År 1677 kvad Antti Keksi sitt underbara kväde om islossningen i Torne älv (Keksin laulu jäänlähdöstä Tornionväylässä vuonna). Det året tycks islossningen ha varit extra svår. Kvädet anses vara början till Tornedalens kultur och litteratur samt av stor betydelse för regionens identitet också idag.

Området runt Bottenviken koloniserades av Sverige i början-mitten av 1300-talet.5 Tornedalen blev svenskt med avseende på sitt kyrkliga, politiska och ekonomiska system, men till skillnad från övriga Norrbotten förblev språk och kultur de gamla finska. Före freden med Ryssland 1809 var Tornedalen en väl integrerad region. Fredsuppgörelsen delade den i en svensk och en rysk del. Inom ramen för det gamla Sverige-Finland hade älvdalen samma språk, samma kultur och ekonomi. Torne älv kom sedan att utgöra riksgräns i en region där älven tidigare tvärtom hade varit den sammanbindande länken.

År 1917 blev Finland äntligen självständigt. Genom Sveriges och Finlands EU-inträde 1995 förenades Tornedalens båda halvor igen åtminstone vad gäller det ekonomiska livet. Haparanda är den enda svenska stad där man utan svårigheter kan betala med euro.

Också det lokala språket, meänkieli, har haft en problematisk tillvaro. I slutet av 1800-talet försökte man försvenska Tornedalen under trycket av en framväxande nationalism. Skolundervisningen skedde därefter enbart på svenska i ett försök att strypa den lokala finskspråkiga kulturen. Först på 1960-talet tilläts meänkieli igen i skolorna, men då hade antalet talare krympt i förfärande grad. I Finland betraktas meänkieli som en dialekt bland andra.

Anders Mickelsson Keksi (eller Antti Mikkelinpoika Keksi) levde som småbonde i Tornedalen cirka 1622–1705 i en by som nu heter Korva norr om Övertorneå. Han var också knekt vid Västerbottens regemente och under en tid fjärdingsman men mycket tyder på att han åtminstone på ålderns höst var mycket fattig.6 Samtidigt verkade han som muntlig poet eller runosångare. Två kväden gick i muntlig tradition efter hans död, dels det som handlar om islossningen och som står i centrum för den här artikeln, dels en skröna om en lat präst som blir utsatt för hyss av några elaka barn, det så kallade Kväde II.

Keksi hade tre eller fyra söner och två döttrar. Hemmanet övertogs av yngste sonen Joseph (”ihjälslagen av ryssarna 1716”).7 Det är dennes sonson med samma namn, Joseph Keksi, som föredrar kvädet om islossningen för en Henrik Deutsch cirka 1793, som mer än ett sekel efter dess tillkomst nedtecknar det.8

Antti Keksi diktade på allittererad runometer, så kallad kalevalameter. Hans kväden är de äldsta bevarade litterära verken på tornedalsfinska. Han är också den tidigast kända finskspråkiga folkdiktaren.9 Också stilmässigt påminner Keksis kväde om Kalevala, det är omständligt samtidigt som beskrivningarna störtar framåt. Han är drastisk, ironisk och humoristisk.

Kvädet består av 212 verser i Collinders översättning.10 Ibland är texten strofisk, ibland stikisk – olika utgåvor har hanterat detta olika. Den finska källtexten är än mer oregelbunden. Dikten finns att läsa i den av David Vikgren organiserade och utgivna kollektivöversättningen på s. 52–57.11 Den beskriver hur älven översvämmas och drar med sig det mesta under sin framfart från norr till söder. Byar och bebyggelse krossas, folk flyr upp på höjderna, fisken simmar på ängen, odlingar skövlas, man svär och ber till gud. Syndaflod och reningsbad, säger Vikgren, älven tar liv och ger liv samtidigt.12 Man får en levande bild av dåtidens kulturlandskap. De samtida lärda kretsarnas barock kan anas i kvädets överdåd och utförlighet.

