporalitetens möjliga bromsande effekt. I stället för att, som i Billie, Korven och havet, bejaka den feta kroppens potentiella långsamhet skiljs här inte de feta kropparnas aktivitetsgrad från andra kroppars. Tvärtom är på flera uppslag den fysiska aktiviteten störst hos en fet gestalt, vanligen en kvinna. I ett fall där 18 personer befinner sig på ett bibliotek går en fet rödhårig kvinna resolut åt höger i bilden, den riktning som i visuellt berättande ger upplevelsen av framåtrörelse (bild 4).36 Samma kvinna återkommer på andra uppslag och i köpcentret hör hon återigen till de som skapar mest fart i bilden genom att hon går med mest målmedvetna steg åt höger av de 50 som avbildas. Ytterligare ett exempel utgör en fet kvinna som cyklar på ett uppslag med 45 ”mennesker i trafikken”, där alla övriga åker eller kör bil eller buss och i praktiken därmed förhåller sig passiva rent kroppsligen. Den feta cyklande kvinnan är den enda fysiskt aktiva bland de stillasittande bilisterna och för in en fet tidslighet som framstår som njutbar då hon blundar och inte tar notis om en manlig bilist som hötter med näven (bild 5). De feta kropparna är således i obehindrad rörelse på samma villkor som kroppar byggda på andra sätt och i många fall snabbar de på snarare än bromsar tiden genom denna rörelse. Det gäller inte bara nämnda uppslag utan även andra där ett myller av människor rör sig i ett köpcentrum, på en flygplats eller i andra miljöer. Allra tydligast är tendensen på det uppslag där feta kroppar blir en del av normen i ett idrottssammanhang när 75 personer springer ett maratonlopp.

Fet tidslighet tar sig således uttryck på två sätt i bilderboken. Dels som ett uttryck för den feta temporalitet som bokens form eller vimmelbokslogik åstadkommer, dels som enskilda feta gestalters tidslighet. Genom att Roskifte tar in fettet i normen skapas utrymme för denna konkurrerande tidslighet. Det senmoderna samhället präglas både av strikta tidsnormer och av konkurrerande tidsordningar och Roskiftes vimmelbok ger uttryck för konfrontationer mellan dessa. Hennes ambition är att skildra även tidslighet mångfaldigt.

I vår artikel har vi introducerat och prövat begreppet fet tidslighet i bilderboksforskningen. Vi har utmanat de påfallande öppna definitioner av begreppet som tidigare forskning erbjuder och introducerat en egen definition för studiet av bilderboken. Vi ser fet tidslighet som ett produktivt begrepp för att beskriva ifrågasättandet av de normerande tidsmönster som präglar gestaltningen av kroppar i skönlitteratur.

Vidare har vi visat hur fettstudier, närmare bestämt studiet av fet temporalitet, lämpar sig för att granska feta kroppars betydelser i Roskiftes bilderbok Alle sammen teller. Vi har konstaterat att vimmelbokens form och logik ger gott om svängrum för att problematisera kroppsstorlek i relation till tidslinjer och att detta är av avgörande betydelse i Alle sammen teller. Som vi visat för Roskifte in påfallande många feta gestalter i sin bilderbok som i samspel med vimmelbokslogiken och genom sina aktiviteter skapar ett element av fet tidslighet. Genom såväl statiska som rörliga aktiviteter kan de motsäga vad feta kroppar traditionellt anses kunna göra socialt. Roskiftes fettpositiva gestaltningar av feta personer kretsar inte kring att förändra vare sig personen eller den feta kroppen. Hennes inkluderingsambition och vimmelbokens icke-linjära temporalitet gör att både enskilda gestalters tidslinjer följer en fet tidslighet och att ett myller av tidslinjer och kroppsstorlekar samspelar. Dessa tidslinjer varierar i tempo och rörlighet i skildringarna av feta gestalter på ett sätt som förekommer i mycket få samtida nordiska bilderböcker.

När fet tidslighet förekommer i nordisk bilderbok i dag är det med en medvetenhet som gör fet tidslighet till något positivt. Vår analys visar att Roskiftes skildring sällar sig dit och går emot traditionella sätt att tänka kring fett och tid, vilket medför att feta kroppar skildras mångfacetterat. Analysen visar emellertid också att Alle sammen teller befinner sig i skärningspunkten mellan olika konkurrerande diskurser om fett och att skildringen av feta gestalter, de inkluderande ambitionerna till trots, inte är helt opåverkad av de stigmatiserande strukturella normer som dominerar samtidsdiskussioner om fett. Feta barn är inte inkluderade på samma sätt och i samma omfattning som feta vuxna och det är ofta svårt att avgöra om en fet barnkropp ska tolkas som sådan eller som en vuxenkropp. Sammantaget är det få uppslag som ruckar normen för hur barnkroppar får se ut. Trots ambitionen att skildra mångfald behäftas således även Alle sammen teller med en beröringsskräck kring feta barn. I boken där alla räknas kvarstår fortsättningsvis de feta barnkropparna som barnbokens ”missing bodies”.