I introduktionen till ett temanummer om militariserade kroppar i Body & Society skriver John Armitage att militariserade kroppar innefattar fler kroppar än de som befinner sig inom traditionellt militära sammanhang.6 I samma nummer analyserar Michael J. Shapiro språkets betydelse för omvandlingen av civila kroppar till militariserade kroppar i Michael Ciminos Deer Hunter (1978). Shapiro menar att bristande artikulationsförmåga hänvisar militariserade kroppar till ett stagnerat tillstånd av ritualer och invanda mönster, där förändring endast styrs av slumpen. Den ”lingvistiska klaustrofobin” möjliggör också delaktighet i, och utförande av, fientliga handlingar som inte har någon direkt koppling till det egna livet.7

Läst i ljuset av föreställningen om militarismens ontologi kan Shapiros ingång i relationen mellan språk och militariserade kroppar breddas till en fråga om behovet av att etablera ett språk för vad fred är, eller snarare skulle kunna vara, bortom negationer som icke-krig. Jag menar att undersökningen av fredstematik utifrån ett skönlitterärt material möjliggör en alternativ ingång till förståelsen av det relationella förhållandet mellan militarism och fred. Katarina Leppänen och Therese Svensson har adresserat möjligheten att systematiskt läsa fram och pröva litterärt gestaltade idéer för att på så vis återaktivera dem i relation till samtida (feministisk) teori.8 Metoden är relevant även i den här undersökningen, som problematiserar den gängse och inom historieskrivningen reproducerade bilden av fred som ett verklighetsfrämmande projekt och belyser fred som krigets marginaliserade motdiskurs.

Wägner skrev Släkten Jerneploogs framgång efter att ha deltagit i den internationella kvinnokongressen för fred i Haag 1915. Romanen kretsar kring specerihandlare Ingar Gunnarsson i Gustavsfors som engagerar sig för fred, kvinnosak och solidaritet. Ingars föreställning om ett gott samhälle går på tvärs mot den inflytelserika och patriotiska landshövdingsfamiljen Jerneploogs dito. När världskrig bryter ut intar Sverige en neutral hållning samtidigt som mobiliserande insatser tar vid på samhällets alla nivåer. Ingar kämpar för att ansluta Gustavsfors arbetande kvinnor till en kooperativ förening för att hålla matpriserna nere och undvika svält under kristiden. I ett lokalt sammanträde över klassgränserna strax efter krigsutbrottet skymtar hon: ”[…] den tid, då man till och med skulle förstå varandras språk i de stora gränsskiljande spörsmålen och så vara redo att våga något större, att räcka ut sina händer över stadsgräns och statsgräns. Det fanns händer att fatta och hjärtan att tala till […].”9 Krigsutbrottet omsluter samhällskroppen och intensifierar militariseringen av kroppar både inom och utom försvaret, men samtidigt är det just kroppar som kan göra motstånd mot militarismen och kriget. Ingars tankar kan relateras till föreställningen om en kollektiv kropp. I e-flux journals temanummer om den kollektiva kroppen skriver Ana Vujanović om förhoppningarna att covid-19 på sikt kommer att förändra hur vi lever tillsammans och visar omsorg för varandra. Vujanović menar att åtgärderna mot pandemin ger sken av att vara en kollektiv kamp mot ett virus i en kollektiv kropp, trots århundraden av splittring och segregation mellan klasser, sociala grupper, nationer och identiteter. Föreställningen om den kollektiva kroppen förblir en fantasi om den inte innefattar social förändring som värnar alla kroppar.10 Ingars vision om händer som fattas över nationsgränser kan i ljuset av detta förstås som att fred banar väg för en kollektiv kropp – i bemärkelsen hela mänsklighetens kropp – medan militarismens kollektiva kropp är villkorad och begränsad.

