Den mänskliga kroppen är ett tema som dyker upp redan i Rydbergs tidiga journalistik. I ett kåseri om ”de mänskliga figurerna” från 1857 härleder han skillnaderna mellan dem till den moderna arbetsdelningen, hur ”de olika yrkena och lefnadssätten tilltyga menniskor”.3 Han kontrasterar de oformliga moderna människorna med de gymnastiserande grekerna och romarna, vars dräktskick visade kroppens naturliga former, och funderar på hur dagens människor skulle te sig i liknande utstyrsel. Denna betoning av arbetsdelningen i samband med en motsättning mellan antikens kroppskultur och nutiden, pekar hän mot två bakomliggande strömningar, nämligen den tyska nyhumanismen och gymnastikrörelsen.

Nyhumanismen – här förstådd som en allmän rörelse som såg till den oåterkalleligt förlorade antiken som en motbild till och en nödvändig resurs för det moderna – spelade en dubbel roll i detta avseende. Den var avgörande i att göra den grekiska skulpturen till sinnebilden av den ideala (manliga) kroppen och gav viktiga impulser till program för fysisk fostran.4 Men detta hängde samman med en mer allmän föreställning om grekernas universalitet, av vilken kroppskulturen bara var en partiell återspegling. Man antog att grekerna, i en tid före den moderna specialiseringen, kunde utveckla alla sina anlag och på så vis nå den fulla humanitet som var de moderna förnekad.5 Föreställningen om bildning, i motsats till snäv utbildning för en särskild funktion, baserades på dessa ideal om allsidig, harmonisk utveckling av själsliga och kroppsliga förmögenheter. Liknande tankar bildar grunden för den syn på utbildning vi finner hos Viktor Rydberg och hans mentor S.A. Hedlund.6

Dessa föreställningar var avgörande för uppkomsten av ideal om fysisk fostran under 1800-talet: den rörelse som i Sverige associeras med Per Henrik Lings och i Tyskland med Friedrich Ludwig Jahns gymnastik.7 Mot den ensidigt intellektuella utbildningen ställdes här föreställningen om en sund själ i en sund kropp. I Storbritannien motsvaras den av den så kallade muscular christianity-rörelsen, lanserad av Thomas Arnold vid privatskolan Rugby.8 Den engelska rörelsen skilde visserligen ut sig genom att framhålla lagsportens och tävlingsmomentens betydelse – så den idrottsgren som Arnolds övningar vid Rugby gav namn till. Men gemensamt för dem alla var att man försökte återställa en harmonisk helhet av kropp och själ hos individen, som tycktes hotad av det moderna samhällets splittring. För samtliga dessa var den grekiska kroppskulturen en förebild; även om man i den svenska och den tyska tappningen ansåg sig knyta an till den egna forntidens traditioner, återkom man ständigt till det grekiska exemplet.9

De flesta av gymnastikrörelsens grundtankar uttrycks av Rydberg i en ledare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1856, i vilken han förespråkar konstruktionen av en gemensam gymnastiklokal i Göteborg. Felet med dagens uppfostran sägs där vara att människan behandlas antingen som enbart kropp eller som enbart intellekt, när dessa snarare bör stödja varandra för att skapa en aktiv individ. Stillasittandet i skolan leder till att nervsystemet överansträngs och i förlängningen till ”nervsjukdomar, lungsot, hypokondri och i allmänhet andlig och kroppslig förslappning och oduglighet”.10 Liksom på andra ställen framhäver Rydberg den betydelse de gymnastiska övningarna hade för grekernas storhet: att de lät fysisk och intellektuell utbildning gå hand i hand skapade hos dem ”en harmoni, ett öfvermått af lifskraft, som i alla riktningar sträfvade att visa sig i storartad handling”.11