Vikgren framhåller att det finns ett flertal nedteckningar av kvädet vilka skiljer sig åt i detaljerna, något som ger en osedvanligt levande, för att inte säga vrenskande, text. Han pekar också på de många namnen, ortsnamn såväl som personnamn, i oraturens formler: ”Luttu gjorde fromma löften. / Lassu lovar kyrkan gåvor. …” Upprepningarna åstadkommer kontroll men fungerar också som minnesteknik.13 Erik Wahlberg har gjort en minutiös kommentar till Collinder utifrån tillgängligt arkivmaterial, och man får veta det mesta om platser och personer omnämnda i dikten. Ovannämnda Luttu var ett hemman som tydligen ödelades vid vårfloden, men återupprättades igen 1680 med Anders Andersson som bonde. Namnet på gården kommer från en Lucia Enckie som ägde gården 1594 och så vidare.14

Runosång använder versmåttet runometer, den finska folkdiktens form. Versschemat har åtta trokéer med mittcesur, formen är orimmad och stikisk. Runometern är ett episkt berättande versmått. De båda halvverserna ska enligt regeln variera samma utsaga, vilket ger en tungt skridande rörelse anpassad till den muntliga diktens behov. Både sångare och lyssnare behöver ju extra tid för att föredragningen ska fungera, sångaren för att komma ihåg sig, lyssnaren för att hänga med. Runometerns trokéer har något tryggt över sig – i Harry Martinsons Aniara, som använder en hel del gamla versmått, tillför de en gammaldags trygghet i ”Sång om Karelen”. Kanske just för att de är långsamma – långsamhet kan vara trygghet, hemma, det tar lång tid att läsa.15

Upptecknaren Johan Portin anmärker: ”Runosången sådan den Exeqweras, är blott ett steg öfver Lappjoicken, den förre uttrycktes med ord och mening, men den senare har mening ej ord, äro således i närmaste slägtskap, örat hos dem bestämmer ingen Melodie, blott Tungan.”16 Att tungan styr den muntliga dikten är en säker iakttagelse.

Keksis andra, äldre kväde omfattar bara 72 verser. Det hittades i Frans Mikael Franzéns papper och berättar om hur den försumlige prästen Nikolaus sätts på plats av några stygga barn.17 Prästen brukar klara predikan genom att läsa högt ur postillan, men ungarna förstör hans kyrkohandböcker och det blir mässfall. Texten förvirras mot slutet och blir svårbegriplig – troligen har traderingen haft brister. Wahlberg redogör även här för den historiska bakgrunden och åsyftade personer.18 Vikgren publicerade 2016 en bearbetning av Andra Kvädet men här saknas källtexten.19 Den arbetar med utspriddhet, orden faller enstaka med mycket vitt papper omkring sig. Här lämnar jag denna dikt åsido.

Keksis kväde upptecknades fyra gånger. Den kanske äldsta är utförd 1793 av provinsialläkare Henrik Deutsch (1772–1838). En uppteckning skedde för Giuseppe Acerbi under hans besök i Övertorneå 1799. En tredje har hört till historikern Henrik Gabriel Porthan (1739–1804) i Åbo och en fjärde till historikern Johan Portin, men den sistnämnda är försvunnen.20 Det första finska trycket är från Uleåborg 1829.21 Ett litet häfte med enbart dikten utkom i Haparanda 1883. I sin genomgång av den tornedalsfinska litteraturen återger Pohjanen & Johansson dels den så kallade källtexten, dels en överföring till modern meänkieli förutom sin svenska översättning.22

Det finns flera översättningar till svenska, den första av Theodor Grape tryckt 1937 i tidskriften Tornedalen. Den klassiska översättningen av Björn Collinder från 1930-talet har publicerats flera gånger, men standardutgåvan är återgivningen i Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok 1955. Därefter har Bengt Pohjanen översatt kvädet 2007 samt David Vikgren 2010. Det vill säga, Vikgren är inte ensam, utan initiativtagare till en så kallad kollektivöversättning återgiven i Anttikeksiskväde. En arbetsgrupp på 26 personer har tillsammans översatt kvädet. Det är den texten jag valt att bifoga här. Samtliga översättare har ändrat i antal verser och i strofernas omfång.

Nu övergår jag till den här artikelns primära syfte, att testa några möjligheter till betydelseproduktion i en strof av Vikgrens homofonversion av Keksis kväde.