Idén om militarismens inskränkta kollektiva kropp kontra mänskligheten som en kollektiv kropp är en återkommande figur i Släkten Jerneploogs framgång och Stridbar ungdom. Stridbar ungdom skrevs i samband med unionsupplösningen mellan Sverige och Norge men har ett universellt perspektiv och anses vara Sveriges första anti-krigsdrama.11 Rollerna och platsen för handlingen introduceras i allmänna ordalag och indikerar att dramat hade kunnat utspelas i en övre medelklassfamilj, i ett europeiskt land vilket som helst. Vi befinner oss i Melatos villa där Marco Melato, professor i historia, är i färd med att slutföra sitt livsverk Början av nyare tiden. Han uppfattar endast det redan vedertagna som realiserbart och värt att uppmärksamma, en hållning som inbegriper en idé om en trög, rentav stillastående, tillvaro där en militaristisk historia per automatik innebär ett militariserat nu. Den gör honom också parodiskt världsfrånvänd som när han i slutet av pjäsen, mitt under pågående militärstrejk, förfärat utbrister: ”Avväpningen? – Men den är ju ingen vetenskapligt erkänd realitet? Den förekommer inte i den historiska utvecklingen.”12 Marcos inställning ligger i linje med den realistiska fredstanken. Hans son Flor sällar sig i stället till den idealistiska fredstanken.13 Flor är involverad i den aktuella debatten om försvarets vara eller icke vara. Han betraktar freden som en ”väpnad fred”: en pseudofred som kostar multum men som aldrig kan skapa trygghet på grund av ”[…] den skändliga möjligheten, att man skall vara tvungen att skjuta ned medmänniskor, som man håller med. På befallning av uniformerade, ordensprydda förbrytare, som man står emot.”14 En liknande tanke återfinns hos Foucault som menar att ”[…] politik är krigets fortsättning med andra medel.”15 Krigstillståndet är den politiska maktens fundament och makten har sin förankring i ett styrkeförhållande som är resultatet av krig. Detta styrkeförhållande fortsätter i, så kallad, fredstid att yttra sig som ett tyst krig, i exempelvis ekonomiska orättvisor och ojämlikhet, språket och kroppen.16 Förväntningarna är också höga på att Flor ska upprätthålla och allra helst förstärka sin redan priviligierade sociala ställning genom att gifta sig med sin kusin Regina. Regina har uppfostrats till en fullfjädrad officershustru av sin mor Generalskan och i Generalskans plan ingår också en militär karriär för Flor, men alltsammans går naturligtvis i stöpet:

Flors linje mellan bödeln, soldaten och kannibalen har en genklang i Stéenhoffs föredrag Krigets herrar – världens herrar (1915).18 Där framställs krig som en reaktion medan fred står för utveckling av mänskligheten som gemenskap. Utvecklingen av den mänskliga civilisationen har, enligt Stéenhoff, två milstolpar. Den första nåddes när människor upphörde med kannibalism, den andra uppnås först när människor slutar att kriga mot varandra. Infriandet av världsfred, ”[…] en ny tidsperiod med storartade möjligheter”, innebär en helt ny fas i mänsklighetens historia och förutsätter den radikala idén att människan börjar agera utifrån sin artgemenskap, som kollektiv kropp, i stället för en föreställd nationell gemenskap.19

Stridbar ungdom har liksom Släkten Jerneploogs framgång, ett världsomfattande perspektiv. Dramats slutscener innehåller ingredienser som regeringsskifte, militärstrejk och en internationell överenskommelse om successiv avväpning och förbrödringsarbete.20 När soldaterna mot dramats upplösning vägrar att lyda order och skjuta skarpt mot sina fredligt demonstrerande landsmän illustreras ett medvetet förhållningssätt till konsekvenserna av att göra bruk respektive inte göra bruk av sin militära förmåga. Agambens utveckling av begreppet potentialitet kan fördjupa förståelsen av detta skeende. Med potential avser Agamben Aristoteles definition, där potential är detsamma som den kunskap eller förmåga (faculty) som någon besitter. Potentialitet och aktualitet har sedan Aristoteles nästan uteslutande uppfattats som motsättningar, men Agamben menar att potentialitet ”[…] is not simply non-Being, simple privation, but rather the existence of non-Being, the presence of an absence […]”. Potential är något någon har, oavsett om denne gör bruk av den eller ej.21 Exempelvis är en soldat en soldat oavsett om hen använder sin tillägnade militära färdighet till att utföra krigshandlingar eller ej. Om potentialiteten endast kunde aktualiseras så skulle all potential redan vara aktualiserad. Potentialiteten inkorporerar i stället sin egen brist: förmågan att aktualisera sin färdighet som, exempelvis, soldat är därmed lika stark som förmågan att inte göra det.22 När soldaterna i Stridbar ungdom fattar beslutet att inte göra bruk av sin militära färdighet bidrar de därmed till att bana väg för en framtida ordning bortom den militaristiska – ett beslut som också får långtgående politiska konsekvenser.