Ur de humanistiska och gymnastiska tanketrådarna kan vi urskilja en tydlig värdering, som präglar bilden av idealkroppen men också kan ges en vidare syftning. Till denna bild av kroppen hör främst symmetri och balans. Hos Per Henrik Ling hade detta baserats på en utvecklad metafysisk lära om harmoni mellan världsalltets element.12 Men i en mycket konkret mening syftade gymnastiken till kroppslig allsidighet och en jämn träning av hela kroppen. I detta fanns en gränsdragning gentemot idrotten med dess mer specialiserade rörelser. När Rydberg i en tidningsartikel 1871 beskrev tävlingsroddarens James Renforths plötsliga död, menade han att denne alltför ensidigt satsat på att maximera sin muskelstyrka, och påpekade att grekerna skilt den nyttiga gymnastiken från den potentiellt farliga atletiken.13 Detta var en återkommande synpunkt hos linggymnastikens företrädare, i vilkas historieskrivning det ofta framhölls att atletikens tilltagande dominans var en orsak till kroppskulturens nedgång under senantiken.14 Därför kom de också att opponera sig mot införandet av den organiserade tävlingsidrotten i Sverige.15 Även sedan denna vunnit burskap kom gymnastikens fokus på balans och allsidighet att ha en påverkan. En oro över att skridskolöpare åkte i ständiga vänstervarv och krav på att spjutkastare kastade både med höger och vänster arm har setts som några av dess arv.16

Man kan fråga sig om inte denna grundläggande betoning av kroppslig symmetri också har en mer allmän teckenfunktion: att den allsidiga kroppen är en bild av den allsidiga människan. En sådan kan vi åtminstone ana i en av Rydbergs sista texter, den essä om Leonardo da Vinci som han bröt loss ur sina konsthistoriska föreläsningar och gav ut som särtryck. Leonardo, denne ”underbare man”, fungerar för Rydberg som ett levande argument mot såväl arbetsdelningen i allmänhet som uppdelningen mellan konst och vetenskap och den senares långt drivna specialisering.17 Men för att åskådliggöra denna allsidighet hos Leonardo griper Rydberg gång på gång efter bilder hämtade från kroppskulturen. Han påpekar att mänskliga hjärnor sällan ges ”en harmonisk utbildning - en sådan som gymnastiken vill och kan giva åt människokroppens muskelsystem”, men att ”[d]e gåvor, som andra människor äga endast delvis […] dem alla äger och nyttjar Leonardo da Vinci i märkvärdig jämvikt som ett harmoniskt helt, så som den väl utvecklade gymnasten äger sin lembyggnad”.18 I sammanhanget blir det därför heller inte obetydligt att Rydberg framhäver Leonardos stora kroppskrafter och fysiska skönhet, även om beskrivningen är konventionell.19 Dennes allsidighet och balans mellan förmågor tycks fordra att ”hans yttre motsvarade hans inre”.20 Som exemplarisk individ fungerar Leonardo som en bild av den kroppsliga och andliga helhet som blivit allt svårare att få syn på i Rydbergs samtid.

I Rydbergs senare författarskap skulle frågan om kroppen bli än viktigare, och kan nästan sägas utgöra ett centrum i hans reflektioner över såväl estetiska som samhälleliga frågor. År 1889 hade Rydberg påbörjat sina föreläsningar i konst och estetik vid Stockholms högskola, och gav då en systematisk framställning över estetiken, postumt utgiven 1901 under titeln Det sköna och dess lagar. Hans synpunkter på bildkonst medför med nödvändighet reflektioner över människokroppen, men denna figurerar inte enbart som motiv utan också som utgångspunkt för konstläran. Rydberg strävade efter en syntes mellan den äldre idealismen och de moderna perspektiv som ville grunda produktionen och uppskattningen av konst i människans fysiska väsen.21 Denna sena fas i författarskapet präglas också av vad som setts som en politisk omorientering, bort från vissa aspekter av hans ungdoms liberalism. Man har debatterat i vad mån vi har att göra med en konservativ omsvängning, med kontinuitet eller brott, och hur denna förändring i så fall idémässigt bör bestämmas.22 Det är i varje fall lätt att peka på en markant förskjutning vad gäller tonläget, från den trosvisshet som präglar de tidiga verken till de senare verkens mörka föraningar och undergångsfantasier. Dessa rädslor kretsar i hög grad kring den mänskliga kroppen, vilken kan sägas bilda ett tecken med vars hjälp Rydberg kan läsa av historiens riktning.