Vikgrens tre bearbetningar eller översättningar av Keksis text exemplifierar en sorts konceptuell dikt. Han benämner dem atonymversion, homofonversion och anagramversion – mer nedan om vad han lägger in i de här beteckningarna. Själv kallar han dem för bland annat ”ett individuellt pepp för språkmateriell närläsning”.23 Han använder alltså termen språkmaterialism, vilken varit omdiskuterad.24

Den konceptuella dikten ansluter till den gamla avant garde-traditionen av ljud- och bilddikt, vilken legat som en underström i 1900-talets modernism alltsedan dadaismens genombrott 1916. Ända från början har man i den här traditionen utvecklat språkets grafemiska och fonemiska nivåer, dikt baserad på hur den ser ut och hur den låter.25 Man ville bort från den modernistiska centrallyriken, bort med det uppförstorade lyriska jaget.26

Den experimentella poesi som blev aktuell efter det senaste millennieskiftet har prioriterat språkets sinnliga dimensioner på semantikens bekostnad. Poesin har spelat på sin materialitet.27 Den har tagit ett kraftigt steg bort från centrallyriken för att istället låta språket utgöra både utgångspunkt och undersökningsområde för det lyriska projektet. Diktsamlingarna arbetar sig in i språket med hjälp av språket för att sönderdela det till en elementarstruktur som kan utgöra en ny startpunkt för uppbyggnad.28

Den språkmaterialistiska poesin ser mindre till språkets semantik och mer till hur den låter eller ser ut. På så sätt har den varit mindre bunden till nationella språk, då grafem och fonem är basala för dem alla. Den sortens gränslöshet gäller dock knappast Vikgrens överföringar av Keksis kväde, vilka vilar nog så stadigt i sina två språk, svenska och meänkieli, även om han river i dem båda. Han skriver: ”De översättningspraktiker jag här använt mig av har […] varit tillvägagångssätt för att söka tvinga det traditionella och muntliga berättandets dominanta matris i rörelse” och ”… diktens historiska imperativ som ett språkligt och geografiskt gränsfenomen [ger] en ständig översättning i brytningspunkten mellan litteraturen som oral, tryckt och artefaktisk.”29

En fonemisk dikt desautomatiserar läsningen. Läsaren tvingas till att bli alert och leta efter nya betydelser bortom de konventionella. Ekvivalenser (dvs. upprepningar) spatialiserar texten. Rytmen blir viktigare när semantiken svajar.30 I Keksis kväde påverkas innebörderna av runometern och hur den handhas.

Ikonicitet, dvs. likhet, brukar vara viktigast när diktens form påverkar dess betydelse. Likhet kan beröra flera omständigheter i en text. Det kan handla om likhet mellan ljud och betydelse, som till exempel mellan ljudet ’s’ och en viskning, eller om likhet eller ekvivalens mellan upprepade formdrag som här ”oppi”, ”tapp i”, ”oppi”.31 Rytmen kan likna någon kroppsrytm – hjärtslag, gång – eller någonting i världen, till exempel tågets dunk. Viktigast torde gången vara. Den kan vara seriellt regelbunden och automatiserad, men lämnar också utrymme för viljan att ta ett skutt eller bara stanna upp.

I Vikgrens homofonstrof arbetar han just med likhet. Han söker efter svenska ord som liknar eller låter som de finska men som får en annan betydelse i överföringen. Den svenska ljudkonstellationen blir ett ord med annan innebörd än ungefär samma ord på meänkieli. De språkljud som på meänkieli har en automatiserad betydelse blir främmandegjorda i sitt nya svenska sammanhang, något som torde gälla för både svensk- och finsktalande. Vikgren uppger att han inte behärskar meänkieli och hans ’översättningar’ utgår i första hand från en svenskspråkig läsare. Men de här texterna bör få än mer innebörd för den tvåspråkige.32

Likhet eller ekvivalens brukar tillföra betydelse genom att de båda likaljudande orden lånar innebörd av varandra. Här uppstår istället en motsättning mellan den svenska och den finska betydelsen av ett ord, sannolikt som ett slumpens utfall av experimentet. På satsens nivå uppstår det en brist på semantiskt innehåll som tvingar läsaren att själv försöka finna mening när författaren sätter ”det traditionella och muntliga berättandets dominanta matris i rörelse”.