Foucault menar, inspirerad av Thomas Hobbes Leviathan (1651), att politikens mål är det sista slaget som upphäver ”[…] maktutövandet såsom krigets fortsättning.”23 Tron på att det existerar något sådant som ett sista slag betyder att politikens – det vill säga enligt Foucault krigets – mål är fred. Någon fördjupning i vad som skulle kunna följa på det sista slaget erbjuder Foucault dock inte. En sådan tanke är i stället möjlig att utveckla med stöd i Agambens fråga om varför makten är beroende av ära.24 Utifrån ett religiöst, kristet och judiskt, perspektiv pekar Agamben på relationen mellan de styrande och det styrda som något ändligt. När domedagen passerat, syndarna hamnat i helvetet och de rättrogna i paradiset är änglarnas uppdrag slutfört. Även Gud kommer att vara sysslolös, inaktiv och inte längre utöva någon makt.25 Föreställningen om tillvaron efter domedagen blir ett teologiskt problem som får sin lösning med att makten separeras från utövandet av makt. Makten existerar men praktiseras inte, den tillbes; övergår i det ceremoniella. Äran, skriver Agamben, är den form med vilken makten ersätter sig själv.26

Om vi accepterar Foucaults utsaga att politikens mål är det sista slaget innebär det att militarismen har ett problem som liknar det teologiska. Tron på att det existerar ett sista slag betyder att politikens – det vill säga krigets – mål är att upphäva sig självt. Den kommande sista striden kan så förstås som krigets domedag och det därpå följande som paradiset (eller helvetet). Även militarismen är således beroende av ära, särskilt under perioder av fred då dess makt inte manifesteras i sin fulla kapacitet. Eller som Generalskan uttrycker det: ”[…] för att kriga behövs män och vi har snart inga män, bara veklingar. Vi har ingen stridbar ungdom. Men det värsta av allt – krigarens yrke hedras icke längre som förr.”27

Äran av det militära manifesteras i gemensamma ritualer och symboler såsom uniformen, militärparaden, militärorkestern, tapperhetsutmärkelser, religiösa ceremonier inför strid och militärbegravningen. Dessa har betydelse för relationen mellan soldaters benägenhet att gå ut i krig och övrigas beundran för dem. Stridbar ungdom och Släkten Jerneploogs framgång gestaltar på olika sätt soldaten som förkroppsligande både militarismens beroende av ära och praktiker för att militarisera kroppar. Generalskan har gjort sitt bästa för att uppfostra Regina till att både beundra och kräva soldaters offervillighet för fosterlandet, men Flor får Regina att vackla i sin övertygelse: ”Jag har visst tyckt om militärer mest för att de göra honnör.”28 Landshövding Jerneploogs dotter Agneta är däremot bergfast i sin försvarsiver. Hon är till och med uppvuxen på ”patriotisk kost” och hennes matvanor leder till oväntat samröre med, och förälskelse i, Ingars son Allan. När de möter en bataljon med marscherande infanterister på gatan är officeren inte sen att uppmärksamma Agneta: ”[Han] gjorde honnör för henne, och hon böjde på huvudet med sitt ljuva småleende av ung kvinna mot en jämbördig man – ett leende, som Allan ännu aldrig sett på hennes läppar.”29 Episoden gör intryck på Allan och kort därefter låter han sig övertalas av Agneta till att exercera.