En god introduktion till dessa problem får vi i den lilla text som Rydberg publicerade i en första version 1893 och gav det talande namnet ”I skymningen”. I denna filosofiska dialog samtalar en antropolog, en geolog och en estetiker. Geologen har en optimistisk syn på utvecklingen, baserad på att

I likhet med sin vän estetikern vill geologen förutsätta vad som här, liksom i Rydbergs estetiska föreläsningar, kallas en ”kosmisk estetik”, en i universum verksam tendens till harmoni som ger tingen den största fullkomlighet de under nuvarande omständigheter kan uppnå.24 Det högsta som hittills har uppnåtts är mänsklig intelligens och skönhet. Estetikern instämmer, och menar att man därför kan anta att det inom den nuvarande människan finns en högre människotyp som väntar på att födas, när omständigheterna tillåter det.25

Uppenbarligen är människan för Rydberg det högsta som naturen kan producera. Som framgått gäller detta inte enbart det mänskliga intellektet, utan också skönheten hos hennes fysiska konstitution, ”lembyggnadens arkitektonik”. Rydberg framhåller också att samma kraft som står för utvecklingen mot allt större skönhet i skapelsens kedja nu tas om hand av den mänskliga kulturen: memer snarare än gener, för att använda en nutida distinktion. Talet om en ”kosmisk estetik” är en aspekt av Rydbergs mer allmänna strävan att kombinera evolutionsläran med ändamålsföreställningar.26 Medan många av de socialdarwinistiska tänkarna kom att fixera sig vid motsättningen mellan den mänskliga etiken och ”kampen för tillvaron”, ville Rydberg se de mänskliga idealen – det goda, det rätta, det sköna – som utvecklingens fortsättning på det kulturella planet.27 På så vis lyckas han kombinera det biologiska och det samhälleliga utvecklingsbegreppet.

Men om geologen och estetikern är överens i denna optimistiska syn på utvecklingen, är antropologen desto mer pessimistisk. De senaste fynden av neandertalare har övertygat honom om människosläktets föränderlighet, och han tänker sig att ”endast ett par släktled” räcker för en förändring till det sämre.28 Rydberg får här anledning att komma in på sin kritik av industrialismen. Ungdomen i trakter som övergått från jordbruk till fabriksdrift visar tecken på urartning, ett förhållande som bekräftats av den allmänna värnpliktens mönstringar.29 Detta är tankar som Rydberg brottades med i sin uppsats ”Den hvita rasens framtid” men också i sina estetiska föreläsningar, där han spekulerar över industrialismens påverkan på den mänskliga formen. Rydberg förfasas över de gruv- och fabriksägare i 1830-talets England som skröt med att ha frambringat ”mänskliga dvärgar, passande för att krypa i de underjordiska kolgångarne”, medan väverierna skapat människor ”hvilkas extremiteter blifvit omformade på ett för väfstolarnes skötande lämpligt sätt”.30 Vore det inte för att staterna börjat uppmärksamma problemet, skulle man inom kort ha att göra med en typ som tappat sin ”mänskligt organiska prägel”.31

Detta slags industrialistisk rovdrift leder till en extrem version av den deformation som Rydberg såg ligga latent i arbetsdelningen. Dess påverkan på den fysiskt arbetande delen av befolkningen är dock bara ena sidan av saken: de utbildade klasserna skadas nämligen i sin tur av en uppfostran som ”förslappar musklerna och på abnormt sätt utvidgar hjärnan”.32 Rydberg påpekar att redan Denis Diderot förutspått att framtidens intellektuellt utvecklade människor alltmer skulle ”närma sig utseendet af pumpor på två pinnar”.33 Samma bild tar han själv upp i dialogdikten ”Lifslust och lifsleda”, där en av talarna utgörs av en intelligensaristokratisk pumpa, vilken betraktar sig själv som utvecklingens slutpunkt. Då greken Aristodemos påpekar att denne saknar muskler, svarar han: ”Så mycket större är mitt hufvud. Det har utvecklats på de plebejiska lemmarnes bekostnad”.34 Såväl den överkultiverade människans atrofi som hypertrofin av enskilda kroppsdelar hos de arbetande, utgör motsatsen till det kroppsliga symmetriideal som Rydberg på andra ställen framhållit, men också till hans humanistiska ideal om allsidighet i förmågor och intressen.