Både Keksis eget kväde och Vikgrens ’översättningar’ vilar tungt på versens fallande riktning. Naturen ger oss två modeller för tid – entropins tidspil, klocktiden som går likformigt framåt, och naturens spiraltid, ett ständigt återvändande med dygnsrytm, årstider etc. i en periodisk nästan-upprepning.33 Blankvers exempelvis kilar snabbt iväg i enlighet med tidspilen, men runometer gör en rytm som inte vill följa med. Versmåttets stabbiga fyra/åtta trokéer utgör en avvikelse från normalen som är att följa tidspilen framåt. De tunga trokéerna och ständiga upprepningarna följer snarare naturens andra periodiska modell för tid. Spiralrörelsen stannar upp förlopp, som delvis återknyter bakåt under en trög rörelse framåt – den måste förstås alltid föreligga eftersom vi måste följa med i den naturvetenskapliga tidens framåtrörelse.

Runometern arbetar periodiskt med ständiga återvändanden. Trokéerna har sin tyngdpunkt på första stavelsen och den andra halvversen varierar innehållet i den första. Berättelsen står och stampar, den blir både eftertrycklig och långsam. Härvid är trokéerna viktiga. Av gestaltpsykologiska orsaker uppstår avsevärda rytmiska skillnader beroende på om rytmen stiger eller faller. En betoning O består akustiskt sett av tre delar – tonhöjd/frekvens, tid/duration och ljudstyrka/amplitud viktade i den här ordningen.34 De stigande rytmerna (oO, ooO) skiljer sig från de fallande (Oo, Ooo) på så vis att den stigandes prominens mest består av tid medan den fallande trokéns prominens mest beror av ljudstyrka. Jambens (oO) svaga stavelse blir mycket kort medan trokéns (Oo) dito blir rätt lång.35 Detta medför i sin tur att jamberna är rörliga men trokéerna ganska tröga. En räcka jamber kan smidigt ändra förhållandena mellan tonhöjd, tidslängd och ljudstyrka när texten kräver det, medan trokeiska prominenser gör texten stelare och stabilare.36 Man kunde säga att stigande rytmer skyndar fram emot något medan de fallande (tvekande) går bort från något.

Tempo har ett direkt samband med känsla. Vid glädje och vrede blir kroppen snabb, men sorg gör den långsam. Jag går framåt med energi i glädje, ilska, iver, eller jag går ifrån något viktigt, trögt men bestämt.37 Den stigande rytmen ligger närmast talspråket och känns mest naturlig i vers,38 men runometern är ett tungt och avvikande versmått.

Poeten David Vikgren (1975–) växte upp i Övertorneå men är numera bosatt i Göteborg. Han har också skrivit texter för Norrbottensteatern i Luleå. Vikgren kommer alltså från Tornedalen, och mycket i hans författarskap syftar till att stärka kulturen där.39

Vikgrens arbete med Keksis kväde har ett politiskt syfte. Han har alltid varit engagerad för den glesbygd han kommer ifrån. Trots att Vikgren tillhör den svensk-talande majoriteten gäller detta inte minst språkfrågan i Tornedalen vilken, som sagt, fortfarande är brännande; oförrätten i den regelrätta kolonisering, som den svenska överheten har utsatt lokalbefolkningen för, ger ännu sår. Vikgren tar upp saken i sin Keksibok.40 Språket har en imperialistisk räckvidd, säger han, det är både en tvingande makt och ett befrielsens verktyg. Såväl den tryckta som den muntliga dikten är performativ fast på olika sätt, den gör saker med oss. Diktens ’vi’ upprättar en gräns. Vem är utanför, vem är innanför detta ’vi’?

Vikgren talar enligt egen uppgift varken finska eller meänkieli men har vuxit upp med en sådan språkmelodi i öronen. Uppväxtens språk påverkades av tornedalsfinskan ”till klanger och konturer”.41 Keksis dikt är ett imperativ genom att vara ett gränsfenomen mellan finska och svenska, muntligt och skriftligt och även rent geografiskt eftersom freden 1809 delade Tornedalen på ett sätt som varken stämde med naturen eller kulturen. Att Keksi hamnade på den svenska sidan var en ren slump. Kvädets tradition och Vikgrens Keksitolkningar skapar en tidslinje från 1677 fram till idag, de utgör både något historiskt och något väldigt modernt.