I slutet av 1700-talet skrev Mary Wollstonecraft att den enda skillnaden mellan militärer och kvinnor är att kvinnor är än mer underordnade på grund av sitt kön. Båda grupperna förvägras inflytande i samhället, befinner sig långt ner i samhällshierarkin och kämpar för att behålla sin plats i rangordningen genom att trampa på dem som står ännu lägre. Manér och galanteri går före moral. De får otillräcklig utbildning och övas inte i kritiskt tänkande vilket gör dem till offer för auktoriteter.30 Sambandet mellan bristande utbildning, kvinnors underordning och militarisering är en omständighet som aktualiseras ett drygt århundrade senare i Stridbar ungdom, i form av kritik mot själva utbildningsväsendets och historieskrivningens avsaknad av kritiskt förhållningssätt. I Släkten Jerneploogs framgång adresseras samma problematik när Allan försakar sina studier till förmån för armén medan Agneta inte ens är intresserad av att studera vid ett potentiellt flickgymnasium i Gustavsfors – båda ställningstaganden som får ödesdigra konsekvenser. I en nyckelscen som förebådar den tragiska intrigen håller landshövding Jerneploog ett tal mot etableringen av gymnasiet. I sin argumentation väver han samman nationens behov av att vara självförsörjande när det kommer till såväl livsmedel som barnalstring för att vara rustad inför ett potentiellt yttre hot. Liksom den minskade sädesproduktionen tvingat svenskarna att blanda utländskt mjöl i det svenska för att få bröd, riskerar gymnasiet att resultera i så pass många lärda flickor och studentskor att det framtida släktet hotas.31

Bara några år innan Stridbar ungdom skrevs hade Sverige övergått från ett system med yrkesarmé till allmän värnplikt.32 I Flors vägran att exercera yttrar sig således också ett motstånd mot militarismen som en implicit biopolitik där den moderna staten dels när idén om kriget som naturgivet, biologiskt betingat, dels kräver att vissa individer, utvalda baserat på kön, ålder och klass, offrar sina kroppar för att trygga andra kroppar men framför allt samhällskroppen – nationalstaten. Foucault har varit tongivande i utvecklingen och spridningen av begreppet biopolitik, men termen myntades redan i början av 1900-talet av statsvetaren Rudolf Kjellén (1864–1922).33 Stéenhoff sätter därmed fingret på en i samtiden aktuell fråga när hon gestaltar hur folket förutsätts skydda folket (mot andra folk) i militarismens tjänst:

Regina är här ett eko av sin mor Generalskan, som betraktar alla unga manskroppar som potentiella soldater. Generalskan ser på värnplikten som en uppfostringstid där det elementära är att soldater lyder order och fyrar av sina vapen på kommando, oavsett måltavla. Soldatkroppen är inget annat än ett redskap i fosterlandets tjänst. Hennes idé om den ultimata soldaten är en lika delar belevad som hypermaskulin man. Soldaten ska med andra ord, i linje med Wollstonecrafts utsaga, inte vara för ”civiliserad”. Det är visserligen av vikt att tjäna och uppvakta kvinnan i fredstid, men framför allt att frammana en brutal sida i krigstid. Ungdomens antinationalism är för Generalskan ett maskangrepp på själslivet. Mot sådant finns endast ett botemedel – krig och att ära krigaren.