Utförligast behandlar Rydberg industrialismens fara i sina ödesmättade betraktelser över ”Den hvita rasens framtid” och utmaningen från Kina. Kroppen figurerar här på ett något mer indirekt vis, då Rydberg främst uppehåller sig vid den fysiska hälsan på populationsnivå. Vad gäller hans användning av rasbegreppet kan man visserligen konstatera att det finns antydningar om kroppsliga skillnader mellan ”de hvite och de gule”, men textens huvudsakliga ärende gäller skillnader i levnadssätt och världsåskådning och hur de gagnar folkgruppens överlevnad.35 I enlighet med denna inriktning på det kollektiva tycks kroppen i denna text främst fungera som en bild för den politiska gemenskapen. Sådan metaforik har förekommit i flera kulturkretsar. Då och då har den getts en mer utarbetad form i litterära eller filosofiska texter, till exempel i den aisopiska fabeln om hur de arbetande kroppsdelarna gör uppror mot den inaktiva magen, eller i den medeltida läran om en corpus politicum.36 Genom tiderna har olika aspekter uppmärksammats hos både sak- och bildleden hos denna metafor, i takt med de förändrade politiska omständigheter den appliceras på liksom med ny kunskap om människokroppen. Den traditionella användningen har främst varit anatomisk, handlat om relationen mellan ”huvudet”, ”armarna” och så vidare. Modernitetens karakteristiska bruk av metaforen har bestått i att använda läkarvetenskapens sjukdomsbeteckningar för att beskriva politiska och samhällsmoraliska kriser.37 Något sådant kan vi observera i ”Den hvita rasens framtid”.

Tidigare analyser har undersökt bildspråkets kopplingar till den tidstypiska degenerationsdiskursen.38 Utöver dessa idémässiga relationer torde bildspråkets logik kunna preciseras genom parallelliteten mellan kropp och samhälle. När Rydberg skriver att Kinas ”många och betydande städer förtära icke mer av mänsklig lifskraft än vad som är förenligt med samhällskroppens sundhet”39 kan man visserligen se det som blott ett uttryck. Men det uppenbarar strukturen bakom textens övriga bildspråk, såsom att det härjar en ”urartningspest”, att ”Europa själfäter sig som de gamla hundarna”, att alkoholismen är en ”samhällssjukdom” eller att Ryssland personifieras som en gränsvaktare mot Kina vilken lider av ”tvinsot”.40 Premissen är att samhället kan förstås som en kropp och att sjukdomen betecknar ett kristillstånd som både är fysiskt och moraliskt.

Även den lösning som Rydberg föreslår på problemet kan ses som en variant av samhälle-som-kropp-metaforen. Ett av de främsta hindren för att åtgärda krisen ser Rydberg i kapitalistisk kortsiktighet (”affär är affär”) och en oförmåga att höja sig över det egoistiska nuet för att se sig själv som en länk mellan generationerna. I detta ser han också en av de punkter där européerna skulle kunna ha något att lära av kineserna. Men resurserna finns även i den egna religiösa traditionen, vars urkunder rymmer en lära om mänsklig samhörighet:

Detta kollage av bibelställen visar oss hur starkt Rydbergs tolkning av det kristna frälsningsdramat betonar såväl kroppsligheten som den kollektiva dimensionen: samtliga själar existerar som en människa i preexistensen, för att sedan efter att ha splittrats återgå till att utgöra en enhetlig ”andlig lekamen” (1 Kor. 15:44).42 Då Rydberg vill framhäva det organiska sammanhanget mellan generationerna sker det via en maximal tillämpning av den politiska kroppsmetaforen.