Bokens första sida återger ett enda ord, ”DUB”, en musikgenre som gör nya blandningar av befintliga inspelningar, kastar om ljudavsnitt och lägger till effekter. En av flera engelska innebörder är ”to voice a film in a different language”, filmen är dubbad. På så sätt har författaren gett en indikation på vad som ska komma.

Boken AnttiKeksisKväde: Översättning / dikt (2010) består av två delar, först en textdel med Vikgrens tre ’översättningar’, atonymversionen, homofonversionen och anagramversionen, följda av kollektivöversättningen. Strof 1 av samtliga versioner finns att läsa nedan på s. 50f. Bokens andra del bjuder på material och reflexion. Först kommer ett ”Efterord”, en essä som förklarar hur Vikgren tänkt kring uppgiften – särskilt i politiska termer – sedan ett par sidor som mer i detalj redogör för hur han gått till väga, ”Översättningspraktiker”. Först därefter kommer ”Källtexten”, den uppteckning på meänkieli av Keksis kväde som Vikgren haft med sig, tryckt med röda bokstäver.

Kollektivöversättningen kan ses som en modernisering av Collinders översättning. Vikgren har 2010 samlat ihop en arbetsgrupp på 26 personer som alla fick sin del att jobba med. I nästa steg har Vikgren skrivit ihop delarna till en helhet som därefter gått tillbaka till skribenterna för granskning. När alla godkänt helheten var den färdig i det skick som här återges (s. 52–57).

För analys har jag valt ut homofonversionens första strof men innan jag tar itu med texten vill jag kort beskriva de andra två bearbetningarna enligt de ambitioner Vikgren redogör för i sina kommentarer. Först ”Atonymversionen” – vad är en atonym? På svenska brukar vi säga ’antonym’ men Vikgren har valt den engelska termen – båda betyder ungefär ’motsats’. Översättningen har skett ”genom att framskriva ett negativ till Collianders [sic!] översättning”, en ”motsatsöversättning av ord för ord”.42 Vikgren säger att han på så sätt syftar till att få fram en rudimentär språkstruktur, en struktur som vi känner igen från både Kalevala och annan muntlig dikt.43 Vi kan lägga märke till att allitterationerna tagit stryk i atonymversionen medan trokéerna fläckfritt dundrar på.

Hur med anagramversionen? Ett anagram är ett ord eller en fras som man har fått fram genom att kasta om bokstäverna i ett annat ord eller en annan fras. Vikgren har använt ett datorprogram, anagramprogrammet Arrak.oy (www.arrak.fi/sv/ag) som omvandlat de finska diktstroferna till svenska.44 Den svenska strofen ska sedan stämma med den finska till antalet ord. Om anagrammet inte lyckats har versen strukits.

Vi kan inte riktigt se hur Vikgren hanterat texten på grund av den okända svenska mellannivån, men vi kan glädja oss åt några fynd – som den jamande Maja vilken kommit ut av originalets Marie Bebådelsedag, eller den omistliga versraden ”Hisna poetiska Pajala!”. Det är nog första gången Pajala fått heta poetiskt. De olinjära uthusen sitter också bra. Man kan lägga märke till hur finskans avsevärda ordlängder (beroende på ordsammansättningar) följt med över till svenskan, exempelvis ”Assimilationsinitiera” eller ”utprisunion”. Men runometern har tagit stryk när anagrammen prioriterats. Slutraden om Pajala, till exempel, består av tre daktyler (nio stavelser) istället för de föreskrivna fyra trokéerna (åtta stavelser).

Låt oss så titta lite närmare på homofonversionens första strof. Vikgren har läst in dikten på finska utan att kunna finska. Sedan har han lyssnat efter finskans ljudskikt och transkriberat det till svenska ”som jag hört det”.45

Homofonversionen består i stort sett av riktiga svenska ord. Sista versens ”it’” kan förstås som dialektalt (för ’det’?) liksom ett par andra tveksamma ställen. Vikgren har prioriterat svenska ord, medan meningskonstruktionerna inte hänger samman lika väl. Om man exempelvis ser på vers 3 ”Märka mata balja tapp i” så går det väl att med lite ansträngning få reda i den. De båda första orden är verb, resten av raden ett substantiv med bestämning. Man märker och matar/fyller en balja som har en tapp. Den där tappen återkommer ett par gånger, liksom också ”oppi” förekommer flera gånger, båda beroende på de finska i-ändelserna.