Vad gäller Allans exercis blir den allt annat än ärofylld. Han inordnas i det militära kollektivet och reduceras till en kropp utan namn. Han blir, och börjar benämna sig själv som, nummer 83. Hygienförhållandena i kasernen är undermåliga och inför en vintermanöver i Norrland får han feber. Doktorn anser att lite frisk luft bara kommer att göra honom gott och avslår ansökan om sjukpermission. Allan skickas upp till ett 40 grader kallt Norrbotten där han avlider i scharlakansfeber. Sarah Death påpekar ironin i att Ingar, som romanens enda pacifistiska mor, också är den enda som förlorar sin son.35 Det är naturligtvis en tragedi, men erfarenheten av att förlora ett barn får Ingar att erfara en ” […] fördold gemenskap: den med dem, som lida mycket.”36 Hon sörjer över att denna erfarenhet inte får kollektiva proportioner utan förblir personlig. Shapiro drar i sin analys av Deer Hunter en parallell mellan oförmåga till artikulation och döden. Det lilla samhället Clairton visar sig oförmöget att svara på den katastrof som Vietnamkriget för med sig. I stället hemfaller de åt plattityder, tomma patriotiska slogans och ritualer: ett paralyserat tillstånd som överlåter de militariserade kropparnas öde åt slumpen.37 Livet i såväl Clairton som Gustavsfors synliggör på så vis kriget som ett mänsklighetens förfall, som människorna varken förmår sörja eller agera på som en kollektiv kropp. I båda samhällena är det primärt genuskonstruktioner och ojämställdhet mellan män och kvinnor som står i vägen för en gemensam reaktion, men i Gustavsfors är även klasskillnaderna ett påtagligt hinder för någon bredare organisering. Som Vujanović konstaterar är själva idén om en kollektiv kropp verkningslös om den inte inbegriper en socialpolitisk dimension.

En värld där militarismen inte längre står som garant för staters självklara rätt till suveränitet och försvar av densamma skulle te sig radikalt annorlunda. Därför ryggar Regina tillbaka när Flor ironiserar över hur Jesus tillbes i militärstaternas kyrkor, medan att verkligen efterleva Jesu lära skulle innebära slutet för fosterlandet. Krig är en konstituerande aspekt av den moderna statens uppkomst och en ofrånkomlig del i nationalstaternas förhållande till varandra.38 Regina oroar sig för en degradering av fosterlandet. Hon räds fred snarare än krig eftersom det förra dels skulle omintetgöra hennes priviligierade position, dels destabilisera hennes förhållande till män i societeten, framför allt officerare. Som Ahlund uppmärksammat vänder sig Flor även mot den manstyp militarismen fostrar.39 Reginas fråga: ”Och sedan då? – Hur skulle det bli efteråt?”40 sätter dock, främst av allt, fingret på kärnan i kritiken mot fredsrörelsen, liksom potentialen i att läsa fram idéer om fred i skönlitteraturen.

Den idealistiska fredstanken har anklagats för att driva ett utopiskt projekt, där en fredlig värld framställts som ett paradis. Ett paradisiskt tillstånd inbegriper en idé om sysslolöshet och inaktivitet. Agamben citerar Augustinus för att visa omöjligheten i att som människa fullt ut förstå innebörden av ett sådant tillstånd: ”[…] ’the peace of God which, as the apostle says, passeth all understanding’.”41 Människans oförmåga att greppa innebörden av den oändliga inaktivitet som följer på domedagen kan läsas som en rädsla för det okända – vad innebär det att vara människa om det inte längre finns något att göra eller utföra? Föreställningen om den kusliga inaktiviteten i himmelriket kan liknas vid idén om den varaktiga freden som ställer den militaristiska ontologin på ända. Då fred historiskt sett förknippats med inaktivitet, idealism och passivitet framträder en bild av fred som motsatsen till liv; en samling kroppar utan uppgift eller mål. Det är just den här bilden Stéenhoff och Wägner försöker slå hål på.

Att bryta militarismens förutsägbara upprepning av krigsberedskap och krig kräver en ny syn på historisk utveckling, liksom på hur den mänskliga kroppen kan göras delaktig i denna utveckling annat än som militariserad kropp. Det innebär också att tänka om människans vara i världen, att sätta fred i centrum och att ta sig an frågan om vad fred skulle kunna vara. En sådan ansats finns, sammanfattningsvis, inskriven i Stridbar ungdom och Släkten Jerneploogs framgång. För det första problematiserar båda verken idén om militarismen som en förutsättning för mänskligt vara genom att adressera frågan om vad som driver militarismen. Det mänskliga synliggörs som militarismens motor när militarismen internaliseras som norm av kroppar i kroppar: genom uppfostran, utbildning, värnplikt, klasskillnader, ojämställdhet, ärandet av det militära och nationen.