Sett både till den teologiska referensen och till dess världshistoriska innebörd skiljer sig denna bildliga användning av kroppen från de exempel vi tidigare sett prov på i Rydbergs verk. Samtidigt kan man fråga sig om den inte bygger på liknande symmetriföreställningar. När Paulus talade om kyrkan som en kropp i Kristus (1 Kor. 12:12) var det för att betona att alla dess (med-)lemmar var lika viktiga, oavsett individernas olika gåvor. I sitt sammanhang innebar detta en omvärdering av den hedniska antikens politiska kroppsmetaforik, där man typiskt sett resonerade i termer av en rangordning mellan ädla och oädla kroppsdelar.43 På andra ställen kunde Rydberg använda sig av denna mer hierarkiska metafor.44 Men när han anknyter till föreställningen om mänskligheten som en ”kropp i Kristus” tycks syftet, precis som hos Paulus, vara utjämnande. Bilden kontrasterar mot ett tillstånd av obalans, i vilket ”friskt blod” strömmar från landsbygden till städerna, så att den förra ”åderlåts” till förmån för den senare.45 Utvidgat till världshistoriska dimensioner blir det en fråga om att återställa jämvikten mellan ”de släkten som gått, det släkte som är och de släkten, som komma”.46 Om mänskligheten förstås som en kropp måste idealet motsvara en föreställning om kroppslig balans, symmetri och integrering av delarna i en helhet: ”en fullkomlig man”.

Som förhoppningsvis blivit tydligt i det föregående är föreställningar knutna till kroppen helt centrala i Rydbergs föreställningsvärld, och de ges en betydelse som knappast begränsas till frågor om folkhälsa eller estetik. Snarare tycks kroppen bli ett tecken som gör det möjligt att avläsa samhällsutvecklingen: som bekräftar att vi är på rätt väg eller varnar för att vi hamnat fel. Att kroppen tilldelats en sådan teckenfunktion i moderniteten är inte ett särskilt kontroversiellt påpekande. Enligt George L. Mosses inflytelserika tolkning utgjorde den vältränade manliga kroppen ett sätt för medelklasserna i Europas nationsbyggande faser (och med en fortsättning i fascismen) att hantera moderniteten. Ett maskulint kroppsideal baserat på den grekiska skulpturen symboliserade både dynamik och disciplin, och tycktes harmoniera framstegets frisläppande av energi med behovet av ordning.47 Denna generella tendens har kanske sin tydligaste svenska representant i Viktor Rydberg.

En mer intern förklaring till kroppens centrala ställning hos Rydberg kan sökas i hans humanism, med dess ambition att förena antikens fria kunskapssökande och de kristna idealen. En positiv värdering av kroppen var för honom ett led i frigörelsen från vidskepelse och bristande insikt, och han argumenterade på flera ställen för att det fanns en kysk nakenhet liksom okyska kläder.48 Renässansens återupptäckt av antiken uppenbarade ”en konst, där harmoni gafs emellan ande och natur, emellan det högre lifvet och sinnligheten, mellan de relativa motsatser hvilka medeltiden uppfattat såsom absoluta och ställt emot hvarandra”.49 På så vis hade européerna lärt sig att framställa de bibliska gestalterna ”människovärdigt” och att teckna Kristus som ”idealmänniska”.50 Syntesen mellan ande och kropp blir ett tecken för humanismens utveckling alltsedan renässansen.

I Rydbergs tolkning kom evolutionsläran snarare att skärpa hans uppmärksamhet på hoten mot humanismen än att ersätta den med ett mindre antropocentriskt synsätt. Människokroppen betraktas som höjdpunkten på den biologiska utvecklingen, men denna kropp får i sin tur sin värdighet genom att husera en själ som står i samklang med världsförnuftet och kan utröna dess hemligheter. Vi har att göra med former som ”symboliskt återgifva det högsta, hvartill själslifvet på vår ö i världsrymden kunnat nå”.51 Samtidigt tog Rydberg till sig Darwins centrala insikt i arternas variabilitet, vilket övertygat honom om att en förändring till det sämre kunde ske inom ett par generationer. En sådan förändring skulle också ha betydligt mer dramatiska verkningar än en tillfällig tillbakagång vad gäller den samhälleliga utvecklingen. Mycket av det som kan uppfattas som en splittring hos den sene Rydberg, där framstegstro samexisterar med närmast apokalyptiska perspektiv på mänsklighetens öde, ter sig naturligt mot denna bakgrund.