De tre första orden (v. 1) skapar betydelse, någon/något har gjort något nytt. Prefixet ”an” hänger i luften där i radens mitt medan de tre sista orden gör en sorts mening, någon ger/tar sig ett täcke. Kanske täcket har något att göra med det där nya som kommer i början av raden? I alla fall knyter utsagan till källtextens snötäcke som ersätts med något nytt, något annat, kanske vattnet.

Hur påverkar det semantiken när orden och deras betydelser i stort sett är språk-riktiga och igenkännliga medan sammanhang och meningsbyggnad skevar betänkligt? Läsaren måste ta till sina egna resurser och skapa mening i texten. Vi möter åter ett av modernismens ledande grepp, att tillverka texten så att den bli maximalt mångtydig och tar lång tid att läsa, eller åtminstone att förstå.46 Om man nu någonsin förstår den. Eller om det uppstår högst privata innebörder hos olika läsare. Jag gör ett försök:

Om jag ska försöka att få reda i detta blir innebörden ungefär så här. Tappen, som kan gå ur, är ett ständigt hot, men elen är jordad, det är inte så farligt varken med såret eller vattnet som ryms i en balja. I det här lilla lokalsamhället var det bättre förr.

I homofonversionen tillgodoses Keksis versmått någorlunda. Runometerns karaktär beror av versfyllnaden – om den är tung blir tempot tungt och långsamt.47 Här är takten genomgående livligare än i exempelvis Kalevala, kanske för att versfyllnaden växlar mer – ibland är den lätt men det finns också många starka bitryck, ord som kan tryckas ner till obetonad position, trots att de tillhör de ordklasser som brukar få full betoning.48 Här har jag fått trycka ner ”tunt” (v. 4) och ”rost” (v. 5) vilket är möjligt men inte helt bra ur versmåttets perspektiv. Men många versrader bryter också direkt mot regeln. Vers 1-3 är mönstergilla liksom vers 5 medan övriga haltar en smula, till exempel vers 6:

Runometer låter tungt och släpigt, men här går den sönder i hälften av verserna, vilket gör intrycket livligare. Vikgren prioriterar ljudlikheten, homofonin, framför versen, den korrekta runometern. Till exempel ”Tornionjokeen” (v. 6), ”Torneälven” i de svenska översättningarnas respektive sista versrad, har blivit ”Torr neon” plus ”gjort ett”, Tornion-jokeen. Det har varit viktigare att tillgodose stavelsernas ljudlikheter än den trokeiska takten. Då är de föreskrivna allitterationerna bättre iakttagna.49 Om vi tittar på noteringen ser vi ett flertal avvikelser från takten:

Vi finner oregelbundenheter i form av starka bitryck i vers 1, 4, 5, (7), övertalig svag i vers 4, 6, (7), det fattas en prominens i vers 8, spondé i vers 7, stigande ordgrupp i vers 6 och 7.

Det finns nio stavelser i vers 4, 6, 7 och sju stavelser i vers 8 istället för de föreskrivna åtta. Vers 7 har flest avvikelser – vad säger det om vers 7? Det är här som innebörden svänger av från att förminska floden till att prisa hur det var förr i tiden – enligt min associativa läsning.

Ett exempel på hur fonemen kan arbeta i texter utan semantisk nivå finner vi i Hugo Balls mest kända fonemiska och grafemiska dikt ”Karawane”. Den beskriver hur ett tåg av elefanter tungt rör sig framåt. Där finns bland annat den roliga versraden ”Hej tatta gorem”, en adonika Ooo Oo, som jag finner väldigt inspirerande. Adonikan har speciella kvaliteter med sitt tunga polkasväng. Den faller, den hastar inte framåt utan tar ut svängarna där den står.