För det andra utmanas den militaristiska ontologin genom skildringar av en alternativ utgångspunkt och hur människan kan närma sig och agera utifrån den. Intrigen i Stridbar ungdom får sin upplösning i internationellt relationsbyggande arbete och framför allt en historisk vändpunkt som inte utgörs av krig utan fredliga protester.42 Krig – inte fred – gestaltas därmed som ett stagnerat tillstånd av ständiga omtagningar medan vägen till, upprätthållandet och utvecklingen av, varaktig fred innebär febril aktivitet. I Släkten Jerneploogs framgång personifieras aktiviteten av den slutkörda Ingar som i vardagen agerar utefter sina ideal. Hon arbetar för organisering i socialpolitiska frågor och sätter sin tilltro till att världen inte är statisk utan möjlig att förändra. I en översikt av huvuddragen i Wägners författarskap framhåller Karin Boye skildringen av den samlade mänskligheten som en dold kraftresurs som ett återkommande tema.43 En liknande tanke, bland annat benämnd som det Telluriska fosterlandet, finns hos Stéenhoff.44 Förutsättningen för att kunna göra bruk av denna potentiella gemenskap är för såväl Wägner som Stéenhoff att kampen för fred går hand i hand med kampen för jämlikhet och jämställdhet. De föregriper därmed John Galtungs begrepp positiv fred (en utveckling av den idealistiska fredstanken) där fred definieras som frånvaro av våld och avsaknad av strukturellt våld – det vill säga positiv fred förutsätter mänskliga rättigheter och social rättvisa.45

Slutligen framträder i Stridbar ungdom och Släkten Jerneploogs framgång utopin, snarare än militarismen, som oundgänglig för mänskligt vara. Samtliga karaktärer har en mer eller mindre tydlig idé om just sitt idealsamhälle, och de som förmår föreställa sig något bortom det rådande är också de som driver historien i en annan riktning än den militära. I Stridbar ungdom är det fredsvännernas frustration över sakernas tillstånd som ger nya perspektiv på nuet och vidgar förutsättningarna för det kommande. De värdesätter meningsutbyte som en väg mot förändring, ifrågasätter vedertagna sanningar och vågar gå mot ovisshet. I Släkten Jerneploogs framgång har visionen och dagdrömmen om fred en central ställning. Allan kritiserar Ingar för att leva som om hon drömde. Han hävdar att hon skaffar sig illusioner och agerar på dem eftersom hon inte står ut med verkligheten. Men Ingars visionära tänkande och handlande visar sig vara just det som gör att hon orkar leva vidare, trots alla motgångar. Ernst Bloch betonar att dagdrömmens försök att tillfredsställa önskningar och behov signalerar att tillvaron inte är tillfredsställande. Att lägga större vikt vid de dagdrömmar som inte är rent eskapistiska kan på sikt leda till konkret förändring.46 På ett liknande vis öppnar Agambens resonemang om potentialitet för förståelsen av en i människan inneboende möjlighet till att påverka världen i en annan riktning än den nuvarande. Potentialitet är närvaron av det frånvarande och kan – liksom det utopiska – synliggöra det som, ännu, inte är. Människan är inte determinerad att föra krig. Dels eftersom förutsättningen för krig är ett aktivt tillägnande av militära kunskaper och färdigheter, dels eftersom människor med militära färdigheter alltid har potentialen att både göra och inte göra bruk av dessa. Den ofta reproducerade bilden av fred som ett verklighetsfrämmande projekt motsägs också av skildringarna i Stridbar ungdom och Släkten Jerneploogs framgång. Där råder det ett spänningsförhållande mellan det hotfulla i den utopiska framställningen och avfärdandet av det utopiska som naiv fantasi: en motsättning som går igen i den realistiska och idealistiska fredstanken. Genom att systematiskt studera idéer om fred i skönlitteratur kan ett språk och en form bortom negationen framträda, som gör det möjligt att ompröva föreställningen om militarismen och den militariserade kroppen som ofrånkomlig.