Man kan räkna med tre sorters rytm i en dikt, taktens seriella rytm, sekvensrytmen och den dynamiska rytmen.50 Diktens rytm blir en sammanvägning av de här nivåerna (men takten, den seriella rytmen, saknas förstås ibland). Trokén är en liten takt Oo medan sekvensen omfattar frasen, ”loja såret sover” Oo Oo Oo, och den dynamiska rytmen ger ett sammanhang med sin riktning mot ett semantiskt fokus. I homofonversionen är det semantiska sammanhanget så otydligt att frasfokus blir svårt att urskilja, varför vi ofta tappar den dynamiska rytmen och rytmens helhet blir mer otydlig och rörig. Fonemisk dikt vill gärna luta sig på den rytmiska rörelsen som dock blir försvagad utan den dynamiska rytmens riktningar som styrs av betydelserna. I den här dikten är i alla fall frasnivån tämligen tydlig varför sekvensrytmen fungerar ganska väl liksom trokéernas seriella rytm där den tillåts dominera. Gestalttrycket försvagas när sammanhanget blir otydligt, men gestalterna sluts ändå med hjälp av versindelningen och de flitiga kommatecknen.51

Trokéer, som tittar bakåt, motarbetar rörelsen framåt. Alla verser här är fallande, dvs. långsamma och motsträviga. Långsam, stillastående, eller mäktigt framåt – allt måste ändå röra sig framåt på grund av tidspilen:

Som sagt, ’fallande’ rytm riktar uppmärksamheten bakåt – det handlar om tröghet, tyngd, komplikation. Fallande rytm sätter två krafter i spel, tidspilens framåtrörelse och uppmärksamhetens bakåt. Stigande rytmer rör sig framåt medan de fallande delvis vänder sig tillbaka och spatialiserar läsningen.

Rytmens betydelseproduktion sker i flera led:

Låt oss se hur detta fungerar i vår homofona strof. Rörelsen är lite framåt, lite stå stilla. Den är trög, långsam, ofta knölig och lite oregelbunden. Känslofärgen blir snarast trygg plus oregelbundenheternas tillfälliga livlighet.

Den sista punkten i schemat för rytmens betydelseproduktion, att semantiken avgör innebörden, bortfaller här där man inte vet riktigt vilket meningssammanhang som föreligger. Men om vi tänker oss två sammanhang, dels Keksis/Collinders innebörd, dels den som jag vaskade fram ur homofonin, så uppstår en snarast ironisk effekt. Översvämningen förringas och nödropen ironiseras.

Vikgren förenar en politisk ingång – att stärka Tornedalens kultur – med konceptuella experiment genom sitt val av text. Keksis kväde har varit alldeles för okänt söder om Haparanda. Det borde ha en självklar plats i en svensk kanon.

Den strof jag valde för analys, homofonversionens första strof, fick i den läsning jag kom fram till också politisk innebörd – här är hemma. Det låter som om Vikgren skojar med Keksi. Baljan arbetar förminskande. Vi träffas alla på syltan och häver vårt öl.

Hur kan man specificera förhållandet mellan ljudskikt och semantik? Fonemisk dikt syftar till att ta fram de betydelser som finns i akustiken, alla de subtila associationer som utgår från såväl kulturella som kognitiva omständigheter. Den automatiserade semantiska betydelsen elimineras så att textens andra egenskaper kan höras. Men det visade sig vara besvärligt att organisera rytmerna när den dynamiska rytmen inte visar oss var utsagornas fokus ligger.

Här har jag åsidosatt allitterationernas förmåga att sammanföra textelement och koncentrerat mig på trokéernas tyngd, deras krav på tid och eftertryck, deras likheter med kroppens gång som också kan få till ett och annat skutt. Rytmens tyngd bidrar till ironin. De ganska osammanhängande utsagorna kanske inte behöver så mycket ljudligt eftertryck. Eller tvärtom, det ljudliga gunget dominerar så att man inte saknar en konventionell utsaga.

Meänkieli – källtext enligt David Vikgren

Meänkieli – Pohjanens moderna överföring

Collinders översättning

Atonymversionen

Homofonversionen

Anagramversionen

KEKSIS KVÄDE OM ISLOSSNINGEN I TORNEÄLVEN ÅR 1677